Oj!

Klockan 13.00 igår var området vid Lindareängsvägen fullproppat av taggade tjejer redo att anta utmaningen att kuta 10km. Denna första lördagen i september varje år slås alla rekord i färgglada träningskläder, antal uppställda bajamajor och förmodligen även i antal urdruckna vinglas framåt kvällen när alla tjejgäng ska fira sin prestation med en helkväll på stan.

Det tjattras och fnittras, tjoas och tjimmas på ett helt otroligt trevligt och avslappnat sätt som man inte kan hitta på många andra tävlingar. Det är som om hela stämningen liksom blir lite mjukare när det bara är tjejer på plats för race.

Blandningen av elit och motionär är också helt fantastisk. Årets lopp mönstrade troligen ett av de vassaste startfälten på ett 10km lopp på många år med i princip hela marathonlaget från EM på plats kryddat med en nybliven EM-guldmedaljör, EM-silvermedaljör och så självklart loppets stora affischnamn Isabellah Andersson. Bland eliten är det självklart fokus på prestationen med tider, placeringar och högt uppsatta mål men då loppets stämning ändå i första hand präglas av feststämningen bland de  30000 motionärerna på plats smittar detta av sig även på oss i elitledet och alla är plötsligt lite vänligare mot varandra och lite mer avslappnade.

Just därför var detta ett perfekt lopp för mig att göra comeback i efter min skada för även om man är i usel tävlingsform och egentligen inte är redo för race vägs det upp av allt skoj runtomkring som gör Tjejmilen till ett lopp där man faktiskt kan ha riktigt kul även om man inte presterar på topp. 

Fem minuter innan start ställde vi upp oss på startlinjen och ett ganska lättsamt småprat spred sig mellan oss löpare. Så många jag inte träffat på så länge, så många jag skulle vilja prata med men så får min klocka för sig att balla ur så jag får lägga de sista minuterna på att försöka få den att funka istället för att vara social. Synd, men att springa lopp utan att ha koll på farten är inte kul, särskilt inte om man inte har stenkoll på sin form och därmed har kass fartkänsla så jag var bara tvungen att lösa problemet. Som tur var lyckades jag få ordning på klockan strax innan startskottet gick och jag kunde påbörja min ganska ovissa resa mot målet på Gärdet. Hur jobbigt skulle det här bli egentligen? Hur fort skulle jag våga springa? Hur fort kan jag springa? 

Med bara ett fåtal fartpass sedan Stockholm marathon kändes det mesta ganska ovisst.

Jag bestämde mig för att göra mitt lopp och försöka hitta en så hög fart som möjligt som ändå skulle kännas så kontrollerad att jag upplevde att det skulle hålla hela vägen men exakt vilken fart det skulle vara skulle få visa sig efter hand och styras av känslan.

Det enda jag visste var att jag är starkare än någonsin i uppförsbackar eftersom jag har tränat mycket i skidbacke och mycket i kuperad terräng så min taktik blev att trycka på som attan uppför med förhoppning att där kunna tjäna in de sekunder jag visste att jag skulle tappa på platten i avsaknad av fartträning. 

Efter ungefär halva loppet hamnade jag och Michaela Kemppi från Örebro ganska ensamma och i sann Tjejmilenanda börjar vi peppa varandra för att hjälpas åt att nå bra resultat istället för att behandla varandra som bittra konkurrenter. (även om båda såklart gärna vill vara först över mållinjen). Uppför visar det sig att jag är starkast och kan erbjuda en rygg att följa, på platten är det tvärtom och med lite peppande ord till varandra utmed vägen boostades energin enormt till att fortsätta slita men framförallt till att göra loppet till en supertrevlig och rolig resa!

Tack Michaela för sällskapet och för att du delade med dig av din positiva energi!

Vid 6 kilometer ska enligt banbeskrivningen den värsta backen komma så när vi passerar 5km skylten försöker jag mentalt ställa mig in på att nu kommer det bli jobbigt och peppa mig själv att det nu gäller att bita i lite extra. Men så ser jag plötsligt 7km skylten och inser att jag visst redan har klarat av den där fruktade backen som tydligen inte var något för min kropp att frukta i jämförelse  med de otal gånger jag har tagit mig uppför skidbacken hemma på Isaberg. Coolt vad man kan vänja kroppen vid!

