söndag 31 mars 2013

En glad påsk

Underbara långhelg!
Älskar att vara ledig från jobbet och hinna träna, träffa vänner och familj, pula hemma, sova så länge man vill utan att behöva stressa eller pussla för att få tiden att gå ihop.
Älskar att meteorologerna har fel och att det utlovade skitvädret med snö och kyla lyser med sin frånvaro och istället lämnar plats åt strålande sol och härliga plusgrader dag efter dag.
Älskar att bo i ett hus med liten trädgård och en altan där jag kan sitta i lä med ansiktet mot solen och njuta av känslan att våren är på väg.

Helgen har verkligen varit underbar.
Började redan i torsdags då jag efter en halvdag på jobbet och tre träningspass spenderade kvällen hos mamma med sambo med allt lyx en kväll med mammavård innebär med god mat, massa prat och att få ligga i soffan och kolla på tv utan att ens känna att man måste anstränga sig för att vara trevlig. Man får bara vara liksom, på ett sådär avkopplande sätt som man bara kan vara hos sin mamma.
På långfredagen snörades löpaskorna på för en färd mot svärmors residens och jag blev ännu en gång påmind om vilken lyx det är att ha en familj som erbjuder ett så bra och engagerat stöd i min löpning. Jag startade hemifrån vid 14 tiden efter att ha packat bilen med ombyte till kvällens släktmiddag samt lite olika flaskor sportdryck och även en ny sorts Gel som jag tänkte vänja min kropp vid inför maran i Linz. 30 minuter efter min start satte sig min fina J i bilen och körde ikapp mig för att langa en dos sportdryck och erbjuda sitt sällskap från bilfönstret några minuter.
Han fortsatte därefter sin färd mot sin mormor och morfars hus 7km längre fram och lämnade vattenflaskan på muren innan han gick in för att jag skulle få ytterligare en påfyllning när jag passerade en stund senare. Efter att ha sett mig springa förbi avvaktade han ytterligare en halvtimme innan han återigen körde ikapp mig, gav mig en Gel och körde en omväg på ett par mil för att lagom möta mig när 5km av rundan återstod för en sista påfyllning av sportdryck.
Väl framme efter 2tim och 45min löpning hade svärmor värmt upp bastun åt mig, lånade ut ett par veckotidningar och gav mig sedan en timme i lugn och ro i värmen för återhämtning innan jag tillsammans med övriga släkten kunde måla några ägg och sedan sätts mig till bords för en riklig påskbuffe som lagats utan att jag ens behövt lyfta ett finger. Bortskämd? Jodå, och jag gillar't!

På påskafton var det vilodag med tillhörande sovmorgon och sedan väntade shopping, fika på stan och grillning med Nettan, Pelle och lilla Stellis hos oss på kvällen.
Eftersom vi nu är så vuxna att det finns små barn med när det är dags för fest blir kvällarna sällan sena med resultatet att vi kunde vakna tidigt på påskdagen. Eller tidigt och tidigt, jag hade ju olägligt nog missat att klockan skulle ställas fram med resultatet att efter att jag trott att jag hade gott om tid att ligga och dra mig plötsligt fick hoppa upp ur sängen med eld i baken för att hinna mina backintervaller innan våra lunchgäster skulle dyka upp. Tur att jag tryckt i mig rejält med påskgodis kvällen innan så jag kunde leva på sockerkicken, för någon vidare frulle fanns det inte tid till.
Men jag hann och fick ytterligare en fin dag med både riktigt bra intervaller, en trevlig eftermiddag med goda vänner på besök och en lång promenad i kvällsolen med min fina J, även om jag hela dagen vart lite jet-laggad av den där försvunna timmen. Funkar dåligt med tidsomställning för en Skalman som jag med inbygd mat och sovklocka.

Nu är det sista dagen på ledigheten och jag har just klarat av veckans mest krävande och ångestladdade pass (22km distans varav 5*6 min tröskel) och jag känner mig därmed väldigt avslappnad inför resten av veckan. De resterande 17 milen den här veckan som i huvudsak består av distans känns som en baggis och ska bli underbara att avklara nu när våren är här och kvällspassen kan genomföras i dagsljus, med lätta skor iklädd mina nya vårkläder från Nike. Äntligen!
Imorgon är det dags för jobb igen, men ska jag först krama ur det sista av ledigheten med en härlig eftermiddag i solen, kanske med en skål glass och en kaffe innan det är dags att inta gymmet för ett ösigt pass bodypump.
Mer långhelg åt folket!






onsdag 27 mars 2013

After work, någon?

Jodå, i Gislaved finns verkligen precis allt som ni andra har i storstan, bara i liksom lite mindre skala.

Upptäckte till exempel så sent som idag att de börjat med After Work i korvvagnen utanför Ica. Härligt att äntligen få en plats där jag kan samla mina kostymklädda revisorskollegor för att koppla av med en "strips i strut" på fredagskvällen.
Som jag har längtat!

söndag 24 mars 2013

Premiär med blandade känslor

Då var tävlingssäsongen 2013 igång, men det var med blandade känslor jag korsade mållinjen på dagens halvmara i holländska Venlo.
Som jag anade i gårdagens inlägg verkade inte förutsättningarna för loppet bli de bästa då det var kallt och blåsigt och mina farhågor besannades - det blåste om möjligt ännu mer idag än tidigare i helgen och temperaturen visade -3 grader. Inte superupplyftande när speakern upplyser oss om att detta är det sämsta vädrets i Venloops historia. No kidding liksom, jag höll på att frysa häcken av mig redan på uppvärmningen och då var jag ändå en av de få som varit klok (feg?) nog att välja långa tajs med kylan och de krampande benen från Stockholm marathon i färskt minne.
Förutsättningarna var således långt ifrån optimala och alla eventuella tankar på PB var bara att lägga i papperskorgen på en gång. Här handlade det om att göra det bästa av situationen.

