söndag 27 oktober 2013

Att leva utan löpning

Jodå, det går tydligen att leva ett liv utan att springa, även om det är ett liv med en ständig känsla av att något saknas. Lite som att glömma jästen när man bakar bröd, ketchupen till korven eller att sminka sig men sedan glömma att avsluta med mascaran. 

Sedan Eindhoven marathon har jag inte tagit ett enda löpsteg. Ett medvetet och alldeles frivilligt val som inte beror på att jag inte kan springa, inte får springa eller inte vill springa utan en löpvila som görs i rent förebyggande syfte.
Då mina skade/sjukdomssymtom är diffusa och känslan på de senaste loppen har varit att hela kroppen "lägger av" har ett av de spår som utretts varit om överträning kan vara orsaken. Det har konstaterats att så inte är fallet, men på vägen har jag ändå från flera håll blivit rekommenderad att ta ett par veckors löpfritt då jag sedan min senaste skada 2007 inte minns när det senast gick två dagar i rad utan löpning. En löpvila för att undvika framtida skador, för att undvika att drabbas av överträning och för att minimera risken för att någon gång (hemska tanke) tröttna på löpningen ska tydligen vara nyttigt säger förståsigpåarna.
Efter misslyckandet i Eindhoven och det slutliga beviset på att min kropp mår skit kändes det lägligt att en gång lyssna på råden och ägna ett par veckor till vård av löparmusklerna innan det är dags att samla fokus inför säsongen 2014. Kanske kan detta även bidra till att läka ut vad det nu än är som är fel i min kropp.

Att vila helt är såklart inte ett alternativ för en löpare som är van vid tre timmars daglig träning, så nu har kreativiteten plockats fram och livet utanför löpningen ska utforskas till fullo.
Så jag äter mig runt gymmets alla gruppträningspass och har med glädje trampat mig igenom spinningpass till bra musik, stretchat mig igenom rörlighetspass i mörker med tända ljus, dansat mig igenom Bodystep pass och kulmen kom på den sedvanliga långpasstiden i lördags förmiddag när ni andra i löpareliten plågade er igenom Terräng SM medan jag skuttade runt i mitt flashigaste träningslinne på ett jympapass. Kände mig fånig och löjlig när jag försökte mig på diverse moves bland alla duktiga jymparutinerade motionärer och pensionärer och skrattade gott när vi skulle få "en rejäl utmaning" genom att jogga oss runt i salen. 
Men skrattar bäst som skrattar sist. Är rädd att jag var den enda som vaknade med träningsvärk dagen efter...

Jag har tagit mig tid att vara med på simklubbens "crawlskola" på söndagar för att förfina min teknik. Som före detta tävlingssimmare behärskar jag alla fyra simsätt, men då det rullat iväg 15år sedan jag senast startade en tävling har jag länge haft en känsla av att jag tappat en del teknik och lagt mig till med dåliga ovanor under de softa 3km simningarna jag ägnar mig åt varje torsdagsmorgon ackompanjerad av lugn musik och levande ljus.
Nu slipas istället tekniken med hjälp av handpaddlar, simfenor och en simtränare som från bassängkanten justerar allt från för "slappa" fotleder till för liten "kick" med handen i slutet av armtagen. Även om min teknik i allt väsentligt verkar sitta i ryggmärgen känner jag redan efter två gånger klara förbättringar och framförallt har jag färskat upp minnet på alla roliga övningar man faktiskt kan köra i bassängen istället för att bara nöta längd efter längd i samma fart en hel timme.
Att min nya Suunto klocka kan räkna längderna åt mig gör ju i och för sig nötandet en aning roligare, men just därför tänker jag ta tillfället i akt att ägna den nötande timmen i bassängen åt att tänka teknik istället för bassänglängdsräkning. Tack för det Suunto!

I ett liv utan löpning finns det även tid till att fixa hemma vilket har gjort att vi äntligen har fixat lite ordning i vårt träningsrum och sett till att alla pilatesbollar, hantlar, skumrullar, gummiband, medicinbollar, häckar och yogamattor har fått en egen plats samtidigt som det finns yta nog kvar på golvet att faktiskt träna. 
                      

