lördag 26 juli 2014

Helvetesträning i skidbacke

Efter en vecka i Dolomiterna har jag på allvar insett att det nog kommer att krävas en del förberedelser om höstens utflykt till Österrikiska Söll tillsammans med brorsan ska bli något kul. Eller ens genomförbar.
I Söll ska vi som jag tidigare berättat springa tour de tirol, en tredagarstävling i bergen där vi ska kuta 76km och ta totalt 3500 höjdmeter. Jag har nog inte riktigt tidigare reflekterat över hur mycket 3500 höjdmeter är men när jag med mosiga, trötta ben vilade i jacuzzin efter söndagens 40km på MTB då vi tagit (endast?) 1150 höjdmeter ramlade liksom poletten ner och jag började förstå att det är en jäkla utmaning jag har gett mig på. Det kommer liksom inte att funka med bara platt landsvägslöpning om jag ens ska lyckas ta mig i mål utan det är nog hög tid att börja förbereda kroppen på vad som komma skall.

Så idag på vår första dag på hemmaplan bestämde jag mig för att det var lika bra att ta tjuren vid hornen och snörade därför på mig trailskorna, plockade fram skidstavarna och begav mig till slalombacken på Isaberg. 
Eftersom jag än så länge bara får springa  varannan dag var planen att gå rask stavgång upp- och nerför backen för att aktivera rätt muskler men ändå inte utsätta skelettet för samma belastning som vid löpning. Så även om stavgång lät rätt mesigt i mina öron tänkte jag att det ändå kunde vara en bra och lagom lätt uppstart på förberedelserna och planerade in ett pass på crosstrainern på eftermiddagen så att dagen trots mes-stavgång skulle kunna summeras med lite pulshöjande träning.
Det visade sig vara ganska onödigt.

Min fina J gav sig iväg på en MTB tur på vägarna kring berget och tanken var att jag skulle gå upp och ner för skidbacken till han kom tillbaka, vilket skulle vara ungefär 90min senare enligt hans beräkning. Jag radade upp några flaskor vatten längst ner i backen, stoppade musik i öronen och påbörjade min vandring uppför berget i den gassande solen och den 29 gradiga värmen. Blev rejält överraskad när jag typ två minuter senare insåg vilket tufft pass jag tydligen hade framför mig då jag redan hade nått en puls som långt översteg vad jag når på många intervallpass både på crossen och på spinningcykeln.
För er som har varit på Isaberg och vet hur det ser ut: jag startade nere vid campingen och gick sedan slalombacken hela vägen upp till tornet på toppen innan jag vände neråt för att göra samma sak igen, och igen, och igen utan vila. För er som inte vet hur det ser ut på Isaberg (men ni vet ju hur en slalombacke ser ut) får jag nog förklara det mer vetenskapligt: enligt min GPS notsvarade varje vandring upp till toppen en distans strax under 500m och en bit över 100 höjdmeter där jag skulle vilja påstå att de sista 30-40m är så sjukt branta att de nästan går rakt upp.

Jag var så trött att jag var yr och ville lägga mig ner i fosterställning var gång jag nådde toppen och där peakade min puls på varje intervall mellan 190 och 195 vilket är väldigt högt för att vara mig som brukar vara nöjd om jag på ett riktigt bra pass på crosstrainer eller spinningpass når 180-185. Min återhämtning funkade dock kanon så när jag istället för att lägga mig ner och dö valde att vända och jogga/gå nerför backen kände jag mig återhämtad nog att ta nya tag var gång jag kom ner igen. Det var även lite kul och mentalt lite lättare att inte riktigt veta hur många intervaller och hur länge jag skulle hålla på (passet skulle ju vara slut när min J kom tillbaka från sin cykeltur) så när det var som jobbigast kunde jag trösta mig med att det kanske var den allra sista intervallen - även om det egentligen kunde vara både en, två och fem stycken kvar. När min cyklist dök upp på toppen var det dock väldigt välkommet och skönt att få kasta sig ner i gräset och pusta ut en stund samtidigt som jag lovade mig själv att aldrig göra det här igen och att omedelbart stryka mig från Tour de tirol. För det synes vara en väldigt stor skillnad på dagens deyga 700 höjdmeter och Söll tävlingens 3500 höjdmeter och att utsätta mig för att bli fem gånger så trött lät för stunden inte särskilt lockande. 
Hävde i mig ett par flaskor vatten, käkade en energibar och svalkade mig med ett dopp i den närliggande sjön men när jag sedan satt på stranden och torkade i solen kom jag plötsligt på mig själv med att sitta och planera för nästa skidbackpass i övermorgon och hur jag då skulle ha som mål att härda ut en kvart längre, att göra varje varv till toppen lite snabbare och hur jag även satt och drömde om hur kul, spännande och utmanande det kommer att bli att åka till Söll i Oktober... 

