fredag 30 december 2011

Jossans restaurangguide

Igår var jag, Jonne och goda vänner i Jönköping på ett efterlängtat besök på restaurangen Anna-Gretas, en tapasrestaurang som jag hört mycket gott om men aldrig tidigare fått tillfälle att besöka. Då jobbet i mellandagarna har gått lite på halvfart gavs dock ett ypperligt tillfälle igår då både träning och jobb kunde hinnas med innan restaurangbesöket, vilket inte direkt brukar vara möjligt en vanlig torsdag. (Jönköping ligger ca en timmes bilresa från Gislaved).

Anna-Gretas är en mycket liten och gemytlig restaurang och det var tur att vi hade bokat bord då det inte hade gått att få in en enda person till i lokalen som var helt full av hungriga gäster.
Menyn var mycket pedagogiskt utformad och det var inte särskilt krångligt att beställa vilket annars kan vara fallet på tapasrestauranger när hela sällskapet ska samsas om vilka rätter som ska beställas, man ska tveka över hur många rätter som behövs och dessutom i huvudet försöka komma ihåg vilka rätter man har valt i det stora utbudet till kyparen kommer och tar upp beställningen.
På Anna-Gretas fanns en meny med kanske 30 olika tapasrätter. Varje person rekommenderades att ta 4-5 rätter om man ville att det skulle motsvara en huvudrätt och därefter fick varje person en förtryckt lapp där man skulle bocka i vilka rätter man ville ha och därefter skriva sitt namn på lappen. När alla hade funderat klart samlade kyparen in lapparna och kom tillbaka med en bricka till varje person fylld med de godsaker man själv hade önskat. Smidigt och enkelt!
Min beställning bestod av vitlöksbröd med tzatziki, kycklingspett med chilisalsa, rödbetor med getost och honung, scampi med vitlök och örter samt en liten paella.
Då vi var fem personer med uppenbart helt olika syn på vad som var gott tror jag att om man lade ihop alla våra beställningar fanns i princip alla restaurangens olika rätter på vårt bord.
Därmed anser jag mig ha tillräckligt med information för att kunna lämna omdömet att allt var fantastiskt gott och vällagat. Jag njöt av varenda tugga på min tallrik och även mina vänner lämnade samma omdöme om sin mat varför jag vågar lova er alla att om ni går dit kan ni välja vad som helst på menyn utan att bli missnöjda.

Efter avslutad tapasfrossa var vi ju såklart tvungna att även testa dessertmenyn och även där hade vi alla skiljda önskemål varför fyra av fem av restaurangens desserter hamnade på vårt bord. Desserterna får dock ett betydligt sämre betyg än tapasen.
Malins chokladfondant var för kall och okladdig, Jonne och Andreas pannacottor var för hårda och sega i konsistensen och Inges créme brulee var för grynig. Jag själv beställde glass och den var väl den enda som motsvarade förväntningarna, men å andra sidan är det ju svårt att misslyckas med att skopa upp tre kulor glass på en tallrik och ringla över chokladsås.

Betyget för kvällen blir ändå mycket bra, verkligen trevligt att hinna träffa vänner och äta god mat på restaurang en helt vanlig torsdag, så kvällen som helhet får fem stora leenden av fem möjliga! Även betyget på själva tapasen blir full pott, fem patata fritas av fem möjliga och högsta betyg får även den trevliga personalen och den snabba servicen.
Desserten var dock en stor besvikelse och den får bara en kula saffransglass av fem möjliga så nästa gång avstår jag desserten och beställer en extra tapas till huvudrätt istället.

Många tapas blev det...
För övrigt vill jag passa på att uppmärksamma lilla solstrålen Stella som fyller 1 år idag!
Hennes mamma, som är min allra bästa vän och en människa som jag älskar som vore hon min egen syster, är underbar så det var väl inte annat att vänta att även hennes avkomma skulle bli något utöver det vanliga!
Ni kan aldrig någonsin ha sett någon som klär så bra som Stella i en One piece.

tisdag 27 december 2011

Ringrostig


Idag packade jag snabbskorna och tidtagaruret och åkte till Borås för vintersäsongens första pass inomhus.
Jag var lyckligtvis inte ensam, mina träningskompisar i Villstad GIF är snälla nog att låta mig vara med i deras träningsgrupp trots att jag har bytt klubb och tur är väl det - är tveksam om jag hade kört bil i en timme till Borås för att springa 200m intervaller mol allena.
Precis som alla andra långdistanslöpare är jag något fixerad vid att få till en viss mängd löpmil varje vecka varför jag alltid kombinerar träning på bana/teknikträning med morgondistans för att inte få en "skamfläck" i träningsdagboken. Dessutom har jag upptäkt att jag springer betydligt bättre på alla kvalitetspass om jag har fått väcka kroppen med lite lugn löpning på morgonen. Var dock lite annorlunda att stiga upp tidigt och ge sig ut på morgondistans, hoppa in i duschen för att därefter direkt hoppa i nästa omgång av träningskläder och bege sig till Borås. Antar att det är så ni lyckostar som har er idrott som ert jobb lever alla era dagar, men för mig brukar mina träningspass avskiljas med åtta timmars arbete emellan. Hur som helst kändes det mycket tidseffektivt - två träningspass innan lunch och därmed en massa tid över till annat hela eftermiddagen!

På plats i Borås kändes kroppen pigg och jag var riktigt taggad för att trycka på ordentligt med fartträning som har varit lite eftersatt då jag efter Florens i första hand har ägnat mig åt lugn distanslöpning. Efter diverse löpskolning och andra teknikövningar var det dags för mina tvåhundringar och jag blev förvånad när jag lyckades köra hela serien på samma nivå som vanligt trots att det var ganska länge sedan detta senast stod på schemat. Och för er som nu hoppas på att få höra vilken som är min normala nivå på tvåhundringar måste jag göra er besvikna. Mina pinsamt långsamma tider är något jag helst håller för mig själv, lovar att offentliggöra dessa så snart jag har kommit upp i en nivå där jag åtminstone inte längre får spö av deltagarna i klubbens träningsgrupp för barn...

Kanske låter det konstigt att man som marathonlöpare ägnar sig åt så korta intervaller som 200m men jag har märkt att detta är ett utmärkt sätt att förbättra mitt löpsteg, öka min explosivitet och förbättra min snabbhet varför jag under normala träningsperioder försöker köra intervaller på 200m - 1000m ett pass/vecka.
Men gode värld vad all form av träning är färskvara och det kändes verkligen att jag var ringrostig, både gällande farten och underlaget, så efter avslutat pass var jag helt färdig! Skakig i både armar och ben, härligt matt i hela kroppen och så trött att jag knappt kunde hålla mig vaken på bilresan hem. Den där eftermiddagen där jag skulle hinna med att göra en massa annat rann ut i sanden och jag har i ärlighetens namn inte orkat få mycket vettigt gjort idag utöver utflykten till Borås.

Och så kommer det förbli då jag ska ägna de sista timmarna av julledighet åt att läsa mina julklappsböcker och lösa det världsrekordstora korsord som medföljde lokaltidningen häromdagen - om jag nu lyckas lyfta pennan med mina skakiga och trötta armar...

söndag 25 december 2011

Jul, jul, strålande jul...

Jag hade på förhand bävat lite för julen. Såg framför mig dagar av stress och flängande från det ena släktkalaset till det andra med en ständig känsla av dåligt samvete för att man egentligen borde varit någon annanstans - dilemmat för alla oss med skilda föräldrar och släkten utspridd över landet.
Men jag har i år blivit positivt överraskad, ibland är det uppenbarligen bra att måla Fan på väggen då oddsen för att verkligheten blir bättre än förväntat med den taktiken ökar markant!
Har än så länge haft en underbar jul med en perfekt kombination av softande och härligt fullt ös med släkt och vänner.

