fredag 25 januari 2013

Psykbryt

Psykbryt nummer ett:
Tar ledigt från jobbet hela förmiddagen enbart för att springa veckans långpass. Vaknar klockan 06.00 och tittar på termometern som visar -20 grader.
Får psykbryt och börjar fundera på alternativ som kan rädda mig från detta öde. Kan man köra halva passet på band? Kan jag flytta passet till en annan dag? Kan jag eventuellt till och med förflytta mig själv till ett annat land?
Börjar även fundera på om det verkligen kan vara nyttigt att vara ute i den här skiten och hur sjutton jag ska skydda mitt ansikte från förfrysning?
Efter att ha låtit frukosten smälta tittar jag hoppfullt på termometern ytterligare en gång i tron att ett under ska ha skett, men konstaterar att den fortfarande hånskrattar oss marathonlöpande nordbor i ansiktet. Klockan 8.00 är det inte en grad varmare än kl 6.00, löpning i -20 grader är således ett oundvikligt faktum.
Bylsar på mig alla kläder jag äger, och tillämpar alla tips jag googlat fram angående hur man bäst skyddar sig mot kyla och beger mig sedan ut i istiden med inställningen att jag ska ge det ett försök och lovar att jag ska avbryta om det blir för hemskt.
Alla som känner mig vet dock att det där med att "försöka" och "eventuellt avbryta" är bullshit som jag säger till mig själv innan jag ger mig ut som en mental tröst och att så klok och förnuftig är jag då rakt inte. Så självklart återkom jag 38km senare likt farbror frost med is och snö över hela mig, stelfrusna fingrar och rödsvullet ansikte.
Bevisade dock ännu en gång för mig själv att om man bara vill något tillräckligt mycket, så går det.

Psykbryt nummer två:
Redan i mellandagarna började vi packa flyttlådor och sedan dess har buden om inflyttningsdag varit många och vänner, familj, släpkärra och vi själva har stått redo att flytta gång på gång. Nu är det så det skriker med tid, på måndag morgon klockan 8.00 ska lägenheten vara tom.
Familj och övrig flytthjälp har därför (återigen) avsatt lördagen för flytthjälp, släpkärran är fixad, långpasset avklarat på fredagen (se ovan) och halva bohaget redan på plats. Allt är således redo för vår slutliga flytt till vårt nya hem.
Vad händer då? Jo, 17.00 meddelar hantverkaren att de inte är klara och nu tänker ta helg.
Psykbryt igen, tårarna rinner och jag blir så arg att jag kokar. Nu finns inte annat att göra än att bo i röran till hantverkaren behagar göra klart. Kul.

Psykbryt nummer tre:
Klockan är 20.00, ett långpass i kyla (se ovan) är avklarat, direkt följt av en snabblunch och en halvdag på jobbet, sedan beskedet om den halvfärdiga lägenheten (se ovan) följt av en vända till den halvfärdiga lägenheten för att lasta av några flyttlådor och röja undan usla hantverkarens prylar så att vi ska kunna flytta in. Lägg till en sväng förbi ICA med alla stressade fredagsshoppande människor och betänk att mitt mellis på jobbet i eftermiddags var kass så kan ni kanske föreställa er mitt fysiska tillstånd när jag påbörjade kvällens middag. Just det, blodsockernivå i källaren, hunger så magen värker, trött som en mört och duktigt irriterad.
Hemlagad pizza ska det bli (för Gud nej, smart nog att beställa hämtmat är man ju inte. Allt måste lagas från grunden) toppad med tacofärs. Degen har fått snabbjäsa och tomatsåsen knappt kokat färdigt men ändå kavlar jag ut pizzabottnar (med en flaska som kavel eftersom kaveln redan flyttat) och breder ut såsen. När jag nästan är klar säger min fina J, som ansvarar för att steka köttfärsen, att färsen ser konstig ut och luktar illa. Å ena handen vill jag ignorera det han säger, lägga på färsen på pizzan, lita på bäst före datumet som inte är passerat och därmed ha mat i magen inom 15min. Å andra handen vill jag inte riskera magsjuka, men att slänga färsen innebär en ny tur till Ica och en fördröjning av matintag med typ 45min - överlever jag verkligen det?
Svårt val, men alternativ två känns klokast så efter ytterligare ett psykbryt innehållande lite tårar och många svordomar räddar min handlingskraftige make situationen, handlar ny färs och färdigställer pizzan medan jag i blodsockerkoma mest irrar runt och är allmänt hysterisk.

Fredagsmys it is.

onsdag 23 januari 2013

Dagarna bara flyger iväg...

Hej där ute!
Jodå, jag är vid liv, även om bloggen inte direkt har uppdaterats särskilt frekvent på sistone. Jag lider av en viss tidsbrist för tillfället, det är inte världens lättaste att få tiden att räcka till när man är mitt uppe i en distansvecka där massor med mil ska avklaras samtidigt som man drar flyttlasset till nya lägenheten, jobbar och dessutom ska försöka äta och vila lite emellanåt för att orka med allt som ska göras. Den lilla stund till återhämtning som erbjuds när kvällsmaten dukats från bordet har de senaste dagarna ägnats åt ett komaliknande tillstånd i soffan där jag helt ärligt inte ens orkat lyfta fram paddan för att blogga, än mindre fundera ut vad jag ska skriva. Någon som har lite tid att sälja? Jag betalar bra!
 
Träningen flyter fortsatt på riktigt, riktigt bra! Medicinerna verkar verkligen göra under för min kropp och jag levererar dag efter dag trots att mitt träningsschema för tillfället är riktigt tufft, precis som det ska vara vid den här tiden på året.
Många dagar känns det overkligt att kroppen ska orka ännu ett pass, men när jag väl startar är det som om någon oväntad energi dyker upp, kroppen överraskar gång på gång och jag kan både trycka på riktigt hårt och samtidigt njuta av löpningen. Det går riktigt bra nu!

