fredag 23 oktober 2015

Chiapuddingens andra chans

När chiapudding var som allra hetast för något år sedan var jag såklart inte sen att haka på. Testade både ett, två och tre recept men fastnade aldrig riktigt för puddingen då jag tyckte att det blev både smaklöst och vattnigt.
Idag när jag skulle käka frulle i Stockholm  slank jag in på Blueberry för att beställa deras frukostkit och när jag fick frågan om jag ville ha gröten eller chiapuddingen bestämde jag mig för att ge puddingen en andra chans. Tänkte att om jag köper en pudding tillagad av proffs och ändå inte gillar den är det bara att lägga ner projektet för gott, gillar jag den är det istället kvittot på att jag helt enkelt ännu inte hittat rätt recept!

Serverades en raw-chiapudding med mandelmjölk, mango, kardemumma och gurkmeja toppad med pumpakärnor, mandel och gojibär. Och det var faktiskt riktigt gott! Smakade fräscht av mangon och så gillade jag att det blev lite krispighet av nötterna som toppade puddingen. 

Chiapudding från Blueberry!
             

I frukostpaketet ingick även ett bröd bakat av surdeg på råg och blåbär fyllt med syrad kål och morot, ärtskott, smör och ost. Såklart en kopp (eller två...) ekologiskt kaffe till detta.

Lyxmacka!
              
God frukost och jag upplevde det som att magen mådde väldigt bra av chiapuddingen. Enda nackdelen var att jag definitivt inte hade kunnat stå mig på den frukosten ända fram till lunch, men så har jag ju också ett större energibehov än normalkunden. Eftersom jag ändå alltid äter mellis var det ju dock inte ett problem och jag tänker att om man själv gör sin chiapudding kan man ju anpassa både portionsstorlek och topping efter eget behov.

Dax att börja experimentera hemma igen alltså, dela gärna med er av era bästa recept på chiapudding med tips på smaksättningar och toppings!

torsdag 22 oktober 2015

Sista dagen innan vila

Vaknar till med ett ryck och känner mig långt ifrån färdigsövd. Ber en bön om att klockan ännu inte är morgon, behöver vila någon timme till. Blundar med båda ögonen när jag vänder mig mot klockradion, räknar tyst till tre innan jag försiktigt öppnar ena ögat och tittar på klockan med rädsla för att den ska visa att det är dags att stiga upp.
02,15.
Gud har hört min bön. Tre timmar kvar i sängen.
Proceduren upprepar sig sedan två gånger till innan klockan obönhörligt skräller att det är dags att stiga upp. Det är dags för 45min intervaller på crosstrainer + 45min spinningklass och jag känner att lårmusklerna ju inte ens har slutat pulsera efter det tvåtimmarspass som avslutades 20.00 igår kväll. Skit också.
Istället för att som vanligt flyga upp ur sängen och tyst som en vässla lämna rummet för att inte väcka min fina J hör jag mig själv desperat utbrista att "fy FAN, jag orkar inte". Ett omedvetet rop på hjälp i hopp om att jag på något sätt ska komma undan plågan, om att den som sover på andra sidan dubbelsängen skulle säga några tröstande ord om att jag nog ändå borde hoppa över passet om jag är så trött eller att man med två veckor i rad med 20+ träningstimmar på kontot och fjärde dagen i rad med bagarväckning klockan 5 verkligen har förtjänat att ligga kvar. 
Men personen jag delar säng med har plötsligt bytt skepnad från kärleksfull make till PT så mitt rop på hjälp möts endast med en puff på axeln och orden "Bit ihop nu, gå upp med dig och kör. Vila  imorgon". Sen vänder han sig om och somnar.
Han har ju rätt. 
Vi vet ju dessutom båda två att jag ändå inte skulle lyssnat och skippat träningen bara för att jag är trött. Men lite medömkan kunde ju ha suttit fint.

