söndag 29 april 2012

Race report dag 2

Jag skulle ljuga om jag sa att jag vaknade i morse och såg fram emot dagens lopp. Det var snarare med en viss ångest jag plockade fram det leriga tävlingslinnet från gårdagen och hämtade ut min nya nummerlapp. Kunde inte undvika att fundera på om dubbelt så långt innebär dubbelt så jobbigt och med tanke på hur fullkomligt slut jag var efter 4000m loppet igår kändes det obegripligt ångestfyllt att behöva göra om det hela idag igen. Gånger två dessutom. Huga.
Men jag försökte intala mig själv att om jag igår uppnådde maximal trötthet och kände maximal tunghet i benen kan det ju omöjligt bli värre idag?? (det handlar ju bara om att stå ut med skiten dubbelt så lång tid liksom) Efter några ytterliggare tafatta försök att peppa upp mig själv började faktiskt tävlingssuget infinna sig och när jag sedan genomfört en ordentlig uppvärmning och fått lite pepptalk från min tränare kändes det faktiskt till och med bättre än inför gårdagens lopp.
Idag valde jag dock att låta spikskorna ligga kvar i väskan och valde mina vanliga Nike Lunaracers istället. Tror egentligen inte att det var spikskorna som gjorde det tungt igår utan skobytet idag var mer en mental grej då jag kände att jag behövde förändra något för att bli av med den negativa känslan från gårdagen.

Direkt från start kändes det lättare, vi öppnade alla i ett betydligt lugnare tempo vilket passade mig utmärkt och jag kände ett helt annat lugn när jag visste att jag hade fler kilometer på mig att jobba mig in i loppet. Igår var jag liksom stressad loppet igenom.
Idag kände jag dessutom att jag hade nytta av min uthållighet för ju längre loppet gick desto bättre kändes det och när jag plockade lite placeringar mot slutet och fick höra av tränaren med tidtagaruret i högsta hugg att jag hade en positiv trend fick jag extra styrka.
Och angående den där tröttheten och att man inte kan bli mer än trött blir detta faktum ännu tydligare när man tittar på mina tider. Jag sprang korta banan igår på 14,43 och var fullständigt slut efter loppet. Idag sprang jag långa banan på 29,58 (alltså nästan samma tid * 2) och ändå var jag asbolut inte tröttare än igår, snarare piggare. Det är som om jag spänner mig när det blir en kortare distans och tänker att jag ska springa så himla fort att det blir jobbigt bara av tanken, medan när jag ska springa långt kan slappna av och ändå hålla samma fart fast utan lika stor ansträngning. Ett tydligt exempel på detta fenomen är mina första 10km i Haag som gick på 35,37 medan jag aldrig ens varit i närheten av SUB36 på ett millopp. Märkligt.
Lilla kenyanen in action...
För Hässelby var det återigen en bra dag, även om det såklart var svårt att matcha gårdagens fantastiska medaljregn. I dagens damklass tog vi återigen hem guldet genom fantastiska Isabellah Andersson - hon är verkligen en otrolig idrottskvinna som kan prestera på den här nivån helgen efter ett marathon. Hon har länge varit en stor förebild för mig (precis som för alla andra marathontjejer) och när jag nu för första gången fick tillfälle att prata med henne en stund i samband med helgens tävlingar steg hon ännu mer i mina ögon. För trots att hon är en så stor stjärna är hon otroligt jordnära, trevlig och en otroligt positiv person som dessutom gärna ställer upp för laget.
En förebild även på det personliga planet således. Grymt!
På herrsidan tog vi en dubbel och en fjärde plats och därmed ett lag-SM guld idag igen.

...och en riktig kenyan in action!
Nu har vi precis kommit hem till Gislaved och det känns verkligen skönt att det är långhelg och att två lediga dagar på hemmaplan återstår innan det återigen är dags för jobb. Lite fredagsmys idag då alltså, min trötta kropp kommer jubla över att ligga i soffan och kolla på film!
Imorgon väntar lite lugn distanslöpning som återhämtning innan finputsandet av formen inför Göteborgsvarvet inleds, ska bli härligt med en tävling som dels avgörs på härlig asfalt och dels på en distans som är längre än en uppvärmning så att vi trögisar hinner komma igång innan loppet är slut.
För övrigt ska helgen spenderas med storebror och hans familj som är hemma på besök vilket innebär gos med liten brorson, styling av mitt hår av bästa frisör-svägerskan och kanske en liten löprunda med storebror-den store kenyanen.
Lovely!

lördag 28 april 2012

Race report dag 1

Jag citerar mig själv från gårdagen angående mina förväntningar på dagens lopp "man kan väl få ha lite kul någon gång".
Kul??
Det här var det överlägset jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv. Jag hade syra i låren redan efter första backen och sedan blev det bara tyngre, tyngre och tyngre. Det var liksom inte tal om att jag som marathonlöpare hade någon nytta av min uthållighet på slutet, då var jag så trött att jag helst ville gå sista biten.
Är jag i dålig form?
Var det spikskopremiärens fel?
Var det på grund av ovanan av terrängunderlag?
Hade jag en dålig dag?
Jag vet inte, tungt och fruktansvärt jobbigt var det i alla fall, och när jag hulkande och hostande låg i leran efter loppet kände jag nästan att jag ville börja lipa när jag insåg att jag ska göra om skiten imon.
Tacka vet jag asfalt, tacka vet jag långa distanser.

