söndag 30 mars 2014

En Jossan som läker

Det är verkligen en märklig känsla att inse att man har mått dåligt väldigt länge utan att man ens har vetat om det. Man har liksom successivt vant sig vid att kroppen ska fungera (eller inte fungera) på ett visst sätt och att man ska känna (eller inte känna) vissa saker. När förändringar i kroppens funktion och i ens beteende kommer smygande under en så lång tid märker man inte av att en förändring har skett.
Inte förrän man börjar må bättre igen inser man hur förändrad man har blivit och hur mycket man har tappat bort sig själv på vägen.

Nu kommer jag plötsligt på mig själv med att sitta och ladda ner musik, engagerat plöja igenom topplistor från alla länder, ständigt strosa runt med musik i öronen, hur jag höjer volymen på bilstereon och känner hur en fantastiskt bra låt kan ge rysningar i hela kroppen och hur jag längtar efter att få gå på en bra konsert.
Jamen, just det. Jag tycker ju om musik, det har min hjärna liksom glömt bort.

Jag hittar recept på bröd i morgontidningen som jag bara genast måste baka, ser matlagningsprogram på tv och blir så inspirerad att jag bara måste bjuda hem någon på fika så att jag kan baka den där avancerade kakan. 
Just det. Jag har ju till och med drömt om att bli bagare, men även det har min hjärna förträngt.

Jag plöjer bok efter bok, bränner lönen på bokhandeln och finkammar vänner och bekantas bokhyllor i jakten på ny lektyr. Blir så engagerad att jag inte kan lägga ifrån mig boken, skyndar hem från träningen för att hinna läsa en stund och somnar på tok för sent eftersom jag bara måste läsa ett kapitel till. 
Inser plötsligt hur jag de senaste åren bara oengagerat har skumläst alla böcker medan tankarna har varit på annat håll och hur jag har råkat hoppa över stora delar av texten på grund av att jag varit så stressad att jag inte kunnat koncentrera mig.
Javisst ja, jag är ju en bokmal, när slutade jag vara det?

Jag är plötsligt hungrig. På riktigt. Sådär så att jag vet att jag är hungrig för att jag känner det i magen och inte för att jag blir trött, yr och kinkig eller för att klockan och förnuftet säger det. Jag tar en portion extra för att jag känner att jag vill, inte bara för att jag vet att jag behöver det. Köper en glass för att jag råkar bli sugen på det, inte bara för att förnuftet säger att glass vore en bra hjälp för att fylla energidepån efter långpasset. Det känns plötsligt som att mitt inre är ett stort svart hål där jag kan lasta i hur mycket som helst och det känns nog precis sådär som andra har sagt åt mig att jag "borde" känna - "att det är konstigt att jag som tränar så mycket inte är konstant hungrig."
Just det, nu minns jag. Jag är ju ett matvrak, men det har min kropp glömt bort.

Precis på samma sätt som den har glömt hur det känns att vara riktigt glad, väldigt ledsen, hysteriskt arg, uppspelt, supertaggad, att älska, att vara engagerad, att hata, att vara lycklig...
Jag har befunnit mig i ett likgiltigt känslotillstånd där inget är riktigt roligt, men inget heller riktigt tråkigt, där inget gör mig genuint glad men heller inte uppriktigt ledsen och där allt liksom har spelat kvitta. 
Nu är jag en känslomässig bomb som ena dagen skuttar av glädje efter ett lyckat träningspass eller en rolig aktivitet för att nästa dag vara helt under isen och gråta hysteriskt av sorg över min svärmor eller vara vrålarg för någon liten grej som gått mig emot. 
En jobbig berg- och dalbana förvisso, men nu har jag ju i alla fall känslor. Hellre det.

Jag får plötsligt ont på alla möjliga konstiga ställen. Är det inte ett knä som ömmar är det höften eller foten, baklåret som stramar eller bristningskänningar i vaden. Magknip ena dagen och snuva nästa dag. Träningsvärk efter vissa träningspass och ett enormt behov av vila och återhämtning efter andra.
Det känns som om hela min kropp läker när den nu äntligen får tillåtelse att känna efter, när den äntligen får tillåtelse att vila och vill då genast läka ut flera års skavanker på en gång vilket resulterar i att allt blommar ut i en ganska oskön smärtsymfoni i hela kroppen.
Jobbigt, smärtsamt och frustrerande förvisso men samtidigt bra och stärkande för det kommer sluta med att jag blir hel. Hellre ont ett tag nu och hel sen, än halvskadad utan att veta om det.

