Familjen idrott

Min familj är världens bästa på många sätt och vis. Det allra bästa är att vi har ett gemensamt intresse som gör att det alltid är lätt, roligt och mysigt att umgås.
Den gemensamma nämnaren kallas idrott, sportfånar är vi allihopa.
Så när det idag var dags att leverera pappas födelsedagspresent, ett besök på Örjansvall för att titta på Halmia, passade vi på att göra det till en heldag i idrottens tecken när vi ändå var igång - det kan väl aldrig bli för mycket sport?

Dagen inleddes därför med att vi istället för att åka direkt till Halmstad tog en liten omväg runt Markaryd där möjligheten fanns att få till ett fartpass på ett litet brödrostlopp över 10km. Så en i familjen snörade på sig löparskorna (läs jag) och de tre medföljande musketörerna (pappa, bror och make) agerade hejjarklack, serviceteam och gjorde även en stor insats i stödjandet av Markaryds IF genom flertalet inköpta kaffekoppar i den lilla kiosken.
För mig var målet att få ett bra fartpass, något som jag inte har alltför många av senaste månaden då läkarna avrått mig från detta, men nu när jag ändå bestämt mig för att skita i hälsan och springa Stockholm marathon kändes det som att det var dags att låta benen känna på lite tävlingsfart. Brödrostlopp är härliga på många sätt och vis. Allt görs lite på en höft och inte på så stort allvar, nervositeten är minimal och i och med att alla startar med en väldigt avslappnad inställning är stämningen mellan både löpare och funktionärer alltid så himla trevlig och familjär. Älskar grejen att man inte har en startpistol utan att man istället skickas iväg av en av klubbens eldsjälar som räknar ner från tio. Älskar att det på inbjudan står att tidtagning sker med "chips". (Sour cream and onion?). Älskar att speakern känner i princip alla startande och kan lämna kommentarer som att "här kommer frissan med ett bra klipp i steget" eller presenterar en löpare som "han som hållit på att träna länge men slagit igenom ungefär lika bra som ett pyspunkat cykeldäck på Kiviks marknad". Älskar skyltar som säger att "startplatsen är flyttad och nu är vid det gamla antikvariatet" vilket säkert gör det givet för alla infödda Markarydsbor att hitta starten men erbjuder en mer delikat uppgift för oss andra. Älskar att en lokal förening bygger upp en kiosk där det serveras hembakat och kaffe från termos.
Vad jag idag dock insåg är att jag INTE älskar att man inte kan kolla in banprofilen innan race. Mina asfaltsälskande ben och mitt huvud som var inställt på ett snabbt stadslopp önskade nämligen att de hade varit förberedda på att det till stora delar var ett terränglopp vi skulle springa där de första 6km innehöll både backar, skogsstigar och långa sträckor på gräs. Vid 3km var brann det i mina framlår, vid 5 brann även i lungorna och vid 6km kröp jag över backkrönen, snubblade över rötterna och undrade om det aldrig skulle ta slut? Av feghet och oro över att detta terränglopp skulle fortsätta hela vägen in i mål försökte jag hålla igen och spara lite på krafterna, och inte ens när det började gå nerför, vi fick medvind och underlaget förbyttes till härlig asfalt vågade jag trycka på för fullt. För vem vet vad som väntade efter nästa krök liksom?
Istället sprang jag lite "lagom" fort och vågade först trycka på de sista 2km som jag visste inte innehöll några obehagliga överraskningar då jag hade testjoggat dem på uppvärmningen och kunde därför avsluta med två snabba kilometer strax över 3,30. I mål klockades jag för 38,00, på pappret en otroligt svag tid men med tanke på banans utformning och med mina två 20mils veckor i färskt minne i benen är jag ändå nöjd och framförallt glad åt ett rejält träningspass. Att bästa herre sprang strax över 35min (jag var trea totalt) säger ju också en del om hur osnabb banan var och kanske innebar också min segermarginal på 8min (!) att jag inte pressade på det där sista man gör om det är en fajt om placeringarna. Dock innebar segern att jag fick välja ett fint pris på prisbordet - antingen en konstig rosa stol, ett presentkort hos den lokala frisören eller ett par trosor två storlekar större än vad jag brukar använda. Jag valde trosorna, kan vara bra att ha något att växa i.



Väldigt sällsynt med brödrostar på prisborden på brödrostloppen nuförtiden.
Men ett par på tok för stora trosor och en guldmedalj är ju inte så illa det heller.

Efter loppet tog familjen idrott resan vidare mot Halmstad och avnjöt en burgare på sportbaren Olivers, den värsta Olearys rip-off jag någonsin stött på där både de rutiga dukarna, möblerna, bilderna på väggen och menyn var helt identisk. Skönt när man känner sig bekant med konceptet. 
Slötittade på Monaco GP formel ett medan vi käkade innan det var dags att inta Örjansvall för härlig division ett fotboll, Halmia mot Trollhättan. Här var de tre herrarna i sällskapet betydligt mer intresserade och engagerade än jag men fotboll i solsken är ju aldrig fel. Att Jonne dessutom vann på halva-potten-lotten gjorde ju inte upplevelsen sämre. 1591kr rikare lämnade vi arenan och när man är gifta gäller ju att "allt mitt är ditt" så jag var snabb att poängtera att han hemskt gärna får låna mina för stora trosor om jag får ta del av hans vinst. Han var en aning tveksam till upplägget.



Pappa, bror och make på ett inte alltför fullsatt Örjansvall.

Dagens vinstlott. Tyvärr inte min.

Familjehänget fortsatte sedan genom att vi i en rasande fart for hemåt (eller, eftersom idrottaren i gänget var chaffis då de andra druckit öl och hon inte är i närheten lika säker bakom ratten som i löparskorna gick det egentligen inte särskilt fort) och satte fjutt på grillen för att även hinna med en matpaus innan det var dags att från soffan följa Diamond Leauge friidrotten och Champions Leauge finalen innan dagens slut.

En helt vanlig familjedag för the Johansson family.