Dagen då allt vände och en dröm blev sann

Vaknade på lördagsmorgonen med en väldig nackspärr. Vi hade nämligen haft oturen att få ett hotellrum med fönster mot en stor väg med massa störande trafik och tyvärr bara fått med oss tre öronproppar varför jag stoppade in en propp i ena örat och bestämde mig för att sova på det andra örat och därmed stänga ljudet ute. Tyvärr innebar ju detta att jag inte kunde byta ställning en enda gång på hela natten, vilket alltså resulterade i vansinnig nackspärr.

Som om inte misären inför loppet var tillräcklig liksom.

Efter en massage av min onda nacke toppades den kolhydratladdning jag kört efter stenhård kostplan med att jag denna dag käkade frulle betydligt tätare inpå loppet än jag brukar - allt för att följa läkarens tips om att prova om fulla kolhydratförråd eventuellt kunde göra dels så att jag kunde undvika kramperna i magen, men framförallt så att jag inte behöver svimma av lågt blodsocker.

Inte för att jag egentligen trodde att det skulle funka, men det var ju mitt enda hopp.

Åkte till stadion och var på plats en timme innan start, perfekt för att hinna värma upp, byta om och nervöskissa sisådär tusen gånger innan startskottet skulle gå. Uppvärmningen kändes katastrofal då jag knappt kunde röra min nacke och vänstra arm, och jag sa till min fina J och min svärmor med sambo som alla var på plats som serviceteam och hejjarklack att jag undrade "vad sjutton jag gör här egentligen. Borde stannat hemma".

Gick sedan till omklädningsrummet och småpratade med de andra löparna innan start och som vanligt pratar man om hur formen är och vad man har för målsättning inför dagens lopp. Såhär i efterhand känns det ju lite dumt att jag på den frågan konstant svarade att mitt mål var att ta mig runt utan att behöva åka ambulans, med facit i hand framstår det ju som en klassisk "snacka ner sig" kommentar. Men jag kan helt uppriktigt säga att det var precis så jag kände och att komma i mål på en hyfsad tid och på ett behagligt sätt var min enda tanke inför  start.

Klockan tolv var det så dags att starta loppet och mer avslappnad än någonsin började min resa tillbaka till stadion. Min taktik var enkel; springa på så gott det går till krampen kommer och sedan jogga i mål och att se till att få i mig så mycket energi som möjligt under loppet för att förhoppningsvis kunna fördröja haveriet. 

Jag började springa klokt direkt från start och försökte undvika att slösa mer kraft än nödvändigt och gick därmed inte med täten direkt då jag som sagt inte hade en tanke på att placera mig. Hade min egen tävling med min kropp som enda motståndare varför jag bara sprang på känsla utan större fokus på klockan. Försökte ha kul, vinkade till folk jag kände och "fivade" lite barn och däremellan sörplades det sportdryck och käkades gel. Första fem kilometerna gick rasande lätt, nästa fem kilometer minst lika lätt. Tuggade i mig min första gel en bit innan Västerbron och tog mig över den på ett smidigt sätt samtidigt som jag ägnade en tanke åt hur vidrigt det var här förra året. 

Sprang vidare och passerade Spårvägen-Jonas, min lifesaver och brytkompis från förra året, som langade vätska till klubbkamrater och hann ropa några positiva ord om hur bra det kändes. Än så länge, var jag snabb att tillägga, för jag bara väntade på att allt skulle rasa, att värken skulle komma och det roliga skulle vara slut. Varje kilometer kändes som en gåva och jag blev lycklig var gång jag kunde bocka av en smärtfri kilometer och veta att det skulle innebära en kilometer mindre att kriga när värken väl kommer. För jag var så säker på att den skulle komma.

Passerade min J med familj vid varvningen, kunde ge en tumme upp och äta min andra gel innan jag fortsatte ut mot Djurgården. Djurgården och Gärdet är den tristaste delen på banan enligt mig med väldigt lite folk som hejjar, en böljande banprofil och också en mentalt jobbig del på banan då man har hälften kvar. I år dessutom extra mentalt jobbig eftersom det är precis runt 21-30km som mina problem brukar komma. Jag var således inställd på att det skulle bli jobbigt där men efter att ha plockat två placeringar vid halvmaran gick det rasande lätt och plötsligt var jag ute på Strandvägen och söder mälarstrand igen, en av mina favoritdelar av banan och då jag fortfarande inte hade någon eller i alla fall bara lite lätt känning i magen kunde jag vid 29km lämna den positiva kommentaren att "jag känner mig stark" till min fanclub innan jag fick min tredje gel och fortsatte mot Västerbron gång två. Nu hade jag passerat de kritiska kilometer där det på de senaste marorna har börjat strula, nu gick jag verkligen på övertid.