Men nu när det har gått några timmar och man har förträngt den värsta smärtan känns det ändå son att det faktiskt var ganska kul ändå. Jag har ju trots allt en bronspeng från lagtävlingen i min hand, min första SM medalj, och det är ju inte fy skam! (även om jag i första hand har mina duktiga lagkamrater att tacka för den...)
Och jämför jag min tid idag mot min tid på DM förra året är de nästan identiska - trots att underlag och bana var betydligt tyngre idag, så så himla kass kanske det inte var ändå.

Sen är det ju fantastiskt kul och en otroligt stor ära att få representera en klubb som Hässelby SK där man får dela glädje och samla positiv energi från alla duktiga lagkamrater som ser till att klubben plockar medalj efter medalj. Herrarna tog en trippel och ett lag SM guld, på damsidan tog vi guld och brons individuellt och guld och brons i lagtävlingen. Lägg därefter till mängder av SM medaljer även på ungdomssidan där jag framförallt imponeras av Isabell Brauer i 16års klassen som sololöpte hem ett SM guld på en tid som hade placerat henne i topp även i seniorloppet. Grymt!

Med all denna positiva energin lever jag i tron och på hoppet att jag efter lite mat och sömn har en bättre dag imorgon. Målet inför helgen var att placera mig på övre halvan i resultatlistan, missade idag, men imorgon ska jag banne mig ta revenge.
Fortsättning följer...
 
SM medaljen! Min första, men förhoppningsvis inte den sista!



Jag och Hanna innan start. Här är vi tillsammans men i mål skiljde det en del...
Ett individuellt SM-brons till henne, det är hon väl värd!!

Trött löpare efter målgång...

fredag 27 april 2012

Terräng SM

Sitter i bilen på väg mot Linköping och årets upplaga av terräng-SM.
Inte för att jag är bra på terränglöpning. Inte för att jag är snabb nog för 4000m och 8000m.
Inte för att jag någon gång förut har sprungit i spikskor.
Inte för att jag på något vis känner mig i toppform efter en tung träningsperiod.
Inte för att jag tror att jag har en chans helt enkelt.

Men jag är så jäkla tävlingssugen och ibland kan man väl bara få ha lite kul??

onsdag 25 april 2012

Right on time!

Aaaaah, njuter av att parkera min beniga rumpa i soffan med datorn och en kopp te som sällskap efter en dag där allt har klaffat efter planeringen in i minsta detalj, inte en grej har feltajmats utan allt har gått i min väg. Fler sådana här dagar tack!!

05.30 - Väckarklockan ringer. På med träningskläder, sluka en banan och iväg till gymmet för dagens bålstyrkepass.

07.15 - Hem igen för dusch och frukost.

07.57 - Kliver in på jobbet. I tid. För en gångs skull...

08.00 - 12.00 - Jobbar som en iller och samtliga grejer på dagens "att göra" lista prickas av en efter en i en hejdundrande fart - även de där riktiga surdegarna som har gett mig dåligt samvete i flera veckor.

12.05 - Kliver in hos bästis Nettan och sätter mig till dukat bord, blir serverad Nettans ljuvliga pasta special och hembakade knäckebröd (det ni!) och får prata med världens bästa vän i nästan en hel timme och gosa med världens bästa bebis. Eller bebis kan man knappast kalla lilla Stellis längre som idag satt med oss vid bordet och käkade pasta (om än med hela ansiktet) och både gjorde high-five, vinkade hejdå och gav moster Jossan slängpussar. Stora tjejen!
Ganska svårt att slita sig och gå tillbaka till jobbet efter sådant mys, men jag tog mig i kragen och återvände till eftermiddagens bestyr precis i tid.

13.00 - Möter upp chefen på kontoret för vidare färd till kundmöte i grannorten.

13.30 - Kundmötet inleds, lite stressande att veta när mötet inleds att OM det drar ut mer på tiden än till 15.00 skiter sig resten av dagens planering. Gör vad jag kan för att lyckas dölja tidspressen för kunden då jag tycker att det är respektlöst att sitta på ett möte och visa att man har en annan tid att passa. Tror faktiskt att jag lyckades!

14,51 - Mötet avslutas med nio minuter till godo mot schemat! Färden tillbaka mot Gislaved påbörjas och det är inte utan att jag har lite dåligt samvete när chefen släpper av mig hemma för att jag ska ge mig ut och träna medan han själv (som dessutom har ryggskott) åker tillbaka till kontoret för mera jobb. Jag erbjöd honom dock att byta med mig, men han avbjöjde vänligt men bestämt då han tydligen föredrog kontoret före löpning...

15.32 - 18km distanslöpning, varav 15km i tröskelfart inleds. Kroppen känns bra, springer i lätta skor, på lätta ben, det är varmt ute och att regnet hänger i luften gör bara att det känns friskt och härligt. Kanonpass!

17.05 - Färdigtränad och färdigstretchad - dags att kasta i sig mellanmål och duscha för att ge sig iväg på dagens nästa aktivitet som består av besök på stallet i Sonakull med damklubben för att lära oss hur man kan använda hästar för att arbeta med mindfullness och personlig utveckling.

