onsdag 31 december 2014

Gott nytt år från Florida!

Efter en strulig resa med inställda flighter och förseningar till höger och vänster ankom vi till slut till Tampa, Florida vid lunchtid i söndags. 16 timmar senare än planerat och med fyra timmar sömn under de senaste 36 timmarna var det väl inte direkt med pigga ben man startade träningslägrets första pass men lite solsken, värme, fina vyer och sällskap kan råda bot på det mesta så ganska snart var jag igång och ville aldrig sluta springa!

Vi är alltså 21 Hässelbyare på träningsläger här i Tampa. Eftersom jag är enda marathonlöparen måste jag ändå göra en del av min träning ensam då den ser lite annorlunda ut mot de andras men jag försöker i alla fall synka så många pass som möjligt med de andra vilket innebär fin draghjälp på korta intervaller av de snabba medeldistansarna och pratsällskap på morgonjoggen och styrkepassen.
Än så länge har min kropp överlevererat, på måndagens banpass över 10*200m hade jag räknat med att få det rejält tufft då det var över ett år sedan jag befann mig på tartanen men det kändes istället superbra, var väldigt roligt och intervallerna gick faktiskt "bara" någon sekund långsammare än vanligt. Passet kändes dock rejält i kroppen dagen efter så när jag vaknade igår med ont i varenda muskel och led i hela kroppen trodde jag aldrig att långpasset skulle gå att genomföra men konstigt nog rullade det ändå på och 30km avklarades utmed strandpromenaden med milsvid utsikt över havet och stränderna. Inspiration!


När man är på läger är självklart träningen absolut prio ett och jag försöker se till att få så mycket sömn och vila mellan passen som det bara går. Jag är dock inte en person som mår bra av att bara se hotellet och träningsanläggningen så när dagens andra pass är avklarat försöker jag ta chansen att se och uppleva så mycket jag kan av vad Florida har att erbjuda. I måndags innebar det en NHL-match mellan Tampa Bay lightnings och Toronto Maple leafs vilket var en upplevelse utöver det vanliga. Jag är inte ett dugg intresserad av hockey men amerikanarna kan det där med kringarrangemang så den tillhörande discomusiken, all mat och dryck och alla andra jippon runtomkring gjorde det till en höjdarkväll även för den som inte är hockeyfrälst. 

         

         

Igår kväll var jag rätt mosad och trött efter både långpass och ett eftermiddagspass med jogg och styrka så då passade det utmärkt att knalla bort till den närliggande gallerian och se en film på bio. Valet hamnade på en film med Mark Wahlberg som hette "the gambler" och var helt okej, men inte mer. Fachinerades dock återigen av amerikanarnas sinne för kringarrangemang då det såklart fanns möjlighet att köpa med sig käk in på bion, en bar där du kunde ta dig en drink och biostolar lika stora och bekväma som mysfotöljen hemma. Vad som dock förvånade oss var att man inte fick numrerade platser utan det gällde att vara ute i god tid om man ville få sitta tillsammans och få bra platser. Opraktiskt.

Idag är det nyårsafton och tillika min och Jonnes 5 åriga bröllopsdag. Detta kommer att firas med ett alternativpass nu på morgonen, ett distanspass om två timmar i en park i eftermiddag och sedan avslutas med en gemensam middag med hela gruppen på en restaurang vid Tampa riverwalk där det även utlovas storslagna fyrverkerier framåt kvällen. 

Hoppas ni får ett gott nytt 2015!!!

torsdag 25 december 2014

Min bästa vän och min bästa julklapp!

Jag har i hela mitt liv velat ha en parfym med en sådan där rund pump som man trycker på för att puffa ut parfymen eftersom det ser så sjukt glammigt och rockstjärneaktigt ut.
Någon gång har jag stött på just en sådan parfym i en butik men då har de alltid luktat skunk och genast förlorar det ju då sin poäng för man vill ju liksom kunna använda den också - inte bara titta på den.

