söndag 31 juli 2011

Falkenbergs stadslopp

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN fick jag göra bra ifrån mig på "hemmaplan" i Falkenberg!

Som vanligt när det var dags för Stadsloppet så var det en av sommarens hittills varmaste dagar, termometern letade sig upp mot 27 grader innan start, så med Strömstadmilens hetta färsk i minnet var jag mycket noga med att hålla mig i skuggan så mycket som möjligt under uppvärmningen för att vara pigg till starten. Detta var ganska lätt då mängder av uppvärmningsstigar runt Vallarnas friluftsteater är skuggade av stora träd så när skottet gick kände jag mig pigg och fräsch och kände inte alls av de domningskänslor i benen eller den seghet och yrsel jag kände av i värmen inför starten i Strömstad.

När startskottet gick och jag gick med i den allmänna rusning av adrenalinstinna löpare som alltid inleder loppen drabbades jag av en känsla jag aldrig haft förut. Plötsligt var det superviktigt för mig att vinna tävlingen! Jag brukar alltid i första hand fokusera på att springa på bra tider, gärna nya personliga rekord, och låta vara placering något som kommer i andra hand - man kan ju ändå inte påverka hur fort övriga i startfältet kommer att springa. Är de snabbare än mig är det ju inte mycket jag kan göra något åt liksom.
Men igår var det annorlunda.
Jag var medveten om att jag tog ledningen redan från start men hade ingen aning om hur långt före jag var under loppet. Handlade det om 5 sekunder eller 50 sekunder? Tappade jag eller utökade jag min ledning?
Alla mina tankar och min koncentration gick åt till att försöka snappa upp rapporter utmed banan om hur jag låg till i förhållande till övriga i startfältet, benen gick av sig själva och jag glömde helt bort att ens titta på min klocka. Det enda som kändes viktigt var att få vinna tävlingen, en tävlingsinstinkt jag aldrig tidigare upplevt!

Det var fantastiskt mycket folk som hade övergett stranden denna soliga sommardag för att heja på oss löpare så det var en helt otrolig stämning utmed banan. Det ger ju såklart en massa extra energi att höra alla hejarop och när man är första tjej blir man alltid lite extra påhejad. (tack förresten till den kille som sprang bakom mig och manade på publiken att heja fram ledartjejen, gulligt av dig)
Men på grund av allt folk utmed banan kunde jag inte höra tidsangivelser från mina anhöriga varför jag sprang hela loppet i tron att jag var tätt jagad av de andra och fast besluten att inte tappa min ledning.

Loppets 5 första kilometer är de värsta. Det är knixigt, det är kullersten, det är en galen rusning i starten som vanligt, det var lite blåsigt och man hinner springa både in-, ut-, in- och sedan ut ur stadens centrum igen varför det när man passerar 5km skylten känns som man har sprungit i en evighet.
Efter att man har korsat Ätran för andra gången (ca 4,5km) har jag alla tidigare år haft en känsla av att vilja bryta och tvivlat på att jag kommer att hålla ända in i mål. Så även denna gången, men bara för en ynka sekund. Att vinna var det enda som rörde sig i min hjärna så att ge upp eller sänka farten när jag var i ledning var fullkomligt uteslutet.

När jag svängde in på upploppet med ca 200m kvar till mål tyckte jag mig höra någon i publiken skrika "heja tjejerna" och jag blev då än mer övertygad om att någon höll på att spurta förbi mig. Jag tog fram de sista krafterna och lade i en växel jag inte trodde att jag hade, spurtade som en galning och väjde undan för kranskullan och tänkte att hon måste vara knäpp som stiger ut med kransen mitt under en spurtstrid. När jag passerade mållinjen som segrare insåg jag dock ganska snart att min spurt var lite överdriven, jag var ca 2 minuter före tvåan i loppet...

När jag knäppte av klockan upptäkte jag överraskad att jag sprungit på 36 minuter och 40 sekunder, bara 20 sekunder från mitt personliga rekord från den betydligt snabbare banan i Hässelby!
Kan såklart inte låta bli att tänka på hur det hade varit om jag hade sneglat på klockan lite mer under loppet och haft en uppfattning om att jag var så nära mitt pers - kanske hade det då funnits ytterliggare lite mer att ge? Men, det får bli en annan gång, igår var det bara segern som räknades och den var min, bara min!

Trött men glad löpare pustar ut på asfalten...

Lilla Stella var nästan ännu mer förtjust i min blomsterkrans än jag...
Efter avslutad tävling väntade prisutdelning med helt galet många fina priser (det var nästan så att jag skämdes när jag utöver alla fina priser även råkade vinna på utlottningen av priser på nummerlappen) och sedan en noggrann nerjogg och stretch för att ge kroppen åtmindstone en mikroskopisk chans att hinna återhämta sig till tisdagens 3000m tävling på Karlstad GP.
Väl tillbaka i stugan återförenades jag över en kopp kaffe med min duktiga svägerska som varit stark och tagit sig igenom loppet trots stora problem med värmen samt övrig släkt och vänner som agerat fanclub. Kvällen avslutades sedan med grillning, prat och skratt i en varm och härlig sommarkväll som aldrig ville ta slut.

Syskonbarnet Arvid underhöll med en sång och ett badmintonrack som gitarr...
Tack till alla fina snälla människor, både er jag känner och er jag inte känner, som hejjade fram mig utmed banan. Ni anar inte hur mycket extra kraft och energi ni ger till mina ben och hur mycket positiva tankar ni ger en trött hjärna som gör att man kan hitta nya krafter att fortsätta slita även när man börjar ledsna. TACK!

fredag 29 juli 2011

Tävlingsdags!

Sitter och slöar i solen på altanen och tänkte passa på att uppdatera er på statusen inför morgondagens tävling, 10km stadslopp i Falkenberg.
Detta är ett lopp jag har sprungit tre gånger tidigare i mitt liv men där jag har aldrig riktigt lyckats prestera bra. Första gången sprang jag som motionär och det var bara en rolig grej att springa ett litet lopp. Tror jag kom typ på sjunde eller åttonde plats och sprang väl gissningsvis någonstans runt 45min.
Andra gången hade jag börjat satsa hårdare på löpningen men det var fortfarande nytt för mig att springa 10 km (brukade bara springa halvmarathon och marathon) men bestämde mig för att gå ut hårt och se hur länge det höll. Underskattade dock distansen och överskattade min förmåga och gick ut lite väl hårt genom att ta rygg på Malin Ewerlöf (som till slut vann loppet på typ 35min...). Snacka om att jag tog mig vatten över huvudet, hängde på bra i ca 2-3 km sedan fick jag krypa i mål. Sluttiden 38.10 var dock personligt rekord vid det läget så jag var ändå nöjd, placerade mig på fjärde eller femte plats. (vilken dålig koll jag har!!)
Förra årets lopp var verkligen en total katastrof!! Sommarens träning hade känts tung, jag var andfådd och trött på alla pass men trodde att det berodde på för mycket träning eller ev pollenallergi och tvingade därför mig själv att träna på som vanligt hela semestern. Bestämde mig ändå springa stadsloppet i Falkenberg den sista Juli och trots att jag tog ut mig fullständigt presterade jag den mycket svaga tiden 39.33 (tredje plats) vilket blev ett kvitto på att allt inte var som det skulle i kroppen. Gick till doktorn dagen efter loppet och det visade sig att jag hade blödningar i tarmen och ett blodvärde på 90, enligt läkaren ett värde då man har problem att typ cykla till och från jobbet, så inte konstigt att mina 15-20 mil löpning/vecka hade känts lite tunga! Åtgärdade problemet med medicin och två månader senare sprang jag 10km i Hässelby 3 minuter och 13 sekunder snabbare. Tänk vad lite bra blod kan göra för formen... ;)

