måndag 30 januari 2012

Tränare

Att vara tränare kan verkligen inte vara ett enkelt jobb. Ett jobb som kräver både fingertoppskänsla och kunskap, tålamod och förståelse samt massor med tid och engagemang.
Min tränare, Michael Magito, har just allt det ovanstående och ska man vara tränare för mig får framförallt punkten tålamod stor betydelse, kombinerat med en god argumentationsförmåga, skinn på näsan och att man är lite hård ibland.

Vissa personer trivs inte alls med att ha en tränare som styr varenda steg man tar i löparskorna utan vill själva känna efter hur kroppen känns och tror sig själva veta vad som är bäst för sin egen utveckling. Det funkar inte alls för mig.
När jag själv styrde min träning var mitt träningsprogram en enda stor pyttipanna, utan någon klar linje utan snarare ett ihopplock av andra löpares träningsupplägg som jag läst eller hört om. I kombination med en enorm vilja att bli en duktig löpare resulterade detta till ett mycket omfattande träningsprogram som säkert innehöll just precis allt som alla andra hade i sina program, utom den viktiga punkten vila eftersom det helt enkelt var omöjligt att få in detta i programmet när jag samtidigt skulle hinna med att köra träning från femtio olika personers upplägg. Resultatet blev också att många pass genomfördes med dålig kvalitet då jag aldrig var tillräckligt utvilad för att kunna maxa, men samtidigt aldrig heller tillräckligt seg för att hålla lugn fart varför alla pass genomfördes på ungefär samma nivå. En nivå som var lite halvdan.
Om jag någon gång var duktig nog att lägga in en vilodag, vilket jag ju såklart i bakhuvudet visste var nödvändigt för att bygga upp kroppen, vilade jag aldrig med ro då jag alltid funderade på om jag egentligen borde ha tränat istället.

Sedan kom Magito in i bilden och skapade struktur i min tillvaro.
Han har en tydligt utstakad linje för hur min träning ska bedrivas och hans träning följer en långsiktig plan där vi skyndar långsamt för att bli bättre i lagom takt. Med otaliga träningstimmar och många år av hårt tävlande i ryggen har han lärt av sina egna misstag och är noga med att se till att undvika samma fällor åt mig.
Jag njuter och känner mig trygg i att titta på schemat varje dag och veta exakt hur långt och hur fort jag ska springa och tycker att det är skönt att slippa fundera och planera själv. Numera tar jag även vilodagarna med mera ro i kroppen då jag vet att det finns en mening med vilan och att också den är en del av planen och vägen mot målet.
Men även om jag litar fullt på min tränare och gillar att slippa planera själv betyder det inte att jag inte tänker eller har en egen åsikt om hur min träning ska bedrivas. Tvärtom! Som jag nämnde i inledningen prövas Magitos tålamod och argumentationsförmåga hårt i diskussionerna med sin adept. Varje gång ett träningsschema dyker upp i min mailbox inleds en lång diskussion där han får försvara varför långpassen inte är tillräckligt långa, varför jag inte har fler mil löpning/vecka, farten på passet, antalet intervaller och jag radar ofta upp jämförelser med hur andra löpare tränar då jag inte kan låta bli att snegla på löparbloggar.
Varje gång bemöter han mig med bra argument och varje gång får jag skäll för att jag försöker göra även hans upplägg till en pyttipanna av alla andras träningsprogram istället för att bara lita på hans linje så länge det ger framgång och våga tro på att det vi gör är rätt och riktigt för just min kropp och just min utveckling. Ingen människa är den andra lik varför ett upplägg som är rätt för en person kan vara helt fel för någon annan.
Men ibland är det svårt. Det är svårt att inte bli påverkad av andras upplägg, det är svårt att vila när man känner sig pigg och det är jobbigt att vara otålig. Jag vill bli bättre NU, jag vill ha snabba resultat – att långsamt förbättras till att vara som bäst om flera år känns drygt, även om jag inte tvivlar på att det är den rätta vägen att gå…