Så igår när jag öppnar julklappen från min allra bästa vän Nettan så finns den plötsligt där, den perfekta parfymen med både god doft OCH tillhörande glammig pump. 
Jag blev lika lycklig som vilken unge som helst som fått den perfekta klappen, skuttade upp och ner på stället och var till och med tvungen att väcka min fina J som hade somnat för att genast visa vad som hade kommit i min ägo.

         

Bara den perfekta bästa vännen lägger ner jobbet på att nosa fram den perfekta klappen. Det fanns verkligen en tanke bakom det paketet.
Kärlek.

onsdag 24 december 2014

God jul!

Traditionsenligt inleddes julafton med att min fina J steg upp i svinottan för att bege sig ut i skogen på harjakt tillsammans med kompisgänget. För min del blev det lika traditionsenligt en liten sovmorgon innan jag mötte upp bror för julaftonslöpning. Bror var dagen till ära klädd i korta byxor vilket en gubbe vi passerade glatt kommenterade med att "om du är klädd så på julafton, hur ser du då ut på midsommar?".
Varmt och gott var det i alla fall och väldigt grönt så vi kunde konstatera att fotbollsklubben skulle kunna gå på gräs efter nyår. Ur led är säkert tiden, men som jag skrev i ett tidigare inlägg - jag gillar det! Mer klimatförändring åt folket!

25km senare var jag hemma igen och mötte upp Jonne som överlämnade en liten julklapp (trots att vi ju inte köper några klappar...) innan vi tillsammans knallade ner till pappa för dopp i grytan. Jullunchen är den måltid på året där flest äckliga saker lyckas klämmas in på en och samma måltid - äcklig korv, äcklig kål, torrt kött och äckligt blött bröd som sedan ska toppas med äcklig ostkaka till dessert. Men, jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt - så ska det ju vara på julen, precis som att man måste kolla på Kalle Anka trots att det kanske inte heller är så himla kul, spännande eller överraskande såhär för 31 gången i livet. Tur att pappsen brukar ha bunkrat med en hel del choklad som man kan mumsa i sig framför Kalle anka så att man håller sig levande till den godare julmaten serveras framåt kvällen.

Nu låter det som att jag inte gillar julen, och det gör jag väl kanske inte heller i dess ursprungliga mening, men jag gillar att hänga med min familj. Gillar att mysa med tända ljus. Gillar att bli ompysslad av mamma och pappa och gillar att vara ledig.

Så nu tar jag en skumtomte och ett glas julmust på det och njuter av julfriden. God jul till er alla!!


måndag 22 december 2014

En vinter i min smak!

Klockan är 05,30 den 22 december och det är dags för morgonpass. Jag är sömnig, lätt hungrig och väldigt osugen på ytterligare ett halkigt och långsamt ispass med livet som insats.
Tar på mig understället och tjockaste vantarna men tvekar på val av skor, längtar efter vanlig skor men utgår från att det återigen är klumpiga ice-bugs som gäller. Går ändå hoppfull till fönstret för att se om det kanske, kanske kan vara torrt nog för vanliga dojjor? Hjärtat slår en volt av glädje, det ser faktiskt inte ett dugg halt ut, bara väldigt blött och en snabb titt på termometern bekräftar det mitt öga just konstaterat. 6,6 plusgrader!

Av med understället, fram med de tunnare vantarna, mössan byts ut mot en tunn buff och de lätta skorna plockas fram ur skoskåpets gömmor. 
Hej mitt vinterland, jag gillar dig skarpt!

         

Plötsligt blev löpningen mer avslappnad och trycket i steget något helt annat när man inte fick tjuvsläpp på vartenda frånsjkut och kroppen kändes så vansinnigt stark när man kunde fylla den med djupa andetag från den nästan ljumna luften istället för små kippande andetag av tunn minusgradersluft. 
Farten på den vanliga morgonjoggrundan steg markant och mitt självförtroende med den, så himla härligt att få stänga av klockan hemma på trappen och konstatera att passet hade snittats på 4,14min/km och det kändes för en sekund som på den gamla goda "innan jag blev sjuk, skadad och i dålig form-tiden"

Plötsligt händer det!!! (måste nog köpa en trisslott idag...)

fredag 19 december 2014

Årets bästa löparvecka!

