lördag 28 september 2013

Dieter för löpare

Om jag i ett tidigare inlägg dömde ut mig själv som okunnig inom området träning och vilse i den pyttipanna av träningstips som cirkulerar därute i världen är jag närmare en expert i pyttipannan av de dieter som rekommenderas i media. Jag har under många år genomfört en omfattande studie och en mycket noggrann analys av dessa dieter som vid en första anblick kan synas vara kostråd till den som vill vara snyggast till beach 2014. Men skenet bedrar, för när man som jag läser in sig lite noggrannare på deras innebörd har flera av dem visat sig vara perfekta för oss långdistanslöpare.

5:2 Dieten
Det senaste i dieternas värld och den för tillfället allra hetaste dieten som finns på allas läppar och diskuteras flitigt både i media och i alla företags lunchrum. 
Tyvärr en väldigt missförstådd diet då den i grunden inte alls går ut på att man ska svälta. Mina studier visar nämligen att grundtanken är att man i fem dagar, söndag till torsdag, äter jäkligt mycket av allt för att verkligen fylla på förråden. De nästföljande två dagarna, fredag och lördag, äter man fortfarande jäkligt mycket av allt men lägger till lite fredagsmys med tacos, chips och läsk och toppar med en rejäl påse lördagsgodis. 
Det här är den perfekta dieten för dig som ha energi nog att träna hårt alla dagar i veckan men även behöver extra energi för att kunna prestera på topp på långpass eller tävling när helgen kommer. 

LCHF - Ladda Carbs Håll Farten
En diet som av sitt namn förmedlar sin tydliga innebörd.
Kolhydrater är "the shit" om man vill springa fort och långt. Dieten går ut på att man bör käka obegränsat med pasta, bröd, ris och liknande kolhydratrika livsmedel som ger dig rätta bränslet att orka springa. Vill du bli en fullfjädrad slav under LCHF-dieten toppar du detta med russin, druvsocker, sockerfyllda energibars, bananer, gels, sportdryck och coca-cola i samband med din träning och fyller på depåerna efter passet med kanelbulle med mjölk. 
Det här är dieten för dig som vill kunna springa riktigt fort och få äta lite gott på vägen.

Stenålderskost
På stenåldern var utbudet av mat begränsat, man fick ta vara på allt och sluka allt man kom över då man inte riktigt säkert kunde veta när man skulle få mat härnäst. En väldigt sund inställning som hela den här dieten bygger på. Ät varje måltid som om den vore din sista och känn alltid efter om det kanske kan gå att trycka ner något mer i magen även efter att du är mätt. Framförallt, släng ingen mat utan tänk på att den där sista köttbullen på fatet gör sig bättre i magen än i soptunnan och kan vara den som gör hela skillnaden den där sista kilometern på dagens träning.
Det här är dieten för dig som vill värna om miljön, minska matsvinnet och samtidigt gynna din vikt och din prestation i löparspåret. Kallas även Win-Win dieten i folkmun.

Viktväktarnas points-system
Det här är långlöparnas RollsRoyce diet. Den allra bästa, mest effektiva och den som allra tydligast riktar sig till tävlingsinriktade idrottsmän- och kvinnor som på grund av sitt ständiga tränande måste viktväkta för att inte bli alltför lätta och som dagligen kämpar för att få i sig tillräckligt med energi.
Dieten är mycket enkel, alla livsmedel är värda ett visst antal poäng som bygger på dess energitäthet och näringssammansättning. Ett äpple ger inte särskilt många poäng, gurka och spenat är rent förkastligt medan pizzan och carbonaran ligger väldigt högt i poängsystemet. Alla tävlingsinriktade människor har inbyggt i hjärnan att den som vid en tävlings slut har gjort flest mål eller fått högst poäng av domaren vinner. Den här dieten följer exakt samma princip, flest poäng vid dagens slut vinner, och belöningen är att man blir den löpare som har mest energi att snabbast förflytta sig från start till mål.
Det här är dieten som passar allra bäst för alla hårt tränande löpare som vill få maximal effekt av sin träning, alltid ha energi att prestera på topp och hålla sig skadefri.