Vad som inte går riktigt lika bra är vår flytt.
Planen var givetvis inte att flyttlasset skulle dras mitt i en mängdvecka där både kroppen och knoppen är trött och tiden begränsad och den lilla tid för återhämtning man har knappast bör ägnas åt att släpa möbler trappa upp och trappa ner. Tyvärr har dock inte våra anlitade hantverkare samma planeringsförmåga som jag och är uppenbart inte lika angelägna om att min balans mellan träning och återhämtning ska funka optimalt. (märkligt!)
Trodde i min enfald att vi skulle flyttat redan första helgen i januari och började glada i hågen flytta förråd och liknande redan i mellandagarna för att slippa stå här med panik i slutet av månaden. Men inflyttningsdagen har flyttats fram gång på gång, för är det inte golven som är försenade så är det någon trappa som inte är slipad eller ett badrum som inte riktigt är klart.
Så nu står vi här med en vecka kvar till vi måste lämna vår nuvarande lägenhet samtidigt som i princip alla prylar vi äger står i den nya lägenheten. Möblerna har vi såklart kvar och även det allra nödvändigaste för att klara vardagen men köksskåpen ekar tomma innehållande ungefär varsin kaffekopp och tallrik innebärande att så fort det ska lagas mat är det något jag behöver som redan har flyttat. (testa att skala potatis med osthyvel och göra potatismos utan elvisp eller press, inte så väldigt tidseffektivt). Vi har i princip inga lampor kvar utan eldar upp en förpackning värmeljus varje kväll och dessutom är det fruktansvärt ostädat eftersom djupgående städinsatser har känts onödiga de senaste två veckorna då vi hela tiden trott att städfirman snart kan komma och flyttstäda.
Men igår såg det i alla fall ut som om hantverkarna hade förberett för att kunna slipa den trappa som återstår så på lördag flyttar vi in, oavsett om det innebär att vi får andas flyttdamm till vi får whiskeyröst och sniffa golvlim till vi blir yra i huvudet.

För övrigt har de senaste veckorna inte bjudit på särskilt mycket andra aktiviteter än träning och flyttfix då tiden har varit minst sagt begränsad. I helgen tog vi dock ett litet andhål i allt fixande och lyxade lite genom att i fredags åka till Växjö för att fira lillebror som blev färdig socionom (kan bara inte fatta att lillebror är vuxen) och efter avklarat långpass i -18 grader i lördags kom världens bästa Malin förbi och värmde mig med te och räkmacka och en mysig eftermiddag som egentligen skulle ägnats åt att packa flyttlådor men varför slösa värdefull tid tillsammans med en god vän med sånt tjafs? Nej, fjorton koppar te och tjejsnack kändes betydligt väsentligare, men självklart kastade vi i panik ihop ett par flyttlådor precis innan Jonne kom hem för att dämpa vårt samvete och kunna visa upp hur duktiga vi varit…

Kvällen fortsatte sedan i lyxens tecken då vi var bortbjudna till bästa vännerna på middag och bjöds där på en helkväll med god mat, mycket prat och massa lek med de andra två parens barn. Okej att det är jobbigt med löpträning på elitnivå men att leka med en 2 åring och en 3 åring tar musten ur en likt värsta intervallpasset. Gillar dock min makes konstaterande när det var dags att gå hem och han tittar in i tv rummet där så mycket leksaker är utspridda att det knappt går att stå på golvet ”ja, vad jag vet har inte vi några barn som bidragit till denna röra”, varför vi utan dåligt samvete över att smita undan städning istället kunde gå hem och sova. Annat var det för några år sedan när timmar av diskning av diverse tallrikar och glas stod på agendan innan man rumlade hem vid 2-tiden, nu är det leksaker som ska plockas och popcorn som ska sopas upp från golven när man trött konstaterar vid 23-tiden att det ju faktiskt är en dag imorgon också och börjar fundera på att bryta upp.
Tiderna förändras.
Finaste lillebror får ta hur mycket examen han vill, och tro
att han har blivit vuxen.
Men mig lurar han inte, i mina ögon är han för alltid en liten plutt...

torsdag 17 januari 2013

Man kan visst vänja sig vid det mesta...

Det där löpbandet, det är banne mig ingen rolig uppfinning. En helvetesmaskin som en av Astrid Lindgrens karaktärer skulle uttryckt det, eller åtminstone en maskin som borde få nobelpriset i förmåga att framkalla uttråkning hos dess användare.
För ärligt talat, det kan ju aldrig finnas någon som på allvar menar att det faktiskt är kul att stå där och fånstirra in i en vägg/fönster/spegel ett helt träningspass? Och om någon nu tycker att det faktiskt är roligt undrar jag om denna någon någonsin har testat på hur härligt ett löppass på en fin skogsväg, på en löparbana en solig vårdag eller till och med en enformig cykelbana i ösregn kan vara? Nej, denna någon måste i så fall vara född på löparbandet så att den inte vet bättre.

Dock ska jag inte sticka under stol med att uppfinnaren av helvetesmaskinen kanske trots allt var ett ljushuvud, för visst fyller det där bandet en viss funktion för oss stackars löpare här uppe i nordpolen som trots att det är vinter vill försöka hålla löpformen på en något sånär acceptabel nivå.
Jag kör i princip uteslutande alla mina pass utomhus oavsett väder och är av uppfattningen att distanspass går att genomföra på alla underlag, det handlar bara om att acceptera att man får modifiera hastigheten efter rådande förhållanden. Jag försöker känna mig trygg i att så länge pulsen och ansträngningsnivån är densamma som på ett distanspass en dag med bra underlag är farten oväsentlig och struntar således i om klockan visar 4,15 eller 4,45.
Men så ibland måste man ju låta benen känna på tävlingsfart, man måste kunna ta ut steget som i vanlig löpning utan att vara rädd för att ramla och man måste nå den där utmattande tröttheten som man faktiskt bara kan få om man springer riktigt fort.
Det är då jag får stänga av mitt hat och full av ångest beger mig till gymmet och förlikar mig med helvetesmaskinen.