Som i en dimma drar jag på mig träningskläderna, plockar ihop träningsväskan och knallar ner för trappan men sätter mig och vilar på sista trappsteget, redan trött i benen. Det här kommer aldrig att gå!
Fy fan vad jag hatar min tränare.
Fy fan vad jag hatar elitidrott.
Grubblar en stund över hur problemet ska lösas och kommer fram till att idag behövs drastiska åtgärder om passet ska bli genomförbart. 
Så jag startar kaffemaskinen, shottar två superstarka koffeinbomber och klipper en sockerstinn energibar som mest liknar och smakar som en chokladkaka. Tio minuter senare står jag på crosstrainern och även om kroppen fortfarande känns  mosad är i alla fall hjärnan så speedad av socker och koffein att jag håller mig vaken och fokuserad.

Första kvarten på crossen är vidrig. Negativa tankar jagar mig och att köra 90min känns som ett berg att bestiga. Vill kliva av. 
Peppar huvudet med att det är jobbigt att springa marathon också. Att man även då har svackor. Att man måste träna på att bita ihop och härda ut. Att jag just nu bygger pannben. Att träning inte alltid kan vara rolig och lätt.
Så plötsligt har 45min passerat och det är dags att knalla vidare till spinninghallen där Les Mills passet spinning RPM just ska starta och jag får välkommet sällskap i träningen.
Hoppar upp på hojen (eller nej, hoppar gör jag definitivt inte, släpar mig upp på cykeln med ett litet falskt leende och en låtsatshurtig morgonhälsning till träningskamraterna) och börjar trampa.
Vill kliva av nu också.
Blir dock istället förbannad över att benen är så trötta att jag knappt får runt tramporna. Blir så förbannad att det slår över och jag bestämmer mig för att sluta tycka synd om mig själv och istället köra extra hårt. Jävlas kroppen med mig ska jag minsann jävlas tillbaka. 
Dagens första pass skulle enligt plan vara hyfsat lugnt och kvällspasset bestå av hård intervallstege. I någon form av ologisk trötthetsdimma bestämmer jag mig för att köra stenhårt redan nu - med tanke på hur sliten jag är vet man ju aldrig om man verkligen kommer att orka köra hårt på nästa pass och eftersom man inte vill riskera att att gå igenom dagen utan något hårt pass är det lika bra att svina på redan nu för säkerhets skull. 
Så jag maxar mig totalt, ligger över styret sista intervallerna och dör trötthetsdöden när klassen äntligen är över.
Nu kommer jag definitivt inte orka köra bra på kvällens intervallstege. Bra tänkt Jossan, verkligen. Duktigt. Smart.

Efter att i väntan på mitt tåg till Stockholm smällt en stadig frulle toppat med tre koppar kaffe på det till stationen närliggande hotellet ser jag nu fram emot att sova några timmar på resan och en liten gnutta hopp har ändå tänts om att få vakna full av energi till träningsperiodens allra sista pass som väntar när jag kommer fram.
För det är ju ändå en viss tillfredställelse att få till den där sista dagen som knyter ihop säcken och kompletterar två grisveckor där man fått till vartenda pass helt enligt plan. Det är då man kan vila med ro.

Jag längtar till imorgon.

måndag 19 oktober 2015

Brödet som blev en kaka

Hittade ett recept häromdagen (på PT-Fias blogg såklart…!) på ett bananbröd som verkade supergott.
På bilden var det uppdukat på ett fat, presenterades som ett mellanmål och på brödskivorna låg smör, ost och gurka. Tyckte det lät väldigt spännande med banan i brödet så jag var såklart tvungen att baka!






Rörde ihop ingredienserna som i sig mycket väl kunde motsvara ett nyttigt och bra bröd med högt näringsinnehåll; kokosfett, bananer, ägg, mandelmjöl, chiafrön och psylliumfrön och såg fram emot nybakat bröd till söndagskvällens klassiska mack-kvällsmat.