Så vad hoppas jag på inför morgondagen?
Ja, det kan ju omöjligt bli sämre än förra året i alla fall, så länge jag inte bryter benen eller blir dålig i magen så att jag behöver bryta förstås. (ingen järntablett imorgon bitti alltså, haha)
Banan är flack men ganska knixig så det är inte helt lätt att göra kanontider. Hässelbyloppets bana (där jag ju har mitt pers på 36.20) är betydligt snabbare men samtidigt vet jag att jag har visat bättre form i vår än någonsin tidigare och persat på alla distanser så förhoppningen är att i alla fall kunna närma mig det personliga rekordet. En tid under 37 min känns som ett rimligt mål och sedan får vi se om det finns ännu mer att ge.
Har haft en liten känning i högra låret sedan någon vecka tillbaka varför jag ersatt en del kvalitetspass med lugn distans men igår körde jag 8*200m på bana iklädd tävlingsskorna utan någon som helst känning så det bör inte vara något problem till morgondagens tävling. Möjligen ett minus för att jag känner att jag är lite rostig vad gäller bra fartträning efter en veckas lugn distans.
Blodvärdena hade dalat något senast jag kollade (125 i början av juli) men har sedan dess käkat järntabletter, blutsaft och jordgubbar till förbannelse så inte heller det borde ställa till något problem.

Fit for fight alltså, och hoppas på att få göra ett bra lopp på "hemmaplan" med stora delar av släkten, min bästis Nettan och min lilla favoritmaskot Stella som för första (men långt ifrån sista) gången ska titta på löpning!

Håll gärna en liten tumme eller två för mig, så ska jag försöka att inte göra er besvikna!

torsdag 28 juli 2011

Toffel

Oj oj oj, nu har vi verkligen semester på riktigt.
Vi har spenderat några dagar i sommarstugan i Falkenberg och stämningen i stugområdet är verkligen avslappnad och semesteraktig. Dagarna spenderas (givetvis) med massa träning men mellan passen är det mest läsa böcker, gå stugområdets tipspromenader, spela minigolf, grilla, strosa runt i stadens små butiker, äta glass på uteserveringar och faktiskt (!) bada i havet. Igår var dessutom några vänner här på besök och tillsammans med dem blev det lite häng på uteservering i stan och därefter utomhusbio med Sällskapsresan 1. Otroligt mycket folk hade tagit med sig sina brassestolar och parkerat på torget för att avnjuta detta mästerverk och då vi hade missat att detta evenemang ägde rum hade vi en fantastisk tur som lyckades få plats på Harrys uteservering med perfekta platser för att kolla in filmen över en god måltid.

Ett STORT problem finns dock på semesterhimlen.
Svärmormor och svärmorfar är ägare till varsitt par Foppatofflor som har lämnats kvar i sommarstugan. Denna toffel är bland det fulaste plagg jag någonsin skådat och jag har varit tydlig med att något sådant aldrig någonsin ska komma i familjen Ambjörnssons ägo. Min man har lyckligtvis delat min uppfattning i denna fråga. Fram till nu.
Helt plötsligt har han i smyg börjat använda sin morfars tofflor när han lufsar runt utanför stugan. I början användes de bara när det var dags att gå ut med soporna "eftersom de stod närmast", sedan utökades det med att han hade på sig dem till affären på stugområdet "de gick ju snabbare att ta på än sneakers" och igår fick de till och med följa med oss ner till stranden. Inte nog med att han prisar dess funktionalitet, lovorden visste inga gränser när han skulle beskriva hur bra de var att ha på stranden då han slapp få lika mycket sand på fötterna som i sina vanliga flip-flops. "Å så lätta att cykla i också, och bekväma!"
Min förtvivlan är total.
Är jag gift med en foppa-toffel??? Har vi efter bara några dagar i semesterstaden förvandlats till sådana genuina fritidsmänniskor och är nästa steg likadana träningsoveraller?
Jag ställer fram makens snygga La coste tygskor på väl utvalda platser för att han ska se hur dess snygghet vinner över Foppa-tofflen och välja dem istället när han lämnar stugan. Utan resultat.
Jag ställer de snygga Hilfiger flip-flopsen ovanpå Foppa-tofflen vid dörren för att han av ren smidighet ska ta de tofflor som står överst. Även det utan resultat.
Jag börjar känna mig besegrad men vägrar låta denna äktenskapsdödare påverka vår relation. Jag påminner mig om att skönhet kommer innifrån, att kärleken är blind och glädjer mig i smyg åt att semestern snart är slut och att Foppa-toffeln då kommer att få gå i ide i sommartugan till nästa år. Håll ut...
Någon som har numret till modepolisen?

måndag 25 juli 2011

Svensk sommar...

Häromdagen gav jag det svenska sommarvädret en ledning med 1-0 över det grekiska sommarvädret ur träningssynpunkt. Nu har ställningen helt klart utjämnats...
Vaknade tidigt igår morse av att det blåste halv storm ute, regnet smattrade mot rutan och av att partytältet från lördagskvällens stugområdesfest hade blåst in i gaveln på sommarstugan. Projekt nedmontering av partytält inleddes klockan 06.00, och man kan bara konstatera att det är en väldans tur att majoriteten av områdets invånare har passerat "bäst före datum"  så att det gick relativt lätt att rekrytera flertalet pensionärer till arbete denna arla morgonstund, trots att det varit fest dagen innan.