För mig kräver det rejält med mental förberedelse inför ett löpbandspass, jag vet inte varför egentligen, för på sistone har jag tvingat mig själv att köra 1 pass/vecka på band och jag har varje gång förvånats över att det faktiskt inte är så farligt. Men kanske är det just för att jag målar fan på väggen och förbereder mig på hur pestigt det ska vara som det sedan faktiskt känns ganska okej för att det inte är riktigt SÅ illa som jag har målat upp?
Idag stod det snabbdistans på schemat och efter att ha slirat runt på både backintervaller, styrkeintervaller och halvsnabba distanspass ute i snön under denna kvalitetsvecka var det dags att äntra gymmets band.
Då gymmet vid den här årstiden är full av nyårslöftande människor som ska börja sitt nya hälsosammare liv eller kanske bli snygga till beach 2013 fick det bli till att flexa ett par timmar från jobbet för att köra passet på en tid när jag förutsatte att gymmet skulle vara förhållandevis tomt så att jag skulle slippa hatiska blickar för att jag barrikaderar ett av de ynka tre löpbanden under så lång tid.
Förberedde mig som om det vore tävlingsdag. Ställde klockan två timmar innan planerad start, vilket i och för sig inte hade varit nödvändigt eftersom att snubben som sköter skottningen av parkeringen utanför vårt hus uppenbarligen inte nöjer sig med att skotta undan snön utan helst vill ha med ett par decimeter asfalt i skopan varför jag väcktes av att hela huset vibrerade var gång skopan gick i marken vid 05,45. Laddade med en frulle som jag vet funkar inför kvalitetspass och efter en lång väntan på att maten skulle smälta tillräckligt, en extremt noggrann knytning av skor, några nervöskissningar på toan, tillrättningar av löparlinnet, uppradning av handduk och vattenflaska på bandet och andra onödiga åtgärder för att fördröja det fruktade startskottet tryckte jag till slut igång bandet och passet var igång.

För att underlätta för mig själv mentalt delade jag 10km passet på 2*5000m (+5km upp- och nerjogg) och tog 2min joggvila. Planen var att försöka göra två femtusingar på ca 17,30 – 18.00 men någonstans hade jag lite otur när jag räknat ut vilken hastighet bandet skulle stå på (ville nämligen stegra farten efter hand för att ha något att göra. Har man tråkigt när man tycker att passet livas upp av att man får trycka på fartknappen en gång var fjärde minut? Ja, det har man) varför jag hamnade på strax över 18min istället. Fullt godkänt då det är långt ifrån den fart jag kunnat hålla i snömodden men värt att räkna lite bättre till nästa gång. Återigen blev jag dock varse att löpbandet kanske inte är riktigt så farligt som jag alltid inbillar mig innan och att tiden faktiskt går ganska fort när man väl tagit sig förbi motståndet att släpa sig dit.

Ett tack bör dock riktas till den dam som uppenbarligen var på gymmet första gången och ställde sig på bandet bredvid mig en bit in på mitt pass. Helt ogenerad började hon fråga mig om hur bandet fungerade, hur man ställde in det på bästa sätt, berätta om sig själv och så vidare. Jag gjorde vad jag kunde för att förklara och föra ett samtal samtidigt som jag med andan ganska långt upp i halsen skulle hålla 3,30 fart och även om det var jobbigt var jag sjukt tacksam att få fundera på något annat än klockan som sniglade sig fram och vips hade man snackat bort ett par jobbiga kilometer.

Hur gör ni andra för att få tiden att gå på era löpbandspass?

tisdag 15 januari 2013

Konsten att göra ett träningspass jobbigare än planerat

Igår stod 15km morgonjogg samt ett kvällspass om långa backintervaller (8*350m) med en total distans om 13km på schemat.
Inledde med morgonjoggen i mörker och tiogradig kyla,vägarna var dock bra skottade vilket var tur då mina ben var en aning mosiga efter söndagens långpass. Hur som helst flöt passet på ganska bra, finns ju inte så mycket att säga om morgonjoggar – de är ju som de är liksom, man drar ju oftast inga större växlar i om det känns bra eller dåligt.

Fortsatte dagen med en stressig heldag på jobbet men kom ändå hem rejält taggad inför kvällens backintervaller vilket har blivit lite av ett favoritpass på sistone då jag är övertygad om att just det är en träningsform som i kombination med massa styrketräning för benen kommer att förbättra mig till nästa säsong.

När jag kom hem insåg jag att jag hade ganska gott om tid innan det var dags att möta upp träningskompis B för dagens pass och jag kom på den briljanta idén att ta en liten powernap på 15 minuter. Detta var kvällens misstag nummer ett och första steget till att göra träningen lite jobbigare än planerat, för att lägga sig och vila på det sättet funkar ungefär lika bra som att kissa på sig för att få upp värmen när det är kallt ute. Känns väldigt bra för stunden men funkar dåligt i längden, och jag kände mig plötsligt inte alls lika taggad längre när det var dags att krypa upp från den varma soffan under filten för att bylsa på sig vintermunderingen för kvalitetspass.

Men eftersom jag, som tur var, hade en tid att passa fanns det inte så mycket att välja på mer än att pinna på och göra sig redo. Här kom misstag nummer två och steg nummer två till att göra passet ytterligare lite jobbigare. Stod och velade mellan IceBugs eller vanliga distansskor och då jag på morgonpasset upplevt vägarna som rena och fina kändes det helrätt att välja distansskorna för att få bra känsla på intervallerna. Insåg ganska snart när jag kommit ut att det var oklokt då det dels hade snöat lite lätt under dagen vilket bidrog till en härlig halka, dels att när man ska springa upp och ner för en backe i full fart har man plötsligt en aning högre krav på underlag än när man ska morgonjogga. Detta skulle komma att bli en halkfest, eller ”livat och glatt som i Khanans land” som min pappa skulle sagt. Nåväl.

Då uppsamlingsplatsen för gemensamma träningspass med B normalt sett sker på min parkering hade jag lite problem att beräkna transporttiden till hans hem varför det visar sig, trots det sliriga underlaget, att jag är på plats 10 minuter för tidigt. Misstag nummer tre och tredje steget mot ett jobbigt träningspass togs när jag bestämde mig för att utnyttja bonustiden till att stretcha vilket visade sig vara ganska bortkastat utomhus när det är tio minusgrader och endast resulterade i att jag var nerkyld, stel och frusen när det var dags att påbörja färden mot den fruktade Aborrakullbacken.

Aborrakullbacken är min hatbacke då den hela tiden varierar i lutning och dessutom är lite slingrig så att man får svårt att hitta rytm och ska jag vara ärlig brukar jag ha problem att hålla anständig fart sista biten över krönet. Kanske är det just därför min tränare älskar den här backen och tydligt i träningsprogrammet inte bara skriver 8*350m backe (för då vet han att jag väljer någon annan backe) utan skriver 8*ABK.