Ett struligt löparår 2014 går mot sitt slut, men istället för att titta tillbaka på all skit som har varit känner jag mig just idag väldigt positiv.
Jag har nämligen alldeles nyss avslutat min bästa löpvecka sedan i början av januari där jag under de senaste sju dagarna äntligen haft en kropp som vill ställa upp på en för mig normal nivå av träningsbelastning och därmed levererat ca 15mil löpning plus några alternativpass styrka, crosstrainer, cykel och simning. 
Vecka 51 var tydligen den vecka då kroppen tyckte det var dags att börja leverera 2014, lite väl sent får jag nog ändå säga att jag tycker, men bättre sent än aldrig...

För det första har kroppen ställt upp på att träna just löpning alla dessa sju dagar på raken utan att protestera med smärta eller extrem trötthet. Jag har givetvis under året många gånger tränat dagligen under en vecka men hela tiden varit tvungen att bryta av med någon löpfri dag som istället fått fyllas med alternativ träning. Detta har inte behövts under den senaste veckan och kroppen har till och med varit snäll nog att ställa upp på att varannan av veckans sju dagar leverera löpning på BÅDE morgon- och kvällspasset utan några större protester än en liten lätt svullnad och stelhet i det skadade området i någon timme efter löppassen. Man tackar! 

För det andra har jag inte bara behövt låta löpningen bestå av lugna distanspass och förlägga kvalitetsträningen på de alternativa passen likt tidigare i år utan varannan dag har kroppen ställt upp på att träna kvalitet i löparspåret. Det går inte särskilt fort, men det kan man ju inte kräva med tanke på hur lite kvalitet jag tränat iklädd löparskor, men varje pass är ett framsteg och ett litet kliv närmare målet. Tack igen kroppen!

För det tredje har jag känt mig pigg och taggad, inte bara just under träningspassen utan även övrig tid på dygnet, detta trots att det varit lite stökigt på jobbet så att jag blev tvungen att både offra min lediga onsdag och att stiga upp i svinottan varje dag för att hinna med dagens första pass innan jobbet tog vid. De första två veckorna med min nya tränare var jag konstant trött. Benen kändes som bly och jag var tvungen att ta till vara på varenda liten minut där jag kunde få chansen att vila för att orka ta mig igenom dagen. Men på ren vilja och med stor glädje och iver över nystarten genomförde jag ändå alla pass, om än med en kropp i chock över dels att den fick springa igen efter mitt senaste uppehåll men också över alla nyheter som plötsligt stod på programmet och som utmanade kroppen på nya sätt. Men jag tog mig igenom det och nu verkar det som att jag får belöningen för kroppen verkar ha börjat anpassa sig och förstå vad som är på gång och det känns som om det lossnar lite, lite mer för var dag som går och löpningen blir alltmer naturlig och självklar igen.

Denna väldigt lyckade träningsvecka ska nu firas med en rejäl sovmorgon på morgondagens vilodag  och sedan väntar något lugnare träning över julhelgen för att jag ska vara pigg, fräsch och redo för riktigt tuffa tag när det bär av till Florida för träningsläger den 27 december.

Jag tror banne mig att vinden äntligen kan ha vänt. 

lördag 13 december 2014

Jul på låtsas, löpband- och badhuspremiär

Då min storebror och hans familj (tyvärr) bosatt sig i Stockholm är ju gångerna vi träffas något begränsade - i alla fall nu på vintern när jag inte pendlar till huvudstaden för tävlingar varenda helg vilket är fallet under tävlingssäsongen. Men det är ju inte bara negativt, nu längtar man ju istället något väldigt till varje gång man ses och tar extra vara på tiden man får tillsammans.
Den här helgen har de varit hemma för att fira jul på förhand och som jag har sett fram emot deras besök!

