fredag 26 september 2014

Fredagskul

Klicka på länken nedan och ta del av ett framträdande från Eurovision 1987 som fått på tok för lite utrymme i musikhistorien.

Titta och njut! Lägg framförallt märke till tubsockorna, solglasögonen, den urfreakade bakgrundsdansen och såklart "le grande finale" med fingersnurren och handklappen. (Som man för övrigt kan få komma hit och titta på lajv efter att jag och min fina J nyss övat in koreografin).

Mycket nöje, och trevlig helg!

http://youtu.be/0TCA-LGlVYA

torsdag 25 september 2014

Middagstips

Förmodligen är jag inte den enda konditionsidrottaren i världen som hört talas om rödbetans supereffekt på prestationsförmågan och som gärna vill ta del av dess positiva effekter?
Förmodligen är jag heller inte den enda som otaliga gånger har försökt med diverse olika rödbetsjuicer och rödbetspulver men som bara inte kan förmå mig själv att få i mig detta då det smakar så fruktansvärt illa att man får kväljningar?
Rätt konstigt egentligen, för jag tycker att rödbeta i sig är ganska gott, men just i den där flytande och väldigt koncentrerade formen blir det lite för mycket och bara för äckligt.
Så jag har för närvarande lagt alla dessa försök på is och jublar istället så fort jag kommer över ett recept där jag genom goda maträtter kan få i mig den magiska rotfrukten.
Igår kväll lyckades jag få till en riktig höjdare;

Rödbetsbiffar, sallad på quinoa och rotfrukter och fetaostsås

Recept biffar:

500g nötfärs
200g rödbetor
2 vitlöksklyftor (jag tog mer, är ju så gott!)
1dl persilja
1 dl matlagningsgrädde
1 ägg
Salt, peppar

Skala och grovriv rödbetorna, blanda samman med övriga ingredienser till en smidig smet.
Forma biffar och stek i smör 3-4min/sida.

Recept salladen:

3dl quinoa
1 stor sötpotatis
2 palsternackor
3 morötter
2 röda lökar
Färsk bladspenat
Citron
Timjan, salt, peppar

Skala och dela rotfrukterna i bitar. Blanda med olivolja, timjan, salt och peppar på en plåt och rosta i ugnen på 220 grader i ca 30min.
Koka quinoan.
Blanda samman quinoa med de rostade grönsakerna, pressa över citron och krydda ev lite extra. Blanda i färsk bladspenat.

Fetaostsås

3dl matyoggi
100g fetaost
1 vitlöksklyfta
Lite honung
Salt, peppar

Mosa fetaosten och  blanda samman med övriga ingredienser. Låt gärna stå i kylen en stund innan servering för mer smak och bättre konsistens.

Mumsig, nyttig och färgglad middag!

Kanske kommer mina smaklökar en dag att ändras så att jag kan lyckas dricka den där juicen.
För just som jag stod där och rullade biffar för glatta livet kom jag att tänka på en händelse från min barndom. På dagis hade vi nämligen lyxen att ibland bli serverade Biff Lindström (rödbetsbiffar) och jag minns att det var det absolut äckligaste jag visste. Så en dag när detta stod på menyn deklarerar jag högt och tydligt att jag absolut inte kan äta det eftersom jag är väldigt allergisk mot rödbetor. Dagispersonalen, som såklart inte hade någon notering om denna allergi, vågar givetvis inte ta risken att ett barn ska falla ihop i andnöd eller allergiska kramper utan ser istället till att jag får alternativ kost.  Så blir det eftermiddag, mamma kommer för att hämta sin 5-åriga Jossan på dagis och fröknarna frågar lite anklagande varför hon inte har informerat om min allergi? Mamma spänner ögonen i sin lögnhalsiga (men kreativa!) dotter som vid det här laget är rätt generad och lika röd i fejjan som en rödbeta innan hon såklart svarar att ”det inte är lönt att informera om en allergi som inte finns…”

onsdag 24 september 2014

Aternativlångpass i höstrusk

På denna veckas lediga onsdag var planen att köra långpass för att förbereda mig inför nästa helgs etapplopp i Österrike. Under sommaren när jag var skadad körde jag massor med långpass på cykel, på cykel i kombination med crosstrainer och när jag började trappa upp löpningen blev det långpass i form av kombipass med löpning/cykel eller löpning/crosstrainer. 
Men ju mer jag får springa, desto tråkigare ter sig den alternativa träningen och jag vill mycket hellre springa än träna något annat. Eftersom man ska "skynda långsamt" efter skada har jag sakta men säkert smugit upp distanserna på löprundorna och fått till ett par pass på runt två till två och en halv timme men då fokus har varit på att köra fler och kortare pass började häromdagen en oro inför Tour de Tirol att smyga sig på när jag insåg att loppets dag två innehåller en bergsmara som lär kräva typ fem timmars arbete att ta sig runt. Minst.

För att inte riskera att skada mig, min teori är att det är bättre att komma till start utan skadekänning men något sämre förberedd än med skadekänning och massor med mil i benen, bestämde jag mig för att köra dagens långpass alternativt. Cykel i kombination med crosstrainer var planen och minst tre timmar träning för att få ett besked på om min oro är befogad eller om min kropp minns hur det är att hålla igång under lång tid.