Det är en backe som jag mest springer på vår och sommar då den är belägen mitt ute i skogen och min mörkerrädsla hindrar mig från att ge mig ut dit vintertid. Nu skulle ju träningskompis B följa med så nu var det ju inget problem eftersom denna stora, starka, biffiga långlöparman såklart skulle försvara mig mot alla eventuella farligheter.(!) Problemet var att träningskompis B har varit skadad och inte skulle köra intervaller utan hade planerat lite stretch och rörlighetsträning under tiden jag körde intervallerför att sedan fortsätta distanslöpningen hem tillsammans med mig. Även han insåg dock att det var på tok för kallt för att stå stilla varför han istället fortsatte löpningen hem och lämnade mig ensam åt mitt öde i den mörka skogen där jag hörde fler och fler läskiga ljud ju mer jag tänkte efter. Detta blev dock ytterligare ett steg i att göra träningen lite jobbigare då jag var för mörkrädd för att ta någon vila mellan intervallerna utan istället dyngade på så fort jag kunde uppför backen och vilade så lite som möjligt nedför i ren rädsla och för att få alla intervaller avklarade innan något spöke eller monster skulle hoppa ur skogen och äta upp mig.

Det sista och allra mest avgörande steget för att göra träningen jobbig kom dock när jag insåg att när min tränare skrivit 8*ABK med total distans om 13km menade han inte att jag skulle springa hela rundan som tar mig ut till backen utan att jag antingen skulle sprungit den kortare bilvägen till backen och sedan vänt hem, alternativt kört bil ut i skogen och kört hela passet på plats. Jag hade sedan i höstas när jag senast sprang rundan glömt både hur långt det är och hur backigt det är, varför jag redan när intervallerna inleddes hade tio backiga kilometer i benen och efter intervallerna ungefär lika långt och ungefär lika backigt innan jag skulle vara hemma. Plötsligt hade således 13km blivit till 21km där de planerade jäkliga 8*ABK kompletterades med sisådär 25 ytterligare backintervaller utmed rundan.
Som det kan bli.

Till följd av ovanstående missräkningar blev således att även morgonpasset idag en extra jobbig historia då jag på grund av det oväntat tuffa passet hade ont, som växtvärk, i benen när jag vaknade vid 05,00 i morse och skulle ut och morgonjogga. Tog mig upp ur sängen med trösten att det bara varen lugn morgonjogg som skulle genomföras men insåg snart att den lugna morgonjoggen skulle komma att ersättas av en timme snöpulsning då det tydligen snöat hela natten utan att någon haft lust att skotta.
 
Så träningsläger på varmare breddgrader, barmark och högre höjd i all ära, men inget slår den tuffa träning man får i hederlig svensk vinter som bygger både pannben och styrka.
Det som inte dödar – det härdar.
Löpare rustad för svensk vinter och backlöpning i
de djupaste, mörka smålandsskogarna...

fredag 11 januari 2013

Tvära kast


Från sol och värme till mörker och kyla.

Från härligt fina, torra grusvägar till blöta, slaskiga, snömoddiga cykelvägar.

Från lätta, fina LunarElite till tunga, vattentäta, fula IceBugs.

Från shorts, linne och solglajjor till vintertajts, underställ, reflexväst och mössa.

Från långa, återhämtande timmar i solstolen mellan passen, till långa, fokuserade timmar i kontorsstolen.

Från en längtan att svalka sig i havet efter träningen, till en längtan till bastun för att tina upp.

Från en färdiguppdukad frukostbuffé och dignande middagsbuffé, till en vanlig frukostsmoothie och tidskrävande middagsplanering, handling och matlagning.

Från morgonpass i soluppgång klockan 8,00, till morgonpass i kompakt mörker klockan 05,30.

Från träningssällskap av tiotalet seriösa, fokuserade och framförallt trevliga löparkompisar, till träning mol allena med bara sina tankar som sällskap.

Från långfrukost i solsken med utsikt över havet, till stressfrukost med utsikt över en parkering och några miljonprojekthus.

Från valfritt antal timmar sömn varje natt, till jublande glädje om man lyckas få sina åtta timmars dvala.

Från 700kvm gymlokal med obegränsad tillgång till redskap, till trång, instängd gymlokal kryddad av extra trängsel med alla som ska leva upp till nyårslöften.

Från det totala lyxlivet och drömvärlden, till verkligheten och vardagen…
Hej Sverige.

måndag 7 januari 2013

Dag 7, PlayItas

Den sista dagen i paradiset börjar nu gå mot sitt slut. Väskan står packad i hörnet på hotellrummet, en sista kvällste tillsammans med tjejerna har just intagits på sportbaren och endast en uppsättning träningskläder ligger kvar framme inför det avslutande passet tidigt imorgon bitti innan hemfärd.

Dagen idag har sett ut som de flesta andra dagar här med en morgondistans, en långfrukost i solen och en massa slappande för att ladda om inför eftermiddagens pass. Möjligen att det där slappandet mellan passen idag var extra lugnt då det kändes som om alla gick och laddade med lite skräckblandad förtjusning inför kvällens hatpass, tusingar. Det var som om alla såg dagen som en enda lång transportsträcka mot vad som komma skulle och bröt upp tidigare än vanligt efter lunchen för att verkligen hinna bli av med "solsegheten" innan det var dags för kraftmätningen.

Vi ville använda en perfekt 1000m slinga på golfbanan till passet men då det (såklart) inte är tillåtet att springa där var vi tvungna att vänta ut dagens sista golfare för att inte störa spelet men framförallt för att slippa dö av en golfboll i huvudet. Det blev lite av en kamp mot klockan då vi visste att vi var tvungna att vara klara med uppvärmning och att sista golfare måste gått av banan senast 18.00, annars skulle vi inte hinna hela passet innan mörkret faller kl 18,40.
Just när vi stod redo uppradade för tusing nummer ett i tron att vi just sett sista man lämna banan, dyker det upp en golfbil med en eftersläntrare som absolut skulle spela ett hål till. Hänsynslösa och egoistiska struntade vi i det och startade ändå, hur skulle han kunna stoppa 15 löpare i full fart liksom?