Det finns tid till långpromenader med mammalediga vänner och deras barnvagnar där motionen är underordnad den sköna känslan av att insupa frisk luft samtidigt som man avhandlar samtalsämnen om allt från ena vännens i nyinköpta pysventiler som ska underlätta bebisarnas gasiga magar till vilka pumps någon annan ska ha på sig på helgens festligheter. Helt löpfria samtalsämnen i ett forum där ingen bryr sig om vilken kilometertid jag snittade på senaste passet eller vad jag gör på en tusing.
Det finns tid att ta hand om nära och kära och erbjuda min hjälp till de närstående som är sjuka och behöver mig. Tid att fika med min pappa, se brorsans 800 bilder från sin USA-resa, gå på bio med min älskling, käka middag med min mamma och stanna en stund extra på gymmet för att snacka skit och svettas i bastun med en kompis. 
Det finns tid att jobba någon timme övertid på jobbet när situationen kräver det, man kan välja vad man vill till middag och mellis utan att bekymra sig över hur valet påverkar min prestation på det viktiga träningspass som lurar runt hörnet. Jag kan ta "sovmorgon" på vardagarna då morgonträningen är förkortad och hinns med även om jag stiger upp vid 6,30 istället för 5,15 och på helgen finns tid till riktig sovmorgon och långfrukost då långpasset är utbytt mot gruppträning på gymmet. 

Men trots allt detta mys och all denna "lyx" är det ändå något som saknas för att livet ska vara komplett.

Ett stilla långpass i solen i härlig höstluft bland färgglada löv.
En löprunda med vansinniga tröskelintervaller där musklerna skriker, svetten rinner och pulsen slår i taket men där klockan visar att man är något bra på spåret.
En löprunda en tidig morgon som avslutas med en rykande het kopp kaffe och din favorityoghurt framför nyhetsmorgon med morgontidningen i handen.
En tävling där dagar av nervositet ansamlas för att släppas fritt och omvandlas till adrenalin när startskottet går och all fokus och all kraft läggs på att uppnå det ultimata målet.

Ett liv utan löpning är ett mycket bra liv.
Ett liv med löpning är livet de lux.

tisdag 22 oktober 2013

Att stanna upp.

Jag ber om ursäkt för den senaste tidens bloggtorka, jag har tänkt på er flera gånger och tänkt att jag ska uppdatera er med ett inlägg men det har var gång slutat med skrivkramp.

Jag borde ha skrivit en race report från Eindhoven och berättat om hur jag bröt efter 32km. 
Jag borde ha berättat om hur utredningen av min skruttiga kropp fortsätter med nya blodprover, läkarbesök och MR av min rygg. 
Jag borde ha skrivit ett inlägg om att valet av löparklocka slutligen föll på en Suunto Ambit 2 som blir en härlig vän på kommande träningspass.
Jag borde ha låtit er läsa om en mysig helg med min familj där min bror, fina svägis och älskade syskonbarn var hemma från Stockholm.
Men var gång jag ska skriva så kommer inte orden fram, jag kan inte formulera mig och tankarna svävar iväg på annat. Något annat mycket tråkigare, men betydligt väsentligare.

En person som står mig nära har blivit allvarligt sjuk och plötsligt känns allt annat så meningslöst, så futtigt och så oviktigt.
Jag tänker på alla gånger jag bekymrat mig över att jag inte har några roliga kläder i min garderob, att det är jobbigt att stiga upp på måndagsmorgonen, hur jag ska hinna med träningen, vad jag ska laga till middag och där den största sorgen är ett misslyckat marathonlopp.
Jag inser nu att när det är ens största problem i livet, då har man det väldigt bra.

Jag uppmanar er alla att surfa in på Frida Södermarks blogg på lopningforalla.se och följa hennes 33mil löpning från Wien till Budapest där hon samlar in pengar till cancerforskning till minne av sin pappa som nyligen avled i cancer. Imponerande läsning om en imponerande löpare, men framförallt uppmanar jag er att stödja hennes insamling. 
Skänk en gåva som kan hjälpa min sjuka anhörig, skänk en slant för Frida och hennes pappa, och skänk framförallt en slant för ALLA cancersjukas skull så att de kan få  ett långt liv med livskvalitet.

