torsdag 30 april 2015

För varje dåligt pass är man ett pass närmare ett bra...

Under mer än två månaders tid, februari, mars och halva april, har jag haft strul med mitt vänstra ben. Jag vet inte om jag ska säga att jag har varit skadad eftersom jag den mesta tiden har kunnat springa, men jag kan heller inte säga att jag har varit skadefri eftersom jag inte kunnat köra på för fullt. Passen har mestadels varit begränsade till lugna distanspass då benet inte hållit för att springa kvalitetspass så dessa har istället fått bedrivas på crosstrainer, cykel och andra liknande redskap. Det har delvis funkat visar det sig nu när en naprapat för två veckor sedan fixade min bakåtroterade höftkula och jag har börjat kunna trappa upp löpträningen, för hjärta och lungor verkar helt opåverkade av kvalitetslöpningens frånvaro. Värre är det dock med farten i benen som verkar helt utraderad och känslan är att jag just nu är tränad mer som en ultralöpare än en marathonlöpare då det verkar som om jag kan springa precis hur långt som helst så länge farten är kontrollerad men så fort jag försöker köra hård fart gör sig frånvaron av sådan träning väldigt väl påmind.
Det går nämligen sjukligt långsamt, så långsamt att farten på vissa av mina längre intervaller knappt håller min "vanliga" marathonfart och även de två snabbdistanspass där jag testat att maxa mig över 5km visar att ungefär den fart jag har brukat hålla första 5km på en mara när jag varit i form är min toppfart just nu. Otroligt frustrerande, särskilt när man tar i så att det i kroppen känns som om man håller på att persa samtidigt som klockan visar att just ett pers är något man just nu är ljusår ifrån tyvärr.  

Trösten är att jag ändå på något konstigt sätt samtidigt känner mig i bra form - stark efter att ha kört en hel del distans och skött min alternativträning med en total träningsdos om ca 3 timmar per dag under en väldigt lång tid. Så grunden finns där, men att ha formstatus som i en grundträningsperiod när det är maj månad och tävlingssäsongen är i full gång är ju inte direkt det man vill.
Eftersom enda boten mot långsamma ben är att gång på gång utsätta sig för den nära döden upplevelse som det just nu innebär för mig att springa kvalitetspass ligger fokus just nu på just dessa pass. Och det går framåt, sakta men säkert, men klart är att det kommer att krävas många plågsamma minuter och kilometer där i spåret innan jag närmar mig något som liknar fart. 
Men varje gång jag är därute i spåret och frustande försöker ta mig igenom ett grisigt kvalitetspass tröstar jag mig med att för varje minut som går och för varje "snabb" kilometer som avklaras är jag ett steg närmre den där härligt lätta och snabba känslan som vi alla löpare eftersträvar. Tålamod är nyckelordet.

Nästa steg i formjakten är att jag just nu sitter på ett tåg på väg till Sthlm för att över helgen ha förmånen att på ett mini-träningsläger bli plågad av Coach A på samtliga pass. Det har utlovats godbitar som backintervaller, konditionsstyrka, långpass och ett snabbdistanspass som kommer att förläggas på ett 10km lopp imorgon med förhoppningen att en nummerlapp ska locka fram någon sekunds extra fart ur mina ben. Det kommer att bli tufft men givande.

Vägen till formen är just plågsam, tuff, utmanande och ganska lång, men motivationen att träna hårt stiger till enorma höjder när man tror sig se slutet på rehabträsket och anar tävlingar och form där borta i fjärran.
Jakten på den försvunna formen kan börja... 

måndag 20 april 2015

En ny pepp-mugg!!!!

Idag när jag kom hem från jobbet höll jag på att smälla av när jag öppnade postlådan och hittade ett litet paket adresserat till mig. Ett paket mitt bland alla räkningar och reklam, en helt vanlig måndag - händer sånt i verkligheten?

