söndag 29 maj 2011

Nej det är ingen vanlig dag, det är Jossans födelsedag - hurra, hurra, hurra!

Ganska många födelsedagar i mitt liv har inletts med att jag vaknat tidigt då jag varit alltför spänd och förväntansfull inför dagen som väntar för att kunna sova. Så var det även denna födelsedag. Skillnaderna mot när detta senast hände var dock två:
1. Jag fyllde 28år, inte 8år.
2. Jag var inte ett dugg nervös över vad mina paket skulle innehålla, hur tårtan skulle smaka eller om skolkamraterna skulle komma ihåg min födelsedag - jag var nervös inför ett marathon.

Konstigt det där med nervositet egentligen. Gick och la mig på fredagskvällen och kände mig ko-lugn och såg bara fram emot maran som något fantastiskt roligt! Vaknar på lördagsmorgonen ångestfull och nervös undrandes varför i hela fridens namn jag håller på med den här sporten. Springa 42km?! I tröskelfart?! På sin födelsedag?!  Någonstans måste det ju ha slått slint i huvudet...
Tog en morgonpromenad/jogg för att koppla av och det funkade, dock bara för stunden. Väl tillbaka på hotellet var den dignande frukostbuffén ingen höjdare utan med lätt darr på handen förde jag ostfrallan till munnen och varje tugga växte i min mun.
Mitt emot mig vid fukostbordet satt min lillebror som p g a skada blivit tvungen att avstå start i dagens marathon (ett öde som även min storebror gått till mötes) och säger lite bittert att han önskar att han också skulle springa. "Verkligen?!" svarar jag, "startnummer 112 finns tillgängligt om du är intresserad?"
"Vad är det du är så nervös för?!" Frågar min mycket förstående äkta man. "Du älskar ju att springa och har ju sprungit marathon så många gånger förut?"
Efter en stunds funderande svarar jag att det är inte tiden eller placeringen jag är nervös för, jag är orolig för att jag ska ha en dålig dag, få slita ont hela vägen och må dåligt på ett eller annat sätt.

Några timmar senare blev jag varse att min oro inte var obefogad, min sista mil på dagens mara var det mest plågsamma jag någonsin upplevt - men vi tar det från början;

5km - En fantastisk inledning på maran, tiden 18,48 på första 5km är nästan 1,5min snabbare än min plan men det skrämmer mig inte alls då jag känner mig oerhört pigg och stark och redan från första steget vet jag att jag har en bra dag.
10km - Söder mälarstrand och Västerbron alldeles ensam utan draghjälp i vinden bekymrar mig inte heller utan kilometrarna rusar förbi och allt känns lekande lätt!
15km - Hamnar i en klunga med 7-8 killar som egentligen håller en högre fart än jag tänkt mig. Väljer således mellan att gå med dem i deras fart och strunta i min plan eller att släppa gruppen, hålla min egen fart men bli tvungen att göra jobbet ensam i vinden. Kommer fram till att en något för hög fart i ett bra vindskydd sliter mindre på krafterna än lägre fart i kraftig motvind, varför jag hakar på.
21,2km - Passerar halvmaran på 1.21.18 vilket bara är 17sek långsammare än första halvan i min rekordmara i Barcelona. Då ska man veta att den banan är betydligt mer lättsprungen och vädret var betydligt bättre men inte heller denna vetskap skrämmer mig då jag känner mig näst intill oberörd och superstark.
30km - Har precis vinkat till min fanclub strax innan Kungsträdgården, plockat en placering och känner mig ostoppbar. Vilken underbar födelsedag!
32km - I marathon kan det vända fort. Från stark och oövervinnerlig vid 30km till en kamp för att kunna transportera kroppen framåt två kilometer senare. Då jag har stora problem med att få i mig vätska och näring när jag springer har jag drabbats av total vätskebrist som leder till fruktansvärda kramper i magen efter att inte ha druckit en droppe under loppet. Varje fotisättning känns som ett slag i magen och all tankekraft går åt till att försöka tänka bort smärtan och tvinga mig själv att fortsätta. Försöker trippa fram med så mjuka steg som möjligt för att skona magen från de värsta stötarna från asfalten men det hjälper föga, tårarna är nära och smärtan fruktansvärd.
40.5km - Hade bett min fina man att stå och vänta på mig vid 40,5km istället för vid mål för att kunna ge mig några peppande ord som skulle ge extra kraft den sista biten. När jag hör hans röst vågar jag inte lyfta blicken från asfalten, så länge jag är ensam på banan är jag en tuff tjej som biter ihop och tål det mesta men är det någon som kan framkalla mina mjuka sidor så är det han. För första gången någonsin under ett lopp undviker jag därför att titta åt hans håll och inte kosta på mig ett leende eller ens en vinkning utan sammanbiten borrar jag ner blicken i asfalten då en ögonkontakt med den jag älskar hade gjort att de där tårarna som lurade bakom ögonlocken hade börjat forsa och loppet hade varit kört.
Målgång - När jag passerar linjen känner jag först ingen glädje över mitt resultat utan bara lättnad över att ha klarat genomföra loppet. Gråter som en bäbis över smärtan i magen och över lättnaden för att ha tagit mig i mål. Först efter attt ha fått ta en lång varm dusch och återhämta mig på hotellet kommer glädjen över ett, för mig, fantastiskt resultat. 5a på Svenska Mästerskapen är en ära för mig och tiden 2,47,45 är 11min bättre än mitt tidigare Stockholmsrekord och en tid som i mina ögon är likvärdig mitt pers från Barcelona (2.45.31) då banan och de yttre förhållanderna är betydligt tuffare i Stockholm. Helt plötsligt var det värt allt slit!
Kommer samtidigt på att anledningen till att jag älskar den här sporten är just att den innehåller så många moment - det räcker inte bara att springa bra du måste även ha en bra dag både fysiskt och mentalt och en drivkraft och vilja som du kan plocka fram när det som mest behövs. Jag tar med mig den sista milen i min ryggsäck av erfarenheter och kommer att plocka fram den nästa gång det är dags för marathon och jag nervöst oroar mig för vad som kan hända. Då kommer jag känna mig trygg i att jag redde ut det den här gången och kommer att göra det igen, och igen, och igen...