Julfirandet inleddes redan i torsdags då vi bjudit in goda vänner på julmys med julgröt och skinkmacka. Det blev en livad tillställning med två ettåringar som levde rövare i vår lilla lägenhet i kombination med oss vuxna som inte setts på länge och hade massor att prata om. Ljudnivån var minst sagt ganska hög och vår annars mycket vuxet, välorganiserade lägenhet intog en ny skepnad med mat, leksaker och julpynt i en salig röra. Underbart roligt och mysigt, men också ganska underbart och mysigt efteråt när vi ensamma plockade in i diskmaskinen och för första gången kunde höra julmusiken som varit på i bakgrunden hela kvällen. Barn är helt underbara, men det är perfekt när de inte är ens egna så att man kan lämna tillbaka dem när de blir trötta å kinkiga...

Dagen innan julafton fortsatte även den i ett rasande tempo med b l a uppesittarkväll hos svärmor med åtta vuxna och fyra barn. Höjdpunkten brukar alltid vara vårt julklappsspel som går ut på att alla har med sig varsin liten paket som läggs i en hög på bordet. Därefter slår alla i tur och ordning en tärning som går runt under åtta minuter och varje gång man slår en 6a får man ta ett paket. När paketen på bordet är slut får man istället ta paket av varandra. Detta leder alltid till många skratt och en livad stämning.
I år gick det dock lite överstyr. Jag tror att ni alla kan föreställa er hur en fyraåring reagerar när man tar julklappar ifrån honom och leken slutade med att tre av barnen grät, barnens föräldrar bröt ihop av irritation och ilska på sina ledsna barn och vi barnlösa garvade tills vi också grät åt denna komik.
Blir nog till att införa åldersgräns på detta spel till nästa år...

Efter dessa två dagar av full aktivitet intog julen dock en lugnare skepnad på själva julafton som var otroligt avslappnad. Inledde dagen med en välbehövlig sovmorgon och drog därefter ut i strålande solsken, barmark, 6 gradig värme och uppehåll på en underbar 27km runda följt av en lång dusch, hårinpackning och en julskinkesmörgås. (okej, ni som känner mig vet att det är en lögn då jag är galet svag för julskinkesmörgås och aldrig skulle kunna begränsa mig till bara en. Efter att ha  glufsat i mig tre skinkmackor övervägde jag en fjärde men bestämde mig för att det nog vore förståndigt att lämna lite plats för väntande släktkalas...)
Julaftonens släktkalas innebar traditionsenlig dopp i grytan och tupplur framför Kalle Anka hos svärmormor och svärmorfar innan kvällen avslutades på ett mycket stillsamt sätt hemma hos oss tillsammans med make, far, lillebror, lite sällskapsspel och en chokladkartong. Ljuvligt stillsamt.

Nu är juldagen här och även den går i julfridens tecken.
Tackar min mamma som idag bjöd på fläskfilé med hasselbackspotatis istället för julmat. Kändes nämligen på förmiddagens backintervaller att julmaten, som bygger på proteiner och fett, inte funkar som löparbränsle för min kropp. Sillen och laxen var på god väg att komma upp igen  när jag nådde backkrönet för femte gången och senapen från alla otaliga skinkmackor bjöd på en härlig halsbränna som gjorde sig påmind i andfåddheten i motvinden.
Nu ligger jag i morsans soffa, brorsan har tagit med sig två filmer  som ska underhålla oss under kvällen och brasan är tänd. Det är det här som kallas julefrid!

Hoppas ni alla har en riktigt bra jul!

Efter 12år har min make förstått att när en kvinna säger att hon inte vill ha någon present menar hon det aldrig. Då ska man komma med en liten hård ask från guldsmedsbutik för att samla pluspoäng. Bara ett  tips till alla er män därute...

Dopp i grytan. Inte särskilt gott, men utan den blir det ingen riktig jul...

Hur många av er, kära läsare, höll er vakna under hela Kalle Anka?

onsdag 21 december 2011

Är det verkligen värt det??

Det är onsdag morgon.
Klockradion skräller igång klockan 06,00 istället för 05,15 som den brukar när morgonpass står på schemat. Jag vänder mig om en gång i den varma sängen och funderar på om jag ska unna mig själv en snooze nu när jag ändå har lyxat till det med sovmorgon såhär en vanlig onsdag men inser att jag faktiskt inte är särskilt trött. Inte alls trött faktiskt, varför en snooze vore överflödig. Kanske är jag utsövd då jag lyckats få ihop åtta timmars härlig sömn, men mer troligt är detta ett resultat av de senaste veckornas lite lugnare träning i kombination med ordentligt med mat. Plötsligt är min kropp i balans igen och jag inser i vilken obalans jag befinner mig i under de perioder när jag tränar som allra hårdast. Jag inser vilken press jag utsätter min kropp för och förstår plötsligt hur fysiskt och psykiskt trött jag är i mitt ”normaltillstånd”. Det är alltså såhär ”vanliga” människor mår året runt.
Är löpningen verkligen värd det?

Jag kliver upp ur sängen och tassar tyst och försiktigt ut ur sovrummet för att inte väcka min morgontrötte make. Smyger förbi vår nyklädda julgran som trots sin plastighet och sina stora mellanrum mellan kvistarna faktiskt blev riktigt fin när den fick på sig lite kulor och glitter. Fortsätter ut till köket för att kolla utomhustemperaturen innan det är dags att välja klädsel för dagens löprunda. Termometern visar bara ett par minusgrader, flaggorna på parkeringen visar vindstilla och på marken ligger ett tunt, men väl synligt, lager av nyfallen snö.
Som löpare är jag normalt inte något större fan av snö men idag var jag beredd att göra ett undantag, det var onekligen ganska vackert.

Tänker tillbaka på förra året då termometern allt som oftast visade minus tjugo grader och man fick bylsa på sig lager efter lager för att inte frysa, med resultat att man lufsade runt näst intill orörlig. Idag skippar jag underställsbyxorna och nöjer mig med tröja och vindjacka och känner mig snabb och lätt som en fjäder.
Trots att jag startat träningen senare än vanligt och samhället därmed redan är fullt av folk på väg till jobbet och folk som rastar hunden är ljudnivån betydligt lägre, snön medför en klar ljuddämpning. Allt är så stillsamt och rofyllt på något sätt.
Springer under julbelysningen som pryder stadens gator, tar ett extra varv i rondellen för att kolla in de planteringar som förvandlats till julgrisar och adventsljusstakar med hjälp av trädgårdsmästarens gröna fingrar och drar i mig doften av nybakat bröd när jag passerar bageriet innan jag svänger ut ur samhället mot mer ödsliga skogsvägar där jag får lite egentid med min bästa vän, bara jag och löpningen.
På skogsvägen är mina rosa Nikeskor de första som får bryta det vintervita täcket, det känns nästan som nedskräpning att göra fotspår och jag får lite dåligt samvete när jag tänker på att nästa person som passerar inte får uppleva det vackra. Det knarrar lite under fötterna för varje steg jag tar och en något kall näsa gör att jag snörvlar till ibland men i övrigt är det helt tyst.
Kroppen känns bra, jag är inte ens sådär stel och kantig som man kan vara i början av ett morgonpass utan benen är lätta och kroppen mjuk. Hör inte ens min egen andhämtning då det inte behövs någon särskild ansträngning för att föra kroppen framåt utan istället drar jag djupa andetag av den friska vinterluften och njuter när den letar sig ner i mina lungor.
Hela mitt inre finner ro och lycka av att återigen få trycka på för fullt med träningen och av att veta att jag har ytterliggare ett pass att se fram emot senare idag, och ett imorgon, och ett till dagen efter det… Jag är som en narkoman, fast i ett beroende och jag kan bara inte få nog. Har jag ett pass på schemat vill jag hellre ha två, har jag 20km vill jag hellre ha 30km, har jag vilodag är det en förlorad dag och en dag full av abstinens och längtan till en morgondag då löpning står på schemat. Har insett under mina två lugnare veckor hur ”halv” jag är när löpmängden är begränsad.

När halva passet är avklarat vänder jag hem mot samhället igen med siktet inställt på att kunna öka farten på cykelbanan som min make lovat ska vara full av grus. Så full av grus att han är vansinnig på denna kommun som så noga grusar alla cykelbanor och förstör hans träningsmöjligheter på rullskidor. Inser dock ganska snart att vi har ett Moment 22 där ingen blir nöjd då den där stora mängden grus förmodligen är tillräcklig för att förstöra ett pass på rullskidor men inte tillräcklig för att rädda farten på ett halkigt löppass, men vad gör det på en morgonjogg?