Därefter var det dags för projekt löpträning i detta underbara, svenska sommarväder. Ut i stormen iklädd långa tights för första gången på flera veckor och med en keps till skydd mot det värsta regnet. Hjälpte dock föga mot det kraftiga skyfallet och jag fick dra åt kepsen så hårt att jag nästan fick huvudvärk för att den inte skulle blåsa bort. Ett steg fram och två steg tillbaka i den hårda vinden måste väl innebära att min 12km morgonjogg i 4,40 fart borde kunna kallas 24km i 2,20 fart i träningsdagboken?
Hur som helst längtade jag plötsligt tillbaka till träning i 35 grader och sol på ett bergigt Samos... Grekiskt träningsväder vs svenskt träningsväder, 1-1...

Efter avslutad träning väntade en hel dag under en filt med en bra bok, en påse karamellkungen och regnet smattrande mot rutan. Eller inte.
I verkligheten väntade en tur till Helsingborg för att fira svärmormors 75års dag med 3 timmar på en friluftsteater. Underbart att vi hade valt den överlägset sämsta dagen vädermässigt än så länge den här sommaren, att sitta och frysa i regnet var verkligen precis vad man såg fram emot efter denna inledning på dagen...
Hela tjocka släkten samlades i Helsingborg i god tid för att hinna strosa runt i den vackra staden och titta på omgivningarna en stund innan middagen. Strosandet förvandlades dock till att ett gäng stelfrusna och kinkiga människor tog skydd i kulturhuset och försökte fördriva tiden på bästa sätt till det var dags för middag på den flytande restaurangbåten Swea.
Väl på restauragen steg stämningen något och det började bli riktigt trevligt ända till delar av sällskapet började bli sjösjuka och blev tvugna att lämna restaurangen illamående då blåsten bidrog till en väldig sjögång. Efterätten fick därför förflyttas till ett närliggane café för att alla skulle kunna delta.
Stämningen sjönk återigen men vi gjorde vad vi kunde för att peppa upp varandra för att hitta glädjen i att sätta sig ute i ösregnet, blåsten och den 13 gradiga kylan och titta på buskis/revy - "vi får ju i alla fall vara tillsammans, det är ju det viktigtaste", "det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder" och "det är ju i alla fall en fantastiskt vacker teater" var frekvent återkommande pepptalk. Funkade sådär bra...
På väg till våra platser noterade min svåger Emil att de sålde föreställningen på DVD i souvenirshopen och alternativet att köpa en sådan och tillsammans avnjuta föreställningen i tv-soffan kändes som ett ganska bra alternativ...

Men, väl påbyltade med alla varma kläder vi ägde kompletterat med regnkläder, filtar och även sopsäckar som skydd mot regnet överlevde vi de första 10min i ösregn. Därefter mattades faktiskt regnet och blåsten av och även buskisen/revyn var bättre än förväntat då de låga skämten varvades med ganska mycket sång och musik så det hela resulterade faktiskt i en riktigt trevlig och mysig eftermiddag i rusket.
Den här gången får jag dock ge min make rätt i sitt motto att "man ska alltid se allting negativt från början och utgå från att allt blir skit, så kan allting bara bli bättre än man tänkt sig"...

Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder...

Inga ansträngda leenden här inte...

lördag 23 juli 2011

Outside my box...

Fachinerande vilken skillnad det är på att springa i 35 grader och sol i Grekland mot 21 grader och duggregn i Sverige.
På plussidan för Grekland finner vi givetvis möjligheten att fixa en najsig solbränna samt det vackra landskapet med nya, för mig obeprövade löpvägar. Men rent träningsmässigt är nog den svenska sommaren att föredra, dagens 35km pass kändes lekande lätt jämfört med distanspassen i värmen. Även om granskogen och myggen inte direkt livade upp stämningen.
Sommarträningen flyter på bra., fokus ligger på teknik och snabbhet snarare än distans även om långpasset finns där varje vecka som ett nyckelpass. Det är fantastiskt skönt att ha tid att träna massor samtidigt som man kan hinna med att sova på morgonen och hitta på en massa andra roligheter under dagen. Tänk om man kunde fått träna löpning på heltid!!

Har i en släng av någon form av solsting tagit mig lite vatten över huvudet och anmält mig till tre tävlingar som är lite "outside my box". Just nu känns det som en bra idé, men jag vet att jag kommer att ha ont i magen av nervositet dagarna innan det är dags för tävling, undra hur sjutton jag tänkte när jag anmälde mig och önska att jag slapp undan...
Ska börja med att debutera på 3000m på Karlstad GP den 3 augusti. Känns väl sådär smart att debutera på en ny distans i ett fantastiskt startfält med folk med årsbästa runt 9.15, hoppas på att få springa i ett B-Heat så att man kanske slipper att bli varvad...
Utöver det har jag även utmanat mig själv genom att anmäla mig till 5000m och 10 000m på SM i Gävle. Har ju skyllt mina dåliga tider på 5000m på att jag aldrig fått någon draghjälp men det lär jag ju inte kunna skylla på den här gången. Där lär nog snarare handla om att kämpa för att inte komma sist...  Men, man måste våga lite och utmana sig själv. Alltid lär man sig något!!
Innan dessa utmaningar ska jag dock göra något jag känner mig trygg med genom att springa Falkenbergs Stadslopp (10km) för fjärde gången och hoppas på att få springa riktigt, riktigt bra. Har gått lite knackigt för mig på den banan tidigare och det vore så kul att få springa bra när det nästan är hemmaplan. (spenderar stora delar av semestern i svärmormor och svärmorfars sommarstuga i Falkenberg varje år.)

För övrigt har jag roat mig med att fixa nya gardiner till sovrummet hemma. Tyvärr blir jag varje gång jag ska hemmafixa pinsamt påmind om att jag har tummen mitt i handen. Bild och slöjd har alltid varit mina sämsta ämnen och mina föräldrar ska verkligen ha en eloge för sina skådespelartalanger som alltid har lyckats verka glada för de fula dukar jag har släpat hem, de sneda fågelholkarna och de fula teckningarna.
Men jag glömmer mellan gångerna och tror alltid att jag är bättre än jag faktiskt är. Handlade därför glad i hågen fina mörkläggningsgardiner och säljaren i butiken menade att det var så himla enkelt att stryka upp dem med någon form av tape. Kanon tyckte jag också, att sy är ju alldeles för avancerat, och att tejpa upp gardinen lät som något på min nivå.
Men tji fick jag, snett och vint blev det och det tog väl ungefär en halv dag och hela mitt register av svordomar innan jag fick upp gardinerna.
Nu ska det dröja till nästa gång jag försöker piffa till det hemma, får nog ringa RUT istället....

torsdag 21 juli 2011

Semester

Nu är jag tillbaka efter en hel veckas bloggtystnad. Att jag har varit på semester på den lilla grekiska ön Samos är väl egentligen inte en anledning till att låta bli att uppdatera bloggen, nog för att de har många problem i Grekland just nu men såvitt jag vet har de i alla fall fortfarande internet. Jag får helt enkelt förklara min frånvaro med att jag och maken tog ett gemensamt beslut om att ta semester från cyberspace och därmed undvika allt vad Iphone, bloggar, facebook, e-mail heter under vår resa och det har varit oväntat skönt att slippa undan den s k "it-stressen".