Total glädje och stolthet!

Födelsedagen/marathonresultatet firades med en burgare och världens största Pepsi.

Stort TACK till alla okända människor som hejade utmed banan och till alla mina vänner som följt mig via tv/internet/SMS - ni anar inte hur mycket kraft ni gav mig!
Särskilt tack till min underbara familj - 10 personer som tagit sig till Stockholm för att följa mitt marathon och fira min födelsedag! Tack till svägerskans pappa Bertil som var en överraskande hejjarklack utmed banan och tack även till Kajsa som entusiastiskt hejjade fram mig och även erbjöd både gel och sportdryck. (kanske skulle jag tackat ja till erbjudandet och sluppit vätskebristen...?).
Ni förtjänar en stor kram allihop. TACK!

fredag 27 maj 2011

Lägesrapport

Efter sovmorgon, en lång härlig frukost med nya numret av tidningen YourLife som sällskap och skön 10km distansrunda i regnet kan jag konstatera att allt känns bra inför morgondagens äventyr.

Jag riktigt längtar till startskottet går och har satt målsättningen för dagen till;

1. Gör jag nytt Stockholmsrekord måste jag ju vara nöjd. (SUB 2.59)

2. Siktar på att fortsätta min Stockholmssvit som brukar innebära en förbättring med 10min/år.
* 2008 - 3.19
* 2009 - 3.09
* 2010 - 2.59
* 2011 - 2,49???
Ganska komisk svit och jag minns att jag skrattade förra året och tänkte att "så kan det ju inte fortsätta", men med tanke på mina 2.45 från den betydligt lättare banan i Barcelona i mars känns Sub 2.50 faktiskt som ett ganska rimligt mål för morgondagen.

Uppladdningen har i alla fall gått helt enligt plan, nu är det bara dagsformen som avgör, och med tanke på att det är min födelsedag imorgon borde man väl få fira med ett riktigt bra lopp?!

Håll tummarna!!

onsdag 25 maj 2011

Tävlingshypokondri

Host, host - kliar det inte lite i halsen??
Snörvel, snörvel - rinner det inte lite i näsan??
Aj, aj - Har jag inte lite ont i magen??
Knak, knäpp - sträckte jag mig inte lite i ryggen??
Jajamän, med 3 dagar kvar till marathon har den sedvanliga tävlingshypokondrin anlänt Big Time!
Välkommen till en marathonlöpares nojjiga värld;

C-vitaminer, Echinagard, vätska, mer C-Vitamin och mitt skrivbord har förvandlats från en pedantisk redovisningskonsults välordnade pappershögar till en total röra av tömda vattenglas, apelsinskalshögar och förpackningar med C-Vitaminbrustabletter.
- Bio? Tack, men nej tack. Gud vet vilka hemska baciller de andra 500 besökarna i biosalongen bär på.
- Kundmöten? Kan vi möjligtvis ta det över telefon? Eller kanske i början av juni?
- Handla på Ica? Aaaaarrrggghh, är de där speciella bacillfria kundkorgarna slut?? Undrar hur många apelsiner man kan bära till kassan utan korg.
- "Jonne älskling, måste du snooza tre gånger innan du stiger upp på morgonen? Nu blåste du faktiskt mig på 20min värdefull sömn och du veeeeeet väl att sömn är viktigt om man inte vill bli sjuk. Tänk på att dessa 20min kan göra hela skillnaden på lördag"
Ja, som ni förstår är man inte så rolig att umgås med dagarna innan en mara. Hela världen kretsar kring uppladdningen och man lever som i en liten bubbla.
Inledde veckan med den sedvanliga kolhydrattömningen (som såklart kompletteras med ett sjukligt intag av C-vitaminer då det påstås att en tömning ökar risken för förkylningar) men efter dagens 15km fartlek (som f ö kändes alldeles lysande) får jag äntligen äta "kolisar" igen.
För en person som normalt sett lever på pasta, bröd, ris, bananer och annan kolhydratrik mat får jag ärligt erkänna att en omställning till att bara äta proteiner och fett inte är något som gör min blodsockerhalt glad utan gör mig till en ganska kinkig Kenyan med kort stubin. Sitter just nu här otåligt och bloggar medan det vattnas i munnen när jag väntar på att att min lasagne ska gå färdigt i ugnen - första pastan på tre dagar och det ska bli SÅ gott!

