lördag 26 december 2015

Jul

Då går en mysig jul med släktkalas till höger och vänster varvat med bra med träning mot sitt slut. Lika konstigt varje år att julen med ett så väldigt långt uppsnack passerar så fort liksom. Men, är väl ett tecken på att det är kul tänker jag. 

På julaftons förmiddag har jag alltid lyxen att själv då bestämma över min tid då min fina J har som tradition att ge sig ut i skogen och jaga hare med sina kompisar. Älskar den där stunden på julafton som är enda stunden på hela helgen då jag liksom bara får vara ensam (Även om jag såklart är oerhört tacksam över att jag har en härlig familj och många vänner att fira med, råkar bara vara en person med stort behov av att få vara själv ibland) I år ägnade jag min "egentid" åt sovmorgon, julfrukost i sängen och sedan 26km distans, som skulle varit 20km men då tomten gett mig riktigt pigga ben i julklapp kunde jag bara inte låta bli att förlänga lite när klockan visade att jag trampade på i 4,10 fart. Resultatet blev att jag fick snabbduscha för att inte familjen skulle få psykbryt över att min försening skulle resultera  att vi blev tvingade att äta kall dopp i grytan, men det kunde det ju vara värt. Spelade sedan julklappsspelet, ett frågesportspel om onödigt vetande (som tex vilken veckodag det begås flest bankrån eller om tysta eller högljudda fisar luktar mest?) och hade det allmänt mysigt med familjen resten av dagen. 

    Lillebror vann en vikingahjälm som
    jag utgår från att han använder på 
    läktaren på fotbolls EM i sommar...
 
   Min fina J vann ett minipingis som 
   såklart skulle testas omgående. På
   bekostnad av pappas finservis.

På juldagen blev det en timme distans och en timme styrka på ett öde gym (mycket tacksamt att ha passagebricka så man kommer in även när receptionen är stängd) där jag till och med vågade köra både chins och brutalbänk då ingen fick chansen att skratta åt mig. Det skulle jag inte gjort för när det sedan var dags att fortsätta familjemyset med besök hos svägerskan med familj var vi nära en smärre katastrof då jag lyckades vika in min nästan 180cm långa kropp i tvååringens lektält men då vi hade lekt färdigt hade stelnat till så till den milda grad att jag inte lyckades ta mig därifrån utan hjälp. Till tvååringens stora skratt och förtjusning bör väl dock tilläggas. Bjuder på den.
På kvällen blev det Boef Bourgogne hos morsan och häng i soffan framför På spåret. Passade även på att kolla in Sällskapsresan som lägligt nog visades på tv vilket blev alldeles utmärkt som uppladdning inför det träningsläger på  Kanarieöarna som hägrar imorgon.

Då jag stundtals är rätt kass på att uppdatera bloggen har jag på allmän begäran bestämt mig för att börja använda Instagram som känns som ett snabbt och lätt sätt att "miniblogga".
Så när jag inte uppdaterar här kan ni följa mig där istället - ni hittar mig som "lilla kenyanen" där också och profilen är offentlig så ni är alla välkomna! 
Jag ska verkligen göra ett försök att uppdatera där ofta, är dock inte så bra på det där med sociala medier och dessutom en usel fotograf så jag reserverar mig för att innehållet inte kommer att hålla någon högre kvalitet. 

Nu dags att förbereda för julens sista kalajs då kompisgänget kommer hem till oss på mingel. Men först en cykeltur i vårvädret med min fina J.


God fortsättning till er alla! 

söndag 20 december 2015

Det lackar mot jul!