Vi har alltså varit på Samos en vecka. Vi reser flera gånger per år men brukar alltid skräddarsy våra resor och fixa bokning av hotell, flyg och övriga reseingredienser själva men den här gången vet jag inte vad som hände. Helt plötsligt var det i slutet av maj och sommarens semester var fortfarande inte bokad och alla våra tänkta alternativ var fullbokade eller strulade på annat sätt så vi beslutade oss helt enkelt för att prova på det där med charter. En vecka på 5 stjärniga Doryssa Seaside Resort på Samos bokades och i onsdags morse bar det av.
Nägra saker har verkligen fachinerat mig under veckan:
1. Paxandet av solstolar. När jag har gått upp tidigt på morgonen för att köra morgonpass innan den värsta värmen slår till har jag mött folk på väg till eller ifrån stranden för att reservera den bästa solstolen inför dagen. Hur går det till egentligen? Har man ett rullande schema i familjen som säger att på måndag morgon går mamma upp i svinottan och paxar solstolar åt resten av familjen. På tisdagen får mamma sovmorgon för då är det pappas tur att irra upp för att paxa stolen och så vidare. För det verkar ju vara otroligt viktigt att man har den bästa och herregud vad semestern vore förstörd om man blev tvungen att parkera lite längre ifrån stranden.
2. Att vi svenskar är lite småsnåla är nog ett rykte som trots allt är ganska sant. Vi bodde alltså på en 5-stjärnig resort med en egen privat del av stranden. Vid varje solstol fanns det en knapp man kunde trycka på som tillkallade en servitör som levererade mat och dryck så att man inte behövde lyfta sin semestertrötta bakdel från solstolen ens för att handla glass. Handdukar levererades dagligen till din stol och stranden var oklandereligt städad, inte ett glasspapper så långt ögat nådde. För denna service betalade man 3EUR per solstol/dag. Trots att samtliga boende på hotellet uppenbarligen haft råd att betala 8 000-10 000 kr/näsa för en veckas boende och inte tvekar en sekund för att lägga många pengar på att köpa Gin och Tonic i solstolen ska det ändå gnällas högt och tydligt över dessa ca 30kr. Fantastiskt.
3. Det verkar vara oerhört viktigt för en lyckad semester att beställa tax-free varor redan på utresan från Sverige så tala om tumult på planet när det hade blivit fel på leveransen och inte allas varor väntade på flygstolen när de klev på planet. Kan inte riktigt förstå meningen med detta, varför ska man ta med sig alkohol på semestern - det finns väl att köpa även i Grekland? Och klarar man sig inte utan just svensk vodka en vecka kanske man skulle förlägga nästa års resa till ett behandlingshem istället?

Jaja, alla är vi olika... Hur har då vår vecka varit?!
Jag får väl börja med att beskriva träningen, eftersom detta trots allt ska vara en löparblogg i första hand.
Jag hade givetvis fått med mig träningsschema från tränaren som har följts slaviskt till punkt och pricka även om en del pass fick förläggas till hotellets löparband då värmen ibland var mig övermäktig. De långa passen genomfördes dock utomhus på fina vägar på den bergiga och vackert grönskande ön med min make vid sidan om på cykel agerande vägvisare och vattenbärare. Även om värmen (30-35 grader) gjorde kroppen ganska seg och passen ganska tunga var det ändå en härlig upplevelse att springa i nya omgivningar.
Löpning i grekiskt landskap.
Eftersom min make lider av samma rastlöshet som jag och har fullt av myror i brallan var ju även han tvungen att aktiveras mellan mina träningspass så i tre dagar hyrde vi MTB och cyklade runt ön och tittade på diverse sevärdheter, besökte mysiga små byar och fina små stränder. Tanken med MTB var inte att vi skulle få träning utan bara ett mysigt sätt att se ön, och det var det verkligen även om jag får erkänna att mina klena löparben var ganska trötta efter att ha kombinerat löpträningen med ca 10mil cykling runt den bergiga ön... Sedan var vi ju såklart tvugna att utnyttja resortens alla trevliga aktivitetsmöjligheter så tennisbanan hyrdes, minigolfbanan testades, poolen provsimmades och gymmet besöktes åtskilliga gånger.

Ett stopp i MTB turen för att titta på utsikten.
Men när man är ledig så har man ju så fantastiskt mycket tid så utöver alla dessa roliga aktiviteter har vi även hunnit med att sola och bada lite grann (även om vi inte fick de bästa solstolarna närmast havet när vi dök upp framåt eftermiddagen efter alla våra aktiviteter), vi har läst böcker (lyckades plöja mina två medhavda böcker och när dessa var slut fick jag som sista alternativ även läsa Jonnes Offside bok med fotbollsreportage), vi har spelat sällskapsspel på vår fina ballkong, ätit god mat på mysiga tavernor utmed den fina hamnpromenaden, sovit länge och helt enkelt haft det fantastiskt skönt!

Slappande i solen.
Den grekiska maten bör ju givetvis utvärderas.Vi har kört stenhårt på den inhemska maten och käkat Stifado, Moussaka, grekisk sallad, Souvlaki, gyros, kalimares och såklart tzatsiki, tzatsiki och ytterliggare tzatsiki. Allt vi har ätit har varit väldigt bra tillagat, haft mycket fina smaker och portionerna är alltid väl tilltagna vilket uppskattas av hungriga marathonlöperskor.
Ett stort minus får de dock för att maten aldrig är särskilt snygg och att man aldrig verkar engagera sig i att lägga upp maten snyggt på tallriken; souvlaki med en hög pommes och två tomatskivor eller en grå moussaka i en brun keramikskål är väl inte direkt en fröjd för ögat...

Till sist måste jag givetvis nämna att jag under veckan tagit min största idrottsliga seger i karriären.
I 12 års tid har jag och maken haft en intern minigolfturnering som innebär att vi så fort vi råkar komma i närheten av en minigolfbana måste ta en match och i dealen ingår att förloraren bjuder på Päronsplitt. Man kan väl säga att jag har stått för en ganska stor del av GBs intäkter de senaste åren, jag har aldrig ens varit i närheten av en seger.
Men, precis som med Triss, plötsligt händer det! På en 11 håls minigolfbana i Grekland rullade plötsligt bollen min väg och den första segern var ett faktum. Min man skakade på huvudet och utbrast chockad "jag som inte ens spelade dåligt" och fick bittert inse sig besegrad.
Tyvärr fanns inte några Päron Splitt att tillgå men jag kände inte att jag behövde någon sötsliskig glass, segerns sötma var fullt tillräcklig för att stilla mitt sötsug...