18.00 - På plats i Sonakull. Vi gör diverse övningar tillsammans med hästarna och avslutar sedan med att grilla lax och grönsaker över öppen eld i stallets grillkåta. Tid för massa prat och skratt tillsammans med alla de härliga tjejerna i Damklubben framför den öppna elden.
Lika kul var gång vi ses, förra gången Damklubben arrangerades var det brunch och kaffeprovning och idag alltså stallet och grillning. På nästa träff om en månad väntar grillskola, längtar redan!

21.00 - Hemma igen och parkerar i soffan för att uppdatera er om min klockrena dag. Trött som en mört men samtidigt full av positiv energi efter dag där allt har gått min väg!

Härliga tjejer i Damklubben toppade min perfekta onsdag!


Mums, lax och grönsaker på grillpanna över öppen eld!
En del hästar var väldigt närgångna...






söndag 22 april 2012

Weltklasse

Efter en veckas bloggtystnad är jag nu tillbaka igen, så lätt slipper ni mig inte!

Vad har då hänt sedan sist?
Inledningen av veckan bestod mest av ultraljudsbehandling av min lårmuskel, rehabträning i bassäng, laserbehandling av samma lårmuskel, ännu mera rehabträning och ännu mera ultraljudsbehandling och... Ja, ni förstår grejen. Tre dagar i misär där jag fick känna på hur ett liv utan löpning skulle vara, och det räckte. Det räckte för att få mig att inse hur viktig löpningen är för mig och fick mig att lova mig själv att aldrig mera gnälla om det regnar, benen är trötta eller om det är snöstorm när löpning står på agendan - all löpning är bättre än ingen löpning. Detta är även andledningen till min bloggfrånvaro, det är inte superkul att skriva på en löparblogg när man inte får springa en meter...
Jag vet att jag är bortskämd, under 2011 missade jag inte ett enda träningspass på grund av skada eller ens för en liten förkylning och gräver nu ner mig totalt över tre dagars missad träning, medan många andra har oturen att drabbas av skada efter skada med månader av missad träning som resultat. Men kanske just för att jag så länge har haft turen att få springa dagligen känns tre dagar av missad träning och tre dagar i ovisshet om en skadas allvarlighet som en evighet och hela kroppen blir ur balans och jag blir ärligt talat deprimerad.
Efter åtskilliga timmar i simbassängen fick jag dock börja träna som vanligt i torsdags igen och efter att under det inledande passet varit ganska stel i låret och öm i knät har det blivit bättre och bättre för varje pass och på dagens långpass kändes det ingenting (peppar, peppar) - hoppas att det så får förbli en lång tid framåt!
Nu försöker jag se de tre löpfria dagarna som något positivt för min kropp, jag hade hunnit med den mesta av min "gristräning" innan problemen kom och skulle ändå ha lättat något på träningen. Dock fick jag ju lätta mer än planerat vilket borde ge effekten att jag toppar formen lite tidigare än vad det var tänkt, men jag hoppas att min tränare (som inte alls verkar orolig över detta) har en plan för hur detta ska förhindras.
Nu väntar en vecka där fokus ligger på att få upp lite fart i benen inför kommande helgs terräng-SM där jag ska gästspela som terränglöpare och för första gången testa på båda den korta och den långa banan, ska bli superkul!!

För övrigt har jag haft en fullspikad helg där vi har haft besök av vänner från Jönköping och Växjö som kom redan på lördagsförmiddagen och stannade till idag. Jag och Jonne hade förberett en picknickkorg med gulaschsoppa, daimkaka och andra godsaker och tog med oss hela gänget till Isaberg (en skidbacke här i närheten) där det finns lite vandringsleder. Vädret visade sig från sin allra bästa sida och i det klara vädret var utsikten fantastisk och att efter ett par timmars vandring få avnjuta picknicken i det fria under den värmande solen var helt underbart!
Eller weltklasse som grabbarna i sällskapet skulle sagt.
Hela gänget uppe på toppen!
Picknick i det fria. Aldrig smakar väl maten så bra som då?
Efter att ha duschat och bastat en stund var det dags att leka Sveriges Mästerkock, vilket innebar att vi delade in oss i två lag och fick därefter 30min på oss att hitta lämpligt recept samt springa in på ica och handla ingredienserna. Efter att lagen jobbat hårt i köket en stund kunde vi tillsammans avnjuta en Provencalsk fläskfilé med råstekt potatis och vitlökssmör till huvudrätt och melonsoppa med vanliljglass och hembakat mandelflarn till dessert. Tänk vad kul och enkelt det kan vara, många gånger har jag grubblat och googlar recept i timtal innan jag ska ha gäster och så kan det bli såhär bra på bara 30 min!
Återigen Weltklasse.

Efter att idag ha följt Isabellahs framfart i London marathon, (sjukt imponerad av att hon kan göra 2,29 på en dålig dag - tänk om man hade sådana dåliga dagar) och även Kajsa Bergs framfart på VM i Ultralöpning (sjukt imponerad över att man kan springa 10mil på 7 timmar och 35 minuter) har jag avklarat mitt eget långpass och planerar nu att spendera helgens sista timmar med en bra film i soffan.
Weltklasse.


söndag 15 april 2012

Perspektiv på livet

Lördagen var en fantastisk dag för träning; 41km i lugn och stillsam fart stod på schemat, solen lyste och termometern visade åtta plusgrader. Det var i princip vindstilla, ingen nederbörd och motivationen var på topp!