           

Men kände jag ett behov av att köra det där planerade tröskelpasset på crosstrainern på eftermiddagen? Knappast, någon måtta får det allt vara.

fredag 25 juli 2014

I löparskorna i Italien!

Den här veckan har jag fått börja trappa upp med löpning igen, eller kanske ska vi snarare kalla det för jogg eftersom jag har inlett väldigt försiktigt. Började med 20 minuter i måndags, 30 minuter i onsdags och 40 minuter i morse och även om det är korta pass har jag njutit av varenda sekund. Konstigt att det är först när man inte fått springa på ett tag som man har vett att uppskatta den fantastiska sporten till fullo. (Man vet inte vad man har förrän det är borta liksom...)
Nu undrar ni ju såklart om det har känts bra i mitt bäcken? Jag kan tyvärr inte svara riktigt på det eftersom jag själv knappt vet. Under de löpturer jag har tagit som endast har bestått av några få kilometer har jag utsatts för extrema stigningar eftersom vi bor högt uppe i bergen och det inte finns en enda flack runda precis vid hotellet. (Dock finns flackare löprundor upp till halvmaran på platån ett par kilometer bort men på mina korta turer har jag inte hunnit dit) 
Eftersom det därmed hela tiden antingen har gått extremt brant uppför eller lika brant nerför har jag inte riktigt fått känna på hur mitt "normala" löpsteg känns men jag kan dock dra slutsatsen att det inte gör ont, att all cykling och styrkeövningar verkar ha gjort mig mycket starkare i både benen och höftpartiet och att all tröskelträning på crossen har gjort att det känns som om jag hanterar hög puls bättre. I backar där jag normalt hade vikit mig direkt har jag därmed skuttat upp utan större problem då även den begränsing i benen som gjort att jag upplevt att jag inte får ut kraften verkar borta. 
Det enda jag har känt är en viss ömhet och stelhet i ljumskarna som jag dock inte kan avgöra om den kommer från skadan, ovanan att springa eller rentav beror på träningsvärk efter de dagliga femtimmarsturerna på MTB i bergen där vi plockat hundratals höjdmeter. Jag får helt enkelt utvärdera närmre när jag kommer hem och springer på mer bekant mark igen.

          
             Morgonjogg i härlig miljö!

Hem ja, dit ska jag ju idag för första gången på väldigt länge. Även om allt har varit helt fantastiskt både den senaste veckan här i Italien, veckan dessförinnan i Skottland och veckan före det då vi var i Falkenberg ska det faktiskt bli riktigt skönt att komma hem. Borta bra men hemma bäst!

De senaste dagarna här i San Genesio har flutit på ungefär samma härliga sätt som de första dagarna. Man sover ut på morgonen, tar kanske en morgonjogg, käkar frulle och packar väskan med proviant och ger sig ut på en heldag i bergen på cykel eller i vandringskängor. Kommer hem vid 17-tiden då man kastar sig i jacuzzin i trädgården en stund, tar en tupplur i solstolen och avslutar dagen med underbart god italiensk mat.
Jag har nog aldrig bott på ett ställe där all mat har smakat så bra varje dag i en hel vecka - inte en enda dag har det varit dåligt eller ens samma/liknande mat som dagen innan. Fantastisk variation på maten, lagad med fantastiska råvaror som gör att trots att man har käkat på restaurang känner att man har fått i sig mat som inte bara varit himmelskt god utan även varit bra för kroppen.

Men nu far vi alltså hemåt och tackar hotellets ägare för att de skjutsar oss hela vägen till Innsbruck (ca 2tim resväg) nu när de italienska tågbolagen lägligt nog valt att gå ut i strejk just idag.
Men vi kommer tillbaka till denna underbara plats, snart hoppas jag...