Idag är det lördag och snart dax för långpass. 
Frukosten med marmelad på mackan, russin i yoggin och blåbärssoppa i glaset är avklarad. Jag laddar fickorna fulla med gel och skyndar mig ut för att säkert hinna klart till den pannkakslunch som ska serveras efter passet och dubbelkollar att skafferiet säkert är laddat med en påse karamellkungen till kvällen.
Det gäller att vara välplanerad när man går på sträng diet...

måndag 23 september 2013

Here we go again...

Mina magkramper och andningsproblem har undersökts av allmänläkare, kirurg som gjort gastroskopi, läkare som gjort rectoscopi, tarmspecialist som har gjort ultraljud, idrottslärare som magnetröntgat hela buken, kiropraktor som sökt felet i ryggen, dietist som sökt lösningen i kosthållningen men än så länge har ingenting hjälpt. På Stockholm halvmarathon förra helgen var problemen värre än någonsin.
Så idag var det dags för nästa klinik att få chansen, Medicrehab i Jönköping, vars idrottsläkare och naprapat har lång erfarenhet av arbete med elitidrottare (bl.a. ishockeylaget HV71) och som med fantastisk service ordnade ett sambesök hos läkare och naprapat på bara några dagar.

Läkarens kontroll resulterade i att han misstänker att jag har MALS, som betyder Medium Arcurate Ligament Syndrome. Jag fick en del lektyr om sjukdomen och om jag fattar det rätt (fackspråk inom medicin är svårt, på engelska typ oförståeligt) innebär det att några kärl som löper från höger till vänster sida över diafragman ligger i kläm vilket begränsar syretransport och blodflödet och även orsakar smärta. Han kunde dock inte själv ställa diagnosen varför jag ska träffa en kärlkirurg nästa vecka. Om detta är orsaken verkar lösningen vara en operation där man helt enkelt särar på kärlen och lättar på trycket. Efter att ha läst om sjukdomen stämmer ju som vanligt alla symtom väldigt bra in på en själv... 

Naprapaten hade en annan teori om att det är min galla som inte fungerar som den ska, i kombination med lite strul i ryggen. Han behandlade med en massage av det ömmande området utmed- och under revbenen, knäckte till några kotor i ryggen och körde akupunktur på min ömma skuldra som troligen har en koppling till gallan, magsäcken och andningsproblemen. Även här blir det ett nytt besök nästa vecka för massage, akupunktur och stötvågsbehandling. 
Till dess fick jag med mig kosttillskott i form av omega 3 tabletter, B-vitaminer och magnesium då detta är ämnen som är bra för gallan.

Jag vet inte vad jag ska tro. Vem har rätt och vem har fel? Efter att ha träffat så många olika människor som alla trott sig ha lösningen på mitt problem vågar jag inte hoppas på att någon av dem vet. Samtidigt måste jag ju var gång jag träffar en ny läkare för ge dem en chans, varför annars ens söka hjälp från början?
Rent spontant känns väl teorin om MALS mer konkret, om kirurgen verkligen ser att kärlen är i kläm - ja då är de ju verkligen det. Naprapatens diagnos blir ju aldrig lika konkret, även om det såklart vore betydligt bekvämare om lösningen fanns i några akupunkturnålar och lite kosttillskott än i en operation.

Fortsättning följer...

lördag 21 september 2013

Världsbäst på träning

När det går åt skogen på de viktiga loppen och man liksom inte får vara bäst när och på det man vill vara bäst på får man se till att hitta något där man är just det. Bäst.
Någon bestämmer sig för att bli bäst på att springa baklänges. (Det är sant, träffade en snubbe på Frankfurt marathon som skulle slå världsrekord i att springa marathon baklänges)
Någon bestämmer sig för att bli bäst på att springa konstiga lopp typ i öknen, Nordpolen eller typ uppför trapporna på Empire State Building.
Själv ligger jag bra till i tävlingen om snyggast träningsdagbok.

För sedan jag och min tränare bröt samarbetet i våras bestämmer jag själv, med min make som bollplank, precis vad och hur mycket jag vill träna. Efter att fått denna bestämmanderätt över mitt liv började ett sökande efter inspiration till nya pass, och jösses vad mycket kul det finns därute i löparjungeln. Jösses vad mycket man kan träna när ingen säger stopp.