Kände mig ändå lätt i kroppen när skottet gick och hade bra tryck, ett flyt i steget och ett bättre rörelsemönster än jag någonsin känt så de var ingen tvekan om att formen fanns där. Första 7-8km, där det var vindstilla och stundtals medvind, var superfina och första milen avklarades strax över 36min vilket var helt enligt plan. Men sen började skiten.
Utmed floden blåste det så kraftig sidvind att jag stundtals slog i det ena benet i det andra för att vinden tog tag i det i luften och blåste det åt sidan. På broarna blåste det så att mina linser torkade och jag knappt kunde se och de sista 3km mot målet var ett skämt. Det var som att springa in i en vägg och det kändes som att för varje steg framåt kom jag två steg bakåt. Är man så dum att man då tittar på klockan får man skylla sig själv, för det är verkligen inte peppande att se att man plötsligt taktar över fjuttiga 4,00. Då vill man bara hem och lägga sig under ett täcke, dricka te och framförallt inte vara kvar i den där förbannade kylan och blåsten och springa på nästan pinsamma tider.

Men självklart fortsatte jag de där sista, riktigt trista kilometerna mot mål och det är bara att tacka alla snälla holländare som tagit sig ut i det dåliga vädret och kantade gatorna in mot centrum som med sitt hejjande gav kraft att ändå kämpa på och framförallt livade upp stämningen och gjorde det hela lite kul där i misären.
I mål på 16e plats med en tid på strax över 79min, ca 2min sämre än planerat, får anses vara en godkänd premiär efter de förutsättningar som rådde.
Helt okej, men inte mer.

Jag tar dock med mig den positiva känslan i kroppen, att jag kände mig pigg, stark och lätt och som att det ändå har hänt något i min kropp under vintern. Att jag inte kroknade utan att känslan var att den halvdåliga tiden i första hand berodde på vädret. (Vågar säga så eftersom flera andra vittnat om hur även de missat sina mål med 1-2min) Jag tar också med mig glädjen och tryggheten av att min mage inte strulade utan alltså numer verkar hålla för 21km i tävlingsfart.
Med detta i ryggen börjar redan imorgon förberedelserna för Linz marathon, nu vet jag att formen finns där, att jag är frisk, så om bara vädret är med mig ska jag våga sikta högt och jaga perset. Jag vill tro att jag kan, jag har sett på träning att jag kan och att jag är stark - kanske starkare än någonsin. Därför är det hög tid att jag får till det på tävlingarna nu också så jag får ett bevis på min styrka, för nu var det länge sedan jag fick lite stolpe in och lite flyt när nummerlappen plockades fram.

Jag tror att det är i Linz det vänder.

lördag 23 mars 2013

Livet i en Holländsk småstad

...eller småstad kanske är fel ord för en ort med 100000 invånare vilket ju snarare motsvarar en medelstor svensk stad. Men känslan efter att ha vistats här ett dygn är att det är en stad som inte direkt bjuder på så mycket aktiviteter för en turist.
Bör väl dock sägas att intrycket av staden inte direkt förbättras av att det blåser halv storm, fnyker ner snö och är någon minusgrad i luften så Venlo får faktiskt inte riktigt chansen att visa upp några fina sidor eftersom ruggigt vinterväder inte direkt gör uteserveringarna fulla av folk eller uppmuntrar till trevliga promenader utmed floden.

Som i alla holländska städer är alla bostadshus byggda som kuber av mörkt tegel tillpiffat med vita knutar, i vart och vartannat hörn ligger en blomsterbutik som säljer snittblommor och överallt färdas folk på cyklar pimpade med blommor och superstora cykelkorgar.
I övrigt ser det ut som hemma, McDonalds, H&M och Vero Moda har man ju besökt förut och utöver dessa butiker och några små trevliga barer och fik synes det ej finnas särskilt mycket att se häromkring.
Höjdpunkten blev därmed den enorma skivaffär vi ramlade in på som på två våningar levererade ett utbud av cd-skivor och vinyl-skivor jag aldrig tidigare sett och där dvd-filmer med konserter och böcker om olika musiker stod i långa rader. Det var väldigt många år sedan jag stötte på en skivaffär så det kändes väldigt retro, och väldigt speciellt såhär i Spotifytider, att faktiskt bläddra bland skivorna i hyllorna.
För övrigt kan vi dock konstatera att Holland är ett land som är bra på kaffe och det serveras med i princip samma kvalitet som hemma. Många länder man kommer till serverar kaffe som i mina Zoegasextramörkrostade ögon framstår mer som blekt the än kaffe, men här är det kraftig smak och riktigt bra tillagat. Stort plus för det, ett par koppar slank ner utan minsta problem på ett av stadens mysiga fik när det var dags att värma sig efter sightseeingturen.