Dagarna innan ett marathon innebär givetvis uppladdning i form av nedtrappad träning, bra mat och mycket sömn. Men de innehåller också mycket tankar och det är med skräckblandad förtjusning och blandade känslor man går maran till mötes.
Å ena sidan är jag taggad och sugen på att träna och vill inget hellre än att springa fort och långt för att hitta känslan.
Å andra sidan är jag livrädd inför varje pass och kan inte slappna av då jag bara väntar på att det ska smälla till med en bristning vaden, en sträckning i låret eller ett pajjat knä.
Å ena sidan är jag glad, lycklig och förväntansfull över att det snart är dags att få testa mina krafter på den distans jag gillar bäst och den distans jag springer bäst. Jag vet ju hur underbart det är när allt klaffar och kroppen och knoppen funkar som de ska och man bara flyger fram mot utstakade mål.
Å andra sidan är jag väl medveten om hur ont det kan göra om man inte har en bra dag, hur slitsamt det kan vara att tvinga kroppen till 42km i tröskelfart om den inte vill och hur lätt det är att magen ballar ur, att man får kramp eller att man ramlar. Så mycket kan hända på 42km.

Jag lugnar dock mig själv genom att tänka på en föreläsare jag en gång lyssnade på som sa; "99% av det ni oroar er för kommer aldrig att inträffa, så varför slösa tid och energi på oro?"
Det ligger något i det.
Hur stora är egentligen oddsen för att jag ska bli skadad just idag när jag inte haft en skada sedan 2007? (peppar, peppar nr 1)
Hur stor är egentligen risken att jag ska bli sjuk när jag inte missat en träning sen augusti? (peppar, peppar nr 2)

Men ibland är oturen framme så för säkerhets skull tar jag nog en apelsin till, smörjer in mina händer med handsprit och går och lägger mig extra tidigt (och stänger av volymen på makens snooze funktion på väckarklockan.) Man kan aldrig vara för säker...

söndag 22 maj 2011

2 personliga rekord på en dag...

För er som inte vet bor jag i Gislaved, en tätort med drygt 10 000 invånare och huvudort i Gislaveds kommun som totalt innefattar ca 30 000 personer. Underlaget till ett damlag i friidrott är alltså inte superstort men vi har ändå lyckats skrapa ihop ett lag och idag var det dags för lagtävling, omgång ett av två för säsongen.

För er som inte vet hur en lagtävling i friidrott går till kan jag börja med att berätta att det idag fanns 12 olika grenar att tävla i, man får ställa upp i max 2 grenar/person och laget får poäng utifrån hur bra man placerar sig i sin gren. Detta innebär att även den som kommer sist i sin gren får ett poäng till laget så det är alltså viktigt att man inte har någon gren där laget inte är representerat utan bätte att få ett resultat (=1 poäng till laget) än att inte vara med alls.
Vårt lag bestod för dagen av 7 personer där alla såklart har en "huvudgren" i vilken alla presterade bra resultat och samlade toppoäng till laget! Problemet är dock de 5 grenar där vi inte har någon specialist utan någon måste offra sig (eller ta chansen?) i en främmande gren.

Detta leder till ganska roliga kombinationer. Jag är troligen den första i världshistorien som kombinerade 5000m med att kasta slägga och vi hade b l a en diskuskastare/kulstötare som sprang en sträcka i stafetten, en medeldistanslöpare som hoppade höjd och en trestegshoppare som kastade spjut.
Mitt släggkast var en ny upplevelse. Jag hade aldrig sett en slägga tidigare i mitt liv men hade med mig vår rutinerade kulstötare/diskuskastare Moa till ringen som i alla fall kunde visa mig vilken slägga jag skulle använda och förklara reglerna för mig. Planen var att få ett godkänt kast men att absolut inte ta i och riskera att skada mig.
Första kommentaren från en funktionär när 50 kilo marathonlöpare klev in i ringen löd "du verkar verkligen ha biffat upp dig inför dagens tävling" - det var alltså ganska uppenbart att jag var där för att få ett poäng till laget inte för att fajtas om segern.
När det var min tur att kasta var det som när man spelade brännboll när man var liten. Ni vet, när det var ens tur att slå och man plockade upp det platta racket flyttade alla lite närmre för att de visste att nu blir det inte långt och nu kan man ta lyra. Ungefär så var det här också, när jag skulle kasta släggan flyttade alla funktionärer fram sisådär 30 meter mot ringen för att vara beredda vid mätningen. Jag tänkte att det hade varit kul att skrälla å dynga iväg släggan 60m, men eftersom de gjort sig besväret att gå så långt för att vara nära mig var det ju bäst att spara det kastet till någon annan gång...
Så jag plockade upp släggan, fokuserade och kastade iväg den med någon form av golfsvingsrörelse och uppnådde ett nytt personligt rekord; 3m och 77cm. Fantastiskt!
Bestämde därefter att jag hade troligen presterat på toppen av min förmåga och beslutade mig för att avstå fler kast då jag aldrig någonsin skulle kunna överträffa denna bedrift.

