lördag 31 maj 2014

Mentalt stark. Och svag.

Stockholm marathon 2014 är till ända. 
Ett lopp som innehöll det mesta på känsloskalan och det känns mer som om jag har åkt en känslornas berg- och dalbana än att jag har sprungit marathon.
Ett lopp som inleddes på topp, följdes av mörker, stegrade till något som liknade flow och avslutades med tårar av lättnad, stolthet, sorg, saknad och faktiskt någon sorts glädje.
Vi tar det från början. 

Kände mig ganska avslappnad inför start - fokuserad på dagens enda uppgift, att ta mig till mål till min svärmors minne, men samtidigt lite likgiltig och faktiskt nästan helt utan glädje och förväntan inför folkfesten som väntade. 
Hade ändå en grundplan om att lägga mig i 4,00 fart vilket var den fart jag höll på mitt testpass för två veckor sedan då min kropp klarade 35km distans varav 5*4km i 4,00 fart med en bekväm känsla. Fysiskt visste jag alltså att detta var en rimlig utgångsfart, visste att det skulle vara min mentala svaghet efter min utmattning och de känslomässiga svårigheterna i min sorg som skulle kunna förstöra dagen. 
Jag höll farten utan att det var det minsta ansträngande under de första 7-8km innan det plötsligt tog tvärstopp. Min puls rusade till 226 slag/minut, armarna domnade bort och jag kunde inte andas. Panikångest/stressreaktion är min gissning, jag är uppenbart inte redo att hantera den stress/press ett marathon innebär.
Blev tvingad att stanna ett par minuter för att låta pulsen lugna sig och att under följande kilometer jogga/gå.
Det var fruktansvärt att uppleva detta så tidigt i loppet och med vetskapen om att 35km återstod till den hägrande mållinjen trodde jag aldrig att jag skulle kunna ta mig dit.
Här är det på sin plats att hylla mina fantastiska medtävlare. Den klunga av tjejer som kom ikapp mig just när jag stod där på söder Mälarstrand och hyperventilerade bestående av Louise Wiker, Therese Nordström och Josefin Gerdevåg (kanske även någon mer jag inte såg?) som skrek på mig att fortsätta. Therese ropade åt mig att andas lugnt och hon nästan stannade upp i sin vilja att hjälpa mig framåt. Dessa tjejer, som alla placerade sig i topp på SM tävlingen, kunde ha passerat mig och jublat inombords över en intjänad placering men valde istället att stötta och peppa. Tycker det är fantastiskt att vi kan vara vänner och ändå konkurrenter. Stort.
Tack även till alla andra bekanta som här peppade mig, särskilt ALK Micke och blogg-Staffan som båda uppmanade mig att försöka fortsätta om än i lugn fart för att kunna ta mig till mål vilket de visste var viktigt för mig. Ni anar inte vad era ord gjorde för mig!

När kroppen utsätts för en sådan påfrestning som en attack likt ovanstående hänger sviterna kvar länge. Jag var därför fruktansvärt ansträngd i hela kroppen och hade svårt att syresätta musklerna. Bestämde mig snart för att bryta vid min familj som skulle stå vid 16km. Men så när jag såg dem, framförallt syskonbarnen som rest ända från Småland och förberett skyltar och hejjaramsor kunde jag bara inte svika dem. Bestämde mig för att fortsätta en bit till så de skulle få hejja någon mer gång. 
Sen tänkte jag bryta vid halvmaran men det låg ju så långt bort att det kändes som ett projekt att ta mig hem. 
Vid 23km kom jag ikapp Jenny Jansson och eftersom jag visste att hon var skadad frågade jag om hon mådde bra? Det gjorde hon inte och steg i den sekunden av för att hoppa in i en taxi. Var en hårsmån från att följa med, det såg väldigt skönt ut, men av någon anledning bara fortsatte mina ben framåt.
Mitt i allt dök min lillebror upp på en oväntad plats och när jag skrek åt honom att det kändes förjävligt och fick till svar att "bita ihop för det kan vända" fick jag en tankeställare. Ett marathon är 42km långt, mycket kan hända.

Så när vi kom tillbaka mot stan och lämnade trista Djurgården och jag insåg att det ju bara var 15km kvar kände jag plötsligt att jag faktiskt inte längre mådde så himla dåligt. Jag var långt ifrån pigg men mådde väsentligt bättre än jag gjort tidigare och bestämde mig för att det fick vara slut på bryt-tankarna för nu jäklar skulle jag till målet. 
Jag kom in i någon form av positivt flow och för första gången på loppet kände jag något som började likna löpglädje. Jag började passera folk som tidigare kutat förbi mig vilket gav en fantastisk boost för självkänslan och jag tittade inte längre på varje kilometerskylt med nedräkningstankar i huvudet. 
Så vid 39km dyker plötsligt min vän Alex upp vid sidan av banan. Alex, som förmodligen är en av de minst löpintresserade i min vänskapskrets, hade skapat en lucka i sin stockholmsweekend bara för att gå ut och hejja på mig. Jag blev så rörd och det betydde så mycket för mig att få vinka till en person som inte bryr sig det minsta om sporten som sådan utan bara om mig som person. Hade inte förväntat mig att se henne där och det blev en mycket välkommen överraskning och när hon skrek att "jag kommer och möter dig i målet" fanns ju inget alternativ än att klara den sista lilla biten också!

Någon kilometer senare stod sedan min fina J som under resans gång fått höra mig skrika alla möjliga negativa ord om hur jag kände men med tårar i ögonen kunde jag nu skrika att "jag kommer att klara det"! Han såg nästan lika tårögd ut som jag när han svarade att "det är klart att du gör" och så avslutade jag de sista 300m inne på Stadion med tankarna hos min svärmor, på hur hon älskade att sitta på läktaren och hur hon med tårar i ögonen av stolthet brukade vinka till mig på upploppsrakan. 

Korsade mållinjen, vinkade och slängpussade istället svägerska, svåger och syskonbarn på läktaren innan jag bröt ihop i storgråt i min mammas armar. Lättad att det var över, stolt över att ha klarat att kriga, förkrossad av saknad av min svärmor men lycklig att jag kunde genomföra loppet för hennes skull. Det var som det minsta, och det allra sista, jag kunde göra för henne.