Vad är väl en seger i Barcelona marathon mot en minigolfseger efter 12 års slit?!

tisdag 12 juli 2011

Allt har en baksida...

Många är inläggen jag har skrivit där jag rosat, prisat och kastat lovord över min underbara sport. Jag har beskrivit underbara morgonpass i solen, härliga långpass på fina skogsvägar, roliga intervallpass med lagkamraterna och fantastiska tävlingsminnen. Jag har beskrivit uppladdningsfaser inför tävlingar, återhämtningsfaser efter maror och beskrivit härliga platser jag har fått besöka.
Men är det alltid lekande lätt att vara löpare?! Är det alltid roligt att springa?!

Jag tränar i princip varje dag, ofta både på morgonen och kvällen. Varje dag börjar med att jag funderar över vilka pass som ska genomföras, dagen fortsätter sedan med att jag fokuserar inför kommande pass för att till sist genomföra dem på bästa sätt enligt en klart utstakad plan så självklart blir det ibland för mycket. Jag är konstant hungrig, har alltid ont någonstans, är sjukt beroende av minst 8 timmars sömn men hinner aldrig ta sovmorgon och har aldrig tillräckligt med tid att träffa vänner och familj.
Men 9 dagar av 10, eller förresten 99 dagar av 100, är det faktiskt helt fantastiskt roligt att vara löpare, det känns underbart att springa och jag njuter av passen - oavsett om det handlar om kräkjobbiga intervaller eller stillsamma långpass. Men vissa dagar syns bara baksidan och löpning är inte det som varken kroppen eller knoppen känner för. Idag var en sån dag.

Då en semesterresa till Grekland stundar (som givetvis kommer att innehålla daglig träning) ville jag genomföra veckans nyckelpass innan avresa och spara de lite lättare och mindre tidskrävande passen till värmen i Grekland varför det efter gårdagens tre träningspass (!) idag väntade 32km löpning.
Lugna distanspass är vanligen mina favoritpass och en njutning för både kropp och knopp men idag var det annorlunda och det kändes tungt och segt redan på väg till träningen. Genomförde de första 15km ensam innan träningskompis B anslöt och med sitt sällskap raderade min mentala svacka och gjorde allt lättare. Men kroppen ville fortfarande inte springa och efter att ha segat runt med trötta ben och onormal andfåddhet i 30km fick jag som grädde på latten galna kramper i magen sista biten - typiskt för mig och min vätskebrist. Efter att trots mental och fysisk svacka lyckats plåga mig igenom de planerade 32km i exakt den fart tränaren beordrat satte jag mig på cykeln och trampade hem med skakiga armar och ben, med ett blodsocker som kunde fått mig att döda för en banan och med yrsel till följd av detta. Kastade mig in genom dörren och smällde i mig en Swebar och en liter vatten och satt sedan på golvet i en dimma några minuter och lät sockret kicka in innan jag kunde förmå mig att släpa mig in i duschen. Därefter spenderade jag hela eftermiddagen med illamående, magont, yrsel, trötthet, huvudvärk och allmän kroppslig obalans. Packandet och fixet inför resan som normalt skulle fixats på 1 timme tog hela eftermiddagen i anspråk.
Först nu, efter att ha druckit X-antal liter vatten, pepsi, resorb och apelsinjuice, promenerat med bästis Malin och softat i soffan med maken börjar jag bli mig själv igen.

Det jag tar med mig från sådana här dagar är vetskapen att jag mentalt ändå lyckats tvinga mig själv att genomföra passet enligt plan och jag tänker att någon annan kanske hade gett upp, kanske hade avbrutit passet eller aldrig gett sig ut över huvudtaget och att detta gör mig starkare än dem, både mentalt och fysiskt. Jag vet också att det är sådana här pass som gör att jag blir stark och kan njuta alla andra dagar så att jag då kan samla ytterliggare saker att lägga till på den redan så långa listan över positiva saker som löpningen ger mig, listan som är betydligt längre än post-it lappen över de få negativa ingridienser löparkakan innehåller.

Dessutom vet jag att man sällan gör två skitpass efter varandra varför jag redan längtar till morgondagens pass då jag ska få revenge...

måndag 11 juli 2011

Strömstad

Nu är äntligen semestern här. Fyra långa, härliga veckors ledighet väntar och på något vis är det just nu det är som allra bäst när man har allt framför sig.

Inledde semestern med att direkt efter avslutad arbetsdag i fredags packa väskan och tillsammans med maken bege mig till en av Sveriges förmodligen finaste sommarorter, Strömstad, för att fira in semestern med att dels springa Strömstadmilen och dels för att njuta av en helg på denna fina plats.
När jag först anmälde mig till loppet var tanken att det var ett perfekt lopp för att putsa det personliga rekordet på 10km landsväg då jag dels vet att det är en tävling som brukar locka ett bra startfält, dels att damernas banrekord ligger på fantastiska 32 minuter vilket borde indikera en snabb bana. När jag ett par dagar innan loppet granskade banprofilen blev jag dock lite tveksam, det såg vääääldigt kuperat ut. Mina farhågor bekräftades när jag och maken gjorde en snabb besiktning av banan några timmar innan start, sista km in mot Strömvallen gick enabart uppför och eftersom loppet gick 2 varv på en 5km slinga skulle man alltså behöva bemästra dessa backar inte bara en, utan två gånger. Lägg därtill en i övrigt knixig bana med varierat underlag med allt från gräs till kullersten till asfalt så var det bara att slå personliga rekordtankar ur hågen och bli ännu mer imponerad av banrekordet, fattar inte att det är möjligt att springa denna bana så fort! Vill här dock tillägga att banan var en av de tuffaste milbanor jag sprungit men den var samtidigt en av de absolut vackraste då man sprang stora delar av loppet utmed vattnet, i hamnen och i de centrala delarna av Strömstad med fullt av semesterfirare som hejjade utmed banan så jag rekomenderar verkligen alla att ändå ge loppet en chans!