En kenyan i släggkastarringen. Notera att släggan är på väg ner redan innan jag avslutat min "golfsving"...

Tackade därefter för mig och begav mig till löparbanorna.
5000m är en ovan distans för mig, att springa på bana är också ovant för mig men det är ju i alla fall att springa och DET vet jag hur man gör.
Planen var att göra 17,30. Kroppen kändes bra och jag var taggad och löpsugen men då jag fick sololöpa hela loppet och det dessutom var grymt blåsigt fick jag ändå slita rejält och presterade bara halvdana 17,51. Detta är exakt samma tid som jag hade första 5km på Värnamo Kvartsmara förra veckan varför jag absolut borde ha haft mer att leverera så jag är ganska besviken med tiden.
Men då personliga rekord i 5000m inte räknas på landsvägslopp innebar detta ändå nytt personligt rekord för min del vilket ju alltid är en tröst och jag ser det som en bra genomkörare inför kommande helgs marathon och framförallt en viktig insats för laget.

Hur gick det då för laget?!
Jovars, vi ligger på delad 4e plats (=delad sista plats...) inför returmötet om en månad.
Det kanske inte är ett resultat att jubla över men jag tycker att laget förtjänar en guldstjärna för den lagkänsla och engagemang det tyder på när man ändå vågar ställa upp och komma sist i grenar man aldrig testat bara för att rädda laget. För min del som fick rymma till en avlägsen släggkastarring utan publik var det ju inte särskilt jobbigt men att ställa sig på startlinjen i 100m häck eller ställa upp i en stafett med massa folk som tittar på och utsätta sig för risken att komma sist tycker jag tyder på styrka och enorm lagkänsla.
Bra tjejer, jag är stolt över er!!


Världens bästa lag!

torsdag 19 maj 2011

Morgonstund har guld i mund...

Torsdagsmorgonen är helig tid för mig.

Varje torsdag erbjuder Gislaveds simhall morgonsimning vilket innebär att de öppnar redan klockan 06.00. Det är lugnt och stilla i bassängen; inga barn som hoppar trampolin, inga simskolor eller träningar för simklubben utan bara vuxna människor som motionssimmar. Belysningen är släckt och ersatt av levande ljus och det serveras frukost på bassängkanten.

Mitt träningsupplägg varierar från vecka till vecka men just det här träningspasset flyttar jag ogärna på. Eller träningspass förresten, jag ser det knappt som ett sådant utan snarare som en stund på veckan där jag tar hand om mig själv, skonar min kropp från det slitage det innebär att springa och unnar mig en avkopplande stund i bassängen och en ännu behagligare stund i bastun efteråt.
Vi är alltid samma skara människor som hänger på låset klockan 06.00 varje vecka och vi har lärt känna varandra lite sådär lagom mycket, sådär lagom svenskt ni vet så att man utbyter några ytliga, trevliga fraser om väder och vind, temperaturen i bassängen och stundande händelser i bygden - men inga mer ingående samtal än så och inga krav på att man ska vara social.

Rutinen är alltid densamma.
Alla väljer samma skåp varje vecka i omklädningsrummet och alla simmar alltid på samma bana. Personligen delar jag alltid "simma snabbt banan" med en man som simmar i exakt samma fart som jag. Jag behöver inte ens titta på klockan för att veta vad den är utan jag vet att vid 06.30 stiger de två väninnorna som gemensamt simmar 1km upp för att därefter äta frukost tillsammans. Vid 06.45 kommer damen som dyker så fint ner i vattnet och klockan 07.00 stiger min "bankollega" upp.
5 minuter senare brukar mina 3km vara avklarade och då väntar det bästa med hela ritualen - mina 20min i bastun.
Jag sitter där ensam och tyst och blundar, slappnar av och känner hur värmen letar sig in under min hud och slumrar nästan till en stund medan musklerna återhämtar sig. Jag låter en inpackning verka i mitt slitna hår och jag sippar i lugn och ro på en återhämtningsdryck och riktigt känner hur min kropp tackar mig för denna snälla och skonsamma behandling.