Att jag kom på 15 plats totalt, 8 plats på SM och sprang på den efter omständigheterna godkända tiden 2,55,10 känns ganska oväsentligt.
Idag tar jag istället med mig värmen och stödet från alla fina människor på och utmed banan som gjorde loppet möjligt att genomföra och min krigarskalle som samtidigt som jag är mentalt svag just nu ändå på något overkligt sätt kunde hjälpa nig frambringa styrkan att kriga till mål för ett ändamål som var så viktigt för mig. 
Mission completed.


          
Tack vare Alex var jag nog den enda som fick en flaska Moet istället för vatten vid målgång. Den tjejen vet hur en belöning ska se ut!

fredag 30 maj 2014

Ett annorlunda Stockholm marathon

Nu är jag på plats i Stockholm för att för sjunde gången i rad ställa mig på startlinjen på Stockholm marathon. Den här sjunde gången är dock inte lik någon av de andra gångerna. Den här gången är jag här med en klump i magen, en känsla av enorm tomhet och med sorg i hjärtat. Glädjen vill inte riktigt infinna sig.
Samtliga de sex andra gångerna har min största supporter tillika en av mina bästa vänner och svärmor Gun funnits med. Gun som älskade Stockholm marathon, som älskade mig och som älskade hela den här helgen som var "vår" helg. 
Vår årliga utflykt tillsammans med möjlighet att ta igen massor av kvalitetstid.
Nu finns hon inte mer och jag måste ta mig igenom den här helgen och alla banans 42km utan henne.
Jag vet inte om jag klarar det.

Men även om jag måste klara mig utan bästa svärmor är jag inte ensam. Jag har hela övriga familjen på plats, en femton personer stor skara som ska hjälpa mig runt banan genom att med sina hejarop påminna mig om att jag inte är ensam, att jag är älskad som person och inte för min prestation och att vi är starka tillsammans.
Och om inte det räcker till har jag ju alltid "Mr Hoptimistic" till hjälp, min nya pepp-maskot som jag fick av min fina mamma idag.
         

Imorgon springer jag för Guns skull. 
Tider och placeringar är oviktigt, det som räknas är att jag lyckas ta mig hela vägen runt och får springa in på stadion till hennes minne. 
Imorgon skänker jag också både en slant och en tanke till Cancerfonden och alla cancersjuka människor som inte kan vara med och springa eller på annat sätt få uppleva folkfesten tillsammans med oss andra.
Fuck cancer.

          


torsdag 29 maj 2014

Födelsedag

När man har passerat 30-strecket och alltså blivit vuxen på riktigt förväntas man säga saker som att "det är ju inte så mycket att fira", "jag behöver inga presenter" och att man "inte vill göra en stor sak av det" när det är dags för sin födelsedag. 
Jag har verkligen försökt känna så och ett år till och med uttalade jag dessa klyschor så tydligt att min man och mina bröder (som var de enda som var närvarande på den stora dagen) tog mig på orden och i princip struntade helt i att det var min födelsedag. Insåg då hur trist det var och hur ledsen och besviken jag kände mig (vilket troligen också märktes eftersom de panikfixade lite firande framåt kvällen, hehe) så nu skiter jag i att vara sådär vuxet tråkig och erkänner till er alla:
Jag gillar att fylla år!
Jag gillar att få presenter!
Jag gillar grejen att folk sjunger en sång bara till mig!
Jag gillar att det finns en dag på året som är bara min där jag har rätt att kräva att bli uppassad med frukost på sängen eller vad annat jag kan tänkas önska.
Jag gillar att få gå runt och känna mig lite speciell hela dagen.
Igår var det min dag, den stora och mycket viktiga 31års dagen.

Jag tycker att det är en mänsklig rättighet att bli firad med frukost på sängen på sin födelsedag. Det är liksom 95% av hela grejen med att fylla år att någon placerar frukostbrickan på sängkanten, sjunger en trudelutt och levererar ett (eller flera!) paket. 
Eftersom min man nu alltså (learning by doing) har förstått vikten av detta var han tydlig med att kvällen innan dagen D stämma av hur mina förväntningar på födelsedagens morgonprocedur såg ut eftersom han visste att jag hade morgonpass på schemat. Jag gav klartecken till att flytta fram frukosten på sängen till nästföljande morgonpassfria dag men var tydlig med att någon form av firande ändå förväntades redan på morgonkvisten. 
Jag inledde således min stora dag med en morgonjogg i solen och möttes istället med skönsång (?) och paket när jag kom innanför dörren efter avklarat pass. 

Jobbade sedan några timmar innan jag gick hem och gjorde mig redo för dagens andra löppass. Plötsligt ringer det på dörren och när det är födelsedag älskar man ju överraskningar så jag sliter upp dörren och möts av min allra bästa vän Nettan, hennes mamma och hennes två barn som tagit sig tid att åka hem till mig för att sjunga och överlämna ett underbart armband i ett fint paket. De hade även med sig fika och plötsligt var suget efter mitt nära förestående träningspass inte i närheten så stort som suget efter en fika på altanen med dessa underbara människor. Men Nettan som är en mycket förstående vän som stöttar mig i min löpning i vått och torrt övertalade mig att ändå genomföra träningen enligt plan, spara fikat i kylen och lovade också att erbjudandet om det trevliga fikasällskapet skulle finnas kvar till ett senare tillfälle. 
Så fick det bli, på med skorna och ut och kuta istället för att moffa chokladboll, en timme senare var jag hemma och hann inte ens få av mig skorna  innan det återigen ringde på dörren. Utanför står min "styvsvärfar" Hans och vill överlämna ytterligare ett paket och en stor grattiskram. 
På sin födelsedag blir man verkligen påmind om hur många fina människor som finns i ens närhet!

Alla spontana gratulationer och besök hade nu gjort mig en aning försenad så jag fick hoppa ilsnabbt in i duschen medan maken tände grillen, för snart dök mamma och pappa upp för att på altanen njuta av den fina soliga kvällen och min alldeles egenutvalda meny (att få välja middag är ju också en självklarhet på sin födelsedag!):
Risotto med soltorkad tomat, spenat och parmesanost samt helstekt fläskfilé från grillen.
Till dessert serverades, som det lilla barn jag ändå är, givetvis glassbuffe med både triple choklate och Texas pecan med tillhörande chokladsås.
Var väl bara det tillhörande kaffet som skvallrade om att jag fyllde 31 och inte 13.... 
Den födelsedagen får 5 somriga glassar  av 5 möjliga i betyg.

