tisdag 29 november 2011

Lite bilder


Nervös marathonlöpare värmer upp innan start. Lite spännande att tajma uppvärmningen då man inte visste om loppet startade 9.00 eller 9.15 förrän man kom till startområdet, allt berodde på tv-sändningen...

Jocke, jag lovade ju att äta en pizza och tänka på dig - här är bildbeviset!
(får väl erkänna att jag kanske åt den liiiite för min egen skull också...)

Till min makes stora lycka delades nummerlapparna ut i anslutning till Fiorentinas hemmaplan varför han kunde lägga till ytterliggare ett fotbollsarenabesök i sin samling.


Helt okej att ladda inför lopp på en uteservering i solskenet på en piazza när man vet att det blåser storm och ösregnar hemma...

söndag 27 november 2011

Den som uppfann kullerstenen ska dö...

...Men död är nog personen i fråga redan, kullerstenen uppfanns väl för en väldans massa år sedan kan jag tro?
Hur som helst är det inte en person jag gillar just nu när jag knappt kan gå efter att ha tvingat mina ben att stå ut med detta vedervärdiga och mycket stumma underlag i 42km.
Florens älskar kullersten. Så mycket att den finns överrallt. Och där det inte finns kullersten där har någon smart stadsarkitekt beslutat att istället lägga lite typ betongblock eller liknande - "välj vilket material ni vill som kan förstöra löparben" lär han ha beordrat vägarbetarna.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ LITE TRADITIONELL, MJUK OCH FIN ASFALT???

Som ni förstår hade jag lite problem under dagens lopp...
Allt började kanon, vädret var perfekt för löpning, uppladdning å uppvärmning funkade bra, jag var pigg, frisk och löpsugen - ett nytt pers var definitivt inom räckhåll!
Startade helt enligt utsatt plan, ca 38min på milen å 1,21 på halvmaran. Makens langning av sportdryck å russin funkade kanon och magen tog emot detta utan minsta protest. Allt var frid och fröjd.
Vid 20km började dock benen kännas väldigt konstiga. Det högg i vaderna, låren var stumma och ryggen värkte. Jag har aldrig någonsin haft problem med kramper eller liknande i benen men nu vet jag hur det känns. Så frustrerande att känna sig pigg i kropp och knopp men ändå inte kunna få benen att röra sig fortare. Löpsteget blev konstigt och spänt, det kändes som om jag sprang stelt som en pensionär eller kanske lite som någon som bajjat på sig, om ni förstår hur jag menar. Kullerstenen tog ut sin rätt.
Varje gång jag fick möjlighet till en rygg försökte jag haka på eftersom jag så gärna ville höja farten men det gick bara inte. Benen ville inte lyda och det fanns inget som helst tryck eller spänst i mina muskler.
Raset andra halvan blev därmed rejält, och jag slutade på tiden 2,48,33 vilket räckte till en 7e plats.

Är jag nöjd?
Jo, men det tror jag. Eller ganska nöjd i alla fall. 7e plats är ju bra och tiden känns efter omständigheterna fullt godkänd! Målet för säsongen var att gå under 2,48,48 på marathon och det gjorde jag nu för tredje gången i år.
Jag är även nöjd just över att vara så jämn, tre marathonlopp på rad inom tidspannet 2,45,31 - 2,48,33 känns stabilt och bra.
Allra mest nöjd är jag nog ändå över att jag kände mig så pigg hela vägen och att det inte var tröttheten som stjälpte mig. Det känns som om mina många långpass och mina progressiva pass har gjort susen, hade jag förutom krampkänningarna i benen även behövt kämpa mot tröttheten hade nog sluttiden skenat iväg än värre.

Så nu tror jag ändå att jag ska njuta av sista kvällen i denna vackra stad och låtsas att jag har semester. Då sista tävlingen för säsongen är avklarad och en återhämtningsvecka väntar har MrCoach just lämnat sin tillåtelse till att fira av mitt livs (hittills) bästa säsong med att få dricka ett glas gott, inhemskt vin till kvällens middag. För en gångs skull tror jag inte att det blir särskilt jobbigt att följa tränarens råd...

