torsdag 27 september 2012

Berlin Marathon, nu kommer jag!

Så är vi då inne på sista dagarna innan maraton. Dessa sista så jobbiga dagar där man kastas mellan hopp och förtvivlan, där man ena stunden är säker på att man kommer att göra sitt livs lopp för att nästa stund vara lika säker på att man inte kommer att starta för att man nog börjar bli sjuk. Man lever i sin hyponkondri-bubbla och sover varenda sekund man kan, överkonsumerar vitaminer av rädsla för att bli sjuk, spritar sina händer tills de blir nariga och torra och är arg (rentav hatisk) på varenda person som vistas i ens närhet och visar minsta tecken på förkylning. Ena sekunden är man full av självförtroende när man summerar alla fina träningstimmar man har bakom sig, nästa sekund analyserar man sönder dessa timmar och hittar tusen saker man kunde gjort annorlunda.
Alla ni därute som tävlar vet hur det är, samma sak inför varje viktigt lopp, och ni andra som följer min blogg har fått denna ångest beskriven för er så många gånger förut att jag lämnar det därhän denna gång. Ni vet hur jag känner just nu.

Istället fokuserar vi på vad jag hoppas, förväntar mig och tror om helgens utmaning:
Jag hoppas: Att min kropp visar sig från sin piggaste sida. Att jag får må bra under loppet och inte får ont någonstans. Att jag slipper strul med magen eller andra problem. Att vädret blir bra och stämningen på loppet är trevlig. Och så hoppas jag på pers.
Jag förväntar mig: Ett välorganiserat lopp, vi snackar trots allt en av världens största maraton som dessutom äger rum i Tyskland där ”alles in ordnung” är ledordet. En pannkaksplatt bana som ska passa min dåliga backteknik och obefintliga benmuskulatur som hand i handsken. Bra draghjälp tack vare det enorma startfältet.
Jag tror: Att det kommer att vara tufft att nå upp till mitt mål om nytt pers. 2,45 är inget jag gör vilken dag som helst och något som kräver att både min kropp och alla yttre förutsättningar är 100%. Men jag tror också att jag är bättre förberedd nu än någon gång innan när jag har startat ett maraton varför jag, pers eller inte, tror att jag kommer att kunna prestera ett resultat som jag är nöjd med. Träningen i veckan har känts grymt bra och efter att ha känt mig riktigt hösttrött och sömning i början av veckan börjar jag nu känna mig pigg och riktigt, riktigt taggad!

Utöver mina förhoppningar och förväntningar på helgens idrottsliga prestationer hoppas jag även på en trevlig helg i en för mig ny stad. Stannar i Berlin två dagar efter loppet för att hinna turista och hoppas då på trevliga restaurangbesök, bra shopping och att hinna med diverse sevärdheter som min nyinförskaffade reseguide samt vänner och bekanta tipsat om.
Förhoppningarna på en trevlig helg ökade än mer när jag idag pratade med brorsan, som också ska springa maran, och vi konstaterade att vi ovetande av varandras bokningar lyckats ordna boende på samma gata i Berlin endast några hundra meter ifrån varandra. Hur stora är oddsen för det? Känns som om det finns ganska många gator och hotell att välja på i Berlin. Nu kommer vi enkelt att kunna njuta av underbart sällskap av brorsan med familj under helgen vilket känns som en riktig höjdare!

Men de goda middagarna, shoppingrundan och museibesökandet kommer att upplevas som betydligt trevligare om jag får uppleva dem nöjd efter ett bra lopp än om de ska upplevas med en känsla av besvikelse i kroppen…

måndag 24 september 2012

Taskig tajming

Mycket bra att vår köksgrupp blev såld nästan innan vi ens hunnit få upp annonsen på Blocket.
Mindre bra att leveransen av vår nya köksgrupp inte verkar vara särskilt nära förestående.

Önskar att jag kunde säga att det inte gör något eftersom mina golv är så välstädade att man lätt kan sitta där och äta. Men då ljuger jag...

onsdag 19 september 2012

Fanclub?


