Midnight sun marathon

Att ställa sig på startlinjen klockan 20,30 är en sak som inte händer så ofta och att göra det för att springa marathon är nog ganska unikt. Tanken med den sena starttiden är att majoriteten av löparna ska gå i mål vid midnatt och få avnjuta midnattssolen i samband med att man korsar mållinjen vilket också innebar att de som valt att springa halvmarathondistansen startade ännu senare, klockan 22,30.

Normalt avskyr jag sena starttider eftersom det brukar göra mig så vansinnigt nervös att gå och vänta en hel dag men eftersom målet med gårdagen endast var att få en upplevelse utöver det vanliga tillsammans med min familj och släkt fanns ingen nervositet i sikte så långt ögat nådde mer än möjligen för orolig mage då både jag och ett par andra i vårt sällskap ätit något olämpligt på midsommarmiddagen och därmed sprungit på toa hela dagen. Men efter att ha kontrollerat att det fanns bajamajor vid  varje vätskekontoll blev jag lugn och såg enbart fram emot loppet med glädje!

Jag, Storebror och brorsans svåger Simon knallade i gemensam trupp de ca 200m från vårt hotell till starten ackompanjerade av en Markoolio låt som arrangören lägligt nog valde att spela just innan start. Tillsammans med oss stod personer från 60 olika länder på startlinjen och att detta i första hand var ett upplevelselopp blev tydligt då det inte fanns någon indelning i startfållor utan alla fick stå var de ville och på grund av detta hade jag vässat armbågarna lite extra och var inställd på att behöva vara lite fräck och armbåga mig fram till en bra startposition eftersom jag anser att upplevelsen trots allt blir bättre om man försöker springa lite bra. Men armbågarna kom inte till användning, det kändes som om nästan ingen ville stå längst fram så utan problem kunde jag ställa mig längst fram med en grupp män som uppenbart hade samma inställning som jag.

När skottet gick pep vi iväg och redan efter ca 100m hade jag en första hejjarklack där de släktingar som skulle springa halvmaran med start ett par timmar senare hade radat upp sig och Bertil, Birgitta och Bengt gav oss en sista "lycka till vinkning" innan vi gav oss iväg på färden och korsade den bro som tog oss till fastlandet där halva loppet skulle springas.

Direkt fick jag en liten ledning, vilket jag dock inte la någon större vikt vid just då eftersom jag bestämt att placering och tid skulle vara oviktig idag. Sprang istället första milen och njöt över att se solen lysa över bergstopparna och över att andas den så klara och friska luften som gav sådan kraft som vore det ett dopingpreparat.

De två i resesällskapet som pga skador inte kunde vara med och springa, min fina J och min fina lillebror, hade hyrt varsin cykel och hade som plan att cykla runt och dels försöka se och hejja på oss andra så mycket som möjligt under loppet och dels för att förse mig med tillräckligt med energi för att mina blodsockerproblem skulle hållas i schack så att vi skulle slippa oönskade ambulansfärder och magkramper. 

De dök upp lite här och där utmed banan och återigen "fikade" jag mig runt ett marathon genom att trycka i mig så mycket gel och sportdryck som möjligt för att slippa fara illa vilket idag var en extra utmaning med tanke på hur orolig jag varit i kistan under dagen.

Efter tio kilometer vände banan och vi sprang samma väg utmed havet tillbaka igen med målet att vid halvmaran korsa bron tillbaka till ön för att där springa andra halvan. Efter vändningen började man möta de andra löparna och vi i familjen kunde därmed vinka till varandra och då jag ledde fick jag enormt med hejjarop även från de andra löparna vilket gav en helt otrolig pepp. En så otrolig pepp att jag plötsligt slog om från min "det spelar ingen roll med placering" inställning till att bli påmind om att det ju faktiskt är rätt trevligt att leda tävlingar. Och framförallt trevligt att vinna tävlingar.

Så när kroppen vid 32km på ett tydligt sätt påminde mig om att det bara var tre veckor sedan jag sist sprang maran genom att leverera de tröttaste ben jag någonsin haft, en stel rygg, en öm nacke, lite skoskav, lite huvudvärk och en risig mage struntade jag ändå i att följa planen att om ett sådant läge uppstod jogga runt banan och njuta av loppet. Det var liksom för sent, tävlingsdjävulen hade vaknat så jag började kriga eftersom jag plötsligt var väldigt sugen på att vinna. För kriga fick jag göra ordentligt eftersom jag med min trötta kropp skulle försöka hålla fart samtidigt som jag sprang hela andra halvan helt ensam utan en enda rygg i sikte och då det samtidigt började regna och blev kallt. 

Det kändes som om jag kröp fram och de peppande orden från min Tracker på cykel om att jag hade ett "otroligt tryck i steget" kändes som dagens lögn och jag ville nästan putta omkull honom. Vid 35km stod mina egna härliga cyklister redo med en extrainsatt energilangning och då var jag tvungen att fråga om mitt försprång. Hade Jonne här sagt att jag var jagad hade jag nog dött, någon tempohöjning fanns inte i min kropp utan det kändes som om jag hade kunnat vägga hur hårt som helst, precis när som helst. Det fanns inte en enda del av min kropp som ville springa marathon just då utom min hjärna. Så när Jonne istället meddelade att jag ledde överlägset, med nästan 15min, var det som en skänk från ovan och det var otroligt skönt att veta att jag inte var pressad utan kunde disponera krafterna efter kroppens begränsningar och ändå få stå som segrare.

Men så knackade tävlingsdjävulen återigen på axeln och påminde om att prispengarna som inte uppgick till ett helt oväsentligt belopp endast utbetalas med en sluttid under 2,55. Jag bryr mig helt ärligt inte om prispengar, det är segern i sig som givetvis är det viktiga, men att inte nå gränsen hade känts som om jag inte var tillräckligt bra för att vinna "på riktigt". Försöker därmed undvika att tappa mer fart än nödvändigt och när det vid 40km hugger till i min oroliga mage som gärna ville ta ett toastopp omgående inser jag att jag måste bestämma mig om jag ska betala femtontusen för att skita, eller om jag ska hålla mig till efter målgång. Kändes ganska dyrt för ett besök i en illaluktande bajjamaja så det var inte ett alltför svårt val.

Når snart det underbara upploppet med en kilometer i lätt medlut kantat av mängder med jublande människor och möts av en kranskulla som hänger en enorm krans om min hals, en speaker som välkomnar mig och jag höjer armarna i skyn som segrare. 

Älskar lagerkransar, älskar upplopp, älskar att vinna.

Efter att ha välkomnat hela familjen in i mål med personliga rekord och grymma prestationer på rad inser jag att även de ju har förtjänat en lagerkrans och alla låter sig därefter i tur och ordning fotas med min krans om halsen. Kommer just då också på att det ju faktiskt var för upplevelsen runt omkring loppet vi åkte hit, tittar upp mot skyn och inser att solen kikar fram mellan molnen samtidigt som vi firar våra prestationer, det är varmt och behagligt samtidigt som klockan visar 01,30 på natten. Amazing.

         

        Fullständigt utmattad, men glad!

         

  Bengt, 1,45 på halvmaran, förtjänade  

         också en krans tycker jag!