PS1:
Återkommer med lite bilder från loppet och övriga upplevelser i Italien efter hemkomst.

PS2:
Ryktet om att Paula skulle starta visade sig vara just ett rykte. Vann loppet gjorde en Etiopiska på tiden 2.31.






torsdag 24 november 2011

Nu börjar det närma sig...

Sådär ja, då var väskorna packade och efter en och en halv timmes pusslande kan jag stolt konstatera att jag för första gången i mitt liv lyckades få ner all packning i en kabinväska (okej, jag har även en handväska i storlek som en sportbag...) och slipper därmed gå igenom den onödiga proceduren med incheckning av väskor och dryg, orolig väntan vid bagagebandet. Man tycker inte att en helg på resande fot ska kräva så hemskt mycket packning men när tävlingskläder till ett maraton och träningskläder till två träningspass ska packas ner fylls väskorna snabbt så för att få plats fick en del mindre livsnödvändiga saker prioriteras bort, typ hårfön borde väl finnas på hotellet? Bort med den. Snyggstövletterna? Nope, det får duga med ett par skor, och förresten - jag fick ju ändå inte plats med några snyggare kläder så de lär ju ändå inte behövas.(matchar inte träningsoverallen särskilt bra)
Anledningen till denna ansträngning är i första hand att jag inte litar på flygbolagens bagagehantering vid byte av flyg på vägen, så handbagage är att föredra framför att packningen hamnar i Ulam Bator istället för Florens.

Fullpackat!
Veckan har rasslat undan snabbare än jag trodde och träningen har gått enligt plan. Ett par fina och hyfsat snabba distans- och fartleksrundor i benen indikerar att formen är fortsatt god och många härliga timmars sömn har stärkt min kropp.
Jag har genomfört en ”kolhydrattömning–light”, vilket innebär att jag inte gjort en fullständig tömning utan snabbade på processen genom att köra ett lite snabbare 17km pass i tisdags kväll varefter jag inte gav kroppen några ”kolisar”. Fortsatte sedan med två träningspass på onsdagen och ett simpass idag på morgonen innan kolhydraterna återinfördes i min kost. Har lärt mig att under en kolhydratuppladdning bör man äta ca 8-10g kolhydrater/kg kroppsvikt. Har ni en aning om hur mycket det är?? Jag väger förvisso bara 50kg och äter som en hel karl vilket underlättar det hela, men jag tänker på en man som väger typ 75kg, det blir en jäkla massa mackor det! (Testvägde en dubbelmacka Polarpärlan idag, innehöll 30g kolhydrat...)
Hur som helst är jag inte ett fan av att ändra för mycket i kosten innan en mara utan fortsätter äta i princip samma mängd och samma mat som till vardags (lever ju på bröd, ris och pasta annars också) och utgår från att den minskade träningen bidrar till att kroppen ändå får nödvändig påfyllning inför loppet. Är dock mer uppmärksam på att maten jag äter är just kolhydratrik och framförallt noga med att dricka extra mycket då kroppen både behöver mer vätska och kan lagra mer vätska om man har tömt och därefter fyllt på med nya kolisar.
Mer avancerat än så behöver det inte vara.