Något som är väldigt bra är att träning är ett gemensamt intresse för oss alla vilket underlättar väldigt när man ska få ihop träningsprogrammet med att vara social då det är ett självklart inslag i dagsplaneringen för oss alla. 
Så dagen igår inleddes med kollektiv träning där storebror glatt anpassade sig till mitt träningsprogram och hakade på till Isaberg för två timmars skogslöpning samtidigt som min fina J tog med sig svägerskan till gymmet. Tyvärr vägrade det kommunala gymmet att släppa in henne som engångsgäst trots att hon givetvis erbjöd sig att betala för sig med motiveringen att det bara är medlemmar som får träna. Har aldrig varit med om liknande, har rest runt mycket i världen och ALDRIG blivit nekad att få köpa ett endagspass på gym. Men i Gislaveds kommuns simhallsgym är det tydligen noll service och fullständigt uteslutet att få provträna eller att som medlem få ta med sig en betalande gäst. Pinsamt.
Svägerskan lät dock inte detta pajja träningsviljan utan svidade om och gav sig ut på en löprunda i snön istället. 
Barnen? De fick bygga snögubbar i snön tillsammans med farmor och farfar under tiden - och plötsligt hade hela familjen fått en lördagsförmiddag efter sin egen smak!

På eftermiddagen tog vi så tag i julfirandet genom att åka på julmarknad i den lilla byn Våthult. Där väntade lotterier, chokladhjul och diverse försäljning av mat och hantverk och det hela kröntes av att tomten kom på häst och vagn och delade ut godispåsar till alla barn.

         
    Bror och brorson väntar på tomten... 

Genomfrusna fortsatte vi sedan hemåt för  julklappsutdelning till barnen och julklappslotteri för oss vuxna. När barnen utmattande efter all paketöppning hade somnat åt vi vuxna en trevlig middag i all stillhet och här bör jag väl tillägga att tjälknölen blev perfekt. Thank God efter allt det besväret!
         
  Nono testar brorsans spidermandräkt!

Idag for de hemåt igen och plötsligt kändes lägenheten väldigt stor och väldigt tom. Tur då att jag inte planerade att hänga hemma särskilt mycket eftersom dubbla träningspass stod på schemat som båda fick avklaras efter deras avfärd vid 11 tiden då jag inte ville missa en enda minut gos och lek med kidsen.
Dagens första pass var intervaller som tyvärr fick förläggas till löpbandet då det nu hade frusit på den smältande snön vilket gjorde att det var med livet som insats att ens gå den lilla promenaden till gymmet. 
Detta blev mitt första riktiga löpbandspass den här säsongen vilket gjorde det hela lite klurigt. Jag hade dålig koll på vilket av gymmets band som var bäst kalibrerat vilket gjorde att jag först fick testspringa lite på alla tre, men framförallt hade jag glömt hur mycket snabbare man behöver ställa in bandet för att uppnå samma effekt som om passet sprungits ute. Så jag råkade köra i tilltänkt fart enligt träningsprogrammet och lagom till den sista intervallen var avklarad blev jag arg på mig själv för att jag inte tagit ut mig och inte vågat öka farten när det hade känts lätt. Straffade därför mig själv med fyra extra 500-ingar som istället gick betydligt fortare än planerat. 
Bortsett från missen med bandet är det där mitt största problem just nu, alltså att mitt löparsjälförtroende är i botten och jag inte tror ett dugg på mig själv. Detta har yttrat sig på samtliga veckans tre kvalitetspass där jag har inlett alldeles för försiktigt eftersom jag inte tror att jag ska orka hålla hela vägen med resultatet att jag blivit tvungen att dynga på rejält på slutet för att få ut önskad effekt. Men nu vet jag det, och löftet till mig själv får helt enkelt bli att tagga till lite bättre på nästa veckas kvalitetspass och våga pressa mig ordentligt.