Passet var precis så underbart som det låter, kroppen kändes lätt och bra och utan ansträngning rullade kilometerna iväg. Vid 20km började jag ana en konstig känsla i vänstra låret, en känsla som vid 30km övergick till lätt smärta för att vid avslutat pass (för så förnuftig att man avbryter är man ju aldrig...) faktiskt göra riktigt ont. Tog mig hem och in i duschen för att där upptäcka ett blåmärke stort som en mindre snusdosa med en underliggande hård knöl på låret. Ajdå.
La snabbt på kyla och ett tryckförband och började googla idrottsskador. För mig som, förutom en stressfraktur 2007, aldrig har haft en skada  var det en djungel men muskelbristning stämde läskigt likt mina symtom och jag började läsa. Blåmärke var tydligen ett bra tecken för då spreds blödningen ut i resten av blodet och läkningen påskyndades, kyla och tryckförband var tydligen helt rätt behandling och över lag lät det inte särskilt allvarligt. Till sista stycket: "tar 6-8v att bli helt fri från en bristning, låter man det inte läka ordentligt kan det bli ärrbildning och man får dras med återkommande bristningar resten av livet".
6-8 veckor? Goodbye SM i halvmarathon och goodbye SM i marathon. Jag började genast leta efter lämplig snara och plats för att hänga mig - träna en hel vinter och missa allt det roliga? Då har livet ingen mening.
Beslutade mig dock för att vänta med hängningen till söndagen då det vore förhastat att basera ett så livsavgörande beslut på en bedömning av en skadas allvar en halvtimme efter avklarad marathondistans då även en mycket liten skada kan göra sig påmind. 
Det resonemanget köpte mitt liv en tidsfrist om 24tim.

Mina anhöriga fick dock stå ut med en Jossan på dåligt humör som levererade  amatörmässiga analyser om skadans utveckling under resten av lördagen och full av självömkan gnällde över min raserade löparkarriär.
Men idag vaknade jag med ett ben som kändes betydligt bättre och med en mycket mindre aggressiv färg på blåmärket. Efter att Villstads ordförande (som arbetar som sjukgymnast) offrat sin lediga söndag för att titta på en självmordsbenägen marathonlöpares taniga ben har diagnosen ställts:  blödning, ev lätt bristning, i den yttre lårmuskeln. Efter Ultraljudsbehandling idag och detsamma på tisdag kombinerat med alternativ träning ett par-tre dagar ska förhoppningsvis allt vara bra igen.
Jag andades ut och slängde snaran i soptunnan.

På väg hem från sjukgymnasten fick jag dock ett tråkigt besked som fick mitt fjantiga, hysteriska utbrott över en liten muskelblödning att verka futtigt. Oerhört futtigt.
En bekant som hjälpt mig mycket med löpningen och som alltid varit en hängiven supporter och en av de personer som fick mig att börja satsa på löpningen, hade drabbats av cancer.
Cancer, denna vidriga parasit som alltid drabbar goda människor som inte förtjänar det. Så orättvist och så meningslöst.
Plötsligt skulle jag gärna offra min sketna lårmuskel, eller amputera hela mitt ben för den delen, om det kunde rensa cancern ur hans kropp.

Man får lite perspektiv på livet.

lördag 14 april 2012

Bra att ha-ord, plats 6-10

6. Eljest
Ett mycket bra och användbart ord om man på ett finkänsligt sätt vill uttrycka att någon "inte riktigt är som han/hon ska".

7. Grejhöjta finemang
När allt liksom bara är bra.
Ex: ska vi ses för lunch på torsdag? Det blir grejhöjta  finemang!

8. Gode värld
Jösses, herregud, shit-pommes-frites är andra mer tråkiga ord med samma innebörd.

9. Mumsfilibabba
Perfekt uttryck när man just satt tänderna i en Marabou Premium Hazelnut. Typ.

10. O-ord
När man är mätt är man O-hungrig, när man är pigg är man O-trött osv.
Mycket bra för den som har ett begränsat ordförråd.

torsdag 12 april 2012

Bra att ha-ord

Såg härom kvällen att Fredrik Lindström besökte Småland i sitt program om svenska dialekter och jag måste säga att det kändes konstigt att höra hur han förundrades över vissa ord och uttryck som för mig är helt självklara. Typ "rummelpengar" som såklart är pengar man får göra av på rummel, alltså onödiga grejer.( Ni andra kanske kallar det fickpengar?)
Detta fick mig att tänka på hur kul det är med ord och tänkte därför publicera min topp fem lista över grymt bra att ha ord:

1. Jorepäretrök
Betyder potatismos och kommer från gammal västgötsk dialekt. Ett klockrent ord, potatismos är ju jordpäron som har trökats till mos helt enkelt. Mycket internationellt gångbart för övrigt, potatis heter väl pommes de terre på franska och om jag inte har helt fel blir det ordagrant översatt jordäpplen.

2. Jösses Amalia
Mycket bra uttryck för stor förvåning, chock och överraskning.

3. Követ
Småländska för att beskriva när det är kvalmigt, dålig luft, instängt eller t ex åska i luften.

4. Röset
När det är lite småkallt. Man fryser inte, men är inte heller bekvämt varm - då är man rösen. Samma sak när det är lite regnigt å småkallt ute - då är det röset.

5. Kebabsvacka
En modern variant på ordet paltkoma som beskriver det sömniga tillstånd som uppstår precis efter en rejäl måltid.