Senaste veckorna har just varit en tid full av liknande diskussioner. Jag kände mig som en duracellkanin på träningslägret, pigg och stark som en oxe och trots 21,5mil med bra kvalitet i benen under lägerveckan upplevde jag mig som oberörd när jag kom hem och kunde inte förstå varför min coach ville lugna ner träningen någon vecka för att ge kroppen återhämtning. Varför hålla igen när man är pigg?
Jag har inte medvetet fuskat med extraträning vad gäller löpningen då jag verkligen vill lyda. Att strunta i ett program som min tränare lagt både tid, energi och mycket tankeverksamhet bakom vore oerhört respektlöst.
Men mer eller mindre omedvetet har jag nog på sista tiden råkat lägga på en extra intervall här och någon extra kilometer där, plötsligt hållit något högre fart på distanspassen än planerat och framförallt inte ägnat de löpfria dagarna till vila eller lugn rehab utan istället rusat på med tuffa alternativpass i bassäng eller på gymmet för att bli av med min överskottsenergi. För träning som inte är löpträning räknas väl inte?
”Du är inte fantomen”, säger tränaren och ber mig fokusera på mat och sömn och sluta fuska med upplägget.
”Kanske inte, men jag känner mig som hans okända syster”, svarar jag, och kroppen fortsätter via autopilot att gå på stenhårt med träningen.
Men igår var benen plötsligt sega. Distans i 4,10 fart kändes som maxfart och simpasset ömmade i armarna. Kanske har han fått rätt igen den där förnuftiga coachen, ibland kanske man måste lyssna till knoppen och vila även om kroppen inte sänder sådana signaler?
När kroppen till slut protesterar kan det vara för sent varför det kanske är bättre att bromsa innan kroppen inte vill mera och någon gång ibland vila i förebyggande syfte?

Så, helvila idag? Javisst…


Zlatan blir mitt sällskap på min träningsfria kväll...

lördag 28 januari 2012

Hata löparband!!

Att springa är det absolut roligaste jag vet.
Att springa på löparband är det absolut tråkigaste jag vet.
Jag hatar att springa i den obehagliga värmen på ett gym, känna att man överproducerar svett så att det skvätter på löparen bredvid, att andas unken luft fylld av läskiga magsjuke- och förkylningsbaciller och jag hatar att den enda utsikt man har är att stirra rakt in i en vägg alternativt fånstirra på klockan/distansmätaren där varje minut känns som en timme och varje kilometer som en mil.
Jag hatar att så fort man drar upp bandet i lite högre hastigheter låter det som om det har gått bananas, börjat skena och det ser ut (och låter) som om man snart ska tappa kontrollen och flyga in i väggen likt en komedi på tv.
Jag hatar att det aldrig slår fel att just den dagen jag är på gymmet är musiken på så låg volym att garanterat alla hör hur jag flåsar och jag hatar att just när jag ska köra ett svettigt grispass är alla de snyggaste och mest välkammade människorna på plats för att finträna så att man själv framstår som ett ufo.
Jag hatar vetskapen om att trots att man offrar sig och står där och plågas av uttråkning ger det inte ens i närheten av lika bra träning som ett liknande pass i bra förhållanden utomhus skulle ha gjort. Det känns så frustrerande att jag undviker bandet så långt det bara går.

Idag var det dock ofrånkomligt.
Lugna distanspass och halvhårda pass går alltid genomföra oavsett väder, vind och underlag och även diverse intervall- och backpass går bra om man bara accepterar att man får slita lite hårdare för att hålla den tilltänkta farten och kan se just det som en bonus och extra träning. Men nästa helg väntar europacupen i terränglöpning och efter att ha kört mycket grundträning med långa, lugna pass och långa, tuffa intervaller vore det lämpligt att försöka få lite teknik och fart på benen för att kunna prestera någon form av fart på en tävling.
På dagens program stod därför 20km distans varav 6 km skulle vara i tilltänkt tävlingsfart.
Att springa i tävlingsfart, slipa teknik och hitta löpkänsla funkar inte i 12 minusgrader och på slirigt underlag varför jag blev beordrad av mrCoach att ta till gymmets löparband.

Sagt och gjort, jag attackerade motvilligt gymmet efter att ha dragit ut på förmiddagens sysslor så länge jag bara kunde för att skjuta det hela framför mig. Aldrig har det väl känts så angeläget att städa köksskåpen!
Men väl på plats gick det väl an, benen fick den teknik- och fartträning de behövde men inte ens den härliga känslan att vara klädd i shorts och snabba skor väger upp för bandets alla negativa sidor så några 20km blev det inte. Efter avklarad snabbhetsträning svidade jag istället snabbt om till kläder och skor mer lämpade för utomhuslöpning och kompletterade med den lugnare distanslöpningen ute i snön istället, fanns inte på kartan att stå kvar på det där bandet en minut längre än nödvändigt!

Men eftersom vintern är lång i detta nordliga land är jag rädd att fler pass kommer att bli förlagda till det där förhatliga bandet. Tips mottages därmed gladeligen från alla er läsare som regelbundet tränar på löparband, hur står ni ut? Hur får ni tiden att gå? Och framförallt, hur mycket högre fart ska man ställa bandet på för att nå samma effekt som vid riktig löpning?
(jag körde i 3,30 fart med lätt lutning och hoppades att det skulle motsvara 3,40 fart utomhus men upplevde att det gick på tok för lätt och att jag borde ha ställt upp farten ännu mer)

Under tiden ni funderar på ovanstående ägnar jag kvällen åt att be en bön om att växthuseffekten slår till under natten så att jag vaknar upp till 20 gradig värme och barmark så att jag kan glömma allt vad löparband heter för resten av mitt liv…

torsdag 26 januari 2012

God karma?