Dagens andra pass blev första simpasset sedan skadan. Jag älskar verkligen att simma och tävlingssimmade i många år som barn, men under och efter skadan har känslan varit att simning rycker i muskelfästen precis vid blygdbenet varför jag inte har vågat. Men då jag nu bestämt att det är dags att testa kroppen lite mer blev det alltså en efterlängtad tur till simhallen idag. Jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar det - efter löpning så är det helt klart den sport jag känner mig mest bekväm med och njuter som allra mest av. Självklart bet det bra i armar och axlar under passet, inte så konstigt efter flera månaders frånvaro, men oavsett så tycker jag alltid att simning har en sorts balsameffekt för musklerna för hur hårt man än kört känner man sig alltid riktigt mjuk och rörlig efteråt.
Och på tal om efteråt, det bästa med simning är nog just stunden precis efteråt när man sätter en inpackning i håret och kryper in i bastuns härliga värme och kopplar av en lång stund.
Riktigt bra söndagsmys och en riktigt bra avslutning på en riktigt bra helg!

fredag 12 december 2014

En vanlig fast ovanligt fin dag

Igår var en helt vanlig grå torsdag, vanlig fast ovanligt fin. På många sätt.
Dagen inleddes med ett spinningpass med det härliga morgongänget på gymmet. Torsdagens morgonspinning är så himla mysig och något jag försöker vara med på så fort träningsprogrammet tillåter just för att det är en så himla skön stämning! Det är ungefär samma deltagare varje gång, en liten tapper skara på runt 5 – 8 personer där vi alla känner varandra så pass väl vid det här laget att alla vågar tjoa och tjimma ikapp med instruktören (om man inte är för flåsig vill säga, vilket jag brukar vara) och dessutom kan småprata lite både innan och efter passet. För mig som nästan alltid tränar ensam är all socialträning hjärtligt välkommen och då jag har missat ett par torsdagar i rad kändes det som ett kärt återseende och en mycket bra start på dagen!
Därefter följde en dag full av trevliga kundmöten och sedan hade jag lyxigt nog möjlighet att gå hem redan vid 14,30 och gav mig då genast ut på dagens intervallpass för att försöka fånga lite av dagsljuset innan vintermörkret åter skulle falla. Som ni ju redan vet är jag inte särskilt förtjust i kvalitetsträning, älskar att springa långt och lugnt och ser kvaliteten mer som ett nödvändigt ont, men jag har bestämt mig för att denna vinter ha som mål att bli vän även med de mer obekväma passen. Därför var jag ovanligt positivt inställd till dagens pass både för att hålla mitt löfte till mig själv men också för att jag nu faktiskt har förstånd nog att uppskatta och vara tacksam över att kunna köra tuffa löppass efter en lång skadeperiod med kvalitetsträning som bedrivits inomhus på tråkig crosstrainer i färskt minne.
Passet flöt på riktigt bra, långt över förväntan med flera dagar av tuff träning i benen varav b l a 10km SD i tisdags där alla tio kilometerna var snabbare än jag ens sprungit EN kilometer senaste sex veckorna (apropå avsaknad av kvalitetsträning…) Om känslan på tisdagens kvalitetspass var tung och något av en ”nära döden upplevelse” var gårdagens pass det motsatta – kände mig precis hur stark som helst och som om jag aldrig skulle blir trött. Jag var till och med så taggad och fokuserad på intervallerna att jag inte ens hade haft en tanke på hur långt passet skulle bli, på programmet stod det 20min uppvärmning +10*2min + 8*1min intervaller i maxfart med joggvila + 30min nerjogg. Förvånad kom jag hem två timmar senare och kunde plötsligt inte bara lägga ett av mina första löpintervallpass på länge på kontot utan även mitt längsta pass (25km) på asfalt iklädd lätta skor sedan skadan. Och jag har stretchat, jag har hoppat konstiga hopp och jag har känt efter på alla möjliga konstiga sätt och vis men nej, det finns faktiskt ingen smärta i skadan trots den ovana påfrestningen. Halleluja!
Efter en dusch och ombyte till lite snajsigare kläder än vad som brukar vara en torsdagskvälls mysbyxdresscode senare var jag redo för att tillsammans med min fina J möta upp våra bästa vänner Nettan och Pelle för middag och konsert med Eldkvarn. Jag är inget superstort Eldkvarnfan men har en liten spellista på Spotify med deras låtar som brukar rulla som bakgrundsmusik hemma ibland så när det visade sig att de tänkte lägga en spelning i lilla Gislaved (av någon konstig anledning?!) var vi inte sena att köpa biljetter. Det blev verkligen ett ovanligt och fantastiskt roligt avbrott en helt vanlig vardag, även om maten lämnade lite övrigt att önska (kul idé med mat från Pluras kokbok, sämre idé att servera kycklingen blodig…) och då jag saknade min favoritlåt ”Spårvagn till ljuva livet”. För mig, som sällan har tid med något annat än att träna på vardagskvällarna, kändes det nog lite extra lyxigt och jag njöt verkligen av stunden då det för mig är så viktigt att kunna ha ett liv vid sidan om löpningen för att må bra och för att jag ska få glädje och energi till att prestera på träningen.
         