Så hur går då tankarna inför helgens lopp?!
Jag och Mr Coach har bestämt oss för att se det här som en ”bonusmara”. Säsongen är ju egentligen slut och jag har en fantastisk säsong bakom mig där utstakat mål för säsongen (under 2,48,48) på maraton redan har slagits två gånger varför vi genomför det här som en liten testmara. Jag ska för första gången testa att dricka sportdryck och vatten under ett lopp och även försöka få i mig energitillskott i form av russin. Detta har funkat bra på träning senaste månaden så det blir spännande att se hur det går i samband med tävling.
Jag ska dessutom testa på ett något högre tempo än jag är van vid, helt enkelt ”gambla” lite och testa mina gränser. Det känns som om jag någon gång ska våga testa ska det vara på ett sådant här lopp, inte på en viktig SM tävling eller liknande.
Jag har också blivit uppmanad av MrCoach att komma ihåg att om något skulle gå åt skogen ska jag inte låta det vara det bestående minnet från säsongen, utan istället minnas alla lopp som har gått fantastiskt bra tidigare i år och bidragit till min bästa säsong någonsin.
Jag fick också med mig de kloka orden att jag numera faktiskt har ett personligt rekord som är ganska bra och att jag därför inte kan räkna med att jag kan fortsätta persa med 5-10min i varje mara jag springer utan måste lära mig inse att man kan göra ett bra lopp utan att slå personligt rekord.
Han är allt klok den där coachen, och det kan ju vara skönt att luta sig tillbaka på dessa ord i stunder av panikslagen nervositet innan loppet och att plocka fram som tröst vid ett eventuellt misslyckande. Men sanningen är ju att när varje träningspass i nio veckor varit inriktat på just det här loppet kommer dessa ord att vara en mycket vag tröst om det går åt pipan.
Oss emellan ska jag heller inte sticka under stol med att det är ett pers jag har i sikte och att det är utefter det vi har planerat mellantiderna. Med tanke på hur väl förberedd jag känner mig och på hur laddad och sugen jag är mentalt vore allt annat ren feghet.
Nu fortsätter uppladdningen, passande nog i spagettins hemland, och sedan får vi se vad dagsformen, väder och vind kan göra i min kamp mot klockan. Håll en tumme eller två!

Jag säger som Glenn Strömberg sa i en interbju i samband med att han blev proffs i Italien;
"Undrar just hur man säger spagetti på italienska..."

Och ett litet PS;
Hörde ett tveksamt rykte om att en viss världsrekordhållerska eventuellt skulle starta på söndag. Om hon dyker upp kommer jag bli så starstruck att jag glömmer bort att springa, undrar förresten om man kan ha ett autografblock med sig till startlinjen? Tänk att vara så nära sin största förebild som man har hejjat på framför tv:n så många gånger!
Min man konstaterade dock malligt att han i så fall kommer få se mycket mer av henne än vad jag får, ”du lär ju bara se ryggen på henne en stund i starten.”
Tack, jag vet…

tisdag 22 november 2011

Lång väntan...

För er som undrar om jag helt och hållet har glömt bort uppladdningen inför Florens maraton då denna inte kommit på tal på bloggen på länge så kan jag glatt upplysa er om att så inte är fallet. Maran går av stapeln på söndag och jag är mitt inne i den värsta perioden inför en mara, tävlingshypokondri-fasen och oros-fasen, varför jag medvetet har valt att bespara er alla mina nojjor och dessutom heller inte velat rapportera alltför mycket från min träning då det känns så läskigt bra att jag knappt tror att det är sant varför jag knappt vågar skriva om det…

I söndags efter träningen upplevde jag en enorm frustration. Jag kände mig så stark, så tävlingssugen och så redo för start och det kändes otroligt jobbigt att det var en hel vecka kvar till maran. En vecka som inte kan förbättra något utan bara förstöra. En vecka fylld av oro för sjukdomar. En vecka med huvudet fullt av tankar om vad som kan tänkas hända under loppet. En vecka av minituösa förberedelser med allt från att ny underställströja ska inhandlas till att man ska planera för den optimala kostuppladdningen. Men framförallt en vecka där man går runt i en egen bubbla och tror att alla andra runt omkring också bara tänker på marathon. Alla borde ju förstå att jag måste sova massor med timmar, varför måste då makens väckarklocka ringa en halvtimme innan min?
Varför kan inte alla förkylda kollegor och kunder stanna hemma och varför måste folk gå utanför dörren och sprida sina sjuka barns baciller?
Förståelsen för att jorden faktiskt fortsätter snurra och att vardagen flyter på som vanligt utanför marathonbubblan är lika med noll och jag är helt enkelt en mycket odräglig och egoistisk person just nu.