             Vandring i Dolomiterna.


               MTB bland kossorna.

          
En öl till min fina J och en apfelshorle till mig i hotellets loungemöbler efter en dag i bergen.

söndag 20 juli 2014

Stressar ner i Italien

Efter 24timmar på hemmaplan for vi återigen iväg, den här gången mot San Genesio - en liten by i Sydtyrolen ganska nära den österrikiska gränsen varför det passade bra med ett stopp i Innsbruck för att kolla vad den för mig outforskade staden kunde ha att erbjuda.
Det visade sig vara ganska mycket, faktiskt en av de vackraste städer jag besökt vilket jag insåg redan på inflygningen när vi kryssade mellan alla de höga bergen. Väl inne i staden tonade bergstoppar upp sig åt alla håll man vände sig och jag trodde på allvar att utsikten från vårt hotell var den bästa i världen. (Vilket visade sig vara en missuppfattning eftersom vyn från vår balkong här i San Genesio vinner med hästlängder men det visste jag ju inte då).

I normalfallet försöker vi alltid resa enbart med handbagage eftersom jag aldrig litar ett skit på att flygbolagen ska lyckas leverera väskorna till rätt plats i tid. Men eftersom den här resan ska bjuda på en vecka med cykling/löpning/vandring och även middag varje kväll på toppklassrestaurang där det förväntas passande klädsel (inte löpartajts tyvärr...) fanns det inte en chans att jag skulle klara packningen på 10kg och inom måtten för vad en Cabinbag tillåter så vi var helt enkelt tvungna att checka in bagage. Självklart stod vi så sedan där i Innsbruck utan väskor likt Stig Helmer i sällskapsresan. 
Men eftersom vi var inställda på att detta (förmodligen) skulle hända fick vi inte ens panik eftersom vi i handbagaget packat både träningskläder och annat nödvändigt för de närmaste två dagarna men lite irriterad blev jag ändå allt på Lufthansa som uppenbarligen faktiskt inte ens slarvat bort vårt bagage utan bara struntat i att skicka det med vårt plan från Frankfurt till Innsbruck på grund av platsbrist och istället valt att skicka det med nästa flight.
Nåväl, bagaget stod vackert och väntade på oss på hotellet på kvällen efter att vi "gjort" stan så ingen större skada skedd.

Innsbruck då?
Som sagt, grymt vacker stad som ni alla borde besöka. Vi tog ett besök i backhopparbacken, en sightseeing i gamla stan med turistattraktionen "det gyllene taket" som höjdpunkt och besökte en klassisk biergarten där vi käkade inhemsk mat i form av bland annat en klassisk kartofelsallat och en bretzl. Den öldrickande personen i sällskapet intygade även att ölen höll hög klass, något som jag dock inte kan lämna några garantier för eftersom öl är bland det äckligaste jag vet.


Min fina J i backhopparbacken i Innsbruck.


Efter att på lördagsmorgonen ha kört ett tufft tröskelpass och ett styrkepass på hotellets gym tog vi sedan tåget vidare mot Italien och anlände till något som liknade himmelen på jorden.
Ett helt underbart hotell på 1300m höjd där vårt rum har en fantastisk utsikt över de mäktiga bergstopparna i Dolomiterna och över staden Bolzano nere i dalen. 

Utsikt fran balkongen


Ett hotell där den lilla trädgården bjuder på solstolar och jacuzzi där man kan njuta av samma vy samtidigt som man kopplar av och en stor relaxavdelning med tillgång till både diverse behandlingar och olika bastu och badalternativ. (Bastun är dock något jag kommer att undvika eftersom folk här tydligen är fullständigt bekväma med att vara näck i den gemensamma bastun och då nakna, medelålders tyska turister lite förstör min bild av en avkopplande stund i bastun)
Att vi valt just detta hotell beror dock i första hand på att det är ett aktivitetshotell specificerat på mountainbike och löpning och därmed erbjuder både kartor och utförliga beskrivningar över de otaliga vandringar och cyklingar som finns tillgängliga, har ett garage fullt av MTB för utlåning, stavar tillgängliga till din vandring och i varje rum finns en vandrarryggsäck fri att använda under hela vistelsen. Vill man inte ge sig ut på egen hand finns det dessutom möjlighet att delta i dagliga guidade turer både till fots och på cykel och det erbjuds även backträning, stretchpass och simning för den som så önskar.