Ivrig som ett litet barn slet jag av pappret och min förvåning blev om möjligt ännu större när jag såg dess innehåll.
Paketet innehöll nämligen en kaffemugg och ett brev som återkopplade till det blogginlägg om min ritual att välja kaffemugg efter dagshumör och efter vad jag har på agendan för dagen. 
Den anonyme givaren hade tagit sig tid att välja mugg åt mig med omsorg då kaffemuggen med de finska mumintrollen på bild enligt brevet skulle symbolisera min önskan om att någon gång få springa i landslaget (Finnkampen). Brevet som bifogades innehöll i övrigt en massa peppiga ord kring min framtida satsning och jag uppmanades bland annat att ha tålamod och vara tjurskallig så kommer resultaten snart att gå min väg.

Tack snälla, snälla du anonyma bloggläsare som tagit dig tid att göra detta för mig - köpa en mugg, skriva ett välformulerat brev, leta reda på min adress, slå in ett fint paket och se till att få det postat till mig. 
Jag blev verkligen så innerligt glad och så himla rörd av detta engagemang och stöd. TACK!!!!


Härmed utser jag Mumin-muggen till min pepp-mugg som kommer att användas de dagar jag ska springa race eller kötta grisiga intervaller då den kommer att inspirera och påminna mig om mina målsättningar med löpningen.

lördag 18 april 2015

Stockholm levererar - som alltid

Redan när vi kör in mot Stockholm och ser staden tona upp sig från Essingebron får jag alltid en skön känsla i kroppen. Det är något med den där staden som liksom gör mig lycklig och det känns nästan som att komma till ett andra hem. 

Vi anlände sent på torsdagskvällen och stupade i säng i de stora, mjuka sängarna på trevliga Park Inn by Radisson. Efter att jag på fredagsmorgonen tagit den av naprapaten ordinerade morgonpromenaden njöt jag av en härlig frukost på hotellet i en väldigt stillsam och trevlig miljö med tända ljus och en lång stund där jag läste mig igenom det stora utbudet av morgontidningar. Frukost är verkligen min favoriträtt och morgonen min bästa stund på dagen, och såhär är den verkligen fulländad!

Efter alldeles för många koppar kaffe åkte jag sedan till fysiometrics i stan för att träffa min kostrådgivare Sophia Sundberg. Sophia har tidigare hjälpt mig med en bra kostplan men då jag känner att jag har hamnat i en tråkig skadecirkel kände jag att det var dags att göra ännu ett ryck för att se som det finns ytterligare detaljer att förbättra för att öka prestationsförmågan och hålla mig skadefri. Sophia hade inför vårt möte gått igenom den kostregistrering jag gjort under tre dagar och hade många bra tips på hur och vad jag ska äta för att lyckas få i mig allt jag behöver. Det är verkligen min akilleshäl, att min kropp har en helt galen förbränning, och det känns som att det liksom inte spelar någon roll hur mycket jag äter så går jag ständigt med energiunderskott. Men nu jäklar ska den nya kostplanen funka, är så taggad på alla förändringar som ska göra mig bättre!
Gjorde även en kroppscanning som visade både bentäthet, kroppsfetter, musklernas sammansättning och balans mm vilket kommer att vara en bra hjälp för mig i min framtida träning för att kunna förebygga skador men också för Sophia för att kunna ge de kostråd som passar just för min kropp. Verkligen häftigt och intressant!
Att som löpare ha en kostrådgivare som själv är löpare på elitnivå är verkligen en tillgång. Sophia har ju full förståelse för en löpares frågeställningar och förstår att det jag är ute efter är mat för maximal prestation, inte mat för att bli snyggast på beachen. Att veta att hon dessutom förmodligen själv lever som hon lär då hon ju själv presterar på topp i lopp efter lopp gör att jag mer än gärna suger åt mig av precis allt hon säger. 

