Två marathon på tre veckor

Jag vet inte om jag tagit mig vatten över huvudet, om jag överskattar min kropps förmåga eller om jag rent av är dum i huvudet men nu är det liksom för sent att börja fundera.
Mitt namn står nämligen klart och tydligt där på startlistan i Tromsö Midnight Sun Marathon nästa lördag, så uppenbart är två maror på tre veckor ett faktum.
Är min kropp fysiskt återhämtad? Oklart.
Utsätter jag min kropp för en onödig skaderisk? Oklart.
Exakt hur jobbigt kommer det bli att springa en mara till? Oklart.
Är jag sugen på att testa? SOLKLART!

Tromsö midnight sun maraton är nämligen något jag har sett fram emot länge. Jag och övriga sju familjemedlemmar och släktingar som ska med på äventyret bokade resa, boende och startplats redan i början av september förra året för att garanterat få vara med om denna händelse. Jag är verkligen lyckligt lottad som har så många likasinnade i min familj som är överens om att det perfekta sättet att fira midsommar inte involverar partytält, sill och nubbe utan föredrar löpardojjor, svett och sportdryck. Midsommarhelgen till ära har dock det här loppet en viss festlig inramning och guldkant då huvudsyftet med loppet inte är att springa så fort som möjligt utan snarare att dra ut på njutningen för att under så lång tid som möjligt få omgärdas av vackra vyer och midnattssolen. För det är liksom det som är grejen, beräknad målgång är runt midnatt och då Tromsö ligger jäkligt långt norrut (längre norrut än den svenska gränsen) är det vid den här årstiden ljust dygnet runt så när vi mitt i natten passerar mållinjen lär det vara som om loppet avgjorts mitt på dagen. Ska bli en otroligt spännande, rolig och lite konstig upplevelse!  

Vissa i familjen har valt att springa halvmaran, vissa av oss väljer att springa maran och två familjemedlemmar med förstörda knän har valt att följa med för att bevittna spektaklet från cyklar vid sidan av banan.

Nu kan man ju undra varför just jag och storebror, som båda just avklarat Stockholm maraton, har valt att springa marathondistansen när det fanns både halvmara och millopp att välja på vilket troligen hade varit snällare mot kroppen. Men det är liksom inte vår grej, bjuds det på en chans till utmaning måste man ju ta den och dessutom finns ju risken att man skulle känna sig lite lätt mesig när man går i mål i halvtid med vetskapen att det finns andra på plats som sprungit mer än oss och därmed kan anses både tuffare och hårdare.
Men hur sjutton balanserar man återhämtning, träning och uppladdning när man bara har tre veckor mellan marathonloppen?
Antingen kan man ju göra som den tuffe storebrorsan och ladda med att köra Vätternrundan till helgen och se det som en liten extra krydda i utmaningen att starta maran med babianrumpa, stumma lårmuskler, tomma energidepåer och stel rygg.
Eller så gör man som den klena lillasystern och inriktar sig något mer på vila och återhämtning och nöjer sig med den rejäla utmaning det i sig innebär att ens försöka avklara två 42km lopp inom så kort tid och ändå på något sätt försöka ha ork nog att njuta lite av upplevelsen i Tromsö.
Så trots att jag redan dagen efter Stockholm maraton kände mig väldigt återhämtad har jag försökt att hålla mig i skinnet och tränat försiktigare än någonsin senaste veckan. Varannan dag har jag tillåtit mig lugn distanslöpning i ca 60min, ett par gånger med brorsonen Hugo i joggingvagn vilket innebär diverse spontana vilopauser för att stanna till och kika på grävskopor, ankor och annat intressant utmed rundan. På vilodagarna har det blivit lite simning, lite massage och någon långpromenad med kompis, men i första hand har fokus varit att äta, sova och koppla av med andra aktiviteter än just löpning för att inte bara återhämta mig fysiskt utan även mentalt.

Min ursprungsplan var att i första hand ligga i soffan och pilla mig i naveln mellan marorna för att säkert återhämta mig och minimera skaderisken. Väl på plats i Tromsö var planen att jogga runt banan som ett långpass tillsammans med brorsan. I måndags hade jag dock tröttnat på slappandet och gjorde därmed en kovändning i min plan som därmed ändrades till att istället köra på med mer ordentlig träning för att försöka väcka liv i kroppen igen och till att kanske, eventuellt, ändå tillåta mig själv att försöka trycka på lite i Tromsö om kropp och knopp så vill. Inledde därför projekt ”få fart på slö kropp” igår med att köra första banpasset på evigheter och resultatet av detta var väl sådär.

Eftersom det kändes klokt att starta upp försiktigt och då jag ändå vill vara lite snäll mot min kropp valde jag att ersätta mina vanliga ganska tuffa, långa intervaller med att haka på sprinterlöparna och köra en sprintstege på 80m-120m-150m-120m-80m. Låter ju som ett löjligt mespass och löjligt var just vad det kändes som när passet officiellt var över (summera hur många meter löpning det blir så förstår ni att det inte var okej för en marathonlöpares träningsdagbok) så jag kände mig tvingad att först lägga till en fallande stege från 200m till 80m och naturligtvis även några tusen meter upp- och nerjogg innan jag fick åka hem.
På dagens 20km morgonpass fick jag dock ångra mig, kände mig stel som ett kassaskåp och mitt löpsteg kändes allt annat än naturligt och flytande. Efter en promenad till kontoret där jag vaggade fram likt en pensionär har jag sedan ägnat resten av dagen åt att fundera på om det finns någon muskel i kroppen som jag inte har ont i, men hur jag än känner efter hittar jag tyvärr inte någon sådan. Lyckligt nog stod simning på programmet för kvällen och då det inte finns något som brukar kunna mjuka upp min kropp likt denna form av alternativ träning har jag ändå ett visst hopp om att återigen kunna röra mig imorgon.

Då väntar nämligen ny kvalitet, terräng-tusingar, och då lär jag få kvittot på om jag blev sliten av den ovana träningsformen sprint och bana eller om jag blev sliten för att en kropp helt enkelt inte vill träna särskilt hårt en vecka efter maraton.
Att träna sig i form, eller att vila sig i form?  Det är frågan…