Som alltid på torsdagar byttes idag morgonjoggen mot morgonsimning.
Efter avklarat pass stod jag framför spegeln i omklädningsrummet och förberedde mig för en dag på jobbet med sminket och hårfönen i högsta hugg för att försöka uppnå en någotsånär representabel look.
En gammal dam kommer då in i omklädningsrummet, lastar in sina grejer i ett skåp och börjar göra sig redo att äntra bassängen. När hon är ombytt och klar ska hon låsa sitt skåp och inser då att hon har glömt sitt hänglås. I vår simhall kan man välja mellan två olika sorters skåp, antingen ett skåp man låser med ett eget hänglås eller ett skåp där man stoppar i en femma för att kunna låsa.
Då damen, som sagt, har glömt sitt hänglås börjar hon gräva i sina väskor efter en femma men det närmaste hon kan komma är en tia, vilket hjälper föga.
Hon ser sig om och frågar lite uppstressat om någon kan växla en tia till två femmor?
Tyvärr kan jag inte det, men jag erbjuder henne att ta över min femma som jag inte längre behöver då jag är på väg därifrån. Hon vill först inte ta emot denna (stora!) gåva men efter att jag försäkrat att jag verkligen inte behöver den tar hon till slut emot femkronan och tackar som vore det en miljon jag hade givit henne.

Hon börjar därefter arbetet med att tömma sitt "hänglås-skåp" för att flytta över alla grejer till ett "femma-skåp" och när hon frysande (iklädd enbart baddräkt) äntligen är klar med arbetet och bara ska låsa skåpet innan hon äntligen får skutta i badet går inte heller detta skåp att låsa. Låset kärvar.
Hon sliter och drar i nyckeln men hur hon än bär sig åt går det bara inte att låsa skåpet, och femman jag nyss gav henne synes förlorad, fast i myntintaget. Vid det här laget känner jag mig av någon anledning engagerad i tantens öde och kan inte låta bli att försöka hjälpa till när hon stressad och förtvivlad återigen söker min blick.
Jag går fram och sliter, drar och bankar på skåpet en stund och plötsligt får jag loss det som kärvar. TVÅ femmor ramlar då ur låset, det visar sig alltså att en gammal femma hade fastnat i myntintaget och spärrat låsfunktionen.

Den gulliga damen plockar upp de båda femmorna, lägger dem i sina kupade händer och tittar på mig med ett stort leende, uppspelt blick och säger "det här måste vara sådan där karma eller vad det heter. Bara för att du gav mig en femma och sedan hjälpte mig med låset har jag nu två femmor och kan betala tillbaka till dig" Därefter överräcker hon en femma till mig, låser sitt skåp och vandrar nöjd iväg mot bassängen efter att ha kramat mig och önskat mig en riktigt bra dag! Söt!

Hennes vänliga ord och underbara spontana kram har gjort att jag känt mig löjligt glad och på bra humör hela dagen, tänk vad ett möte med en trevlig och positiv människa på morgonkvisten kan rädda en vanlig, skabbig torsdag!

söndag 22 januari 2012

Kaffe

Jag har två mycket driftiga vänner, Malin och Alexandra, som alltid har en massa roliga aktiviteter och upptåg på gång. De ordnar fester, sommarfik, middagar och andra skojigheter som livar upp allas vår vardag. Deras senaste projekt är en damklubb som bygger på att ett stort gäng av vänner och vänners-vänner har fått möjlighet att anmäla sitt intresse till att delta i en damklubb där huvudsyftet är att man ska nätverka och lära känna nya människor och samtidigt göra roliga aktiviteter tillsammans. Ett mycket bra initiativ tycker jag, att lära känna nya människor är inte lätt så länge man inte hamnar i nya sammanhang som t e x genom att byta jobb eller börja med en ny fritidssyssla varför detta är perfekt!

Den här gången var det dags för brunch på caféet Arabusta som är ett fik där man har, som namnet antyder, specialiserat sig på olika kaffesorter. Inte nog med att man kan bli serverad ett oräkneligt antal kaffesorter från olika delar av världen har de även en egen framtagen kaffeblanding. Som om inte detta vore nog tillverkar de även choklad som säljs dels på plats i caféet/butiken men även på flera andra platser i landet. Kan det bli bättre? Mina två favoriter, kaffe och choklad på ett och samma ställe!

Vi inledde med lite mingel där de som inte är marathonlöpare kunde avnjuta ett glas skumpa innan vi satte oss till bords för en brunch. Det dukades upp smoothies, hembakat bröd, diverse ostar, kallskuret, marmelader men även lite småvarmt som scrambled eggs och potatistortilla. Detta kröntes givetvis med deras egentlillverkade chokladtryfflar som dessert. Till detta kunde man beställa vilken kaffesort som helst, jag bad om en "kaffe med kraftig smak utan alltför mycket mjölk" varpå jag serverades en kraftfull espresso med lite skummad mjölk. Efter det gick jag på en javamocca som tydligen var en alldeles unik blandning och supergod och smakrik men min absoluta favorit blev ett kenyanskt kaffe (tänk att kenyaner inte bara är bra på att springa utan även kan göra kaffe, kanske är dags att åka till kenya på träningsläger trots allt??) och detta var även den sort som jag köpte med mig hem och som kommer att ge mina morgonstunder guld i mund framöver!