Fortsätter därför i stillsam fart att tillryggalägga mina planerade kilometer och när jag närmar mig hemmet och återigen passerar bageriet med doften av de nybakade frallorna skuttar jag till av glädje när jag kommer på att jag idag tagit till ordentligt med tid till min träning så jag inte heller behöver stressa iväg till jobbet efter hemkomst. I lugn och ro kan jag stretcha, duscha och dricka kaffe med morgontidningen i handen innan jag ska byta skepnad från livet som marathonlöpare till livet som kontorsråtta.

Så svaret är ja. Min bästa vän löpningen förtjänar all min uppmärksamhet, all min tid och till och med stunder av kroppslig obalans för den ger mig så mycket glädje och välmående tillbaka.
Evig kärlek.

Vår lilla gran blev inte så tokig när den väl var påklädd...

måndag 19 december 2011

Nu är det (snart) jul igen

Då var det alltså bara en ynka vecka kvar till jul och julstämningen är på topp!
Alla barns ögon tindrar när de drömmer om tomten och sina paket innehållande saker av mindre värde men mycket hjärta och de tumlar runt i den vintervita snön som ligger som ett jämnt täcke över staden.
Vi vuxna myser runt och ler i en dimma av mjöl från pepparkaksbaket ackompanjerade av tonerna från ”O helga natt” på stereon. Alla julklappar är inhandlade eller egentillverkade, inslagna i vackert papper och förseglade med en riktig lackstämpel. Jag har bakat flera olika sorters julgodis som jag slagit in i fina små juliga förpackningar och knäcken blev perfekt mjuk, fudgen stelnade till exakt lagom konsistens och pepparkakorna blev alldeles lagom tjocka och gyllenbruna. Jag har långkokat och därefter griljerat julskinkan som penslats med min egenhändigt hemlagade senap, jag har rullat perfekt jämna köttbullar, jag har pyntat hemmet med massor med tomtar och apelsiner med kryddnejlikor och jag har huggit mig en jämntjock och tät gran av perfekt längd under en härlig utflykt i skogen då jag även plockade mossa till alla mina fina julplanteringar av hyacinter och julstjärnor.
Allt har skett utan det minsta stress och irritation och med ett ständigt leende på läpparna. Med lite varm glögg nära till hands kan jag nu i lugn och ro vaka in julen under de sista dagarna som återstår, precis sådär som alla har det på planeten Jul.

Men på den planet jag bor på som kallas Jorden är allt det där bara en utopi. När första advent nalkas tror vi att det ska vara precis som på den där andra planeten, men ju närmare jul vi kommer inser vi att verkligheten på planeten Jorden är något helt annat:

Då var det alltså bara en ynka vecka kvar till jul och julstämningen är på topp!
Alla barns ögon tindrar när de drömmer om svindyra datorer och Iphones som de kan visa upp för sina kompisar medan de spelar War of Warcraft på datorn när regnet öser ner i en jämn stril över staden.
Jag stressar panikartat runt i en dimma av rök från ugnen efter mina brända pepparkakor ackompanjerade av tonerna från Sean Banans (o)stillsamma julsång på stereon. Alla mina julklappar är inhandlade men vackert inslagna bara om jag har orkat välja den långa kön i butiken där paketinslagning ingår, vilket jag aldrig orkar, varför jag sliter mitt hår då jag antingen klipper av för mycket eller för lite papper, för lång eller för kort tejpbit och när jag väl får papper runt alla paket inser att jag lagt alla i en hög, glömt sätta på etiketter och måste riva upp allt i igen för att reda ut vilken paket som var till vem. Jag har inte bakat, och kommer inte baka, något julgodis för jag vet att knäcken alltid blir rinnande mjuk eller hård som sten, fudgen aldrig stelnar och något finger alltid blir bränt så jag halar hellre upp plånboken och gynnar Marabou istället för att det faktiskt är både smidigare och godare än stenhård kola gjord på grädde, smör och socker. Jag köper en färdigkokt skinka som smakar ljuvligt trots att den penslas med Jonnys grova senap och de köttbullar jag var duktig och rullade en träningsfri dag är fyrkantiga, brända på utsidan och råa inuti. Hemmet pyntas med det fåtal stilrena tomtar jag äger som matchar övrig inredning och som stod närmast till hands när jag öppnade källardörren och vi har en plastgran av märket ”gles och kort anno 2003”. De enda juliga planteringar jag har är de stackars blommor som mot förmodan kan dyka upp från någon kund som varit nöjd med mitt deklarations- och bokslutsarbete under året.
Då träningen idag äntligen drar igång för fullt igen inför säsongen 2012 och prioriteras före allt annat, lär inte sista dagarna fram till jul vakas in i lugn och ro med glögg i handen utan snarare med andan i halsen och sportdryck i handen när julgranen kläs sent på kvällen efter avslutad träning och julmaten inhandlas på lunchrasten. Men vad gör det?

Nä, om tomten bara är snäll och ger mig ett par röda dagar där jag får vara med min familj, käka några mackor med julskinka och senap, ta en extra timme sovmorgon och uppleva juldagsmorgonen som glimmar (om än av ösregn istället för is) iklädd löparskor och tomteluva så är jag i alla fall så nära en perfekt jul som jag kan önska.

Firade låtsas-jul med släkten från Stockholm i helgen. Lilla Hugo fick en julklapp som jag hitade på Disney Store i Florens och ville ha själv, Ior utklädd till en ren - hysteriskt rolig!  Då Hugo är i mer lämplig ålder hamnade den i hans paket. Blev dock anklagad av vissa familjemedlemmar för att vara opedagogisk som gav Hugo (som ännu inte känner den riktiga Ior) en utklädd version, då Hugo kan komma att få en chock och tro att Ior är naken när han ser honom "på riktigt".
Hmmmmm, man kan inte tänka på allt....
Hugos mamma fick, av samma person som anklagade mig för att vara opedagogisk, en mycket genomtänkt julklapp.
En s k "Snug-rug", en filt som någon mycket klok person designat med b l a hål för armarna så att man lätt ska kunna läsa en bok eller byta tv-kanal utan att filten kanar ner så man blir kall. Extra plus får designern för den ditsydda fickan anpassad för fjärrkontrollen. Nästan nobelpris för den va?

måndag 12 december 2011

Lite FÖR mycket information...

Idag när jag kom till simhallen efter att hela dagen ha sett fram emot tre härliga kilometer i bassängen möttes jag av en lapp på dörren som gjorde att jag plötsligt inte var riktigt lika sugen på att simma längre...


(O)gillar särskilt den blå rutan med "kul fakta".
Kanske är det min humor det är fel på men jag bröt inte direkt ihop i ett skrattanfall av att bli informerad om hur mycket hudrester, tarmbakterier och urin en eventuell kallsup innehåller. But that's just me...

torsdag 8 december 2011

Premiär!

Igår var en stor dag, det var dagen när jag skulle käka sushi för första gången.

Ja , jag vet att jag är tio år efter alla andra och ja, jag vet att i storstan äter man detta lika ofta som vi på landet äter spagetti med köttfärssås. Men då det inte funnits någon Sushibar i närheten förrän alldeles nyligen är detta inte ett naturligt inslag i en lantis vardag.
Många gånger har jag tänkt att jag ska välja sushi när jag har varit ”i stan” för att käka en trevlig middag men varje gång har något hinder kommit i vägen. Eller rättare sagt, jag har kommit på något hinder som jag har satt upp i vägen.
Antingen har jag varit alldeles för hungrig – när magen skriker av hunger efter ett långpass på tre timmar är inte en liten hög ris toppad med en räka vad jag är sugen på. (och troligen inte vad kroppen behöver heller för den delen…)
Eller så har rädslan för att förstöra hela middagen med att få in något jag inte gillar gjort att valet alltid fallit på något mera säkert kort där jag vet att jag får in en rätt jag kommer att tycka om och njuta av.

