onsdag 27 november 2013

Varför?

Jag springer. Varje dag. Precis som vanligt, men ändå inte.
Jag springer inte längre för att jaga. Jagar inte längre snabba tider, jagar inte pigga ben och jagar inte stora uppsatta mål. Min löpning är en flykt, det är jag som är jagad.
Jag springer så fort jag kan, kanske är idag den dag då jag kan komma undan?
Jag springer till det bränner i benen och bankar i bröstet, väljer konstiga vägar för att skaka av mig min förföljare och ökar farten än mer när jag känner att den närmar sig. Det hjälper inte. Plötsligt hinner den ikapp mig, sorgen, och den slukar hela mig likt en hungrig varg som hunnit ikapp sitt byte. Jag kan inte andas, paniken och förtvivlan sprider sig i kroppen och benen bär mig inte längre. Sjunker ner på en sten, ensam i skogen, och låter sorgen äta upp mig och tårarna flöda.
Jag kommer inte undan. Sorgen är här, och den förgör mig.

Min älskade svärmor finns inte mer.

I kampen mot cancern fick vi inte ens en chans. Den tjuvstartade, talade inte om att krigets startskott hade gått och när vi väl blev inbjudna till fajten var dess försprång så stort att vi inte hade en chans. En månad från sjukdomsbeskedet till hon togs ifrån oss gjorde att vi inte ens hann mobilisera oss för kamp. Så jävla osportsligt.

Min älskade svärmor som varit min bonusmamma i fjorton år.

Min älskade svärmor som varit Löparjossans största fan.

Hon som tog med mig på min första ”riktiga” löpartävling, ett göteborgsvarv, där hon bar mina överdragskläder, mötte mig i målet och hade laddat med en påse salt och blandat som vi delade under hemfärden eftersom jag alltid blev sugen på salt efter träning. Hon som granskat resultatlistan på sportmässan i Barcelona och stolt konstaterat att hon minsann har samma efternamn som den där tjejen i toppskiktet. Hon som fått så många helger förstörda för att hon inte kunnat uträtta något vettigt eftersom hon istället förlamad av nervositet väntat på SMS rapporter från mina race.
Hon som köpt lyckomaskotar åt mig och alltid gett mig peppande ord innan start och hon som alltid varit noga med att de gånger jag sprungit dåligt tala om att jag är lika älskad oavsett om jag kommer först eller sist.
Hon som älskade Stockholm marathon, som hon själv alltid drömt om att springa, och som hon har gjort till årets löparhöjdpunkt och vår gemensamma familjeaktivitet. Planerade boende och lämplig after-run flera månader i förväg. Inte en gång hon har missat min start i loppet. Hon som grät på läktaren vid min första målgång, min marapremiär, för att ”det kändes som om det var jag som sprang”. Hon som frös häcken av sig den där gången då vädergudarna levererade vinterväder och hon som sprang sig så svettig i värmen ett annat år för att hinna se mig så många gånger som möjligt att hon var tvungen att duscha efteråt.
Hon som bjöd sina arbetskamrater på en rosa tårta måndagen efter årets marahelg för att fira ”sina tjejer” då hon både blev mormor till lilla Amanda och fick vara med när jag tog SM-brons på samma helg.  Hur ska jag någonsin kunna springa Stockholm Marathon igen?

Vem ska bjuda mig på älggryta och äppelpaj på söndagarna?
Vem ska vara den enda som ger mig en present på alla hjärtans dag?
Vem ska komma med julklapp fast att vi bestämt att inte köpa någon?
Vem ska ringa så ofta att man nästan blir trött på det?
Vem ska vara den positiva fläkten som alltid har något kul att berätta och peppande att säga när man som mest behöver det?

Världen är en sämre plats utan min svärmor, livet har minskat i mening och aldrig trodde jag väl att saknad och sorg kunde göra så fruktansvärt ont i hela kroppen.
Kan någon, snälla, tala om hur man gör för att gå vidare?

tisdag 19 november 2013

Hej!