Idag tog vi en rejäl sovmorgon innan vi hoppade på varsin mountainbike och gav oss ut på en heldagstur där vi klippte 1170 höjdmeter. Det brände rejält i benen ibland och jag får erkänna att psykbrytet var nära när vi efter en lång och härlig nedförslöpa insåg att vi kört fel och fick trampa hela vägen uppåt igen. Men efter varje tuff stigning fick man belöningen i form av fantastiska vyer och aldrig smakar väl en gulash och en radler så bra som på en Hütte uppe i bergen med några timmars fysisk ansträngning i kroppen?

Vilar en stund pa höghöjdsplatan Salten.

Efter fem timmar i bergen var det dock nog och det passade då utmärkt arr komma tillbaka till hotellet, lägga sig i jacuzzin (här använder folk badkläder, tack och lov)  i trädgården och invänta den femrätters middag som serveras varje kväll och som bara innehåller närproducerade varor.


Italiensk mat haller alltid hög klass.

Hotellets terrass med Dolomiterna i bakgrunden.


Det här är semester när den är som allra bäst! 

torsdag 17 juli 2014

Stressigt med semester

Det gäller ju att klämma in så mycket kul man kan under den där heliga semestermånden på sommaren. De härliga dagarna i Falkenberg avlöstes därför med endast 20 timmar på hemmaplan varav 5 timmar ägnades åt träning och resterande tid åt att tvätta och packa om väskorna innan det var dags för en tur till Skottland tillsammans med min fina J och våra goda vänner Jocke och Therese. 

Under 6 dagar bilade vi runt i Skottland och hann med både Glasgow med fokus på besök på Celtic park: 
Jag och Therese utanför Celtic Park i Glasgow

höglandet där vi besteg Storbritanniens högsta berg Ben Nevis, bodde på slott och käkade Afternoon Tea: 
Mackor längst ner, sedan var det bara att arbeta sig uppåt via scones till de
avslutande kakorna på toppen.
 
Man ska bo ståndaktigt när man är på semester...
Ett par dagar på Isle of sky där vi åkte på båttur och spanade efter havsörnar, sälar och delfiner:
Hela gänget taggade för en tur på havet!
 
På spaning efter spännande djur.
Resan avslutades i Edinburgh där vi tog oss upp på Arthurs seat för att njuta av den fantastiska utsikten över hela staden, besökte Edinburgh castle och kikade på katedralen:
 
Katedralen i Edinburgh.
Utöver det njöt vi av ungefär tvåtusen underbara vyer över det fantastiska landskapet: 
Utsiktsplatser över hela landet där man liksom inte kunde
se sig mätt på vackra vyer.
besökte whiskeydestillerier, åt middagar på den ena skottska puben efter den andra och jag har såklart även tränat genom att dagligen köra skiten ur crosstrainers på diverse gym spridda över hela Skottland. (vad mycket enklare det är med löpning där det enda man behöver är dojjor jämfört med alternativ träning då man måste leta gym överrallt...)
Det enda vi inte har hunnit är att vila och koppla av men varför slösa tid på sådant när livet bjuder på så mycket annat skoj?


Skoj var ordet. Många skratt bjuder han på den där herr Larsson...
Nu 24 timmar på hemmaplan innan nästa resa påbörjas - till Dolomiterna i Italien för vandring, cykling och äntligen även löpning eftersom jag ska få börja på att springa igen då min skada nu ska vara helt läkt.
Hoppas, hoppas och hoppas - längtar så otroligt mycket efter en lång och härlig löptur!

Hoppas ni alla njuter av sommar och semester!! 

tisdag 8 juli 2014

Falkenberg, fotboll och fördomar

Sedan några dagar tillbaka hänger jag i sommarstugan i Falkenberg, troligen det stället på jorden som ger mig allra mest semesterkänsla och allra bäst avkoppling. Här finns inga måsten och ingen stress. Maten som inhandlas i den lilla butiken på stugområdet är enkel och lättlagad eftersom varken butikens utbud eller stugans kök tillåter några större kulinariska succéer vilket i sig är befriande. Att lägga fem minuter på att öppna en burk potatissallad och lägga fram en varmrökt lax är alldeles lagom arbetsinsats på en ledig dag. 
Stugan är liten, skulle man få för sig att städa skulle det ta ungefär tio minuter men det gör man ändå inte förrän man åker hem för just eftersom det är så litet blir det ändå stökigt direkt igen. Särskilt när en racer och en mtb med tillhörande servicematerial ska trängas med svettiga träningskläder och dessutom släpas ut och in flera gånger om dagen med allt vad medföljande lera och olja det innebär.