Det är tröskelpass i alla olika kombinationer och distanser.
Det är intervaller med en obegränsad variation av fart, längd och antal.
Det är långpass med fartökningar i början, mitten och som avslutning, eller varför inte en kombination med lite fartökningar här och där?
Det är löpskolningsövningar, koordinationslopp och häckgång.
Det är backintervaller i långa och korta backar, i jättebranta backar och i flackare backar, och det är träning i dessa backar både uppför och nerför.
Det är träning på bana, på asfalt och i terrängen. Och varför inte lite i en myr eller i slalombacken när vi ändå håller på.
Det är morgonjoggar, återhämtningsjoggar, nerjoggar och uppjoggar.
Det är styrketräning, rörlighetsträning, stretch och gärna lite yoga.
Det är fartlek, det är snabbdistans och det är sprintpass.
Det ska tävlas på alla möjliga distanser för tävling är bästa träning.
Det är rehab med crosstrainer, cykel och vattenlöpning för att få allsidig träning.

Det är helt enkelt en jäkla träningspyttipanna där ute i världen, som innehåller lite av allt och där man förväntas peta ut godbitarna och välja bort skiten för att det ska bli bra. I en vanlig pytt i panna är det easy-peasy, petar du bort korven så blir det gott, men i träningspyttipannan är det mer oklart vad som bör lämnas kvar på tallriken. För all träning är väl bra träning?
Löpning sägs vara en rättvis sport där den som tränar hårdast får belöningen i att bli den bästa löparen, även om vissa människor som haft turen att födas med en talang för löpning kommer undan något lindrigare än oss andra. Men för mig, vars enda talang är min skalle som är fullproppad med vilja, gäller det att aldrig fuska med träningen utan se till att trycka in alla ovanstående pass i träningsprogrammet för att kompensera för sin bristande talang genom att inte missa en enda liten viktig detalj om man ska ha en chans att nå toppen.

Men så var det ju den där detaljen med VILA som också nämns i alla träningsprogram. Vilan som liksom är som ägget på pytt i pannan, den där detaljen som liksom måste till för att det ska bli en helhet och bli något bra i slutändan. När du steker pyttipannan är även det easy-peasy, när pannan ändå är varm kan du ju kasta i ett ägg också. Men i träningspyttipannan finns det liksom aldrig plats i pannan för att slänga in den där vilan eftersom dygnet bara har 24 timmar och en vecka bara 7 dagar och ska du hinna med alla ovanstående livsnödvändiga pass finns det plötsligt väldigt lite utrymme för sådana lyxdetaljer. 
För att den som tränar hårdast blir bäst låter rimligt i mina öron, men att den som vilar mest skulle bli bäst har jag aldrig hört talas om. Det är så lätt att rekommendera pass som ska köras men en exakt plan för hur mycket som ska vilas finns inte eftersom det är så självklart att man ska veta exakt när det är dags för en dag på soffan. Jag gillar vetenskap, jag gillar när man vet vad som är rätt och fel, jag gillar facit. Men i avsaknad av detta vilo-facit blir jag vilsen och det blir alltid lättare att välja ett extra träningspass före en extra vilodag, bara för att vara på den säkra sidan liksom. 
Och kanske är det just därför jag bara är bäst på mina ensamma rundor i skogen, på min träningsbana och betydligt närmre en seger i tävlingen om tjockast träningsdagbok än i tävlingen om att vara den bästa löparen som kommer först över mållinjen.

Men det är ju kul att i alla fall vara bra på nåt...

torsdag 19 september 2013

Cool arbetsgivare

Idag anlände en sprillans ny Skeppshultcykel till vårt kontor. Snyggt färgad i grått och utrustad med en speciallåda för transport av pärmar och stripad med vår gula beamer och EY logga kommer man att susa fram som en kung genom stan på snyggaste hojen.
Tanken är nämligen att denna poolcykel ska finnas tillgänglig för oss alla på kontoret och användas på alla ärenden och kundbesök på lagom avstånd.

Blir riktigt stolt över min moderna arbetsgivare som fattat att motion och miljötänkande är vad som gäller.
Ernst & Young, lätt Sveriges hetaste, coolaste och modernaste revisionsbyrå! 


     (Bör tilläggas att en passande hjälm      
     ingick i leveransen)
     Hej kunder, nu kommer jag!!

måndag 16 september 2013

Pick yourself up, dust yourself off and back in the saddle.