Men, när jag skar upp brödet och tjuvsmakade på en bit blev jag både besviken och glad på samma gång.
Besviken för jag insåg att jag inte alls skulle få nybakat bröd till kvällsmat eftersom detta i mitt tycke smakade alldeles för sött för att ha som matbröd.
När sedan min fina J fick provsmaka för en second opinion och utbrast att ”det var en god sockerkaka” och ville ta en bit till blev jag istället glad då jag insåg att detta funkar kanon som fikabröd och jag därmed plötsligt hade hembakat att plocka fram när det är dags för fikastund.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men kan bli bra ändå!

torsdag 15 oktober 2015

Redcord

Som jag tidigare nämnt här på bloggen har jag sedan i början av september träffat en sjukgymnast på Access Rehab som ska hjälpa mig att få bukt med min kropp och få slut på alla allvarliga och mindre allvarliga skador som har stört mig senaste åren. Nyckeln till detta ska vara att jobba upp styrkan i min ena sätesmuskel och att lära hjärnan att arbeta med den – något som min hjärna slutade med när jag hade en stressfraktur i lårbenet för många år sedan då användning av denna del av kroppen sände signaler av smärta till hjärnan. När skadan väl var läkt hade jag vant mig vid ett felaktigt rörelsemönster som fortfarande hänger i vilket såklart har inneburit diverse felbelastningar och ökad påfrestning för övriga delar av kroppen vilket i sin tur har lett till diverse andra skador i rygg och bäcken. Logiskt.
Jag fick min första behandling i början av september och jag tror inte att det är en slump att jag sedan dess har sprungit bättre och bättre för varje tävling toppat med mitt snabbaste 10km lopp på tre år i söndags. Jag känner mig plötsligt så himla rörlig och så himla stark i benen, även om det tar ett tag för kroppen och vänja sig och jag får leva med sjuklig träningsvärk och ansträngda kroppsdelar som inte är vana vid att belastas. Men det finns en bra bit kvar att gå!
För att komma igång med användningen av muskulaturen och för att bygga upp styrkan har vi en gång/vecka arbetat med diverse övningar med hjälp av en Redcord-lina. Det blir ju dock kostsamt för plånboken och väldigt tidskrävande för mig att åka till Stockholm en gång i veckan varför jag vid mitt senaste besök fick med mig en egen lina att använda hemma. På så sätt kan vi ses mer sällan och istället hålla kontakten via mail och genom att jag filmar mina övningar. Perfekt!
Då jag bor i hyresrätt var jag (eller rättare sagt min fina J som fick order om att skruva upp linan i taket) lite tveksam på om det var okej att hänga upp den då den ska hängas i ganska rejäla skruvar som ska kunna bära hela min kroppsvikt. Så jag ställde frågan i ett mail till min hyresvärd, dagen efter ringer det på dörren och utanför står Herr Hyresvärd tillsammans med sin son Snickaren redo att inte bara titta på linan och eventuellt hitta godkänd plats för oss att skruva upp den på utan även redo att hjälpa mig att faktiskt få den på plats. 30min senare hängde den i taket i mitt lilla mini-gym och jag kan konstatera att jag troligen har Sveriges snällaste hyresvärd.
         

söndag 11 oktober 2015

Näst-pers på 10km väg!

Äntligen. Alltså verkligen äntligen.
Nu känns det verkligen som om jag är tillbaka efter lång, lång tid med en kropp och knopp som inte samarbetat.
Idag sprang jag Hässelbyloppet på 36,08 vilket innebär min näst snabbaste tid på 10km väg någonsin och bara 17sek från mitt pers satt på hösten 2012. (Har ju dock ett inofficiellt pers på 35,37 från mina första 10km på Haag halvmarathon samma år men det registreras ju inte) 
På tre år har jag överhuvudtaget inte varit i närheten av något av mina pers, så just nu känns det fantastiskt kul att jag verkar vara väldigt nära min forna form. 

Allt tack vare att jag vid årets början inledde samarbetet med världens bästa Coach Albin som har hjälpt mig hitta den rätta vägen tillbaka. Hitta glädjen i alla träningspass och den kravlösa inställningen till sporten där glädje och välmående får vara i fokus. Hitta viljan och orken att pressa mig och hitta balansen mellan stenhård träning och vila för att undvika skador och sjukdomar utan att för den skull vara för feg. Balansera mellan vansinnigt sliten tunga träningsperioder och alldeles lagom utvilad när det är dags för race.
Han kom som en räddare i nöden!