Idag var det dags för ännu ett kalas, lilla syskonbarnet Amanda som fyllde ett år. Att fylla ett år är faktiskt en stor sak på riktigt och att se de stora förvånade ögonen när vi alla stod och sjöng för full hals och att få vara med och se henne käka tårta med händerna och njuta av sitt livs första sockerkick var en höjdare. 
Att kunna vara gå på kalas fullt med farliga barnbaciller bara två dagar innan en SM-start är troligen den enda positiva sidan av att jag i år inte har några ambitioner med lördagens marathon...

lördag 24 maj 2014

Livets vägval...

Idag var det dags för England Runt som trots namnets antydan inte har den minsta koppling till de brittiska öarna utan är ett millopp runt sjön England i Markaryd. Ni som följt min blogg en längre tid kanske kommer ihåg förra årets lopp i första hand för prisutdelningen där XS-jag fick med mig ett par M-trosor i pris efter att ha sonderat prisbordet och kommit fram till att fotöljen som erbjöds inte skulle få plats i bilen och att en klippning i Markaryd, (1,5tim resväg hemifrån) knappast skulle vara särskilt användbar. 
Eftersom jag inte springer lopp för att vinna fina priser och eftersom England runt trots allt är ett väldigt trevligt arrangemang bestämde jag mig för att ställa upp även i år. Målet var att på den tuffa kuperade och knixiga banan försöka slå min tid om 38,01 från förra året.

Kände mig pigg och fräsch redan på uppvärmningen och de paniksega benen från tidigare i veckan verkade ha gett med sig efter massagetricket, träna lugnt tricket, snabbskotricket och smågodistricket.
När vi samlades för start såg jag att supersnabba Maria Lundgren från IFK Växjö fanns på startlinjen och jag blev superpeppad - här skulle man minsann få hjälp med farthållningen! 
Eftersom jag vet att hon är stark på just 10km tänkte jag försöka gå med henne så länge jag kunde och de första tre ganska lättlöpta kilometerna var jag bara ett par meter bakom och kunde klocka av på 10,51. Men sedan började det gå uppför, och uppför är inte direkt min starka sida så där pep Maria iväg som en gesäll medan jag släpade mig över krönen mer som en sävlig sköldpadda. Knixar, backar, lite lurigt underlag och klena backlöparben gjorde att nästa tre kilometer gick totalt en minut långsammare men eftersom att jag visste att de sista fyra kilometrarna skulle vara relativt lättlöpta oroade jag mig inte utan kände mig ganska säker på att lyckas ta igen tappet och slå min tid från förra året. Att lyckas ta ikapp Marias försprång fanns dock aldrig på kartan, hon var betydligt starkare och bättre än jag idag. 

Efter skogen och alla backarna svänger man ut på en härligt lång och fin, asfalterad nedförslöpa där man ska få belöningen för alla de där höjdmeter man plockat tidigare i loppet. Minns från förra året att jag höll igen just här av rädsla för att fler backar skulle vänta längre fram, varför jag i år bestämt att jag istället skulle våga trycka på och tjäna tid eftersom jag visste att inga obehagliga överraskningar väntade. Så jag öste på och fokuserade på farten och tekniken. 
Fokuserade kanske lite för mycket på det istället för på mina omgivningar för plötsligt började det kännas lite konstigt. Var det inte väldigt länge sedan jag såg en skylt, en riktningspil målad på asfalten eller en snitsel hängande i ett träd? Kände heller plötsligt inte alls igen banan från förra året.
Något var fel. Väldigt fel. 
När jag kom till en ny korsning och det inte heller där fanns några skyltar eller pilar blev jag tvungen att inse faktum - jag hade sprungit fel. 
Stannade till och velade en stund, vart ska jag ta vägen? Vad gör man? Vände om och tittade mot vägen jag just kommit från, en väldigt lång och fin nedförsbacke, och insåg att jag nog måste klippa den backen igen fast från det lite mer obekväma hållet om jag skulle komma på rätt spår.
Blev rätt sugen på att skita i allt, loppet och tidsmålet var ju ändå kört liksom, men jag insåg snart att hur jag än gör måste jag ju på något sätt ta mig tillbaka till start/målområdet och det enklaste sättet vore ju faktiskt just att springa dit. Så jag vände om och började springa tillbaka på samma väg jag kom ifrån och en bit upp i backen ser jag hur en hel klunga med folk svänger in på en liten stig och därmed var det inte längre någon tvekan om vart jag skulle ta vägen utan jag kunde helt enkelt bara följa strömmen. Här var jag ärligt talat rätt jäkla förbannad och fruktansvärt frustrerad över att se alla dessa människor som sprang före mig in på rätt väg.
Att vara arg ger dock tydligen en väldigt bra tändvätska för plötsligt tänkte jag inte ens på att det var jobbigt. När jag passerade 10km enligt min GPS visade den 37,32 vilket jag är väldigt nöjd med - 30sek snabbare än förra året. Problemet var ju då bara det faktum att jag sprungit nästan en kilometer extra på min lilla bonusrunda och därmed alltså i samma stund som min klocka pep för 10km passerade 9km skylten. Blev ännu argare när jag då alltså insåg hur stort mitt misstag hade varit och denna ilska och adrenalinkick gav mig tydligen så mycket kraft att jag på 3min och 15sek avklarade den sista kilometern och korsade mållinjen med 11 sprungna kilometer på tiden 40,42, vilket jag egentligen borde vara nöjd med på den här banan. Problemet är ju bara att resultatlistan gäller ett 10km lopp där tiden 40,42 är föga imponerande och det är faktiskt riktigt pinsamt att se den tiden presenteras efter mitt namn.
Räckte tröstande nog ändå till en andraplats, och eftersom förstaplatsen inte hade varit inom räckhåll även utan felspringning gjorde det ju egentligen detsamma. Men ändå. 
Jag springer ju som sagt inte för prisernas skull, och på ett sådant här "träningslopp" inte heller för placeringen så jag hade gärna avstått pallplats överhuvudtaget till förmån för att officiellt få den rätta tiden. Nu känns det som att jag sprang precis så uselt som resultatlistan visar, för även om känslan i kroppen var bra och min verkliga fart egentligen var betydligt högre än det officiella resultatet, är det ju trots allt tiden du tar på dig från start till mål som räknas och vad du sen väljer att hitta på för avvikande aktiviteter utmed vägen är ju ganska oväsentligt.

Jaja, chans till bättring nästa helg.
Ska mycket till om jag ska lyckas springa vilse på Stockholm marathon...