Om man bortser från vädret (stormvindar och kyla) är annars förutsättningarna för ett bra lopp så när som optimala. Via Hässelby och deras kontakt Ulf Friberg har jag fått en plats bland loppets "Topvelden" innebärande en massa service som en amatör som jag inte alls är van vid och som nästan gör mig lite generad. Att bli hämtad i egen bil på flygplatsen, välkomnad av tävlingsledningen på hotellet, att få äta vad vi vill i hotellets restaurang hela helgen, att bli skjutsad till och från starten och framförallt att få starta i första startled med den service med extra toaletter och omklädningsmöjligheter det innebär gör ju att jag kan släppa allt annat och bara lägga all min kraft på att springa fort. Men det är ju inte så bara, för en bra dagsform kan man ju inte beställa, finns den där så finns den där oavsett all lull-lull runtomkring.
Men på dagens fartlekspass kändes kroppen bra, uppladdningen har funkat som den ska och jag är tävlingssugen och förväntansfull snarare än nervös vilket brukar vara ett bra tecken.
Några tankar på en bra tid har jag dock inte med tanke på vädret så målsättningen är inte ett nytt pers utan istället låter jag tiden bli vad den blir, siktar på att ha roligt, pressa mig själv till att få ut min fulla kapacitet för dagen och framförallt hoppas jag på en bra känsla som kan radera alla de negativa minnen jag har från den förra säsongens negativa avslutning.

Imorgon klockan 14.00 går startskottet för säsongen 2013, ett tomt blad som ska fyllas med många positiva ord, bilder och upplevelser.
Nu kör vi!

torsdag 21 mars 2013

Spring med Ernst & Young!

Ett projekt som jag och min löptokiga revisorskollega Lasse har dragit igång som en gemensam aktivitet för våra kunder, intressenter och kollegor.
Målet med projektet är att inspirera och motivera att komma igång med löpning,för de som inte redan är igång, och pusha de som redan är i full träning att fortsätta flytta sina gränser och våga sätta nya mål.
Projektet ska genomföras genom att vi träffas vid två tillfällen för föreläsning/inspiration och gemensam träning. Som "grande finale" bjuder Ernst & Young alla deltagare på startavgiften i Värnamo kvartsmarathon som vi genomför tillsammans den 4 maj.

Igår var det premiär och efter att ha skickat ca 150 inbjudningar var vi väldigt nöjda med att hela 35 personer anmält sitt intresse att vara med.
Vi träffades på friluftsgården Borgen i Värnamo, som för övrigt omgärdas av fina löparspår som dock tyvärr inte är löpbara just nu eftersom vintern vägrar släppa taget om oss. Kvällen började med lite mingel, kaffe och fralla och det var fantastiskt kul att höra hur det direkt började surras om löpning i lokalens alla hörn. Det är verkligen något visst när så många människor med gemensamt intresse samlas under samma tak!
När kaffet var urdrucket var det sedan dags för mig att berätta om mitt liv som marathonlöpare och dela med mig om dels tränings- och träningstips, dels lite tips om kost och rehab men framförallt tipsa om hur man lyckas få in träningen i sin vardag på ett så bra sätt som möjligt.

Det var inte första gången jag föreläste på detta ämne men det känns var gång lika konstigt att prata om sig själv och, även om alla var väldigt aktiva och ställde frågor, framförallt konstigt just att stå och prata konstant i en timme utan att ställa en enda fråga till någon annan eller att någon annan tar ordet vilket ju annars är fallet i ett vanligt samtal. Ganska ovant att lyssna på sin egen röst under så lång tid.
Men det är samtidigt väldigt roligt att föreläsa och samtidigt en liten boost för självförtroendet att märka att folk faktiskt har ett intresse i det jag gör och att folk ställer frågor till mig om min älskade sport med förhoppning och tron att jag har något vettigt att lära ut.
Lilla jag liksom, skumt.

Jag tror och hoppas att alla våra gäster hade lika trevligt som vi själva hade och nu när vi dessutom har ett gemensamt mål att träna mot, kvartsmaran i Värnamo, känns det extra kul att träffas nästa gång för ett gemensamt träningspass där jag hoppas kunna lära ut lite bra teknik- och löpskolningsövningar och ge den där sista peppen och tipsen inför loppet.
Framförallt hoppas jag att jag lyckades, och kommer att lyckas, förmedla löparglädje och visa upp allt det fina den här sporten har att erbjuda!

Ska bli så kul att se Ernst & Youngs gula tröjor dominera på Värnamos gator när vi visar upp att vi har bygdens piggaste och friskaste anställda och kunder!
Go E&Y, Go!

måndag 18 mars 2013

Konsten att göra ingenting (och kunna njuta av det...)

Helgen som gick har ur aktivitetssynpunkt varit den lugnaste i mannaminne för min del. Efter att ha insett att i princip varje helg sedan årsskiftet, och i princip varje helg långt fram i vår, är/har varit uppbokad bestämde jag mig för att försöka njuta av att inte boka in en enda aktivitet den här helgen utan bara ta dagen som den kommer. (Bortsett från Den Heliga Skriften, träningsplanen, som går utöver den övriga planeringen)
Men det är verkligen en konst det där med att kunna njuta av att inte göra någonting när man är van att varenda minut är uppstyrd in i minsta detalj. En konst som jag brukar ha svårt att bemästra och oräkneliga är de gånger jag tänkt mig en oplanerad helg men gett upp redan vid ungefär klockan 8,00 på lördagsmorgonen då det börjat krypa i mig och istället styrt upp diverse aktiviteter som involverar den ena vännen och familjemedlemmen efter den andra. Men inte denna helgen, nu hade jag lovat mig själv att träna på att inte vara fullbokad, träna på att njuta av att ta det lugnt, inte ha en massa folk omkring mig och bestämt att all form av planering och tidsbestämda aktiviteter var bannlysta.

Så vad gör man då när man inte gör någonting?