Efter brunch och överkonsumtion av kaffe fick vi även en föreläsning om dels caféets verksamhet men även om kaffe i allmänhet. Kaffe är verkligen en hel vetenskap och det var otroligt intressant att plötsligt förstå att anledningen till att Gevalia, som var min favorit när jag bodde i Jönköping, är fullständigt odrickbart i Gislaved är kvaliteten på vattnet, att få lära sig hur man ska dosera kaffe på rätt sätt och att jag tydligen gör helt fel som förvarar mitt kaffe i en fin burk då det mår bäst av att ligga kvar i förpackningen.

En mycket bra, trevlig och intressant söndagsförmiddag, men det kändes som ett mycket bra och taktiskt val att stiga upp tidigt för att få träningen avklarad innan brunchen. Krävs nog en riktig stålmage om man ska kunna springa efter fem koppar starkt kaffe...

Så här ser det ut när ett proffs tillagar kaffe!

Bloody Mary och lite skumpa såg glammigt ut...

...men för en marathonlöpare är dock kaffe i överflöd och rejält med mat lämpligare...

fredag 20 januari 2012

Borta bra, men hemma bäst...

Jaha, då har man klarat av den första riktiga vardagsveckan för det här arbetsåret. Första veckan på länge jag arbetar där det inte är mellandagar eller någon helgdag. Också första veckan efter att ha varit på varmare breddgrader och jag måste säga att det var betydligt lättare att vänja sig vid solen, värmen och de längre dagarna på Fuerteventura än att vänja sig tillbaka vid kylan, regnet och att det blir mörkt redan innan man hunnit hem från jobbet. Varje morgon när klockan ringer tror jag inte att det är sant att natten redan är slut och det har varit otroligt långsamma och sega dagar. Jag har fått mersmak och drömmer numera dagligen om hur livet kunde vara om man bodde på annan ort med löpning som enda sysselsättning och ett bättre klimat. Men sådan är ju inte verkligheten tyvärr.

För varje gång jag har varit bortrest och samlat nya intryck från andra platser och människor blir jag påmind om hur resten av världen ser ut och börjar plötsligt granska min hemort med mer kritiska ögon.
Hade en stund över på lunchrasten igår och gav mig ut ”på stan” för att få lite frisk luft och fönstershoppa lite. Jag hade tydligen lyckats förtränga hur dött det är i Gislaveds centrum.
Jag började min promenad längst ner på gågatan, som man väl får anse som den gata där det myllrande stadslivet förväntas äga rum. Det första jag passerar är en liten biograf, ett dagis, en pizzeria och en frisör. Därefter passerar jag fiket, en fastighetsbyrå, en begravningsbyrå, en skönhetssalong, ytterliggare en frisör, en sportaffär och därefter gatans enda klädaffär, ännu en frisör, två apotek (som dessutom ligger vägg-i-vägg), en Konsumbutik, arbetsförmedlingen/skatteverket/försäkringskassan, en bank, fastighetsförmedling nummer två, systembolaget, en presentbutik och så kröner vi det hela med ett hotell.
Fönstershoppingen i Gislaved är som ni förstår inte särskilt spännande om man inte tycker att hårschampoo eller alvedon livar upp vardagen och den faktiska shoppingen är obefintlig vilket i och för sig är bra för plånboken då det inte händer så ofta att jag spontanshoppar en likkista eller ett nytt hus på lunchrasten.
Det som gjorde promenaden allra mest deprimerande just denna dag var att det enda stället där det faktiskt var lite folk i rörelse var på skobutiken som tydligen gått i konkurs under min resa och där det nu var total utförsäljning. Blev ju självklart sugen på att själv gå in och fynda men på något sätt kändes det lite ”gamigt” att inte ha handlat ett enda par skor i butiken på flera år, men när butiken har gått omkull och säljer ut de sista likdelarna i ett desperat försök att betala fordringsägarna passar det att dyka upp. Så jag passerade även den butiken, gick istället in på Konsum och shoppade loss på några äpplen och en Redbull som skulle pigga upp min torsdagseftermiddag, för inte kan man komma hem tomhänt från en shoppingrunda?  
31 kronor och 50 öre fattigare traskade jag således tillbaka till kontoret, något deprimerad och undrades varför i hela fridens namn jag har valt att bosätta mig i samhället som Gud verkar ha glömt?