Såg 30km skylten och allt kändes fortfarande okej, max 12km med värk alltså, det borde jag kunna stå ut med.

Upp på Västerbron som i bra väder är extremt överskattad, SÅ himla jobbigt att springa över bron är det faktiskt inte. Då tycker jag att de långa sega kilometerna efter Västerbron är betydligt värre. 

Men utmed den sträckningen stod ju Spårvägen-Jonas igen och den här gången ropade jag att jag saknade honom som hare. Han sprang då med ett hundratal meter och vi växlade några ord och plötsligt var den tunga sträckan borta.

Fick min sista gel vid 35km men då stod den syntetiska smaken av gel och sportdryck mig upp i halsen och jag kunde bara inte förmå mig själv att trycka i mig den. Sparade den i handen att ha i reserv vid behov men när jag strax därefter passerade coca cola stationen kastade jag gelen åt fanders och svepte en mugg cola istället. Himmelskt gott i jämförelse med allt annat jag proppat i mig under "fikaturen" runt Stockholm.

Vid 35km hade jag tänkt öka farten, jag var fortfarande ruggigt fräsch. Men lite feg och orolig för att kramperna skulle uppstå om jag pressade mig hårdare fortsatte jag i ett behagligt tempo som inte krävde mer kraft än nödvändigt. Jag ökar vid 37km istället tänkte jag, men vid 37km flyttades gränsen ännu en gång till att innebära fartökning vid 40km. Varför riskera något?

Vid det här laget visste jag givetvis att jag låg på tredje plats i SM tävlingen och då min stora dröm sedan flera år varit att vinna en medalj kan man ju tro att jag skulle springa för kung och fosterland. Men grejen var att jag fortfarande var i shock över att allt kändes så pass bra att jag inte ens vågade tänka på medaljen utan mest var nöjd över att det faktiskt verkade som att jag skulle komma i mål. 

Min fina J, som även han under hela loppet väntat på den stora kollapsen, började dock inse att detta kanske ändå skulle hålla. Vad han också insåg var att jag var jagad av två tjejer i rasande fart och då han sett hur fräsch jag var, men ändå tog det så lugnt, förstod han att jag nog inte visste att jag var jagad. Så istället för att vänta i målet som var ursprungsplanen satte han istället av mot 40km passeringen i en rasande fart och när jag passerade hade han förvandlats från stillsam make till vrålande coach. "Nu får du f'n ta och öka sista biten, det är ju bara ett par kilometer kvar, typ ett varv runt kvarteret hemma, och du har bara 20sek bak till fyran. Ska du ha din medalj får du ta chansen NU". 

När jag hörde dessa orden brann det till i skallen på mig. Vad håller jag på med? Springa här och fega, spara på krafterna när det står en SM medalj på spel? 

Jag blev som förbytt och plötsligt fanns det inget annat än medalj i huvudet på mig. Ökade farten med målet i sikte och i samma stund som jag svängde in på stadion fick jag uppleva exakt den scen jag så många gånger drömt om och som jag så många gånger visualiserat på träningspassen:

Speakern välkomnade mig in på stadion, gratulerade till min första SM medalj, uppmanade publiken att välkomna mig med en applåd och som de välkomnade mig. Jubel från alla håll och kanter och överrallt hörde jag bekanta röster som skrek mitt namn. (Tack alla underbara människor som hejjat hela vägen!) Efter sista kurvan med målet framför mig höjer jag armarna i skyn, applåderar mig själv och jublar som om jag vunnit loppet. För det kändes som en seger. 

Det overkliga hade hänt, kolhydratladdningen hade funkat, kramper och yrsel var som bortblåsta, och den här dagen blev till något helt annat än jag någonsin kunnat föreställa mig. Tårarna rann efter målgång när jag insåg att mitt livs största idrottsliga händelse var ett faktum.

Sen levde jag en dröm hela eftermiddagen med dubbla prisutdelningar då vi även vann lagtävlingen, en telefon som nästan överhettades av SMS och telefonsamtal från människor som ville gratta, en Facebook där kända och okända människor ville gratta och först tre och en halv timme efter målgång var jag duschad och klar, redo att med familjen inta den restaurang där dagen skulle avslutas.

God mat och höjda glas fyllda med Moet krönte denna fantastiska dag innan jag kröp till kojs med ett leende på läpparna och min medalj på nattduksbordet. 

Vad mer kan jag någonsin önska?