Men, jag gör lägesrapporten kort och koncis för om jag ska beskriva exakt hur bra det känns i kroppen just nu finns risken att jag målar upp alldeles för stora förväntningar både hos er och hos mig så jag nöjer mig med att säga att känslan i kroppen är GRYM och om jag bara får hålla mig frisk de sista dagarna fram till loppet kommer jag stå på startlinjen bättre förberedd än någonsin och väl där kommer det bara vara dagsformen och de yttre förhållandena som avgör om det blir himmel eller pannkaka. Jag vet att jag har gjort precis allt jag kan för att kunna prestera på topp och jag vet att resultaten på träningen har varit bättre än någonsin så med stort självförtroende kommer jag att äntra gatorna i Florens iklädd mitt nya tävlingslinne i Hässelbys färger och mina snabbaste skor.
Nog om det för nu, återkommer med ytterligare en lägesrapport innan avfärd.

För övrigt har jag haft en härlig helg. I lördags var min make på partaj men då årsfest för fotbollsföreningen inte direkt ingår i den optimala uppladdningen valde jag att istället tillbringa kvällen i Gislaveds konserthus tillsammans med bästis Malin där vi avnjöt en fantastisk konsert med Gislaveds Symfoniorkester som tillsammans med musikalartisten Peter Johansson spelade Queen-låtar. Det var en helt fantastisk konsert och ett tydligt kvitto på hur bra det var är att jag satt med programbladet i handen och kände paniken komma krypande för varje låt närmare slutet vi kom – jag ville aldrig att det skulle ta slut!
Efter konserten åkte jag och Malin hem till hennes lilla hus, tände i brasan, drack te och pratade i flera timmar om allt utom löpning vilket gav mig en fantastisk avkoppling och en massa ny energi. En tjejkväll när den är som allra bäst!
Efter en härlig sovmorgon på söndagen, ett fantastiskt träningspass och ett par timmar framför Vinterstudion på tv:n åkte vi hem till Jonnes syster och käkade våfflor tillsammans med tjocka släkten. Kan bara konstatera att våfflor är oerhört underskattat och något man borde käka oftare, shit-pommes-frites vad gott det var!!

Den här veckan bjuder inte på mycket utöver det vanliga då jag som sagt lever i min bubbla och tackar nej till luncher med kompisar för att jag vill äta min hemlagade mat som jag vet vad den innehåller och för att kunna genomföra kolhydratuppladdningen enligt plan, jag bokar inga kundbesök för att jag är rädd för kundernas baciller och jag går och lägger mig löjligt tidigt på kvällarna varför inget utrymme till att vara social ens med familjen finns. Träningen består av lite snabbdistans och lite fartlek för att få upp farten i benen utan att slita för mycket på kroppen men i övrigt handlar dagarna bara om en lång och plågsam väntan på dagen D.
Jag vill tävla NU!!!

torsdag 17 november 2011

Goa gubbar

Hur kommer det sig egentligen att jag har gått och blivit löpare? Idrott har alltid varit ett naturligt inslag i mitt liv och jag har provat på det mesta i tävlingsväg; jag har varit en usel volleybollspelare, en medioker simmerska och när innebandyn hade sin stora boom ägnade jag några år åt denna sport som jag i och för sig var ganska hyfsad på. Den sport jag haft med mig sedan barnsben är dock fotboll och redan som liten när jag, brorsan och hans bästa kompis lekte AC Milan i trädgården med hemmasnickrat mål och laguppställningar och seriespel noga uppradat i vår hypermoderna Commondore 64 fanns inget annat än att jag skulle bli fotbollsspelare. Ni kanske inte tror mig men jag var faktiskt ganska hyfsad på fotboll. Eller, egentligen inte på den där detaljen med bollen, men jag var väldigt bra på att springa mycket på plan och var en stryktålig tuffing - egenskaper som många år senare visade sig passa bättre på marathontävlingar än på fotbollsmatcher.