Jag ber om ursäkt för mitt nattsvarta, negativa senaste blogginlägg.
Ett inlägg som skrevs i affekt en sömnlös natt i ett mörkt hotellrum, bara timmar efter målgång, fortfarande med värk i både rygg och mage och där tårarna knappt hunnit torka av besvikelsen. 
Ett sådant inlägg kan inte bli annat än sorgligt.

Jag tillät mig själv att deppa i ganska exakt 24timmar innan jag bestämde att det fick vara nog. Jag blir knappast varken friskare eller en bättre löpare av att deppa och då jag dessutom än så länge aldrig stött på ett enda problem som löser sig av sig själv medan man själv sitter på röven och väntar var det dags att agera.
Så jag kopplade bort den av besvikelse förlamade hjärnan och plockade fram den handlingskraftiga kvinnan inom mig, ringde några väl valda samtal och vips hade jag en tid på en idrottsklinik där jag om några dagar ska bli undersökt av både en idrottsläkare och en naprapat specialiserad på elitidrott. 
Därefter snörande jag på mig löparskorna, valde min allra vackraste favoritrunda som tröst och motivationshöjare och sexton kilometer senare var jag taggad och tillbaka i den ursprungliga träningsplanen mot Eindhoven marathon. 

Är det realistiskt att tro att jag kan springa en smärtfri och snabb mara om fyra veckor när min kropp i helgen inte klarade mer än 11km i tävlingsfart?
Knappast. 
Är det klokt att köra på med hård träning enligt en plan när det inte är realistiskt att tro att kroppen håller för att nå själva målet med planen?
Knappast.
Är det kul att vara klok, förståndig och realistisk?
Knappast.

Men om läkarteamet jag ska träffa har en smidig och magisk "Quick-fix" på lut tänker då i alla fall inte jag stå där som ett fån i dålig form med missad träning och inte vara redo för mitt race bara för att jag har varit onödigt klok, förståndig och realistisk i min väntan på ett botemedel. 
Nej, istället tänker jag leva på hoppet, drömma om den perfekta maran, träna stenhårt och stå där i toppform redo att springa skiten ur marathondistansen så snart jag blir utsläppt ur undersökningsrummet. 
Och då är det tamejsjutton min tur att få till en fullträff.

söndag 15 september 2013

Nu skiter jag i det här

Kan inte beskriva hur knäckande det är att bygga upp förväntningar och förhoppningar på härliga framgångar när träningen gått bra och läkare lovat att ens problem är lösta och sen ändå springa där på Stockholms gator och inte kunna andas. Kan knappt stå upprätt för att ryggen och magen krampar. Vinglar fram för att syrebristen ger mig yrsel. 
Man inser då att läkarna hade fel, allihop, problemen är värre än någonsin.

Uppvärmningen kändes bra, första 5km gick lekande lätt, nästa 5km helt okej men vid 11km tog det utan förvarning  tvärstopp. Kände så väl igen symtomen från Linz och jag visste att om jag fortsätter försöka pressa farten kommer det även att sluta likadant som då. 
I ambulans.
Jag borde bryta, det vet jag.
Men att bryta är för mig ett ännu större nederlag än att korsa mållinjen på en usel tid. Vill inte ha ett DNF, vill inte hamna i brytspiralen. Jag fortsätter mot mål men håller mig på lagom lugn snigelfart för att undvika ambulansen och syrgasen den här gången. Med "Knapp styrfart i nedförsbacken", som brorsan som beskådade eländet beskrev sin systers löpning, krigade jag mig i mål på en så pinsamt dålig tid att jag inte ens tänker sätta den på pränt på denna blogg (men varsågoda att gotta er i mitt misslyckande i den officiella resultatlistan) och blir sjua. 
Att bli sjua kan ju verka fantastiskt bra, men med en så dålig tid är det en oförtjänt bra placering som bara visar att det tråkigt nog måste varit många fler än jag som hade problem därute idag.

Besvikelsen är stor, tårarna många, tankarna ännu fler och uppgivenheten att inte veta vad som är fel eller vart jag ska vända mig är hemsk. 
Jag tror att min tävlingssäsong kan ha fått ett ovälkommet slut i samband med dagens tävling. För varför ens försöka ladda om för en mara när den fart jag höll idag inte ens räcker till de tider jag bör prestera på dubbla distansen? Varför ens tro att något förändras på fyra veckor? Varför ställa sig på startlinjen bara för att casha in ännu en besvikelse?