Julen närmar sig med stormsteg och överallt hör man om den där julstressen. För mig har den av någon anledning totalt uteblivit i år, vet egentligen inte varför jag är så lugn eftersom vi ska vara ett tiotal personer som ska hänga här hos oss både på julafton och på annandagen. Kanske har jag glömt något som borde ha fixats? Kanske borde jag ha fixat något mer?
Men vad tusan, varför stressa upp sig liksom? Jul lär det ju bli även om jag glömt någon maträtt på julbordet och det är ju trots allt bara familj och bästa vänner som ska hälsa på och det är ju inte som att vår bekantskap upphör om jag inte har kokat egen knäck (för det har jag inte), pyntat finaste granen (för det har jag inte heller) eller köpt tvåtusen julklappar (för det har vi också skippat). 
Nu låter det som att jag typ ställt in julen, det har jag såklart inte, men precis efter jul åker jag på träningsläger i två veckor varför det känns lite meningslöst att sätta upp en gran för bara ett par dagars beskådan eller att behöva slänga en massa mat då ingen är hemma och kan äta upp resterna.
Så vi gör precis bara det vi tycker är nödvändigt för julstämningen och konstaterar att det viktigaste trots allt är att få umgås med våra nära och kära. Känns helt rätt.

I fredags var det dags att inleda julmyset. Jag, mamma, min kompis Malin å hennes mamma drog till Borås för att gå på julkonsert med Shirley Clamp, Barbados-Magnus och Sonja Aldén. En riktigt trevlig show med en bra blandning av nya och gamla, kända och okända julsånger. Discokungen Magnus moves på scenen gjorde till och med att man fick lite feststämning där mitt emellan "O helga natt" och "Nu tändas tusen juleljus".
Kvällen toppades med ett besök på tapasrestaurangen Babbel där jag både blev starstruck och väldigt nyfiken när den första jag såg var Jonas Colting. Hade gärna velat se om "Mr Anti Carbs" tallrik likt min innehöll både kycklingpirog och vitlöksbröd. Tveksamt...
Gällande träning var detta dagen då jag äntligen vågade köra lite kvalitet efter några dagars förkylning vilket både var bra och dåligt. Bra för att jag verkligen kände att jag behövde få lite fart på benen, dåligt för att jag sprang så jäkla lusigt. 

Idag fortsatte familjemyset då svärfar med fru kom från Götlaborg och kikade förbi för middag då vi inte ses på själva julen. Det lyxigaste med detta var att svärfar jägaren dessutom fixade maten så jag kunde sova ut i lugn och ro innan jag gav mig ut på 33km långpass utan att behöva stressa eller bekymra mig för matlagning. Istället fick jag komma hem till dukat bord med långkokt älgkött och en sås från himmelen. Kunde ha ätit bara sås och potatis och ville helst slicka rent såskoppen efteråt men det gjorde jag inte, valde istället att spara såsen i frysen till någon lyxig middag framöver. Långpasset gick för övrigt också skit, precis som kvaliteten i fredags. Det var helt vansinnigt segt och jag kände mig helt låg på energi hela vägen. Bara att inse att sviterna av en förkylning sitter kvar längre än man tror och vara nöjd över att man i alla fall tog sig igenom passet. Men tar man dumma beslut i stressen över att träna ikapp förlorad träningstid som att tex ägna veckans vilodag åt att jogga en runda med sin bättre hälft ("bara för att det är mysigt") innebärande att vilodagen blev till 12km löpning + 30min styrka får man skylla sig själv om det blir lite segt efter några dagar. Att man aldrig lär sig.
Nåväl, bara att hoppas att det lossnar snart och att jag inte gått på för hårt för tidigt inpå förkylningen och blir hängig igen.
För övrigt kan det vara värt att notera att långpasset fick genomföras i 11 gradig värme vilket gillas skarpt. Mer klimatförändringar åt folket!