Ibland, vissa dagar, känns det som att den riktiga Jossan är tillbaka. Den där Jossan jag kände för länge sedan och som jag faktiskt tyckte ganska mycket om.
I like it.

torsdag 27 mars 2014

Härlig gemenskap med Apladalens löparklubb!

I Värnamo, en stad ca 40min bilresa från mitt Gislaved, finns Apladalens löparklubb som är en relativt nystartad klubb fullproppad med löpare från motionsnivå till sverigeeliten.
Jag har länge tänkt att jag skulle åka dit för att vara med och träna men av någon anledning har det aldrig blivit av, troligen för att det helt enkelt tar emot att till de många timmar som redan läggs på träning lägga ytterligare någon timme i bilen.

Men så i tisdags var jag inbjuden att komma och hålla en liten föreläsning om mig och min löpning i samband med en av klubbens träningar och då jag vägrar ta betalt för att åka runt och berätta om lilla mig tog jag det som min belöning att få vara med på träningen.
Eftersom jag i princip alltid tränar ensam såg jag grymt mycket fram emot de12km distanslöpning tillsammans med en massa likasinnade som väntade och passade därför på att köra dagens planerade kvalitetspass över10*1000m på förmiddagen så att jag skulle kunna ta det lugnt och bara sociallöpa på kvällen för att verkligen ta vara på det trevliga sällskapet.
Eftersom min kropp visade sig från sin bästa sida på förmiddagspasset blev tusingarna både snabbare och fler än planerat (det gäller ju att passa på när kroppen vill liksom) så det var med ganska trötta ben men med glatt humör och stort löparsug jag anslöt till de ca fyrtio löpare som hade samlats i det snöblandade regnet och nollgradiga temperaturen för lite trevlig kvällsaktivitet.

Jag skulle ju ta det lugnt och sociallöpa så jag hakade på i en grupp med några bekanta ansikten där jag kunde småprata lite om ditten och datten och få lite sightseeing och information om de platser  vi passerade utmed vägen. Två gånger utmed banan fanns det möjlighet till fartökning där man kunde utmana sig själv genom att försöka tävla lite mot de andra, men man kunde också välja att inte fartöka genom att springa en annan sväng perfekt uträknad så att man lagom skulle möta upp snabbisarna som stod och pustade ut efter rushen så att vi kunde samla ihop gruppen igen innan vi fortsatte. Trevlig idé tycker jag, då det innebar att man blev en stor sammanhållen grupp trots att alla var på olika nivå!
Innan jag visste ordet av var rundan avklarad och vi var tillbaka i orienteringsklubbens klubbstuga och trots mina trötta ben, det ruggiga vädret, min inställning att ta det lugnt och trots att jag avstod fartökningarna kunde jag klocka av 12km med en fart om 4.21 i snitt. Fantastiskt att en återhämtningsjogg kan resultera i ett bra distanspass bara på inspirationen och distraktionen av att springa i en grupp. 

En toppenkväll kröntes sedan med en lång och härlig bastu som tinade upp våra stelfrusna kroppar och en stor kopp kaffe och en lyxig macka innan det var dags för mig att hålla mitt lilla föredrag. Det känns alltid lite konstigt att stå och prata bara om sig själv en lång stund (särskilt som jag själv inte direkt tycker att jag har ett så särskilt intressant liv) men åhörarna var väldigt engagerade och ställde mycket frågor så det kändes som att de var nöjda med upplägget och jag hoppas att de kände att de fick ut lika mycket av kvällen som jag.
För jag var nämligen helt speedad av energi när jag kom hem och helt uppspelt över hur kul det var att springa i grupp. Lovade mig själv där och då att det ska bli många resor till Värnamo för att springa framöver och jag är säker på att det förutom att ge mig mycket glädje även kommer att göra mig till en mycket bättre löpare genom att få lite sparring av löpare som är snabbare än jag. Väl värt bilresan!

Några tuffa dagars träning har dock satt sina spår i min kropp, efter kvällens 3*5km tröskel med 3min joggvila är jag helt utpumpad och det värker i hela kroppen. Om det beror på att musklerna är normalt slitna, att jag har haft lite för mycket på agendan senaste dagarna så att ett bakslag är å väg eller om det ligger en förkylning och lurar under ytan är oklart. Behöver dock en tidig kväll och tänker således krypa till kojs redan nu och njuta och vara stolt över det faktum att jag, för att undvika bakslag likt förra veckan, varit klok nog att i förebyggande syfte ta ledigt från jobbet imorgon och därmed har tre dagars ledighet framför mig där bara träning med maximal återhämtning står på agendan. 