Uppvärmningen kändes bra till en början men värmen var mer tryckande än jag hade förväntat mig och ju närmare start jag kom desto segare kände jag mig. Seg i huvudet och domningar i benen kändes som klassiska tecken på "överhettning" men nu fanns det ingen återvändo utan det var bara att ställa sig på linjen och ösa på som planerat. Min taktik var att blåsa på ordentligt de första kilometerna som gick i nedförslut för att tjäna in lite tid, hålla igen något i den långa stigningen på första varvet för att inte bränna onödig kraft för att sedan trycka på igen i nedförslutet ut från Strömvallen. När jag sedan kommer till den grymma stigningen för andra gången var tanken att inte spara på krutet utan att våga trycka på för fullt då det i det läget inte är långt kvar till målgång.
Skottet gick och man kan väl säga att jag följde min plan med att blåsa på den första biten. Drogs med i den våldsamma rusning som skedde i starten och öppnade i ett alldeles för högt tempo - stundtals runt 3.00 min/km vilket är helt fel för min del. Redan efter 2km kändes det som om jag skulle få kramp i båda benen och inne vid varvning efter 5km var jag beredd på att kliva av - helt färdig.
Men, man har ju någonstans en spärr som säger att enbart trötthet inte är tillräcklig anledning att bryta så jag fortsatte och andra varvet gick faktiskt betydligt lättare då jag hittat min egen rytm och därmed återhämtade  mig och kunde reparera en del av en skada jag tagit av min "idiotöppning". Vid varvning låg jag på tredje plats och såg inte skymten av de framförvarande löparna, vilket jag heller inte hade förväntat mig då jag visste att detta var två löpare med betydligt högre kapacitet än mig på 10km. Men när vi började närma oss den långa stigningen för andra gången skymtade jag ryggen på tvåan i loppet och märkte ganska snart att avståndet hela tiden minskade. Detta gav mig ytterliggare krafter och istället för att tänka på tröttheten och den tunga stigningen fokuserade jag enbart på att avståndet minskade och att jag skulle ikapp. När vi kom upp på backkrönet var hela avståndet uppätet och vi var jämsides med ca 500m kvar till mål.
Här hade jag två alternativ. Det ena var att gå om direkt på backkrönet och hoppas på att min motståndare var trött och att mitt mentala övertag av att ha tagit igen hela försprånget skulle göra att jag fick en lucka som jag kunde hålla in i mål. Alternativ två var att ligga och lurpassa bakom i ytterliggare ett par hundra meter och satsa på att gå om i en spurt inne på arenan. Då jag bedömde min chanser att segra i en spurt som obefintliga, en seg marathonlöpare har inte oddsen på sin sida i en spurt mot en duktig medeldistanslöpare, gick jag på alternativ ett och valde att gå om direkt på backkrönet. Detta försök var dock helt lönlöst, så fort hon insåg att jag var förbi svarade hon snabbt med att lägga i en extra växel och direkt fick hon 3-4meter lucka som jag inte lyckades ta ikapp. In i mål skiljde det ynka, retliga 8 sek.

Placeringen var bättre än jag förväntat mig och även om tiden, 37.28, inte alls är märkvärdig är jag ändå nöjd med tanke på banans svårighet, värmen och framförallt över att jag kunde vara med och fajtas med löpare som i normala fall är överlägsna mig på 10km.
Efter varje lopp försöker jag analysera och ta med mig vad som var positivt och vad som var negativt.
Det negativa som jag tar med mig och ska ta lärdom av var givetvis den vansinniga öppningen. Det kan vara bra att våga gå med i en högre fart än planerat men det får finnas gränser, att öppna 30sek snabbare/km än planerat i nästan 2km är inte okej, bara dumdristigt.
Det positiva jag tar med mig är att jag kunde gå så starkt i backen på andra varvet. Backar har länge varit en akilleshäl för mig varför jag själv blev väldigt förvånad över att jag plötsligt kunde leverera i uppförsbackar. Jag tar också med mig självförtroendet att veta att jag är så bra grundtränad att jag trots den alldeles för tuffa öppningen kunde "återhämta" mig relativt fort när jag väl hittade min egen fart och därmed hitta kraft att åter öka farten igen andra varvet.

 Som jag i tidigare inlägg berättat tycker jag att det är kanon om man i samband med tävlingar även kan kombinera resan med andra aktiviteter, framförallt för att ge resan mer "värde" för min man som alltid följer med och stöttar mig. Därför avslutade vi lördagen med att äta en helt fantastisk skaldjurstallrik på en uteservering vid havet och bodde även på ett underbart fint hotell med havsutsikt precis vid hamnen.
Efter att ha avklarat söndagens morgonjogg åt vi en lång härlig hotellfrukost innan vi gav oss ut på upptäcksfärd  i Strömstads alla små gränder och sedan styrde vi kosan vidare mot Lysekil där vi strosade utmed strandpromenaden, besökte utsiktsplatser och slappade på klipporna innan det var dags att fara hemåt mot Gislaved igen.
En perfekt inledning på semestern som nu kommer att fortsätta med ett par dagars mycket intensiv träning på hemmaplan innan löparskorna och bikinin packas i resväskan för en vecka i Grekland.

Belöningen; Räkor, havskräftor, tångbröd, aioli...
Helgens höjdpunkt var dock varken löpningen, de goda skaldjuren, all tid jag fick spendera med min man eller solningen på klipporna i Lysekil utan den underbara nyhet som nådde mig från Stockholm precis efter målgång. Jag hade blivit faster till världens finaste lilla Hugo!!!
Min svägerska hade genomfört en marathonförlossning utan dess like och kämpat med förlossningsarbetet i över 50 timmar innan den lilla skatten tittade ut. Jag trodde att det var jag som stod för uthålligheten i familjen men jag får nog vackert se mig besegrad av denna superwoman, vad är ett svettigt marathon mot detta??
                                                  Jag är stolt över dig bästa Johanna!!

Familjen senaste, och överlägset sötaste, lilla tillskott!

torsdag 7 juli 2011

För bra?!

Ibland kan jag få känslan av att mitt liv är som en tickande bomb. Det känns liksom som om jag har det för bra, att det inte är normalt att vara så lycklig och att det därför bara är en tidsfråga innan det kommer att hända något riktigt hemskt som förstör min idyll. För inte kan jag väl ha förtjänat detta?!

Löpningen går bättre än någonsin.
Resultaten har kommit på tävlingarna, jag har slagit pers på samtliga distanser jag har sprungit i år, jag har vunnit Barcelona Marathon och vunnit eller placerat mig på topp 5 på samtliga lopp jag har deltagit i men framförallt springer jag med en annan glädje än tidigare. I princip varje träningspass är roligt och går bra, jag har kommit över de spärrar jag tidigare haft som hindrat mig från att ställa upp i lopp och på distanser som jag känt mig osäker på och allt som rör löpning är så fantastiskt roligt, jag springer vilken distans som helst bara jag får springa! Ingen prestationsångest, inget att bevisa för någon annan än mig själv - jag bjuder på att komma sist i en tävling, bara jag får delta!
Men hur länge får den känslan hålla i sig? När kommer skadan som kommer att försöra resten av säsongen? När kommer den fysiska och mentala formsvackan som gör att jag förlorar löparglädjen och förmågan att prestera?

Jag har ett jobb jag trivs med.
Arbetsuppgifter som jag gillar, roliga arbetskamrater, flexibla arbetstider som ger mig möjlighet att satsa på löpningen trots en heltidstjänst, en lön jag kan leva på, goda utvecklingsmöjligheter och kontinuerlig utbildning.
Men när blir jag uppsagd? När läggs kontoret ner? När ska någon av mina roligaste arbetskamrater säga upp sig?

