Inför årets härligaste race

Årets härligaste race, underbara fina Stockholm Marathon. Jag har varit på så många olika lopp i så många olika länder men inte någonstans har jag hittat ett lopp som överträffar detta. 

Kanske är det för att det går i en av mina favoritstäder? Kanske är det för att det är i Sverige och man känner sig mer hemma och bekväm med allt runtomkring? Kanske är det för att vi alltid brukar åka ett stort gäng med familj och släkt och liksom göra en "grej" av helgen där vi får tillfälle att umgås? Kanske är det för att det historiskt sett alltid har gått bra för mig på detta lopp?(bortsett från förra årets skräckmara) Kanske är det för att det faktiskt är ett fantastiskt bra arrangemang? Kanske är det för att jag sällan upplevt ett marathonlopp som är så kantat av publik hela vägen runt banan? Kanske är det för att när det är ett lopp på "hemmaplan" känner man flera av de andra löparna och har någon att prata med både innan, ibland under och även efter loppet?

Ja, vad vet jag, men listan kan göras lång över alla positiva känslor jag hyser inför detta lopp. Så även i år, trots att jag vet att jag denna gång inte kan vara med och fajtas om den där SM medaljen som jag så länge längtat efter, ser jag fram emot loppet med stor glädje och förväntan. 

För den här gången åker jag till Stockholm mer avslappnad än någonsin och mer fokuserad på allt kul runtomkring än på min prestation i sig. Jag vet att jag är i grym form rent träningsmässigt men jag vet också att jag med 90% säkerhet kommer att drabbas av den värk i min mage som förföljer mig på långa lopp. Då ingen behandling har påbörjats är statusen exakt densamma som på maran i Linz för 6 veckor sedan (som ju slutade på akuten) med enda skillnaden att jag nu har följt en av alla läkares tips och testar om en ordentlig kolhydratladdning kan förändra något. Eftersom det lilla halmstrået är det enda hopp jag har om ett bättre utfall är det knappast realistiskt att ha någon förhoppning/förväntning på tider och placeringar utan loppet blir ett test som får gå som det går helt enkelt. Självklart kommer jag starta i full fart, som om allt vore bra, och se hur länge det funkar och när smärtan sedan kommer är planen att slå av på takten och bara se till att ta mig runt. Kommer smärtan vid 5km blir det således en förfärligt dålig tid och en joggingtur runt Stockholm, håller den sig borta till 30km kan det kanske ändå bli en helt okej tid. Vid minsta tecken på att jag ska kollapsa och bli medvetslös som i Linz kommer jag dock att avbryta, smärta kan jag stå ut med och den kommer inte få mig att bryta, men att åka ambulans till akuten - aldrig mer. Sådana är förutsättningarna och kanske borde jag stanna hemma och inte utsätta mig för risken att må dåligt igen. 

Men eftersom jag har mer mängdträning än någonsin i kroppen och jag vet jag att jag vilken dag som helst lätt kan springa distansen utan smärta om jag bara håller ner farten, förstår jag inte varför jag ska stanna hemma och se loppet på tv när jag kan vara på plats, "löpa igenom loppet" och få uppleva den härliga stämningen och allt det roliga? 

Nej, en sån som bara ställer upp om man tror att man typ kan vinna vägrar jag att bli, jag tycker mig nämligen ha rätt att få vara med där i skymundan, njuta av stämningen och vara glad även om jag får en dålig tid i min stockholmsstatistik. Så oavsett om jag springer på pers, på min sämsta tid någonsin eller om jag till och med måste bryta tänker jag inte vara ledsen utan gå ut på kvällen och äta en god middag tillsammans med min familj på någon av stadens alla fina restauranger, hälsa på min bror med familj, ta en shoppingtur på söndag och ha en trevlig helg helt enkelt.

Och det finns ett liv efter marathon.

Eftersom mitt lopp i helgen inte bara var grymt kul utan då mitt resultat tydligen var bättre än jag trodde då de där till synes svaga 38,01 över 10km visst var de en av de bästa segertiderna på länge och då jag hört sägas att man ska räkna med att lägga på ett par, tre minuter mot sina vanliga tider för den tuffa banan har jag fått mersmak och redan börjat blicka framåt för resten av säsongens lopp. Att min kropp just nu inte håller för marathon kanske inte måste vara katastrof, det finns ju så många andra distanser man kan springa och dessutom kan man tävla på så många fler lopp om man kan tänka sig att korta ner sina lopp med sisådär 3mil...

Så nästa vecka ska jag träffa nästa läkare som i lugn och ro ska få utreda min kropp medan jag åker land och rike runt och springer på bana, på landsväg, i terräng och på alla distanser som min kropp kan tänkas vilja vara med på. Sen framåt hösten så står jag där igen, på startlinjen på marathon, med pers i blicken och tipptopp kropp.

Men först, årets roligaste mara i världens finaste stad.

Lycka till alla därute, vi ses!