Hej alla fina läsare!

Jag vet att ni undrar vart jag har tagit vägen, jag vet att ni väntar på ett inlägg och en del av er har till och med hört av er för att ni är oroliga över vad som händer. 
Ni behöver inte oroa er. 
Jag finns här, jag springer, jag jobbar och livet flyter på som vanligt. 
Nästan.

Vår familj har som ni vet drabbats av sjukdom och jag väljer att prioritera att lägga min tid på att hjälpa, stötta och vara med mina nära så mycket det bara går. Hämtar energi på mina löprundor, skingrar tankarna med mycket jobb och låter den här bloggen hamna långt ner på prioriteringslistan. 

Även om det finns så mycket jag vill skriva och hur gärna jag än skulle vilja lätta mitt hjärta genom att sätta ord på hur jag känner, tror jag inte att just den här löparbloggen är rätt forum och att detta är något ni vill eller bör dela med mig. 

Men jag kommer tillbaka inom kort, jag ska bara hjälpa svärmor att bli frisk först...

Fuck cancer.

lördag 9 november 2013

Jag å mina brorsor

Att vara mellanbarn ska tydligen vara väldigt jobbigt. Man är inte äldst och därmed extra älskad och speciell bara för att man är den förstfödde. Man är inte minstingen som är extra älskad och speciell bara för att man är liten och därmed blir extra omhändertagen av både mamma, pappa och äldre syskon. 
Ett mellanbarn är som mellanmjölk, som landet lagom och varken bäst eller sämst, äldst eller yngst eller särkilt speciell på något vis. Man är lagom och lite bortglömd.
Säger de som tror sig veta. De som har lite för mycket tid över att forska i oviktiga saker. De som gillar att stöpa alla i en och samma mall. 
Jag tror dem inte. Att vara mellanbarnet och dessutom enda tjej i vår syskonskara är en guldsits. Men det kanske är för att jag har så grymt, ovanligt och unikt bra brorsor.

Familjens minsting ska ju vara egoistisk, bortskämd och bara vilja bli omhändertagen av alla oss andra men uppenbart är det något fel på vår familjs minsting. Min lillebror ställer nämligen alltid upp och igår när jag hade en tid hos en läkare i Sthlm tvekade han inte en sekund på att offra sin tid på att göra mig sällskap på min resa. 
I torsdags kväll satte vi oss därmed tillsammans i bilen för att färdas de femtio milen till vår huvudstad och väl framme såg vår fantastiska storebror till att som vanligt öppna sitt hem och erbjuda oss sovplats även om det innebär att hela hans familj får tränga ihop sig i ett och samma sovrum. 

Hela fredagen fick jag sedan sällskap av bästa lillbrorsan som stod ut med att jag ville spendera en timme på löplabbets nya butik - inte för att shoppa utan bara för att se hur den såg ut. Han väntade tålmodigt de 1,5 timme jag var på mitt läkarbesök för att därefter kunna göra mig sällskap till den stora XXL butiken utanför stan där han med ett tålamod från en annan planet stod ut med att jag provade typ sjutton olika plagg medan han provat klart på fem minuter. Efter en och en halv timme lämnade vi butiken, jag nöjd och glad som nybliven ägare till både ny baddräkt, löparjacka, tajts å en låda Swebar. Brorsan lämnade butiken med en ny vattenflaska, men inte en suck eller uttråkad kommentar han lämnade till sin omständliga syrra trots att tiden han spenderat i butiken definitivt inte stod i proportion till hans egna inköp. Grym.

