Oklart

Efter att sent i måndags eftermiddag fått besked om att jag kunde komma till Göteborg för en ultraljudsundersökning redan morgonen därpå fick jag snabbt som ögat skaffa mig ledigt från jobbet och komma på ett lämpligt sätt att ta mig de femton milen till storstaden. Efter att oräkneliga gånger hamnat i trubbel på grund av SJ:s dåliga leveranser, där förseningar och inställda tåg snarare är regel än undantag, hatar jag egentligen att åka tåg men då undersökningen skulle göras klockan 10,00 och jag var tvungen att vara fastande kände jag att en blodsockerlåg Jossan inte är särskilt lämplig bakom ratten. Efter att ha ringt runt till hela min familj och bekantskapskrets i jakten på en chaffis utan framgång (fullt förståeligt att det inte är så himla lätt för folk att boka av möten och ställa in affärsresor med så kort varsel för att hålla mig i handen) fanns det inte annat att göra än att trots allt skaffa sig tåg och bussbiljetter för denna resa. Tro det eller ej, den här gången måste jag ändå lyfta på hatten för Statens Järnvägar som stod för årets skräll när hela dagens resor flöt på exakt enligt tidtabell. Halleluja.
Men nu är det ju tyvärr så att eftersom jag bor på en ort utan järnvägsstation, en ort som för all del knappt finns med på kollektivtrafikens karta överhuvudtaget, blev denna femtonmilsresa en ganska långdragen historia trots att SJ skötte sitt. Lämnade mitt hem klockan 06,40 för att återvända igen vid 15-tiden. Av dessa typ nio timmar ägnades ca 20 minuter till själva undersökningen, resten av tiden bestod av resa i tåg, buss och taxi samt en hel del väntan på stationer i både Hestra, Borås och Göteborg samt lite sjukhusväntrum på det.
Knappast en effektiv dag om du frågar mig.

Men det kan det ju vara värt, kan man tycka, om man kommer hem med svar på sina problem och ännu hellre med en lösning på desamma. Tyvärr var det enda jag kom hem med ännu mera frågor och ännu mera tvekan om hur jag ska gå vidare för att kunna springa marathon smärtfri igen. Läkare nummer tre (röntgenläkaren) hittade inget konstigt mer än att levern var lite förstorad men bilderna ska gå vidare till läkare nummer två (magspecialisten) för ytterligare bedömning. Där står jag alltså nu, i väntan på ett besked, men det känns inte särskilt troligt att han kommer att se något annat än vad röntgenläkaren såg, d v s ingenting. Läkare nummer ett (idrottsläkaren) trodde inte på fel på något organ utan ville få undersökt om jag har något bukbråck, men trots att jag nämnde detta för läkare nummer två verkar inte läkare nummer tre ha blivit ombedd att kolla detta vid ultraljudsundersökningen. Troligen blev läkare nummer två lite trampad på tårna när jag framförde vad läkare nummer ett trodde, och kände sig därmed tvungen att ha en egen teori och vägrade utreda vad någon kollega kommit på. Alltså verkar det som att undersökningen behöver göras om, alternativt att jag måste magnetröntgas för att ge läkare nummer ett svar på sina frågor.
Som sagt, det här var inte direkt den mest effektiva dagen i världshistorien.

Vad dagen i Göteborg ändå gav var den tredje läkarens teori om att det är mitt blodsocker som kanske, eventuellt, skulle kunna orsaka kramperna. (inte för att han någonsin hade hört om detta tidigare…) Men kanske kan det finnas något i min kropp som gör att jag har svårare än andra att lagra glykogen, att jag därmed går tom och då får kramperna/värken. Han föreslog att jag skulle testa en kolhydratladdning enligt konstens alla regler och sedan testa ett maratonlopp för att se om det gör någon skillnad. Både han och jag är ju väl medvetna om att forskning har visat att detta inte har någon större effekt för de flesta människor och att det mest orsakar ”magras” och förstörda lopp på grund av en massa toastopp, men alla är ju olika och min kropp kanske verkligen behöver den där extrema laddningen för att lyckas lagra lika mycket som ni andra.
Och vad gäller "magras" kan jag stå ut med ett par turer till bajamajan om jag slipper mina andra problem då det synes vara ett lyxproblem med lite rallybajs jämfört med att åka pling-plong taxi till plåsterhuset.

Så då lutar det kanske åt en start i Stockholm trots allt, men jag måste säga att det är med kluvna känslor jag överväger att göra detta test. Jag hade lovat mig själv att inte utsätta mig för den här plågan en gång till förrän jag visste att det garanterat inte skulle hända igen, tre förstörda maratonlopp på raken med lite sjukhusvård som krydda borde liksom vara nog för att avstå. Men så ändå finns det ju där, hoppet, som ändå lurar mig själv att det kanske trots allt kommer att funka den här gången. Så å ena handen är jag glad att jag får starta, jag vill ju egentligen inget hellre än att springa Stockholm maraton som för mig alltid har varit årets höjdpunkt. Å andra handen har jag väldigt svårt att känna någon glädje, förväntan eller att tagga upp inför ett lopp där jag vet att jag med 95% säkerhet kommer att drabbas av antingen grymma magkramper, blodsockerfall eller i värsta fall – både och.
Att våga, eller inte våga, det är frågan...