Vid sidan av detta är såklart pepp och stöd från min fina J naturligtvis också minst lika viktigt. Att veta att han finns med som min största supporter som älskar mig lika mycket oavsett om jag är först eller sist på loppen, om jag bryter eller om jag persar. Alltid först fram att jubla högst när det går bra men också  alltid först med en tröstande kram och omtanke när besvikelsen över ett dåligt lopp har knäckt mig eller när en av alla skador satt mitt humör och min sinnesstämning långt under isen. Då finns han där och påminner om att jag ändå är värd så mycket mer än min prestation och att vi gör det här tillsammans. Team Jonne/Jossan löser problemet liksom.
Ovärderligt.

Nåja. Nog med sentimentalitet för idag.
Nu ska jag supermotiverat fortsätta jobba vidare på vägen mot storformen och mot persen!
Men först, vägen hem mot Gislaved i några timmar...

tisdag 6 oktober 2015

Kreativiteten flödar

Har länge fnyst lite grann åt allt snack om att man ibland bör ta en paus från telefon, I-pad och dator då den ständiga uppkopplingen ska innebära en väldig stress för hjärnan. Har av någon anledning tyckt att det verkar vara en av alla mindfullnesstrender och något man ska anamma för att vara lite motvalls och speciell som vågar gå emot den boom vi genomgått med teknikprylar och ständig närvaro på sociala medier. Har dessutom inbillat mig att jag inte behöver ta till mig dessa råd då jag är ”duktig” som hanterar det där på ett bra sätt och faktiskt inte surfar så mycket.
Men så en kväll för ett tag sen kom jag på mig själv med att jag halvlåg i tv-soffan och slösurfade samtidigt som jag tittade på tv med ett halvt öga. Jag i ena änden av soffan, min fina J i den andra med samma sysselsättning. Vi pratade förvisso med varandra om allt från skojiga inlägg och filmer på facebook till vad som hände på tv:n men ändå kändes det fel på något sätt.
Jag hade blivit en sådan där som har sin telefon som snuttefilt.
Bestämde mig för att testa att över en helg begränsa mig till att bara kolla nätet och mailen en gång på morgonen och en gång på kvällen. Och jag få ge mig, det var riktigt avkopplande och framförallt frigjorde det mera tid till annat - det var nästan läskigt att inse hur mycket tid man lägger på det där onödiga surfandet och hur jag var tvungen att påminna mig själv för att inte ta fram telefonen på ren rutin så fort jag stod i kön på Ica, var på toa eller det blev reklam på tv:n.
Dessutom passade detta förhållningssätt väldigt bra ihop med mitt nyfunna motto om att ”göra det man gör när man gör det och vara där man är när man är där”. Det var ytterst befriande att se på tv, läsa en bok, prata med sin familj, bläddra i tidningen utan att ha mobilen nära som ständigt pockar på uppmärksameten.

Men så har jag ändå en liten rastlöshet i kroppen. Ibland har jag svårt att koppla av tillräckligt för att kunna koncentrera mig helt på en bok eller ett tv-program.Därför har jag nu hakat på ytterligare en mindfulnesstrend - jag har införskaffat en målarbok för vuxna!
Jag läste nämligen en artikel av en forskare som hävdade just att om man har svårt att koppla av och känner ett behov av att ständigt ha något att pilla med är det betydligt mer avkopplande för hjärnan att sitta och måla istället för att pumpa huvudet fullt av intrycken från en skärm. Så i helgen knallade jag in på bokhandeln och rekade det förvånansvärt stora utbudet som bestod av klassiska målarböcker där man färglägger fritt i böcker med blandade motiv som t e x naturmotiv som växter och fjärilar eller mer abstrakta former och figurer. Där fanns också böcker där varje fält i motivet var numrerat och där varje siffra motsvarade en färg innebärande att man alltså inte själv behöver välja färger utan bara följer instruktionerna och låter motivet växa fram. Att måla efter siffrorna kräver nog lite mer koncentration och engagemang men för mig passar det ändå bättre att inte behöva fundera över val av färg eftersom jag inte har någon som helst konstnärlig ådra.
Skulle tro att det för många är mer avkopplande med en bok där man färglägger helt fritt, där behöver man ju verkligen inte fundera utan kan låta tankarna flyta iväg på annat istället, men för mig passar det just bra att behöva klura lite och att ha en uppgift att ta mig an då jag mår bra av att bara fokusera på uppgiften och släppa tankarna på allt annat som snurrar i huvudet efter en heldag i vardagen.