Man skapar lite fredagsmys efter fredagens träning och o-lediga förmiddag (som ni kan läsa om i förra inlägget) bestående av en långpromenad med min fina J, en hemlagad pizza och den bästa film jag sett på mycket länge - En oväntad vänskap. Hade det inte varit för ett tips från min mycket filmtokiga löparkompis B tror jag aldrig jag hade sett den då jag dras med förutfattade meningar om att franska filmer alltid är lite "svåra" och finkulturella men jag fick anledning att tänka om. Grymt bra film som handlar om en handikappad, mycket förmögen man som anställer en fattig, svart kille från slummen som assistent. De utvecklar en vänskap som verkligen förändrar livet för båda och trots att filmen har en ganska djup tanke och ett budskap var den samtidigt rolig och flera gånger skrattade jag så jag fick ont i magen åt de kulturkrockar och lustiga situationer som hela tiden inträffade. Se den!!

Man ser givetvis till att passa på att njuta av slapparhelgsförmånen att inte ställa väckarklocka vilket en vanlig helg brukar vara nödvändigt om man ska hinna långpass innan lördagens andra aktiviteter tar vid. Men eftersom jag inte hade någon annan aktivitet än just långpass planerat på lördagen spelade det ju liksom ingen roll om jag kom iväg klockan åtta, nio eller tio varför jag helt enkelt sov till jag inte ville sova mer innan jag fick njuta sv 35km i strålande solsken. Eller njuta och njuta förresten, det blev ett sådant där märkligt pass ni vet när allt känns skit, man får slita för varje meter och det känns som om man kryper fram i en fart som skulle få varje rollatorsbunden pensionär att framstå som Usain Bolt men där klockan på något mirakulöst sätt ändå visar på bra fart när man summerar passet. Med en snittfart om 4,33min/km var det till och med bra mycket snabbare än den fart jag brukar hålla på långpass, och kanske också snabbare än vad jag egentligen föredrar att hålla på ett långpass helgen innan tävling, men ingen skada skedd eftersom det ju fanns gott om tid till återhämtning då sändningen från Holmenkollens femmil började lagom till jag klev ur duschen.

Man ser till att handla hem lite extra god mat och laga till något som är lite mer avancerat och tar lite längre tid än vad man brukar tillåta en middag att göra. Man dukar fint, tänder lite ljus och njuter av att sitta vid den matsalsplats som känns som ett lite extra lyxigt utrymme i ens nya hem och är en sådan där plats som fanns när man var liten och som bara användes de dagar det var lite för festliga tillfällen för att sitta i köket. Nu har vi en egen sådan matplats, känns grymt vuxet.
Satt där ock lekte att jag var på fin restaurang och lyckades faktiskt nästan lura mig själv en stund innan verkligheten kom ikapp och jag insåg att vi faktiskt satt hemma i vårt eget hus vid våra inte så exklusiva Mio-möbler, iklädda slitna mysbrallor och käkade mat som jag själv tillagat.
Förtog dock inte mysfaktorn som var minst lika hög som på den trevligaste av restauranger för jag tror nämligen att vi fler lördagar käkar middag på resande fot på någon restaurang eller hemma hos någon annan än vid vår egen matsalsplats varför det ändå bringade en speciell och lyxig känsla.

Man ser till att få käka frulle i sängen vilket kan vara något superexklusivt om den andra delägaren av sängen hatar detta fenomen och brukar lägga in sitt veto mot detta. Efter ett långt styrelsemöte godkände dock samtliga delägare att denna aktivitet faktiskt skulle få äga rum om vederbörande garanterade att sanera sängen på alla eventuella spår efteråt. När man äntligen får chansen gäller det att ta tillfället i akt så jag spenderade stora delar av förmiddagen under täcket med kaffe, böcker och Nyhetsmorgon på tv som sällskap.
Rekommenderar dock inte blåbärssmoothie till denna aktivitet, att sanera sängen från brödsmulor framstår som en baggis jämfört med att röja undan fläckar från blåbär.

Man ser till att tillsammans med stadens alla pensionärer gå den lokala idrottsföreningens tipspromenad på söndagsförmiddagen.
Taggad till tusen för att ge pensionärerna en match vart jag först lite besviken när jag insåg att ingen vinnare skulle koras utan man bestämt att priserna skulle lottas ut eftersom alla ändå kan fuska med sina smartphones nuförtiden. (vart är världen på väg, fuska på en tipsprommis??) men när jag efter genomgång av de 12 frågorna insåg att jag endast samlat på mig pinsamma 4 rätt (och uppenbarligen hade behövt fuska) var jag ändå rätt glad åt upplägget och går nu ivrigt och väntar på det samtal som ska meddela att jag vunnit ett kilo kaffe.

Man tycker nästan att det är kul att städa hemmet när städtiden inte är begränsad, när man kan göra det utan tvång, precis när man har lust och inte för att man måste göra det en viss tid för att hinna med och man tycker det känns lyxigt att inte behöva välja om man ska dammsuga eller skura golven för nu hinner man ju faktiskt med båda! Man storhandlar på Ica och kan ta sig tid att faktiskt titta upp från sin lista och se sig om i butiken för att kanske impulshandla någon ny produkt eller ännu hellre - hinna prata med något bekant ansikte. Man fascineras över att det inte alls är lika jobbigt att åka till återvinningscentralen med sin sopsortering när man inte har bråttom därifrån för att man är på väg någon annanstans, slipper i stressen bli förbannad för att man klabbar ner sig då någon inte helt tömt juicepaketet innan det hamnade i återvinningen och kanske hinner man till och med läsa på de olika containrarna och lära sig att lägga skräpet på rätt ställe.