Nä, nu skiter jag i det här. Allt är ju ändå bara så jävla meningslöst.

fredag 13 september 2013

Nu kör vi!!

Väskan är packad med snabbaste skorna, de nya röda shortsen och ett nytvättat Hässelbylinne.

Ett sista träningspass över 12km med 5*1min + 5*30sek fartökningar har genomförts där låren för första gången på länge kändes rörliga och fräscha och där det äntligen fanns ett litet uns av det där sköna flytet som har saknats senaste dagarna.

Jag har just lyckats klämma i mig en äcklig carboloader som tillbehör till min mellismacka.

Naglarna är målade i mitt nya nagellack som perfekt matchar mina tävlingsshorts.

Nu avgår strax bilen mot huvudstaden för ett av mina favoritlopp, på en av mina favoritdistanser, i en av mina favoritstäder där tävlingsdagen dessutom ska krönas med en kväll där jag får träffa bästa storebrorsan, fina svägerskan och de galna små syskonbarnen som jag längtar så sjukt mycket efter. 
Livet är allt bra gött när man känner att man går en härlig helg till mötes.

                         
                     Röda naglar och en äcklig carboloader. 

torsdag 12 september 2013

Nya inköp

Inget gör väl en kvinna lyckligare än att få springa in på posten och hämta ett par paket fyllda med resultatet från den senaste internetshoppingen?
Inget gör väl just den här kvinnan lyckligare än när paketen är fyllda med löpargrejer!

Det ena paketet innehöll ett litet höst-kit med nya löparvantar, reflexer och långa, varma kompressionsstrumpor.
Det andra paketet fyllde på förrådet med sportdryck och carboloader och ska väl räcka till för att överleva helgens DN Stockholm halvmarathon och efterföljande Eindhoven marathon utan havererat blodsocker med ambulansfärd från banan som resultat. (been there, done that liksom...)

Och nej, för er som undrar, det röda nagellacket ni ser på bilden återfinns varken i sortimentet hos Löplabbet eller Pölder Sport utan inhandlades på skönhetssalongen på hemvägen. Detta inköp ska dock inte helt förringas ur löparögon då hela syftet med inköpet är att ett nytt, fint, rött nagellack kommer att matcha mina nya, fina, röda löparshorts mycket bra på helgens tävling.
Kan mycket väl vara just den detaljen som gör hela skillnaden mellan kanon eller kalkon på lördag...

                           

tisdag 10 september 2013

Stel, öm, knäckt och mosad...

Var på den klassiska "inför viktig tävling behandlingen" hos det fantastiska teamet på Amadeuskliniken i Gislaved tidigare idag. 

Började med att låta kotis se över min rygg och kunde med glädje knalla ut ifrån rummet efter att han konstaterat att den kota och nerv som troligen orsakat mina magsmärtor såg betydligt bättre ut än på länge. Lite justeringar blev det ändå, och en uppmaning om att gå hem och kyla de utsatta områdena samt smörja in med lite smärtlindrande/inflammationsdämpande gel för att påskynda läkningen. 

Fortsatte sedan in till massören Roger som skulle få äran att ge sig på de framsidor av låren som har känts overkligt stela, bortdomnade, krampande och allmänt konstiga sedan i förra veckan och som protesterade redan i första lilla backen på lördagens Tjejmil. 
De såg visst inte så värst bra ut.
Svullna och stela på gränsen till överansträngda blev utlåtandet och det var en bekymrad blick som mötte mig när jag informerade om att "han fick göra vad han vill, bara benen är fräscha till helgen". Med tanke på hur låren såg ut blev den efterföljande halvtimmen i massörens händer en rätt oskön upplevelse där knutor skulle tryckas ut, det knådandes, mosades, smörjdes in och tänjdes åt alla håll. Men efter många skrik och full av svettpärlor i pannan kunde jag på darriga ben lämna även detta behandlingsrum, med en 90% garanti om att låren kommer att må bra till helgen och med en uppmaning att kyla ner utsatta områden och eventuellt smörja in nedre delen av låren med inflammationsdämpande gel för att hjälpa återhämtningen på traven.

Undrar just om jag ska smörja in hela mig med voltaren och stänga in mig i frysen eller om jag ska tappa upp ett iskallt bad och krama i en tub med Voltaren istället för badskum. 
Rehab, rehab, rehab...

söndag 8 september 2013

Tjejmilen

Nejmensåattdåså.
Så jäkla lätt var det ju liksom inte bara "att göra".