När jag är ute och tränar händer det otippat ofta att jag får en liten spontan hejjarklack.
Den här hejjarklacken kan ta sig flera olika skepnader och ibland upplevs den som positiv och ibland negativ då det stundtals kan vara svårt att avgöra de påhejjande personernas syfte med sina tillrop.
Låt mig ge er några exempel;

Det finns killgänget i ”nyss tagit körkort åldern” som åker i en gammal, ganska skruttig Volvo som någon av dem sparat ihop till på sitt sommarjobb. Bilen, vars grundpris förmodligen inte översteg 10 000kr, har utrustats med fäljar och högtalarsystem som med hästlängder överskrider detta belopp. De kommer farande på vägen i en fart som inte är tillåten och förmodligen på gränsen till vad skruttbilen mäktar med att döma av motorljudet. När de passerar den stackars ensamma löparjejen ska alltid rutor vevas ner, tutan testas och det ska vrålas och vinkas lite grann.
Det här är ett av de tillfällen då jag har lite svårt att ta till mig hejjaropen. Då jag varken är särskilt snygg eller särskilt lättklädd på mina träningspass (vilket möjligen skulle kunnat förklara en liknande reaktion) och då dessa killar troligen är mer intresserade av att meka med bilen än av löpning och därmed knappast suttit i bilen och analyserat mitt löpsteg förefaller det som att deras enda syfte med vrålandet är att få mig att känna mig obekväm. De lyckas.

Sedan har vi den äldre mannen som är ute och promenerar eller cyklar iklädd sin gamla orienteringsoverall från 1978 som tydligt visar att han minsann en gång också var en idrottsman av rang. Den här mannen agerar på ett av följande två sätt;
1. Antingen ropar han något positivt som att ”det ser bra ut”, ”oj vilket löpsteg” eller så ökar han farten på cykeln och hänger med bredvid en stund för att prata löpning. Kul, trevligt, lite gulligt och snällt men jag kan ändå inte låta bli att tänka att om han nu är så insatt i löparvärlden och själv har en massa fina meriter (som han gärna berättar om) borde han kanske också inse att just under ett snabbdistanspass kanske man inte är så sugen på kallprat och att han kanske borde stannat vid hejjaropen.
2. Det andra alternativa agerandet av denne man är han lite syrligt ropar ”snabbare kan du” eller ”öka takten” när man springer förbi. En bra dag tar man det faktiskt som ett hejjarop och tar i lite extra, en dålig dag tolkar man det som att det nog ser för sorgligt ut när man springer, känner sig kass och vill inget hellre än snäsa ”spring själv då gubbjävel” (men det gör man såklart inte)

Vi har också de äldre, svamp- eller bärplockande damerna eller damerna som stavgångar i grupp. På något sätt uppfattas alltid dessa damers tillrop som mer positiva än männens då de oftast är mer ödmjuka och av stilen ”Åh vad du är duktig tjejen” och ”jösses vad du springer fort” (kan mycket väl vara på en lugn jogg när det inte alls går fort).
De här tillropen gör mig alltid glad och då de, som sagt, kan komma även på ett riktigt luspass brukar man här kunna ta sig tid att vinka, ropa ”tack” eller något trevligt tillrop tillbaka.

Sedan har vi alla barn som endast säger något om de kommer i grupp. Ibland applåderar de (trevligt!), ibland vill de göra ”high five”, (också trevligt men bökigt), ibland ropar de saker som ”vart är du på väg” eller ”har du bråttom” (då vet jag inte vad jag ska svara)
Sedan finns det tyvärr den sämre varianten av barn, de vi kallar busungar, där det ska kastas snöbollar eller visas finger. Det är då man får påminna sig om att barn faktiskt är barn och låta dem komma undan utan att man själv visar finger eller stannar till för att mula dem. Har än så länge lyckats hålla humöret i styr och undvikit att misshandla något av dessa barn på detta sätt vilket tyvärr troligen beror mer på att jag inte vill stanna och förstöra mitt pass än att jag har ett så bra tålamod och kontroll på mitt humör.

Min undran är om detta även händer er som bor i stan eller om det är ett småstadsfenomen?
Min teori är nämligen att denna uppmärksamhet tyvärr varken grundar sig i att jag är en fantastisk löpare eller fantastiskt snygg utan enbart beror på att det händer så lite här på landet att reaktionen snarare beror på att när en löpare passerar är det första gången det händer något den dagen.
Men jag är tacksam, tillropen får mig att känna mig mindre ensam, och hur är det man säger – all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet…

torsdag 13 september 2012

Kostuppföljning

Häromveckan hade jag mitt tredje möte med den kostrådgivare som hjälper mig att få en bättre balans i min kost. Den här gången handlade det i första hand om en uppföljning om hur det har gått sedan vi sågs senast och om lite finslipning i form av tips hur man bäst laddar inför tävlingar och lite konkreta tips inför stundande Berlin maraton.