Jag har inga som helst problem med att springa när det är dåligt väder, när man väl är igång tycker jag oftast att man glömmer både regn, snö och kyla och det är sällan jag fryser när jag springer.
På cykel är det annat, där aktiverar man inte hela kroppen på samma sätt och man har dessutom en fartvind att ta hänsyn till vilket innebär att man i princip alltid fryser - även en solig och fin dag.
Idag när jag vaknade var det inte en solig och fin dag. Inte ens i närheten.
Ösregn och sju grader varmt (kallt) var förutsättningarna när jag började plocka på mig lager efter lager av träningskläder inför den inledande cyklingen.
Vanliga strumpor, vattentåliga strumpor, långa tajts, vattentäta brallor, underställströja, vindjacka, regnkacka, dubbla handskar och buff var vad jag hade på kroppen. I väskan som packades till det efterföljande crosstrainer passet landade linne och hotpants. Kontraster.

De där hotpantsen och linnet lockade så mycket att jag redan efter den första milen i regnet började revidera om min plan till att stå ut en timme i regnet och sedan ta två timmar på crosstrainern istället för tvärtom. 
Men så när jag kom till den korsning efter 2,5mil där  jag har chansen att svänga vänster hemåt styrde jag visst plötsligt åt höger och vips fanns det ingen återvändo annat än att köra rundans fulla 60km. Just då kändes det nämligen som en bra ide eftersom jag inte frös så värst mycket och det verkade roligare att vara ute och träna än inne på gymmet så ju mer jag kunde förkorta tiden på crosstrainern desto bättre. Tyckte jag då.
Dryga timmen och otalet kraftiga regnskurar senare när händerna var så stela att det var en utmaning att både bromsa och växla och fötterna var som isklumpar var jag kanske inte riktigt av samma uppfattning...

Men efter två timmar och tio minuter i kylan och regnet var jag äntligen hemma där jag snabbt svidande om till hotpantsen och linnet som plötsligt inte alls var lika tilltalande som en varm dusch och en stickad tröja. Men har man bestämt sig så har man bestämt sig så jag motstod frestelsen att gosa ner mig i soffan och joggade istället de 300m till gymmet och ställde mig på crosstrainern med sikte på 60min varav 20*1min med högre intensitet.
Sådär vidare värst hög intensitet får jag väl erkänna att jag inte lyckades uppbringa, dels beroende på att jag började bli trött såklart men kanske mest för att det tog en bra stund innan känseln i mina nerkylda händer och fötter återvände och för att jag insåg att jag tagit med mig alltför lite energi. En liten energibar och vatten till hela passet var på tok för lite om man ska lyckas avsluta med hårda intervaller efter över två timmars cykling.
Men bortsett från det kändes det ändå riktigt bra och jag lyckades hålla ihop passet med en kontrollerat lagom hög puls ända in i mål.

Nu ligger jag dock på soffan med en stadig lunch i magen, en bok i handen och regnet smattrande mot rutan och har äntligen fått ta på mig den där stickade tröjan och plocka fram en filt. 
Just nu har jag glömt kylan och tröttheten och njuter istället till fullo av ett väl genomfört pass, gläds åt att min kropp kändes stark, är nöjd över att mitt pannben visade sin styrka i ovädret och tillfreds över att jag fick det kvitto jag sökte.
Mot Tour de Tirol!!

Raggsockor, filt, sportdryck och en bok. Återhämtning när den är som bäst!



lördag 20 september 2014

Kretsloppet Borås - DNS, men likväl en bra dag!

Taggad till tusen efter tävlingspremiären på Tjejmilen var jag snabb att anmäla mig till 10km på Kretsloppet i Borås som gick av stapeln idag. Känner att det fanns så mycket mer i kroppen där på tjejmilen och vill så himla gärna försöka jaga en bättre miltid i höst.
Efter att förra veckan, som ni vet, var lite väl tuff både träningsmässigt och jobbmässigt hoppades jag att med lite lugnare träning och bättre vård av mig själv skulle kropp och knopp vara på topp och redo att prestera idag.
Men även den här veckans träning har varit blytung och jag har känt mig både trött och hängig så när jag i onsdags plötsligt fjällade bort skinnet i munnen fick jag nog och ringde Vårdis som efter en snabb titt i min hals kunde konstatera att jag har en halsinfektion. Den var dock redan till 85% läkt vilket tyder på att den varit med ett tag och vips hade jag en förklaring till varför allt har varit så vansinnigt segt senaste tiden. 
Att springa tävling med en infektion i kroppen var ju givetvis inte aktuellt utan istället ordinerade den ena läkaren totalvila några dagar då hon ansåg att det ska vara nolltolerans på träning med infektion. När hon lämnade rummet slätade dock den andra läkaren, som vid sidan om läkaryrket även var elitvolleybollspelare, över det hela lite med att vila rekommenderas men att hon som idrottskvinna förstår att det är svårt och gav klartecken till lättare träning under förutsättning att jag inte anstränger mig. Men hon poängterade även att ju mer vila desto snabbare tillfrisknande så planen är att försöka hålla mig i skinnet så att infektionen förhoppningsvis försvinner på ett par dagar och jag har hunnit bli fit for fight i god tid till äventyret i Österrike om två veckor.