          
Årets pris blev tyvärr inga trosor, även om det kunde ha behövts eftersom jag inte hunnit tvätta i veckan. Istället belönades jag med en superfin skål som jag inte tyckte att jag hade förtjänat och därför gav bort till en av mina vänner som brutit foten tidigare i veckan och behövde lite uppmuntran.

torsdag 22 maj 2014

Nyckeln till framgång?

Stavas verkligen nyckeln till framgång nitrat från rödbetor och spenat? 
Vad vet jag, publicerades dock lägligt nog en intressant artikel i ämnet idag på marathon.se - just i samma stund som mitt paket från Mighty Sport anlände. 
Gå gärna in och läs om ni är nyfikna!
Skickar ett stort tack till Robert Westman (som för övrigt medverkade i ovan nämnda artikel) på Mighty sport som skickade paketet till mig. 
Blir riktigt spännande att testa!


För övrigt har mina ben fått för sig att vara riktigt sega den här veckan. Alltså sega på ett "har tränat väldigt hårt sätt" som på den gamla goda tiden och inte på det där panikartade "utbränd i hela kroppen" sättet. Det är ju positivt, på ett sätt, eftersom den tröttheten är normal och kan bekämpas på ett lite mer lättsamt sätt. 
Började med att försöka tänja bort segheten med att gå på yoga i måndags, funkade dåligt. Strök kvalitetspasset i tisdags och körde bara lugn distans istället, hjälpte inte heller. Fick massage igår och gav min massör order om att gå på rejält hårt för att göra mig pigg, hjälpte inte heller utan resulterade mest i blåmärken på benen. Idag tog jag därför till det klassiskt desperata knepet att ta på mig snabbskorna för att lura benen att de är snabba och tvinga mig till lite fartträning med förhoppning om att det ska skrämma igång benen. Det gick faktiskt rätt fort, var lagom jobbigt men det är dock ännu oklart om det kommer att betyda att jag vaknar med piggare ben imorgon. Är väl ungefär 50/50 med den saken. 
Om inte finns bara ett ess kvar i skjortärmen, den allra sista lite läskiga utvägen - att ta en vilodag, köpa en påse smågodis och sätta sig på altanen med benen i högläge och en bok i näven. 
Men okej då, en sådan fredagskväll ska jag nog trots allt kunna genomlida. Man får ju offra sig för sin idrott liksom.

           Skönt med massage. Not.

tisdag 20 maj 2014

Testresultatet!

Lördagens testpass fick ett lyckat utfall på många sätt.

Dels fick jag ett kvitto på att min kropp klarar att springa långt i en tillräckligt hög fart för att jag ska våga ge mig på Stockholm marathon. Det kommer inte att bli min snabbaste mara och det kommer inte att räcka till någon framskjuten placering, men det bör i alla fall räcka till en lagom plågsam färd runt Stockholm och kanske även till en tid något bättre än den nivå jag för någon månad sedan förväntade mig med min halvdana träningshöst/vinter i bagaget. Om sedan min skalle efter min utmattning är beredd att klara den mentala styrka ett marathon kräver vet jag inte, och framförallt vet jag inte om jag är redo att klara den känslomässiga utmaning det kommer att vara att stå där på startlinjen med min största supporter i himmelen istället för vid sidan av banan. Men ingen hade blivit ledsnare än hon om jag stannat hemma så för bästa svärmors skull ska jag försöka ta mig igenom loppet. På plats kommer jag att ha en femton man stark fanclub med familj och vänner som ska göra vad de kan för att fylla tomrummet och hjälpa mig igenom banans alla 42km.

Lördagens test visade också att min nya kombo av energitillskott funkade kanon både för min mage och för att hjälpa mig hålla energinivåerna tillräckligt höga under lång tids arbete.
Jag körde varannan blåbärssoppa/resorb + en centimeter energibar och varannan coca cola var femte kilometer under hela passet vilket var perfekt - blåbärssoppan var mjuk och len för magen, baren sög upp lite syra och band upp vätskan och colan gav en rejäl socker och koffeinkick.
Det enda jag saknade var något mer törstsläckande varför jag kommer att komplettera med vanligt vatten i framtiden.
Var dessutom väldigt skönt att nästan längta till nästa energikontroll som skulle bjuda på något gott istället för att ha ångest över att man ska bli tvungen att suga i sig en sådan där läskig gel.
Även känslan efter passet var bra. Återhämtningstiden fökortades markant dels för att jag kunnat fylla på med så mycket energi under passet men framförallt för att det sedvanliga illamåendet efter gel och sportdryck som brukar hänga i flera timmar var som bortblåst vilket gjorde att jag både kunde äta, dricka och vila efter passet utan att må dåligt.
Jag tror alltså att jag är något bra på spåren här!

Jag vill dock tacka för alla era tips och jag tar till mig allihop även om jag i nuläget kommer testa ovanstående upplägg på de närmaste tävlingarna. Men eftersom det känns rätt osmidigt att packa väskan full med blåbärssoppa om man ska resa utomlands på lopp kommer jag att fortsätta att leta efter alternativ som innebär att man istället bara behöver packa ett sportdryckspulver.
Två läsare tipsade (stort TACK!) om de naturliga produkterna från Mighty Sport och efter en kontakt med företaget blev jag lovad att de redan idag kommer att skicka över ett sponsorpaket med produkter att testa. Så himla tillmötesgående och snällt! Det ska bli väldigt spännande, särskilt med det rödbetspulver som bolagets representant talade sig varm för. Det ska visst vara helt magiskt och enligt rykte en del av Micke Ekwalls uppladdning inför VM halvmaran där han som bekant slog svenskt rekord.
Kan jag få ens en bråkdel av hans kapacitet ska jag med glädje både äta, dricka och snorta rödbetspulver om det är vad som krävs.

Nu - sova. En klassisk prestationshöjande metod som inte ska underskattas.
God natt.

lördag 17 maj 2014

Dagens projekt

Efter söndagens halvmara beslutade jag att för all framtid utesluta sportdryck och gel ur min kostcirkel då jag dels tycker att det är förbannat äckligt men framförallt för att jag får ont i magen och mår illa av det. 
Dagens projekt består därför av att prova ut lämpligt alternativ som kan passa min mage bättre. 