De första lediga dagarna har fyllts av träning, träning och åter träning eftersom min plan om tre-fyra timmar om dagen fram till veckans slut ska hållas till varje pris innan jag ska dra ner på dosen för att ge kroppen en chans att suga åt sig effekten. Det lyxiga med semester är ju dock att den extra lediga tiden gör att det trots de härliga långpassen på cykel utmed havet och de svettiga crosstrainerpassen på gymmet ändå finns utrymme till trevliga luncher på stadens uteserveringar, bokläsning i solstolen och självklart den prestigefyllda tipspromenaden på stugområdet varje söndag, tisdag och torsdag. Ganska trevlig återhämtning jämfört med en arbetsdag på kontoret. (Även om mitt jobb är skoj och också har sin charm såklart, kram på er kära kollegor som läser vad jag skriver just i detta nu...)
Veckans höjdpunkt träningsmässigt so far borde egentligen vara dagens 10mils pass på cykel där jag för första gången någonsin lyckades snitta över 30km/h på ett så långt pass men det finns faktiskt en träningshändelse av annan karaktär som slår detta:

På söndagens exakt likadana pass lossnar nämligen min ena trampa när jag befinner mig sisådär 50km hemifrån. Att meka är liksom inte min grej, jag tränar, meket överlämnar jag med trygg hand till min fina J. Tyvärr befann sig denna underbara man/servicetekniker på annan ort ungefär 15mil bort vilket gjorde det hela lite komplicerat. Till en krissituation skulle jag nästan vilja kalla det. 
I samma stund som trampan bestämmer sig för att bryta sig loss från sitt mångåriga förhållande med min hoj får jag syn på ett ganska ruckligt hus. Ni vet ett sånt där hus med lite för många bilar på gården, lite för många plastmöbler, lite för taskigt målad fasad och där man liksom bara väntar på att en blodtörstig lösspringande hund ska skutta fram bakom den oklippta häcken. På uppfarten till detta palats ser jag, såklart, en raggare i bar överkropp, med byxorna på halv stång och med lite för många tatueringar som står och mekar på sin gamla BMW som är stripad med eldsflammor. Mina förutfattade meningar om huset och denna person gör mig väldigt tveksam till att ens våga stanna till men efter att ha övervägt alternativen (inga) så knallar jag upp med min hoj och tänker att "om snubben kan meka bil kan han nog meka hoj" också. Försöker se så söt (svårt) och hjälplös (lätt) ut jag bara kan med snor och svett rinnande i ansiktet och håret klibbande på ryggen när jag försiktigt ber om hjälp att laga min hoj.
Överraskande nog möts jag av en supertrevlig snubbe som utan att tveka släpper allt han har för händer, hämtar lämpliga verktyg i garaget och sätter igång att fixa min hoj. Efter en stunds fix är trampan på plats och då ordnar han även med påfyllning av mina vattenflaskor och erbjuder mig en kopp kaffe. Vilken kille, och vilken lärdom för mig om att sluta ha fördomar. "Man ska inte döma hunden efter håren", eller hur det nu är man säger...

Nu ska det laddas inför kvällens fotbolls-VM, vilket är något som prioriteras i den här familjen där vi alla älskar fotboll.
I lördags slog vi nog någon form av fotbollsrekord när vi brände av derbyt mellan Falkenberg och Halmstad på plats på arenan och sedan två VM-matcher på tv. Nästan på gränsen även för mig som ändå är intresserad över genomsnittet - trots att vi hann med en paus där vi åt middag med goda vänner mellan de två VM matcherna. Så idag känns det skönt att det bara blir en match, dock inte vilken match som helst för när Tyskland spelar taggas det lite extra och jag hejjar något högre än vanligt för husfridens skull då jag just inser stundens allvar genom att bara kasta en blick på min nervösa, tysklandsälskande make. 
Så, Heja Tyskland! 
Jonne, Jocke å Therese kollar på Hallandsderbyt och njuter av sol och 28 gradig värme.Bra start på semestern! 