37,33 på gårdagens lopp är en hel minut sämre än förra årets Tjejmil och bara två sekunder bättre än 2011 då jag drabbades av hjärtklappning och fick träffa diverse hjärtspecialister efter genomfört lopp.  Det är inte särskilt bra. 

En sjätte plats är min absolut bästa placering på Tjejmilen någonsin. Att vara sjätte tjej i ett lopp där 27000 tjejer korsade mållinjen kan man ju inte annat än vara nöjd med. 
Det är riktigt bra.

Det är dock obegripligt att kroppen som har känts så bra och stark på träning kändes så trött och seg när det nu var dags för race och det är obegripligt att jag på gårdagens lopp fick slita ont för att hålla samma fart som jag i tisdags med lätthet höll i 15km på elljusspåret här hemma. 

Kanske var benen fortfarande för slitna efter de två senaste tuffa träningsveckorna som ska toppa mig till nästa helg.
Kanske påverkade den så överraskande tryckande sommarvärmen prestationsförmågan.
Kanske är jag helt enkelt inte särskilt bra på att springa 10km.

Men en bra genomkörare inör nästa helg, ett grymt träningspass och en fantastiskt härlig dag i solen på Gärdet med 30000 glada tjejer fick jag. Tjejmilen är verkligen ett otroligt skojigt lopp och stämningen något utöver det vanliga. 

Och det var ju inte nu det skulle gå fort. 
Nästa helg...

torsdag 5 september 2013

Att springa 10km

Jag har inte gjort många bra 10km lopp i mitt liv. Eller rättare sagt, kanske har jag gjort några BRA lopp men inte några riktigt SNABBA lopp där jag känner att jag har fått ut mitt max. 
Min snabbaste tid på 10km landsväg har jag nämligen gjort på min första mil på halvmaran i Haag och även på ett par andra halvmaror har första milen varit snabbare än mitt officiella pers på distansen. 
Samma sak gäller på träning. Så sent som i tisdags höll jag högre fart på ett tröskelpass om 15km än den fart jag har på mitt säsongsbästa över 10km. Och då tyckte jag inte ens att jag pressade mig på max utan att jag var "bekvämt trött", som man ju ska vara på tröskelpass.
Det är något som inte stämmer.

Att jag spöar säsongsbästat på träning må vara en sak då jag bara har sprungit tre 10km lopp i år varav två med osnabb bansträckning helt eller delvis i terräng och ett stadslopp där jag hade en 17mils vecka i benen. Jag har ju inte direkt gett mig själv chansen att springa fort på distansen.
Men för att ständigt springa fortare på halvmaran när jag vet att jag har hälften kvar efter avklarad mil än när jag står på startlinjen och "bara" ska kuta 10km har jag ingen ursäkt. 
Dock en förklaring - mental kollaps. 

Hur ska jag göra för att bryta mönstret på lördagens Tjejmil?
Förutsättningarna rent fysiskt är inte 100%, jag har tränat hårt inför nästa helgs halvmara och är fortfarande en aning för sliten i kroppen för att kunna få till ett topplopp redan denna helgen. Men slog jag mitt säsongsbästa på träning i tisdags med 40km i 4,34 fart från söndagen färskt i benen borde det ju inte rent fysiskt vara ett problem att göra detsamma på lördag. 
Men hur ska jag göra för att förhindra den mentala blackout som gör att det låser sig?

1. Jag ska försöka att inte vara övertaggad och i ren adrenalinkick för att det är race och man ska springa fort kuta  i vansinnestempo första biten. Istället ska jag hålla igen och låta kilometer 1 vara ovanligt långsam.

2. Jag ska under ovanstående kilometer försöka hitta det flyt och den avslappnade känsla jag finner på träning och på tävling över längre distanser. Känslan där jag inte spänner mig för att  "ojojoj vad fort jag nu ska springa" utan istället är avslappnad och trygg i att jag kan hålla minst lika hög fart när jag flyter och bara låter benen gå.