Jag är ju inte på något sätt fastkedjad i någon av Gislaveds lyktstolpar utan fri att förflytta mig precis vart jag vill. Jag har inga barn, inget hus och arbetar på ett företag med kontor över hela landet (världen) varför en förflyttning inte torde vara ett problem.
Men vart vill jag? Stockholm? Göteborg? Barcelona? Ja, kanske, men skulle verkligen livet vara annorlunda/bättre i en större stad?
Min vardag skulle troligen vara sig ganska lik oavsett var jag bodde. Även i en storstad skulle jag stiga upp och ta en morgonjogg, jobba till klockan 17, stressa hem och köra träningspass nummer två, laga och käka middag och därefter inte orka göra något annat än att sjunka ner i soffan en timme innan det är dags att sova.
Jag tror att det är just därför jag är kvar på landet, jag prioriterar att vardagens nödvändigheter finns nära till hands högre än storstadens övriga fördelar. I Gislaved ser jag kontoret från balkongen, jag joggar 5 minuter på asfalterade cykelbanor i staden innan jag är ute i skogen med otaliga fina löprundor framför mig, jag tar mig till simhallen och gymmet på 5 minuter med cykel och väl där får jag nio gånger av tio simma på en egen 50m bana och slipper trängas med andra vattendjur. Ica kvantum ligger på andra sidan gatan när jag vill handla mat, mina bästa väner bor inom någon kilometers radie och min pappa på ungefär samma avstånd.
Att allt är nära besparar mig den timme i bilkö eller på T-Bana som verkar vara ungefär den tid många Stockholmare lägger i restid för att ens ta sig till jobbet, simhallen, gymmet eller mataffären. Det är en värdefull timme i vardagspusslet som vid närmare eftertanke är värd mer för mig än att ha ett stort nöjesutbud när helgen kommer och tiden till detta finns.

För den stora skillnaden är väl fritidsutbudet vilket i och för sig gör mig grön av avund med obegränsat av restauranger, teatrar, biografer, konserter och sportevenemang. Men hur flitig utnyttjare av detta skulle jag egentligen vara?
Som den hemmaråtta jag är sker min perfekta fredagskväll ändå likt ikväll i hemmets lugna vrå tillsammans med min fina man, en italiensk köttfärslimpa och potatisgratäng i ugnen, fötterna i ett fotbad och På Spåret på tv innan jag förmodligen somnar i soffan med huvudet mot makens axel innan de flesta ens har sminkat sig färdiga för en kväll på Stureplans alla nattklubbar.

Borta är allt bra i lagom dos, men efter närmare eftertanke är nog trots allt hemma ändå bäst…

tisdag 17 januari 2012

Att leva i sin dröm och att vakna upp i vardagen.

Inledningen denna dag var onekligen lite förvirrad. Kom hem igår kväll efter ett fantastiskt träningsläger på Fuerteventura och efter att ha frenetiskt packat upp väskor, fyllt på det ekande tomma kylskåpet (min man förkunnade stolt att han hade varit duktig och rensat och ätit rester hela veckan vilket i och för sig är helt samstämmigt med min åsikt att man inte ska slänga mat, men det hade ju onekligen varit rätt trevligt om han även hade fyllt på kylskåpet efter rensningen…) stupade jag i säng för att vakna upp i arla morgonstund för första passet på svensk mark sedan förra fredagen. Lite trött och förvirrad som man alltid är vid fem-tiden på morgonen irrade jag runt och letade efter underställ, mössa, vantar och alla andra vinterattiraljer som jag lyckligt förträngt existerade men som behövs när det är 7 minusgrader ute. Gav mig efter ett långt och irriterat letande ut på en lugn och stillsam morgonjogg och häpnade över de stora kontrasterna – ena dagen morgonpass i shorts och linne, utsikt över en vacker soluppgång från en vulkantopp och stretch vid havet och nästa dag pannlampa, underställ och om man ens hinner med en stretch innan man ska till jobbet får den definitivt ske inomhus för att man inte ska förfrysa sig eller bli sjuk.
Vardagen är här igen.