Funderar på att ge ut en ordbok över alla bra ord som bara inte får glömmas bort.
Håll utkik i en bokhandel nära dig, tror det kan bli en storsäljare...

måndag 9 april 2012

Påsken 2012 till ända

Som jag hade sett fram emot den här långa ledigheten, och så fort den sedan försvann. Men mycket skojigheter har hunnits med och det är inte utan att man önskar att man alltid fick förlänga helgen någon dag - så skönt att hinna med alla måsten utan att stressa, att hinna slappna av och vila ut och ändå hinna träffa alla underbara människor som finns runtom mig.

Långhelgens träning har flutit på helt enligt plan och min kropp levererar som den ska såhär halvvägs in i fyra veckors gristräning. Guldkornen i helgens träning;
- Skärtorsdagen som inleddes med morgonjogg och avslutades med  backintervaller.
Känner sällan att jag får ut det jag önskar av backpassen då mina lungor är så mycket starkare än mina ben varför dessa  pass tenderar att bli styrketräning snarare än intervallträning då pulsen inte hinner nå någon högre nivå innan benen dör. Den här gången gick det dock bra och intervallerna genomfördes med pigga ben och bra fokus. Klar förbättringspotential finns dock, annat var det när jag inledde min löparkarriär med ben fulla av fotbollsmuskler då backarna var mitt ess i rockärmen. Det var tider det!
- Långfredagens pass i arla morgonstund då 25km skulle avklaras innan frukost.
Jag tror stenhårt på långa pass innan frukost för att lära kroppen att hitta energi att springa när det egentligen är "tomt i tanken" varför jag förlänger morgonpasset någon gång/vecka upp till max 25km. För mig känns det dock som att 2 timmar löpning är det längsta jag klarar utan käk, skakig och yr kastar jag mig efter ett sådant pass in i duschen för att så snart som möjligt kunna vara redo för frukost. När man som nu dessutom hade två veckor med dagliga dubbelpass i kroppen var det med skakiga armar jag spillde ut mjölken och hällde yoggin i kaffekoppen innan jag till slut lyckades hitta vägen till munnen och kunde ladda nya krafter till dagens nästa pass. Ostmackan smakar aldrig så gott som när den är kyddad med ett bra träningspass!
- Långpasset på påskafton. Vaknade till vinterlandskap vilket kändes duktigt surt och motigt när 40km skulle avklaras men väl ute flöt det dock på löjligt lätt och trots vädret njöt jag så till den milda grad av mina pigga ben att jag vid 35km full av inspiration kastade in en fartökning sista 5km. Kände mig märkligt oberörd och undrar var de krafterna kom ifrån - börjar misstänka att svärmors chokladägg finns med på dopinglistan...
På påskdagen blev det vila, totalvila. Inte ens återhämtningsjogg eller simning - när hände det senast? Skönt för hjärnan och säkert nyttigt för kroppen, men jösses vad ont man får överallt och vad trött man blir när man tillåter sig själv att känna efter!  Efter denna dags återhämtning i kombination med långledigheten från jobbet är förhoppningen att kroppen nu ska klara av två tuffa träningsveckor till innan formen ska toppas till säsongens viktiga tävlingar, spännande!

Men helgen hade ju så många extra timmar så utöver träning har jag hunnit bli bortskämd med släktkalas hos svärmor på fredagen med klassisk påskbuffe och målning av ägg. På påskafton blev det knytkalajs med 14 vuxna och 3 barn hemma hos goda vänner. Kvällen blev livad med en tävling där killar ställdes mot tjejer i frågor som skulle spegla de traditionella könsrollerna där killarna fick frågor som "vad man gräddar våfflor i" (våffeljärn) och tjejer frågor som "hur många spelare man är på plan i en fotbollsmatch" (11st) och det bjöds på många skratt där höjdpunkten var när killarna trodde att en svinrygg var något man åt, inte en frisyr...
Då jag inte tror på kombinationen hård träning och alkohol var jag chaufför, och som chaufför får man alltid gå och lägga sig sist varför kvällen blev sen och påskdagens sovmorgon/träningsledighet kom mycket lägligt.
Träningen ersattes istället med en shoppingtur till Borås vilket resulterade i både skor, jeans, tröja och ett par toppar till vårgarderoben och efter det var det  dags för att återigen bli bortskämd med middag, men nu var det mamma som var kock.  Min mor med sambo är så golfintresserade att de nyligen byggt ett hus precis vid golfbanan varför kvällens aktivitet var given då en svensk gick ut i ledning på US masters sista dag. Vi bänkade oss således med kvällskaffet framför tv:n för att följa 18 hål golf. Jag befarade en långtråkig afton men ska man premiärtitta på golf ska man göra det med morsans sambo - en expert som kan förklara allt det man själv inte kan förstå i denna för mig främmande sport. Detta gjorde att det faktiskt blev riktigt intressant!
Det var inte bara i frågesporten som handlade om traditionella könsroller.
Är det inte typiskt att alla tjejerna fixade med maten...