När storebror sedan slutade sitt jobb väntade fredagsmys där syskonträffen förgylldes av bästa svägerskan som den extrasyster hon är kunde ge mig lite omväxling genom att diskutera de tjejigare grejer som jag inte kan lyfta med mina bröder. God mat, ett glas vin, litet slappande i soffan och planering av framtida gemensamma aktiviteter blev den perfekta fredagskvällen innan vi alla somnade gott i vår egen lilla mysiga flyktingförläggning med sängar och madrasser överrallt.
Idag väntade som sig bör en lång och härlig löprunda på Järvafältet innan hemfärd. Bara jag och min storebror, 20km med tid att prata om allt mellan himmel och jord och en chans att pressa varandra lite extra då ingen någonsin skulle erkänna för den andra att man viker sig. Just därför bär det mig emot att såhär efter fjärde löppasset sedan mitt uppehåll behöva konstatera att mina vader är stumma och mina höfter stela som om jag sprungit ett helt marathon. Jag är förvånad över hur snabbt min kropp vant sig av vid stötarna från löpningen, för jag bestämmer att det är det som är orsaken till min stelhet även om min bror kommer vilja hävda att det skulle bero på att han sprungit skiten ur mig.
Min storebror är den person som är mest lik mig här på jorden och innan han öppnat munnen vet jag vad han ska säga, vi gillar samma saker och tänker så likt att det är kusligt. Det som är allra bäst med honom är att han lockar fram sidor hos mig som jag gillar. Jag tycker helt enkelt mer om mig själv när jag hänger med min storebror, om ni förstår vad jag menar, varför jag alltid mår så himla bra när jag fått hälsa på honom.

Det enda som är kass med mina brorsor är att de envisas med att bo så jäkla långt från våra hemtrakter. Men man kan väl inte få allt här i livet...

       
Min storebrors avkommor är minst lika bra människor som han, och dessutom tio gånger sötare...

Hugo spelar Hugo på paddan, Nora dammsuger. Förlåt alla feminister, men de där stereotypa könsrollerna har vi visst med oss från födseln...

måndag 4 november 2013

Born to run

Har just avslutat mitt första löppass efter mitt löpuppehåll, om man bortser från helgens tjuvstart som hare på Jätten-Bule löpet, och endorfinerna skänker mig just nu både energi, ro och välbefinnande på det där sättet som bara löpning kan göra.
Jag har i ett par veckor försökt lura mig själv att cykling, simning, styrketräning och för all del till och med jympa och Bodystep är något för mig, men när jag nu var ute i löparspåret blev det så tydligt att det är där i löparskorna jag har min hemmaplan. Varje steg känns så naturligt, varje andetag fyller mig av energi och den friska luften och naturen ger mig något som inget pass på gymmet eller simhallen någonsin kommer att kunna ge mig. Frihet. 

Jag behöver inte tänka, inte koncentrera mig för min kropp vet precis hur och vad den ska göra för att på bästa möjliga sätt transportera mig runt uttänkt runda. Rörelsen är så bekant, så invand och så naturlig, nästan som om jag går på autopilot och det känns som om det är just det här jag är född att göra. 
Det är bara jag, min andning och ljudet av mina steg mot asfalten, utöver det bara total tystnad. Jag inser att jag älskar stillheten och tystnaden, trots att jag under mina pass på gymmet har tänkt att just det bästa med att vara där är musiken och energin av gruppträningens sällskap. Kanske är det så att omväxlingen förnöjer och att kontrasterna är bra att få, men det är i tystnaden i skogen jag finner ro. 
Jag som hatar höstmörkret välkomnade just på dagens härliga comebackpass till och med den detaljen. Jag njöt i mörket och såg det fina i att kunna gömma mig, ingen som ser mina slitna löpartajts och mitt rufsiga hår, ingen som ser när jag snyter mig i handen, ingen som bryr sig om jag springer fyra varv på samma slinga. Jag får vara anonym, ensam och osynlig.
Jag älskar känslan efter ett löppass. Den där tröttheten i hela kroppen som jag inte kan uppnå genom någon annan idrott. Jag har sökt den känslan genom att igår pressa mig med 4km simning, i fredags genom att pressa upp min puls högre än någonsin på ett spinningpass men känslan efteråt nådde ändå aldrig den där känslan jag söker. Den där känslan av att precis hela kroppen är trött, samtidigt som ditt huvud är piggt och du är fullständigt avslappnad för det finns ingenstans jag kan rensa hjärnan och få sådan meditation som på ett lugnt och stilla distanspass i skogen. För jag behöver inte koppla in hjärnan för att kunna springa, kroppen kan liksom själv, och jag kan istället tänka på ingenting. Just därför är problemen jag hade med mig ut som bortblåsta när jag snörar av mig skorna och dagens trötthet som följde med hem från kontoret försvann redan i första backen. 
Efter ett avklarat löppass är jag renad i både kropp och själ. 