Löpningen har alltid funnits med lite vid sidan om. I mina ögon var det inte en sport som man kunde hålla på med ”på riktigt”. Sprang en runda gjorde man ju för att det var kul eller för att man behövde få lite konditionsträning att ha nytta av på fotbollsplanen.
Jag har ändå sprungit så länge jag kan minnas. När mina föräldrar tyckte att jag var lite för jobbig och hade för mycket myror i brallan brukade pappa säga åt mig att springa några varv runt huset för att få lite lugn och ro. Det gjorde jag med glädje, dock under förutsättning att han klockade varje varv så helt blev han inte av med sin jobbiga dotter genom detta förslag.
När jag blev äldre började jag så smått göra av med överskottsenergin genom att springa en runda i skogen, lite intervaller i backen upp till mormors hus och i samband med fotbollsträningarna. För mig handlar träning om att man ska bli trött, svettig och öm i musklerna  - och det blev jag aldrig av att öva inlägg på fotbollsplanen eller genom passningsövningar med bollen varför det var perfekt att ta till några varv på elljusspåret innan eller efter fotbollsträningen för att få till den där sköna tröttheten. När jag för femtioelfte träningen i rad hade sprungit fem varv på elljusspåret efter träningen frågade min tränare lite försiktigt om jag inte trodde att jag hade satsat på fel sport?
Så rätt han hade, men det tog ett par år till innan jag insåg detta.

I samband med att jag flyttade till annan ort för att studera la jag fotbollsskorna på hyllan och plötsligt var den enda träningen jag hade kvar den där löpningen som alltid legat och lurat lite i bakgrunden.
Jag sprang mer och mer, längre och längre, men löpning var fortfarande inte en riktig sport för mig utan en bra motionsform och något jag gjorde bara för att det var kul och skönt att vara ute och springa. Jag ställde i och för sig upp i något Göteborgsvarv men det var mer för upplevelsens skull, att tävla i att springa var ingenting för mig.
I samma period jobbade extra på gymmet och hade där en mycket flitig besökare på passen, träningskompisen Biggan, och vi började prata lite smått – framförallt om löpning. Det visade sig att Biggan var en ”riktig” löpare, den första ”riktiga” löparen jag har träffat. Han hade en utarbetad plan för hur han tränade med intervallpass på veckorna, långpass på lördagarna och en dagbok där han bokförde hur långt han hade sprungit och dessutom hade han sprungit en massa tävlingar. Fachinerande och mycket intressant.
Biggan erbjöd mig att följa med på ett distanspass i skogen. Smickrad över erbjudandet tackade jag glatt ja och det hela gick av stapeln en snöig och kall vårdag. 12km skulle avklaras på den numera klassiska ”Singelsörundan” och jag laddade som vore det en tävling innan vi gav oss ut. Herregud, här skulle man ju med en riktig löpare ut och springa, det vill ju till att inte göra bort sig. Uppenbarligen gjorde jag inte det heller, istället blev jag erbjuden att följa med igen, igen och igen och otaliga är de pass vi avklarat tillsammans under åren.
Efter någon månad kom ytterliggare ett erbjudande som lockade in mig i de riktiga löparnas värld. Jag skulle få följa med på lördagens långpass.
Om jag laddade som för en tävling inför det första passet tillsammans är det inget mot vad jag gjorde den här gången. Riktigt nervös joggade jag till Biggans parkering för att där möta upp inte bara Biggan utan även Håkan och Steppe, alltså ytterliggare två riktiga löpare.
Här gällde det att fokusera och visa att även en liten tjej som jag platsade i gruppen.
Vi sprang riktigt långt i mina ögon, om jag inte minns fel ca 23km, och jösses vad nöjd jag var efteråt – hade väl aldrig förr sprungit så långt på träning.
Dessa lördagspass blev stående inslag i mitt liv och ju fler gånger jag träffade dessa herrar desto mer insatt blev jag i snack om kilometertider, långpass, intervallpass, löparskor, olika tävlingar och annat som hör löpningen till och plötsligt var det en del av min vardag. Jag var också en sådan där ”riktig” löpare och skaffade t o m en riktig löparklocka, riktiga löpartajts och började skriva träningsdagbok.
Träningen utökades till gemensamma pass varje onsdag klockan 18 med samling i fruktsalladen i Smålandsstenar (ja, det kallas faktiskt så, kvarteret där alla gatunamn innehåller en frukt, typ äppelvägen, apelsinvägen, päronvägen) och ytterliggare två personer presenterades för mig, Jimmy och Peter.
Dessa fem herrar har lärt mig alla väsentligheter inom löpning:
Biggan lärde mig att löpning är en riktig sport som bör tas på fullaste allvar, att man måste ta den exakta tiden på alla rundor och hans ord inför ett nervöst Göteborgsvarv för många år sedan följer mig på alla tävlingar ”du ska ju bara springa. Det gör du ju varje dag så är det något du inte behöver vara nervös för så är det väl just det”.
Håkan lärde mig att ett långpass inte är ett långpass om man inte springer i minst två timmar. Med en bitter min efter att jag spurtat ifrån de andra på vår planerade runda och varit först med att klara den på 1,59,30 var han tvungen att upplysa om att jag minsann inte skulle vara alltför nöjd, jag hade ju inte sprungit ett riktigt långpass… Detta sitter fortfarande kvar vilket resulterat i att längre och längre pass räknas som vanliga distanspass – ju bättre jag blir desto fler km avklaras ju under 2 timmar.
Jimmy lärde mig att backträning är bästa grejen om man vill springa fort och Peter lärde mig dels att man alltid ska springa så fort man kan i början på alla lopp (oavsett om det är ett maraton) så får det bli som det blir, ingen anledning att spara på krafterna liksom – trött blir man ju ändå! Han lärde mig också att bästa återhämtningen uppnås om man tar fram en Frödinge prinsesstårta ur frysen innan långpasset så att den är lagom upptinad att ätas för maximal energiåterställning efter passet.
Steppe försökte lära mig allt vad statistik heter – alla personliga rekord, världsrekord, smålandsrekord, klubbrekord och liknande har han i huvudet och jag tror ärligt talat att han kan mina personliga rekord bättre än jag själv – sådant fastnar bara inte i mitt huvud. Han hittade dessutom alltid de rätta uppmuntrade orden som fick mig att tro på mig själv och våga satsa på löpningen och ställa upp i tävlingar.