Ja, ni fattar.
Det är rätt soft att stressa ner någon gång ibland, dra i bromsen och vara lite mer "carpe diem". Helt klart värt att testa hörni, även om man tar en risk i att man laddar ur sina batterier och det sedan känns som ett berg ska bestigas när klockan ringer på måndagsmorgonen och det är slut på lyxen. (Jodå, en aaaaaning segt i morse...)
Ser redan fram emot nästa oplanerade helg, typ i september 2017...


fredag 15 mars 2013

Naturens bakslag

Jodå, mina nya Nikeskor var precis så fantastiska som man hade kunnat föreställa sig. Den nya sortens material som skon är tillverkad av gör att den känns som en strumpa mot ovansidan av foten och är tunt, elastiskt och framförallt gör det att hela skon känns liten och nätt. Jag hatar när skor är tillverkad i tjockt material som gör att det känns som om mina storlek 38 är ett par 45:or och där fötterna ser ut, och känns, som Musse Pigg fötter. Då är alla förutsättningar till härlig löpkänsla raderade och det känns som om man dunsar fram likt en överviktig elefant på cirkus snarare än flyger fram likt en antilop på savannen.
Invigde skorna på mitt snabbdistanspass i tisdags och om det var bra form, det strålande vårvädret eller de nya skorna som gjorde susen låter jag vara osagt, men ett personligt rekord min testfemma blev det. Det var en mäkta glad och nöjd Jossan som kröp till kojs på tisdagskvällen efter att ha firat denna bragd genom att gå ifrån mina principer om att bara äta godis på helgen och istället njutit av den Tobleronemix som min fina Jonne så snällt tagit med sig hem efter helgens resa till Tyskland. (Godis man får i present räknas väl inte?)
Låg i min säng och drömde om alla fina pass jag nu skulle få för att toppa formen inför Venloop nästa helg och innan jag somnade hann jag visualisera hur jag genomförde fredagens planerade styrkeintervaller i tunna kläder i vårsolen efter den planerade sovmorgonen på min jobblediga förmiddag, hur lördagens långpass sprangs utmed den fina rundan vid sjön i skogen och hur söndagens vilodag spenderade i en stol på altanen där jag skulle njuta av vårsolen i lä.
Med detta i huvudet och träningsperset i benen somnade jag gott bara för att vakna på onsdagsmorgonen och få alla drömmar krossade.
Det hade snöat under natten.
Och det hade inte snöat lite heller.

Med 15cm nysnö på gatorna och 16 minusgrader på termometern var det inte annat att göra än att stoppa in de fina, nya, snabba skorna längst in i skoskåpet och återigen plocka fram klumpeduns skorna för onsdagens morgonpass.
De tunna, snygga löparkläderna jag planerat att ha på mig fick bytas mot underställ, hummervantar och urblekt, söndertvättad vintertröja och den planerade fina distansrundan i bra fart förbyttes till ett långsamt lufsande och pulsande genom Gislaveds alla oskottade gator. För det var tydligen inte bara jag som ställt in snöskyffeln i garaget, även varenda plogbil i kommunen verkade ha ställts in för sommarförvaring. Inte en enda väg jag hittade som var skottad så frustrerad, ilsken och besviken löpartjej fick trängas och slira runt på cykelvägarna tillsammans med stressade och arga cyklister som genom snön försökte ta sig till jobbet utan att slå ihjäl sig i halkan och utan att komma för sent till jobbet.
Usch, tillbaka på ruta ett igen. Vet inte om jag ska tycka att de här två veckorna med träning på fin barmark var bra att få eftersom de i alla fall gav mig några bra pass och ett litet hopp om att formen och farten faktiskt finns där. Eller om jag ska tycka att det var synd att få de där fina passen, för nu känns det plötsligt ännu jobbigare och tristare att återigen pulsa runt i snö och halka när man blivit påmind om hur fint, kul och underbart löpning på barmark i solsken kan vara.

Nu har jag just avslutat det där fredagspasset på min lediga förmiddag, men på ett helt annat sätt än planerat. Istället för den sovmorgon och det fina passet i solen som jag drömt om blev det en tidig morgon för att hänga på låset när gymmet öppnade för att garanterat få tillgång till ett löpband innan någon annan löpsugen människa tingat det och pajat min planering. Passet blev förvisso bra, 20km styrkeintervaller med 8*3min + 3*2min i 3,30 fart var en bra genomkörare även om jag hade föredragit att pressa dem ute och därmed fått ett bättre mått på min form än på ett band där man aldrig vet hur bra kalibrerad farten är. (3,30 kanske var 4,00 - vad vet jag?)
Klockan är bara tio, träningen är avklarad, kaffet urdrucket och ett blogginlägg snart färdigskrivet.
Nog känns det allt lite patetiskt, som att jag inte har ett liv, men jag vet inte riktigt vad jag nu ska göra med de timmar som återstår av min lediga förmiddag.
Jag hade tänkt vila, men jag är alldeles för uppe i varv för det.
Jag hade kunnat städa, men hur kul är det egentligen.
Jag hade kunnat skotta snö, men ärligt talat vill jag inte vara i närheten av den där vita sörjan.
Jag hade kunnat kolla på tv eller läsa en bok, men det har jag inte ro till.

Nä, det får nog bli till att gå till jobbet helt enkelt.
Goodbye väl utnyttjade (!) lediga lyxförmiddag - hello inkomstdeklarationer och årsredovisningar.

tisdag 12 mars 2013

Paket!

När ett par sådana här godingar anländer med posten kan man ju inte annat än längta ut i kylan för dagens snabbdistans.

Välkommen i familjen, Nike Flyknit Lunar 1+, älskade dig redan vid första ögonkastet!


lördag 9 mars 2013

Om vi skulle ta och prata lite träning?