Skänk 100kr genom att SMS:a PAPPA 100 till 72970
Skänk 50kr genom att SMS:a PAPPA 50 till 72970
Eller sätt in valfri summa på PG 900690-9 och märk inbetalningen med "Fridas pappa".

Insamlingen är öppen till på fredag.

FUCK CANCER.

söndag 13 oktober 2013

DNF

Så var det med den saken, och därmed är det alltså inte så trevligt i Eindhoven längre. 
Jag ber att få återkomma när jag samlat tankarna och besparar er därmed ytterligare ett deppigt sjukdomsinlägg.

DNF är trist.
Att vara mystiskt sjuk är dock ännu tristare.

lördag 12 oktober 2013

Har det trevligt i Eindhoven

Vid lunchtid igår lämnade jag jobbet för att påbörja resan mot äventyret i Eindhoven. Allt började bra med att de lagom att vi startat bilen ringer från KLM för att meddela att det är "problem med vår flight" och att vi kanske måste flyga en annan rutt. Vi blir uppmanade att gå direkt till deras disk när vi kommer fram till Landvetter så när vi väl är där och ser på avgångstavlan att vårt plan inte alls är inställt, som vi hade förväntat oss, blir vi en aning förbryllade. 
Vi går till KLM-disken där vi får veta att flighten inte är inställd utan att de bara har bytt till ett mindre plan innebärande att femton personer därmed inte längre får plats och att vi har blivit två av "de utvalda" som ska bokas om till en annan resa. Inte superkul och inombords är jag duktigt förbannad, men försöker vara trevlig och tillmötesgående och hjälpa till att hitta en lösning och efter 45min har de hittat en flight till Düsseldorf som vi kan flyga istället. Men så när de förstår att detta innebär en tågresa på över två timmar för oss med flera byten ändrar de sig och plötsligt finns det visst två platser på planet. Fattar absolut ingenting men tackar och tar emot, blir återigen incheckade och kan efter många om och men köpa oss varsin lunchmacka som vi käkar springandes till gaten eftersom de nu har försinkat oss så mycket att vi håller på att missa avgången. 

Men sedan flyter allt smidigt och efter en dryg timmes flygtid landar vi i Amsterdam där vi möts av en representant från loppet som tydligen ska skjutsa oss till Eindhoven. Lyxig service!
Vi hoppar in i en minibuss tillsammans med ett gäng kenyaner som förklarar att de är där för att försöka slå banrekordet och springa sub 2,05. Känner att jag inte har så mycket att tillföra samtalet och ser att de inte blir överimponerade när de frågar efter mitt PB och får veta att det är 2,45. En morgonjogg för dem liksom.
Ängar mig istället åt att beskåda det Holländska landskapet genom fönsterrutan och får bl.a. se den stora Philips fabriken som ju är Eindhovens stolthet. Spännande.

När vi kommer fram till hotellet, som för övrigt är väldigt fint och trevligt, hälsas vi välkomna och visas sedan in till det "hospitality room" som ska ge oss all service som behövs inför loppet. Här finns under hela helgen tillgång till massage, mat, gemensam träning mm. 
Härlig service, absolut, och något jag såklart är tacksam över men är det något som gör mig nervös och spänd så är det när det är löpare överallt och allt det pratas om är hur fort man ska springa, hur mycket pengar som ska vinnas, hur man ska träna, hur man ska ladda osv. Jag uppfattas säkert som osocial men jag undviker dessa arrangemang så mycket som möjligt då jag alltid presterar som bäst när jag får ta det lugnt, slappna av och nästan känna det som att jag är på en semesterresa där löpningen är en rolig upplevelse och inte ett jobb. Att sitta på hotellrummet i flera dagar och bara vänta på race ger mig krupp och dessutom tycker jag att det är onödigt att inte passa på att se lite av omgivningarna när man får chansen. Därmed inte sagt att jag inte tar löpningen på allvar, jag tar ju inte en långpromenad runt stan, dricker vin och käkar skräpmat dagen innan race men jag gör saker jag mår bra av och som får mig att slappna av.
Så istället för att äta pastamiddag med de andra i den tråkiga konferenslokalen igår kväll tog vi en liten promenad i stan och hittade en mysig restaurang där vi i lugn och ro åt en trevlig middag i ensamhet där vi pratade om allt från himmel till jord, utom löpning.
Idag har jag kört ett lätt träningspass innan det var dags för min fina Jonne att få ut något av resan. Vi gjorde därför det vi alltid gör när vi kommer till en ny plats, kollar in fotbollsarenor, så det blev en tur till Philips Stadium som är PSV Eindhovens arena. Tyvärr fick vi bara se den utifrån och gå en sväng i fanshopen men det räckte gott då Gislavedsbördige Oskar Hiljemark prydde arenan på en stor bild vilket fick Jonne att nästan spricka av stolthet då de har tillhört samma klubb.
En lång lunch, en liten sväng runt stan för att se lite andra sevärdheter och lite shopping på sportmässan är vi nu tillbaka för tekniskt möte på hotellet innan vi sedan flyr pastapartyt för ett eget dito på en trevlig restaurang längre ner på gatan. 
Mitt sätt att hitta harmoni och glädje till att springa fort. 