Långpasset får därför idag inslag av kvalitet, eftersom testet måste genomföras i högre fart för att verkligen ge ett resultat, och min fina J följer med på cykel och ansvarar för energilangningen bestående av:

1. Häxblandningen blåbärssoppa/resorb för kombinationen salter, mineraler och socker. 
2. Gainomax energibar, för att ge min mage något med substans som kan dämpa syran från mitt magmunsbråck.
3. Avslagen Coca-Cola. För sockret och för att det är gott. 

Återstår att se vad min mage ska tycka om detta. SOS-papper medtages och rundan förläggs i skogen, just for safety reasons... 

            







fredag 16 maj 2014

Det är i Gislaved det händer...

....Eller nej, där ljög jag. Det är ytterst sällan som det händer något i Gislaved om jag ska vara ärlig. Men NÄR det väl händer något då jäklar är vi ortsbor inte sena att ta vara på det och gå man ur huse - det gäller ju att passa på och att dra sitt strå till stacken genom att visa sitt intresse annars kanske det aldrig arrangeras något igen.

Vi har något som kallas Gisledagarna, vilket väl är att beskriva som ett sånt där allmänt jippo som nästan alla orter anordnar en gång om året med lite karneval, öltält, ett skabbigt tivoli och lite marknadsstånd fyllda mest med skräp. Tyvärr (?) sammanfaller alltid Gisledagarna, som då alltså är enda gången på året som det händer något i byn, med Stockholm marathon varför det nu var många år sedan jag såg något annat än ett väldigt öde och folktomt Gislaved centrum.
Men så nu har det plötsligt hänt något nytt! En "international Street food market" som turnerar runt i landet har av okänd anledning fått för sig att landa i Gislaved lägligt nog när jag är hemma en helg efter att ha varit iväg på tävling sju veckoslut i rad. Därmed hade alltså även jag möjlighet att spana in denna stora händelse en sväng ikväll och bidra till arrangemangets överlevnad genom att visa mitt intresse och framförallt genom att öppna plånboken. 

Det var verkligen ett imponerande utbud av mat från världens alla hörn som presenterades på stadens torg. I den australiensiska vagnen stektes kämguruburgare, i den tyska var det currywurst och sauerkraut. Det var thailändsk wok och grytor, spansk paella, ungersk gulasch och langos, fransk buef bourgogne och grekisk souvlaki och gyros och hotellet hade dessutom öppnat sin uteservering fri för alla att ta med sig sin inhandlade mat och därmed kunna få den ackompanjerad öl- eller vin.
För oss idrottare med bacillskräck och rädsla för magsjukor som helst undviker att äta mat tillagad i temporära kök, mitt i stan, kryddad med avgaser och med alltför mycket smittspridande folk som petar och andas i grytorna fanns istället möjlighet att köpa med sig andra lite mer ofarliga varor hem att avnjuta efter att man själv har fått tillaga lsin middag i sitt bacillfria kök.
I min påse hem fick det plats engelsk fudge och oliver fyllda med fetaost och soltorkad tomat medan min fina J passade på att fylla sin påse med proviant till morgondagens tyska cupfinal i fotboll i form av lite tyska korvar och en rejäl prezel.

Mängder av fudge i alla smaker och plötsligt var min påse full och jag en hundring fattigare.
Tyvärr såg de godare ut än vad de faktiskt var, men är ni av annan uppfattning är ni välkomna
till mig på fudgekalas för att rädda mina rester.
 
Oliverna var däremot precis så goda som man trodde.
Perfekt tillbehör till kvällens middag!
 
Tur att det fanns lite tyska delikatesser att tillgå. Var ju hela fem dagar
sedan vi kom hem från Tyskland så min fina J började få abstinens.


onsdag 14 maj 2014

Musik!

Jaha, så nu har jag skaffat mig en sådan där grej man har på armen så att man kan ha med sig musik ut på sina pass.
Ser ju så sjukt motionärigt ut så jag lovar att försöka gömma den under kläderna. Lovar också att enbart använda den på återhämtningsjoggar och andra "Lull-Lull" pass och lovar även dyrt och heligt, över min döda kropp, att aldrig någonsin bli en person som har lurar i öronen på race. 
Så nu vet ni det. Bortförklaringar completed.

             

Nu återstår bara den stora frågan om vad sjutton jag ska ha i lurarna? Har aldrig sprungit till musik tidigare och vet inte vad som funkar... 
Jag vet att ni är många därute som är rutinerade musiklöpare - Tips?

måndag 12 maj 2014

Från myrsteg till elefantkliv!

Efter sex helger i rad med tävlande där min kropp med myrsteg sakta men säkert har levererat något bättre både gällande känsla och fart för var gång började jag ändå bli lite otålig. Självklart roligt att se och känna en stadig förbättring och att jag är på väg tillbaka, men ska det bara plockas någon sekund hör och där blir vägen tillbaka till min "vanliga" nivå väldigt lång och jag är väl framme lagom typ till min 60års dag.
Men så kom då den sjunde helgen av tävlande med tredje halvmaran för säsongen på agendan. Gutenberg halvmarathon i Mainz som visade sig vara ett betydligt större lopp än jag förväntat mig med över 7000 startande på halvmaran samt ytterligare 3000 startande i marathonloppet som avgjordes samtidigt. Som vanligt i Tyskland var det ett arrangemang som var "alles in ordnung" där allt ifrån fixande av startplats med kort varsel (trots att anmälan stängde för en månad sedan) till hantering av överdragskläder, till uppvärmningsområden, till startfållor, till prisutdelning var välorganiserat in i minsta detalj. 