Jag har levt mitt drömliv under den vecka träningslägret varade, att ägna dagarna till att träna, vila, äta, träna igen, vila lite till och äta ännu mer är verkligen det liv jag önskar att jag hade möjlighet att leva året runt. Fokusen på träningspassen blir så mycket bättre när man inte stressar ut före eller efter jobbet och jag riktigt häpnar över hur mycket bättre kroppen återhämtar sig när man inte behöver jobba och sköta alla vardagliga sysslor mellan passen. Under lägret fick jag ihop 21,6 mil löpning varav 5 kvalitetspass (intervaller på bana, tröskelpass, backintervaller) och resten distans. Utöver detta har även fyra pass på gymmet, två pass i bassäng samt daglig medverkan i PlayItas en timme långa stretchpass som balsam för musklerna avklarats. Det krävs betydligt mindre än så på hemmaplan för att jag ska känna mig gråtfärdigt utmattad men nu när full fokus har fått vara på löpning och återhämtning kan jag ärligt säga att jag knappt känner av den hårda träningen i kroppen utan att det snarare var som att ju längre veckan gick, desto bättre presterade jag på träningspassen.
I detta drömliv ingick även sällskap på i princip samtliga träningspass som även det höjde kvaliteten och glädjen på mina pass. Det är verkligen betydligt lättare att pressa sig på tusingar eller att kasta in lite tröskelträning i slutet på ett långpass när man har sällskap av andra motiverade och duktiga löpare och på de lugna distanspassen försvinner tiden läskigt snabbt när man har någon att prata med.
Jag reste iväg tillsammans med klubbkamraten Gabriella Samuelsson som givetvis även ensam hade varit ett fantastiskt träningssällskap, men jag är samtidigt otroligt glad över att vi stötte på ett stort gäng löpare från Spårvägen som var vänliga nog att låta oss träna tillsammans med dem vilket helt klart höjde kvaliteten på träningslägret en nivå. Mitt träningsprogram var nästan identiskt med en av Spårvägentjejerna varför vi kunde köra flera pass tillsammans när våra respektive resesällskap hade annat på schemat.

Just det faktum att man fick lära känna nya människor och umgås med likasinnade satte en extra guldkant på min vecka. Det var en annorlunda men skön känsla att omgärdas av tjejer som är lika nördigt inbitna löpare som en själv, som förstår alla mysko manier man har (t e x att springa två varv runt huset för att få ihop exakt distans enligt schemat) och som äter lika mycket (och ofta) som jag själv. Vem man än pratade med så hade de imponerande personliga rekord att redovisa och jag lyssnade avundsjukt men intresserat på berättelser om landslagsmeriter och SM-medaljer som gjorde mig än mer inspirerad att träna hårt för att bli lika bra. Jag riktigt häpnar över hur många duktiga löpartjejer det finns där ute och sörjer lite för att jag bor på vischan och inte har tillgång till umgänge och träningssällskap med sådana människor även till vardags. Det är definitivt en ingrediens som skulle göra mig till en bättre löpare!
Spårvägens duktiga tjejer pustar ut efter jobbiga tusingar. Tack för att jag fick vara med och plågas!

Gabriella beundrar utsikten över PlayItas.

För övrigt var PlayItas ett kanonbra ställe att vara på om man vill ägna sig helhjärtat åt träning. Där fanns verkligen något för alla, den superstora anläggningen stoltserar med 50m olympisk pool, tennisbanor, golfbanor, 700m2 gym, olika pass med instruktör hela dagarna, skyltade löprundor på distanser från 3km till 21km, löparbanor i grannbyn, diverse vattensporter – ja, som sagt, gränslösa möjligheter att aktivera sin kropp.
Anläggningen ligger dock mitt ute i ingenstans så utöver träning finns verkligen inget att göra vilket ju är perfekt om man är på träningsläger då det bara är bra om det inte finns en massa andra aktiviteter som stör utan det enda man kan göra är att koppla av i skuggan med en bok när man inte tränar, men på grund av detta är det inte ett resmål jag rekommenderar till den som önskar sig en spännande semester med familjen.
Även maten är perfekt just för den som vill fylla på med energi till otal timmar av träning, både på morgonen och kvällen dukades en rejäl buffé upp där det fanns något för alla smaker. Bufférestauranger är ju dock alltid bufférestauranger så det var ju ingen ”fine dining” direkt utan mer känslan av stökig skolmatsal men maten smakade bra, det fanns ett rikligt utbud och som energiåterställare efter träning var det kanon men inte något man skulle uppskatta om man var på semester och längtade efter mysiga, stillsamma middagar på restaurang.
Ett stort minus delas ut för att lunchmöjligheterna var betydligt sämre ur träningssynpunkt. När man kommer hem efter ett hårt träningspass och behöver ladda om för ytterliggare ett par timmars träning är inte en kycklingbaguette eller en tonfisksallad bestående av enbart tomat och tonfisk i poolbaren vad min kropp behöver. (jag beställde just en kycklingbaguette, en tonfisksallad, en cola och en vatten till mig själv och det blev lite pinsamt när servitören hann duka upp för två personer innan jag hann förklara att all maten var till mig…) Personligen tycker jag att det hade varit motiverat att duka upp en lunchbuffé också och med tanke på hur många hårt tränande människor som fanns på området borde det definitivt ha varit en bra satsning.