Eftermiddagen ägnades sedan bland annat åt shopping på stan där jag under ett besök på Löplabbet för första gången på många år skaffade mig ett annat par löparskor än Nike då jag blev ägare till den beryktade världsrekordskon adidas adios boost. Tajtsen som fick följa med hem var dock förstås ett par Nike, nån måtta på galenskaperna får det ju ändå vara...
Vi avslutade sedan en lyckad dag med att träffa min lillebror för lite allsvensk fotboll på Tele 2 arena. Fotbollen var dock  inget att hurra för och då det dessutom var vansinnigt kallt ägnade jag istället stora delar av andra halvlek åt att knalla runt och kolla in arenan som var ett imponerade bygge.


På lördagen besöktes Lidingöloppsbanan vilket i mitt tycke är en av de bästa och vackraste platserna att springa på. Hade jag fått välja en annan stad att bo i hade jag valt Stockholm och jag hade då absolut valt att bo på Lidingö - tänk att ha de här träningsmöjligheterna runt knuten! Helt fantastiskt att samtliga tävlingsbanor är så väl skyltade året runt. Jag fick köra ett skönt långpass i värme och strålande solsken samtidigt som min fina J attackerade samma bana på sin MTB.  Är så himla skönt att ha en andra hälft som delar min uppfattning att en perfekt dag till stora delar spenderas utomhus i vackra omgivningar med någon form av fysisk aktivitet och som ser det som en självklarhet att avsätta några timmar till detta även när man är iväg på en weekend hemifrån.

Lek med syskonbarnen resten av dagen får dock räknas som helgens höjdpunkt och när lilla Hugo överlämnade en present med ett halsband och ett armband som pärlats på dagis smälte fasters hjärta fullständigt. Jag kan inte annat än hålla med honom när han sa att "det hade varit bra om de också hade kunnat bo i Småland".

Det är verkligen alldeles för långt till Stockholm...
       
                      Sagostund!

torsdag 16 april 2015

Vissa dagar är längre än andra...

En dag som följer vardagsrutinen med träning, jobb, träning igen, middag, tv-soffan och sen sängen har man liksom koll på, känns vanlig och tidsuppfattningen stämmer. Man vet liksom att klockan är 6,00 när första passet körs, att man börjar jobba runt åttasnåret, man eftermiddagsfikar klockan 15, är hemma från pass två vid 19-tiden, kollar Sportnytt och somnar vid 22. Såna dagar passerat rätt fort och obemärkt förbi. Men om man klämmer in riktigt många olika sorters aktiviteter på en dag, eller gör sakerna i en annan ordning än normalt kan det kännas som om dygnet har betydligt fler än 24 timmar och tidsuppfattningen blir helt rubbad - det som man gjorde på morgonen känns som om det var igår för att man har gjort så himla mycket saker sedan dess. 
En sån dag hade jag igår. Och idag.

Började gårdagen med att gå upp 05,30 för att äta en lättare frulle. Normalt sett tränar jag första passet utan käk och normalt sett är morgonpasset ganska soft, men eftersom jag på grund av dagens hektiska schema skulle köra kvalitetspass (6*4min) på morgonen ville jag se till att kroppen fick energi nog att prestera. Vilade en stund medan maten smälte och gav mig sedan ut i ösregnet och blåsten och grisade mig igenom passet som blev både tungt, segt och lerigt. Med den tillhörande upp- och nerjoggen fick jag ihop 20 blöta kilometer och avslutade med 30 minuter styrka innan jag fick kliva in och värma mig i duschen med den väldigt ovana känslan av att ha kvalitetspasset gjort redan klockan nio. När frukost nummer två sen var avklarad och kaffekoppen lastades in i diskmaskinen var klockan 9,45 och det var dags att göra sig iordning för en aktivitet av mer allvarlig och sorglig karaktär då vi skulle på begravning. 