         
  På väg ut på långpass klädd i på tok för
  mycket kläder. Observera att jag inte 
  är färgblind, bara råkar vara så att rosa
  jackan och röda mössan är skönast.

lördag 12 december 2015

Tröskel, förkylning och fast vid tv:n

Jamen herregud. Den där tv-serien "Bron" som alla tjatat om så länge. Hade inte sett ett enda avsnitt men fick häromdagen för mig att ge det en chans och började titta ikapp på SVT Play. 
Det skulle jag inte ha gjort.
Jag är fast. Helt lost. Nu bara måste jag få in ett avsnitt typ varje kväll, och om jag inte hinner innebär nästa dag bara en transportsträcka till kvällen då jag kan få  chans att se fortsättningen.
Sjukligt spännande, och första gången i mitt liv jag fastnat för en tv-serie. Grymt att jag har tre säsonger att titta ikapp, eller ogrymt eftersom det äter upp en massa tid jag kunde gjort annat vettigt med... 

Men dåså. Då vet ni i alla fall varför det efterfrågade inlägget om hur jag tränar tröskel har fått dröja. Alltså självklart inte för att jag inte tränar, så långt har det lyckligtvis inte gått att en tv-serie får gå före träningen, men bro-tittandet har övertagit surftiden.

Så hur tränar jag då tröskel?
För det första tränar jag ganska mycket tröskel, i regel ett pass per vecka när jag är i full träning. Hur det ser ut varierar dock från gång till gång, några ständigt återkommande pass är 3*3km, 4*2km eller 10*1km men det dyker alltsom oftast även upp snabbdistanspass på allt från 30min till 45min och så mitt favorit hatkärlekspass om 5-4-3-2-1km som är grymt bra marathonträning men riktigt tufft mentalt då det kräver full fokus under en väldigt lång tid.
Vilken fart jag håller varierar givetvis beroende på hur bra form jag är i, hur vädret ser ut och hur sliten/pigg jag är för  på dessa pass är det ju i huvudsak känslan som styr, alltså att känna när man ligger på sin tröskel och exakt vad det innebär i fart varierar ju från gång till gång efter ovan nämda parametrar. Man kan givetvis köra med pulsmätare, vilket jag oftast bara gör om jag springer på löpband dels för att jag inte litar på bandets kalibrering, dels för att jag måste hålla en helt annan fart på bandet än ute för att nå samma ansträngning och dels för att jag har svårare med fartkänslan när jag står på band.
Ute litar jag dock enbart på känslan men vet ju ungefär vilken fart som brukar vara lämplig och har därmed den som riktmärke/mål.
På den långa stegen (5-4-3-2-1km) brukar jag som riktmärke ha att starta i min tilltänkta marathonfart eller något lägre och sedan öka successivt. På 3*3km och 4*2km försöker jag ligga ungefär på min tilltänkta milfart eller något snabbare och på 10*1km siktar jag på 5000m farten.
Men som sagt - känslan får styra, att jaga en viss fart en dålig dag innebär allt som oftast att man går över tröskeln och då förlorar ju passet sin mening och är förstört. Jag tänker att passet ska vara obekvämt, men inte asjobbigt. Maxandet sparar jag till de riktigt korta intervallerna med lång vila.

       Kvalitetspass i ett soligt Florida!

Vill dock poängtera att jag inte kan så himla mycket om hur man ska/bör träna. Jag har ju en tränare som tänker och planerar åt mig - jag bara springer liksom. Vad som är rätt och fel är jag alltså inte rätt person att svara på så ovan är bara en beskrivning om hur jag tränar, hur jag tänker och vad som funkar för mig. 
Ett sista litet tips som jag tycker är riktigt kul och bra är att kombinera trösklarna med några kortare intervaller genom att tex avsluta sin snabbdistans med några enminutare, eller kanske att avsluta ett kortare intervallpass på bana med 5km snabbdistans.