Inget pastaparty här inte. Önskar bara att jag fått firren serverad utan huvud. Och ögon.

         
Två Gisare i Eindhoven. Jonne på marken och Oskar längst till höger på bilden på arenaväggen. Stort. 

torsdag 10 oktober 2013

Börjar tagga för Eindhoven marathon!

Nu såhär på torsdagskvällen när väskan är packad, sista träningen på svensk mark är avklarad och allt praktiskt fix kring resan är klart börjar den där sköna marathonfeelingen smyga sig på. 
Lite senare än vanligt, med bara ett par dagar kvar till race, men så har de sista förberedande veckorna inte riktigt sett ut som de brukar heller.

Vad gäller träning, kost och vila har jag gjort precis som de femtontalet tidigare gånger jag sprungit marathon, det går liksom lite på rutin numera - man vet vad som funkar. Rutinen gör att jag har slutat fundera på om jag gjort tillräckligt många snabba pass, tillräckligt många långa pass, kört tillräckligt mycket styrka, tränat tillräckligt mycket överhuvudtaget eller om jag kanske rent av har tränat för mycket. Nej, jag vet numera att det som är gjort är gjort, ingen vits att se tillbaka och fundera för man kan inte ändra på något sista veckan i alla fall. Man måste lita på sig själv och på att den plan man lade upp för sin träning när man planerade in sitt race var optimal och genomtänkt och så länge man har följt den planen kan man möta loppet med ro.
Och det kan jag. Träningen är gjord till punkt och pricka och då är det bara att förbereda sig med vila, mat och sömn för att se till att vara sitt allra piggaste jag när det sen äntligen blir dax för race-day.
Inte heller har den klassiska tävlingshypokondrin dykt upp. Jag har inte inbillat mig förkylningar, inte känt efter om jag kanske är lite risig i magen, inte undvikit folksamlingar mer än vanligt och inte våndats inför sista dagarnas träningspass av rädsla för att ramla och bryta benen. Att hypokondrin har uteblivit beror dock inte på att jag börjar bli rutinerad, den kommer nog alltid finnas där inför viktiga lopp, utan enbart på att jag haft fullt upp med att bekymra mig för de hälsoproblem som faktiskt är konstaterade och finns på riktigt.

För vad som skiljer de senaste veckornas förberedelser mot den vanliga uppladdningen är de otaliga behandlingar med massage, stötvåg, akupunktur och tillrättaläggande av kotor som jag har sprungit på var och varannan dag för att försöka hinna få ordning på mina mag- och ryggproblem innan söndag. Ena dagen har jag haft skitont efter den senaste våldsamma behandlingen, nästa dag har jag känt mig rörligare och mer välmående än på länge för att nästa dag återigen må skit med smärta, andningsproblem och trötthet.
Men jag är hoppfull, för den här gången har det funnits en genomtänkt strategi och en behandlingsplan och såhär när ömheten efter gårdagens sista smärtsamma stötvågsbehandling börjar släppa mår jag faktiskt bättre än på länge. Och då börjar man ju hoppas. Och längta. Och bli tävlingssugen. Och taggad. Och drömma. Och fokusera. 