... Medan killarna tog en öl och käkade snittar?
Nu väntar vardag igen med jobb och träning i en enda dimma. Det finns dock förutsättningar att det kan bli en av de bästa veckorna på länge - börjar ju bra med att vi slipper veckans värsta dag och inleder på en tisdag...

lördag 7 april 2012

Politiskt korrekt

Det här är ju inte direkt en blogg där viktiga samhällsfrågor brukar lyftas fram i ljuset eller där politiska åsikter brukar dryftas. Jag är helt enkelt inte engagerad eller kunnig nog för att ha någon åsikt i dessa frågor, i alla fall inte offentligt. Men när jag såg lokalnyheterna häromkvällen häpnade jag så över ett inslag att jag bara måste få dela med mig.

Just nu är vi mitt uppe i en lång, härlig påskledighet som för de flesta av oss innebär tid att träffa vänner och familj, vila ut och äta god mat. Påsken är ju också, som så många andra storhelger i detta land, förknippat med ätande och jag läste i en artikel att det äts 6 miljoner ägg i timmen i vårt avlånga land denna helg. 6 MILJONER!
Utöver dessa miljontals ägg tillkommer sedan ett frosseri utan gräns av godis levererat i färgglada pappägg. Överallt skyltar butikerna om smågodis till ett hektopris som långt understiger det ordinarie priset och bredvid godiset exponeras ägg stora som strutsägg som väntar på att fyllas till bristningsgränsen av socker och färgämnen. Barn klär ut sig till häxor, ringer på min dörr och förväntas belönas med ännu mer godis för besväret.
Familjer samlas, påskbrasor tänds, smällare avfyras och påskris pyntas med fjädrar i alla regnbågens färger som sedan får pryda våra annars så stilrena, färglösa och minimalistiska hem.
Och det är väl trevligt.

Men någonstans i allt sockerrus har anledningen till påskfirandet glömts bort och denna helg har likt många andra blivit en helg i kommersens tecken. Jag kommer från en mycket måttligt religiös familj och de gånger jag befinner mig i kyrkan är begränsade till dop, bröllop och begravningar men har trots detta fått lära mig att anledningen till denna extra ledighet inte från början var att länsa hönans bur på ägg eller ICAs smågodishylla.
Vi lever i ett land med ett kristet arv och oavsett om man tror på Jesu korsfästelse och uppståndelse eller ej är detta anledningen till denna extra ledighet, det finns det väl ingen anledning att blunda för eller ens försöka förneka?

I tv inslaget jag såg häromdagen, som kanske inte gjorde mig upprörd utan snarare full i skratt över hur löjligt det kan bli när allt ska vara så himla politiskt korrekt, besökte de ett fritidshem för att vara med på förberedelserna inför påsken.
På det här fritidshemmet fick barnen måla ägg, klä ut sig till påskkärringar och ha påskfest precis som när jag var liten och gick på fritids. Skillnaden var dock att vi emellan äggätande och påskpyntande även fick lyssna till historier om Jesus som illustrerades med små pappbilder som klistrades upp på en tavla. För mig hade det ingen som helst religiös betydelse utan då var det bara en spännande saga om snubben Jesus och den elake Herodes men jag lärde mig något, och det var det viktiga.
På fritidshemmet i tv-inslaget förkunnade fröknarna att "skolan ska vara religionsfri så vi pratar ingenting om anledningen till varför vi firar påsken". Därefter fick några av barnen svara på frågan om varför vi firar påsk och ingen av dem hade svaret på den frågan.

Jag håller absolut med om att man inte ska packa på folk en tro och att skolan ska vara en plats där alla ska känna sig bekväma och välkomna oavsett religion, men jag tycker ändå att det hör till allmänbildningen att veta varför den svenska kalendern innehåller dessa röda dagar som bjuder oss på fyra dagars ledighet och hysteriskt äggätande. Vad är det som är så farligt med att prata om Gud och Jesus även om man inte bekänner sig till den kristna tron? Varför måste vi vara så himla politiskt korrekta?

Även om jag själv, som sagt, inte är aktiv inom kyrkan är jag ändå glad att någon informerat mig om varför denna helg finns - hellre politiskt inkorrekt än insnöad.

På tal om insnöad är detta landskapet som väntar mig på dagens långpass.
Vart tog våren vägen?

Även jag äter en del ägg till påsk, helst sådana tillverkade av choklad.
Detta fina Lasse Åberg ägg fyllt med choklad fick vi av svärmor med sambo igår,
lite mer klass på den här designen än de klassiska pappäggen...

torsdag 5 april 2012

Tusingar

När ett nytt träningsprogram dyker upp i min mailbox kastar jag mig alltid över det med stor iver över att se vad min tränare har tänkt sig för smaskiga pass de närmaste veckorna.
Det första jag gör är att snabbscanna veckosummeringen för att se hur många mil jag får springa varje vecka; många mil innebär glädjejubel, mindre mil innebär kritisk granskning av planeringen och ibland ett samtal till tränaren för att inleda en övertalningsprocess om att få lägga in något ytterligare pass. En diskussion som jag för övrigt oftast förlorar.
(Regel nummer ett – tränaren har alltid rätt. Regel nummer två – när han inte har det gäller regel nummer ett…)