Men igår var det dags att vidga sina vyer så min rutinerade, sushiätande vän Malin tog med mig på ett kulinariskt äventyr.
En vanlig, tråkig onsdag skulle det ju inte vara en katastrof om jag inte skulle gilla maten då alternativet förmodligen hade varit just spagetti med köttfärssås i hemmets lugna vrå.
Har man dessutom bara åkt fyra mil i bilen och kombinerat resan med julklappsshopping på Stadiums kundkväll (20% rabatt = 45min kö = vansinne) skulle det inte kännas lika bortkastat om maten var en katastrof som en lördagskväll.
Men då en hungrig Jossan är en mycket grinig och hemsk människa får jag ärligt erkänna att jag tog det säkra före det osäkra och klippte en extra macka till eftermiddagskaffet för att undvika eventuella sammanbrott om det visade sig att jag inte skulle lyckas äta mig mätt.

Efter mycket lyckad julshopping äntrade vi således Sushibaren och det kändes tryggt att Malin tog ansvar även för min beställning och såg till att jag fick ett lass med lite blandade bitar för avsmakning då menyn var fullständigt obegriplig för ett otränat sushiöga.
Osäker och förvirrad attackerade jag därefter tallriken:
Ska man doppa bitarna i sojan eller hälla den över?
Ska man stoppa in hela biten i munnen på en gång?
Kan man äta den där svarta, konstiga algen som omsluter riset?
Vad gör man med den äckliga wasabin?

Efter en något trevande start kom jag snart igång och efter en stund tuggades alger, räkor, laxar och friterad ingefära som om jag aldrig gjort annat och snart hade jag slukat alla bitar utom en som var en äcklig sak med majonnäs vilket för övrigt var ett konstigt påhitt, finns det ens majonnäs i Japan? Okej att majonnäs funkar bra i kombination med skaldjur men då ska den serveras på en tekaka tillsammans med ägg – inte i en algrulle med wasabi och ris som tillbehör. Punkt.

Slutsats:
Kul upplevelse men jag har svårt att se att det kommer att bli en favvorätt, det var liksom ingen fantastisk smaksensation. Dessutom var just smakerna ganska ospännande, jag menar, ris vet vi ju alla hur det smakar. Räkor, lax och avokado likaså och då jag inte är överförtjust i wasabi och lämnade den vid sidan blev det en aning smaklöst.
Betyget höjs dock något just för upplevelsen skull, kände mig väldigt häftig när jag satt där och petade med mina pinnar.
                     Betyg: 4 nigiri av 10.


fredag 2 december 2011

Pyyyyyyyyyyyyys….

Om det är någon som undrar vad det där var så var det luften och energin som just gick ur mig. Efter helgens maraton tillika säsongsavslutning beter sig min kropp som en ballong man inte knutit åt ordentligt eller som en luftmadrass med pyspunka.
Den lider av ett kraftigt energiläckage.

Jag tror att alla som har sprungit maraton någon gång har upplevt den där känslan av en ”maraton-hangover”, att det liksom känns lite tomt och konstigt att det är över. Man har laddat och förberett sig så länge och i flera veckor (ibland månader) har maran funnits med i huvudet och sedan går den så fort förbi. Plötsligt står man där och det enda som finns kvar är minnen, blåsor på fötterna och stela ben och man undrar vart allt det roliga tog vägen?
Man känner sig vilsen och förvirrad och man vet inte vad man ska vila sina tankar på när det inte längre ska räknas på passertider, planeras kolhydratuppladdning eller packas tävlingskläder.
För er som aldrig sprungit en mara kan man jämföra känslan med t e x julafton. I flera månader pratas det, längtas det och byggs upp förväntningar kring denna dag. Man förbereder sig med julhandel och julbak i flera veckor och sedan går det så snabbt förbi. Tomheten infinner sig och man blir vilsen kvar där bland kvarglömt julpapper och snören och undrar om detta verkligen var allt?

Men den här gången känner jag även något annat.
Hela veckan har jag haft en olustig känsla i kroppen som jag inte kan sätta fingret på. Jag är inte sjuk, men känner mig inte pigg heller utan bara…. Konstig….
Efter att ha tävlat utan något längre uppehåll sedan i början av mars och tränat hårdare än någonsin i oktober/november är min teori att orsaken till mitt konstiga tillstånd är att jag liksom har fått pyspunka, att energin pyser ur mig nu när jag inser att jag inte har någon nära förestående tävling att ladda inför. Det är som att nu när jag för första gången på många månader tillåter mig själv att slappna av och känna efter kommer hela årets trötthet över mig på en och samma gång och det blir liksom för mycket.
Kroppen vill så gärna sova och jag längtar hela arbetsdagen efter att få komma hem och vila, men väl hemma har jag ändå inte ro att vara still utan det kryper i kroppen av rastlöshet samtidigt som jag inte orkar göra något alls.
Energibalansen vill så gärna återställas att det inte spelar någon roll hur mycket jag äter utan allt jag lastar i mig landar som i en avgrund och försvinner till ingenstans och jag är lika hungrig en timme efter avslutad måltid som innan tuggandet påbörjades, men samtidigt inte särskilt sugen på mat.
Mina muskler vill så gärna vila, men är samtidigt så stela att jag känner att de mår allra bäst av lite lätt träning så 3 lugnare joggpass på 10-15km samt tre rehabpass i simhallen har veckan bjudit på. Varje pass har känts som ett berg att bestiga, varje simtag känns som ett styrkelyft och varje löpsteg som om jag sprang i kola men ändå är det ljuv massage för min sega kropp och ger mig ändå en känsla av välbefinnande, fast samtidigt ändå inte för det är för jobbigt och gör för ont. Det känns ofattbart att denna skruttiga kropp kunde prestera ett maratonlopp i en snittfart under 4.00min/km för bara några dagar sedan när en 10km jogg känns som en utmaning som vore jag en motionär.

Men i själen mår jag bra och snart, snart kommer energin att återvända och då är det dags att åter tagga upp, vända blicken framåt och börja förbereda sig för ett nytt härligt löparår 2012…




tisdag 29 november 2011

Lite bilder


Nervös marathonlöpare värmer upp innan start. Lite spännande att tajma uppvärmningen då man inte visste om loppet startade 9.00 eller 9.15 förrän man kom till startområdet, allt berodde på tv-sändningen...

Jocke, jag lovade ju att äta en pizza och tänka på dig - här är bildbeviset!
(får väl erkänna att jag kanske åt den liiiite för min egen skull också...)

Till min makes stora lycka delades nummerlapparna ut i anslutning till Fiorentinas hemmaplan varför han kunde lägga till ytterliggare ett fotbollsarenabesök i sin samling.


Helt okej att ladda inför lopp på en uteservering i solskenet på en piazza när man vet att det blåser storm och ösregnar hemma...

söndag 27 november 2011

Den som uppfann kullerstenen ska dö...

...Men död är nog personen i fråga redan, kullerstenen uppfanns väl för en väldans massa år sedan kan jag tro?
Hur som helst är det inte en person jag gillar just nu när jag knappt kan gå efter att ha tvingat mina ben att stå ut med detta vedervärdiga och mycket stumma underlag i 42km.
Florens älskar kullersten. Så mycket att den finns överrallt. Och där det inte finns kullersten där har någon smart stadsarkitekt beslutat att istället lägga lite typ betongblock eller liknande - "välj vilket material ni vill som kan förstöra löparben" lär han ha beordrat vägarbetarna.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ LITE TRADITIONELL, MJUK OCH FIN ASFALT???

Som ni förstår hade jag lite problem under dagens lopp...
Allt började kanon, vädret var perfekt för löpning, uppladdning å uppvärmning funkade bra, jag var pigg, frisk och löpsugen - ett nytt pers var definitivt inom räckhåll!
Startade helt enligt utsatt plan, ca 38min på milen å 1,21 på halvmaran. Makens langning av sportdryck å russin funkade kanon och magen tog emot detta utan minsta protest. Allt var frid och fröjd.
Vid 20km började dock benen kännas väldigt konstiga. Det högg i vaderna, låren var stumma och ryggen värkte. Jag har aldrig någonsin haft problem med kramper eller liknande i benen men nu vet jag hur det känns. Så frustrerande att känna sig pigg i kropp och knopp men ändå inte kunna få benen att röra sig fortare. Löpsteget blev konstigt och spänt, det kändes som om jag sprang stelt som en pensionär eller kanske lite som någon som bajjat på sig, om ni förstår hur jag menar. Kullerstenen tog ut sin rätt.
Varje gång jag fick möjlighet till en rygg försökte jag haka på eftersom jag så gärna ville höja farten men det gick bara inte. Benen ville inte lyda och det fanns inget som helst tryck eller spänst i mina muskler.
Raset andra halvan blev därmed rejält, och jag slutade på tiden 2,48,33 vilket räckte till en 7e plats.