Men, klockan 07.25 kommer de två unga tjejkompisarna med prickiga bikinis in i bastun och då vet jag att det är dags för mig att gå därifrån om jag ska hinna till jobbet. Dags att återvända till verkligheten, med fulladdade batterier, full av energi att ta tag i dagens alla utmaningar!

tisdag 17 maj 2011

Dålig dag med ett bra slut...

1. Det är jobbigt att vakna av att klockan ringer 05.10 och det känns som om man precis har gått och lagt sig.
2. Det är jobbigt att ge sig ut på morgonpass när kroppen är stel och trött, magen kurrar och man har missat att ladda batterierna i GPS klockan.
3. Det är jobbigt att inse att mjölken till morgonkaffet är slut.
4. Det är jobbigt att vara duktig och bära ut soporna när man inser för sent att det är hål i botten på påsen och något läskigt hushållsavfall har läckt i en lång rand från köket till ytterdörren.
5. Det är jobbigt att titta på klockan vid 11.00 och inse att man fortfarande inte har gjort något av det jobb man planerat att göra under förmiddagen utan bara har fått jobba med oplanerade saker och istället förlängt sin "att göra" lista.
6. Det är jobbigt att inse att man valt kläder som man inte alls kände för att ha på sig idag så att man får vantrivas och känna sig ful hela dagen.
7. Det är jobbigt att öppna lunchlådan och komma på att gårdagens kycklingwok inte alls är vad man är sugen på just idag.
8. Det är jobbigt att titta ut genom kontorsfönstret och se att det regnar och blåser halv storm och veta att man ska till idrottsplatsen och springa intervaller när det enda man längtar efter är att gå hem och krypa ner under en filt, tända lite ljus och läsa en bok.
9. Det är jobbigt när roliga evenemang man har längtat efter och sett fram emot blir inställda.
10. Det är jobbigt när man inser att man inte stängt frysen ordentligt på morgonen och man inser att man kommer att bli tvungen att göra en rejäl, ofrivillig avfrostning.

MEN...
Det är väldigt O-jobbigt att komma till idrottsplatsen i Villstad, träffa lagkamraterna, prata om ditten och datten roliga saker under uppvärmningen och inspireras till att ge absolut allt på intervallerna av fokuserade, duktiga och snabba lagkamrater!
I bilen hem insåg jag att dagens alla motgångar var glömda, att jag faktiskt börjar bli på bra humör igen, att det finns hopp om livet och att imorgon är en ny dag!

lördag 14 maj 2011

Jobbigt...

Huga.
Har idag avklarat det sista riktigt tuffa passet på en ca 4 veckor lång, tuff nerträningsperiod och det blev ett riktigt bra pass och ett fint styrkebesked! Men när jag nu sitter här illamående efter 37km i stegrande fart (15+15+7) där de sista 7km skulle vara riktigt snabba måste jag erkänna att det känns skönt att man nu ska få lätta lite på träningen för att toppa formen inför Stockholm Marathon.
Har efter avlutat pass inte gjort mycket vettigt; tryckt i mig en hel del mat, druckit ett par liter vatten samt sovit lite men framförallt mest mått dåligt och varit gnällig.
Har dock nu äntligen tagit mig samman och slängt ihop ett par potatissallader (en med soltorkad tomat, feta och oliver + en "klassisk" med gräddfil, senap och gräslök) som ska tas med till kvällens grillning hos svägerskan med familj.

Min fina, underbara make har varit på mässa i veckan. Han har efter 11år tillsammans med mig förstått att det är mycket viktigt att man har en present med sig hem när man har varit bortrest och han har uppenbarligen också förstått precis vad jag behöver och uppskattar.
Vissa uppvaktas med blommor och choklad, jag fick ett par nya kompressionsskydd till mina vader.
Väry romäääntic...


Mycket fin present som förgyllde dagens träning!

torsdag 12 maj 2011

Social löpning

Den allra mesta av min träning bedriver jag i min ensamhet. Bara jag, skorna, asfalten, tystnaden och kilometer efter kilometer som tillryggaläggs och samlas i min löpardagbok. Härligt och ibland avkopplande efter en stressig dag på jobbet men stundtals också ensamt.
Därför var det stora kontraster och ett roligt inslag i min just nu tunga träningsperiod när jag idag fick genomföra kvällspasset tillsammans med inte en, inte två utan hela sex personer i mitt sällskap!

Jag är nämligen hedersmedlem i LGR-Gänget, ett gäng flitiga löpare i Gnosjö som tränar tillsammans flera gånger i veckan. Att jag är hedersmedlem innebär att jag ett par gånger om året hedras med äran bli inbjuden att vara med och leka med grabbarna på deras distanspass.
Idag var en sådan dag, och vilken perfekt dag det var för löpning! Luften var frisk, temperaturen perfekt och solen började precis kika fram igen efter en rejäl regnskur.
I behaglig fart som inbjöd till social löpning med mycket prat och skratt trampade vi iväg genom skogarna utanför Gnosjö på för mig tidigare outforskade vägar. Vi passerade hembygdsgårdar, fotbollsmatcher, mängder av små industrier i sann Gnosjöanda men höjdpunkten var ändå när vi från toppen av en backe fick beskåda solnedgången över en spegelblank Töllstorpssjön. Det var så vackert att man var tvungen att dra i bromsen och bara njuta av utsikten några sekunder.
Löpning när den är som allra, allra bäst!