En vecka med mindre mil innebär också en kritisk granskning av den anledningen att då vet man att det är något lurt. Antingen är det en vecka för återhämtning (softish, men trist) eller så är det en vecka med massa kvalitet (plågsamt).
Av de två ovanstående alternativen föredrar jag såklart den plågsamma kvalitetsveckan före den softa återhämtningsveckan, men när läsningen inleds stiger ändå pulsen då jag med skräckblandad förtjusning tar in vilka kvalitetspass som ska göras. Man vet att under en sådan vecka kommer det finnas pass där det gör ont. Väldigt ont. Ondare än vad som egentligen kan vara nyttigt. Ondare långt bortom gränsen för vad som är behagligt.
Ångesten kommer krypande och jag funderar både en gång och två på att återigen ringa tränaren, denna gång för att övertyga honom om att man nog borde byta något kvalitetspass mot distans, det måste väl vara nyttigare för en marathonlöpare?
Men mina argument skulle vara vaga, för hur argumenterar man egentligen för att man vill bli en bättre löpare men samtidigt inte vill göra det som krävs?
Nej, jag vet att jag får svaret att det måste göra ont och vara obehagligt för att man ska bli bättre. Lär man sig inte att det får göra ont på träning kommer man inte låta det göra ont på tävling och är det jogga man vill göra kan man lika gärna sluta tävla på elitnivå och istället springa motionslopp med tillhörande fikakorg. End of discussion.

Samtidigt känner jag en stor kärlek och längtan till dessa pass.
Jag vet att det kommer att göra ont, men jag vet också att man kommer njuta av vetskapen att det är just den smärtan som gör mig bättre.
Jag vet att jag kommer att ha ont i magen av oro innan passet och nervöskissa på toa till toapappret är slut, men jag vet också att njutningen av ett väl genomfört kvalitetspass med fina intervalltider bringar det största lyckorus man kan få efter träning. Man känner sig oövervinnerlig och full av självförtroende.
Så jag låter bli att ringa det där samtalet utan börjar istället mentalt förbereda mig för att utföra dessa pass på bästa sätt.

I veckan som gick var det premiärträning på bana för den här säsongen, och på planeringen stod ett mycket klassiskt ”ont i magen av oro” – pass. Ett pass mina ögon direkt scannar in på ett nytt träningsprogram och som frambringar just den där skräckblandade förtjusningen: Tusingar.
Den här gången med tillhörande lång vila, vilket innebär att man förväntas springa fort. Jättefort.
Inför ett sådant pass brukar jag vara mer nervös än inför en tävling. På träning vet jag ju exakt vad jag bör prestera och jag blir så sjukt besviken på mig själv om jag inte springer på de tider som är satta i planeringen. På bana är allt så naket, så avslöjande – det är bara jag, banan och klockan. Allt är så jämförbart och så svart på vitt. Inget att skylla ifrån sig på.
Förra årets första banpass såg exakt likadant ut varför detta var tänkt som ett test för att se hur vinterns träning har gått, att jämföra om jag är bättre, sämre eller likvärdig mot samma tidpunkt förra året. Den pressen minskade ju inte direkt nervositeten.
Jag laddade som vore det inför en tävling; morgonjoggade lugnare än vanligt, käkade mat som jag vet funkar för magen och tog en snabb tupplur på eftermiddagen innan passet.
Kände ångest, längtan och nervositet omvartannat. Nu jäklar är säsongen igång.

Näst intill övertänd inledde jag intervallerna i ett våldsamt tempo, och blev snabbt förvånat påmind om att det är ju inte så farligt och att ångesten är överdriven - det är ju mest liksom bara kul.
Visst gör det ont; det bränner i benen och svider i lungorna, armarna krampar och den där vinden som var obefintlig innan passet känns som storm på sista rakan och när jag passerar linjen är det enda kroppen vill att lägga sig på banan i fosterställning och sluka in all luft som finns på denna jord. Inte upprepa samma process om, och om, igen tills alla planerade intervaller kan prickas av i programmet. Men jag reser mig och låter bilder och drömmar om hur jag vinner en spurt eller slår ett pers rulla framför ögonen och med detta som drivkraft gör jag det igen, och igen, och igen och plötsligt står man där inför intervallen ”sista snabbast” och tar ut det allra sista som finns i min kropp på den sista tusingen för den här gången.

När jag låg där efter avslutat pass och hulkade som allra värst, med ett tidtagarur som stannat på en tid som gjort mig mer än nöjd, men med en undran över varför i hela fridens namn jag gör såhär mot min kropp ropade en av ledarna i Villstad som kikat på mitt pass: ”roligt med tusingar va, Jossan?”. Jag tänkte till en sekund och mellan hulkningarna kom sedan mitt mycket ärliga svar från botten av mitt hjärta att ”ja det är det faktiskt. På något konstigt och oförståeligt sätt är det faktiskt jätte, jätteroligt.”



 (PS.
Hur gick då tusingarna?
Då min långsammaste intervall igår stannade på samma tid som min snabbaste vid samma tidpunkt förra året känns det som att jag kanske, kanske börjar hitta lite av den där snabbheten som det ”bara är att plocka fram” enligt min snabba medeldistanslöparkompis A.
Men jag redovisar inga tider mina vänner, för än är det en lång väg att vandra innan jag ens är i närheten av vad man skulle kunna kalla snabb och innan mina intervalltider slutar skämmas för sig…)

söndag 1 april 2012

Bra helg!

Redan i torsdags kände jag på mig att jag gick en bra helg till mötes.
Ibland kan det kännas lite surt när jag inte får ihop livspusslet med alla roliga saker jag vill göra och alla människor jag vill träffa samtidigt som jag hela tiden vill sätta löpningen i första rummet. Ibland känns det som att allt som kan krocka alltid krockar och jag skulle vilja klona mig för att kunna vara med överrallt. Men den här helgen var det för en gångs skull på andra hållet, precis allt i planeringen klaffade perfekt så trots att jag är mitt uppe i en period med mycket mängdträning behövde jag inte tacka nej till en enda aktivitet. Lycka!