Godnatt.

måndag 24 mars 2014

Smygpremiär

På lördagens träningsprogram stod kvalitetspass. Eftersom tävling är bästa träning och jag börjat längta tillbaka till tävlingslinnet, bestämde jag mig tidigare i veckan för att en efteranmälan till 10km loppet Annelundsrundan i Ljungby skulle ersätta lördagens träning om det inte vart snöstorm eller om min kropp skulle kännas skruttig när jag vaknade.
Eftersom jag vaknade fullständigt utvilad och pigg på lördagsmorgonen och jag på min promenad till postlådan för att hämta tidningen fick se solen spricka igenom var det inget att tveka på. 
Det var dags för säsongspremiär.

Utan att lägga minsta krav på mig själv gällande tider eller placering och med enda mål och förhoppning att det skulle kännas fysiskt bra och att jag skulle tycka att det var roligt med lopp åkte jag och min bättre hälft, trogna följeslagare och största stöd Jonne till Ljungby.
Väl på plats när det ena bekanta ansiktet efter det andra dök upp och jag fick prata lite skit med mina likasinnade, värma upp i ett soligt och härligt vårväder, titta på barnloppet och skratta åt den härliga speakern insåg jag plötsligt hur himla mycket jag älskar löpningen och att springa lopp.
Älskar glädjen. Älskar gemenskapen.
Och jag älskade just att jag att jag älskade att vara där och jag blev så glad över att just den känslan var tillbaka igen efter att för ett par månader sedan trott att jag aldrig någonsin mer skulle vilja stå på startlinjen igen.

Uppvärmningen kändes lekande lätt och min kropp stark, lätt och utvilad på ett sätt jag inte känt på länge. Kanske var det glädjen som piggade upp mig, kanske adrenalinet, kanske vårsolen.
Den härliga och starka känslan i kroppen höll i sig hela loppet och visade att min fysiska form kanske ändå inte är så dålig som man kunnat tro efter två månader av missad kvalitetsträning i vinter. 

Så varför ändå en så blygsam tid som 37,19 över 10km om allt kändes så bra?
Skallen. 
I en tävlingssituation blev det så tydligt och uppenbart hur svag jag ännu är mentalt. Sprang där under loppet och tänkte tusen tankar som inte ska tänkas under lopp. Tankar på min svärmor och tankar på allt annat strul som har varit.
Jag tittade på klockan som stundtals visade tider som borde gjort mig förbannad och fått mig att tända till och öka farten, men tiden kändes på något sätt inte viktig nog för att jag skulle ta ut mig. Som att klockan inte spelade roll utan att jag var nöjd över att bara vara där. Bara kunna vara med. 
Jag sprang helt utan självförtroende och undrade om jag skulle orka hela vägen, när jag skulle få ont någonstans och tänkte på missade träningspass, dålig förberedelse och gamla misslyckanden.
Det verkar alltså vara en lång väg tillbaka till mitt annars så starka och tjocka pannben, men samtidigt känns det på något sätt bättre att ligga efter psykiskt än fysiskt. Nu kan jag tryggt bara fortsätta träna som tidigare och behöver inte tänka om i mitt upplägg för skallen kan jag inte göra så mycket åt mer än att bara låta både den och själen få sin tid att läka och återhämta sig.
För att ge skallen lite hjälp på traven kommer jag att fortsätta att springa så många lopp jag bara kan och vill, då jag tror att det är den bästa vägen tillbaka eftersom jag känner hur mycket positiv energi det ger mig. Men observera att det är stor skillnad på att springa lopp och på att tävla. Springa lopp är jag fullständigt redo för, då kan jag njuta, slappna av och springa utan krav och press. Att tävla är en annan sak, för att göra det krävs mental styrka att kunna ta ut sig, att tåla pressen med tidsmål och att kunna fokusera i jakten på placeringar. Det är jag alls inte redo för ännu.
Men tävlingsdjävulen kommer att hitta tillbaka, hon behöver bara lite tid att tagga till. Till dess fortsätter jag flumma runt på loppen häromkring och låta alla er andra smitta av er av all er positiva energi!

Vi ses på startlinjen!
 
Min seger belönades med ett presentkort på Intersport som jag i avsaknad
av butik på hemmaplan passade på att omsätta till prylar direkt.
Nya shorts och tisha, nu är jag redo för vårvärme!
 

torsdag 20 mars 2014

Chiamellis

Efter några misslyckade försök lyckades jag idag äntligen få till en chiapudding som var riktigt god!
Tidigare gånger har jag blivit rejält besviken på både smak och konsistens, men skam den som ger sig. Vill man få i sig mycket av det magiska frö som gör en till en bättre löpare kan det vara väl värt att lägga manken till!

Lösningen visade sig heta mandelmjölk, vilken verkligen livade upp anrättningen jämfört med den havremjölk jag tidigare använt.