Det om det.
Just nu springer jag dock inga intervaller alls för efter två veckor av riktigt bra mängdträning drabbades även jag av den där vinterförkylningen nu i veckan och efter att ha testat både metoden att svetta ut bacillerna med maxintervaller på spinningcykel och att läka ut den med ett riktigt långsamt distanspass (tyvärr varav 2,5tim i ösregn) i torsdags var det bara att inse när jag vaknade totalt igentäppt i fredags morse att lugn träning/vila verkar vara det enda som kommer hjälpa. Så på fredagen blev det därmed bara lite lättare styrketräning och igår fick det bli en lugn 9km morgonjogg med min fina J runt Hammarby Sjöstad. Segt att inte kunna köra för fullt när det har känts så bra mot slutet, men bara att gilla läget - förkylda blir alla ibland liksom. En liten tröst är dock att joggen med min fina J i och för sig var en sjukt mysig aktivitet då jag och min fina J inte kunnat springa ihop på tio år på grund av hans knäskada men nu  börjar äntligen hans kropp hålla och även han kan få njuta av löpningens tjusning. Härligt för honom och kul att kunna köra ihop ibland!

     C-vitaminbombar mig på kontoret.               Coach påminde om att även starta 
         Virusprogrammet på datorn...

Idag är jag dock piggare så förhoppningen är att det i veckan som kommer ska gå att återgå till full träning. 

Glad lucia till er!

lördag 5 december 2015

Jag och Helga på långpass

Det är storm här i södra Sverige. Vaknade i morse och såg en trädgårdsstol som flugit in i husväggen och precis missat vårt fönster på altanen och hur presseningen över trädgårdsmöblet flög som ett segel. Öppnade ytterdörren och brottade mig igenom ett berg av löv och kvistar för att ta mig fram till brevlådan och hämta morgontidningen.
Stormen Helga var och hälsade på.

Ytterst olägligt att 3 timmar långpass stod på schemat just idag eftersom jag inte direkt älskar att springa i 15 sekundmeter blåst och ösregn. Det såg ut att bli en ganska omysig förmiddag.
Vad jag dock faktiskt älskar är att alltid göra precis det som står på mitt träningsschema så det var bara att gilla läget. För att skona mig själv från besvikelse och onödig press bestämde jag mig för att springa utan GPS och endast med pulsmätare då jag insåg att det inte direkt skulle kunna bli en runda med en snittfart som skulle vara varken intressant, jämförbar med något annat pass eller särskilt upplyftande att se. Bestämde mig också för att undvika skogen då jag helst inte ville ha några träd i huvudet. 

Rundan inleddes med fem kilometer sjuklig motvind och efter dessa inledande  kilometer visade klockan att jag snittat 90% av maxpuls. Inte direkt inom gränsen för vad man kan kalla lagom på ett långpass men vad göra när man nästan blåser omkull i sidvinden, tappade kontrollen över benen i medvinden och inte kunde andas i motvinden.
Efter 2,5 timme med en total snittpuls om 86% av max och med stelfrusen kropp gav jag upp. Stannade på trappan hemma, svepte en sportdryck och tänkte gå och duscha men sen blev jag plötsligt arg på mig själv. Står det tre timmar på schemat är det baske mig tre timmar som ska göras. Så jag samlade ihop mina stelfrusna kroppsdelar, joggade till gymmet och avslutade med sista halvtimmen i värmen på crosstrainern. 

Har fått en del frågor och önskemål här på bloggen om att berätta om hur jag tränar tröskel. (Lovar att återkomma om det) Såhär brukar det dock inte, och ska det inte, gå till. Men ibland bara blir passen som de blir och det är liksom bortom ens egen kontroll.
Tre timmar med så hög puls är onödigt slitsamt men jag tänker också att det gav mig en rejäl och bra genomkörare. Nu ligger jag dock och dör trötthetsdöden i soffan och kommer inte flytta mig härifrån mer idag. Dör samtidigt också lite av tacksamhet och kärlek då min fina J städat huset medan jag varit ute och att han, som typ aldrig lagar någon annan mat än Mamma Scans pytt i panna, dessutom tagit sig tid att googla fram hur man gör en köttfärsås som just nu puttrar på spisen och som jag ASAP tänker trycka i mig.
Vägen till en trött marathonlöpares hjärta går definitivt genom magen.

Over and out.