Allt det roliga inleddes redan på fredagskvällen när våra vänner Jocke och Therese kom och hälsade på från Halmstad. Med sig hade de 780 bilder från deras senaste semesterresa i Sydamerika som vi med glädje tog del av tillsammans med en fantastisk reseberättelse och det var inte utan att man blev duktigt sugen på en resa till Argentina . En somrig potatissallad med färskpotatis och rädisor ihop med en helstekt fläskfilé blev en bra paus i bildvisningen och Tobleronekladdkakan till kvällskaffet var lika god som vanligt, även om den tyvärr blev lite för okladdig efter en natt i kylen.

På lördagen startade jag dagen på det sätt som jag önskar att jag fick inleda varje dag:
Sova ut (okej, bara till 7,15, men det är lyx att inte ställa klockan!) springa en solig 20km runda i skogen på pigga ben och sedan fortsätta förmiddagen utan stress och utan tider att passa med en god bok, en kanna kaffe och en tupplur för att orka med dagens övriga aktiviteter. Efter lite styrketräning var det sedan dags för mig att i samband med Gislaveds volleybollklubbs SM-Semifinal få ta emot Värnamo nyheters idrottsmedalj. Som jag tidigare berättat är detta ett pris stiftat av vår lokaltidning där läsarna fått rösta fram den de tycker har presterat bäst i sin idrott under 2011. På något fantastiskt, konstigt men oerhört roligt sätt lyckades jag vinna omröstningen och igår var det alltså dags att ta emot priset. Jag tycker att det var ett mycket bra forum att hålla denna cermoni i samband med att Gislaveds duktiga volleybolltjejer spelade en viktig match nu när priset delades ut just till en idrottstjej.
Jag blev ägare av den största pokalen i min samling och erhöll även en blomsterkvast av modell jättestor, fick lyssna till ett hedrande tal av tidningens chefredaktör och motta värmande aplåder av den stora publiken. Det kändes stort!
Tänk att folk har röstat på lilla mig så att jag fick en så fin pokal!
Tyvärr hade vi inte tid att stanna kvar och titta på matchen (som Gislaved för övrigt vann med 3-1) då vi hade biljetter till den allsvenska fotbollspremiären mellan Elfsborg och Djurgården. Den här helgen då pusslet som sagt klaffade sjukligt bra ville det sig så väl att prisutdelningen ägde rum klockan 14,00 och kick off i fotbollen var i Borås klockan 16,00, vilket innebar att vi hann fram perfekt i tid till avspark, utan att ens behöva köra för fort.
Med oss på resan till Borås hade vi bästa vännerna Annette och Pär, eller egentligen var det vi som var med dem på resan, eftersom detta var en födelsedagspresent till Pelle och vi var med som hemliga gäster. Efter att ha sett väderleksrapporten på morgonen som visade snö och blåst var jag lite orolig för hur kul det skulle vara att sitta på läktaren och frysa häcken av sig, men iklädd underställ och med ett gäng filtar var det ändå ganska behagligt. Någon snö såg vi inte skymten av utan det var strålande solsken och en vacker vårdag. Tyvärr (säger jag eftersom Pelle håller på Djurgården och det var hans födelsedagsfirande) vann Elfsborg med 2-1.
Efter matchen åkte vi vidare för födelsedagsmiddag på LaCopita, en spansk restaurang i centrala Borås, och jag beställde in en grymt god kolgrillad tonfiskfilé. Att gå på restaurang och käka god mat är min favoritsyssla (efter löpningen) och jag njuter verkligen till fullo när en tallrik med snygg, god mat ställs fram framför mig. Mer sånt!
Vårtecken, allsvenskan är igång!
Min fina bästa vän njöt av fotbollen,
Trötta och möra efter en lång dag lät vi det bli en tidig kväll varför jag vaknade pigg och glad i morse, redo för långpass. 38km stod på schemat och iklädd min nya långpassko, LunarGlide 3, blev även detta en härlig upplevelse. Hur de har lyckats få skon så bra uppbyggd med rejäl dämpning utan att ta bort löpkänslan vet jag inte, men fantastisk var den i alla fall. (men tyvärr ganska ful i gult/grått)
Passet försvann i ett huj och jag fick verkligen kämpa mot instinkten att fortsätta några kilometer till då både vädret (strålande sol!) och kroppen (superpigg!) inbjöd till detta, men efter att ha haft det lite tungt sedan Haag då kroppen inte riktigt funkat kändes det dumt att utmana ödet när den äntligen verkar ha blivit sig själv igen. Höll mig därför till den planerade distansen men slog till på en fartökning sista 7km - man måste ju ta vara på chansen när man har pigga ben!

Nu ska denna fantastiska helg avslutas i soffan, har förhoppningar om att Telia har uppdaterat filmutbudet med någon bra film som ska få vara grädden på latten denna fina helg.
Full av energi går jag nu en ny vecka till mötes och nu när den positiva känslan återvänt till kroppen riktigt längtar jag till alla grispass som ska klaras av. Till och med tisdagens hatade tusingar ser jag fram emot, men den känslan lär väl bytas till ångest när passet väl närmar sig...