Ett enda litet missöde bjöd denna fina torsdag på och det var mitt lilla äventyr med min Tjälknöl. För er som inte vet vad Tjälknöl är så är det en maträtt där man lägger in ett stycke fryst fransyska på älg i ugnen på låg värme i 8 till 12 timmar, lägger det därefter i saltlag ytterligare 4-5 timmar för att sedan äta det i tunna, tunna skivor tillsammans med tex potatisgratäng. Vansinnigt gott! Jag har aldrig tidigare själv tillagat Tjälknöl men nu var det alltså dags för premiär då jag tänker bjuda på detta när min bror med familj kommer hem och firar förtidsjul i helgen. Hade planerat allt in i minsta detalj – in med steken i ugnen innan morgonpasset så är den lagom klar tolv timmar senare mellan eftermiddagspasset och konserten så att jag då kan då lägga den i saltlag under de fyra –fem timmar vi skulle vara borta på kvällen. Men, en halvtimme innan vi ska iväg visar köttermometern att det är långt ifrån färdigt varför steken får stå kvar i ugnen under showen, saltlagen fixas innan sängdags och sedan var det bara att dra lott med maken om vem som skulle få det ärofyllda uppdraget att ställa klockan på 04,00 för att irra upp i natten och ta hand om den inlagda köttbiten så att den inte blev salt likt en kanarisk potatis.
Jag förlorade. Goodbye heliga, härliga, viktiga nattsömn till veckans enda vilodag…

söndag 7 december 2014

Tjuvstart

Om man drar på träningsläger den 27 december och därmed blir blåst på mellandagarnas mumsande på resterna av julskinkan tycker jag att man får tjuvstarta... 


Trevlig advent på er mina vänner!

lördag 6 december 2014

Äta, träna, sova...

...Är väl ungefär det enda jag har gjort idag.

Efter en stimmig vecka med två jobbdagar med start redan kl 7,00 innebärande att morgonpassen avklarats redan vid 5,00 började lördagen med en välbehövlig sovmorgon. Efter sedvanlig helgfrulle pensionärstyle med "ring så spelar vi" på radion och en stor kanna kaffe på bordet snörade jag på mig orienteringsskorna och drog till Isaberg för dagens första pass som bestod av skogslöpning. Skogslöpning är ett av de nya pass som Coach Albin har infört och som har kommit att bli ett av mina favoritpass. Vid skogslöpning är GPS klockan bannlyst men ett tidtagarur för att hålla koll på att jag är ute så länge som jag blivit beordrad och pulsmätare för att ha koll på ansträngningsgraden är dock obligatoriskt. Att inte ha koll på hur långt och hur fort man har sprungit är såklart lite läskigt för en löpare med enormt kontrollbehov över sin träningsdagbok men samtidigt är det på något sätt ganska skönt. Ett enda pass i veckan där man springer fullständigt avslappnat och bara njuter av omgivningarna, tystnaden i skogen och går efter känslan i kroppen och inte bara på klockan. Tuff träning för kroppen men härlig återhämtning för psyket.
1 timme och 45 minuters klättrade över stock, sten och mossa senare var veckans lyxpass över och väldigt tillfreds med mig själv satt jag i bilen hem och önskade att mitt lokalsinne vore bättre än en guldfisks så att jag även kunde hållit på med orientering. 