Så vad har då hänt sedan senast?
När jag sist uppdaterade er om mitt kostprogram hade jag precis fått göra en kostregistrering som därefter granskats av rådgivaren som kunde konstatera att jag hade energiunderskott i princip varje dag. Vi kom gemensamt fram till att jag omöjligt kunde få i mig mer energi genom ökad volym mat då mina portioner redan var så stora som min mage mäktar med och då jag redan åt sex gånger om dagen. Strategin blev därmed att öka kvaliteten på det jag äter och hitta små ”kryphål” i måltiden där jag på ett enkelt sätt kan höja energiinnehållet.

Vi har sedan dess gått vidare med att jag har fått en hel mängd värdefulla verktyg som hjälp i min vardag. Jag har b la fått en lista över saker som är ”bra att ha i Jossans kylskåp/skafferi/frys” där en mängd livsmedel radas upp tillsammans med en motivering till varför jag ska välja just dessa. Jag har en annan lista bestående av tre kolumner; en för bra fett, en för bra protein och en för bra kolhydrat där jag vid varje måltid ska kolla att jag får med något ur varje kolumn för att försäkra mig om att jag äter en fullvärdig måltid. Utöver detta har jag fått en mängd bra mellanmålstips, tips på vad man kan äta efter träning samt att jag har fått tillbaka min kostregistreringslista där kostrådgivaren vid sidan av varje måltid noterat vad jag bör förändra. (tex. ”byt 4% grädden mot 15%”, ”lägg till en näve nötter”, ”ät en extra banan”…) vilket på ett enkelt sätt visar vilka små och enkla förändringar som räcker för att få resultat. Jag har verkligen sugit åt mig alla tips som en svamp och de gånger jag känner mig det minsta osäker på hur eller vad jag ska äta plockar jag fram mina små lathundar så är problemet löst på en minut. Att något jag trodde var svårt kan vara så enkelt!

Nu har jag varit noga med att följa råden i snart två månader och följande saker har jag noterat:

1.    Jag var tveksam till kostrådgivarens teori om att trots det kraftigt ökade intaget av energi kommer jag inte att gå upp i vikt. För mig var detta en omöjlig ekvation, eftersom jag inte gick ner i vikt med min vanliga kost borde väl en så kraftig ökning av energiintag leda till viktökning? Kostrådgivaren fick dock rätt, inför vårt möte vägde jag mig och inte ett gram har jag ökat trots att jag nu får i mig minst 500kcal mer per dag, mestadels från fettkällor. Istället används den extra näringen till att förbrännas i musklerna på träningen och öka prestationsförmågan.

2.    Hur min inställning till ätande har förändrats bara genom att jag fått insikt om hur fel jag har haft. Ett tydligt exempel är när jag var på resande fot för ett tag sedan och stannade på en bensinmack för att få i mig lite kvällsmat. Min man valde en räkbaguette och jag funderade på att göra detsamma men ändrade mig i sista stund med tanken att jag borde få i mig ordentligt med mat och inte bara en macka varför jag köpte en pastasallad med räkor i tron att jag då åt en mer rejäl måltid. Innan vi börjar äta kollar vi på innehållsförteckningarna, min sallad innehöll 370kcal och räkbaguetten 602kcal. (därmed inte sagt att räkbaguetten är bättre bara pga det högre energiinnehållet, men ändå!)
För ett par månader sedan hade jag inte kollat energiinnehållet utan ätit min sallad i tron att jag gjorde ett bra val. Nu blev jag medveten om att min sallad innehöll på tok för dåligt med energi, varpå jag kompletterade genom att köpa till en fralla och en burk keso. Det räcker alltså ganska långt med att vara medveten för att kunna göra skillnad och bättre val.

3.    Även i min kropp börjar jag nu känna förändringar. För första gången på flera år kan jag sova hela natten utan att bli väkt av hunger och jag kan plötsligt köra ganska tufft på mina morgonpass utan att komma hem darrig och yr för att det är tomt i tanken. Känner också att även om benen är trötta något pass har jag ork och energi nog att hålla koncentrationen uppe och därmed kunna hålla upp fart och kvalitet trots trötta ben bara genom att hjärnan är med och ger mig styrka att inte ge upp.
     Framförallt känner jag dock skillnaden under den tid jag inte tränar. Den lättirriterade Jossan som inte orkar engagera sig i mer än bara löpningen och som stundtals bryter ihop och lipar för att det typ är jobbigt att plocka ur diskmaskinen är som bortblåst. Jag känner mig i bättre balans och har plötsligt energi till projekt även vid sidan om löpningen.
 
Vad återstår nu att göra?
Det som återstår är att fortsätta smyga in små förändringar, steg för steg, till jag är uppe i den energibalans som behövs för att kunna prestera på topp. Rom byggdes inte på en dag och att tro att man kan ändra allt på en gång är inte realistiskt, men jag känner att jag är en bit på väg och jag blir mer och mer taggad att fortsätta jobba för varje tecken på förbättring min kropp visar.
Jag ser redan nu fram emot en tuff träningsvinter där jag ska kunna bygga min kropp, inte bara med tuff träning som tidigare år, utan med rätt byggstenar i kroppen. Jag tror att när jag fått några månader med kontinuitet av den nya kosten kommer resultaten att synas ännu tydligare och förhoppningsvis visa sig på resultaten under 2013.
En ny värld har öppnat sig!

söndag 9 september 2012

Vecka 1

Efter att ha spenderat några dagar hemma har jag plötsligt insett hur mycket som behöver göras och hur slitna vissa delar av vår inredning börjar bli. Vi har inte gjort om eller köpt något nytt till hemmet på länge då vi har trott att vi snart ska bli vuxna och vilja flytta till ett hus. Efter att nyligen varit på en husvisning av ytterligare ett perfekt hus som vi ändå inte ville ha för att det verkar för jobbigt att sköta, har vi bestämt att bo kvar i vår lägenhet på obestämd tid. Projekt uppiffning har därför inletts, big time, eftersom vi kom fram till att renoveringsbudgeten kan vara ganska stor utan att ens närma sig de miljoner vi skulle fått lägga på ett hus.

Projekt nummer ett blev att åka till möbelaffären och välja ut en ny soffa. Ett projekt som inte är så enkelt som man kan tro.
Vill man ha kuddar eller plymåer? Schläsong eller divan? Cosy corner eller vanlig hörnsoffa?
Ska man i första hand välja en som lämpar sig för slappa stunder framför tv:n eller en som är lämplig när man har många gäster?
En som är lämplig att sitta i när man intar kvällsmaten eller en som inte är det så att man slutar med den ovanan och istället äter vid köksbordet?

Vi provsatt, vi provlåg, testade nackkuddar, testade bra ställning för tv-tittande, för fikande och för datoranvändande. Till slut hittade vi den optimala soffan med lämpliga tillbehör som funkar för alla tillfällen men i första hand för slappande framför tv:n då det faktiskt är det vår soffa mest används till. Då var det bara dags att välja klädsel också, var ju inte alls svårt då det bara fanns typ 50st att välja på...
Efter ytterligare en lång stunds grubblande hittade vi en exakt lagom grå färg som var ganska ljus, men inte så ljus att varenda spilld droppe te kommer att synas. Perfekt!

Expediten tog glatt upp vår beställlning och slickade sig runt munnen åt den fina dagskassan vi med detta inköp bidrog till. Meddelade sedan att om 6-8 veckor kommer vår nya soffa att levereras. "SEX TILL ÅTTA VECKOR?!! Det var länge" pep jag fram.
"Ja, men det är väl härligt att få vänta och längta efter detta och börja nedräkningen, nästan som en graviditet" sa den klämkäcka expediten.

Eh what? Men okej, vi säger väl så då. Vi är därmed i vecka 1 just nu i vår soffgraviditet. Spännande...

torsdag 6 september 2012

Magsjuka 2,0

När man tror att man äntligen är på väg upp och persen under sommaren radat upp sig. När vårens strul med småskavanker, kollapsen på Varvet toppat med magsjukan inför Stockholm marathon börjat bli vaga minnen. När man börjat blicka fram mot höstens stora mål Berlin marathon, den stora revengen, där jag ska visa mig själv och världen att jag är värd att kalla mig marathonlöpare.
Då kommer nästa smäll, då återvänder den objudna gästen, hej igen maginfluensa.

Vaknade i måndags, taggad till tusen för de två veckor av gristräning som stod på agendan som formtoppning inför Berlin. Inga mer tävlingar, bara mängdträning och full fokus på Det Stora Målet. Hann med morgondistansen på 22km och ett besök hos massören innan det roliga var slut och svettning i löparspåret byttes mot feberfrossa, kramp i benen av trötthet mot kramp i magen, långa härliga distanspass i skogen mot intervallpass till toan.

Säg marathon till min kropp och den svarar med att leverera magsjuka. I våras en vecka innan loppet, nu en månad innan.
Jag vet att maran inte är körd, långt ifrån, men det var inte såhär jag hade tänkt mig. Inte såhär det skulle vara.
Jag skulle ställa mig på linjen och känna att jag var 100% förberedd. Jag skulle ha sommarens personliga rekord med mig som en ryggsäck full av självförtroende. Jag skulle ha en kropp stark av det nya kostprogram jag så noga följt.
Nu får jag tänka om, prioritera att bli frisk och utarbeta en ny plan efter de nya tristare förutsättningarna.

2012 går nog trots allt till historien som ett av mina struligaste löparår.
Det var ju inte så det skulle bli...

tisdag 4 september 2012

Söndag i hemmets lugna vrå


Efter Tjejmilen i lördags körde vi raka spåret hem till Gislaved då både jag och Jonne längtade efter en skön, ledig söndag på hemmaplan. Efter en härlig sovmorgon i sin egen säng hade vi en trevlig och nyttig förmiddag där det både tränades, städades och hemmafixades i lugn och ro för första gången på länge utan stress och press.
Vi var färdiga med alla måsten lagom till att Finnkampen började på tv och trötta och möra med en eftermiddag i soffan i sikte damp vi ner framför tv:n och tryckte på fjärrkontrollen.
Men det kom inget ljud. Tryckte igen. Kom fortfarande inget ljud. Snurrade lite på batterierna i fjärrisen och tryckte igen. Fortfarande knäpptyst. I ett sista desperat försök körde vi den klassiska ”banka lite på fjärrkontrollen – metoden”. Tryckte igen och det var fortfarande tyst som i graven. Från tv:n i alla fall, min mans svordomar ekade dock högt i rummet.
Efter att Jonne (som är utbildad elektriker) i en halvtimme vänt och vridit på varenda kabel insåg vi att det var kört, hemmabioanläggningen var död och inga återupplivningsförsök funkade. Blev till att titta på Finnkampen med mesljud från den vanliga tv:n och till att ändra månadens budget till att inkludera inköp av ny förstärkare. Suck.

Men det gick ju trots allt ganska bra att titta på Finnkamp med dåligt ljud och när vi hejjat så gott vi kunde på alla som kämpade på Ullevi var det dags att kliva upp ur soffan och åka till affären för veckans storhandling. Jag knallade ner till min lilla Ford, vred om nyckeln och då hände ingenting. Jag vred igen och motorn gav ifrån sig ett mycket oroväckande hackande ljud, men startade inte. Min trogna lilla bil som aldrig har strulat tidigare ville plötsligt inte heller den vara med längre utan lät som en gräsklippare men rörde sig inte ur fläcken.  
Blev till att stega in till vår bilmekaniker-granne som var snäll nog att lyssna på det trevliga ljudet och konstatera att vi måste byta batteri. Suck. Pust.

Tog istället vår andra bil och åkte till affären, kom hem och fixade kvällsmat och medan maten blev klar i ugnen skulle vi bara sätta tillbaka tyget runt den bäddmadrass vi varit duktiga nog att tvätta tidigare på dagen. Då visar det sig, såklart, att överdraget inte bara har krympt i tvätten, dragkedjan har dessutom gått sönder. Efter att ha pillat med dragkedjan och dragit och slitit i tyget för att töja ut det (lyckades!) konstaterar jag att det smidigaste nog trots allt blir att dra på överdraget och sedan sy ihop det runtom då det verkade omöjligt att laga dragkedjan. Min man, som nu var väldigt sugen på att slippa allt strul och käka middag i lugn och ro, föreslog istället att vi skulle skita i det, kasta madrassen och köpa en ny imorgon. Men det tyckte jag var onödigt, det kan väl inte ta så himla lång tid att sy ihop den liksom? När jag två timmar senare började tröttna på att leka sömmerska ångrade jag mitt beslut men då var det så dags, var ju nästan färdig. Den lugna myskvällen hemma som skulle följas av att gå och lägga sig tidigt för att vara pigg till den gristräning som inleddes på måndagens morgonpass hade med ens förvandlats till en kväll sittandes på golvet med synål i högsta hugg, med en middag som intogs på 10 minuter och med en mycket sen läggdags med alldeles för få timmars sömn som resultat. Suck. Pust. Och stön.

Sköna, sköna söndag.

lördag 1 september 2012

Tjejmilshelg

Några intensiva dagar i Stockholm är nu till ända och jag sitter trött som en mört i bil på väg hem från huvudstaden och lyssnar på Finnkampen.

Helgen inleddes redan i torsdags då vi checkade in på Globe Hotel sent på kvällen för att kunna infinna oss på Östermalms IP och dela ut nummerlappar till alla Tjejmilstjejer på fredagsmorgonen. Att stå vid ett bord och leverera nummerlapp efter nummerlapp i sex timmar kanske låter rätt trist men det var det verkligen inte, tvärtom - jag hade riktigt kul och trevligt! Så kul att träffa alla pigga och glada tjejer som trots att de köat ute i regnet för att komma in på sportmässan ändå inte klagade utan gärna pratade och skojade med oss funktionärer. Så himla roligt att träffa så många människor som alla ska springa samma lopp men ändå har så olika mål, förhoppningar, förväntningar och tankar kring loppet. Fick bl a frågor om var man sätter nummerlappen, om man får ha regnjacka på sig och om man kan få seeda upp ett startled för att "man faktiskt har börjat träna". Ganska stora kontraster mot mina egna förväntningar på loppet eller hur samtalet vid lunchen tillsammans med Isabellahs man och tränare gick angående deras syn på loppet.
Men det är ju det som är så härligt, alla kan vara med, motionär som elit, och alla får med sig sin upplevelse och sitt lopp därifrån - ingen insats värd mer än någon annan!

Efter avslutad funktionärsuppgift, som lyxigt nog innehöll en helt fantastisk buffelunch med pastasallad, potatissallad, räkwraps, kyckling med bacon, kallskuret, paj och andra godsaker åkte jag direkt för ett uppföljningsmöte med min fantastiska kostrådgivare (mer om det i ett senare inlägg). Efter detta mycket givande möte for jag tillbaka till hotellet och däckade som en sten framför en film med mina trötta ben i högläge för att vila upp mig inför stundande tävling.

Så idag klockan 13 gick startskottet för årets Tjejmil och den här gången kändes allt betydligt bättre än förra året då jag drabbades av våldsam hjärtklappning på uppvärmningen. Men jag var inte lika taggad som vanligt, det skulle bli kul att springa såklart men den där riktiga taggningen och den extra peppen fanns inte riktigt där och den behövs om man ska kunna pressa sig att springa riktigt fort. Jag vet inte varför, det var bara en lite seg dag med lam mental inställning.
Startade ändå med fem bra kilometer, både vad gäller fart och känsla, men sedan blev det segt. Vid 6km kommer en rejäl backe och där gjorde förra helgens tävlingar och onsdagens backiga 30km pass i 4,20 fart sig påminda och med sega ben tog jag backen i rätt kass fart. Trodde här att jag var slut och att jag skulle avsluta på en riktig skittid men vid 7-8km fick jag nya krafter och i den sista långa backen vid 9km hade jag faktiskt rejält tryck i benen och kunde hyfsa till tiden och så när plocka en placering. I mål på 36,33, en okej tid men inte mer. Inte helt okej för att det kändes segt och för att jag gärna ville sprungit SUB36 vilket jag gjort de två senaste 10km loppen. Å andra sidan ett ganska okej formbesked när jag påminner mig själv om att jag till för en månad sedan hade ett pers på 36,21 som jag nu alltså "bara" var 12sek efter trots tjejmilens ganska osnabba bana.
Självklart kan man inte förvänta sig att persa varje helg och visst har man blivit lite fartblind när man är halvnöjd med att placera sig topp tio av 30000 tjejer, men det kan inte hjälpas. Halvnöjd är ordet för dagen.

Nu är vi som sagt på väg hem och det ska bli så himla skönt att vakna i sin egen säng imorgon bitti och ha en hel söndag i hemmets lugna vrå för första gången på evigheter.
Borta bra men hemma bäst!