Då tusingar egentligen inte stod på mitt program för veckan och då jag hade långpass med tröskel så sent som igår var ordern från min tränare att inte gå på för fullt. Började därför lite trevande den första intervallen och la mig i rygg på ett par av de andra tjejerna och det kändes riktigt lätt och fint. Körde samma upplägg på intervall nummer två och även den flög iväg utan större problem så när det sen var dags för mig att stå över en intervall var jag duktigt sugen på att strunta i tränarens order om att bara köra 3*2*1000m med 1min vila + två längre serievilor eftersom min kropp kändes så bra, men jag höll mig i skinnet och bestämde mig istället för att dra på lite hårdare på nästkommande två tusingar. Höjde farten med ca 5sek och det kändes fortfarande läskigt lätt varför jag på de sista två intervallerna höjde farten med ytterligare 5sek.
Fantastiskt skönt att känna hur kroppen svarade och underbart när benen liksom rullar av sig själva och man hittar det där flytet, det var så länge sedan jag fick ha den känslan så den var väldigt välkommen och efterlängtad.

Efter den planerade distansen imorgon bitti kan jag summera en vecka på Fuerteventura där jag fått det kvitto jag sökte på att min kropp är på väg tillbaka och återigen kan gå på för fullt med träningen.
Jag har lyckats få ihop 21 löpmil på en vecka innehållande fyra kvalitetspass (backintervall, 400-ingar på bana, långpass med tröskel och tusingar) samt tre rörlighetspass och tre pass på gymmet. Ett riktigt bra facit för att vara mig och med den bra känsla som har följt mig hela veckan åker jag hem full av motivation att köra stenhårt på kommande försäsongsträning hemma i vintersverige.

Men först ska jag ha några återhämtande dagar i hemmets lugna vrå tillsammans med min fina J och mina vanliga vardagsrutiner.
Borta är bra, men konstigt nog är hemma alltid bäst...

söndag 6 januari 2013

Dag 6, PlayItas

Idag fick jag ett precis så härligt långpass som jag hade hoppats på där jag verkligen fick revenge för det lusiga långpasset i fredags!
Hela gänget samlades klockan 10.00 för att gemensamt ge oss iväg på passet och det var så himla kul att möta upp 15 löpare och veta att man lätt skulle kunna snacka bort stora delar av passet och att man skulle få sällskap nästan hela vägen.
Alla skulle springa olika långt, eftersom det i gruppen finns allt från 800m löpare till marathonlöpare, så någon skulle avvika efter 15km medan andra (jag) hoppades på att få ihop runt 30km där de fem sista kilometerna skulle gå i tröskelfart. För att vi alla skulle kunna hålla ihop så länge som möjligt och för att vi skulle kunna fylla på med vätska sprang vi på kortare slingor där vi med jämna mellanrum passerade hotellet för att ta vätska och för att lämna av de som kände att de hade gjort sitt för dagen.
Självklart splittrades gruppen upp i mindre grupper efter hand, likväl som inte alla vill springa lika långt vill ju inte alla springa i samma fart, men jag hade i alla fall med mig en grupp om fyra personer fram till 25km där jag lämnades ensam åt mitt öde.

Med superlätta och pigga ben hela passet flög tiden iväg, andningen var inte i närheten av att vara så ansträngd som på förra långpasset (även om vi alla är mer flåsiga här än hemma) och kroppen levererade på allra bästa sätt.
Därför var det inte det minsta motigt att dra upp farten till strax under 4,00 min/km vid 25km trots att jag då såg hur mina kamrater fick sätta sig och vila, dricka vatten och gå och bada medan jag skulle fortsätta springa en stund till. Tvärtom var jag glad och kände att jag dragit vinstlotten som fick fortsätta springa!
Körde 5km i den lite högre farten och klockade av de fem kilometerna mellan 25km och 30km på 19,48 vilket jag är nöjd med i värmen och backarna även om ca 15-20sek snabbare hade varit att föredra. Avslutade med att jogga ner två kilometer och summera dagens distans till 32km innan jag, fortfarande iklädd träningskläder, kastade mig i havet och kylde ner mig med ett långt och skönt bad.
När det är så här är verkligen löpning helt underbart och livet lätt att leva!

Efter en dusch träffades gruppen på den italienska restaurangen på området där vi äntligen fick dricka den stora Cola med is och citron vi alla pratat om i ungefär två timmar av passet och även fylla på depåerna med lite pasta. Efter lite tid i en solstol (inte så länge för mig, kände att jag började få lite för mycket av värmen) var det dags att mjuka upp kroppen med en timme stretchpass likt tidigare dagar och den här gången lyckades jag även tjata med mig Jonas och Johanna som sällskap.
Tre stela löpare, med ett nyligen avklarat långpass i kroppen som stretchade till musklerna vibrerade måste ha varit en skojig syn för förbipasserande men vi konstaterade allihop att det var som balsam för våra kroppar och att just detta kommer göra att vi springer superfort på morgondagens tusingar.

Ja, som ni hör är dagarna ganska lika här på Fuerteventura när man är på träningsläger och tiden går så vansinnigt fort - dagarna bara försvinner.
Man kör morgonpass, käkar frukost, vilar en stund i en solstol, käkar lunch, svalkar av sig en stund på rummet innan man tränar igen, äter middag, umgås över en kopp kaffe i sportbaren innan man stupar i säng vid 21.30 tiden.
Man har liksom skapat sig en vardag även här, fast en riktigt lyxig sådan. En lyxvvardag som jag helt klart hade kunnat vänja mig vid och det känns som om jag vill vara här för alltid. Samtidigt längtar man såklart också hem ibland. Absolut inte hem till mörkret, slasket, kylan, jobbet vardagen och alla måsten som det innebär men man längtar efter sin familj, sin egen säng och sitt eget hem.
Tänk om man kunde flyttat hit allt det man längtar till hemma och liksom både haft kvar kakan men ändå fått äta upp den...
Men det går ju inte såklart, mitt hem och min familj har jag ju övriga 358 dagar om året, så nu ska jag verkligen passa på att njuta av proffslöparlivet den sista tiden innan det bär hem till kalla Svedala igen på tisdag.

lördag 5 januari 2013

Dag 5, PlayItas

Idag får det bli ett kort inlägg, klockan är mycket, jag är trött och slö och internetuppkopplingen är om möjligt ännu tröttare och slöare. 35 Euro för en internetuppkoppling som funkar ungefär lika bra som modemen gjorde hemma för 15år sedan är rena rånet, men vad gör man inte när man desperat vill ha lite kontakt med omvärlden?