Ja, för det känns som om det var ett tag sedan det avhandlades något inom just det ämnet här på löparbloggen vilket ju är lite konstigt med tanke på att träna ju är det jag gör mest hela tiden. Ibland får jag dock för mig att ni läsare dör av uttråkning om jag var dag rapporterar om hur långt jag sprungit, hur fort jag sprungit, vart jag har sprungit, hur det kändes, hur jag mådde och... Ja, ni vet. Ett träningspass går ju liksom analysera sönder och bryta ner i molekyler om man vill, man kan älta det i timtal och grubbla över vad man gjort och inte gjort, man kan läsa in pulskurvor från gps:en till datorn och därefter sitta och stirra på Google map över vart man har sprungit.
Eller så gör man som jag och skiter i det.
För när jag tränar, då jäklar tränar jag. Då är det fullt fokus och då finns inget annat i världen, då är det väsentligaste i livet att jag presterar exakt det som min tränare har sagt åt mig att prestera. Men när jag har tränat klart så har jag tränat klart liksom, då skulle det aldrig falla mig in att lägga massa tid på att leka med datorprogrammet som visar analyser om hur jag sprungit eller att analysera, vända och vrida allt för mycket på det jag nyss gjort. Min analys av ett pass pågår under stretchen och duschen efteråt samt under ifyllnaden av träningsdagboken där tränaren förväntar sig en kommentar om hur det kändes men sedan är det nog, och det är dags att fokusera på annat. Visst, om passet gått åt skogen är jag förmodligen lite gladare resten av dagen, har det gått dåligt är jag mest troligt ganska sur, men så gott det går försöker jag snabbt byta skepnad, lämna löparjossan i duschen och komma ut som en annan Jossan. Kontors-jossan, bästakompis-jossan, fru-jossan, syster-jossan, kollega-jossan, ja just den Jossan det är dags att vara just den stunden. För mig är det viktigt att både få, och kunna vara, något mer än löpare även om löpningen såklart hela tiden finns med i alla mina olika skepnader eftersom bästis-jossan kanske måste tacka nej till vinet på tjejkvällen för att hon ska tävla, kontors-jossan ibland måste vara ledig ett par timmar från jobbet för att träna, fru-jossan måste lägga lite mer av vardagens hemmasysslor på sin man för att tiden annars inte räcker till.
Men ändå, för mig är det viktigt att utnyttja den lilla tid på dygnet då jag inte tränar, rehabar eller förbereder träning till att göra "vanliga" saker och vara en " vanlig" tjej för att påminna mig själv både om att det finns annat av värde i livet än löpning och om att mitt värde hos mina nära och kära inte mäts i mina prestationer i löparspåret. Det ger mig den nya energi jag behöver för att orka fokusera på nästa pass och på passet därefter, och det är den sidan av mig jag vill att ni ska få se när mina inlägg även får handla om slottsweekends, hur det är att vara vasaloppspublik eller om att käka brunch med sina bästa vänner. Jag vill visa att man kan kombinera elitlöparlivet med annat, även om det aldrig blir riktigt ett helt vanligt liv och det är ju heller inte det man eftersträvar för man vill ju ge löpningen allra störst plats, låta den vara det viktigaste man har. Därför är det nog trots allt dags att göra en analys och att bjuda på en uppdatering av läget!

Jag kan summera upp en januari och februari som har varit kanon ur träningssynpunkt, i första hand sett till mängd, och jag kan vid en jämförelse fyra år bakåt i tiden konstatera att jag har slagit personligt rekord i antal löpmil. Troligen har jag dock inte slagit rekord i kvalitet på dessa mil då vintern har varit ovanligt lång och ovanligt elak mot oss långlöpare. Inte en enda snöfri dag på flera månader har inneburit att man inte har kunnat få ut den där sista lilla udden på kvalitetspassen utan istället har fått en hel del pass där man har nöja sig med "att göra det bästa av situationen". För första säsongen någonsin har jag, i ett försök att just "göra det bästa av situationen", testat att köra mer regelbundet på löpband genom att lägga ett kvalitetspass/vecka på bandet. Jag har tvekat mycket inför detta upplägg då jag alltid varit skeptisk till band och funderat mycket på hur mycket det egentligen ger att stå och "springa" på en maskin som sköter hela drivet i steget åt dig där det känns som att det enda man egentligen behöver göra är att lyfta på fötterna. Har därför oroat mig för hur mycket fart jag tappat under vintern men nu när barmarken äntligen har kommit och ett par veckors träning med fokus på fart och kvalitet har kunnat genomföras utomhus får jag säga att det faktiskt känns som om jag har bibehållit ganska mycket av farten och har till och med förvånat mig själv med att springa bra mycket snabbare på både snabbdistans och intervaller än jag gjort på mycket länge. Om det är vårkänslorna och det extra "spritt i benen" man får av att äntligen få springa i dagsljus och på barmark, om det är en effekt av en välbalanserad vinterträning eller av att jag nu kan hantera min magsjukdom vet jag inte, och egentligen bryr jag mig inte om orsaken. För fort går det och bra känns det, och det räcker gott för mig.
I vinter har jag även ändrat en del i min träning och gått från en tidigare ganska jämn träningsbeläggning där den ena veckan varit den andra lik till att dela träningen i kvalitetsveckor och distansveckor. Tanken är att under distansveckorna ha rent fokus på att springa många mil och att farten på passen en sådan vecka är av underordnad betydelse - det är alltså okej att benen är lite slitna med resultatet sämre fart på kvalitetspassen eftersom distanspassen ska prioriteras. På kvalitetsveckorna gäller det motsatta, fokus ligger enbart på fart innebärande att kvalitetspassen springs med pigga ben i högsta fart, distanspassen i första hand har återhämtningssyfte samt att mängden mil på dessa veckor är väsentligt färre än under distansveckorna. Gemensamt för de båda veckorna är dock att nyckelpasset långpass alltid är med på schemat, med tendensen är att de drar iväg mot 40km i lägre fart på distansveckan och mot 32-35km med högre inslag av fart under kvalitetsveckan.
Känslan är att detta upplägg funkar utmärkt för mig, jag upplever det som betydligt enklare att prestera på topp när jag vet att jag kan gå för fullt på kvalitetspassen utan att omedvetet spara mig till något distanspass dagen efter eller att behöva plåga mig igenom 40km för att benen är stela som pinnar efter gårdagens tuffa kvalitet. Istället för att ofta få resultatet att både kvaliteten och distansen genomförs som bara okej pass känner jag att det nu fler gånger resulterar i riktigt bra pass där jag får ut max både på kvaliteten och distansen.
Detta nya upplägg i kombination med ökad styrketräning för ben, bål och säte samt fokuserad sprintträning och löpstyrka inomhus med sprinters från den lokala friidrottsklubben samt mer rörlighetsträning gör att det känns som om något har hänt i min kropp. Jag upplever att jag har bättre tryck i steget, mindre problem i motlut och framförallt att jag alltid har bättre fokus och ork att prestera från första till sista minuten på passen.