Men är det rätt sak vi har behandlat? 
Har vi haft tillräckligt med tid?
Vem vet.

lördag 5 oktober 2013

Brödrostlopp 2.0

Idag har det sprungits brödrostlopp i det allra djupaste av småländska skogar. Just benämningen brödrostlopp andas dock lite väl mycket 1980-tal om du frågar mig. År 2013 är det nämligen väldigt ont om brödrostar bland priserna även om elektroniktemat verkar hålla i sig även detta årtusende. I dagens Gummilopp cashade jag som segrare nämligen in en surfplatta så när man nu åker på brödrostlopp är det verkligen en uppdaterad version av 80-talets dito.  Brödrostlopp 2.0.

Detta mycket glamorösa och prestigefyllda brödrostlopp 2.0. gick av stapeln med start vid gummifabriken i Horda, sedan väntade 8km raksträcka på asfaltsväg innan man nådde målet i Rydaholm. Kan vara en av Sveriges tråkigaste bansträckningar då den inte ens kryddas med backar, vackra vyer eller är kantad av någon stor publiksamling.
För er "utsocknes" som inte vet är Horda en liten by med 370  invånare och därifrån sprang man alltså till Rydaholm, en by med 1480 invånare. Så även om båda byarna gått man ur huse för att titta på loppet räckte ändå antalet åskådare till att fylla mer än bara upploppsrakan med publik.
Att man dessutom springer från punkt A till punkt B kan också vara till bansträckningens nackdel då det ju innebär ett visst lotteri med vindriktningen. Ett lotteri där vi idag drog nitlotten och fick springa hela racet i motvind.

Nu låter det ju kanske som om det mesta var negativt med detta lopp, men det vill jag absolut dementera. Tvärtom. Det var vrålkul!
Dels älskar jag den avslappnade stämningen på smålopp där inte allt behöver vara perfekt utan man skickas iväg till start av en gammal man som ropar "klara färdiga gå" i en megafon och informationen om vätskekontrollerna lyder "att de finns där de brukar vara". Allra roligast är det när loppen går på hemmaplan och man känner stora delar av startfältet vilket gör själva deltagandet till minst lika mycket en social sammankomst som en tävling.
Idag var vi dessutom ett gäng löpande vänner på olika nivå som skulle springa loppet samt en person som var med som coach och glädjen i det hela blir så mycket större när man har nära vänner i närheten som man kan "fiva" och lyckokrama i starten och jogga ner och dricka varm saft med i målfållan.

                           Lagbild


Loppet då?
Min tanke med att springa var utöver den sociala biten med vännerna att få ett sista bra fartpass inför nästa helgs marathon. (Ja, jag har bestämt mig för att chansa på en start i Eindhoven trots min tveksamma hälsa. Men mer om det i ett annat inlägg...)
Teamade direkt vid startlinjen upp med min gamla löparkompis, tillika mycket rutinerade och duktige marathonlöpare, Micke från Apladalens löparklubb och vi växeldrog i den sega motvinden från start till mål. För första gången märkte jag verkligen hur stor nytta man har av att ligga i rygg på någon när det blåser så kraftigt för var gång Micke gick upp och drog kände jag mig superpigg och tyckte att det gick för sakta. När jag då istället gick fram för att dra upp farten upplevde Micke det precis likadant vilket tydligt visar hur mycket lättare det var att ligga bakom.
Vi hade det väldigt trevligt därute i spåret jag och Micke, kanske lite för trevligt och bekvämt för att man ska vara helt nöjd med sin insats. Men då människan (läs jag) av naturen är ganska lat och vi hamnade lite i ett vakum med ganska långt avstånd till löparna bakom för mig och lite långt fram till nästa för Micke, tror jag inte att någon av oss hittade den där tändvätskan som behövs för att pressa sig utanför bekvämlighetszonen. 
Så efter en halvtimma i det ruggiga höstvädret korsade vi mållinjen, jag som segrare och Micke som femma, och jag kunde konstatera att jag inte var det minsta trött utan fick nöja mig med att logga ett väldigt behagligt och trevligt tröskelpass i 3,43 fart i träningsdagboken istället för ett tuffare fartpass.
Men det känns ändå bra, jag var pigg och allt kändes lätt och fint, jag fick en bra genomkörare utan att förta mig inför kommande helgs bravader och framförallt fick jag massor av positiv energi av att ha så roligt!