Lite trist var det ju såklart att vakna en tilltänkt race-day och inte få vara med men det utvecklade sig till en riktigt, riktigt fin dag i alla fall.
Började med en härlig sovmorgon och en lyxig långfrukost med min fina J, morgontidningen och Nyhetsmorgon som sällskap. Min fina J, mountainbikefantasten, som har lånat en racer var sedan sugen på att testa den en sväng och då även han har fått samma infektion som jag bestämde vi oss för att ta ut våra hojjar på ett väldigt lugnt och stillsamt cykelpass i det härliga höstvädret och det blev verkligen en höjdare! I lugn och stilla pratfart trampade vi oss runt 60km och för mig som har kört hela sommaren ensam på min hoj var det helt klart ett lyft att få sällskap - aldrig har tiden på den där järnhästen flugit iväg så fort!
Tror att vi idag hittade en träningsform som lämpar sig för oss att utföra tillsammans då det visade sig att vi är ganska jämnbra (dåliga) och då vi båda uppskattar långa pass, utomhus, med sällskap.
Det här kommer definitivt att bli ett återkommande inslag i våra respektive träningsdagböcker!



Efter en lunch och gemensamt lösande av Melodikrysset (första gången, aldrig mer - så segt!) följt av en välbehövlig tupplur för två halvsjuka sportfånar är nu frågan om vi ska fortsätta dagen pensionärs-style med en hemmakväll eller om man ska svida upp sig för en utekväll med restaurang och bio.
Oavsett vad valet faller på kommer det bli en fin avslutning på dagen och jag kan konstatera att ett inställt lopp inte nödvändigtvis behöver betyda en förstörd dag.

Men på hässelbyloppets 10km, då jäklar...


måndag 15 september 2014

Så sant som det är sagt

Huvudet på spiken Arla.
Det här med träning är ju liksom inte raketforskning utan en vetenskap som ryms på ett yoghurtpaket.

          

Jag tar det som ett tecken och kör vilodag imorgon.

söndag 14 september 2014

Om konsten att pajja löpformen på en vecka

Det här har varit en tuff vecka på många sätt.
Efter förra helgens överraskande bra Tjejmil, där kroppen visade sig från sin bästa sida på över ett år och där jag till och med lyckades kuta lidingöbanan på lätta ben dagen efter, har återhämtningen inte alls funkat som den ska. Enligt plan har jag ändå trummat på med tuff träning men resultaten på passen har dalat mer och mer för var dag och känslan i både kroppen och knoppen är nu som förbytt och gårdagens långpass kan istället ha varit det absolut sämsta passet på länge.
För ett år sedan hade jag grävt ner mig och tyckt att det var fullständig katastrof att kroppen inte levererar, jag hade till varje pris tvingat mig igenom vartenda planerat steg om det så skulle ske med tårar i ögonen och efter ett dåligt pass hade jag varit ledsen och tjurig i flera timmar (eller dagar) till nästa bra pass hade loggats i dagboken.
Men det senaste årets alla händelser har dels gett mig perspektiv nog att inse att jorden inte går under för ett dåligt pass (man får en ny chans imorgon!) och dels tvingat mig att inse att såhär snart efter en utmattningskollaps och efter en tids skada är jag inte lika "odödlig" som förr. Jag har de senaste månaderna faktiskt blivit riktigt bra på att balansera träning, jobb och vila och verkligen försökt att lyssna på min kropps signaler och även i förebyggande syfte strukit saker från agendan för att försäkra mig om att få ordentligt med återhämtning för att orka med både träning och jobb.
Men så lite övertaggad efter helgens oväntade framgång gick jag in i en av de mer fullspäckade veckorna på länge och plötsligt lyckades jag glömma bort allt jag lärt mig om begränsningar och vi skulle nog kunna säga att jag fick ett återfall till mitt gamla liv. Det var först nu när det blev helg igen och det fanns tid att tänka och känna efter som jag hörde hur min kropp bedjande skrek STOPP och jag insåg vad jag hade gjort. 
Förlåt kroppen, jag vet att jag har lovat att du ska bli sedd och hörd.

