Efter förra helgens överraskande bra Tjejmil, där kroppen visade sig från sin bästa sida på över ett år och där jag till och med lyckades kuta lidingöbanan på lätta ben dagen efter, har återhämtningen inte alls funkat som den ska. Enligt plan har jag ändå trummat på med tuff träning men resultaten på passen har dalat mer och mer för var dag och känslan i både kroppen och knoppen är nu som förbytt och gårdagens långpass kan istället ha varit det absolut sämsta passet på länge.
För ett år sedan hade jag grävt ner mig och tyckt att det var fullständig katastrof att kroppen inte levererar, jag hade till varje pris tvingat mig igenom vartenda planerat steg om det så skulle ske med tårar i ögonen och efter ett dåligt pass hade jag varit ledsen och tjurig i flera timmar (eller dagar) till nästa bra pass hade loggats i dagboken.
Men det senaste årets alla händelser har dels gett mig perspektiv nog att inse att jorden inte går under för ett dåligt pass (man får en ny chans imorgon!) och dels tvingat mig att inse att såhär snart efter en utmattningskollaps och efter en tids skada är jag inte lika "odödlig" som förr. Jag har de senaste månaderna faktiskt blivit riktigt bra på att balansera träning, jobb och vila och verkligen försökt att lyssna på min kropps signaler och även i förebyggande syfte strukit saker från agendan för att försäkra mig om att få ordentligt med återhämtning för att orka med både träning och jobb.
Men så lite övertaggad efter helgens oväntade framgång gick jag in i en av de mer fullspäckade veckorna på länge och plötsligt lyckades jag glömma bort allt jag lärt mig om begränsningar och vi skulle nog kunna säga att jag fick ett återfall till mitt gamla liv. Det var först nu när det blev helg igen och det fanns tid att tänka och känna efter som jag hörde hur min kropp bedjande skrek STOPP och jag insåg vad jag hade gjort.
Förlåt kroppen, jag vet att jag har lovat att du ska bli sedd och hörd.
Veckan inleddes med en natt på akuten efter att min fina J ramlat på sina rullisar och skadat nacken och ryggen. Efter en lång natts undersökningar konstaterades det som tur var att inga frakturer fanns utan "bara" mjukdelsskador och vi fick åka hem igen för bara fyra timmars sömn innan jag skulle vara på plats på ett möte med kund. För ett år sedan hade det inte varit giltigt förfall att skippa morgonpasset men såhär i början av veckan var jag ännu klok nog att inse att det vore synnerligen dumt att offra en av fyra timmars sömn på att genomföra en morgonjogg som förmodligen bara skulle bryta ner istället för att bygga upp. Klappade mig själv på axeln över mitt kloka beslut att sova istället, men tyvärr kvarstår ju ändå det faktum att fyra timmars sömn efter en helg innehållande en resa ToR till Sthlm, första tävlingen på tre månader, ett tufft långpass och en natt på akuten ändå är för lite och inte alls bjuder kroppen på den återhämtning den behöver. Jag minns att jag tänkte tanken att jag kanske borde låta måndagen vara en hel vilodag istället eftersom jag vet att även om min kropp klarat en sömnlös natt utan konsekvenser för ett år sedan är så inte fallet nu utan nu får jag sota rejält för det om jag inte tänker efter. Men eftersom jag inte kände mig särskilt trött under dagen, hade en effektiv dag på jobbet tyckte jag att jag ändå kunde träna enligt plan framåt kvällen. Körde två timmar på gymmet som gick galant och någonstans här tror jag att den gamla känslan av att vara odödlig började lura sig in i mitt huvud och jag la grunden för resten av veckans idioti.
Så blev det tisdag och jag steg upp i arla morgonstund för att jogga, till och med ännu tidigare än jag brukar sedan jag började jobba deltid, eftersom just den här jobbveckan var en av de tuffare och mer utmanande veckorna för mig på länge där det inte alls fanns tid att jobba så lite och flexibelt som jag numera behöver. Efter morgonpasset drog jag således iväg för ytterligare en heldag hos kund med följden att det inte fanns tid för återhämtning innan dagens andra pass. Eftersom helgens löpning gått så bra trots avsaknaden av kvalitetspass var jag taggad att köra på lite hårdare för att komma igång ordentligt inför höstens resterande lopp. Körde därför 400-ingar för första gången i år och då det var så länge sedan att jag hade glömt bort hur det brukar gå till sprang jag alldeles för fort, alldeles för många och hade alldeles för kort vila med resultatet att jag körde mig sådär fullständigt skitslut som ju ger bra effekt men är vansinnigt slitsamt för kroppen. Efter detta hade det ju suttit fint med en lugn och återhämtande dag men så blev det ju såklart inte eftersom mitt förstånd som sagt hade försvunnit någonstans där på hemvägen mellan Stockholm och Gislaved.
Så då blev det onsdag, min lediga dag från jobbet som inleddes med 20km distans följt av ett gruppträningspass med Core på gymmet innan jag ägnade eftermiddagen åt att tvätta, städa och handla vilket har varit eftersatta sysslor efter fyra helger på resande fot. Hann precis ställa in dammsugaren i städskåpet innan min fina J kom hem och det var dags att åka till Isaberg för skidbacksintervaller.
Vad som är bra med skidbacksintervaller är att det är ett pass som alltid ger något - är du sliten i kroppen kan du köra det som ett styrkepass där du fokuserar på att låta benen lugnt och metodiskt transportera dig till toppen och bara jobba med benstyrkan. Är du taggad för kvalitetsträning kan du jaga farten och nå den värsta pulstopp du kan tänka dig. Eftersom jag tagit ut mig så rejält på 400-ingarna dagen innan körde jag på alternativ ett. Tyvärr visade det sig att om man nyss har kört 400-ingar för första gången på ett år och dessutom redan tränat 2,5timme på förmiddagen får pulsen jobba oavsett hur du beter dig uppför den där backen. Så efter en timmes plåga med ett förvisso fint resultat väntade en stunds framstupa sidoläge i det kalla gräset innan jag var kapabel att påbörja en hemresa där jag inte orkade prata med min man följt av en middag där jag knappt orkade tugga min mat.