Nu ses vi inte så ofta längre, skador och ålderdom (haha, där fick ni grabbar) har begränsat vår gemensamma träning och numera är det i första hand jag som står där med löparklockan och den fulla träningsdagboken med mest kilometer.
Men jag glömmer inte vilka jag har att tacka för att jag hittat denna fina sport och vilka som fick mig att inse att jag kanske hade en liten löpargen någonstans. Jag minns också vilka som visade vilken glädje och gemenskap den här sporten kan medföra så i mitt huvud spelar det ingen roll vem som i dagsläget avverkar flest mil på en månad, jag vet vilka som är de ”riktiga” löparna.

Tack boys!

lördag 12 november 2011

Att vara här och nu

Jag hade ett alldeles underbart långpass häromdagen. Den här gången berodde det inte enbart på att kroppen kändes fantastisk, att solen sken och att jag sprang riktigt bra. Det berodde inte heller på att jag just nu är grymt motiverad att träna eller på att jag laddat med en rejäl frulle och en god natt sömn eller på att långpass är mitt favoritpass.
Nej, anledningen till att allt kändes så bra och njutningsfullt just denna dag var att jag för en gångs skull bara var just där och just då. Det fanns ingen annanstans där jag borde vara istället och träningen var inget som hade "klämts in" mellan andra aktiviteter. Jag var ensam hemma så ingen väntade på mig, jag var ledig från jobbet och min enda plan för resten av dagen var att inte ha någon plan utan att inte göra någonting.
Känslan av att inte vara stressad eller på väg någon annanstans gjorde alla intryck så mycket bättre och så mycket starkare. Helt plötsligt kunde jag se hur vackert det är när solen skiner och känna hur lyxigt det är att i bra form få vara utomhus i flera timmar och springa. Jag upplevde hur skönt och välbehövligt det faktiskt är att varva ner med en extra lång stretch och räkna sekunderna på varje övning efter hur lång tid muskeln behöver stretchas istället för att hålla koll på hur lång tid man hinner stretcha. Jag upplevde plötsligt hur skönt det är när de varma strålarna i duschen träffar min kropp och njöt av att stå kvar i värmen till jag var skrynklig som ett russin, inte bara till precis när sista droppen balsam i blixtfart med slangens högsta tryck hade spolats ur håret.