2dl mandelmjölk
3msk chiafrön
Lite malen vaniljstång 
En gnutta honung

Blanda allt i en burk med lock, ställ i kylen att stelna på morgonen så har du ett perfekt mellis efter jobbet.
Toppade med hallon och mango.

Grymt!




måndag 17 mars 2014

Så kom då räkningen...

Efter flera härliga dagar där det har funnits energi inte bara till riktigt bra träningspass utan även till lite annat vid sidan om kom såklart bakslaget som ett brev på posten.
Oväntat och orättvist eftersom jag ändå tycker att jag har begränsat mig. För trots att jag har känt mig pigg har jag tackat nej till saker jag gärna velat vara med på och tvingat mig själv att kompensera upp för den hårda träningen, där min kropp faktiskt har levererat riktigt bra, genom att ta en tupplur här och där och spenderat långa stunder läsandes en bra bok i min fåtölj.
Men det var tydligen inte tillräckligt.

I morse när väckarklockan skrällde för morgonjogg skrek hela kroppen åt mig att ligga kvar.
Jag kände hur hela kroppen värkte, men tänkte att jag nog som alla andra bara är lite måndagstrött. Klev upp och drog på mig löparkläderna, vilket kändes som en utmaning i sig, då hela min kropp kändes urlakad och orkeslös.
Men jag gav mig ändå ut på min morgonjogg med trösten att idag var en återhämtningsdag där bara morgonjoggen om 12km och ett kvällspass med styrka på gymmet stod på schemat. I mitt nya program är tanken att stryka mellanmjölkspassen, (ni vet de där man egentligen bara gör för att det ser bra ut i dagboken) och istället se till att när det är kvalitetsdag ska det vara jäkligt hårt och jag får dra på med både fart och distans utan begränsningar. Dessa dagar ska jag vara fräsch nog att känna att jag kan få ut max. Sedan kommer det lugna dagar där kroppen ska få vara trött efter den tuffa träningen, så trött att man inte ens vill förlänga sin runda eller ens springa för fort – för det skulle ändå inte alls vara tillåtet. Lugna dagar ska vara lugna och det är på dessa dagar jag ska hämta hem träningen från de tuffa dagarna och kanske bygga upp sig med ett styrkepass. Kvalitet före kvantitet helt enkelt.
Idag var alltså en sådan där återhämtningsdag, så att kroppen skulle vara trött och kännas stel var helt enligt plan. Men det är stor skillnad på att vara sliten och att vara helt sjukligt, onormalt trött i hela kroppen. 
Tyvärr är detta inte särskilt ovanligt för mig just nu.

För de tunga dagarna är så mycket tyngre än en tung dag var innan min utmattning.
Jag hade förväntat mig tunga ben idag, men får en kropp som knappt tar sig ur sängen. En kropp som fick slita som en pensionär på joggingtur på morgonjoggen. En kropp som har suttit på kontoret och haft ett tryck över bröstet som gör det jobbigt att ens andas, att ens stå eller sitta. En kropp där det gör ont bara någon petar på mig. En kropp som tycker att det är jobbigt att flytta en pärm från bokhyllan till skrivbordet. En kropp som får mjölksyra av att gå uppför trappen till kontoret. Ett huvud som tycker att det är jobbigt att prata med kollegorna på fikat eller att svara i telefon. En dag där tårarna ligger bakom ögonlocken och lurar, redo att bryta sig loss vid minsta lilla motgång. En kropp och knopp i total obalans.
För nuförtiden när jag är sliten, då är jag jäkligt sliten.

Hur ska jag kunna planera några tävlingar när jag inte kan lita på min svajiga kropp och riskerar att vakna på tävlingsdagen oförmögen att ens jogga till start?
Hur ska jag kunna planera några resor eller roliga aktiviteter eller resor med vänner och familj om jag inte kan veta om jag kommer att orka gå ur sängen när vännerna knackar på min dörr?

Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka min vanliga, pålitliga, starka, kropp.
Vad som helst.

söndag 16 mars 2014

Trailutflykt på Isaberg mountain resort

Efter allt jobbigt som har varit känner jag ett plötsligt sug efter att testa något nytt inom löpningen för att utmana mig själv. Inte för att jag på något sätt är trött på, eller klar med, min marathonlöpning utan i första hand för att det ger mig ett glädjefyllt andhål då jag på obeprövad mark kan springa mera kravlöst eftersom jag inte har tider eller gamla prestationer att jämföra med.
Förra året smygtestade jag lite traillöpning genom att springa light-varianten av SwissAlpineMarathon  och jag minns att jag njöt av varje minut av loppet. Det var helt fantastiskt kul och gav mersmak.

