Aternativlångpass i höstrusk

På denna veckas lediga onsdag var planen att köra långpass för att förbereda mig inför nästa helgs etapplopp i Österrike. Under sommaren när jag var skadad körde jag massor med långpass på cykel, på cykel i kombination med crosstrainer och när jag började trappa upp löpningen blev det långpass i form av kombipass med löpning/cykel eller löpning/crosstrainer. 

Men ju mer jag får springa, desto tråkigare ter sig den alternativa träningen och jag vill mycket hellre springa än träna något annat. Eftersom man ska "skynda långsamt" efter skada har jag sakta men säkert smugit upp distanserna på löprundorna och fått till ett par pass på runt två till två och en halv timme men då fokus har varit på att köra fler och kortare pass började häromdagen en oro inför Tour de Tirol att smyga sig på när jag insåg att loppets dag två innehåller en bergsmara som lär kräva typ fem timmars arbete att ta sig runt. Minst.

För att inte riskera att skada mig, min teori är att det är bättre att komma till start utan skadekänning men något sämre förberedd än med skadekänning och massor med mil i benen, bestämde jag mig för att köra dagens långpass alternativt. Cykel i kombination med crosstrainer var planen och minst tre timmar träning för att få ett besked på om min oro är befogad eller om min kropp minns hur det är att hålla igång under lång tid.

Jag har inga som helst problem med att springa när det är dåligt väder, när man väl är igång tycker jag oftast att man glömmer både regn, snö och kyla och det är sällan jag fryser när jag springer.
På cykel är det annat, där aktiverar man inte hela kroppen på samma sätt och man har dessutom en fartvind att ta hänsyn till vilket innebär att man i princip alltid fryser - även en solig och fin dag.
Idag när jag vaknade var det inte en solig och fin dag. Inte ens i närheten.
Ösregn och sju grader varmt (kallt) var förutsättningarna när jag började plocka på mig lager efter lager av träningskläder inför den inledande cyklingen.
Vanliga strumpor, vattentåliga strumpor, långa tajts, vattentäta brallor, underställströja, vindjacka, regnkacka, dubbla handskar och buff var vad jag hade på kroppen. I väskan som packades till det efterföljande crosstrainer passet landade linne och hotpants. Kontraster.

De där hotpantsen och linnet lockade så mycket att jag redan efter den första milen i regnet började revidera om min plan till att stå ut en timme i regnet och sedan ta två timmar på crosstrainern istället för tvärtom. 

Men så när jag kom till den korsning efter 2,5mil där  jag har chansen att svänga vänster hemåt styrde jag visst plötsligt åt höger och vips fanns det ingen återvändo annat än att köra rundans fulla 60km. Just då kändes det nämligen som en bra ide eftersom jag inte frös så värst mycket och det verkade roligare att vara ute och träna än inne på gymmet så ju mer jag kunde förkorta tiden på crosstrainern desto bättre. Tyckte jag då.

Dryga timmen och otalet kraftiga regnskurar senare när händerna var så stela att det var en utmaning att både bromsa och växla och fötterna var som isklumpar var jag kanske inte riktigt av samma uppfattning...

Men efter två timmar och tio minuter i kylan och regnet var jag äntligen hemma där jag snabbt svidande om till hotpantsen och linnet som plötsligt inte alls var lika tilltalande som en varm dusch och en stickad tröja. Men har man bestämt sig så har man bestämt sig så jag motstod frestelsen att gosa ner mig i soffan och joggade istället de 300m till gymmet och ställde mig på crosstrainern med sikte på 60min varav 20*1min med högre intensitet.

Sådär vidare värst hög intensitet får jag väl erkänna att jag inte lyckades uppbringa, dels beroende på att jag började bli trött såklart men kanske mest för att det tog en bra stund innan känseln i mina nerkylda händer och fötter återvände och för att jag insåg att jag tagit med mig alltför lite energi. En liten energibar och vatten till hela passet var på tok för lite om man ska lyckas avsluta med hårda intervaller efter över två timmars cykling.

Men bortsett från det kändes det ändå riktigt bra och jag lyckades hålla ihop passet med en kontrollerat lagom hög puls ända in i mål.

Nu ligger jag dock på soffan med en stadig lunch i magen, en bok i handen och regnet smattrande mot rutan och har äntligen fått ta på mig den där stickade tröjan och plocka fram en filt. 

Just nu har jag glömt kylan och tröttheten och njuter istället till fullo av ett väl genomfört pass, gläds åt att min kropp kändes stark, är nöjd över att mitt pannben visade sin styrka i ovädret och tillfreds över att jag fick det kvitto jag sökte.

Mot Tour de Tirol!!

Raggsockor, filt, sportdryck och en bok. Återhämtning när den är som bäst!