torsdag 3 juli 2014

Sliten, på ett nytt sätt

Tränar riktigt hårt just nu. 
Ni vet, sådär hårt att man känner att det kryper i benen på kvällen när man ska sova, så hårt att hunger är ett konstant tillstånd som till och med kan få dig att stiga upp mitt i natten för att käka och hårt nog för att benen ska vara så trötta att du helst skulle rulla på kontorsstolen till skrivaren på kontoret istället för att gå.
Underbara trötthetskänslor som bara ger mig en kick att vilja köra ännu hårdare. Jag älskar det.

Just idag har jag dock vilodag, och att jag njuter av den till fullo är det allra tydligaste tecknet på att jag är sliten nog att behöva vilan. För när det inte ens är frustrerande att inte träna och när det inte gör mig rastlös att ligga i soffan och kolla andra friidrottare pressa sig på Diamond  League - då vet jag att jag har gjort vad jag ska på min träning och förtjänar vilan för då är min kropp trött.
Men jag är trött och sliten på ett annat sätt än på länge. På ett skönt, och bra, sätt.
Sliten för att jag har kunnat pressa mig hårdare än på länge då jag fått vara mentalt stark igen under en längre period och därmed orkat engagera mig i mitt träning på ett helt annat sätt än vad som varit fallet under senaste året. Jag orkar  tycka att det är viktigt igen om jag kör åtta eller tio intervaller, orkar bry mig om jag når 90% eller 95% av maxpulsen, orkar bli förbannad på mig själv om jag levererar dåligt på något pass och orkar tycka att det viktigaste i livet är om jag kan göra en extra rep på styrketräningen eller inte. Jag kör mitt rehab/rörlighetsprogram för höft och bäcken utan att det gör mig det minsta att övningarna är tråkigast i världen eftersom jag orkar inse vikten av dessa för att få min framtida löpning att fungera. 
Jag orkar vara motiverad. Orkar vara fokuserad. Orkar älska min träning.

Här i mitt rehabträsk har jag insett att man kan pressa sig riktigt hårt med alternativ träning och att det faktiskt inte bara är springandes man kan få en träningseffekt. I framtiden kommer jag därmed våga byta ut något löppass då och då mot alternativ träning för att spara kroppen utan att vara rädd att bli en sämre löpare. För jag inser nu att även om löpning är det allra roligaste och absolut bästa jag vet är det nog tyvärr inte det bästa och snällaste kroppen vet om man ska vara helt ärlig mot sig själv. 
För sedan två veckor tillbaka och i ytterligare en vecka framåt ligger jag på en träningsmängd om minst tre timmar om dagen. Omsatt till löpning hade det inneburit mycket ömma leder och muskler. Med den rehab jag kör nu innebär det trötta muskler, men inte onda. 
När jag vaknade i morse och reste mig ut sängen var jag nästan tvungen att lägga mig och resa mig igen för att känna på känslan igen. Känslan av att resa sig ut sängen utan att det faktiskt gjorde ont någonstans. Det högg inte i min onda höft, det var ingen muskel som krampade och trots att jag scannade min kropp både en, två och tre gånger hittade jag ingenstans som gjorde ont - trots fyra timmar träning dagen innan innehållande både tröskelträning på crosstrainer, maxintetvaller på spinningcykel och tuff styrketräning. Kroppen börjar laga sig, börjar fungera och börjar läka.
Den känslan känner jag knappt igen, jag som brukar leva efter devisen att den dag man vaknar utan att ha ont någonstans är man död. Men vad jag vet lever jag, i allra högsta grad. Lever livet igen, med min gamla vanliga energi och med en välmåendekänsla jag inte känt på länge.
Den känslan tänker jag bevara genom att springa smartare i framtiden för att inte alltid vara sliten och söndrig. För jag tror att en hel Jossan kommer att vara en snabb Jossan.

Nu stundar fyra veckor semester från jobbet som ska fyllas med träning, vila, resor, god mat och tid till familj och vänner. Som grädde på moset liksom.
Nu är det väl egentligen bara lite löpning som saknas för att livet ska peaka. 
Snart så...