När allt var som allra mörkast i vintras kom min peppande storebror, som aldrig duckar för en utmaning när det bjuds, med förslaget att vi som en syskongrej skulle anmäla oss till Tour De Tirol i Österrikiska Söll. Ett tredagarslopp i bergen som vi båda har sneglat lite på en längre tid men ännu inte kommit iväg på då andra lopp har prioriterats men nu kändes det som en utmärkt ide och vi såg till att vara redo direkt i december när anmälan öppnade för att knipa varsin av de åtråvärda 500 startplatserna. 
Loppet inleds med 10km stadslopp fredagen, följt av en bergsmara med 2160 höjdmeter på lördagen och ett 23km traillopp med 1200 höjdmeter på söndagen. En utmaning som heter duga.
Även om detta inte är ett lopp som kommer att prioriteras i min tävlingsplan för året är det ett lopp som jag ser enormt mycket fram emot - just för att det handlar om en utmaning som inte liknar något jag gjort tidigare. Det kommer inte handla om att vinna, mitt resultat spelar ingen roll, utan det är upplevelsen, äventyret och tillfredsställelsen i att lyckas genomföra den extrema utmaningen som lockar mig. Precis vad jag behöver just nu.

Då jag i alla år har genomfört min träning på så flacka asfalt- eller grusvägar som möjligt är jag total novis på allt vad traillöpning innebär och även om Tour de Tirol inte kommer att vara resultatmässigt prioriterat kommer ju upplevelsen i sig bli en aning trevligare om man har lagt lite tid på att förbereda sig. Min plan är att ett pass per vecka ska genomföras i liknande terräng och med rejäl kupering och idag var det dags för premiär.
Jag har ju förmånen att bo ett stenkast från Isaberg Mountain Resort, sydsveriges största skidanläggning, som även satsar stort på sommarhalvåret genom att erbjuda mängder av vandringsleder och mountainbikespår på och omkring berget. Även om det givetvis inte går att jämföra med de österrikiska bergen är det i alla fall något mer likt än de asfaltsvägar där min träning brukar bedrivas.
I den strålande vårsolen drog jag i förmiddags iväg på mitt allra första trailäventyr och mitt mål  för dagen var att klara två varv på Bjärsvedsleden (totalt 25km) utan att behöva stanna och gå i någon av de krävande backarna.
Mesig målsättning kanske man kan tycka, men när man aldrig sprungit varken på det underlaget eller i liknande kupering och då dubbla pass från igår med både stentuff tröskel och mycket distans satt i benen bestämde jag mig för att vara tillåtande mot mig själv och ödmjuk i min inställning.

Började direkt med att begå ett stort misstag. Parkerade bilen på den stora parkeringen och hoppade på slingan direkt därifrån, innebärande att jag helt ouppvärmd fick klippa ca 300-400m konstant uppförsbacke. Detta resulterade såklart i en alldeles våldsamt hög puls och onödigt med mjölksyra vilket jag fick sota för nästan hela första varvet genom ständigt förhöjd puls och småsega ben. (Not till mig själv - värm upp nästa gång!)  Började ångra mitt val av utmaning och längta tillbaka till min platta fina asfalt, men påminde mig strax om att det var ju faktiskt just backarna jag var ute efter när jag åkte hit och att jag därmed borde vara glad åt dess frekventa återkomst.
Till varv två kände jag mig plötsligt piggare och började hitta tekniken bättre både uppför och nedför och vågade därmed attackera lite hårdare. Dock hade jag ännu inte självförtroende nog att våga gå på ordentligt eftersom jag ändå var tveksam till om jag skulle orka hela rundan så jag fegade lite för att hushålla med krafterna. 
Banan var rejält utmanande men fantastiskt kul då den var så otroligt varierad med löpning både på asfalt, skogsväg, stigar, spångar och näst intill obanad terräng där man fick koncentrera sig rejält på var man satte sina fötter mellan alla rötter, stenar och lera. Insåg ganska snart att det är betydligt roligare att springa uppför på en tekniskt svår stig bland stenar och rötter eftersom man då får något annat än sina trötta ben och höga puls att fokusera på, vilket är det enda som mal i huvudet är man springer uppför på en asfaltsväg och bara blir frustrerad över hur långsamt det går.
Jag insåg också att springa nedför kan vara nog så utmanande som att springa uppför och att det krävs att man är lite våghalsig om man ska våga trycka på i knixiga, branta nedförsbackar. 