Till skillnad från halvmaran i Stockholm vaknade jag pigg, glad och taggad på söndagsmorgonen. Kanske är det så att jag helt enkelt behöver få ha ett par lugna dagar inför race där jag får vila ut och koppla av för att min skalle riktigt ska orka mobilisera kraft att koppla på sitt "race-mood". Nu hade jag två lediga dagar bakom mig som ägnats åt turistande, sovmorgon, god mat och fotbollstittande tillsammans med min bättre hälft vilket verkar ha fyllt mig full av positiv energi. 
Stod därför på startlinjen med regnet hängande i luften och diggade i takt till den hårdrock som blåstes ut på högsta volym i högtalarna och klappade glatt i takt när speakern uppmanade oss att höja armarna i luften. 
Jag var helt enkelt på ett härligt humör!
Taggad inför start.
Bilden ljuger inte - leendet är äkta och tummen
upp beskriver min positiva sinnesstämning innan start!
Jag hade som plan att försöka hålla mig på 3,45min/km då det är den fart som  har känts bekväm på de kortare lopp jag sprungit och som känns som ett rimligt mål att kunna hålla även på halvmaran inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag tänker ha det som utgångspunkt på alla halvmaror ett tag framåt och hoppas att det håller någon kilometer längre för var gång till jag plötsligt klarar hela vägen.
Trots att himlen öppnade sig nästan direkt efter startskottet och det blåste så mycket att en av följecyklisterna blåste omkull kände jag mig pigg och stark och jag som normalt hatar allt vad kyla och regn heter tyckte inte att det gjorde så mycket. Det var kul ändå liksom.
Jag hakade på damtrion som låg i täten på marathonloppet och fick därmed en fin klunga med bra farthållning. Första fem kilometerna avklarades på 18,30, vid 7-8km blev jag tvungen att släppa kenyanerna och ryskan då de drog upp farten men fick istället sällskap av en man med ett par roliga, prickiga shorts som jag sprang och småfnissade åt en lång stund. Vet att löpning inte är skönhetstävling, men hans shorts var så fula att jag bara väntade på att modepolisen skulle komma och plocka honom av banan.
 
Hur som helst.
Allt kändes fortsatt lätt och bra när jag passerade milen på 37,15 och vi svängde in i stadens centrum och möttes av mängder av publik som peppade och hejjade. De gav mig massor av energi men jag blev ändå förvånad när jag sneglade på klockan igen vid 15km och insåg att jag fortfarande höll farten trots den kraftiga blåsten, det stundtals hällande regnet och det faktum att vi just avklarat två 180 graders svängar runt koner som gjorde att man tappat all fart och fick starta om den stela kroppen. 
Vid 16km stod min fina J för att leverera den gel som jag brukar behöva för att få en sockerkick till de avslutande kilometerna. Tyvärr verkar det som att min mage inte pallar varken sportdryck eller gel, vilket jag ju egentligen noterade redan på Womens health marathon för två veckor sedan, men då jag inte hunnit prova fram något alternativ fick det ändå bli gel även denna gång. Jag hann knappt svälja gelen innan illamåendet, magknipen och halsbrännan som begränsar min andning dök upp så från och med nu är gel bannlyst i min kostcirkel. Detta är en av anledningarna till att min fart de sista 6km sjönk från 3,45 till 3,50. Den andra anledningen är att jag fortfarande är mentalt klen och inte kan mobilisera mental styrka nog att pressa mig när det börjar ta emot eller till att "stänga av" om det gör ont eller om jag mår dåligt. Den tredje anledningen till att jag tappade fart är den enklaste - jag blev trött.

Om det var så att det inte fanns skyltar vid varje kilometer eller om det var så att jag inte såg dem låter jag vara osagt. Men eftersom jag inte hittade någon mellan 15-20km började jag istället titta på min GPS för att beräkna hur långt det var kvar vilket är lite farligt eftersom man nästan aldrig springer den exakta tävlingsdistansen då man dels inte brukar lyckas balansera på den blå linje som är "idealspåret" och då en GPS ibland helt enkelt inte mäter helt exakt. 
När jag på min klocka bara hade 400m kvar hade jag en tid strax över 77min, räknade fram att det torde innebära en sluttid runt 78,5min och då loppet avslutades på en lång raksträcka och jag redan såg  målet började jag spurta. Och spurta. Och spurta. För jäklar vilken bra tid jag hade på gång.
När man springer på en lång raka känns vägen väldigt lång till målet vid rakans ände och det kändes som en evighet innan jag kom fram till den "båge" som markerade målet. Väl framme visade det sig dessutom att själva mållinjen var ytterligare en bra bit fram. 
När jag så väl var framme blev jag förvånad att den officiella klockan dragit iväg till 79,45. Vad hände? Det var väldigt vad tiden tickade iväg mot slutet trots att jag spurtade?
Kikade på min klocka och som vanligt hade jag såklart inte 21,1km på min GPS utan 21,5km - vilket förklarar varför upploppet kändes väldigt långt. När jag trodde att det var 400m var det egentligen hela 800m... 

Men vad gjorde det?
Äntligen fick jag vara under 80 minuter på halvmaran igen vilket känns lite som en "skamgräns" och även om 79,47 fortfarande är långt ifrån den nivå jag vill hålla var det långt över förväntan och jag blev så lycklig att tårarna rann när jag mötte upp min fina J som även han höjde armarna mot skyn i en liten segergest för min skull. Plötsligt hade jag tagit ett elefantkliv framåt och sänkt det två veckor gamla säsongsbästat med en och en halv minut!
Jag är nöjd.

Prestationen räckte till en andraplats och det visade sig att min tid
bara var 3sek från det tidigare banrekordet.
Jag fick en ryggsäck, segrarinnan en jättestor öl - vi var ju trots allt i Tyskland!

lördag 10 maj 2014

Tyskland

"Vad är det för dag idag? Vad är det för dag idag? Idag är ingen vanlig dag för det är min fina Jonnes födelsedag, hurra hurra hurra!!"

Och hur firar man det på bästa sätt när födelsedagsbarnet är ett fotbollsfreak med extra förkärlek till tysk fotboll?
Man åker till Tyskland förstås!
Befinner oss därför i detta nu i tyska Mainz, en mellanstor stad med ett par hundra tusen invånare strax utanför Frankfurt. 
Staden levererar över förväntan och är betydligt mysigare än de tyska städer jag tidigare besökt. Staden är full av gamla vackra byggnader, små gator och gränder och plötsligt kan det dyka upp som en liten piazza med några uteserveringar som för tankarna till någon liten pittoresk italiensk stad snarare än det lite ruffiga Tyskland jag tidigare sett.

Gårdagen spenderades med turistande där vi promenerade i den gamla staden, kikade lite i butikerna i den nyare delen och strosade utmed floden där Rhen och Main möts.
Stannade för en kaffe på en uteservering där vi länge satt och tittade på fredagsmysande människor och avslutade sedan dagen med klassisk schnitzel på en typiskt tysk, rustik Weinkeller.

       
Födelsedagsbarnet dricker inhemsk öl i väntan på sin "schnitzel mit bratkartoffeln". 