Jag har hälsan.
Jag är frisk och skadefri, min familj är frisk, mina vänner är pigga och krya och min svärmor har besegrat sin cancer. Min bror ska bli pappa i dagarna, min mans syster ska gifta sig, min träningskompis B ska gifta sig, min bästis lilla bäbis växer och mår bra - alla i min närhet synes trivas och må bra och deras liv leker.
Men när ska telefonen ringa och meddela att något hemskt har hänt? När kommer bilolyckan? När ska någon drabbas av en allvarlig sjukdom?

Jag har många vänner.
Aktiviteter som promenader, luncher, shoppingturer, middagsbjudningar, weekendresor, grillkvällar och andra skojigheter står på rad och problemet är inte att hitta något kul att göra utan snarare att hinna vara med på allt kul som erbjuds.
Men när ska vännerna tröttna på löparnörden och hitta någon annan att hänga med? När ska de flytta till en annan stad och lämna mig ensam kvar?

Snart stundar semestern.
Fyra veckors härlig ledighet väntar runt knuten som ska fyllas med små roliga löpartävlingar, en vecka i Grekland, slappande i solen och sommarstugan, teaterresa med släkten och annat skoj.
Men när ska resebolaget ringa och meddela att flyget är inställt? När kommer ösregnet?

Jag har ett lyckligt äktenskap.
Det är inte en mänsklig rättighet att bli älskad och inte heller att ha någon att älska, det är en gåva.
Jag har en man som jag levt tillsammans med sedan jag var 16år och fortfarande känns varje dag med honom som ett privilegium, ett liv utan honom känns otänkbart och utan mening.
Han är min största supporter i medgång och mitt största stöd när allt är tungt, han är min bästa vän när jag vill prata och min roligaste kompis när jag vill göra något kul.
Men när ska han tröttna på mig och hitta någon bättre? Någon snyggare? Någon som inte lägger mer tid i löparspåret än tillsammans med honom?

Kanske är det ett ålderstecken (jag är ju trots allt hela 28 år gammal...) kanske är det ett par tunga år som jag har långt bakom mig med både egna och andra i familjens sjukdomar som gör att jag har insett att det inte är en självklarhet att livet leker och är okomplicerat och att jag därför känner sån tacksamhet, men också en stress då jag vet att det inte varar för evigt?
Eller så gör det faktiskt det, varar för evigt alltså, för kanske var jag Moder Theresa i ett tidigare liv och har förtjänat all denna lycka?! Lucky me i så fall, ingen vore gladare än jag om jag fick pausa mitt liv och stanna just här, just nu.

Måste bara avsluta med att säga "peppar, peppar" och ta lite i trä...

måndag 4 juli 2011

Hårdrock

Oj, oj, oj, det här hårdrockslivet tar kål på mig.
För en "8-timmars sömn nazist" som jag är min kropp just nu i chock efter att inatt bara förärats med 5 timmar sömn. Vaknade med en lätt panik i morse när jag insåg att jag skulle bli tvungen att härda ut en heldag på jobbet samt 30km löpning med så lite sömn i min kropp och min man (som var om möjligt ännu tröttare) satte verkligen huvudet på spiken när han vid avstängandet av väckarklockan utbrister "jag längtar till det blir kväll så att man får gå och lägga sig igen". Jag kunde bara instämma med föregående talare...

Men konstigt nog rasslade sedan dagen undan på ett väldigt smärtfritt sätt och jag har nästan varit lite speedad och varit supereffektiv på jobbet, genomfört träningen på ett bra sätt, handlat på Ica och kastat ihop en hyfsad middag. Kanske är det så att en såhär fantastiskt trevlig helg full av positiva upplevelser laddar kropp och knopp med ny energi så att man trots att sömnkontot är på minus och att man har slarvat med maten ändå har fått lagra en massa positiv energi, härligt om det är så kroppen funkar!

Helgen inleddes med att träningsperiodens sista träningspass bestående av styrkeintervaller genomfördes på ett lysande sätt på lördagsmorgonen och jag därmed kunde lägga den här tvåveckorsperioden till handlingarna som en av mina bättre på länge. Har inte haft någon svacka alls i träningsresultaten trots att det har varit snålt med återhämtningen. Däremot kom söndagens vila mycket passande och kändes både välbehövlig och välförtjänt.
Efter avklarad träning for vi mot Göteborg och mötte upp två av Jonnes bästa vänner, Eric och Carl-Johan, och deras respektive Fanny och Marie i vårt tillfälliga boende utanför Göteborg.
Efter att ha pudrat näsan lite (damerna) och ölat lite i solen (herrarna) for vi in till stan för en mycket trevlig middag på Port DeSoleil, en libanesisk restaurang med fantastiskt läge precis vid vattnet. Vädret visade sig från sin allra bästa sida så vi valde att äta på uteserveringen istället för i de sängar/soffor där man inomhus kunde äta middag halvliggandes i äkta Ali Baba stil. Menyn bestod av en massa meze; hommous, taboulleh, red-snapper med pärlcouscous, falafel, shish-kebab, libabröd och annat spännande som hör det orientaliska köket till. Ska erkänna att orientalisk mat normalt sett inte hamnar superhögt på min lista över favoritmat men det här var annorlunda. Snyggt serverat, otroligt vällagat, härlig miljö och en trevlig serviceinriktad personal gjorde det hela till en kanonupplevelse! När köket stängde förvandlades restaurangen till en gigantisk nattklubb/bar som garanterat skulle göra många partyprinsar och prinsessor glada men då vi inte hör till den kategorin avvek vi från platsen och installerade oss istället på en lite lugnare uteservering där vi satt länge och avhandlade diverse av livets stora frågor i den ljumma sommarnatten och vände inte hemåt förrän klockan var alldeles för mycket.