I det här läget börjar jag då istället vänta på att det ska bli sådär riktigt vidrigt jobbigt som det brukar bli vid 7-8km. Jag väntar på att folk ska börja springa om mig och jag väntar på att en känsla av att vilja bryta eller sänka farten ska komma. Men svackan kommer inte och med pigga ben och en inte särskilt ansträngd andning kastar jag en blick på klockan och ser jag att jag faktiskt håller mellan 3,35-3,40min/km vilket ger mig en kick - det kanske kan bli en ganska hyfsad tid idag trots allt! Ser att jag fortfarande har Michaelas rygg att jaga några meter framför mig och tänker att jag skulle vilja gå upp och hjälpa till att dra men de där tio metrarna fram är lite för många på platten och tyvärr får hon i det här läget göra jobbet ensam. Så kommer den sista långa backen vid 8,5km och då jag känner mig superstark lägger jag in min högsta växel uppför och plötsligt har jag ätit upp de där tio meterna och passerar Michaela som skriker några peppande ord till mig. Skäms nästan att gå förbi efter att inte ha kunnat hjälpa till med dragjobbet sedan 7km passeringen men hoppas att min rygg nu i alla fall kanske ska kunna ge lite hjälp sista biten in i mål. Kikar på klockan och blir chockad när jag vid 9km skylten inser att jag kommer att göra en oväntat bra tid, att jag kanske till och med kan gå under 37km. Försöker sträcka ut steget ytterligare och känner att jag har massor med krafter.

Sista biten in mot mål är kantad av mängder med publik och jag vet att det ska komma en lucka i publikhavet till vänster där man ska svänga mot mål. Då kommer plötsligt en bil och svänger in där jag tror att jag ska svänga och jag blir lite tveksam över vart jag ska ta vägen. Tvekar någon sekund innan jag inser att jag ska svänga några meter längre fram, trampar upp farten igen och kommer ut på gräset och ser upploppet mot mål. Då kommer nästa tveksamhet, två målbågar, och för någon sekund tror jag att jag når målet vid den första men när jag tittar upp ser jag Isabellah Andersson korsa mållinjen några meter längre fram och inser att jag visst inte var framme än. Får återigen försöka trampa upp farten och klipper även de sista 30meterna mot mållinjen men precis innan jag är framme kommer Michaela som en raket och springer förbi. Vi blir således tre tjejer inom loppet av tre sekunder i mål (Isabellah 37,14, Michaela 37,15 och jag 37,16) och jag hade visst varit inblandad i en spurtstrid utan att jag själv ens märkte det förrän den var över...

37,16 och en tolfte plats är dock väsentligt mycket  bättre än jag hade förväntat mig och tiden faktiskt min näst bästa på Tjejmilens tuffa bana någonsin!

Med massa krafter kvar och den starkaste känslan på över ett år i kroppen är jag väldigt nöjd och lycklig särskilt som det känns som att om jag inte hade varit så feg och osäker på mig själv hade det funnits bra mycket mer tid att kapa. Får jag dessutom köra lite fartträning framåt kan det kanske till och med bli riktigt bra framåt hösten!

Härligt att få ett kvitto på att det lönar sig att sköta sin alternativträning under skadeperioder!

         

Eftersom jag inte hade något tjejgäng med mig att rumla runt på stan och fira av dagen med var jag pigg nog att toppa löparhelgen med att springa Lidingöloppsbanan idag som kompensation för att jag tyvärr inte har möjlighet att vara med när själva loppet går av stapeln. 

Banan var ju helt otroligt vacker och inte alls så tuff som jag kommer ihåg den men det klart, upplevelsen blir nog något annorlunda om man jagar tider och placeringar än om man söndagsjoggar och bara njuter i 4,40min/km...

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag älskar löpning. På riktigt. 

Synd bara att man ska behöva en skadeperiod för att inse hur stor denna kärlek verkligen är och hur viktig och stor  del den har av livet.