Löpningen gör mig hel, på många sätt.
Jag vet nu att jag är löpare, ända in i själen.

lördag 2 november 2013

Knäcker extra som hare

Tidig lördagsmorgon där klockan larmade redan vid 06.00. Eller larmade och larmade, jag kör med klockradio så vi blev väckta av radio P4 som sände musik på temat "koppling till Tyskland" vilket var ganska lägligt då min fina J just skulle släpa sig ur sängen för att resa till sitt favoritland Tyskland och kolla på fotboll. Själv skulle jag också stiga upp tidigt för en resa, dock inte till metropolen Berlin utan till Österbymo strax utanför Eksjö. Alla gillar olika.

Vad ska människan till Österbymo och göra? Undrar kanske någon av er där ute. Vill man låta seriös skulle man kunna säga att jag skulle dit och jobba för jag skulle nämligen vara hare på Jätten Bule löpet. Om jag sedan berättar att det inte direkt var arrangören som ringt och anställt mig som hare med en fet lön som belöning utan att jag skulle göra denna insats för min bästis Malin med en fika som gage, kanske det ger en mer rättvisande bild av dagens "jobb". Dock bör inte denna insats förringas, att vara hare är en mycket ansvarsfull uppgift som bör tas på allra största allvar.
I och med detta jobb var det (äntligen) slut på löpvilan för min del och dagens harande således mina första löpsteg på nästan tre veckor. 
Är människan galen som tar på sig ett harjobb direkt efter en löpvila? Undrar kanske ytterligare någon därute. Här bör det förtydligas att min uppdragsgivare varit ganska snäll med sina krav. Eftersom Malin: (jag citerar) "inte är en tävlingsmänniska", "inte förstår prestigen i att försöka springa så fort som möjligt" och "springer för att hålla mig i form - inte för att bli bra på att springa" var det kanske egentligen mest haren själv som tyckte att det var viktigt att det fanns ett uttalat tidsmål att sikta mot och som byggde upp förväntningarna och förhoppningarna kring att sub60 skulle klaras. 
Gemensamt för både hare och löpare var dock att fikat efter loppet hade mycket hög prioritet varför vi avsatte en stor del av uppvärmningstiden till att åka en sväng i Eksjö för att reka lämpligt fik till hemvägen.
Eftersom min uppdragsgivare ville välja taktiken att spara krafterna till den utmaning som väntade skippade vi uppvärmningen och spenderade istället resterande tid fram till loppet i det varma omklädningsrummet med att genom fönstret beskåda de uppvärmande människorna utanför. Malin skrattade gott när hon studerade folks löpskolningsövningar och undrade vad sjutton de skulle vara bra för? Och jag får hålla med henne, när jag nu för första gången såg uppvärmningritualerna utspelas där framför mina ögon utan att jag själv var en av de skuttande människorna som utförde dem insåg jag plötsligt att det faktiskt ser rätt löjligt ut. Detta erkände jag ju såklart inte utan förklarade istället pedagogiskt vad de var bra för och kostade till och med på mig att visa lite tripping, skipping och sprättsteg vilket resulterade i ännu mer garv och ett förslag på att jag kanske kunde köra sprättsteg runt hela banan? Nej tack.