Och så var den lediga och väldigt återhämtande dagen till ända...
Så blev det torsdag och dax för dag ett av två på nästa större projekt på jobbet. Trots att det (som sagt) var min tuffaste och mest utmanande vecka på jobbet på länge och eftersom jag själv hör att jag låter gnällig över det vill jag här tillägga att detta även gav mig glädje. För första gången sedan utmattningen kände jag nämligen att jag även på jobbet var tillbaka "i form" igen för plötsligt var det inte jobbigt och ångestladdat att ställas inför svåra uppgifter och frågeställningar utanför min "comfort zone" utan istället var det roligt, spännande, utmanande och jag tog mig an uppgiften med iver och glädje. Att få känna att jag nu kan leverera även på jobbet gav mig en tillfredställelse lika stor som tillfredsställelsen över att min kropp levererade över förväntan på lördagens race. Det gjorde mig dock även taggad att ta på mig ännu mer uppgifte och att leverera det där lilla extra, vilket jag i all hast givetvis gjorde och därmed skapade mig än mer jobb. Den långa arbetsdagen skulle sedan toppas med att fira en kollegas födelsedag på restaurang men trots detta lyckades jag mellan dessa aktiviteter klämma in både att träna och rösta, även om jag någonstans här faktiskt började känna att jag helst hade velat sova. Men, får man ett återfall till sitt gamla liv så får man, plötsligt var det väldigt enkelt att slå bort den känslan, inte lyssna utan bara fortsätta racet.
Så blev det fredag, morgonjogg och heldag hos kund igen skulle följas av 10*1000m tröskel och helkroppstyrka på kvällen. Morgonjoggen var tung, riktigt tung, där benen kändes som cement och där faktiskt min skada i blygdbenet även gjorde sig påmind. Beslutade att ändå köra träningen enligt plan men när jag fortfarande på eftermiddagen kände mig sliten och dessutom tom på energi efter ett par dagar med representationsluncher istället för lunchlåda och banan och automatkaffe istället för näringsrika mellanmål tog jag veckans första halvkloka beslut när jag bytte ut 10*1000m tröskel till motsvarande pass på crosstrainern. Klokt, eftersom det innebar att slitna löparmuskler och löparskador förskonades. Oklokt eftersom jag egentligen borde lyssnat fullt ut och inte kört kvalitet alls.
Men, klockan 20.00 efter två timmar på gymmet kunde jag knalla hem och sätta mig till dukat bord där min man serverade fredagens middag och tur var väl det för det kändes inte som att jag ens var kapabel att skala en potatis.
Så blev det lördag och jag trodde att jag vaknade pigg och utvilad efter nio timmars sömn och var taggad inför dagens långpass ihop med lillebror som skulle bli lekande lätt eftersom jag ju varit så "klok" och "vilat" benen igår. Men till och med trevligt sällskap och vacker runda förlorade sin charm när jag redan efter några kilometer kände att allt var skit och det blev sannerligen inte bättre ju längre passet led.
Jag var trött och matt i kroppen, andfådd som en som aldrig sprungit förr, mitt magmunsbråck var värre än någonsin efter flera dagar med risig mat och efter att jag tydligen glömt att jag i samband med löpning inte kan äta en hel ananas som kvällssnack och sedan inleda morgonen med tre koppar kaffe.
Någonstans efter 25km plåga började jag se tillbaka på vad fasen jag hittat på under veckan och insåg att det där skitpasset ju egentligen kom som ett brev på posten. Men att avbryta då gick ju inte, klok får man bli först efter passet, så jag tog istället ett pitstop hemma för att mosa i mig en näve havregryn och två omeprazol för att dämpa magsyran innan jag klippte de sista planerade fem kilometerna.
Duschade, stretchade och bad min kropp och min knopp om förlåt, åt en stadig lunch med min pappa och bror och mutade min kropp till försoning med en kväll i soffan hos min vän Malin tillsammans med en påse smågodis. Gick sedan och la mig redan klockan elva med förhoppning att en lång natt sömn i kombination med eftermiddagens slappande/ätande skulle göra att min kropp förlåter min dumhet och ger mig en ny chans inom kort att göra om. Och göra rätt.
Vad jag vill säga med denna långa uppsats kära vänner är att ta lärdom av mina misstag.
Sådana här veckor var vardag för mig i flera år, och är säkert vardag för flera av er där ute. Det håller ett tag, några år eller några månader och man mår bra och känner sig odödlig. Formen håller i sig och resultaten med den till man brakar in i väggen och det är slut på det roliga. För sen är kroppen inte lika förlåtande längre och man måste hela tiden vara uppmärksam och bromsa i förebyggande syfte för har man väl kraschat en gång verkar det räcka med EN sådan här vecka, EN natt förlorad sömn eller EN dag med lite för dålig mat eller tuff träning innan man börjar må dåligt och man måste bromsa upp några dagar igen för att inte bryta ner sig.
Så tänk efter före.
Learning by doing.
Jag har gjort liknande saker själv, om än i mindre skala. Just när man är inne i det så känns allting väldigt logiskt och självklart. Det är först efter att man har kraschat och kan se det utifrån som det ter sig helt idiotiskt och uppenbart att det skulle gå åt helvetet. Man lär väl så länge man lever, antar jag. Tack för att du delar med dig! Vi får hjälpa varandra!
SvaraRadera