3. När jag börjar bli rejält trött, vilket man på millopp ofta gör redan med halva loppet kvar, ska jag inte få panik och i rädsla för att inte orka hela vägen slå av på farten bara för att vid 9km inse att jag har en massa krafter kvar. För då är det för sent.
Istället ska jag pressa mig, påminna mig själv om att halva loppet i det här fallet "bara" motsvarar 5km och inte 21km vilket vore fallet om man kroknade efter halva loppet på en mara. 
Det är en jäkla skillnad. 

4. Jag ska ändå inte underskatta distansen och liksom ta det lite på skoj, med en klackspark eftersom jag "bara ska springa så kort som 10km." Det är ju ingen big deal jämfört med ett marathon, är det ju lätt att inbilla sig. Och det kanske det inte är, men ska man kunna springa det riktigt fort måste man ändå förbereda sig på en viss smärta. Jag ska inte återigen bli överraskad över hur ont det gör och hur jobbigt det faktiskt är att springa 10km utan jag ska vara förberedd på smärtan och tröttheten och vara beredd på att kriga för att hantera den och våga pressa mig lite längre än jag brukar. 

5. Jag ska inte ha min sedvanliga (icke)taktik om att springa mitt fortaste så länge det håller och dumdristigt haka på löpare som är snabbare än jag. Istället ska jag likt ett marathonlopp eller halvmarathonlopp göra mitt eget lopp mot klockan och med olika tidsmål utmed vägen som jag kan pricka av, ett efter ett, eller ha som väckarklocka när jag börjar tappa fart och fokus och få en chans att skärpa mig innan det är för sent.

Nämensåattdåså.
Då är det ju bara att göra...

söndag 1 september 2013

Mor, kära mor. Ingen är väl som du?

En mamma är garanterat den tjatigaste som finns.
En mamma är ofta ganska pinsam.
En mamma är gnällig och alltid onödigt orolig.
En mamma är ofta allmänt jobbig.
Men allra mest är en mamma alldeles, alldeles underbar.

För ingen kan pyssla om en på samma sätt som en mamma. 
Ingenstans får man den lugna och trygga känsla som hos en mamma. 
Ingen får en att känna sig så älskad och betydelsefull som en mamma.
Ingenstans på jorden är man så välkommen som hem till sin mamma.

Idag gav jag mig iväg på långpass i regnet samtidigt som två av mina favvokillar, maken och lillbrorsan, gav sig upp på berget Isaberg för att cykla mountainbike. 
Lägligt nog bor min mamma ett stenkast från Isaberg och då man efter några timmars träning ofta är hungrig tyckte vi att det kunde sitta fint om någon (läs: mamma) kunde laga mat åt oss. Det är bara till en mamma man kan ringa och bjuda in sig själv på middag utan att skämmas då man med det samtalet inte bara gör sig själv och sin mage glad, utan att även kocken (läs: mamma) blir glad åt detta egentligen ganska oförskämda tilltag.

Jag planerade därför helt enkelt min runda så att mina 40km lägligt avslutades vid berget där jag anslöt till grabbarna så att vi i gemensam trupp kunde våldgästa mamma. 
Smutsiga, blöta, kalla och trötta stövlar vi in i mammas fina, nybyggda hus och möts av doften av mat och en mamma som glatt välkomnar oss med informationen att både bastun och massagebadkaret är redo att ta hand om våra trötta kroppar. Grabbarna får med sig varsin öl till bastun och jag en flaska vatten medan mamma återvänder till grytorna där middagen planeras bli klar lagom till vi känner oss nöjda med bastande och duschande.

Efter en lång stund i bastuvärmen får vi sedan lyxen att sätta oss till dukat bord och avnjuta en riktig mammamiddag, tillagad med både kärlek och skicklighet och en hel del potatis och sås. Inget smakar väl så gott som sin mammas mat? 
Sin mammas hem är också enda platsen där man som gäst kan vara fräck nog att ligga och smälta maten i soffan medan disken tas om hand och kaffe och hembakad chokladkaka dukas fram. För hjälpa till får man ju absolut inte, hos en mamma får man ju bara mysa och pysslas om. 

Sedan, efter flera timmars mammavård och oförtjänad lyxbehandling, är det dax att åka hem till verkligheten men innan man går får man såklart en lång, varm kram ackompanjerat av orden "tack snälla ni, så roligt att ni ville komma".

Eh, varsågod mamma. 
Kan nog tänka mig att vara snäll nog och offra mig och göra om det här igen någon dag. Snart. 
Men bara, bara för din skull såklart...