Dagen idag inleddes med ett löppass på hotellets gym innan vi gav oss ut på stan igen och kikade lite på den livliga torghandeln och kände lite på stämningen inför eftermiddagens Bundesliga match där Mainz skulle möta Hamburg i en för Hamburg livsviktig match som skulle avgöra deras vara- eller inte vara kvar i Bundesliga. 
Åkte sedan i god tid ut till arenan för att ytterligare få uppleva stämningen i och omkring arenan och efter inhandling av halsduk och bratwurst bänkade vi oss mitt i Hamburgklacken på den fullsatta arenan. 
Vilket tryck, vilket ös och vilken stämning! Jag har varit på fotboll i Sverige, Italien, Spanien och England tidigare men stämningen på arenan här var helt överlägsen allt annat jag varit med om. För mig som inte är superintresserad eller kunnig inom fotboll förhöjde det verkligen upplevelsen att få stå och sjunga med de riktiga fansen och sällan har väl 90min passerat så fort och varit så roliga. 

           
Mainz-Halsduken fick vi gömma innanför Jonnes jacka när vi insåg att vi hade köpt platser mitt i Hamburgklacken... 


Nu har vi även hunnit med att gå på sportmässa och fixa en startplats till den halvmara som lägligt nog ska avgöras i stan imorgon. För vad vore väl en resa utan löpning?
          
En snygg, illgrön mössa fick man när man anmälde sig till loppet men apfelshorlen att vätskeladda med fick jag vackert köpa på mässans uteservering. Arrangören bjöd nämligen bara på Erdinger-öl...

tisdag 6 maj 2014

Tecken

Har en blomma i vårt badrumsfönster som jag fick av min svärmor när jag fyllde 30år för nästan exakt ett år sedan.
Får erkänna att den har varit rejält slokig senaste månaderna men jag har inte kunnat förmå mig att slänga den då jag på något sätt vill behålla precis varenda grej jag kan efter den person som fattas oss så.

Så nu plötsligt har det skjutit upp ett flera decimeter långt skott med en liten, liten knopp längst upp i toppen. Alldeles lagom till min fina J fyller år på lördag och hans syster om bara någon vecka.
Jag kan inte annat än tro att det är deras mamma som skickar en grattishälsning från andra sidan.

Häftigt! 
                



lördag 3 maj 2014

Praoelev som ultralöpare

Sjätte helgen med tävlande skulle som jag tidigare nämnt bjuda på distans före fart när jag bestämde mig för att haka på brorsan på Aros Marathon, 50km.
Loppet liknar inte vanliga tävlingar utan har en mer familjär stämning och har egentligen mer formen av gemensam träning än tävling. 
Inga startavgifter, samling på borggården vid Uppsala slott för "ungefär" 50km löpning" på den gamla banvallen från Uppsala till Enköping, "eventuellt vätskekontroller ca var 10e km" med okänt utbud beroende på vad de frivilliga kunnat skrapa ihop och transport av överdragskläder från start till mål om man inte har mer grejer än vad som ryms i arrangörens "skruttiga bil" var informationen inför start.
200 startplatser fanns, samtliga fyllda långt innan loppets start. Ett härligt avslappnat arrangemang! 
Innan start med Uppsala domkyrka i bakgrunden!

Då brorsan och jag båda planerar att springa halvmarathon nästa helg var tanken att hålla lugn långpassfart och att ta oss god tid att stanna vid varje vätskekontroll för att se till att aldrig gå tomma och därmed riskera att förlänga återhämtningstiden efter loppet.
De första två kilometerna ut ur Uppsala var det sk masterstart innebärande att vi alla sprang tillsammans för att ta oss ut ur stan på ett tryggt sätt. Detta innebar en fart anpassad så att alla med lätthet skulle kunna följa med och därmed gick dessa kilometer vansinnigt långsamt,6,15min/km. Därefter blev det fri fart och vår ökning till 4,40 fart kändes just då som värsta spurten. Efter fem kilometer hade farten ökats ytterligare och vi började närma oss 4,30 fart vilket vi var överens om var onödigt fort. Återgick därför till 4,40 fart vilket också sedan var den fart vi höll i princip hela loppet, helt enligt plan.
Då och då dök det upp en vätskekontroll, alltid som en överraskning eftersom man inte visste när eller var de skulle finnas och alltid mitt ute i ingenstans men alltid lika välkomna. Trevliga människor som peppade och bjöd på mängder av godsaker med alltifrån smågodis till kaffe, nyponsoppa och russin till mer klassiska inslag som sportdryck och druvsocker.
Banan var tydligt uppmärkt med pilar och snitslar och stundtals dök också lite skyltar upp som informerade om vad som väntade, tex "dödsrakan" (världens längsta raksträcka), "evighetsbacken" (n lång seg backe) "vargskogen" (en skog där det nyligen siktats varg) och "väggen" (en helt störd uppförsbacke där man var tvungen att använda händerna för att ta sig upp). Stor eloge till arrangören som fixat allt detta utan minsta lilla betalt och med bara ett gäng frivilliga kompisar och familjer som engagerat sig. 
Syskonen Johansson "in action".
Jag kände mig pigg och fräsch hela vägen och när vi passerade marathonpasseringen fick jag till och med en extra boost av vetskapen att jag nu sprang distansrekord och brorsan fick samtidigt en boost av att vi plötsligt såg andra herre i loppet och därmed en chans för honom att plocka en placering. Våra kilometer mellan 43-46 blev därmed loppets snabbaste då vi snittade 4,25. Plockade en herrplacering (även om vi inte skulle tävla kan man ju inte döda sin tävlingsdjävul helt) och insåg samtidigt att vi trots vår fartökning inte skulle klara vårt preliminära mål om Sub4 som sluttid eftersom vi stannat lite för länge för att mumsa godsaker på de olika kontrollerna. Men det gjorde ju inget, godis är gott liksom.