Veckan inleddes med en natt på akuten efter att min fina J ramlat på sina rullisar och skadat nacken och ryggen. Efter en lång natts undersökningar konstaterades det som tur var att inga frakturer fanns utan "bara" mjukdelsskador och vi fick åka hem igen för bara fyra timmars sömn innan jag skulle vara på plats på ett möte med kund. För ett år sedan hade det inte varit giltigt förfall att skippa morgonpasset men såhär i början av veckan var jag ännu klok nog att inse att det vore synnerligen dumt att offra en av fyra timmars sömn på att genomföra en morgonjogg som förmodligen bara skulle bryta ner istället för att bygga upp. Klappade mig själv på axeln över mitt kloka beslut att sova istället, men tyvärr kvarstår ju ändå det faktum att fyra timmars sömn efter en helg innehållande en resa ToR till Sthlm, första tävlingen på tre månader, ett tufft långpass och en natt på akuten ändå är för lite och inte alls bjuder kroppen på den återhämtning den behöver. Jag minns att jag tänkte tanken att jag kanske borde låta måndagen vara en hel vilodag istället eftersom jag vet att även om min kropp klarat en sömnlös natt utan konsekvenser för ett år sedan är så inte fallet nu utan nu får jag sota rejält för det om jag inte tänker efter. Men eftersom jag inte kände mig särskilt trött under dagen, hade en effektiv dag på jobbet tyckte jag att jag ändå kunde träna enligt plan framåt kvällen. Körde två timmar på gymmet som gick galant och någonstans här tror jag att den gamla känslan av att vara odödlig började lura sig in i mitt huvud och jag la grunden för resten av veckans idioti.

Så blev det tisdag och jag steg upp i arla morgonstund för att jogga, till och med ännu tidigare än jag brukar sedan jag började jobba deltid, eftersom just den här jobbveckan var en av de tuffare och mer utmanande veckorna för mig på länge där det inte alls fanns tid att jobba så lite och flexibelt som jag numera behöver. Efter morgonpasset drog jag således iväg för ytterligare en heldag hos kund med följden att det inte fanns tid för återhämtning innan dagens andra pass. Eftersom helgens löpning gått så bra trots avsaknaden av kvalitetspass var jag taggad att köra på lite hårdare för att komma igång ordentligt inför höstens resterande lopp. Körde därför 400-ingar för första gången i år och då det var så länge sedan att jag hade glömt bort hur det brukar gå till sprang jag alldeles för fort, alldeles för många och hade alldeles för kort vila med resultatet att jag körde mig sådär fullständigt skitslut som ju ger bra effekt men är vansinnigt slitsamt för kroppen. Efter detta hade det ju suttit fint med en lugn och återhämtande dag men så blev det ju såklart inte eftersom mitt förstånd som sagt hade försvunnit någonstans där på hemvägen mellan Stockholm och Gislaved.

Så då blev det onsdag, min lediga dag från jobbet som inleddes med 20km distans följt av ett gruppträningspass med Core på gymmet innan jag ägnade eftermiddagen åt att tvätta, städa och handla vilket har varit eftersatta sysslor efter fyra helger på resande fot. Hann precis ställa in dammsugaren i städskåpet innan min fina J kom hem och det var dags att åka till Isaberg för skidbacksintervaller. 
Vad som är bra med skidbacksintervaller är att det är ett pass som alltid ger något - är du sliten i kroppen kan du köra det som ett styrkepass där du fokuserar på att låta benen lugnt och metodiskt transportera dig till toppen och bara jobba med benstyrkan. Är du taggad för kvalitetsträning kan du jaga farten och nå den värsta pulstopp du kan tänka dig. Eftersom jag tagit ut mig så rejält på 400-ingarna dagen innan körde jag på alternativ ett. Tyvärr visade det sig att om man nyss har kört 400-ingar för första gången på ett år och dessutom redan tränat 2,5timme på förmiddagen får pulsen jobba oavsett hur du beter dig uppför den där backen. Så efter en timmes plåga med ett förvisso fint resultat väntade en stunds framstupa sidoläge i det kalla gräset innan jag var kapabel att påbörja en hemresa där jag inte orkade prata med min man följt av en middag där jag knappt orkade tugga min mat.
Och så var den lediga och väldigt återhämtande dagen till ända...

Så blev det torsdag och dax för dag ett av två på nästa större projekt på jobbet. Trots att det (som sagt) var min tuffaste och mest utmanande vecka på jobbet på länge och eftersom jag själv hör att jag låter gnällig över det vill jag här tillägga att detta även gav mig glädje. För första gången sedan utmattningen kände jag nämligen att jag även på jobbet var tillbaka "i form" igen för plötsligt var det inte jobbigt och ångestladdat att ställas inför svåra uppgifter och frågeställningar utanför min "comfort zone" utan istället var det roligt, spännande, utmanande och jag tog mig an uppgiften med iver och glädje. Att få känna att jag nu kan leverera även på jobbet gav mig en tillfredställelse lika stor som  tillfredsställelsen över att min kropp levererade över förväntan på lördagens race. Det gjorde mig dock även taggad att ta på mig ännu mer uppgifte och att leverera det där lilla extra, vilket jag i all hast givetvis gjorde och därmed skapade mig än mer jobb. Den långa arbetsdagen skulle sedan toppas med att fira en kollegas födelsedag på restaurang men trots detta lyckades jag mellan dessa aktiviteter klämma in både att träna och rösta, även om jag någonstans här faktiskt började känna att jag helst hade velat sova. Men, får man ett återfall till sitt gamla liv så får man, plötsligt var det väldigt enkelt att slå bort den känslan, inte lyssna utan bara fortsätta racet.