Väl hemma käkade jag lunch framför vinterstudion på tv, tog en liten tupplur och packade sedan återigen väskan och gav mig iväg till gymmet för dagens andra pass. Nu var det dags för 30 minuter lätt jogg följt av 60 minuters konditionsstyrka innebärande 15 olika styrkeövningar som skulle köras en minut vardera utan vila mellan övningarna men med två minuters vila efter varje varv. 
Som gymmets pajas hoppade jag upphopp, gjorde enbenshopp och annat spännande mellan alla biffiga byggarkillar som roat sneglade på mig. Det kändes lite ovant att köra uthållighetsstyrka med väldigt lite eller inga vikter alls nu när jag i två månader kört tung styrketräning med få repetitioner. Men på något sätt kändes det helt rätt, som att den här sortens styrka är mer löparlik och att den här sortens trötthet när man blir mer matt och darrig i musklerna än brännande akuttrött nog ändå är vad en marathonlöpares kropp behöver.

Sen var det bara att bege sig hem för att återigen käka lite mellis och sätta kvällens älggryta på kokning då den behöver ett par timmar på spisen för att bli perfekt. Och när den ändå bara stod där och puttrade kunde jag ju lika gärna baka lite saffransbiscottis som kunde bakas i ugnen under tiden när jag ändå var igång. (Misslyckades dock, ser ut som om en treåring har gjort dem men de smakade bra!) 
En dusch och lite stretch senare dök kvällens middagssällskap upp, pappa och lillebror, och tillsammans kalajsade vi på den goda älggrytan och avslutade med att slappa en stund i soffan med ännu mera sport på tv.

Jaha, Sen var det plötsligt kväll och dags att sova igen. 
"Träna - Äta - Sova triangeln" blev verklighet denna dag.
Godnatt.

fredag 5 december 2014

Nu kör vi!!!

Efter en fantastisk helg i Milano kom jag i måndags hem till vardagen igen. Kanske inte så spännande kan man tycka för vad är ett mörkt och grått vintersverige i en småstad mot ett härligt, ljummet Italien med storstadspuls i Milano? Vad är långa lediga dagar mot långa dagar på kontoret?
Jag håller med, det kunde vara precis hur trist som helst, men i måndags kom jag inte hem till en vanlig vardagsmåndag. Jag kom hem till en ny, härlig, rolig, motiverande och spännande löparvardag.
För i måndags inledde jag samarbetet med min nya tränare.

När jag för ca ett år sedan bröt med min gamla tränare var det inte för att jag inte längre ville ha någon tränare, tvärtom, jag älskar att ha en tränare som tänker åt mig då jag dels inte har kunskapen som krävs för att vara min egen tränare och dels hellre lägger min tid och energi på att faktiskt träna istället för att fundera över vad och hur jag ska träna. Jag älskar att vakna upp varje dag och veta exakt vad jag ska göra och älskar att kunna känna mig trygg i att det som står på schemat är det som är rätt för min löparsatsning och att det kommet från en genomtänkt plan av någon som är kunnigare än jag. 
Så när jag och min gamla tränare "gjorde slut" var det alltså inte för att gå min egen väg utan för att jag behövde en ny coach som kunde komma med lite nytänk så att jag skulle kunna fortsätta utvecklas, utmanas och för att behålla glädjen i löpningen.
Tyvärr hände det just då en massa tråkigheter; min svärmor gick bort, jag blev sjuk, jag blev skadad och att inleda ett nytt samarbete när man inte är fit for fight kändes inte rätt. Så därför drog det ut på tiden ända till nu innan jag kände mig redo för en nystart.