Vid 46km kom en liten (!) överraskning då vi sprang ner i en grusgrop för att sedan springa upp igen i en backe av modell vansinnigt brant. Vi höll oss löpande, även om det var knappt. Fick sedan springa en sväng plant innan vi vände ner i gropen igen och brorsan på skämt säger att "det vore ju skoj om vi ska springa upp igen". 
Nät detta blev verklighet och vi skulle ta oss upp för en ÄNNU brantare backe (den utlovade "väggen) var det inte så skoj längre. Gick liksom inte springa uppför, och det vill jag hävda inte enbart berodde på att vi hade 47km i benen, utan att den backen hade inte varit springbar ens efter två kilometer. Det var löst grus så att man kanade neråt och inte fick fäste i marken och det var så brant att du kunde sätta händerna i marken framför dig utan att knappt behöva böja dig fram. 
Men upp kom vi och sedan väntade bara de sista tre kilometerna fin löpning in mot torget i Enköping.
Eftersom sträckan var ungefärligt beräknad inför loppet var vi dock något oroliga att det skulle innebära extrakilometer och jag får ärligt erkänna att efter den sista lilla backen vid kyrkan efter 48,5km var jag duktigt trött och inte särskilt sugen på att bli överraskad med en förlängning av rundan.
Vid 50,5km kom dock målet och vi kunde stoppa klockan på 4 timmar och 5 minuter. Jag som segrare i damklassen och brorsan som tvåa i herrklassen.
Aktiv löptid höll vi 4,40min/km i snitt genom hela loppet, men med våra långa godisstopp och toastopp fick vi alltså dn sluttid på ca 4,50min/km. Ett  helt okej långpass och nytt distansrekord för mig!
I mål på 4 timmar och 5 minuter.
Jag trött och brorsan pigg...
I mål fick jag en stor pokal medan brorsan för samma prestation belönades med en plånbok med reklamlogga från Nordea. (Hehe) Sedan skulle syskonparet i topp bli intervjuade av lokaltidningen men då reportern konstaterat att vi inte hade någon som helst lokal anknytning blev han väldigt besviken och la ner projektet ganska snabbt. 
Vi lämnade istället målområdet tillsammans med vår fanclub bestående av lillebror och min fina J och åkte hem till brorsans familj för att avsluta äventyret med grillning och födelsedagsfirande istället.

Kanelbulle med mjök på hemvägen.
Troligen jordens bästa och godaste återhämtningsmål.

fredag 2 maj 2014

Jossan "MacGyver" Ambjörnsson

Kände mig lite som MacGyver (ni vet, snubben i den där superspännande tv serien på 80-talet som var expert på att improvisera ihop lösningar i krissituationer) när jag akutlagade min I-phone laddare i morse....

                                      
                             Lite tejp och ett gem så var saken biff!

Nu avresa mot hufvudstaden där helgens löparutmaning för en gångs skull inte går ut på att springa så fort som möjligt utan istället på att springa väldigt långt. Planen är att tillsammans med storebrorsan och ett par hundra andra löpentusiaster köra långpass på den gamla banvallen från Uppsala till Enköping. Den beräknade distansen 50km kommer att innebära nytt distansrekord för mig och då färden går i en enda riktning sänder jag en stilla bön till vädergudarna om medvind...

torsdag 1 maj 2014

Just idag är jag lycklig...

...För att det är en ledig dag där jag helt fritt disponerar dygnets alla timmar. Har inlett med en morgonjogg i solskenet iklädd shorts där ett skojsigt inslag var den blåsorkester som var ute och firade 1a maj i arla morgonstund. Sände en medlidande tanke till alla lediga människor som planerat sovmorgon men istället blev brutalt väckta av tromboner och trumpeter utanför dörren, själv njöt jag och fick en känsla av att vara ute och springa lopp där orkestrar utmed banan brukar vara ett stående inslag. Kom hem och fixade mig en god och rejäl frukost med kesella/nötter/färska bär och hembakt bröd med god ost som jag fraktade med mig till sängen där jag sedan fastnade med en bra bok, Sverigeresan på radio P4 och en rejäl kanna kaffe. (Ja, jag är 30år, inte 75år...)
Blev kvar i sängen alltför länge men vad gör det när dagen är helt oplanerad sånär som på ett lättare fartpass och ett styrkepass framåt eftermiddagen? Njuter av att ha tid att ta det lugnt.

...För att jag är härligt trött i benen efter flera dagars bra träning. Trött på ett skönt och bra sätt då jag är öm i musklerna men inte öm och ond i knän, höft och rygg som varit fallet det senaste halvåret. Började springa med mina formgjutna inlägg häromdagen och med risk för att vara alltför optimistisk var det ett så kallat "hallelujah moment". Hela mitt löpsteg förändrades och jag kunde plötsligt springa avslappnat, med ett härligt flyt i steget, bättre hållning och framförallt utan smärta i knän och höfter och utan att hela mitt bäckenparti domnade bort mot slutet av passet. Känner att nya muskler (rätt muskler?) får jobba och det är så mycket lättare att trycka på när man känner just att det biter i musklerna för att man tar i (postiv smärta!) istället för att det gör konstigt ont i hela kroppen. (negativ smärta). Efter samtliga tre pass med dessa magiska sulor i skorna har jag kunnat utföra stretchövningar som tidigare varit helt uteslutna i samband med löpning då de smärtat alltför mycket och då jag varit alltför stel. Jag vet att det efter bara tre pass är för tidigt att ropa hej för ännu är jag inte över bäcken, men för första gången på mycket länge känner jag en framtidstro och har i alla fall under ett par pass fått minnas hur den vanliga Jossans kropp känns är den springer. Jäklar vad mycket roligare löpningen blev plötsligt!

...För att jag sedan ett par veckor tillbaka tack vare en hjälpsam arbetsgivare, stöttande sponsorer och världens bästa Hässelby SK har kunnat gå ner i arbetstid och numera hinner både träna, jobba och vila men ändå någon gång ibland ha tid och ork över till annat. I veckan hann och orkade jag trots hård träning för första gången på flera år titta på syskonbarnet Ammys fotbollsmatch en helt vanlig tisdagskväll och igår hann jag utan stress och trots dubbla träningspass med att vara med på en lång tidningsintervju, fixa med inläggen och göra ny löpanalys hos fotterapeuten samt unna mig en liten tupplur på eftermiddagen vilket gav mig ork att grilla på altanen och till och med hålla mig vaken en hel långfilm på kvällen. Den extra lediga tiden och minskade stressen ger mig kraft, tid och ork som höjer min livskvalitet och ger mig energi att vara en bättre löpare/fru/kollega/syster/dotter/vän.

...För att våren är här så att man slipper frysa, slipper halka runt på blöta och snöiga vägar, för att man slipper mörkret och därmed kan välja vilka löprundor man vill utan hänsyn till var det finns gatlyktor eller där någon behagat skotta undan snön. Är först är våren kommer som jag verkligen inser hur mycket jag hatar vinter. Att kunna sitta på altanen och känna doften från kvällens middag på grillen, att kunna kasta sig på gräset och pusta ut efter träningen och att kunna stanna ute en stund extra efter passet för stretch och styrka utan att frysa är oslagbart.

Idag är en bra dag.