Hela gänget samlade innan start. Ensam tjej bland alla grabbarna, dags att värva tjejer till LGR-gänget?!

Återhämtning på Daniels veranda efter passet.

måndag 9 maj 2011

Mitt eget serviceteam

Riktiga idrottare har ju eget serviceteam, så även jag - mitt kallas familjen Sjöblom!
Idag har jag sprungit till Sjölid och blivit ompysslad!

Tack till Malin som bjöd på god mat efter avslutat 25km pass...

Pastasallad med tonfisk och hembakat bröd!
Tack Malins pappa Staffan som köpte fina nya ROSA Lunarglide 2 till mig i USA

Shit vad kul det ska bli att springa imorgon bitti i så fina skor!!

Tack till Malins frisör-svägerska Emelie som gjorde mig vårfin i håret

Snygg man blir i slinghätta, tur att Malin bor ett par mil utanför stan...

söndag 8 maj 2011

En dag i solen!

Jahapp, då vet man hur det känns att springa 10549m i maxfart med en förkylning i kroppen. Vaknade i morse och letade igenom min kropp för att försöka hitta någon ynka centimeter där jag inte hade ont. Misslyckades dock i sökandet och fick konstatera att det gjorde ont överrallt - inte bara i musklerna utan det kändes till och med som om det gjorde ont i skinnet och i tänderna... Men jag kunde i alla fall glatt konstatera att det sista av min förkylning nog försvann med svetten någonstans ute på Osudden igår och tog därför beslutet att genomgföra dagens träning enligt plan. Ont ska med ont botas så efter 30km lugn distans kändes kroppen helt normal igen. Med tanke på vilken härlig lördag jag fick känns det som att det med facit i hand var ett bra beslut att starta i Värnamo kvartsmara, men vi tar det från början:

Efter en god natts sömn vaknade jag vid 8 snåret igår morse, solen sken och det var ca 15 grader varmt ute - perfekt väder för tävling och jag blev grymt löpsugen bara att titta ut genom fönstret.
Hämtade upp Amelie i Anderstorp och drog till Värnamo där vi gemensamt genomförde en noggrann uppvärmning i Apladalen. Så himla kul att ha sällskap med sig på tävlingen så man kan "tagga upp" tillsammans! Trots att jag kände mig stel i kroppen och snorig i näsan var jag grymt löpsugen och såg fram emot loppet - dock med en liten oro för hur kroppen skulle kännas, framsida lår har inte varit sig själva på senaste tiden och förkylningen är ju en historia för sig.
Lagom till start anlände dagens fanclub bestående av min fina Jonne, min far, Amelies far samt Amelies lilla söta 3åriga kusin och vi fick några sista peppande ord innan skottet gick. (b l a ett sista minuten tips från 3 åringen vad man ska göra med konkurrenternas skosnören om man vill vinna - finns verkligen många tankar i huvudet när man är 3 år, haha)

Starten var lite strulig med knuffar och trängsel nerför Storgatsbacken men ganska snabbt flöt jag in i ett bra tempo. Låren kändes stela (precis som förväntat) men jag bestämde mig för att dra på så länge det funkade och hoppas på det bästa. Tog ledningen i damklassen direkt och hamnade i en bra klunga med killar där vi alla höll en bra och jämn fart. Vid 5-6km började lyckligtvis stelheten i låren försvinna, dock kändes det absolut att jag hade förkylningen i kroppen och efter varje liten backe var jag 10ggr mer andfådd än jag brukar. Tiden försvann trots tröttheten förvånandsvärt fort även om jag fick slita ont och 10km klockades av bland fikande gäster vid Pelikanen på 36.25 - vilket bara är 5 sek långsammare än mitt pers på distansen! Upploppet uppför Storgatsbacken var sjukt segt och jag tappade mycket fart men med många bekanta ansikten och glada hejande människor utmed banan fick jag extra kraft och höll ändå ihop det ganska bra in i mål. Sluttiden blev 38,34 vilket jag är supernöjd med, långt bättre än förväntat med tanke på hur senaste veckorna har sett ut med extremt mycket mängdträning kombinerat med förklylning.
Ett obekräftat rykte pratar t o m om banrekord, kan verkligen detta stämma? Någon som vet?!
Efter någon minuts spänd väntan i målet och grattiskramar från fanclub och tränare kom även Amelie i mål på en kanonfin tredje plats, även hon var nära personligt rekord på 10km - 40.15, imponerande av en 18 åring som normalt sett tävlar på 800m, 1500m och 3000m!

