söndag 15 september 2013

Nu skiter jag i det här

Kan inte beskriva hur knäckande det är att bygga upp förväntningar och förhoppningar på härliga framgångar när träningen gått bra och läkare lovat att ens problem är lösta och sen ändå springa där på Stockholms gator och inte kunna andas. Kan knappt stå upprätt för att ryggen och magen krampar. Vinglar fram för att syrebristen ger mig yrsel. 
Man inser då att läkarna hade fel, allihop, problemen är värre än någonsin.

Uppvärmningen kändes bra, första 5km gick lekande lätt, nästa 5km helt okej men vid 11km tog det utan förvarning  tvärstopp. Kände så väl igen symtomen från Linz och jag visste att om jag fortsätter försöka pressa farten kommer det även att sluta likadant som då. 
I ambulans.
Jag borde bryta, det vet jag.
Men att bryta är för mig ett ännu större nederlag än att korsa mållinjen på en usel tid. Vill inte ha ett DNF, vill inte hamna i brytspiralen. Jag fortsätter mot mål men håller mig på lagom lugn snigelfart för att undvika ambulansen och syrgasen den här gången. Med "Knapp styrfart i nedförsbacken", som brorsan som beskådade eländet beskrev sin systers löpning, krigade jag mig i mål på en så pinsamt dålig tid att jag inte ens tänker sätta den på pränt på denna blogg (men varsågoda att gotta er i mitt misslyckande i den officiella resultatlistan) och blir sjua. 
Att bli sjua kan ju verka fantastiskt bra, men med en så dålig tid är det en oförtjänt bra placering som bara visar att det tråkigt nog måste varit många fler än jag som hade problem därute idag.

Besvikelsen är stor, tårarna många, tankarna ännu fler och uppgivenheten att inte veta vad som är fel eller vart jag ska vända mig är hemsk. 
Jag tror att min tävlingssäsong kan ha fått ett ovälkommet slut i samband med dagens tävling. För varför ens försöka ladda om för en mara när den fart jag höll idag inte ens räcker till de tider jag bör prestera på dubbla distansen? Varför ens tro att något förändras på fyra veckor? Varför ställa sig på startlinjen bara för att casha in ännu en besvikelse?

Nä, nu skiter jag i det här. Allt är ju ändå bara så jävla meningslöst.

2 kommentarer:

  1. Trist att läsa att du inte får ordning på kroppen.
    Men du får väl försöka att inte ge dig förrän du hittat vad det faktiskt beror på.
    Kommer det bara på tävling och inte på lite hårdare distanspass när du tränar?
    TB

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Thomas!

      Ja nu är det verkligen dags att någon lyckas hjälpa mig tillrätta, har två läkarbesök nästa vecka så då får vi tro att det löser sig.

      Symtomen kommer bara när jag pressar mig max under en lång tid, och därmed i princip bara på tävling. På träning kör jag ju ofta upp till 10km utan känning och klarar även att maxa mig på typ 3*5km, 5*2km och liknande pass, händer dock att symtomen uppkommer på träningen dagen efter dessa pass. Lugn distans är aldrig ett problem, springer 35-40km ett pass/vecka och är då alltid symtomfri. Tidigare har jag klarat att tävla symtomfri på alla distanser utom marathon eftersom symtomen kommit efter ca 2tim hård löpning, men nu verkar det alltså ha förvärrats och kom redan efter 11km. Trist.

      Hoppas allt är bra med dig och att du kan träna på som du vill med både rullskidorna och löpningen!

      Radera