Klockan 11.15 var det dags för den överenergiska speakern att skicka iväg oss för start och med benhård koll på klockan inledde vi första kilometerna i 5,25 fart. Sedan började det gå riktigt grisigt uppför på riktigt små, knixiga och leriga stigar och det var riktigt tufft för min adept där ett tag då det både är tufft rent fysiskt med en stigning på en dryg kilometer men även jobbigt mentalt att få en så tuff stigning så tidigt i loppet när man känner att man blir trött och samtidigt vet att det är väääldigt långt kvar till mål. Väl uppe på krönet skriker Malin till av glädje när hon ser femkilometers skylten och inser att vi är halvvägs, och jag konstaterar mindre lycklig att klockan i samma stund passerar 30min. Med tanke på tiden och Malins trötthet blev jag rejält orolig att vi inte skulle klara 60min gränsen, men plötsligt verkade det som att hon fick ny kraft och nästa kilometer avklarades istället på 4,53. Hon var tillbaka!
Över stock och över sten, över knixar och rejäla backar och från hopp till förtvivlan krigade hon sig sedan framåt med mig vid sidan om som plockade fram alla peppande kommentarer jag kunde komma på. Ett tag kändes det som att jag var Coach för en stor del av startfältet då övriga löpare runt omkring också blev tvungna att stå ut med mitt tjat, men ganska snart insåg även de att de mer än gärna fick ta hjälp av mig för att få både tidsangivelse, distans och aktuell fart. 
När två kilometer återstår ser Malin ryggen på en kille hon känner och som vi pratat med innan loppet och jag passar på att utmana och hetsa henne att pressa sig lite extra för att försöka komma ikapp. Känner mig som en dramaqueen när jag sedan springer ikapp Fredrik och informerar om att Malin är hack i häl och att han nog borde lägga på en rem om han inte vill bli omsprungen.
Kutar sedan tillbaka till Malin som då ber mig räkna ner varje 100m till mål så att hon vet exakt hur långt det är kvar och samtidigt också informerar om att det nu inte finns någon kraft kvar i benen. 
Men det gör det. Alltid. Om man bara vill. 
Vilket jag tjatar och tjatar om sista biten för att verkligen försöka få henne att hitta den där kraften jag vet att man själv inte tror finns när man nåt den trötthetsnivå där man bara önskar att skiten vore över. När 500 meter återstår kan jag med stor glädje rapportera om att hon har god marginal till sina 60min men fortsätter ändå skrika att vi MÅSTE spurta på slutet och bestämma oss för att varje sekund ALLTID är värdefull.

Trött som en mört men nöjd som attan korsar hon snart mållinjen på tiden 57,53 och ta emot Bule-medaljen.
4 sekunder efter, stolt som en tupp över min duktiga vän som verkligen tänjt sina gränser för vad som är bekvämt, fick även jag ta emot en medalj som jag nog ändå tycker att jag också hade förtjänat. Lite grann i alla fall.

Hur blev det då med fikat som ju var dagens huvudattraktion? 
Lennarts fik i Eksjö levererade över förväntan och hade blivit mitt nya favoritfik om det inte hade legat två timmar hemifrån vilket känns en aning långt när fikasuget smugit sig på. 
En soppa till mig och en lasagne till Malin toppades med chailatte, kaffe, spökboll och biskvi till dessert. 
Någonstans under loppet när det var som allra tuffast, tog jag till det tunga artelleriet och erbjöd att offra mitt fikagage och lovade istället att bjuda på fikat om hon bara såg till att pressa sig under de där 60 minutrarna. 
Och det var definitivt värt att bli utan gage. Glädjen över att kunna bidra och hjälpa någon att nå sina mål och att få göra något så skoj tillsammans som att springa var helt klart belöning nog. 

         
Jätten Bule himself med nummerlapp på bröstet redo för start. 

Hare och adept, en aning övertaggade         inför uppgiften.