Det är något speciellt med begravning för någon som fick bli hela 92år gammal - självklart är det sorgligt att personen i fråga inte längre finns med oss och saknaden är givetvis lika stor för de anhöriga oavsett ålder på den avlidne. Men på något sätt finns det också något stort och fint i att få hedra och ta farväl av någon som har fått vara med så länge, uppleva så mycket och hunnit uträtta så mycket gott. Det blir tungt, men ändå väldigt vackert och högtidligt på något sätt.

När begravningen var avslutad var klockan tolv och jag åkte hem för att svida om och käka lunch innan jag begav mig till kontoret för några timmars jobb. 
Klockan fem lämnade jag kontoret, bytte om till träningskläder och körde de fyra milen till Värnamo där jag skulle hålla i ett löppass för ett tjugotal av våra kunder. 
Lagom till passet började upphörde regnet (tack och lov!) och under drygt en timme körde vi löpskolning, löpstyrka och lite tekniklopp. En härligt peppad och intresserad grupp som sög åt sig allt jag sa, var på hugget i varenda övning och efter passet var det flera som ville prata och ställa frågor. Så himla kul att se intresset och roligt att få bidra och dela med sig av den lilla kunskap man kanske trots allt har lyckats samla på sig under åren. Kul också att prova på att vara coach, något helt nytt för mig!

Bytte om till torra kläder och åkte hemåt, och när jag anlände hem och klockan visade 20,45 var jag glad att dagen dessförinnan hade bjudit på ett betydligt lugnare schema så att en matlåda stod färdig i kylen till middag. 
Satte mig ner och pustade ut och kände just den där skumma känslan av att den här dagen hade pågått precis hur länge som helst. Var det verkligen idag jag var ute och grisade intervaller i ösregnet? Har jag varit på jobbet idag? Stupade i säng klockan tio för att vakna upp till ytterligare en dag av det mer intensiva och ovanliga slaget. 

För trots att jag idag har varit ledig från jobbet har dagen rusat iväg - redan klockan 12,00 hade jag hunnit med ett  90min pass på cross/cykel och ett pass med 60min löpning och 45min styrka med både vila, frulle och hemmafix emellan. Var tvungen att klämma in båda passen innan lunch eftersom jag klockan tre hade tid för återbesök hos naprapaten i Jönköping och innan dess även skulle hinna med omvägen runt Värnamo för att möta upp min fina J på jobbet. 
For därifrån vidare till Jönköping och hann till min behandling, tog en fika och besökte sedan två cykelaffärer för att spana på ny racer. 
I detta nu sitter jag och andas ut i bilen på väg vidare mot vår huvudstad där jag ser fram emot att slå av på tempot en aning och njuta av en lugn och skön långhelg med löpning, besök hos bröderna och annat mys. 

För DÄR gick luften ur mig.
Välkommen helgen.

Blev ingen cykel till mig just idag, men den här lilla söta mini-biancin bara måste jag köpa till min cykeltokige storebrorsas lilla 4-årige son Hugo i present någon gång. Undrar om Bianci säljer stödhjul?


torsdag 9 april 2015

Ont ska med ont fördrivas

Som ni vet har jag haft lite strul med mitt vänstra lår de senaste två månaderna. Inte så illa att jag inte kunnat springa alls, men tillräckligt ont för att inte kunna köra den mängd och den kvalitet som jag hade velat och behövt.
Jag har gjort en MR som tack och lov inte visade någon skelettskada så igår var det dags för naprapat-Jocke på Medic rehab i Jönköping att göra ett försök att rädda situationen. 
Vi började med diverse mätningar som visade att min rörlighet i höften skiljde över 10cm från höger till vänster sida och att jag var väsentligt svagare i vänster ben. Efter 75min knäckande och tänjande i vad som kändes som varenda kota, muskel och led från käken till foten gjorde vi om testerna och plötsligt var rörligheten jämn mellan båda sidor och styrkan klart förbättrad. (Dessutom hade han som en bonus lyckats knäcka bort det lock jag haft i örat i två veckor!) 
Vi vet ju såklart inte än om vi har hittat lösningen på problemet, men klart är ju att han lyckades med någon form av förbättring med tanke på att jag direkt visade bättre resultat på testerna - men om det är roten till det onda återstår att se...