Så blev det fredag, morgonjogg och heldag hos kund igen skulle följas av 10*1000m tröskel och helkroppstyrka på kvällen. Morgonjoggen var tung, riktigt tung, där benen kändes som cement och där faktiskt min skada i blygdbenet även gjorde sig påmind. Beslutade att ändå köra träningen enligt plan men när jag fortfarande på eftermiddagen kände mig sliten och dessutom tom på energi efter ett par dagar med representationsluncher istället för lunchlåda och banan och automatkaffe istället för näringsrika mellanmål tog jag veckans första halvkloka beslut när jag bytte ut 10*1000m tröskel till motsvarande pass på crosstrainern. Klokt, eftersom det innebar att slitna löparmuskler och löparskador förskonades. Oklokt eftersom jag egentligen borde lyssnat fullt ut och inte kört kvalitet alls.
Men, klockan 20.00 efter två timmar på gymmet kunde jag knalla hem och sätta mig till dukat bord där min man serverade fredagens middag och tur var väl det för det kändes inte som att jag ens var kapabel att skala en potatis.

Så blev det lördag och jag trodde att jag vaknade pigg och utvilad efter nio timmars sömn och var taggad inför dagens långpass ihop med lillebror som skulle bli lekande lätt eftersom jag ju varit så "klok" och "vilat" benen igår. Men till och med trevligt sällskap och vacker runda förlorade sin charm när jag redan efter några kilometer kände att allt var skit och det blev sannerligen inte bättre ju längre passet led.
Jag var trött och matt i kroppen, andfådd som en som aldrig sprungit förr, mitt magmunsbråck var värre än någonsin efter flera dagar med risig mat och efter att jag tydligen glömt att jag i samband med löpning inte kan äta en hel ananas som kvällssnack och sedan inleda morgonen med tre koppar kaffe.
Någonstans efter 25km plåga började jag se tillbaka på vad fasen jag hittat på under veckan och insåg att det där skitpasset ju egentligen kom som ett brev på posten. Men att avbryta då gick ju inte, klok får man bli först efter passet, så jag tog istället ett pitstop hemma för att mosa i mig en näve havregryn och två omeprazol för att dämpa magsyran innan jag klippte de sista planerade fem kilometerna.
Duschade, stretchade och bad min kropp och min knopp om förlåt, åt en stadig lunch med min pappa och bror och mutade min kropp till försoning med en kväll i soffan hos min vän Malin tillsammans med en påse smågodis. Gick sedan och la mig redan klockan elva med förhoppning att en lång natt sömn i kombination med eftermiddagens slappande/ätande skulle göra att min kropp förlåter min dumhet och ger mig en ny chans inom kort att göra om. Och göra rätt.

Vad jag vill säga med denna långa uppsats kära vänner är att ta lärdom av mina misstag.
Sådana här veckor var vardag för mig i flera år, och är säkert vardag för flera av er där ute. Det håller ett tag, några år eller några månader och man mår bra och känner sig odödlig. Formen håller i sig och resultaten med den till man brakar in i väggen och det är slut på det roliga. För sen är kroppen inte lika förlåtande längre och man måste hela tiden vara uppmärksam och bromsa i förebyggande syfte för har man väl kraschat en gång verkar det räcka med EN sådan här vecka, EN natt förlorad sömn eller EN dag med lite för dålig mat eller tuff träning innan man börjar må dåligt och man måste bromsa upp några dagar igen för att inte bryta ner sig. 
Så tänk efter före.
Learning by doing.

söndag 7 september 2014

Oj!

Klockan 13.00 igår var området vid Lindareängsvägen fullproppat av taggade tjejer redo att anta utmaningen att kuta 10km. Denna första lördagen i september varje år slås alla rekord i färgglada träningskläder, antal uppställda bajamajor och förmodligen även i antal urdruckna vinglas framåt kvällen när alla tjejgäng ska fira sin prestation med en helkväll på stan.
Det tjattras och fnittras, tjoas och tjimmas på ett helt otroligt trevligt och avslappnat sätt som man inte kan hitta på många andra tävlingar. Det är som om hela stämningen liksom blir lite mjukare när det bara är tjejer på plats för race.
Blandningen av elit och motionär är också helt fantastisk. Årets lopp mönstrade troligen ett av de vassaste startfälten på ett 10km lopp på många år med i princip hela marathonlaget från EM på plats kryddat med en nybliven EM-guldmedaljör, EM-silvermedaljör och så självklart loppets stora affischnamn Isabellah Andersson. Bland eliten är det självklart fokus på prestationen med tider, placeringar och högt uppsatta mål men då loppets stämning ändå i första hand präglas av feststämningen bland de  30000 motionärerna på plats smittar detta av sig även på oss i elitledet och alla är plötsligt lite vänligare mot varandra och lite mer avslappnade.
Just därför var detta ett perfekt lopp för mig att göra comeback i efter min skada för även om man är i usel tävlingsform och egentligen inte är redo för race vägs det upp av allt skoj runtomkring som gör Tjejmilen till ett lopp där man faktiskt kan ha riktigt kul även om man inte presterar på topp. 