Dagen idag har varit ganska lugn för min del då jag kände av gårdagens urladdning ganska rejält i kroppen och var både stel och urlakad på vätska och energi när jag vaknade i morse. Bestämde mig därför för att ta det lite lugnare än planerat för att istället orka ge allt på de dagar som sen återstår och inte bränna ut mig redan nu.
Körde 15km morgonpass tillsammans med hela Spårvägengänget och efter att sedan fått en behandling och massage av deras medföljande naprapat vilade jag upp mig tillsammans med de andra tjejerna genom att ligga raklång vid poolen en stund och avnjöt sedan en lunch på hotellets poolbar.
Minnet från förra året var att lunchen var lite klen i poolbaren så för säkerhets skull beställde jag en sallad OCH en kycklingbaguette då salladen förra året bestod av två tomater och en burk tonfisk och baguetten av torrt bröd och en halv kycklingfilé.
Kyparen tittade lite konstigt på den taniga lilla tjejen som tydligen tänkte äta två luncher och när jag fick in maten förstod jag varför. De hade uppenbarligen reviderat sin lunchmeny en aning, till salladen ingick numera rejält med bröd och till baguetten en hel hög med pommes frites. Kändes således ganska overkill att ha beställt både och (särskilt som jag inte gillar potatis!) men som tur var kom just killarna i gänget till undsättning och var inte svårtrugade att lura på en tallrik pommes och ett lass med bröd.

Efter att ha vilat en stund på rummet för att bli av med segheten från solen var det sedan dags för dagens andra pass som även det blev lugnt. Körde en kopia på morgonpasset med ytterligare 15km lugn distans, den här gången enbart i sällskap av "Stockholm Marathon Jonas" och det var supertrevligt att under en timme få prata och lära känna min räddare i nöden lite bättre, tiden flög förbi och i kombination med perfekt väder blev det ett riktigt lyxpass. Avslutade sedan på gymmet med lite styrka och rörlighet och sen hade även den träningsdagen passerat i ett nafs. Dagarna går så sjukt fort!

Som grädde på moset innehöll lyxdagen utöver två lugna myspass och en stund solande även ett glas skumpa efter middagen. Jag vet, busigt att dricka alkohol på träningsläger, men Johanna fyllde år och hotellet bjöd på en flaska skumpa. Vi andra var bara snälla nog att offra oss för hennes skull så att inte hon skulle behöva dricka hela flaskan själv och få morgondagens träning förstörd. En väldigt stor uppoffring för oss, tänk vad snälla vi är...

Nu, sovdags, längtar som bara den till imorgon då hela gruppen ska köra gemensamt långpass!



fredag 4 januari 2013

Dag 4, PlayItas

Idag var dagen då jag väggade. Rejält.

Favoritpasset långpass stod på schemat och 35km skulle avklaras. Jag hade verkligen sett fram emot passet eftersom njutarpasset idag dessutom skulle få avklaras i strålande sol istället för svensk vinter och med sällskap av Elina halva passet istället för helt ensam som brukar vara fallet för min del. Lyx!

Men redan från start kände vi båda att något var konstigt, vi var andfådda likt två storrökande pensionärer. Båda trodde (och hoppades) att det skulle lossna efter hand men så var inte fallet, vi flåsade oavbrutet och kunde stundtals knappt prata med varandra. Är det värmen? Backarna? Seghet från igår? Vi hittade igen orsak, men att det var tungt var vi klart överens om.

Planen var att kuta fyra varv på den 9km slinga som ska vara den flackaste rundan på ön. Som jag sagt tidigare finns det inga flacka rundor här på ön så den flackaste rundan är fortfarande betydligt backigare än min backigaste runda hemma vilket inte direkt underlättade när allt känns tungt även på platten.
När Elina klev av efter två varv och jag insåg att två helvetesbackiga varv till skulle springas fegade jag ur och bestämde mig för att köra några varv på den 1,4km korta men o-backiga strandslingan för att få återhämta mig lite. Det funkade hyfsat och efter att ha fått lite nya krafter gav jag mig på backarna igen.
Men ganska snart blev det tyngre igen, och sen ännu tyngre och kilometertiderna blev långsammare och långsammare till de till slut var så långsamma att jag knappt höll styrfart. Kom här på den briljanta idén att hitta på en egen liten runda för att slippa undan de värsta backarna men insåg snart att jag blivit bestraffad för min lathet genom att ha sprungit vilse. Hade ingen aning om vart jag var, här ser allt likadant ut, bara svart sand överrallt.
Någonstans därute i ödemarken fick jag ett psykbryt och bara tvärstannade och, låt oss säga att jag behövde stretcha men om sanningen ska fram behövde jag vila. Jag orkade verkligen inte ta ett steg till. Benen var trötta, magen värkte, jag hade håll, var stel i hela kroppen, överhettad av den grymma värme som rådde nu när solen stod som högst mitt på dagen och p g a felspringningen var det dessutom alltför länge sedan jag fått i mig någon vätska. Hur sjutton skulle jag ta mig hem?

Efter en stunds funderande stod det klart att för att någonsin ta mig hem måste jag i alla fall försöka springa så jag började vilset leta mig tillbaka på rätt väg igen. Efter en stunds irrande, som kändes som en evighet, var jag på rätt spår och på väg hemåt, skönt.
Jag brukar säga att "springa fel är den bästa vägen till extraträning" men ärligt talat, idag var tre extra kilometer det sista jag behövde.
Knäppte av klockan utanför hotellet med en distans på 38km enligt GPSen och en snittfart som (tro det eller ej) ändå höll sig under skamgränsen 5,00/km. Kastade mig ner på närmsta parkbänk och tömde direkt de sista resterna av min sportdryck och mitt vatten innan jag vinglade mot hissen och mitt rum.
Efter en halvtimme i fosterställning på sängen och 1,5liter vatten i magen insåg jag hur mycket jag frös och ställde mig istället i duschen och duschade varmt en låååång stund. Inte ett bra tecken att frysa när det är typ 30grader varmt ute.
Vätskebrist? Check. Blodsockerlåg?Check.
Staplade mig ner till den italienska restaurangen på hotellets torg och lyckades, trots illamående, få i mig en stor och riktigt ostig Lasagne som jag överöste med salt (salt och fett var precis vad kroppen behövde) och ytterligare någon liter vätska.
Efter att ha sovit på en solstol i en timme, varit på en timme stretchpass och tryckt i mig ännu mera vätska och ännu mera salt börjar jag nu återigen bli människa och hoppas innerligt att jag ska orka kolla in den modevisning av träningskläder med tillhörande försäljning som äger rum på hotellets sportbar ikväll.