På kvällen pratade jag med Mr Coach som efter naprapat-jockes utlåtande skulle ge mig träningsplanen för resten av veckan. Eftersom naprapat-Jocke tyckte att jag skulle våga köra på lite hårdare till vi ses igen nästa vecka hoppades och förväntade jag mig att få njuta av ett rejält distanspass idag på morgonen. Men tji fick jag, lätt jogg i 30min + styrka skulle inleda dagen enligt Coach A. Jag blev sur och inledde en massiv övertalningskampanj om att få utöka löpningen vilket dock endast ledde till att Coach A sträckte sig till 45min jogg "och inte en minut extra" eftersom han ansåg att man borde avvakta någon dag med hård löpning efter behandling då man dels kan känna sig seg men också för att få maximal effekt och låta kroppen läka.
Jag tvingades besviket att ge upp, även om jag fortfarande var sur och tyckte att Coach A hade fel och var en mes. Men coachen bestämmer.

När jag vaknade idag på morgonen tackade jag istället Gud för att Coach A både är snäppet envisare, snäppet klokare och har snäppet mer erfarenhet av träning än jag. Jag hade nämligen ont i varenda centimeter av min kropp och hade faktiskt själv inte velat springa en minut mer än de tilldelade 45 minuterna och plötsligt framstod Coach A som en hjälte i mina ögon som räddat mig från mitt eget förslag om att springa två timmar. Jag sprang joggen stel som en pensionär och höll ungefär samma fart som gamlingarna brukade hålla när jag jobbade på ålderdomshem och ordnade tipspromenad med de boende. Den efterföljande styrkan på gymmet höll ungefär samma nivå - vikterna jag orkade lyfta hade passat bra på något av de gymnastikpass som brukade hållas i arbetsterapin på nyss nämnda boende.
Kändes som om jag blivit överkörd av en ångvält. 

Hela dagen har den känslan hållit i sig även om det verkade släppa lite när jag och mitt pannben körde cykelintervaller i 90min på en enslig cykel på gymmet ikväll med bara en vägg som utsikt medan solen sken utomhus (Nej alla dagar är inte roliga när man är löpare!)
Jag har varit trött, mått illa, svettats, varit dålig i magen, haft hjärtklappning - helt enkelt mått totalt asrisigt.
När naprapat-Jockes enda kommentar på denna reaktion var att "det lovar gott" blev jag dock hoppfull om en smärtfri löparframtid och snabba lätta ben på härliga tävlingar i vårsolen. Ska bara överleva först.

Ont ska med ont fördrivas sägs det, hoppas det stämmer.
Godnatt.