Fem minuter innan start ställde vi upp oss på startlinjen och ett ganska lättsamt småprat spred sig mellan oss löpare. Så många jag inte träffat på så länge, så många jag skulle vilja prata med men så får min klocka för sig att balla ur så jag får lägga de sista minuterna på att försöka få den att funka istället för att vara social. Synd, men att springa lopp utan att ha koll på farten är inte kul, särskilt inte om man inte har stenkoll på sin form och därmed har kass fartkänsla så jag var bara tvungen att lösa problemet. Som tur var lyckades jag få ordning på klockan strax innan startskottet gick och jag kunde påbörja min ganska ovissa resa mot målet på Gärdet. Hur jobbigt skulle det här bli egentligen? Hur fort skulle jag våga springa? Hur fort kan jag springa? 
Med bara ett fåtal fartpass sedan Stockholm marathon kändes det mesta ganska ovisst.
Jag bestämde mig för att göra mitt lopp och försöka hitta en så hög fart som möjligt som ändå skulle kännas så kontrollerad att jag upplevde att det skulle hålla hela vägen men exakt vilken fart det skulle vara skulle få visa sig efter hand och styras av känslan.
Det enda jag visste var att jag är starkare än någonsin i uppförsbackar eftersom jag har tränat mycket i skidbacke och mycket i kuperad terräng så min taktik blev att trycka på som attan uppför med förhoppning att där kunna tjäna in de sekunder jag visste att jag skulle tappa på platten i avsaknad av fartträning. 
Efter ungefär halva loppet hamnade jag och Michaela Kemppi från Örebro ganska ensamma och i sann Tjejmilenanda börjar vi peppa varandra för att hjälpas åt att nå bra resultat istället för att behandla varandra som bittra konkurrenter. (även om båda såklart gärna vill vara först över mållinjen). Uppför visar det sig att jag är starkast och kan erbjuda en rygg att följa, på platten är det tvärtom och med lite peppande ord till varandra utmed vägen boostades energin enormt till att fortsätta slita men framförallt till att göra loppet till en supertrevlig och rolig resa!
Tack Michaela för sällskapet och för att du delade med dig av din positiva energi!

Vid 6 kilometer ska enligt banbeskrivningen den värsta backen komma så när vi passerar 5km skylten försöker jag mentalt ställa mig in på att nu kommer det bli jobbigt och peppa mig själv att det nu gäller att bita i lite extra. Men så ser jag plötsligt 7km skylten och inser att jag visst redan har klarat av den där fruktade backen som tydligen inte var något för min kropp att frukta i jämförelse  med de otal gånger jag har tagit mig uppför skidbacken hemma på Isaberg. Coolt vad man kan vänja kroppen vid!
I det här läget börjar jag då istället vänta på att det ska bli sådär riktigt vidrigt jobbigt som det brukar bli vid 7-8km. Jag väntar på att folk ska börja springa om mig och jag väntar på att en känsla av att vilja bryta eller sänka farten ska komma. Men svackan kommer inte och med pigga ben och en inte särskilt ansträngd andning kastar jag en blick på klockan och ser jag att jag faktiskt håller mellan 3,35-3,40min/km vilket ger mig en kick - det kanske kan bli en ganska hyfsad tid idag trots allt! Ser att jag fortfarande har Michaelas rygg att jaga några meter framför mig och tänker att jag skulle vilja gå upp och hjälpa till att dra men de där tio metrarna fram är lite för många på platten och tyvärr får hon i det här läget göra jobbet ensam. Så kommer den sista långa backen vid 8,5km och då jag känner mig superstark lägger jag in min högsta växel uppför och plötsligt har jag ätit upp de där tio meterna och passerar Michaela som skriker några peppande ord till mig. Skäms nästan att gå förbi efter att inte ha kunnat hjälpa till med dragjobbet sedan 7km passeringen men hoppas att min rygg nu i alla fall kanske ska kunna ge lite hjälp sista biten in i mål. Kikar på klockan och blir chockad när jag vid 9km skylten inser att jag kommer att göra en oväntat bra tid, att jag kanske till och med kan gå under 37km. Försöker sträcka ut steget ytterligare och känner att jag har massor med krafter.
Sista biten in mot mål är kantad av mängder med publik och jag vet att det ska komma en lucka i publikhavet till vänster där man ska svänga mot mål. Då kommer plötsligt en bil och svänger in där jag tror att jag ska svänga och jag blir lite tveksam över vart jag ska ta vägen. Tvekar någon sekund innan jag inser att jag ska svänga några meter längre fram, trampar upp farten igen och kommer ut på gräset och ser upploppet mot mål. Då kommer nästa tveksamhet, två målbågar, och för någon sekund tror jag att jag når målet vid den första men när jag tittar upp ser jag Isabellah Andersson korsa mållinjen några meter längre fram och inser att jag visst inte var framme än. Får återigen försöka trampa upp farten och klipper även de sista 30meterna mot mållinjen men precis innan jag är framme kommer Michaela som en raket och springer förbi. Vi blir således tre tjejer inom loppet av tre sekunder i mål (Isabellah 37,14, Michaela 37,15 och jag 37,16) och jag hade visst varit inblandad i en spurtstrid utan att jag själv ens märkte det förrän den var över...
37,16 och en tolfte plats är dock väsentligt mycket  bättre än jag hade förväntat mig och tiden faktiskt min näst bästa på Tjejmilens tuffa bana någonsin!
Med massa krafter kvar och den starkaste känslan på över ett år i kroppen är jag väldigt nöjd och lycklig särskilt som det känns som att om jag inte hade varit så feg och osäker på mig själv hade det funnits bra mycket mer tid att kapa. Får jag dessutom köra lite fartträning framåt kan det kanske till och med bli riktigt bra framåt hösten!
Härligt att få ett kvitto på att det lönar sig att sköta sin alternativträning under skadeperioder!

