Bra form, fast ändå inte på topp...

Dagens träningspass bjöd på både rejäl flipp och flopp.

Flippen:
Efter två veckor tung mängdträning skulle denna träningsperiod idag avslutas med långpass innehållande fartökning innan det är dags att lätta på mängden och istället försöka få lite fart på benen inför Sthlm marathon. (Ja, planen är att starta, sen får vi se om jag får gå i mål...)
Var inte alls sugen på att springa när jag vaknade i morse, kroppen kändes tung och seg och jag var lite allmänt hängig. Dessutom var det mulet och regnigt vilket gjorde mig än mer sugen på att ligga i soffan och läsa en bok istället.
Men, där i soffan blir man inte särskilt bra på att springa, så jag trotsade hjärnans önskan och bestämde mig för att ändå ge mig ut. Idag behövdes dock mycket pepp innan jag kom iväg och det gick åt många tröstande tankar om att kanske inte springa riktigt så långt som jag tänkt, inte riktigt så fort som jag tänkt och att om det inte känns bra kan jag ju alltid lifta hem med Jonne som lovat att cykla med som vätskelangare. Nu är det ju så att jag under hela mitt liv bara avbrutit två träningspass, ett på bana 2009 då jag blev dålig i magen efter fyra av sex planerade tusingar och en gång 2007 när jag och en träningskompis sprang fel på ett morgonpass och min kropp vägrade fortsätta springa när vi efter två timmar istället för planerade 90min fortfarande inte var i närheten av hemmet. Att jag inte skulle fullfölja min plan idag var alltså ganska osannolikt men det är ändå alltid skönt att intala sig själv innan man börjar att man får, och kan, avbryta om man vill - även om man aldrig utnyttjar möjligheten.
Men väl igång var det som vanligt inte alls så jobbigt som jag inbillat mig och vips hade jag slagit träningspers på 40km och klickade för första gången in mig under 3,05, inkluderat en 5km passering mellan 30-35km med snittfart om 3,53.
Formen är det således inget fel på och återigen visar det sig att min kropp presterar som bäst om jag har tränat hårt under en längre period. Undrar just om man ska sluta trappa ner inför tävlingar och istället börja träna stenhårt sista veckan?

Floppen:
Jag kan försöka lura mig själv hur mycket som helst att allt är bra, att kroppen funkar och att jag kommer att kunna springa som en Gud på Stockholm marathon men idag blev jag påmind om att kramperna i magen fortfarande består och att problemet är långt ifrån löst.
Efter att inte har känt av det en enda gång på flera veckor kom kramperna som ett brev på posten i slutet av dagens fartökning och så var det återigen bevisat att hög fart och lång distans inte är en fungerande kombo. När jag åt en gel efter avslutad fartökning och slog av en aning på takten var visserligen kramperna strax som bortblåsta och de sista 5km var lika lätta och fina som resten av passet vilket ju alltid är en tröst. Kanske ska jag se det som positivt att allt kändes bättre efter påfyllnad av gel och därmed tro att teorin och planen om en rejäl kolhydratladdning inför Sthlm ska hålla kramperna borta?
Ska jag vara ärlig känner jag dock inte särskilt mycket hopp om att det ska gå att genomföra en mara i tävlingsfart utan dessa kramper i nuläget.
Surt när allt annat känns så bra.

Men, man ska vara positiv, så jag väljer att i första hand glädjas åt att träningen går bra och idag vara nöjd med att ha avslutat en fin träningsperiod med en stark kropp. Ska därför njuta av resten av dagen i sköna söndagens tecken med Giro D'Italia på tv, lite fotvård och en invigning av vår nya grill framåt kvällen.