måndag 6 april 2015

Lyxig långhelg

Då var vi inne på den underbara långhelgens allra sista dag. Det dåliga vädret som utlovades har lyst med sin frånvaro och var dag har bjudit på strålande solsken och perfekt utomhusväder. 
Lycklig är jag då för att mitt onda ben plötsligt har börjat samarbeta lite mer med mig och i helgen har tillåtit ett par lite längre rundor i det härliga vädret - skönt att slippa spendera alltför mycket tid på gymmet när solen skiner!
Långfredagen var det såklart långpass (vad annars?) och på schemat stod 90min löpning + 90min crosstrainer. De senaste veckorna har jag hållit mig till först ingen löpning och sedan distanspass på ca 60-75min men då det har börjat kännas något bättre var det alltså dags att testa 90min. Joggade ner till elljusspåret för att få mjukt underlag och snurrade varv på varv och då kroppen kändes ruggigt pigg och benet faktiskt helt okej började jag förhandla med mig själv om att få förlänga löpningen lite. Två timmar var det första alternativ som dök upp i huvudet men så kom förnuftet fram som sa till mig att öka från senaste månadens längsta pass om typ 75min till 120min på en gång kanske inte vore så klokt så jag tillät mig själv en kompromiss om 105min. Men så när jag kom in för varvning och det vore dags att svänga hemåt fortsatte liksom benen med autopilot ytterligare ett varv till och  två timmar var således ett faktum. Inspirerad av det avsnitt av "svett och etikett" jag haft som sällskap till frullen innan passet valde jag att följa Kalles ord om att fånga dagen och tillåta mig att springa bara för att det var kul och kändes bra och struntade i att fundera på eventuella konsekvenser. 
I ren pepp och glädje över att med lätthet ha kunnat kuta två timmar utan att bli trött och utan att få särskilt ont i benet blev de efterföljande 60min på cross en fröjd och jag pressade mig till och med till att köra dem i intervallform. Gött, njöt sedan hela eftermiddagen, började drömma om att snart kunna tävla igen och förträngde den risk som fanns för att jag skulle vakna med ett totalförstört ben dagen efter.
Det hände tack och lov inte. Visst gjorde benet ont på påskaftonen men inte värre än efter de dagar jag kutat halva distansen. Skönt! 
Eftersom jag tydligen plötsligt blivit tonåring igen och lyckades sova ända till 9,30 på långfredagen och därmed inte kom igång med långpasset förrän framåt lunchtid var det perfekt att vi var bortbjudna på grillning med släkten och jag därmed slapp engagera mig i matlagning efter passet. Kunde istället unna mig ytterligare en stunds vila vilket tonårsjossan tydligen behövde eftersom jag vaknade igen först efter en timme...

Gårdagens morgonpass om 90min var en ljuvlig historia och jag hade det där flowet och avslappnade känslan ni vet där man liksom bara springer och njuter av att i lugn och ro få njuta av skogen, vägen, solen alldeles ensam och med en stillhet som ger en meditativ känsla. Att det avslutades med en långfrukost tillsammans med min fina J och en kompis blev pricken över I.
Full av energi tog jag sedan tag i lite trädgårdsfix och rensade land, planterade lite växter och gjorde iordning en liten kaffehörna utmed den del av huset där morgonsolen är som starkast och jag ser redan fram emot alla kaffekoppar som ska avnjutas på denna plats! Älskar våren!


Sedan var det dags för pass nummer två med 90min tröskelintervaller på gymmet vilket också blev ett kanonpass trots att jag förväntade mig en viss trötthet då det dels var tätt inpå dagens första pass men också sista passet den här träningsperioden innan vilodag. Men icke, kroppen var på topp och jag kunde konstigt nig pressa mig riktigt hårt - kan det vara på grund av bonusenergin från all god mat som jag har bjudits på i helgen månne? För på kvällen blev vi återigen bjudna på middag, den här gången hemma hos morsan som serverade en liten vårbuffe där en tomat och räkpaj kan ha varit det godaste jag ätit på länge. 
Kolla in receptet här:


Världsklass!

Ja, för att inte göra den här långhelgen till en alltför långdragen historia kan vi väl sammanfattningsvis bara säga att hela helgen gått i samma anda - sovit alldeles för länge, tränat bra och mycket, njutit av grillning och goda middagar med vänner och familj och busat, gosat och haft påskäggsjakt med både kompisars barn och syskonbarn.
          

Fulltankad av positiv energi är jag nu redo att attackera vardagen igen!
Hoppas även ni har haft en fin påsk!

söndag 5 april 2015

Eller?!

Skulle just ta mig en liten energikick innan  morgonpasset:

          

Måste man verkligen upplysa om att russinen är torkade?
Trodde ju att det var det som var grejen med russin, att de är torkade, för om de inte vore torkade inhandlas de väl i fruktdisken under benämningen vindruva?

fredag 3 april 2015

Jag gillar olika!