         

Eftersom jag inte hade något tjejgäng med mig att rumla runt på stan och fira av dagen med var jag pigg nog att toppa löparhelgen med att springa Lidingöloppsbanan idag som kompensation för att jag tyvärr inte har möjlighet att vara med när själva loppet går av stapeln. 
Banan var ju helt otroligt vacker och inte alls så tuff som jag kommer ihåg den men det klart, upplevelsen blir nog något annorlunda om man jagar tider och placeringar än om man söndagsjoggar och bara njuter i 4,40min/km...

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag älskar löpning. På riktigt. 
Synd bara att man ska behöva en skadeperiod för att inse hur stor denna kärlek verkligen är och hur viktig och stor  del den har av livet.

fredag 5 september 2014

Hej Stockholm. Igen.

Efter att återigen avklarat den 45 mil långa bilresan med sedvanlig matpaus på halvsunkig vägkrog och ett par avklarade dokumentärer på radion har vi just installerat oss på Choice hotel Tapto i Stockholm och gått igenom vår vanliga incheckningsrutin. Varje gång vi kommer till ett nytt hotell (vilket ju är rätt ofta, räknade häromdagen ut att jag bodde 67 nätter på hotell förra året) följer vårt beteende exakt samma mönster. Min fina J börjar med att lära sig tv:ns alla funktioner och letar därefter fram alla kuddar han kan hitta. Jag ser till att packa upp precis ALL min packning och hänga kläderna på galge, rada upp toalettartiklarna i badrummet och stoppa undan resväskan även om det så bara är för en natt jag ska bo i rummet. Gillar liksom känslan av att vara hemmastadd och komma ifrån känslan av att bo i resväska. Med ett ständigt kajkande från hotell till hotell skapar man sig sina rutiner...

Förra helgen var vi i Stockholm för att vara funkisar inför tjejmilen. I fyra timmar på lördagen och fyra timmar på söndagen packade vi de goodiebags som alla löpare får när de kommer till mässan för att hämta sin nummerlapp. Rätt kul det där med att vara funkis, plötsligt inser man hur mycket jobb det ligger bakom ett så stort arrangemang som Tjejmilen. Den där påsen har man ju liksom alltid bara tagit emot utan att reflektera över att någon givetvis måste ha stoppar i den där tidningen, russinpaketet, chokladbiten och vattenflaskan. I 33000 påsar. Det kräver en del funktionärer och då tillkommer ju dessutom även allt folk som sen ska dela ut nummerlappar, sköta tidtagning, vätskelangning, vara flaggvakter, sjukvårdare osv. Rätt häftigt!



I normalfallet brukar vi dela ut nummerlappar i samband med loppet när jag ändå ska springa för att bespara oss en resa till Stockholm men i år när jag varit skadad hela sommaren passade vi på att anmäla oss till påspackningen istället eftersom jag ändå inte skulle vara med på loppet och det då vore skoj att prova på något annat.
Men för någon vecka sedan kom jag på att jag nog trots usel tävlingsform ändå ville springa den fina och roliga Tjejmilen så därför är vi här nu igen, bara fem dagar efter att vi senast lämnade den kungliga hufvufstaden.

Efter en sommar med nästan 8 veckors rehabträning, följt av en månad med uppstart av löpningen genom lugn distanslöpning finns jag alltså där på startlistan för mitt första race sedan Stockholm marathon med bara ett fåtal fartpass i benen utförda de senaste två veckorna.
Det kommer således inte att gå fort, det kommer att var sjukligt jobbigt och med tanke på att Tjejmilen i år mönstrar det bästa startfältet i loppets historia kommer det mest troligt att bli min sämsta Tjejmilen-placering någonsin.
Men det ska bli SÅ JÄKLA KUL!!! 

torsdag 4 september 2014

High five!