      Målarbok + tända ljus = höstmys. 

Min bok kostade 79kr och innehåller ca 20 porträtt att färglägga, jag köpte även till ett paket tuschpennor och ett paket färgpennor för vardera 29kr/paketet. Ingen superstor investering alltså vilket kan vara skönt om det visar sig att det inte alls passar dig och boken blir liggande utan att användas.
Jag är helt hooked och rekommenderar verkligen alla er rastlösa själar därute att ge det en chans!

söndag 4 oktober 2015

Den del av livet som inte är löpning

När löpningen tar upp det mesta av ens tid och när ens identitet under perioder nästan bara blir löparen Jossan kan det vara bra att bli påmind om att det finns ett liv där utanför löparbubblan. Att helt släppa löpningen för en stund och bara vara Hustrun-Jossan, Kollegan-Jossan, Dottern-Jossan, kompis-Jossan, systern-Jossan eller moster/faster-Jossan. Jag tror att det är viktigt för att kunna behålla fokus, motivationen och glädjen i löpningen och för att samla energi både fysiskt och psykiskt. Förstå mig rätt, min kärlek till löpningen är mycket innerlig, men jag tror inte att någon mår bra av att bli helt uppslukad av bara en sak i livet oavsett om det är idrott, ett jobb eller en kärlek. Det ska finnas rum för allt.
Så efter ett tidigt morgonpass om 30km igår morse checkade jag för ett dygn ut från löparbubblan, lämnade löparen Jossan hemma och bytte skepnad till Kompis-Jossan. En spahelg på Kosta Boda Art Hotel med tjejgänget stod på agendan.


Nettan och Linda redo att checka in!
Checkade in på det väldigt speciella hotellet där hela fastigheten är typ ett show-room av den glaskonst som orten är känd för. Överrallt fanns diverse glaskonst - allt från skulpturer till skålar, lampor, ljusstakar och konstverk hängande på väggarna. Bord och stolar tillverkade i glas, hängmattor i glas, glaskonst istället för kakelplattor på väggarna i badrummet och glasfiskar på väggarna i spa-anläggningen. 
Väldigt fashinerande och häftigt, även om man som jag inte har något som helst intresse av konst och kanske inte direkt förstår det vackra i det hela utan snarare tycker att det mesta ser rätt udda ut och faktiskt inte hittar en enda sak man hade velat ta med sig hem. Och tur är väl det förresten, för i varje hotellrum hängde en beskrivning av den konst som fanns i rummet med tillhörande prislista och 49000pix till en konstig glasinstallation att hänga på väggen hemma hade i alla fall inte jag med mig i min resväska.


Ett konstverk på väggen i hotellrummet värt 49000kr.
Vad är det jag inte fattar?
Men att njuta i spaanläggningen, slappa i en solstol i solen och sommarvärmen som plötsligt kom med Oktober, äta trerätters middag, prata och skratta med mina bästa vänner till sena kvällen är däremot ett nöje jag förstår mig på till 100%. 



Förrätten med lättrimmad torsk var middagens absoluta höjdpunkt!


Men ankan med palsternackspuré och körsbär till huvudrätt slank ner den också.
Att sen efter många timmars sömn vakna till ännu en dag med massa tid med vännerna, långfrukost och shopping i alla outletbutikerna kändes nästan overkligt lyxigt! Det kan inte nog sägas hur tacksam jag är för att "mina" tjejer står ut med att vara min vän och att de finns kvar för mig år efter år trots att jag så ofta är bortrest och inte har så mycket tid i vardagen att investera i vår vänskap på det sätt som de egentligen förtjänar. De är verkligen världens bästa!

Sen blev det plötsligt söndag eftermiddag och dags att åka hem för en del av oss och för andra (mig) var det dags att göra den vanliga tågresan mot Stockholm. Imorgon eftermiddag är det nämligen dags för ytterligare ett besök på Access Rehab men innan dess ska jag ägna förmiddagen till några härliga löpmil i vackra Stockholm. Fulltankad med energi  börjar det nu nämligen klia i benen och träningssuget växa, jag är redo att bli löpar-Jossan igen.