Nu är jag alltså tillbaka i vardagen igen och den har ju såklart sina ljuspunkter den också. Den allra största är givetvis att få vara nära sin familj och sina vänner men att sova i sin egen säng, ha kläderna i sin egen garderob, duscha i sin egen dusch och få dricka riktigt gott svenskt kaffe smäller ju också ganska högt.
Trots att jag nu är full av motivation att träna ännu hårdare efter en inspirerande vecka och full av självförtroende efter att ha radat upp bra träningspass ska jag göra vad jag kan för att hålla mig i skinnet och ge kroppen en chans att tillgodogöra sig all den utmärkta träning den sög åt sig förra veckan. Inleder därför med lite lugn jogg, styrka och wet west men avslutar veckan i vardaglig stil med lite styrkeintervaller och såklart det heliga långpasset på lördagen.

Men mycket vill ha mer och inspirerad av diverse restips från andra mer rutinerade träningslägerresenärer har jag redan börjat blicka framåt och fundera på när nästa träningsresa kan tänkas äga rum.
Portugal någon?

Jag och Spårvägens Ann på väg ut på underbart, men blåsigt och backigt, långpass.
En av veckans höjdpunkter!

torsdag 5 januari 2012

Jag och Emil

Shit vilken vilde den där Emil är. Han gav mig knappt en blund sömn på hela tisdagsnatten, han bankade i fönsterna, blåste visselpipa på ballkongen och kastade grus fönsterblecken.
Jag talar såklart om stormen Emil.
Oturligt nog låg vinden på precis från det håll där vi har våra sovrumsfönster varför det var helt omöjligt att sova. Jag är en ganska lugn, kanske t o m lite känslomässigt förlamad människa så jag hanterade det hela med ganska stor ro då det inte kändes som om det var så mycket jag kunde göra åt saken. Jag la en kudde över huvudet och försökte slappna av trots allt oväder från regn som smattrade mot fönsterblecken och vinden som ven utanför och gjorde det omöjligt att sova. Min man har dock lite närmre till känslorna och blev oerhört upprörd och irriterad och började vid tre-tiden på natten fundera på hur han om möjligt kunde göra sig av med fönsterblecken för att dämpa ljudet. Lyckades inte.
Jag i min tur ägnade de vakna timmarna åt att istället försöka fundera ut hur jag skulle lösa problemet med morgonpasset som lurade runt hörnet (går det ens att springa när tegelpannorna flyger i luften??). Lyckades dock slumra till framåt morgonkvisten och när det var dags att stiga upp för just morgonpass upptäckte jag att sovplatsen bredvid min var tom.
Lite förvirrad steg jag upp och började leta efter min make som var så upprörd när jag senast var vaken, hade han gett sig ut på tredje våning för att montera ner fönsterblecken mitt i natten? Letade överrallt i vårat hem (vilket iofs gick ganska fort, bor på 88 kvadratmeter) och hittade honom till slut sovandes på min yoga/stretchmatta i ett rum med fönster mot innergården där det förmodligen var tystare än i övriga lägenheten... Såg inte jättebekvämt ut direkt.

Hur som helst, frågan om morgonpassets vara eller inte vara i stormen kvarstod och tidigare på natten hade jag tagit ett beslut om att packa väskan och åka till gymmet för att springa på löparband då löpning i full storm inte kändes lämpligt. Packade min väska och ställde mig i fönstret och kikade ut över eländet en stund. Stormen var fortfarande kvar och träd låg nerblåsta, flaggstängerna nästan dubbelvikta i vinden och jag hörde på radion att en klass 2 varning utfärdades. Funderade över hur tråkigt det är att springa på löparband och på hur mycket mindre löpning inomhus ger mot "riktig" löpning. Den lilla envisa och målmedvetna Jossan började plötsligt vakna till liv där runt 5,30 tiden och plötsligt kom tankar om att dåligt väder alltid ser värre ut inifrån värmen än vad det egentligen är ute i verkligenheten, att jag kan ångra mig och vända hem igen om det är för bedrövligt och de väl använda orden att det som inte dödar härdar fick avgöra saken. På med löparskorna och ut i skiten.
För första gången vågar jag påstå att den där känslan av att det alltid ser värre ut inifrån faktiskt inte stämde. Det var det värsta väder jag någonsin sprungit i och precis så grisigt som jag föreställt mig.
För varje steg framåt kändes det som om jag tog två steg tillbaka, regnet piskade i ansiktet som om någon kastade småspik på kinderna och ibland var vindarna så starka att det liksom kom så mycket luft att jag inte kunde andas. Kvällen innan hade jag tränat b l a motståndslöpning inomhus med cykelslangar och tyckt att 5*30m var jobbigt, nu var det 15km motståndslöpning som gällde.
Det gick inte fort om man säger så.
Men på något konstigt självplågande sätt gillade jag det. Ju grisigare förhållanden desto mer full i fan blir jag och njuter av att vara ute och plåga mig när jag kanske egentligen borde stannat inne. Man blir kanske inte en bättre löpare av sådana pass men garanterat starkare mentalt, stärkt av tanken att man härdar sig själv och vetskapen att man inte viker ner sig i första taget.
Nöjd och glad kom jag således hem, svidade om till torra träningskläder och avslutade plågan med en timme styrketräning på gymmet innan jag kurade in mig i värmen på kontoret och hoppades att vinden skulle mojna till kvällens distanspass över 20km. Det gjorde den som tur var, och även om det fortfarande blåste betydligt mer än vanligt var det inte någonstans i närheten av morgonpasset. Den motvind som jag en annan dag skulle upplevt som hemskt störande kändes med morgonpasset i färskt minne plötsligt knappast alls och jag upplevde det som nästan perfekt löparväder.
Det är belöningen för att man plågar sig själv ibland mina vänner, man lär sig uppskatta även de halvbra dagarna och blir inte så kräsen.

