En tågvagn från hell

Efter att ha haft svårt att sova i Tromsös midnattssol i helgen har de senaste dagarna varit ganska trötta. Men trots att jag hela dagarna gått och längtat efter att få komma hem och kanske ta en tupplur, läsa en stund och slappa framför en film  har det liksom inte riktigt blivit så. Det finns ju hela tiden så himla mycket annat kul man kan göra än att just vila så inte bara tuppluren och slappandet har fallit bort, utan jag har inte ens lyckats komma i säng i tid om kvällarna. 

Men min tröst har varit det faktum att min arbetsvecka bara skulle innehålla tre arbetsdagar, tillika tre tidiga morgnar, innan jag skulle fara upp till brorsan med familj i Stockholm och på väg dit skulle jag få njuta av 4 timmar härlig tågresa där det verkligen inte finns något annat att göra än att läsa, fika och sova. Jösses vad utvilad jag skulle vara när jag kom fram till huvudstaden!

Inte visste jag då att jag skulle hamna i tågvagnen från hell.

Missförstå mig inte nu, jag älskar verkligen barn och förstår att det är svårt att sitta still och vara tyst när man är liten och det kryper i benen. Men det var ju lite osis att varenda barnfamilj i Sverige skulle få sittplats just i "min" vagn. 

Två bebisar som i falsett växelskriker några säten bakom mig på en ljudvolym som aldrig hade klarat en tinnitusmätnig. En liten tjej på sätet framför som gärna vill veta vad alla i vagnen heter, vart vi kommer ifrån, vad vår familj heter och inte drar sig för att ta reda på det genom tjugo frågor. Bredvid henne sitter  storebror som ömsom skäller på mamman för att han inte får en ajfån och ömsom högljutt berättar för oss andra hur många spel han skulle ladda ner OM han hade just en sådan och står juat nu bakvänd i sitt säte och stirrar avundsjukt på den ajfån jag sitter och knappar på. 

På sätet precis bakom mig har jag två ungar som faktiskt sitter still, dock bara av den anledningen att deras föräldrar varit snälla nog att ge dem en ajpadd så de kan kolla film. Tyvärr var de inte kloka nog att även ge dem hörlurar varför alla vi andra på tåget nu måste stå ut med diverse blippande, musik och löjliga röster från tecknad film.

Lägg till detta irriterade mammor som skäller på stökiga barn, stressade pappor som suckar högt åt skällande fruar och ett evigt springande av hela familjer förbi min plats till toan för att antingen hjälpa den ena ungen att gå på toa eller för att byta blöja på den andra.

Att läsa bok är nästan omöjligt då jag måste pausa för att svara på frågor från det frågvisa barnet varje minut, att blogga är obekvämt då jag då måste stå ut med den andra ungens fånstirrande på mig och att sova i det här oväsendet är en total omöjlighet.

Ge. Mig. Styrka.