Börjar med att ge en stor high five till sportdrycken "high 5 zero" som ger namn till detta inlägg. Min första laddning "high 5 zero" inhandlades för någon vecka sedan och sedan dess har den varit en ständig följeslagare i min vattenflaska.
Under passen har den dock inte fått vara med, jag kör nämligen utan vätska om det är ett så kort pass att jag inte anser mig behöva dricka och när jag väl kör med vätska är det alltid på så långa pass att jag föredrar sportdryck som även tillför socker och energi.
Efter och inför passen är jag dock alltid noga med att se till att få i mig vätska och här passar "high 5 zero" perfekt då den inte bara tillför viktiga mineraler, vitaminer och salter utan samtidigt är fri från socker och dessutom smakar riktigt, riktigt bra! En brustablett i en normalstor vattenflaska ger bara en lätt smak av citron och drycken känns fräsch och god. Try it!
Ett bra köp!
En High five! får också det faktum att jag numera jobbar 70% och därmed får en ledig dag i veckan. Detta är i och för sig inte något nytt, har jobbat deltid sedan min utmattning i början av året, men igår var en av de första dagarna jag verkligen insåg hur väl jag vissa veckor behöver min lediga dag.
När min kropp börjar bli sliten är steg 1 att jag kan sova och äta precis hur mycket som helst - det spelar ingen roll om jag tagit sovmorgon, ätit dubbla portioner till lunch och vilat middag för hunger och sömnbehovet är helt omättligt. I det här läget blir jag inte orolig, bara uppmärksam, då jag ändå tycker att det är ganska normalt att vara trött och hungrig om man tränar mycket (till en viss gräns of course). Men bromsar jag inte här kommer jag efter några dagar till steg 2 i min slitenhet då min kropp brukar göra en kovändning och plötsligt kan jag inte sova alls och matlusten är som bortblåst. Här börjar oftast även träningen kännas pissig och passen bli rätt kass, och det är dags att bli lite orolig och framförallt verkligen hög tid att bromsa träningen. 
Sedan helgen har steg 2 känslan börjat krypa sig på varför det kom väldigt lägligt med min lediga onsdag. Min lediga onsdag ska på pappret innebära tid till att bara äta, träna och vila upp mig men verkligheten brukar vara att jag självklart äter och tränar men att jag  även klämmer in en massa andra saker som jag vill passa på att göra när jag ändå är ledig. Naprapatbesök, massage, optiker, bilbesiktning, frissan, storhandla, städa, tvätta - you name it, allt som man inte hinner på veckans andra fullspikade dagar ska göras denna heliga dag.
Med tanke på känslan i kroppen såg jag dock till att denna veckas onsdag fick vara precis så som tanken är, en dag till träning/mat/återhämtning, så jag inledde dagen med tidig frulle följt av 14km distans inkluderande 8 ryck i backe följt av en timme med min PT där vi dels körde igenom mina styrkeövningar för bål/bäcken men även gjorde tester för att se om jag utvecklats något sedan senaste testtillfället för två månader sedan.(visade klar förbättring = askul, mer om det i ett senare inlägg!) Vid lunchtid var jag hemma igen och spenderade sedan precis hela eftermiddagen med att inte göra någonting mer än att ligga och vila, lyssna på radio, läsa och äta. På kvällen var det dags för nästa pass, 16km härlig traillöpning på Isaberg innan jag återvände till soffan för att avsluta dagen med en film och att krypa i säng tidigt.
Idag när jag vaknade var min energi återställd. Min kropp är pigg, matlusten har återvänt, jag har sovit gott inatt, är inte kinkig och lättirriterad och har inte gått hela dagen och längtat efter att få sova.
High five! till min lediga onsdag och high five! till mig själv som lyssnade på kroppen och gav mig tid och tillåtelse att vila.
När jag befinner mig i steg 1 funkar en bräckt fjällröding med smörstekta kantareller
och färskpotatis likt den jag käkade på restaurang Prinsen i helgen utmärkt för att fylla på energidepåerna.
 
High five! också till min jumpsuit som ni såg i ett tidigare inlägg och som idag för första gången fått vara min outfit en heldag på jobbet. Äntligen ett plagg som är bekvämt som en mysdress men ändå är representabelt nog ut att funka på revisionsbyrå. Dock inget high five! till bökigheten när man ska gå på toa och måste plocka av sig hela dräkten. Fattar plötsligt varför bröderna daltons fängelsekläder i Lucky Luke hade en lucka att knäppa upp i rumpan vid nödsituationer. Bara ett tips till alla kläddesigners där ute.

High five! till underbar klar och krispig höstluft även om det kräver lite tankeverksamhet att välja kläder när det är 7 grader på morgonpasset och 25 på kvällspasset. Hade gärna spenderat hela kvällen på Isaberg igår för jag vet inte hur många gånger jag ville stanna till under trailpasset där på berget och bara titta på den fantastiska utsikten, trädens vackra färger och dra in den friska luften genom lungorna långt ner i fötterna. Ville verkligen aldrig åka hem.
Stanna tiden någon, please!!!
Morgonpass i långärmat, buff och vantar...
 
Kvällspass i shorts, linne och solbrillor.

Ett sista icke high five! får dock den förkylning som kulminerade i en febertopp i lördags natt. Kanske borde jag egentligen göra high five! och vara glad över att det slutade med bara en natts sjukdom med tanke på att jag delat hotellrum i tre dygn med en person med 40 graders feber och halsfluss, men att få feber är aldrig bra och att jag fortfarande känner en viss tjockhet i halsen och en något förhöjd ansträngning på vissa pass irriterar mig och jag ser hellre att något bryter ut på riktigt och sedan försvinner än ligger och stör sådär lite lagom i bakgrunden.

Nähä, nu snörar vi väl på oss löpardojjorna och ger oss ut och njuter lite av solen va?