Fantastiskt glad och tacksam över att få göra ytterligare en bra tid och att få ytterligare en seger - extra kul också att få vinna på hemmaplan inför en massa människor man känner!
Som grädde på latten avslutades en härlig löpardag med en lång, mysig fika tillsammans med Amelie och vår gemensamma fanclub på en liten trevlig uteservering i Apladalen. Tror fiket hette "Kaffestugan" , en liten röd stuga med massa bord i trädgården där personalen tog upp beställningen vid bordet och serverade kaffe ur kopparkittel!
Amelie 3a och kenyanen 1a - bra dag för Villstad GIF!

Nu har vi just avklarat makens födelsedagskalas tillsammans med svärföräldrar, svärmormor och morfar och efter en lång dag får det nu bli Manchester United - Chelsea på TV. (= ett mycket bra svepsjäl för att få halvsova i 90 min...)

Vill avsluta med att utfärda en varning - baka aldrig denna kakan! Den är mycket beroendeframkallande och kan öka risken för högt kolestrol, hål i tänderna och övervikt:

Dumlekladdis
100g smör
30 dumlekolor
2 ägg
2dl socker
1,5dl mjöl
3msk kakao
1 tsk vaniljsocker
1/2 tsk salt

Smält smör och dumlekolor. Vispa ägg och socker pösigt. Blanda i övriga ingredienser och häll smeten i en form med löstagbar kant. Grädda 25min i 175grader. Servera med vaniljglass.

fredag 6 maj 2011

Att tävla som träning

Imorgon ska jag springa Värnamo Kvartsmarathon och jag ser verkligen fram emot att få tävla på hemmaplan med en massa bekanta ansikten utmed banan!

När man bor i mörkaste Småland och är långdistanslöpare brukar tävling innebära att man måste dra iväg över halva landet för att tävla och det blir en väldigt stor grej av det. Det positiva med det är att man får besöka delar av landet man kanske aldrig skulle besökt annars och resvägen ofta är så lång att det krävs någon övernattning varför det blir som att åka på en liten minisemester. Nackdelen är ju just att man måste åka så långt och därmed avsätta hela helgen för tävling, vilket inte alltid är det lättaste när man ska få livspusslet att gå ihop.

Den här gången kommer jag dock kunna sova ut i min egen säng på morgonen, äta min frukost och läsa morgontidningen, sätta mig i bilen med 30 min resa till starten, springa tävlingen och ändå vara tillbaka igen i god tid till lillbrorsans födelsedagskalas. Känns lite lyxigt!
Tävling på hemmaplan passar dessutom extra bra just nu då den här tävlingen i första hand är en del av träningsupplägget inför Stockholm Marathon vilket innebär att jag har träning både idag och på söndag morgon och det helt enkelt inte hade funnits tid att åka iväg en hel helg.
Jag ska erkänna att det känns lite konstigt att inte vara "toppad" när det är tävling på agendan och att jag knappt har hunnit tänka på att det är tävling på gång. Det är först nu, efter att just ha avklarat sista träningspasset, som jag mentalt börjar ställa mig in på att det är tävlingsdax imorgon som suget så smått börjar infinna sig.

Så även om risken är stor att benen protesterar mot farten och argt påminner mig om de många mil jag avklarat senaste veckorna ska det ändå bli kul med ett avbrott i träningen, få lite tävlingspuls, en klocka som tickar och en nummerlapp på bröstet.

Och vem vet, kroppen har överraskat förr - när skottet går och adrenalinet pumpar är det lätt att glömma lite trötthet...

tisdag 3 maj 2011

Tack RUT!

Ofta undrar jag hur min fantastiska mamma hann och orkade med livet när jag och mina två bröder var små. Vi bodde i ett stort hus på landet med tillhörande jätteträdgård, hon jobbade heltid, mor till tre överaktiva barn som höll på med diverse sporter samt scouting och musikskola och som dessutom behövde skjuts till samtliga aktiviteter då vi bodde 1 mil utanför samhället. Hon var engagerad i idrottsföreningen, hem och skola, hade symöten med väninnorna och sprang på föräldramöten...
Trots detta var vår frys alltid full av hembakat (jag tyckte det var superlyxigt och festligt om vi någon gång åt "köpebröd"!), allltid vällagad mat från grunden, alltid storstädning på helgen (minns doften av nyskurat golv) och alltid var alla trädgårdslanden renrensade från ogräs.
Hur i hela fridens namn hann hon med?? Hade dygnet fler timmar på 80-talet?

På något sätt har min uppväxt satt en viss standard, jag har liksom en viss idealbild över hur hemmet ska skötas. Jag vill baka mitt eget bröd, jag vill hålla borta dammråttorna så gott det går och disken får inte stå många minuter innan den måste tas om hand. Det är liksom bara minimikraven över vad en ordentlig kvinna ska ordna, men vi bor på 88m2 och jag tycker ändå att det är omöjligt att få tiden att räcka till!! Hur gör man??