Slutsats:
1. Spring inte vilse när det är trettio grader varmt ute och du är astrött.
2. Använd vätskebälte om du inte är kamel.
3. Smörj armhålan med vaselin om planen är att skrubba svettsalt mot huden i tre timmar och du inte känner att du vill gå utan deo de närmaste två veckorna.

En bottenlös törst som ännu inte är släckt trots litervis med både vatten,
cola och sportdryk...

torsdag 3 januari 2013

Dag 3, PlayItas

Idag har varit den allra varmaste dagen än så länge, vilket verkligen kändes i kroppen redan på uppvärmningen till dagens första pass då pulsen rusade i topp och andningen satt i halsen innan vi ens börjat anstränga oss.
Passet inleddes med att vi joggade från hotellet till grannbyn där friidrottsanläggningen finns (5,5km) och efter att ha kört lite löpskolning och stegringar kändes det overkligt att jag skulle kunna klara genomföra passet då chocken över värmen höll på att ta kol på mig.
På mitt schema för dagen stod det egentligen 8*300m med riktigt lång vila (3min) men jag bestämde mig för att istället köra 400-ingar med kort vila (45sek) tillsammans med de andra då det dels är mycket roligare att ha sällskap och dels för att man såklart springer bättre när man får hjälp att hålla farten.
Cecilia och Jonas (ni vet, han som typ räddade livet på mig på Sthlm marathon) skulle köra 12st i 75-76sek fart med 45sek vila. För att inte trotsa min tränare genom att både köra för långa, för många och för kort vila bestämde jag mig för att köra 2*3*400m med en lite längre setvila.
Trots den dåliga uppvärmningen kändes det bra, riktigt bra, när vi väl var igång. Hade förväntat mig att gårdagens kvalitetspass skulle sitta betydligt värre i benen än det gjorde med tanke på hur lite kvalitet jag kört på sistone, men det kändes bra och lätt varför jag snabbt reviderade om min plan och bestämde mig för att köra 2*4*400 istället, alltså två intervaller extra.
Samtliga fyrahundringar passerade på ganska exakt 76sek vilket får anses vara helt okej under förutsättnignarna. Jag brukar normalt ligga några sekunder snabbare än så men då brukar jag också vila betydligt längre och dessutom ha mer kvalitetsträning i benen.
När jag var klar med mina åtta intervaller hade stackars Cecilia två kvar och samtidigt bestämde sig även vår lyxhare Jonas att kliva av. Cecilia såg helt förtvivlad ut och samtidigt helt förstörd av trötthet (såklart) vilket jag också hade gjort om jag hade haft tio fyrahundringar i benen och plötsligt inser at jag måste köra de två sista alldeles ensam i vinden. Men shit vad den tjejen har pannben, så fort den planerade 45sek vilan var slut startade hon ändå sin intervall och kutade iväg i sin vanliga fart. Inspirerad av hennes viljestyrka och av medlidande över hennes ensamhet bestämde jag mig för att "offra" mig och göra henne sällskap på den sista fyrahundringen också. Kan hon, kan väl jag tänkte jag och så kom det sig plötsligt att jag hade kört 9 fyrahundringar av bara farten.
Som det kan bli.

Sedan joggade vi hemåt och de där 5,5km hem kändes betydligt längre än på vägen dit när man nu var vansinnigt trött i benen och framförallt led en liten vattenbrist och därmed var vråltörstiga allihop. Vi diskuterade alla hur mycket isthe vi skulle dricka på rummet, hur gott det vore med en flaska vatten och började hallucinera om ett stort glas Cola med en citronskiva och mycket is.
Någon Cola fanns det tyvärr inte på mitt rum och eftersom jag bor så långt bort från receptionen man kan komma var det inte läge för min mörbultade kropp att promenera tillbaka för att inhandla denna magiska dryck. Istället blev det till att bälja i sig en flaska vatten halvliggande i solstolen på balkongen, så trött och blodsockerlåg så ni anar inte.
Tillsammans med ett stort gäng tjejer blev det sedan lunch på en liten restaurang vid havet. Tyvärr verkar restaurangerna fatta att vi tränande människor behöver rejält med mat varför luncherna tyvärr är helt kass. En räkomelett och en macka, på allvar? Vem står sig på något sånt?
För att orka med dagens andra pass var det inte annat att göra än att gå direkt från lunchbordet till supermarketen och handla på sig en komplettering med lite yoggi och frukt.
Mycket märkligt att inte hotellet, som har den rikligaste frukost- och middagsbuffé jag någonsin sett, inte kan stå med vettig lunch. Dåligt.

Gjorde sedan misstaget att tro att jag skulle bli piggare av att lägga mig och vila en stund innan dagens andra pass. Somnade som en stock och när jag trettio minuter senare skulle vakna till liv och snöra på mig löparskorna ångrade jag mig, för inte var jag direkt piggare, tvärtom.
Kände mig fullständigt mörbultad och som om jag blivit överkörd av en lastbil, två kvalitetspass på två dagar kan vara tufft i vanliga fall, men två kvvalitetspass när man inte har kört kvalitet på länge är mördande och det kändes overkligt att jag skulle palla med att springa distans samt komplettera med styrketräning. Men efter fyra-fem kilometer började kroppen vakna till liv igen, stelheten släppa och ju längre passet gick desto bättre blev det. Nu tror jag nästan att jag är mig själv igen och hoppas att jag ska ha lite ork kvar i benen till imorgon då 36km långpass står på schemat.
Ska bli ljuvligt att springa långt och långsamt som omväxling till de två senaste, tuffa dagarna.