Ett par trailskor hade varit ett väldigt trevligt sällskap. Den mjuka sulan på mina distansskor var inte särskilt skön när man känner varenda sten och rot gräva sig in i foten och när jag hade stigit snett typ fyra gånger i de instabila skorna, kanat runt som bambi i leran och plumsat i tvåhundra vattenpölar som gjorde fötterna iskalla och skorna två kilo tunga bestämde jag mig för att det är dags att ge sig ut bland skotillverkarna och leta. Har ni några skotips mottages de tacksamt!

Mina alldeles nya skor ser plötsligt inte alls lika nya ut längre...
Summa summarum blev det ett av årets hittills roligaste träningspass! 
För även om det inte gick fort och jag inte på långa vägar är något bra i terrängen njöt jag ändå av hela passet just för jag känner att det finns en enorm utvecklingspotential och så otroligt mycket jag kan förbättra. Det fanns även något meditativt i att springa där i skogen, bli ett med naturen och bara fokusera på tekniken, vägvalen och omgivningarna och strunta fullständigt i klockan.
Klarade jag mitt mål för dagen? Javisst, jag höll mig springande alla 25km och plockade 579 höjdmeter. Bara 2800 hm till under Tour de Tirol alltså, tur att det är ett halvår kvar till start... 

Äventyret avslutades sedan på allra finaste sätt genom att mina bästa tjejer, Nettan och Linda, som båda bor i nära anslutning till berget anslöt efter avslutad träning så att vi tillsammans kunde avnjuta en riktigt god och mysig lunch på områdets restaurang Höganloft.

En "SmålandsAnna" satt fint efter passet, d v s en Tarte  Flambé Alsace style
med kantareller, röd lök, creme fraiche och gräslök.
 
Sköna söndag


onsdag 12 mars 2014

Nya skor och nybakat bröd

Nu när våren är kommen (i alla fall för stunden) var det väldigt roligt att hämta ut ett paket med nya skor på posten. Distansskorna var som vanligt de väl beprövade Nike Lunarglide 5, varför ändra på ett vinnande koncept? Säkert tionde paret i min ägo.
I lådan väntade också ett par Nike Flyknit Lunar 2. Version ett var den absolut skönaste lite lättare snabbdistanssko jag testat, nu har tvåan kommit och jag kan knappt vänta till nästa kvalitetspass då den nya versionen ska testas! Min förhoppning är att de ska ha gjort något åt snörningen, som är det enda jag har irriterat mig på. De är nämligen extremt svårknutna, vill man att de ska sitta riktigt hårt behöver man någon som hjälper till att hålla lite grann när man ska dra åt knuten vilket väl troligen beror på det otroligt spänstiga, mjuka och strumpliknande materialet på skons ovansida (som jag älskar) men som är så elastiskt att det liksom släpper lite runt foten om man inte håller emot ordentligt när man knyter.
Är extremt kräsen med löparskor och byter vädligt ofta - det är
verkligen något visst med nya dojjs på fötterna.

Sedan några månader tillbaka äter jag glutenfritt efter att en fantastisk naprapat som hjälpt mig mycket (Joakim Bergkvist, Medic Rehab) tipsade mig om lite olika kostförändringar som skulle passa just min kropp, få mig att må bättre och framförallt hjälpa mig att prestera på mitt max. För mig som äter mycket pasta och bröd gick det ganska fort att käka igenom ortens samtliga matbutikers glutenfria utbud, och ganska snart tröttnade jag på de brödsorter som finns. Har länge funderat på att börja baka lite igen, matlagning och bakning är något jag verkligen gillar, men energin till att baka har inte riktigt infunnit sig. Men så nu i helgen var jag plötsligt supersugen på att baka och passade därför på att göra ett fantastiskt gott morotsbröd i långpanna utan både gluten och jäst. 
Fullproppat med superenergi från mandelmjöl, kokosmjöl, chiafrön och sesamfrön blev det ett riktigt näringsrikt och energitätt bröd vilket uppskattas av oss marathonlöpare som behöver så mycket energi att det ibland är svårt att få plats med all mat i magen. Energitäta livsmedel gillas därför starkt!
Mumsigaste brödet på länge!
 