Så det känns bra just nu, riktigt bra, men att prestera på träning och att slå träningsrekord är en sak, att göra det på tävling är en annan. Det som inte syns i resultatlistorna det finns ju liksom inte så ärligt talat är ju träningsrekord inte värt ett skit. Nada.
Därför är det nu dags att börja blicka framåt mot tävlingarna 2013, som nu faktiskt inte är långt borta. Om bara två veckor är det dags för premiär i Holländska Venlo där jag på en halvmara ska få ett första tillfälle att på riktigt mäta hur jag ligger till, om allt slit i kylan och snömodden har varit till nytta och om min nya, starka känsla i kroppen är på riktigt eller bara inbillning.
Önskar mig i alla fall en bättre start på 2013 än avslutet på 2012, det tycker jag att jag har förtjänat...

torsdag 7 mars 2013

Hästkött

Vart man sig än vänder pratas det om hästkött. Det är debatter på radion, det rapporteras på nyheterna flera gånger om dagen om nya maträtter där hästkött överraskande har dykt upp. På en del restauranger gör man en grej av det hela och har börjat servera hästkött på menyn, medan en del människor är helt förstörda och mår illa av bara tanken på att man kan ha råkat få i sig detta kött.

Personligen häpnar jag över uppståndelsen, betraktar det lite från sidan om och kan inte riktigt förstå hur detta kan anta så stora proportioner?
Jag förstår, och håller med om, att de absolut inte är bra att man inte kan lita på innehållsförteckningarna på maten man köper. Man kan ju vara allergisk eller av andra själ behöva/vilja undvika viss mat och då ska man absolut kunna lita på att det som utlovas faktiskt finns i den förpackning som man betalat för och släpat hem från butiken. Absolut.
Jag förstår också att det inte är bra att vi får i oss kött från hästar som vaccinerats med ämnen som inte är bra för oss människor. Absolut.
Jag förstår också att uppmärksamheten blir extra stor och att det väcker extra mycket känslor när det visar sig att ett djur som för så många människor är ens bästa vän har slaktats till mat och när det handlar om ett djur som vi kanske inte är så vana att se som livsmedel. Absolut.

Men på allvar, är det verkligen en SÅ stor grej att det ska ältas dygnet runt, överrallt? Är det verkligen något att riva upp himmel och jord för?
Inte för mig i alla fall.
Nä, jag tycker istället att man ska vara glad att det "bara" är hästkött man har hittat, för om man tar och letar lite till i de där färdigrätterna i frysdisken (som har ingredienser från ett land, tillagas i ett annat, värms upp och fryses och transporteras runt hela jorden innan det hamnar i frysdisken hos oss och säljs för en billig peng) så tror jag nog att man skulle kunna hitta betydligt otrevligare, och mer oätliga saker än just hästkött.
Man får dessutom vad man betalar för och kanske borde man ha insett att sådär hemskt många utförliga kontroller av maten och så hemskt bra kvalitet på råvarorna kan kanske inte ingå i säljarens budget när man ska sälja köttbullar, potatis och lingon för typ 19 spänn som på Ikea?

Personligen är jag också av uppfattningen att om man vill veta vad man får i sig kanske man ska se till att rulla sina köttbullar och hacka sin pyttipanna alldeles själv så har man minimerat risken att få i sig något man inte vill ha och dessutom fått lite näringsämnen på köpet, varit snäll mot både miljön och sin kropp och kanske lyckats gynna någon av sina lokala producenter om man dessutom lyckas hitta något närproducerat.

Nä, bort med halvfabrikat och fram för hemlagat och rena, närproducerade råvaror - då kan även häst få ligga på min tallrik!

måndag 4 mars 2013

Bjertorp i bilder



Fina, härliga, glammiga damer från damklubben!

Slottet!

Alla rum ser olika ut, gemensamt är dock att man har bevarat det gamla
men ändå lyckats få det att vara modernt och fräscht!

Lite skumpa någon?

Man skulle köra femrätters fler fredagar tycker jag.
Tacos eller sjötunga walevska? Inget särskilt svårt val...