Är jag nöjd?
Jo, men det tror jag. Eller ganska nöjd i alla fall. 7e plats är ju bra och tiden känns efter omständigheterna fullt godkänd! Målet för säsongen var att gå under 2,48,48 på marathon och det gjorde jag nu för tredje gången i år.
Jag är även nöjd just över att vara så jämn, tre marathonlopp på rad inom tidspannet 2,45,31 - 2,48,33 känns stabilt och bra.
Allra mest nöjd är jag nog ändå över att jag kände mig så pigg hela vägen och att det inte var tröttheten som stjälpte mig. Det känns som om mina många långpass och mina progressiva pass har gjort susen, hade jag förutom krampkänningarna i benen även behövt kämpa mot tröttheten hade nog sluttiden skenat iväg än värre.

Så nu tror jag ändå att jag ska njuta av sista kvällen i denna vackra stad och låtsas att jag har semester. Då sista tävlingen för säsongen är avklarad och en återhämtningsvecka väntar har MrCoach just lämnat sin tillåtelse till att fira av mitt livs (hittills) bästa säsong med att få dricka ett glas gott, inhemskt vin till kvällens middag. För en gångs skull tror jag inte att det blir särskilt jobbigt att följa tränarens råd...

PS1:
Återkommer med lite bilder från loppet och övriga upplevelser i Italien efter hemkomst.

PS2:
Ryktet om att Paula skulle starta visade sig vara just ett rykte. Vann loppet gjorde en Etiopiska på tiden 2.31.






torsdag 24 november 2011

Nu börjar det närma sig...

Sådär ja, då var väskorna packade och efter en och en halv timmes pusslande kan jag stolt konstatera att jag för första gången i mitt liv lyckades få ner all packning i en kabinväska (okej, jag har även en handväska i storlek som en sportbag...) och slipper därmed gå igenom den onödiga proceduren med incheckning av väskor och dryg, orolig väntan vid bagagebandet. Man tycker inte att en helg på resande fot ska kräva så hemskt mycket packning men när tävlingskläder till ett maraton och träningskläder till två träningspass ska packas ner fylls väskorna snabbt så för att få plats fick en del mindre livsnödvändiga saker prioriteras bort, typ hårfön borde väl finnas på hotellet? Bort med den. Snyggstövletterna? Nope, det får duga med ett par skor, och förresten - jag fick ju ändå inte plats med några snyggare kläder så de lär ju ändå inte behövas.(matchar inte träningsoverallen särskilt bra)
Anledningen till denna ansträngning är i första hand att jag inte litar på flygbolagens bagagehantering vid byte av flyg på vägen, så handbagage är att föredra framför att packningen hamnar i Ulam Bator istället för Florens.

Fullpackat!
Veckan har rasslat undan snabbare än jag trodde och träningen har gått enligt plan. Ett par fina och hyfsat snabba distans- och fartleksrundor i benen indikerar att formen är fortsatt god och många härliga timmars sömn har stärkt min kropp.
Jag har genomfört en ”kolhydrattömning–light”, vilket innebär att jag inte gjort en fullständig tömning utan snabbade på processen genom att köra ett lite snabbare 17km pass i tisdags kväll varefter jag inte gav kroppen några ”kolisar”. Fortsatte sedan med två träningspass på onsdagen och ett simpass idag på morgonen innan kolhydraterna återinfördes i min kost. Har lärt mig att under en kolhydratuppladdning bör man äta ca 8-10g kolhydrater/kg kroppsvikt. Har ni en aning om hur mycket det är?? Jag väger förvisso bara 50kg och äter som en hel karl vilket underlättar det hela, men jag tänker på en man som väger typ 75kg, det blir en jäkla massa mackor det! (Testvägde en dubbelmacka Polarpärlan idag, innehöll 30g kolhydrat...)
Hur som helst är jag inte ett fan av att ändra för mycket i kosten innan en mara utan fortsätter äta i princip samma mängd och samma mat som till vardags (lever ju på bröd, ris och pasta annars också) och utgår från att den minskade träningen bidrar till att kroppen ändå får nödvändig påfyllning inför loppet. Är dock mer uppmärksam på att maten jag äter är just kolhydratrik och framförallt noga med att dricka extra mycket då kroppen både behöver mer vätska och kan lagra mer vätska om man har tömt och därefter fyllt på med nya kolisar.
Mer avancerat än så behöver det inte vara.

Så hur går då tankarna inför helgens lopp?!
Jag och Mr Coach har bestämt oss för att se det här som en ”bonusmara”. Säsongen är ju egentligen slut och jag har en fantastisk säsong bakom mig där utstakat mål för säsongen (under 2,48,48) på maraton redan har slagits två gånger varför vi genomför det här som en liten testmara. Jag ska för första gången testa att dricka sportdryck och vatten under ett lopp och även försöka få i mig energitillskott i form av russin. Detta har funkat bra på träning senaste månaden så det blir spännande att se hur det går i samband med tävling.
Jag ska dessutom testa på ett något högre tempo än jag är van vid, helt enkelt ”gambla” lite och testa mina gränser. Det känns som om jag någon gång ska våga testa ska det vara på ett sådant här lopp, inte på en viktig SM tävling eller liknande.
Jag har också blivit uppmanad av MrCoach att komma ihåg att om något skulle gå åt skogen ska jag inte låta det vara det bestående minnet från säsongen, utan istället minnas alla lopp som har gått fantastiskt bra tidigare i år och bidragit till min bästa säsong någonsin.
Jag fick också med mig de kloka orden att jag numera faktiskt har ett personligt rekord som är ganska bra och att jag därför inte kan räkna med att jag kan fortsätta persa med 5-10min i varje mara jag springer utan måste lära mig inse att man kan göra ett bra lopp utan att slå personligt rekord.
Han är allt klok den där coachen, och det kan ju vara skönt att luta sig tillbaka på dessa ord i stunder av panikslagen nervositet innan loppet och att plocka fram som tröst vid ett eventuellt misslyckande. Men sanningen är ju att när varje träningspass i nio veckor varit inriktat på just det här loppet kommer dessa ord att vara en mycket vag tröst om det går åt pipan.
Oss emellan ska jag heller inte sticka under stol med att det är ett pers jag har i sikte och att det är utefter det vi har planerat mellantiderna. Med tanke på hur väl förberedd jag känner mig och på hur laddad och sugen jag är mentalt vore allt annat ren feghet.
Nu fortsätter uppladdningen, passande nog i spagettins hemland, och sedan får vi se vad dagsformen, väder och vind kan göra i min kamp mot klockan. Håll en tumme eller två!

Jag säger som Glenn Strömberg sa i en interbju i samband med att han blev proffs i Italien;
"Undrar just hur man säger spagetti på italienska..."

Och ett litet PS;
Hörde ett tveksamt rykte om att en viss världsrekordhållerska eventuellt skulle starta på söndag. Om hon dyker upp kommer jag bli så starstruck att jag glömmer bort att springa, undrar förresten om man kan ha ett autografblock med sig till startlinjen? Tänk att vara så nära sin största förebild som man har hejjat på framför tv:n så många gånger!
Min man konstaterade dock malligt att han i så fall kommer få se mycket mer av henne än vad jag får, ”du lär ju bara se ryggen på henne en stund i starten.”
Tack, jag vet…

tisdag 22 november 2011

Lång väntan...