Måste säga att jag lite hånfullt har skrattat år RUT-avdraget. Jag kan till och med någon gång ha sagt att det är lite löjligt; ska verkligen statliga medel hjälpa de stackars förslappade själar som inte orkar ta hand om sin egen smuts? Nej, nån måtta får det väl vara!
I mer än en månads tid har jag varje vecka lovat mig själv att "till helgen ska fönsterna putsas", i en månads tid har jag varje söndag bittert konstaterat att jag även denna helg hittat 250 olika bortförklaringar till att slippa undan.
Så idag har jag gjort det. Jag har anlitat fönsterputsare, jag har nyttjat RUT-avdraget - and I liked it!!!
Två fönsterputsar-män (varför finns det bara manliga sådana förresten? Hur många av era män, kära läsare, putsar fönsterna hemma?) dök upp hos oss i förmiddags. De klev in i vår lägenhet 09.17, de gick loss på våra fönster med diverse skrapor, trasor och rengöringsmedel och klev ut genom dörren igen 09.34. 17min???
17min är nog ungefär den tid det skulle ta för mig att leta reda på fönsterskrapan och putsmedlet i förrådet!

Nu ligger jag här i soffan efter avslutad träning; förkyld, hängig, trött och har ont i hela kroppen och tänker inte lyfta ett finger för att göra någon nytta här hemma. Men ändå har vi husets finaste fönster och jag har faktiskt inte ett uns dåligt samvete över att ha köpt mig fri från detta jobb.

Så tack RUT, jag tar tillbaka alla onda ord och hyllar dig härmed som den vardagshjälte du är!

söndag 1 maj 2011

Mat

Visst är det egentligen ganska intressant med just mat?!
Maten fyller så många olika funktioner i våra liv. För mig är det kanske i första hand kroppens bränsle och en oerhört viktigt ingrediens i mitt löparliv för att jag ska kunna prestera maximalt. Jag är därför mycket noga med att laga näringsriktig och bra mat, med mottot att nyttig mat inte måste vara tråkig mat. Målet är att varje vecka ska innehålla minst två nya recept som jag aldrig provat tidigare - allt för att matlagningen ska bli så rolig som möjligt och kosten så varierad som möjligt. Veckans meny planeras på söndagen och därefter blir det storhandling då det är helt uteslutet för mig att gå och handla på veckorna då det är tids- och energikrävande nog att laga middag varje kväll efter avslutad träning.
Men mat är så mycket mer.
För mig är det också något socialt - en god middag med familjen eller med vännerna är det perfekta sättet att umgås. Att dessutom laga maten tillsammans med någon som är lika intresserad av matlagning som en själv är ett sant nöje!
Att gå på en bra restaurang och bli bortskämd med att få välja och vraka från en meny och därefter bli tipsad om det perfekta vinet till maten är en underbar lyx, som balsam för själen och helt oslagbart!
Att läsa kokböcker och att själv exprimentera med nya smaker och hitta på nya recept är som ett spännande äventyr - ett lika stort äventyr som att vara på semester i främmande länder och prova på nya, annorlunda maträtter som man aldrig sett förut.

Mat kan också vara något komplicerat, något ångestladdat och något nödvändigt ont. Många är de människor som bantar och mår dåligt över sin kropp, många är de som är ätstörda och antingen äter för mycket eller inget alls, många människor lever i länder där mat är en lyx då de inte säkert vet om de får mat för dagen.
Under en period av mitt liv var mat även för mig något oerhört komplicerat och svårt. En tarmsjukdom gjorde att jag inte kunde äta och när jag väl blev fri från sjukdomen var min syn på mat så förvrängd och skev att jag inte visste vad, hur eller hur mycket man skulle äta varför maten plötsligt blev en väldigt central och oerhört komplicerad del av mitt liv.
Efter att ha kommit till rätta med detta infann sig en balans i kroppen och mat har sedan dess enbart förknippats med positiva tankar hos mig. Först efter det kom även resultaten av min träning, det var helt otroligt att upptäcka hur mycket mer man orkade när kroppen fick den energi som den behövde.

Igår hade jag en perfekt dag i matens tecken. Bästis Malin skulle ha födelsedagsfest för 20 personer och jag fick äran att hjälpa till att utforma och tillaga en vårbuffé - hur kul som helst!!
Sparristerrine, bakade färskpotatisar med västerbottencreme, honungsmarinerade kycklingspett, pestofylld foccacia, kallskuret, sallad med mango och mozzarella, tunnbrödsrullar med lax och pepparrot mm.
Malin hade dessutom förberett sin paraddessert; underbara små maränggrottor med mascarponecréme toppade med fruktsallad.
Efter avslutad matlagning for jag hem, svidade om till feststassen, hämtade maken och återvände till festen som en "vanlig" gäst. Och vilken trevlig fest vi hade! Jag fick chansen att lära känna en massa nya människor och framförallt att prata med de tjejer som ingår i Malins "andra" tjejgäng som jag hört så mycket bra om men aldrig riktigt haft möjlighet att lära känna.



God mat + goda vänner = receptet på en perfekt lördagskväll!