Mitt och Malins rum, innan det invaderades av våra
klänningar, sminkväskor, handdukar och, såklart, mina träningskläder...

söndag 3 mars 2013

Andas ut

Första söndagen i mars. Den enda dagen på året man ligger och slappar framför tv:n en hel förmiddag iklädd pyjamas utan det minsta dåliga samvete och utan att känna sig det minsta stressad. Med kaffe och blåbärssoppa nära till hands är det dags att följa Vasaloppet.
Det är en tradition jag har haft med mig sedan jag var liten och så länge jag kan minnas har det varit heligt att bänka sig i god tid för att se lemmeltåget som lämnar Berga By. Efter att nu ha varit på plats på öppet spår två år i rad känns det dessutom annorlunda då man känner igen sig från de olika kontrollerna och eftersom jag har en "expertkommentator" bredvid mig som dessutom själv har skidat hela banan och kan berätta om hur det är att åka i backarna vid starten, hur spåren är uppbyggda och vilken energi som levereras i de olika kontrollerna,

I år har jag dessutom längtat lite extra efter denna "slappa" söndagsunderhållning då jag har några dagar bakom mig som inte lämnat många sekunder till att andas ut och slappna av varför det känns otroligt skönt att ligga hör och slöa.
Att vara ledig från jobbet mitt under vår högsäsong när det är som allra mest att göra straffar sig onekligen så efter att ha varit borta för just Öppet spår måndag och tisdag var högarna med jobb stora och jag har fått jobba som en iller för att hinna med allt som måste hinnas med. Det svåra för mig jämfört med mina kollegor är att trots att jag har varit borta från jobbet och borde/behöver jobba ikapp har jag inte möjlighet att sitta kvar hela kvällarna då jag har lika mycket träning som ska hinnas med på dagarna oavsett om jag har varit ledig från jobbet eller ej. Det är väl enda gången jag upplever träningen som ett stressmoment, när man känner att man går ut och tränar med dåligt samvete för man känner att man borde gjort något annat och borde varit ögon annanstans. Samtidigt vet jag att om jag istället struntar i träningen och jobbar istället blir jag minst lika stressad för det och även då får samma känsla av att jag borde vara någon annanstans. I sådana lägen vill man kunna klona sig och vara löpar-Jossan och kontors-jossan på samma gång.
Men eftersom det inte går har jag istället intagit skepnaden av duracellkanin och levt med en snittpuls nära tröskeln dygnet runt sedan i onsdags.
Men det är ju självvalt, jag har ju tagit ledigt för roliga saker och då får man bita ihop och tänka på varför det är som det är och hur härlig belöningen för all stress faktiskt är.

För veckan avslutades med att jag tillsammans med damklubben åkte iväg till Bjertorp slott där vårt årsmöte skulle äga rum men där vi i första hand skulle njuta av varandras sällskap, slottsvandring, en femrätters middag och en övernattning i slottets härligt inredda hotellrum där alla rum har en egen individuell design.
Där insåg jag att det minsann varit värt de senaste dagarnas stress för så mycket god mat, så härlig miljö och så många roliga och intressanta samtal med fina människor har jag sällan varit med om. Tiden flög iväg och trots att det var fredag, en dag då hela veckans trötthet brukar göra sig påmind och ögonlocken brukar börja bli tunga redan efter första resan i På Spåret, var klockan närmare 01,00 innan jag med förvåning tittade på klockan och insåg att det var dags att gå och lägga sig.
Efter några timmars sömn pep väckarklockan vid 07,00 och jag smög upp så tyst jag kunde för att inte väcka min rumskamrat Malin, snörande på mig löparskorna och attackerade löpbandet i det nybyggda slottsgymmet. Som ni vet älskar jag inte löpband men då jag inte hade hunnit kolla in omgivningarna och hade begränsat med tid och därmed absolut inte hade marginal att springa fel och riskera att missa årsmötet kändes bandet som en bra lösning. Den här gången var det dock inte så drygt som det brukar vara för alldeles ensam på gymmet fick jag välja tv-kanal och lyckan var total när det visade sig att en textad repris av uppdrag gransknings omtalade program om doping visades. Någon tid för tv tittande hade ju inte funnits tidigare i veckan och då det kändes som om jag var den enda i landet som inte sett denna omtalade sändning blev det perfekt att ägna min timme på bandet åt att vara djupt fokuserad på blodvärden och bortförklaringar samtidigt som 15 halvsnabba kilometer med fartökningar passerade utan att jag knappt märkte det mer än möjligen av svettdropparna som ibland skymde sikten.
Vad jag tycker om dokumentären och vad jag tror om dopingens förekommande låter jag vara osagt och lämnar åt andra förståsigpåare, konstaterar bara att det var ett intressant reportage som räddade mig från löpbandsdöden denna morgon.
En sen, rejäl frukost och ett årsmöte senare begav vi oss hemåt igen och knappt hann jag hem innan det var dags att fortsätta livet som duracellkanin genom att förbereda inför det kombinerade födelsedagskalas/inflyttningsfest som vi arrangerade på lördagskvällen.
Handla mat, laga mat, köpa present, städa, vara social, komma i säng för sent - ja ni vet hur det är, roligt roligt men också stressigt stressigt.

Men nu har duracellkaninen lämnat vårt hem, lugnet har lagt sig och det är istället en avkopplad soffpotatis som ligger framför tv:n och inte planerar resa sig förrän segraren passerat linjen i Mora.
Hoppas innerligt att det inte blir någon ny rekordtid i år för 3,38 innebär på tok för lite tid för mig för blåbärssoppa och återhämtning innan en ny vecka ska ta vid...