För er som undrar om jag helt och hållet har glömt bort uppladdningen inför Florens maraton då denna inte kommit på tal på bloggen på länge så kan jag glatt upplysa er om att så inte är fallet. Maran går av stapeln på söndag och jag är mitt inne i den värsta perioden inför en mara, tävlingshypokondri-fasen och oros-fasen, varför jag medvetet har valt att bespara er alla mina nojjor och dessutom heller inte velat rapportera alltför mycket från min träning då det känns så läskigt bra att jag knappt tror att det är sant varför jag knappt vågar skriva om det…

I söndags efter träningen upplevde jag en enorm frustration. Jag kände mig så stark, så tävlingssugen och så redo för start och det kändes otroligt jobbigt att det var en hel vecka kvar till maran. En vecka som inte kan förbättra något utan bara förstöra. En vecka fylld av oro för sjukdomar. En vecka med huvudet fullt av tankar om vad som kan tänkas hända under loppet. En vecka av minituösa förberedelser med allt från att ny underställströja ska inhandlas till att man ska planera för den optimala kostuppladdningen. Men framförallt en vecka där man går runt i en egen bubbla och tror att alla andra runt omkring också bara tänker på marathon. Alla borde ju förstå att jag måste sova massor med timmar, varför måste då makens väckarklocka ringa en halvtimme innan min?
Varför kan inte alla förkylda kollegor och kunder stanna hemma och varför måste folk gå utanför dörren och sprida sina sjuka barns baciller?
Förståelsen för att jorden faktiskt fortsätter snurra och att vardagen flyter på som vanligt utanför marathonbubblan är lika med noll och jag är helt enkelt en mycket odräglig och egoistisk person just nu.

Men, jag gör lägesrapporten kort och koncis för om jag ska beskriva exakt hur bra det känns i kroppen just nu finns risken att jag målar upp alldeles för stora förväntningar både hos er och hos mig så jag nöjer mig med att säga att känslan i kroppen är GRYM och om jag bara får hålla mig frisk de sista dagarna fram till loppet kommer jag stå på startlinjen bättre förberedd än någonsin och väl där kommer det bara vara dagsformen och de yttre förhållandena som avgör om det blir himmel eller pannkaka. Jag vet att jag har gjort precis allt jag kan för att kunna prestera på topp och jag vet att resultaten på träningen har varit bättre än någonsin så med stort självförtroende kommer jag att äntra gatorna i Florens iklädd mitt nya tävlingslinne i Hässelbys färger och mina snabbaste skor.
Nog om det för nu, återkommer med ytterligare en lägesrapport innan avfärd.

För övrigt har jag haft en härlig helg. I lördags var min make på partaj men då årsfest för fotbollsföreningen inte direkt ingår i den optimala uppladdningen valde jag att istället tillbringa kvällen i Gislaveds konserthus tillsammans med bästis Malin där vi avnjöt en fantastisk konsert med Gislaveds Symfoniorkester som tillsammans med musikalartisten Peter Johansson spelade Queen-låtar. Det var en helt fantastisk konsert och ett tydligt kvitto på hur bra det var är att jag satt med programbladet i handen och kände paniken komma krypande för varje låt närmare slutet vi kom – jag ville aldrig att det skulle ta slut!
Efter konserten åkte jag och Malin hem till hennes lilla hus, tände i brasan, drack te och pratade i flera timmar om allt utom löpning vilket gav mig en fantastisk avkoppling och en massa ny energi. En tjejkväll när den är som allra bäst!
Efter en härlig sovmorgon på söndagen, ett fantastiskt träningspass och ett par timmar framför Vinterstudion på tv:n åkte vi hem till Jonnes syster och käkade våfflor tillsammans med tjocka släkten. Kan bara konstatera att våfflor är oerhört underskattat och något man borde käka oftare, shit-pommes-frites vad gott det var!!

Den här veckan bjuder inte på mycket utöver det vanliga då jag som sagt lever i min bubbla och tackar nej till luncher med kompisar för att jag vill äta min hemlagade mat som jag vet vad den innehåller och för att kunna genomföra kolhydratuppladdningen enligt plan, jag bokar inga kundbesök för att jag är rädd för kundernas baciller och jag går och lägger mig löjligt tidigt på kvällarna varför inget utrymme till att vara social ens med familjen finns. Träningen består av lite snabbdistans och lite fartlek för att få upp farten i benen utan att slita för mycket på kroppen men i övrigt handlar dagarna bara om en lång och plågsam väntan på dagen D.
Jag vill tävla NU!!!

torsdag 17 november 2011

Goa gubbar

Hur kommer det sig egentligen att jag har gått och blivit löpare? Idrott har alltid varit ett naturligt inslag i mitt liv och jag har provat på det mesta i tävlingsväg; jag har varit en usel volleybollspelare, en medioker simmerska och när innebandyn hade sin stora boom ägnade jag några år åt denna sport som jag i och för sig var ganska hyfsad på. Den sport jag haft med mig sedan barnsben är dock fotboll och redan som liten när jag, brorsan och hans bästa kompis lekte AC Milan i trädgården med hemmasnickrat mål och laguppställningar och seriespel noga uppradat i vår hypermoderna Commondore 64 fanns inget annat än att jag skulle bli fotbollsspelare. Ni kanske inte tror mig men jag var faktiskt ganska hyfsad på fotboll. Eller, egentligen inte på den där detaljen med bollen, men jag var väldigt bra på att springa mycket på plan och var en stryktålig tuffing - egenskaper som många år senare visade sig passa bättre på marathontävlingar än på fotbollsmatcher.

Löpningen har alltid funnits med lite vid sidan om. I mina ögon var det inte en sport som man kunde hålla på med ”på riktigt”. Sprang en runda gjorde man ju för att det var kul eller för att man behövde få lite konditionsträning att ha nytta av på fotbollsplanen.
Jag har ändå sprungit så länge jag kan minnas. När mina föräldrar tyckte att jag var lite för jobbig och hade för mycket myror i brallan brukade pappa säga åt mig att springa några varv runt huset för att få lite lugn och ro. Det gjorde jag med glädje, dock under förutsättning att han klockade varje varv så helt blev han inte av med sin jobbiga dotter genom detta förslag.
När jag blev äldre började jag så smått göra av med överskottsenergin genom att springa en runda i skogen, lite intervaller i backen upp till mormors hus och i samband med fotbollsträningarna. För mig handlar träning om att man ska bli trött, svettig och öm i musklerna  - och det blev jag aldrig av att öva inlägg på fotbollsplanen eller genom passningsövningar med bollen varför det var perfekt att ta till några varv på elljusspåret innan eller efter fotbollsträningen för att få till den där sköna tröttheten. När jag för femtioelfte träningen i rad hade sprungit fem varv på elljusspåret efter träningen frågade min tränare lite försiktigt om jag inte trodde att jag hade satsat på fel sport?
Så rätt han hade, men det tog ett par år till innan jag insåg detta.