Men vem ska man ha som tränare?
Min fantastiska klubb Hässelby SK radade upp förslag på potentiella tränare, flera med långa meritlistor  som tränare och med många riktigt duktiga löpare som adepter. Jag funderade, jag frågade andra löpare om referenser och om deras upplevelser av sina tränare, jag bollade för- och nackdelar med de olika alternativen till jag efter en tid kom fram till att min egen lösning som kanske gick lite emot en del andra "förståsigpåares" åsikter. Jag gick på min magkänsla.
För mig är det viktigaste att man känner förtroende för sin coach och att hen förstår och känner dig som person och inte bara som löpare. Att ens Coach har tid och hundraprocentigt engagemang, att man strävar mot ett gemensamt mål, att man kan samarbeta och ha en bra kommunikation.
Jag behöver dessutom någon som är bestämd och som kan stå emot om jag vill ändra för mycket i upplägget och fuska in mer träning än vad planen säger, jag behöver någon som tvingar mig att vila ibland och som kan hjälpa mig att hitta balansen mellan träning och återhämtning. Jag behöver någon som kan guida mig när jag blir osäker på om jag är för sjuk eller för sliten för att träna och som då kan putta mig i klokhetens riktning. För det där är både min styrka och min svaghet, att jag så gärna vill träna att jag lätt går över gränsen och tränar för mycket, för hårt och tränar även dagar när jag kanske inte borde bara för att jag är för rädd och osäker på mig själv för att våga vila. Jag behöver känna att vilan är en del av planen för att jag ska kunna njuta av den lediga tiden.
Jag behöver samtidigt även någon som pressar mig det där lilla extra när det är läge för det, någon som inte "daddar" med mig utan är lite tuff men som samtidigt kan ge mig självförtroende att tro att jag kan mer än jag själv vågar tro och som därmed kan få mig att våga flytta mig utanför bekvämlighetens gräns.

Därför frågade jag Albin.
Klubbens allt-i-allo som varit med på i princip varenda tävling med klubben sedan jag började springa för Hässelby. Killen som lägger omänskligt mycket tid på att fixa och dona med resor, boende, material och andra arrangemang så att vi anda kan prestera på topp och killen som dessutom har egna SM-medaljer i prishyllan och tränar ett av Europas bästa juniorlag som blev historiska när de tog medalj på klubblags-EM i vintras. Det må vara så att han inte har någon rutin av att träna marathonlöpare men löpning kan han, medmänniska är han och engagemanget finns där definitivt. Och viktigast av allt, jag litar på honom till 100%.
Jag gillar att vi har daglig kontakt - direkt efter morgonpasset lämnar jag en kort rapport om hur passet kändes och under dagen får jag feedback på huruvida jag kan köra på med kvällspasset enligt plan eller om planen behöver revideras på något sätt. Så himla skönt att ha någon att direkt fråga om råd och bolla tankar med!
Jag gillar att han verkar nästan lika peppad och inspirerad som jag av den nya utmaning som vårt samarbete innebär och jag gillar känslan av att han som jag tar det på fullaste allvar.
Men vad jag gillar allra mest är nog ändå att den träningsplan jag hittills fått dels innehåller så mycket träning att inte ens jag vill klaga, dels att det finns en massa nyheter i programmet som jag känner mig ivrig som ett barn på julafton över att få prova. 
Att han vill ta sig tid att hjälpa mig gör mig så himla lycklig och så vansinnigt motiverad att satsa för fullt mot säsongen 2015.

Grymt tacksam att få välkomna Albin som hedersmedlem i team Jossan. 
Det kommer att bli bra det här!