Träningen då?
Har haft ett par sådana där dagar där kroppen gör lite som den vill. Igår var en bra dag där både morgonjoggen över 12km och eftermiddagspasset med kvalitet på band kändes grymt lätt. Körde 5*1min i 3,45 min/km, 1-2-3-4-5-4-3-2-1min i 3,28 fart och avslutade med 5*1min i 3.20 fart. Allt med 1min vila mellan intervallerna. Totalt 18km i hyfsat bra fart, och sammanlagt 30km löpning för dagen. Kändes nästan som den vanliga Jossan. 
Sedan vaknade jag idag, gav mig ut på distanspass och kroppen var plötsligt som förbytt där jag med helt onormalt trött kropp fick släpa mig runt de planerade 22km. Men solen och snödropparna i diket gav mig ändå så mycket glädje och energi att det inte gjorde mig något att farten var medioker. Den gamla Jossan hade pressat sig till den planerade farten trots att allt kändes skit, den nya Jossan lyssnar på kroppen och struntade därför istället i klockan och bestämde sig för att bara njuta av det vårlika vädret och av att kunna göra det jag gillar allra bäst. Springa.
Men det är konstigt det där, hur jag plötsligt inte kan lita på min kropp på det sätt som jag alltid har kunnat göra. Har alltid vetat redan när jag sätter schemat ungefär hur det kommer att kännas på mina pass, men nu kan kroppen överraska både positivt och negativt.
Idag skrällde kroppen på det negativa sättet men jag har lärt mig att acceptera att det är så min kropp mår och fungerar just nu, det är inget jag kan göra något åt mer än att ge det tid, vara lyhörd och invänta dagen då min kropp blir sig själv igen. Jag väljer ändå att se det positiva, för det är ett stort framsteg att jag på en riktigt tung dag ändå lyckads genomföra passet med en viss njutning, för mindre än två månader sedan innebar en tung dag ett avbrutet pass med tårar i ögonen eller en kväll utmattat sovande utan ork till träning överhuvudtaget. 
Jag är på väg uppåt.
 
När man inte lyckas springa fort hinner man likt Ferdinand ta
sig tid att titta lite på blommorna. Rätt trevligt det också.
 

fredag 7 mars 2014

Befinner mig i livets långa uppförsbacke, men anar backens krön

Man inser inte hur bra man har det förrän allting rasar. 

Man tycker att man har upplevt tunga perioder i sitt liv där brutna lopp eller misslyckanden på jobbet har gjort att att livet har känts pest. Man har tröstat sig med att livet är lite upp och ner, en berg- och dalbana och att allt inte kan vara lekande lätt jämt. Man har brutit ihop lite grann, samlat ihop resterna av sig själv och varit sitt vanliga glada jag på toppen av bergbanan några dagar senare när ett lyckat träningspass, en positiv kommentar från en kund eller kollega eller ett samtal med en god vän räddat dagen.
Så är livet, säger man. Och det är säkert sant.

Men jag inser nu att jag har surfat hela mitt liv på toppen av den där bergbanan. Mina dalar, mina besvikelser och tråkigheter har varit som ett litet gupp i barnens bergbana Nyckelpigan på Liseberg.
Jag har varit lyckligt lottad, förskonad från stora sorger och problem, men varit dum nog att stundtals ödsla kraft på att gräva ner mig över småsaker istället för att vaket inse hur bra jag har haft det.
Det inser jag nu, när jag varit med på den bergbana som inte bara körde ner i dalen, utan snarare kraschade rakt i marken.

Det går nog tyvärr inte att göra en lång historia kort, hur gärna jag än skulle vilja, och kanske är det därför jag har valt att inte skriva till er därnere från botten. Kanske har jag inte släppt in er för att jag inte vill att det här ska vara en deppig, trist och ledsam blogg och för att allt kanske inte lämpar sig i offentlighetens ljus. Kanske är det för att jag helt enkelt inte har känt att bloggandet är viktigt och för att jag inte har orkat. Kanske är det för att jag inte har vetat hur jag ska formulera mig - skriva ett lika mörkt inlägg som hur jag faktiskt har känt mig inombords eller välja att skriva om de små ljuspunkter som trots allt alltid finns där i mörkret men då känna mig som en bluff som inte erkänner hur det verkligen är. 
Jag vet inte, men nu ska ni få en så kort förklaring jag kan leverera så att vi sedan tillsammans kan gå vidare, så att jag kan återuppliva denna blogg och låta er följa med på min väg uppåt i det här långa motlutet. 