Men varför är det såhär? Varför är man alltid i tanken på väg någon annanstans?
Man blir stressad i kön till kassan i affären för att man i tanken redan är hemma och lagar maten man handlat.
Man blir stressad på jobbet för att man inte hunnit göra allt man tänkt göra och fokuserar på det man inte har gjort istället för det man faktiskt har gjort.
Man stressar igenom sitt träningspass för att man i huvudet redan är hemma och njuter av duschen men när du står i duschen njuter du inte av det för då är du i tanken redan framme vid matlagningen eller tv programmet du vill hinna se.
Man stressar med alla vardagsbestyren som städning, matlagning och tvätt för att sedan få mer tid att vila. Men om man inte stressade så förbaskat kanske inte behovet av vila vore lika stort? Att stressa för att hinna vila verkar rätt vansinnigt när man tänker efter.

Nej, från och med nu ska jag se till att ta vara på tiden, inse att man bara kan vara på en plats i taget och att var sak har din tid. Känns liksom så onödigt att komma på när man är 100år gammal att det där långpasset i solen när jag var 28år nog var ganska trevligt trots allt...

Idag tog jag vara på de 30 min då min brorson, som är hos oss på besök, visade sitt bästa morgonhumör och ville busa och gosa med sin faster....

tisdag 8 november 2011

Kort lägesrapport...

Idag blir det en liten snabb lägesrapport, tiden räcker inte riktigt till för bloggande just nu...

Träningen går SJUKT bra. Det ena grymma passet avlöser det andra. Långpass på 40km rasslar undan som vore de små lätta distanspass, snabbdistansen håller hög fart utan särskilt mycket ansträngning och träningsmorivationen ökar för var dag som maran närmar sig. Har noterat att bara jag tänker på maran under träningspassen ökar jag omedvetet snittfarten!
Är redan inne på sluttampen av den sista tre-veckors perioden med hård träning inför Florens och den här gången har jag hållit mig pigg och fräsch hela vägen (peppar, peppar) känns inte alls som om det var 2,5 vecka sedan viloveckan utan som om det var alldeles nyss! Hoppas den positiva känslan håller i sig veckan ut så att jag sedan avslappnad och med bra träning i ryggen kan börja återhämtningen och därefter uppladdningen full av självförtroende och positiva känslor!

Positivt är det också att jag tränat seriöst en längre tid på att få i mig vätska under ansträngning. Har aldrig druckit under ett marathonlopp av rädsla för strul med magen men efter de magkramper orsakade av vätskebrist som jag fick under Stockholm marathon i våras har jag lovat mig själv att aldrig mer genomföra en mara utan att tillsätta vätska och någon annan form av näring i kroppen. Jag har konstaterat att orsaken till varför jag får problem med magen är oväsentlig; om jag har kramp för att jag inte har druckit eller för att jag har druckit är ju sak samma, loppet blir ju ändå förstört, så då kan jag lika gärna chansa med att hälla i mig lite vätska.
På träning har det funkat bra. Jag har testat på långpassen med både vatten, sportdryck i olika styrka, russin och power bars och kroppen har reagerat positivt på detta. Nu återstår det ju bara att se hur det går i tävlingsfart...

Utöver träningen är det full fart på jobbet och hela livet i övrigt, och allt går i 1090 km/h just nu.
Jag älskar det, älskar att vara full av energi och älskar att känna hur livet rullar på utan bekymmer!
Vet inte vad jag har gjort för att förtjäna detta och som vanligt när allt är liiiite för bra kryper sig känslan på att det finns en bomb som tickar och att snart, snart går något åt skogen.
Men, so far so good, bäst att försöka njuta av att just nu är i alla fall allt vansinnigt bra.

Ger just nu livet tio svettiga Lunaracers av tio...

fredag 4 november 2011

Å så lite wordfeud old style...

Vad man gör med en ledig fredag...


Man springer en liten runda...

Sedan tar man sin elektriska värmefilt och en bok och softar i soffan...
(Mitt bokpaket har äntligen anlänt!!!)

 Sedan hälsar man på mormor och minns henne med ett All Helgona ljus...

Sedan dricker man årets första glögg och käkar pepparkakor hos mamma...


Därefter hänger man med sin allra bästa lillebror som är hemma
och hälsar på för första gången på läääääänge.