Efter målgång, dusch och jordens längsta prisutdelning där ALLA deltagare i ungdomsklasserna skulle kallas fram följt av topp 10 i dam- och herrklassen kunde vårt lilla gäng åka vidare mot Ågårds Lantcafe där vi bokat bord för att tillsammans avsluta äventyret med en  buffé av härligt goda smörrebröd. 

I härligt mysig stämning med mycket prat och många skratt runt bordet fyllde jag på depåerna med ett smörrebröd med ägg och räkor, ett med rostbiff och remoulad och ett med päron och brieost innan vi rullade hemåt och kunde lägga en helt fantastisk lördagsförmiddag till handlingarna.
           
               Smörrebröd i mängder!


Nu soffan, filten, regnet smattrande mot rutan och en bra bok. Härliga helg!

torsdag 3 oktober 2013

En torsdag i oktober

Nyss stod man där på Tjejmilen, totalt överhettad efter målgång och var tvungen att jogga ner enbart iklädd tävlings-hotpantsen och sport bh för att inte dö av värmeslag. Känns som igår.
Nu inleds varje dag med att jag iklär mig kläder för morgonjogg i tron att jag vaknat upp till en solig sommardag,  snörar på mig skorna och kliver ut på trappen och blir var dag lika förvånad över att det:
1. Är mörkt ute 
2. Är minusgrader
Stänger snabbt som ögat dörren igen för att inte frysa häcken av mig och får revidera om mitt klädval från korta till långa byxor, byta hårband mot pannband och hänga på mig en reflexväst. 
Vart tog den härliga sommaren vägen?
Jag önskat verkligen att jag kunde sälla mig till alla dessa positiva människor som glatt hävdar att "Sverige är så underbart som har fyra helt olika årstider". Men tyvärr, mörker och kyla har ingen som helst charm i min värld. Sverige är ett riktigt skitland under perioden oktober till mars.

       
Efter många ombyten är jag äntligen redo för morgonjogg. Det fanns bara två bra saker med dagens snortidiga morgonjogg i beckmörker och fyra minusgrader - min nya mycket smidiga reflexväst och det faktum att jag kvällen innan fyllt på kaffemaskinen med de godaste kapslar jag någonsin hittat. Dagens första kopp kaffe vägde upp för mycket ont.


Efter en lång och intensiv dag på jobbet var det så dags för dagens andra pass, lite snabba intervaller, löpskolning och löpstyrka. Slapp reflexvästen, fick springa i dagsljus men några shorts blev det inte tal om. Passade dock på att bjuda grannarna på en liten show då jag var för lat för att åka till idrottsplatsen utan istället körde löpskolning och häckgång i trädgården. 

Så här kan det se ut en vanlig torsdag i en radhuslänga i Gislaved. 

För övrigt har här just intagits en kycklingwok samtidigt som Kockarnas kamp visades på tv. En Kycklingwok som i sig var i det tråkigaste, mest färglösa och illa kryddade jag lagat på länge men som när den avnjöts tittandes på stjärnkockarnas perfekt komponerade trerättersmeny framstod om än mer medioker. 

Vardag? Javisst.

onsdag 2 oktober 2013

Klockor. Igen.

Jaha, ni var ju inte så hemskt aktiva häromsistens när jag slängde ur mig frågan och bad om tips över vilken GPS klocka jag bör investera i nu när min Garmin 210 har börjat sjunga på sista versen.
Ni är dock ursäktade då jag inser att det kanske inte är så himla lätt att komma med tips på lämpligt val efter att jag publicerat en meterlång kravspecifikation över vilka finesser en klocka bör ha.

Nu gör jag det lite lättare för er och ställer en mer direkt fråga:
Jag har blivit sugen på att testa nytt märke, har alltid varit Garmin trogen, och funderar på Polar RC3 GPS som ska vara Polars första klocka med inbyggd GPS. Man vill ju egentligen inte vara försökskanin och köpa första versionen av någonting, men då det ju är en tillverkare som länge hållit hög kvalitet på sportklockor är jag ändå inte alltför skeptisk. 
Någon som har testat den och kan komma med lite ris och ros?