Allt började när min älskade svärmor så hastigt avled i höstas. En chock, en enorm sorg följd av saknad och många tankar kring livets mening och rättvisa. Efter begravningen kraschade jag både  fysiskt och psykiskt Jag gick till affären och irrade runt i två timmar utan att veta vad som skulle läggas i min korg. Jag körde bil till jobbet, promenerade hem och undrade varför min bil inte stod i garaget. Jag sov femton timmar om dygnet och kunde glömma vardagliga saker som hur man kokar pasta. Löpningen fanns hela tiden med mig, men vissa dagar sprang jag som i mitt livs form för att nästa dag finna mig själv gråtandes med löparskorna i handen oförmögen att ta mig utanför dörren.
Väggen var nära, utmattningen total.
Det är självklart inte "enbart" min svärmors bortgång som orsakade kraschen, men det var droppen som fick bägaren att rinna över.
Många års ackumulerad stress där varje dag varit planerad från fem på morgonen till tio på kvällen. År där jag tränat 750-800tim när jag samtidigt försökt sköta ett krävande jobb. År där jag bestämt mig för att vara elitlöperska men samtidigt försökt hålla fast vid ett "vanligt" liv där man aldrig tackar nej till tjejkvällen med kompisarna eller släktkalasen och är först att anmäla sig till jobbets aktiviteter. År där jag aldrig tillåtit mig att göra något halvdant där hemlagat och hembakat är en självklarhet, där huset ska storstädas grundligt varje helg och där jag ska visa framfötterna och leverera på topp på jobbet.
Ett pussel som jag vet funkar för många andra, som har funkat för mig så länge jag har haft kontroll på varenda minut, men när det hände något så stort som min svärmors bortgång som var utanför min kontroll, funkade det inte längre och allt kom ikapp mig.

Men jag har jobbat mig så sakteliga uppför backen och jag tycker mig kanske ana krönet långt därborta.
De dåliga dagarna där jag knappt orkar gå ur sängen blir färre och färre, min energi börjar återvända och jag börjar till och med så smått våga blicka framåt. Jag börjar se att det kommer att komma något bra ur detta:
Jag har lärt mig att min kropp inte är en maskin och efter att i 30år ha struntat helt och fullt i alla kroppens signaler har jag bestämt att det är dags för min kropp och min knopp att bli kompisar. Jag har länge varit stolt över året 2011 där jag nådde så många framgångar inom löpningen och där jag inte avvek en tum från mitt träningsschema för sjukdom eller minsta lilla skada. Men när jag nu tänker efter funderar jag på om det egentligen är något att vara stolt över, för kan jag verkligen ha varit frisk nog att träna varje dag ett helt år? Troligen inte, jag är ingen utomjording, men jag är utomjordiskt bra på att inte tillåta mig själv att känna efter och sprang säkert både ett, två och tio pass där jag egentligen borde vilat.
Jag har lärt mig att man måste begränsa sig. Väljer man att elitsatsa på en idrott måste man bestämma sig och göra det fullt ut. Då kan man inte vara med överallt, man kan inte jobba hur mycket som helst, man kan inte ha det perfekta hemmet och inte ens en elitidrottare kropp slutar att fungera om det någon gång serveras hämtmat eller halvfabrikat utan kanske mår den snarare bra om det innebär en halvtimmes extra tid att vila. 
Jag har också lärt mig att livet är så mycket mer än bara löpning. Löpning är, faktiskt även på elitnivå, bara något man gör för glädjens skull. Ett tidsfördriv. Ett jobb. En hobby. Stryk löpningen från ditt liv och det finns så mycket annat. Stryk allt annat än löpningen från ditt liv, så blir det inte mycket kvar.
Jag älskar min löpning, och kommer fortsätta bedriva min satsning på allra seriösaste nivå. Men jag inser också att man ibland måste ha lite perspektiv på det hela, det är inte och får inte vara det enda som betyder något i livet.

Sedan januari har min träning faktiskt flutit på ganska bra, men jag måste hela tiden lyssna på min kropp och hellre bromsa än att gasa. Jag tror att min fysiska form är bra, för även under de riktigt mörka perioderna blev det många mil, dock saknades kvalitetspass då jag inte orkade med den press de innebär utan istället kopplade jag av med långa lugna distanspass utan plan där benen fick bära mig så långt och så fort (långsamt) de kände att de ville just den dagen. Nu är kvalitetspassen tillbaka och de funkar bra de flesta dagarna, men när inte huvudet är med funkar inte heller kroppen, och när jag kommer vara mentalt redo att kunna prestera på topp på ett race kan bara tiden utvisa. 
Än finns ingen tävlingsplan för 2014, utan våren kommer att ägnas åt att hitta glädje och fokus. Jag ska springa de lopp jag tycker verkar skoj oavsett om min form är kass eller om det ens är en distans som passar mig. Jag tänker ha kul, jag tänker hitta tillbaka till den där härliga känslan där löpningen ger mig så mycket, jag tänker springa utan krav och utan måsten och utan att lyssna på vad någon annan tycker att jag borde eller inte borde göra. 
Om jag sen är mentalt redo att slåss om topplaceringar och medaljer om en månad, fem månader eller ett år, det får vi se.

Så min blogg kommer ha en annan vinkling ett tag framåt. Istället för tjejen med självförtroende och höga mål kommer ni få följa tjejen som genom glädje och genom att bli vän med sin kropp ska hitta vägen tillbaka till toppen.

Häng på!