På söndagen var det då D-Day, eller kanske man ska säga M-Day som i Metallica?
Grabbarna var uppspelta redan på morgonen och började ladda med hårdrocksmusik i högtalarna för att få in den rätta känslan. Vi tjejer tog dock det hela lite mer med ro och spenderade istället dagen i butikena i stan, det var ju trots allt sommarrea liksom...
Kvällens spelning var alltså "The Big Four" (som jag fick lära mig under under hårdrockslektionen i bilen på vägen till Göteborg består av Anthrax, Megadeath, Slayer och Metallica - inte Ernst & Young, KPMG, Öhrlings och Deloitte som vi i revisionsvärlden kallar för "De fyra stora")
Vi skippade dock de två första banden till förmån för grillning i trädgården istället (då dessa band inte hörde till grabbarnas favoriter) men i god tid innan Slayer gick på scenen hade vi intagit våra platser på läktaren.
I samband med att Slayer klev på scenen skedde också någon form av scenförändring på rad 13 i sektion O1 på Ullevi. Våra till vardags så lugna, städade, välutbildade, kontorsarbetande, mogna 30-åriga män förvandlades plötsligt till vilda, headbangande, luftgitarrspelande tonåringar som uppspelta som barn på julafton hoppade runt som besatta på läktaren skrikandes den ena mer uppseendeväckande sångtexten efter den andra.
Jag har varit tillsammans med min man i snart 12 år och även de andra paren har ett långt förflutet tillsammans så vi trodde nog att vi hade sett alla deras sidor men vi stod alla som förstenade med halvöppen mun och stirrade chockerat på våra mäns dramatiska personllighetsförändringar undrandes hur detta gick till.
Vi tackade dock glatt för denna underhållning av "The Big Three", de var nämligen den största behållningen under Slayers spelning som inte direkt tilltalade våra musiköron.

Hårdrockskillarna innan den stora förvandlingen.
När sedan Metallica gick upp på scen var jag dock nästan beredd att sålla mig till männens galna luftgitarrskara.
My God, vilket liveband! My God, vilken stämning! My God, vilken upplevelse!
Jag säger inte mer än så, ni som inte var där missade verkligen något. 5 hårdrocktishor av 5 möjliga i betyg till Metallica och 5 äckliga Jack Daniels i betyg till mig själv för att jag inte hade lyssnat in mig på låtarna. Önskar att jag hade kunna skråla högt tillsammans med övriga 50 000 personer som verkade befinna sig i en 2,5 timme lång extas.
Även vi försökte vara lite "hårdrockiga", notera Maries svarta nagellack.


Nu ska jag kurera min trötthet och sova ikapp helgens bravader, återgå till elitidrottslivet och lämna studiebesöket i hårdrockens värld bakom mig. Med tanke på hur svårt jag just nu har att hålla ögonen öppna är det bara att konstatera att hårdrocklivet är aningen för hårt för en mjukis som mig...

fredag 1 juli 2011

Vart tog veckan vägen??

Hur gick egentligen detta till? Det känns som om det nyss var söndag och jag satt och njöt i solen på vår balkong, sedan blinkade jag en gång och nu helt plötsligt är det fredag igen. Jag måste ge mig ut och leta efter livets bromsknapp, så här snabbt får bara inte veckorna passera - då kommer ju snart den långa, härliga semesterna vara slut innan den ens har hunnit börja! Och ännu värre, hela livet kommer att ha passerat och jag har blivit gammal innan jag ens hunnit med hälften av allt kul jag vill göra!

När jag funderar tillbaka på veckan har den varit väldigt innehållsrik och förmodligen är det väl just därför tiden har försvunnit så fort.
Utöver den vanliga tränings- och jobbdosen har jag hunnit med både promenad och picknick med bästis Malin och sommarfest med 3 rätters middag på herrgård med jobbet.
En perfekt kombination av god mat med tillhörande väl utvalda viner är verkligen en lyx jag älskar men sällan kan unna mig då mitt vinintresse ofta hämmas av att det är mot mina principer att dricka alkohol när hård träning väntar dagen efter (och det gör det ju nästan alltid...). Men att smutta lite för att känna smaksensationen tycker jag nog att man kan få unna sig någon gång då och då, vilket jag gjorde igår!
Menyn var super och bestod av oxfilécarpaccio till förrätt, hälleflundra till huvudrätt och hallonsoppa med vaniljparfait till dessert. Även om inte carpaccio är någon favorit och även om potatiscrasén var lite vattnig var helheten kanon, de är så fantastiskt bra på att lägga upp maten snyggt och för det får de ett stort plus - blir så mycket roligare att äta när maten ser vacker ut.
Har ni vägarna förbi är Hestravikens Wärdshus verkligen värt ett besök!

Kvällens meny och ett glas skumpa...
Träningsmässigt har veckan också bjudit på ett par höjdpunkter i form av ett kanonpass tillsammans med superfokuserade och duktiga träningskompisar i Villstad i tisdags som resulterade i nytt träningspers på 200m för min del. Att vädret dessutom var perfekt med strålande sol och 25 gradig värme gjorde ju inte saken sämre. Vi lät fåfängan segra och kastade våra tishor för att springa i bara sport BH för att bättra på solbrännan - även om den officiella anledningen såklart är att vi skulle få mer tävlingskänsla och springa snabbare utan klumpiga kläder...
Även onsdagens distanspass över 25km var en höjdpunkt, även om benen var onödigt sega efter tisdagens intervaller eftersom återhämtningen var i kortaste laget då jag körde passet tidigt på morgonen. När jag gav mig ut vid 6-tiden visade termometern härliga 13 grader med en skönt värmande sol, på kvällen var dock temperaturen hela 28 grader och värmen tryckande så det visade sig vara ett bra val att träna på morgonen.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, lugna distanspass är verkligen guld om man vill ha en bra naturupplevelse. När jag i lugn och ro kutade fram i den tätbevuxna skogen prasslade det plötsligt till bredvid mig och jag skymtade något grått mellan buskarna. Jag förväntade mig att en liten hare skulle skutta ut framför mig så döm om min förvåning när en grävling modell större störtar ut i 1090 km/h. Jösses vilka kolosser de är, verkligen kompakta och det dunsade tungt i marken när han sprang fram - ingen lätt framfotalöpning här inte! Lite läskig var han allt så det kändes skönt att han sprang ifrån mig och inte emot mig! Det var faktiskt första gången jag såg en levande grävling, det vanligaste är ju tyvärr att man ser dem överkörda i diket...

För övrigt har det där riktiga skitpasset jag nämnde att jag väntar på i måndagens inlägg ännu inte dykt upp trots att jag har nästan två veckor av hård träning och tävling utan vila i kroppen. Nu återstår bara morgondagens 18km styrkeintervall samt bålstyrkepass innan den här träningsperioden är slut och jag får en vilodag. Hoppas kroppen får kännas bra hela vägen ut!

Söndagens vilodag ska användas till att nära mina kulturella sinnen så jag, min man och två av hans hårdrocksälskande vänner med respektive ska se "The big four", alltså Metallica och tre andra för mig helt okända band, som spelar i Göteborg.
Jag har just plöjt igenom garderoben och försökt leta reda på en lämplig hårdrocks-outfit för att känna mig hemma och passa in bland hårdrocksfansen, lyckades inte. Känns dock mycket bra att vi kommer att befinna oss på en friidrottsarena (Ullevi) så om jag känner mig alltför vilsen och osäker bland alla långhåriga, svartklädda människor kan jag ta en tur ner på innerplan och känna lite på tartanen för att inhämta lite lugn...

Trevlig helg på er kära läsare!