I samband med att jag flyttade till annan ort för att studera la jag fotbollsskorna på hyllan och plötsligt var den enda träningen jag hade kvar den där löpningen som alltid legat och lurat lite i bakgrunden.
Jag sprang mer och mer, längre och längre, men löpning var fortfarande inte en riktig sport för mig utan en bra motionsform och något jag gjorde bara för att det var kul och skönt att vara ute och springa. Jag ställde i och för sig upp i något Göteborgsvarv men det var mer för upplevelsens skull, att tävla i att springa var ingenting för mig.
I samma period jobbade extra på gymmet och hade där en mycket flitig besökare på passen, träningskompisen Biggan, och vi började prata lite smått – framförallt om löpning. Det visade sig att Biggan var en ”riktig” löpare, den första ”riktiga” löparen jag har träffat. Han hade en utarbetad plan för hur han tränade med intervallpass på veckorna, långpass på lördagarna och en dagbok där han bokförde hur långt han hade sprungit och dessutom hade han sprungit en massa tävlingar. Fachinerande och mycket intressant.
Biggan erbjöd mig att följa med på ett distanspass i skogen. Smickrad över erbjudandet tackade jag glatt ja och det hela gick av stapeln en snöig och kall vårdag. 12km skulle avklaras på den numera klassiska ”Singelsörundan” och jag laddade som vore det en tävling innan vi gav oss ut. Herregud, här skulle man ju med en riktig löpare ut och springa, det vill ju till att inte göra bort sig. Uppenbarligen gjorde jag inte det heller, istället blev jag erbjuden att följa med igen, igen och igen och otaliga är de pass vi avklarat tillsammans under åren.
Efter någon månad kom ytterliggare ett erbjudande som lockade in mig i de riktiga löparnas värld. Jag skulle få följa med på lördagens långpass.
Om jag laddade som för en tävling inför det första passet tillsammans är det inget mot vad jag gjorde den här gången. Riktigt nervös joggade jag till Biggans parkering för att där möta upp inte bara Biggan utan även Håkan och Steppe, alltså ytterliggare två riktiga löpare.
Här gällde det att fokusera och visa att även en liten tjej som jag platsade i gruppen.
Vi sprang riktigt långt i mina ögon, om jag inte minns fel ca 23km, och jösses vad nöjd jag var efteråt – hade väl aldrig förr sprungit så långt på träning.
Dessa lördagspass blev stående inslag i mitt liv och ju fler gånger jag träffade dessa herrar desto mer insatt blev jag i snack om kilometertider, långpass, intervallpass, löparskor, olika tävlingar och annat som hör löpningen till och plötsligt var det en del av min vardag. Jag var också en sådan där ”riktig” löpare och skaffade t o m en riktig löparklocka, riktiga löpartajts och började skriva träningsdagbok.
Träningen utökades till gemensamma pass varje onsdag klockan 18 med samling i fruktsalladen i Smålandsstenar (ja, det kallas faktiskt så, kvarteret där alla gatunamn innehåller en frukt, typ äppelvägen, apelsinvägen, päronvägen) och ytterliggare två personer presenterades för mig, Jimmy och Peter.
Dessa fem herrar har lärt mig alla väsentligheter inom löpning:
Biggan lärde mig att löpning är en riktig sport som bör tas på fullaste allvar, att man måste ta den exakta tiden på alla rundor och hans ord inför ett nervöst Göteborgsvarv för många år sedan följer mig på alla tävlingar ”du ska ju bara springa. Det gör du ju varje dag så är det något du inte behöver vara nervös för så är det väl just det”.
Håkan lärde mig att ett långpass inte är ett långpass om man inte springer i minst två timmar. Med en bitter min efter att jag spurtat ifrån de andra på vår planerade runda och varit först med att klara den på 1,59,30 var han tvungen att upplysa om att jag minsann inte skulle vara alltför nöjd, jag hade ju inte sprungit ett riktigt långpass… Detta sitter fortfarande kvar vilket resulterat i att längre och längre pass räknas som vanliga distanspass – ju bättre jag blir desto fler km avklaras ju under 2 timmar.
Jimmy lärde mig att backträning är bästa grejen om man vill springa fort och Peter lärde mig dels att man alltid ska springa så fort man kan i början på alla lopp (oavsett om det är ett maraton) så får det bli som det blir, ingen anledning att spara på krafterna liksom – trött blir man ju ändå! Han lärde mig också att bästa återhämtningen uppnås om man tar fram en Frödinge prinsesstårta ur frysen innan långpasset så att den är lagom upptinad att ätas för maximal energiåterställning efter passet.
Steppe försökte lära mig allt vad statistik heter – alla personliga rekord, världsrekord, smålandsrekord, klubbrekord och liknande har han i huvudet och jag tror ärligt talat att han kan mina personliga rekord bättre än jag själv – sådant fastnar bara inte i mitt huvud. Han hittade dessutom alltid de rätta uppmuntrade orden som fick mig att tro på mig själv och våga satsa på löpningen och ställa upp i tävlingar.

Nu ses vi inte så ofta längre, skador och ålderdom (haha, där fick ni grabbar) har begränsat vår gemensamma träning och numera är det i första hand jag som står där med löparklockan och den fulla träningsdagboken med mest kilometer.
Men jag glömmer inte vilka jag har att tacka för att jag hittat denna fina sport och vilka som fick mig att inse att jag kanske hade en liten löpargen någonstans. Jag minns också vilka som visade vilken glädje och gemenskap den här sporten kan medföra så i mitt huvud spelar det ingen roll vem som i dagsläget avverkar flest mil på en månad, jag vet vilka som är de ”riktiga” löparna.

Tack boys!

lördag 12 november 2011

Att vara här och nu

Jag hade ett alldeles underbart långpass häromdagen. Den här gången berodde det inte enbart på att kroppen kändes fantastisk, att solen sken och att jag sprang riktigt bra. Det berodde inte heller på att jag just nu är grymt motiverad att träna eller på att jag laddat med en rejäl frulle och en god natt sömn eller på att långpass är mitt favoritpass.
Nej, anledningen till att allt kändes så bra och njutningsfullt just denna dag var att jag för en gångs skull bara var just där och just då. Det fanns ingen annanstans där jag borde vara istället och träningen var inget som hade "klämts in" mellan andra aktiviteter. Jag var ensam hemma så ingen väntade på mig, jag var ledig från jobbet och min enda plan för resten av dagen var att inte ha någon plan utan att inte göra någonting.
Känslan av att inte vara stressad eller på väg någon annanstans gjorde alla intryck så mycket bättre och så mycket starkare. Helt plötsligt kunde jag se hur vackert det är när solen skiner och känna hur lyxigt det är att i bra form få vara utomhus i flera timmar och springa. Jag upplevde hur skönt och välbehövligt det faktiskt är att varva ner med en extra lång stretch och räkna sekunderna på varje övning efter hur lång tid muskeln behöver stretchas istället för att hålla koll på hur lång tid man hinner stretcha. Jag upplevde plötsligt hur skönt det är när de varma strålarna i duschen träffar min kropp och njöt av att stå kvar i värmen till jag var skrynklig som ett russin, inte bara till precis när sista droppen balsam i blixtfart med slangens högsta tryck hade spolats ur håret.

Men varför är det såhär? Varför är man alltid i tanken på väg någon annanstans?
Man blir stressad i kön till kassan i affären för att man i tanken redan är hemma och lagar maten man handlat.
Man blir stressad på jobbet för att man inte hunnit göra allt man tänkt göra och fokuserar på det man inte har gjort istället för det man faktiskt har gjort.
Man stressar igenom sitt träningspass för att man i huvudet redan är hemma och njuter av duschen men när du står i duschen njuter du inte av det för då är du i tanken redan framme vid matlagningen eller tv programmet du vill hinna se.
Man stressar med alla vardagsbestyren som städning, matlagning och tvätt för att sedan få mer tid att vila. Men om man inte stressade så förbaskat kanske inte behovet av vila vore lika stort? Att stressa för att hinna vila verkar rätt vansinnigt när man tänker efter.

Nej, från och med nu ska jag se till att ta vara på tiden, inse att man bara kan vara på en plats i taget och att var sak har din tid. Känns liksom så onödigt att komma på när man är 100år gammal att det där långpasset i solen när jag var 28år nog var ganska trevligt trots allt...

Idag tog jag vara på de 30 min då min brorson, som är hos oss på besök, visade sitt bästa morgonhumör och ville busa och gosa med sin faster....

tisdag 8 november 2011

Kort lägesrapport...

Idag blir det en liten snabb lägesrapport, tiden räcker inte riktigt till för bloggande just nu...

Träningen går SJUKT bra. Det ena grymma passet avlöser det andra. Långpass på 40km rasslar undan som vore de små lätta distanspass, snabbdistansen håller hög fart utan särskilt mycket ansträngning och träningsmorivationen ökar för var dag som maran närmar sig. Har noterat att bara jag tänker på maran under träningspassen ökar jag omedvetet snittfarten!
Är redan inne på sluttampen av den sista tre-veckors perioden med hård träning inför Florens och den här gången har jag hållit mig pigg och fräsch hela vägen (peppar, peppar) känns inte alls som om det var 2,5 vecka sedan viloveckan utan som om det var alldeles nyss! Hoppas den positiva känslan håller i sig veckan ut så att jag sedan avslappnad och med bra träning i ryggen kan börja återhämtningen och därefter uppladdningen full av självförtroende och positiva känslor!