På återhörande!
Sällskapet var trevligt, utsikten likaså men både maten och personalens service
lämnade mycket övrigt att önska...

onsdag 2 januari 2013

Dag 2, PlayItas

En dag som inleddes på allra bästa sätt tillsammans med Ann och Johanna på en morgonjogg som inte startade förrän klockan 08.00 som en härlig kontrast till de morgonpass som normalt startar 05.30 hemma i vardagen. Vad som också var annorlunda mot en vanlig vardag i januari var att passet genomfördes i värme och solsken och jag njuter varenda sekund jag får springa i lätta skor och lätta kläder. Ytterligare en sak som skiljer ett lugnt morgonpass på PlayItas mot ett vanligt morgonpass är att här blir egentligen inga pass riktigt lugna för vart man än springer är det sinnessjukt mycket backar och det blåser helt stört mycket utmed havet. Jobbigt såklart, men det är ju bara att tacka för extraträningen!

Efter avklarad morgonjogg avnjöt vi hotellets frukostbuffe på uteserveringen med härlig utsikt över havet. En riktig långfrukost där vi över flera koppar kaffe ömsom pratade om ditt och datt, ömsom satt tysta och blundade med ansiktet mot den stekande solen och bara njöt.
Efter en lång trevlig stund släpade vi oss de få meterna ner till hotellets poolområde där vi med varsin bok attackerade solstolarna för ytterligare ett par avkopplande timmar.
Sedan var det dags för dagens andra pass, 8 * 500m backintervall med en total distans om 18km. Egentligen är det lite overkill att köra backintervall här då alla rundor man springer som sagt innebär backträning men eftersom min tränare beordrat detta var jag lydig och gjorde som han sagt. Det var ju inte direkt svårt att hitta en lämplig backe, ska man springa 500m backe hemma blir det nästan alltid en backe som planar ut någonstans på vägen, här gick det stadigt uppåt hela distansen. I kombination med vansinnig motvind blev det ett tufft pass, så tufft att det blixtrade framför ögonen och illamåendet var nära vid varje backkrön. Men ett grymt bra pass blev det och jag njöt av att illamåendet och smärtan kom av att jag tog ut mig och gav allt på passet och inte av mina magproblem vilket har varit fallet tidigare i höst. En härlig känsla att känna sig frisk!
Efter passet skyndade jag tillbaka till rummet för att byta till torra kläder och sedan delta i det timslånga stretchpass som arrangeras dagligen på anläggningen. Grymt att ha tid att ägna en hel timme åt att tänja stela löpmuskler, inte direkt något man hinner i vardagen hemma.

Nu har jag vilat en stund med ännu mera bokläsning på min fina balkong och det är dags att möta upp de andra för middag innan jag återigen kommer att stupa i säng för att ladda om inför en ny, härlig träningsdag.
Livet på en pinne.

tisdag 1 januari 2013

Dag 1, PlayItas

Igår firades nyårsafton traditionsenligt tillsammans med bästa vännerna Nettan och Pelle och deras lilla Stella. Eftersom jag skulle iväg till flygplatsen för avresa mot träningsläger på Fuerteventura redan vid 05.30 på nyårsdagens morgon och min fina J snällt nog lovat att offra sig genom att följa med som chaffis var planen att inte låta kvällen bli alltför sen varför vi istället träffades redan på eftermiddagen för att hinna med alla skojigheter som ska hinnas med. Stella skulle grattas på tvåårsdagen, en trerätters middag skulle tillagas tillsammans, sällskapsspel skulle spelas innan vi skulle avsluta kvällen med att skåla in det nya året vid tolvslaget.
Självklart hann vi ju inte allt detta innan klockan var tolv varför uret trots allt ändå visade 01,30 innan vi kom i säng varför man inte direkt var pigg som en nötkärna när det var dags att stiga upp 3,5 timme senare. Gissar dock att det var något lättare för mig som faktiskt skulle iväg på något kul, än för Jonne som faktiskt bara skulle åka bil fram och tillbaka till Göteborg för att vinka av mig för så många suckar och så många fy fan som jag hörde denna morgon har mitt öra aldrig tidigare skådat. Men iväg och fram kom vi och vi hann t o m med att käka frulle på ett fik tillsammans innan det var dags för mig att gå till gaten.

Kalla mig löjlig, men det där momentet när vi skulle skiljas åt och jag liksom ensam skulle knalla iväg åt mitt håll medan han vände hemåt var överraskande jobbigt. Kanske för att jag väldigt sällan reser iväg utan Jonne som sällskap men kanske framförallt för att jag för första gången reste iväg helt utan något sällskap överhuvudtaget. Jag är en person som kan njuta av lugnet i att få vara själv och till och med gillar att vara ensam hemma, att få styra mina egna tider och jag kan verkligen njuta av att bara ha en bra bok som sällskap. Men ändå var det en mycket märklig känsla att sätta sig ensam på flygplanet, att ensam vänta på sin väska på bagagebandet, att ensam åka bussen från flygplatsen till hotellet och att ensam sätta sig på ballkongen och njuta av den fantastiska utsikten utan att kunna dela det med någon.
Jag måste ärligt erkänna att jag hann känna mig riktigt ensam där någon timme innan Ann från Spårvägen messade att Stockholmarna var på väg mot hotellet och att ett första gemensamt träningspass väntade klockan 17.00. Tur att de förbarmar sig över en ensam stackars smålänning på äventyr!

Så nu är vi igång med träningen och jösses vad det ska tränas, jösses vad underbart det var att springa i shorts och linne, att ha lätta skor på fötterna och framförallt att ha fäste i frånskjutet och inte kana runt på snömodd eller isfläckar. Trots den knappa sömnen kändes kroppen så lätt, som en kalv på grönbete och det var inte förrän efter avslutad träning när jag pustade ut i den "kabinbana" jag måste åka från receptionen till mitt hotellrum som ligger allra längst bort och allra högst upp på berget som jag kände hur trött jag faktiskt var. Hade det inte varit för att jag var vrålhungrig efter en dålig matdag som mest bestått av bananer och mackor på flygplanet och jag visste att en middagsbuffé av modell större väntade i hotellrestaurangen hade jag utan problem kunnat krypa ner i sängen och somna redan klockan 19.
Men det gjorde jag inte utan istället tog jag mig ner till matsalen och åt till magen stod i fyra hörn innan jag återigen tog kabinbanan tillbaka till rummet och nu äntligen ska få krypa till kojs och njuta av de nio timmar härlig sömn som väntar innan det är dags för morgonpass.
Ett morgonpass i solen, iklädd shorts, med träningssällskap och med havet som närmsta granne. Nej, värre kan man allt ha det. Mycket värre.
Den här utsikten blir nog inte särskilt svår att stå ut med...