För övrigt bjöd gårdagen på ytterliggare en riktigt skön och härlig upplevelse när jag plockade ihop för dagen på jobbet och satte igång mitt autosvar på mailen med meddelandet att "Josephine is out of office and will not return until january 17".
Nej, för tänk det gör hon faktiskt inte. Hon ska nämligen på träningsläger till ett soligt och garanterat snö- och stormfritt Fuerteventura och komma hem med snabba, starka löparben och en fräsch solbränna.
Goodbye Emil, welcome sunshine!



måndag 2 januari 2012

Löparskor 2012

I många år har jag varit trogen Nike vid val av löparskor, många mil har de föjt mig som en trogen vän och inte en gång har de gjort mig besviken genom skoskav eller att de har gått sönder.

Vår relation inleddes med den uteslutet bästa skon jag någonsin ägt, Nike Air Zoom Elite 4, som fick vara med mig under ett par år - tror jag förbrukade fem, sex par, alla likadana i de neutrala färgerna blått och vitt.
Sedan försvann dessa från marknaden och det blev till att med sorg prova ut nya skor. Valet föll på Nike Lunarglide 2, även det en mycket trevlig sko som jag dock upplever som betydligt klumpigare än Air Zoom Elite 4 och det tog ett tag att vänja sig vid dem, men efter några pass blev även dessa en trogen och god träningskompis. Tror att jag har hunnit förbruka åtta par av denna sko som får ett extra plus för att den har kommit i alla möjliga olika färger - bäst gillade jag mina rosa, sämst de bleklila som jag nyss förbrukat och jag fick köpa i panik för ett par månader sedan då de var de enda som fanns kvar på lagret.
Utöver detta har jag fullkomligt älskat mina tävlingsskor Nike Lunaracer från första steget. En fantastiskt lätt sko som ändå är dämpad och stabil som inte ens vid marathonlopp ger den där trötta känslan i benen som man kan få av lätta tävlingsskor.
Men nu är det slut, Nike eran är över.
Lunarglide 2 har försvunnit och ersatts av Lunarglide 3 som har uppdaterats och förändrats på så många sätt att jag inte längre kan springa i den.
R I P
Åkte idag till Löplabbet i Jönköping för utprovning av nya skor och fick som tur var (inför ett så stort beslut som byte av skomärke) träffa den mest kompetenta säljaren jag någonsin träffat vid skoköp. Han klämde och tittade på mina fötter och han kommenterade och förklarade allt på ett utmärkt sätt.  Dessutom hade han ett grymt tålamod, inser att jag inte är den smidigaste kunden när det gäller köp av löparskor men han rörde inte en min när jag var tvungen att väga varenda sko han redovisade, vägrade att ens prova Asics (har en skräckupplevelse i ett par sådana som jag slängde i en soptunna på Stadion efter en mara för ett par år sedan) och ifrågasatte varenda detalj på de skor han tog fram.
Nike var tydligen uteslutet, det finns ingen modell som passar min fot och samtidigt är så lätt, ger den känslan av att vara "nära" asfalten och är så smal/tight som jag kräver. Men efter mycket provande, klämmande, frågande, tvekande och tvivlande blev jag fullständigt kär i ett par Mizuno Wave Rider. Tyvärr var inte dessa 100% för mig att använda på långpass (vilket var den sorts sko jag skulle köpa) utan till det passade tydligen ett par Mizuno Wave Inspire 7 bättre. Plus till säljaren som inte gav med sig bara för att få sälja när jag så uppenbart hellre ville ha Mizuno Wave Rider utan han stod på sig att dessa inte var perfekta för mig för de längsta passen.
Jag var förståndig och lyssade och köpte Inspire 7, (trots att jag fallit pladask för de andra) men var tvungen att slå till på de också så nu står två nya löparskor och väntar på att få luftas i hallen.
Aldrig har man väl längtat så mycket till att klockan ska ringa för morgonpass en mörk vinterdag?!

Välkomna till familjen; Mizuno Wave Rider och Mizuno Wave Inspire.

Men jag är ju trots allt kvinna och inte bara löpare och det är ju mellandagsrea i butikerna så löparskor var väl kanske inte det enda jag hade med mig hem efter resan till Jönköping...

Ny garderob...