         
Välförtjänt chailatte och spökboll (= en halloween-hottad arraksrulle/dammsugare)

Från en duktig vän till en annan. Dagen avslutades med att vi gick till kyrkan och lyssnade på vår duktiga vän Alex som levererade solosång av allra högsta nivå. 

fredag 1 november 2013

Mysfredag på ett annorlunda sätt

Dagen innan röd dag har vi på mitt jobb förkortad arbetsdag och jobbar bara fram till lunch. Eftersom "mycket vill ha mer" brukar detta sluta med att ganska många tar ledigt de där förmiddagstimmarna och alltså ser till att få en hel dag ledigt. Just idag var det extra många på kontoret som utnyttjade denna möjlighet eftersom det är höstlov för barnen och vid fikabordet igår när alla berättade om vad de skulle göra på sin lediga dag riktigt kände man hur en lite festlig och mysig stämning spred sig i rummet när det berättades om badland och bowling, bio och restaurangbesök. Plötsligt vänder sig någon till mig och frågar vad jag ska hitta på för kul på min lediga dag och åtta förväntansfulla blickar vänds åt mitt håll för att höra mig berätta om mina festliga planer. Jag funderade lite kort på att ljuga, men då jag inte riktigt fann mig fick jag istället se hur de glada blickarna byttes mot medlidande när jag dödade feststämningen genom att berätta att min anledning till ledighet var att jag skulle spendera dagen på sjukhuset med svärmor som skulle få veckans dos av cellgifter. 
Mysigt? Verkligen inte.
Kul? Nej.
Festligt? Långt ifrån.

Men allt i livet blir vad man gör det till och väljer man att bara se mörker blir allting ännu mörkare. Därför valde jag och svärmor idag att blunda för det hemska, drömma oss bort från det tråkiga och försöka hitta småsakerna som faktiskt är ljusa för att göra vistelsen så mysig som möjligt. 
Vi valde att bortse från den där detaljen med cellgifterna, att blunda för droppställningen och sjukhusrockarna och se det som att dagen idag var en lyxig dag eftersom vi fått förmån att få så mycket tid tillsammans.
Och när man tog på sig de där positiva ögonen och sökte efter ljuspunkterna var den där dagvårdsavdelningen för cancersjuka inte alls så läskig som man föreställt sig.
För med lite fantasi liknar faktiskt den nybäddade, ställbara sjukhussängen en hästensäng som platsar på vilket högklassigt hotell som helst. Besöksfotöljen bredvid sängen blir till en riktigt behaglig loungemöbel om man bara möblerar om lite grann och bygger sig en fotpall av sängbordet. På sin alldeles egna tv har man makten över fjärrisen och för en stund kan man lura sig hem till en myskväll i tv soffan. 
Avdelningen är full av tidningar inom alla intresseområden som man fritt fram får låna och man kan välja att njuta av lyxen att läsa de skvallerblaskor man aldrig skulle våga köpa hem. Man kan välja att känna sig bortskämd av att man är på all inclusive för man får äta precis hur många kakor man vill och dricka hur mycket kaffe, te och läsk man mäktar med under hela vistelsen. 
Dessutom är det samma personal man träffar varje vecka och även ofta samma patienter och anhöriga vilket gör att det blir en familjär stämning där man känner varandra och kan utbyta erfarenheter eller bara prata skit en stund. Då kan man låtsas att man är i sällskap av gamla goda vänner eller på ett stort släktkalas med avlägsna släktingar. 

Man kan välja att se en sån här dag som en ypperlig möjlighet till kvalitetstid tillsammans. För även om man tycker om att träffas annars också brukar i alla fall inte vi ta ledigt från jobbet för att umgås en hel dag. Hur ofta tar man förresten överhuvudtaget en ledig dag för att bara sitta still och koppla av med fika, böcker och tv en hel eftermiddag? 
Hur ofta sitter man i sängen och äter Ben & Jerry glass och pratar gamla minnen?

Nej du Herr Cancer, du gör vad du kan för att förstöra och påverka mycket i våra liv men du ska då fan inte få ta vårt humör, vår livsglädje, våra skratt och våra mysiga stunder ifrån oss. Herr Cancer, du vet inte än vem det är du har gett dig på, men mot min superwoman till svärmor uppbackad av hela klanen Ambjörnsson/Svensson kommer du inte att ha en chans att vinna. 
Tillsammans är vi starka. Passa dig.