Satt just och läste nyheterna i SvD och fastnade på en artikel som gjorde mig uppriktigt förbannad.
Frankrike har tydligen infört en lag som säger att man inte får jobba som modell om man har ett BMI under 18 vilket enligt artikeln tydligen innebär en gräns att om man är 175cm lång får man inte väga under 55kg. Bryter man mot lagen riskerar man 6 månaders fängelse och 75000eur i böter. 
Tanken bakom lagen är givetvis att ändra skönhetsidealen och undvika att unga tjejer påverkas att svälta sig själva.
Vilket såklart är bra, jag vill självklart inte att någon ska må dåligt och vill absolut att man gör allt man kan för att undvika att tjejer hamnar i ett ätstört beteende. Det är såklart inte det som gör mig upprörd.

Nej, vad som gör mig förbannad är det faktum att om man hade infört motsvarande lag på andra hållet, att man skulle få böta om man tex vägde över 70kg, hade det blivit ett jäkla liv och det hade skrivits spaltmeter om hur tjocka människor diskrimineras. 
Det finns absolut tjejer som är väldigt smala för att de svälter sig, men det finns också tjejer som faktiskt är fullt friska och hälsosamma men som ändå är underviktiga. En sådan lag säger tydligt att det inte är okej, att man är en dålig förebild och till och med kriminell om man ser ut som jag som med god marginal understiger gränsen. Att man inte duger.
Det gör mig förbannad!

Att kommentera en smal persons kropp är tydligen helt legitimt. Jag har varit med om hur gamla tanter kommenterat min kropp i bastun på simhallen för "det är inte nyttigt att vara FÖR smal". En främmande människa som jag brukar småprata med på gymmet då och då men inte träffat på ett tag tyckte häromdagen att det var helt okej att som kallprat kläcka ur sig att "har du inte gått ner en del i vikt och blivit ÄNNU smalare sen vi sågs sist?" och grannfrun har mer än en gång erbjudit mig hembakade bullar för att jag "allt behöver äta upp mig lite"  - ja exemplen är många.
Jag vet inte hur det är att vara tjock men förstår självklart att de tvingas utstå en massa elaka kommentarer men jag skulle ändå vilja se ovan nämnda situationer inträffa för en överviktig person - att tanterna i bastun tittar på deras kropp och säger "det är minsann inte bra att vara FÖR tjock", att en okänd person på gymmet granskar din kropp och som lite trevligt kallprat utbrister att "har du inte blivit ÄNNU tjockare sedan vi sågs senast?" eller att grannfrun knackar på dörren och erbjuder en påse morötter eftersom du "nog behöver hålla igen och äta lite mer hälsosamt". 
Om/när något av ovanstående inträffar för en tjock person så är i alla fall alla överens om att det var av illvilja och elakhet från den som gjorde det - mot en smal person är det ord och handlingar som på något sätt sker av omtanke (som att det skulle vara synd om stackars oss!) då folk faktiskt helt enkelt inte inser är att vad de just har sagt och gjort är att förolämpa oss precis på samma sätt som om de sagt något liknande till en överviktig person.

Att införa en lag över hur smal/tjock man får vara toppar dock alla dumheter jag någonsin hört talas om. Vore det inte bättre med en lag om att det ska finnas alla sorters kroppar på modellerna så att unga tjejer får förebilder som visar att man duger och kan vara vacker både som tjock och som smal?
Kan vi inte bara alla enas om att allas kroppar kan få se ut precis som de gör och inse att alla kroppar är vackra på sitt sätt? Att alla är olika liksom är charmen med människan? Att det ta mig fasen är en mänsklig rättighet att ha samma värde och rättigheter oavsett om du är tjock, smal, lång eller kort och bestämma att vi  från och med nu inte dömer någon utifrån deras yttre?

Gilla olika!!!!