Positivt är det också att jag tränat seriöst en längre tid på att få i mig vätska under ansträngning. Har aldrig druckit under ett marathonlopp av rädsla för strul med magen men efter de magkramper orsakade av vätskebrist som jag fick under Stockholm marathon i våras har jag lovat mig själv att aldrig mer genomföra en mara utan att tillsätta vätska och någon annan form av näring i kroppen. Jag har konstaterat att orsaken till varför jag får problem med magen är oväsentlig; om jag har kramp för att jag inte har druckit eller för att jag har druckit är ju sak samma, loppet blir ju ändå förstört, så då kan jag lika gärna chansa med att hälla i mig lite vätska.
På träning har det funkat bra. Jag har testat på långpassen med både vatten, sportdryck i olika styrka, russin och power bars och kroppen har reagerat positivt på detta. Nu återstår det ju bara att se hur det går i tävlingsfart...

Utöver träningen är det full fart på jobbet och hela livet i övrigt, och allt går i 1090 km/h just nu.
Jag älskar det, älskar att vara full av energi och älskar att känna hur livet rullar på utan bekymmer!
Vet inte vad jag har gjort för att förtjäna detta och som vanligt när allt är liiiite för bra kryper sig känslan på att det finns en bomb som tickar och att snart, snart går något åt skogen.
Men, so far so good, bäst att försöka njuta av att just nu är i alla fall allt vansinnigt bra.

Ger just nu livet tio svettiga Lunaracers av tio...

fredag 4 november 2011

Å så lite wordfeud old style...

Vad man gör med en ledig fredag...


Man springer en liten runda...

Sedan tar man sin elektriska värmefilt och en bok och softar i soffan...
(Mitt bokpaket har äntligen anlänt!!!)

 Sedan hälsar man på mormor och minns henne med ett All Helgona ljus...

Sedan dricker man årets första glögg och käkar pepparkakor hos mamma...


Därefter hänger man med sin allra bästa lillebror som är hemma
och hälsar på för första gången på läääääänge.

måndag 31 oktober 2011

Konstigt...

Jag förstår mig inte på varför man ska ställa om klockan när det börjar bli vinter. Det känns helt meningslöst att man inte nog med att man ska stå ut med att mörkret kommer naturligt med årstiden dessutom ska påskynda mörknandet med att ställa tillbaka klockan så att man garanterat inte får se solens ljus på hela dagen.

Dessutom är det sjukt förvirrande med tidsomställningen.

Igår började förvirringen med att jag vaknade pigg som en lärka redan klockan sju vilket kändes lite onödigt tidigt en söndagsmorgon, även om jag har en tendens att vakna tidigt då jag alltid är hungrig som en varg när det nalkas frulle. Det konstiga var att min man, som har en mer normal mat- och sovklocka än jag, även han var vaken. Vi kände oss plötsligt som pensionärer och funderade en stund på att sova räv någon timme då det inte känns okej att gå upp innan nyhetsmorgon ens har börjat en söndag när man är ett ett barnlöst par som inte ens passerat 30-strecket. Nästa steg vore ju att börja lyssna på ”Ring så spelar vi” och ”melodikrysset” liksom.
Efter att resultatlöst försökt somna om en stund föll poletten plötsligt ner och vi kom på att vi gått över till vintertid under natten och vi kunde därmed pusta ut och känna oss något mer normala. Vi var alltså typ Jet-Laggade, eller Winter-Laggade? Clock-Laggade?
Kalla det vad ni vill, förvirrande är det i alla fall.

Efter att ha insett att vi blivit bjudna på en timme extra på dygnet beslutade vi oss för att slöa lite extra länge denna söndagsförmiddag varför följande timmar spenderades under täcket med regnet smattrandes mot rutan och med varsin bok, en kaffekanna och en hög mackor som sällskap.
När vi till slut tröttnade på slöande kändes det som om halva dagen hade gått, men inte då, klockan var inte ens tio när vi tog tag i våra liv för en promenad i regnet.
Och tidsförvirringen fortsatte.
Vi gick på eftermiddagsbio (Svensson Svensson för övrigt, till skillnad från det superskojsiga tv-programmet var filmen helt värdelös) och när vi kom ut var det becksvart ute och det kändes som om vi just varit på nattbio.
Jag var dessutom Jet-Magad hela dagen och därmed vrålhungrig igen redan vid klockan sex trots att en ganska rejäl portion Thai mat intogs innan bion. Den tidigarelagda kvällsmaten resulterade sedan i sin tur i att när jag var klar med de vanliga kvällsbestyren och redo för sängen konstaterade jag att klockradion  visade att jag gått och lagt mig klockan nio. Tidsförvirringen tvingade mig därför att jämföra väckarklockans tid mot både I-phonen och text-tv och sedan mot I-phonen igen innan jag vågade lita på att den verkligen gick rätt och jag äntligen kunde koppla av och somna i lugn och ro.
Alltså vad sjutton är klockan egentligen??
Nu trodde man ju ändå någonstans att man skulle få lite plåster på såren efter allt besvär genom en ljusare morgon. Glad i hågen hoppade jag ur sängen i morse för morgonpass utan pannlampa. Tji fick jag, mulet och dimmigt var det och inte märkte jag då av att tidsomställningen haft någon effekt på morgonljuset. Fick vackert hålla mig till cykelbanor med gatlyktor då jag optimistiskt lämnat pannlampan i byrålådan.
Upptäckte dock att jag inte var den enda som var förvirrad, inte en enda klocka i samhället gick rätt! Den första klockan jag passerade visade fortfarande sommartid, den andra klockan  måste ha gått en aning långsamt eftersom de 2km som tillryggalades mellan dessa två klockor annars skulle ha gått i ljusets hastighet och en tredje klocka stod bara och blinkade. Till råga på allt dog batterierna i min GPS klocka efter en timme varför jag således kände mig mycket förvirrad över vad klockan egentligen var och jag visste inte säkert om kockan var sju eller åtta när jag klev innanför dörren igen.

Ännu mer påtaglig blev meningslösheten med tidsomställningen när jag ikväll insåg att jag inte slapp undan pannlampan ens på dagens andra pass då det var svart som natten redan när jag åkte hem från jobbet.

Så vem sjutton bär ansvaret för detta löjliga påhitt??

lördag 29 oktober 2011

Boktips eller inte, det är frågan...

Fantastiskt att jag lyckades springa bra på mitt långpass idag (38km strax under 3 timmar och läskigt oberörd för er som är intresserade) eftersom jag inte kunde komma i säng i vettig tid igår. Närmade mig nämligen slutet på en bok och kunde bara inte somna innan jag fick veta hur den slutade.
Boken jag talar om är ”En Dag” som har legat högt upp på försäljningslistor runt om i världen  och blivit hyllad av den ena bokrecensenten efter den andra.
Jag kan dock inte bestämma mig om jag ska risa eller rosa…

I de första 200 sidorna var jag besviken och tyckte att den var överreklamerad och ärligt talat ganska seg och tråkig och jag kunde inte begripa vad det fanns som var värt att hylla.
Sedan gjorde jag en kovändning, fastnade totalt och storyn blev bättre och bättre och när jag närmade mig slutet var jag så nyfiken att få reda på vad som skulle hända att jag som sagt fick spendera halva natten med att ta reda på detta.
Sedan, när jag väl kom till slutet, blev jag dödsbesviken. Den slutade inte alls som jag ville att den skulle sluta och helt plötsligt kändes de där sömnlösa timmarna bortkastade och jag blev förbannad och snopen över det konstiga slutet.

Helt klart läsvärd i alla fall. Köp den, läs den och se om ni håller med mig!
Just nu väntar jag på ett försenat bokpaket och befinner mig således i ett läsvakuum. Inte lönt att gå och köpa någon annan bok när tre böcker dyker upp när som helst, men samtidigt hatar jag att inte ha något att läsa.
Bokpaketet, som fastnat någonstans på posten eller på butikens lager, innehåller Himmelsdalen (en skräckis som bästis Malin tipsat om) Karin Wahlbergs nya deckare (älskar dem, har hela serien) samt första delen i Denise Rudbergs ”elegant crime” serie som äntligen kommit på pocket. Har varit lite tveksam till att läsa den men för 49kr var den värd en chans.

Någon som har läst och kan tipsa om vilken av böckerna jag ska börja med?!