fredag 15 mars 2013

Naturens bakslag

Jodå, mina nya Nikeskor var precis så fantastiska som man hade kunnat föreställa sig. Den nya sortens material som skon är tillverkad av gör att den känns som en strumpa mot ovansidan av foten och är tunt, elastiskt och framförallt gör det att hela skon känns liten och nätt. Jag hatar när skor är tillverkad i tjockt material som gör att det känns som om mina storlek 38 är ett par 45:or och där fötterna ser ut, och känns, som Musse Pigg fötter. Då är alla förutsättningar till härlig löpkänsla raderade och det känns som om man dunsar fram likt en överviktig elefant på cirkus snarare än flyger fram likt en antilop på savannen.
Invigde skorna på mitt snabbdistanspass i tisdags och om det var bra form, det strålande vårvädret eller de nya skorna som gjorde susen låter jag vara osagt, men ett personligt rekord min testfemma blev det. Det var en mäkta glad och nöjd Jossan som kröp till kojs på tisdagskvällen efter att ha firat denna bragd genom att gå ifrån mina principer om att bara äta godis på helgen och istället njutit av den Tobleronemix som min fina Jonne så snällt tagit med sig hem efter helgens resa till Tyskland. (Godis man får i present räknas väl inte?)
Låg i min säng och drömde om alla fina pass jag nu skulle få för att toppa formen inför Venloop nästa helg och innan jag somnade hann jag visualisera hur jag genomförde fredagens planerade styrkeintervaller i tunna kläder i vårsolen efter den planerade sovmorgonen på min jobblediga förmiddag, hur lördagens långpass sprangs utmed den fina rundan vid sjön i skogen och hur söndagens vilodag spenderade i en stol på altanen där jag skulle njuta av vårsolen i lä.
Med detta i huvudet och träningsperset i benen somnade jag gott bara för att vakna på onsdagsmorgonen och få alla drömmar krossade.
Det hade snöat under natten.
Och det hade inte snöat lite heller.

Med 15cm nysnö på gatorna och 16 minusgrader på termometern var det inte annat att göra än att stoppa in de fina, nya, snabba skorna längst in i skoskåpet och återigen plocka fram klumpeduns skorna för onsdagens morgonpass.
De tunna, snygga löparkläderna jag planerat att ha på mig fick bytas mot underställ, hummervantar och urblekt, söndertvättad vintertröja och den planerade fina distansrundan i bra fart förbyttes till ett långsamt lufsande och pulsande genom Gislaveds alla oskottade gator. För det var tydligen inte bara jag som ställt in snöskyffeln i garaget, även varenda plogbil i kommunen verkade ha ställts in för sommarförvaring. Inte en enda väg jag hittade som var skottad så frustrerad, ilsken och besviken löpartjej fick trängas och slira runt på cykelvägarna tillsammans med stressade och arga cyklister som genom snön försökte ta sig till jobbet utan att slå ihjäl sig i halkan och utan att komma för sent till jobbet.
Usch, tillbaka på ruta ett igen. Vet inte om jag ska tycka att de här två veckorna med träning på fin barmark var bra att få eftersom de i alla fall gav mig några bra pass och ett litet hopp om att formen och farten faktiskt finns där. Eller om jag ska tycka att det var synd att få de där fina passen, för nu känns det plötsligt ännu jobbigare och tristare att återigen pulsa runt i snö och halka när man blivit påmind om hur fint, kul och underbart löpning på barmark i solsken kan vara.

Nu har jag just avslutat det där fredagspasset på min lediga förmiddag, men på ett helt annat sätt än planerat. Istället för den sovmorgon och det fina passet i solen som jag drömt om blev det en tidig morgon för att hänga på låset när gymmet öppnade för att garanterat få tillgång till ett löpband innan någon annan löpsugen människa tingat det och pajat min planering. Passet blev förvisso bra, 20km styrkeintervaller med 8*3min + 3*2min i 3,30 fart var en bra genomkörare även om jag hade föredragit att pressa dem ute och därmed fått ett bättre mått på min form än på ett band där man aldrig vet hur bra kalibrerad farten är. (3,30 kanske var 4,00 - vad vet jag?)
Klockan är bara tio, träningen är avklarad, kaffet urdrucket och ett blogginlägg snart färdigskrivet.
Nog känns det allt lite patetiskt, som att jag inte har ett liv, men jag vet inte riktigt vad jag nu ska göra med de timmar som återstår av min lediga förmiddag.
Jag hade tänkt vila, men jag är alldeles för uppe i varv för det.
Jag hade kunnat städa, men hur kul är det egentligen.
Jag hade kunnat skotta snö, men ärligt talat vill jag inte vara i närheten av den där vita sörjan.
Jag hade kunnat kolla på tv eller läsa en bok, men det har jag inte ro till.

Nä, det får nog bli till att gå till jobbet helt enkelt.
Goodbye väl utnyttjade (!) lediga lyxförmiddag - hello inkomstdeklarationer och årsredovisningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar