söndag 30 december 2012

Jossans årskrönika 2012

Januari:
Ett fantastiskt träningsläger på PlayItas avklaras i perfekt löparväder, på en perfekt anläggning med underbara löprundor, fint boende och bra mat. En rolig och givande träningsvecka som gav mig riktigt bra träningspass i sällskap med sporrande träningskompisar och framförallt fick jag med mig tändvätska och motivation inför stundande säsong.  

Februari:
Europacupen i Terränglöpning avgörs i Castellion. Min första resa tillsammans med de nya klubbkamraterna i Hässelby där vi fick gott om tid att lära känna varandra efter att ha tillbringat ett extra dygn på flygplatsen i Amsterdam och några extra timmar i Paris på grund av inställda flyg. Bästa formen av teambuilding där vi fick hjälpas åt att köa för nya flygbiljetter, fixa tandborstar, boka hotellrum och jaga nya löparkläder.
Väl på plats gick tävlingen inget vidare för laget men personligen gjorde jag i mina ögon ett lopp långt över förväntan och åkte därför ändå hem med positiva vibbar.

Mars:
Springer säsongens allra bästa race på Haag halvmarathon där jag oväntat krossar perset med över 1,5 minut och springer in på tiden 1,16,52. Sprang med en känsla i kroppen jag aldrig tidigare upplevt där jag kände mig outtröttlig, oövervinnerlig och nästan oberörd trots den nya höga farten. Förväntningarna inför 2012 steg markant, känner mig vid den här tidpunkten oslagbar och starkare än någonsin.

April:
Terräng SM avgörs i Linköping. Jag utmanar mig själv genom att våga ställa upp på båda distanserna trots att jag vet att jag är svag i terrängen och trots att jag vet att jag kommer att placera mig långt bak i resultatlistan men springer ändå med glädje då allt som har med löpning att göra just nu känns fantastiskt. När man är stark är allting roligt, belönas med ett lagbrons på 4000m.
Jag och Hanna Bartholomew på terräng SM.
En bronspeng för mig och Hässelbys andralag, en individuell bronspeng för Hanna
och en guldmedalj för Hässelbys förstalag.
All anledning för oss att se nöjda ut!
Maj:
Floppar totalt på Göteborgsvarvet genom en sjätte plats på SM och en tid mer än tre minuter sämre än i Haag. Inför start kunde jag efter succén i Haag inte annat än hoppas/sikta på min första individuella SM-medalj, men något går snett. Jag kräks efter halva loppet och har inget minne av hur jag tog mig de sista kilometerna till målet. Väl framme kollapsar jag och får ligga i sjukvårdstältet med dropp istället för att fira en lyckad prestation.
Fruktansvärt tungt och en oerhörd besvikelse.

Juni:
Hinner inte sörja särskilt länge efter Varvet innan jag ställer om för fullt fokus mot maraton SM i Stockholm där en klar chans till revenge väntade. Åker till sommarstugan i Falkenberg helgen innan loppet för att ladda i lugn och ro i min absoluta favoritmiljö. Laddningen blir till en urladdning när jag drar på mig magsjuka och istället för bra träning och uppladdning ligger febrig och kräks hela helgen. Dröjer ända fram till torsdagen, två dagar innan loppet, innan jag kan äta igen och jag ger såklart upp hoppet om en topplacering men bestämmer mig ändå för att försöka. Startar loppet i min vanliga utgångsfart men näringsbristen efter magsjukan i kombination med den extrema kylan gör att jag vid 35km krampar i hela kroppen och inte längre kan ta mig framåt. Brytbuss till målet och två uppsvullna, röd/blå vader med blödningar som inte släpper förrän två veckor efter loppet blir belöningen för min dumhet och dumdristiga envishet.
Ännu en enorm besvikelse och det känns som om säsongen är slut när mina två chanser att nå min stora målsättning, att ta en individuell SM medalj, har gått i stöpet inom loppet av tre veckor. Hur går man vidare?

Juli:
Springer jubileumsmaran som hare åt min lillebror och känner mig i kanonform, att springa tillsammans med honom och bara ha roligt hela loppet var en fantastisk motivationshöjare och ett sätt för mig att hitta glädjen i löpningen igen efter de tunga bakslagen på SM tävlingarna. Det ger mig en enorm glädjeboost och tävlingssuget till Etape Bornholm blir enormt så när jag åker till Bornholm är jag förvisso osäker på min form men taggad till tusen för att ha roligt med tävlingar i en hel vecka!
Persar redan första dagen med att för första gången gå SUB36 på milen och efter det flyter resten av loppen på av bara farten vilket resulterar i det ena bra racet efter det andra och efter 5 dagars tävlande står jag på pallens tredje plats. Jag är tillbaka!

Med bröderna inför ett av årets roligaste, om än inte snabbaste, lopp.

Jag och Hammarbys Charlotte Karlsson gjorde vad vi kunde för att visa
danskarna i Bornholm vad vi svenskar går för.
Slutade med tredje plats för mig och fjärde plats för Charlotte.
Augusti:
Friidrotts SM, 5000m och 10 000m. Har inga förväntningar på ramskjutna placeringar men målsättningen är att slå pers på båda distanserna och när helgen är slut och jag far hemåt med tåget har jag just det med mig i bagaget – 17,18,99 och 35,38,45. Nöjd och glad över att formen verkar hålla i sig börjar jag blicka framåt mot Berlin där den verkliga revengen efter Stockholm maraton ska komma, där jag ska få ett nytt pers även på maraton och där jag ska visa för mig själv att floppen i Stockholm var en engångsföreteelse. Projekt hårdträning och formtoppning inleds. 

September:
Berlin maraton. 17e plats, 2,49,53. Nä, inte alls vad jag förväntat mig när jag ställde mig på startlinjen full av självförtroende med massa bra träning i ryggen med superlätta långpass på 40km och fina personliga rekord på alla kortare distanser som visar att även farten finns där. Jag vet att jag kan persa även på min specialdistans, jag vet att jag är bättre än förra året och drömmen om att slå Smålandsrekordet på 2,42 känns väldigt realistiskt.
Men ändå går det inte. Kramp i magen /mellangärdet efter 25km förstör loppet och jag får nöja mig med att plåga mig i mål på en halvtaskig tid. Ännu en besvikelse.

Oktober:
Träning, träning och träning efter att ha beslutat mig för att ge maran en chans till i år genom en start i Florens maraton. Vet fortfarande att jag har bra marathontider i mig, tänker att kramperna i Berlin var en tillfällighet och att utan dem persar jag lätt i Florens.
Men för var dag som går blir kramperna värre. Distanspassen funkar helt enligt plan men kvalitetspass efter kvalitetspass måste jag plåga mig igenom med smärta och obehag och tiderna är långt ifrån min normala nivå. Motivationen sviker när jag får slita varje dag, känner mig seg och trött då säsongen som egentligen skulle vara slut förlängs med 6 veckor och jag börjar undra varför jag ens håller på med löpning. Försakanden som jag gladeligen gör vanligtvis för att satsa maximalt känns plötsligt som uppoffringar och jag önskar mig ett vanligt liv. Finner ingen glädje i att springa men tvingar mig ändå ut på alla pass, helt enligt plan. Men för varje misslyckat pass växer paniken inför maran, självförtroendet sjunker och allt känns ännu tyngre. För varje lyckat pass tänds istället hoppet, nu vänder det men kan fortfarande inte besluta om jag ska starta eller inte.

November:
Åker till Florens och har beslutat mig för att springa, men känner mer en längtan över att få det överstökat än längtan efter racet. Väl på plats tänds dock en liten gnutta glädje, på sportmässan dagen innan lopp dras jag med i stämningen och börjar längta och när jag står på startlinjen känns allt som vanligt, även om jag i bakhuvudet såklart vet att så inte är fallet.
Väcks smärtsamt ur min dröm redan efter 5km när kramperna i mellangärdet börjar och sedan är det ett krig mellan huvudet och kroppen hela vägen in i mål. Huvudet vägrar att bryta, medan min kropp inte alls vill springa marathon. Jag tar mig i alla fall i mål på 8e plats med min sämsta maratid på tre år, 2,54,30, men är ändå på något sätt stolt, glad och nöjd att jag i alla fall försökte och att jag klarade att genomföra loppet

December:
Nästan direkt efter Florens återvänder glädjen i löpningen igen, även om kroppen fortfarande helst inte ville vara med. Som om en sten lyftes från mina axlar när pressen över en stundande tävling försvann och jag inte längre behövde gräva ner mig för ett misslyckat träningspass eller stirra mig blind på klockan när jag sprang. Tränaren ger mig två veckor där jag får springa hur långt jag vill, när jag vill och hur fort jag vill och från att ha trott att detta skulle resultera i att jag mest låg på soffan blev det istället en hel massa pass för nu var det ju plötsligt kul igen. Njöt av att springa i den fart som kändes bra för dagen, att kunna njuta av omgivningarna och inte känna några måsten. Sov en extra timme på morgonen om jag kände för det, käkade en extra bulle till kaffet om jag var sugen och gjorde saker som jag aldrig hinner göra annars när två träningspass och jobb ska hinnas med var dag.
Och nu är jag återigen tillbaka i träning och sugen på att satsa.
Löpning innebär glädje, magen mår bättre för var dag av medicinering, jag längtar till passen och njuter av att återigen fylla mina dagar och mina tankar med löpning. Börjar försiktigt blicka framåt och fundera på vad 2013 kan ha att erbjuda, fnula på nya målsättningar och längta efter att åter få stå på startlinjen och känna mig stark och i toppform. Inleder det nya året med ett träningsläger på Kanarieöarna där jag hoppas på det slutliga kvittot att min kropp återigen är redo för hård kvalitetsträning samtidigt som jag ska njuta av härliga distansrundor i solen på snöfria vägar.

2013, här kommer jag!
Ser fram emot soliga tävlingar i korta shorts, tävlingslinne
och kanonform under 2013!
 

torsdag 27 december 2012

Softish mellandagar

Då var julen slut för den här gången och i år får julen bra betyg, trots att jag normalt sett inte är någon julälskare. Ser vanligtvis bara stressen över allt som måste fixas, känner det dåliga samvetet över att inte räcka till för att träffa alla som borde träffas och pressad över att allt ska vara på ett visst sätt. Men i år har jag känt annorlunda och det har verkligen bara varit mysigt, trevligt och rofyllt - troligen just för att helgen innehållit lite extra dagar då den inleddes med lördag och söndag innan julafton och man därmed fick tid att fixa i lugn och ro och tid att varva ner innan helgen kom. Underbart.

Det värsta är att tiden går så fort när man har roligt. Julafton har jag ju skrivit om i tidigare inlägg, juldagen spenderades i samma anda fast den här gången hos mamma tillsammans med hela familjen, sällskapsspel och god julmat lite annorlunda mot den traditionella maten. På mamma och Esas julbord dök det b la upp en marockansk apelsinsallad, en spenatpaj och givetvis höjdpunkten - Esas supergoda kålrotlåda som jag längtat efter sedan förra julen.
Sedan följde annandagen där släkten byttes mot ett helt gäng hemvändande vänner från olika delar av landet som alla var hemma hos sina familjer över jul och tog sig tid att även besöka oss.
Älskar att få ha folk hemma, att få fixa med mat och att få vara värd och anstränga mig för att få alla att trivas. Tyvärr finns det alltför sällan tid till detta, men kanske njuter jag därför desto mer när det väl blir av!

När man inte har ett jobb som ska skötas har man ju dessutom massor med tid att utöver alla roligheter även få in massor med träning utan att ens behöva stressa eller pussla.
Jag känner klara förbättringar i min mage/rygg för var dag och jag har så smått börjat smyga in lite kvalitet i de annars så distansfyllda träningsveckorna och det märks tydligt att min kropp klarar hårdare och hårdare träning för var dags medicinering.
Idag var det därför dags för ett litet test, intervaller har funkat okej en tid, nu skulle jag försöka köra lite snabbdistans och se vad min mage tyckte om det.
Löpbandshatare som jag är, och ännu mer löpbandshatare som min tränare är, kom vi ändå överens om att det idag var läge att köra inomhus - dels för att lättare kunna avbryta om magen inte ville vara med, dels för att slippa riskera att bryta benen på blankisen ute.
Avklarade 5000m i 3,36 fart följt av 2000m i 3,30 fart och magen/ryggen kändes precis som vanligt! Vilken julklapp, hoppas innerligt att det håller i sig!

Efter en timmes kompletterande styrketräning på gymmet är det nu dags att attackera butikernas mellandagsrea och därefter kika lite på vår nya lägenhet. Underbart att veta att det trots alla aktiviteter ändå kommer att finnas gott om tid kvar på dygnet för att ge sig ut och slira på isiga vägar på kvällens distanspass utan att behöva försaka något annat.
Älskar ledigheten och den extra tiden det innebär och säger tack till Jesus för att du är född.

Hoppas även ni därute har möjlighet att vara lediga och njuta av allt vad det innebär!

måndag 24 december 2012

Jul, jul strålande jul

Julafton börjar närma sig sitt slut och som vanligt förundras man över hur fort denna dag försvinner förbi. Efter alla förberedelser skulle man vilja pausa tiden en stund för att dra ut på det hela, men då det ju är en omöjlighet får jag nöja mig med att summera dagen och vara glad att jag fått lägga min tjugonionde lyckade julafton till handlingarna.

Dagen har varit fantastiskt mysig. Inleddes med en julfrukost tillsammans med min storebror och familj, dock utan min fina J som traditionsenligt gav sig iväg i arla morgonstund för rådjursjakt med sina kompisar.
Jag ägnade morgonen åt att göra vad jag kunde för att trissa upp lilla brorsonen Hugo att förstå hur spännande det är med julklappar och att tomten ska komma. Men trots att jag både skakade och petade på paketen ville han hellre leka med sitt gosedjur och titta på fåglar genom fönstret och förstod inte alls varför faster var så uppspelt och konstig.

Efter en stunds busande var det dags för mig att ta på löparskorna och bege mig iväg mot jullunchen hos Jonnes mormor och morfar. För att spara tid var det bestämt att jag skulle springa dit och Jonne ansluta direkt från jakten. Då det hade snöat ungefär 15cm under natten och vägarna på den redan tunga, backiga vägen till jullunchen var dåligt skottade blev det ett ganska tufft pass. Som tur var visade sig min kropp från sin allra bästa sida så trots detta blev det en fin runda där jag njöt hela vägen och som grädde på moset efter 20km avslutades med att svärmorfar mötte mig i dörren och informerade mig om att bastun var precis lagom uppvärmd för frusen löperska. Det kallar jag lyx.

Sedan följde det traditionsenliga firandet med dopp i grytan och tupplur framför Kalle Anka innan det var dags att återvända hem (i bil den här gången) för att fortsätta firandet tillsammans med mina syskon, svägerska, syskonbarn och pappa.
För första gången på många år hade vi en tomte som delade ut klapparna då vi tyckte att det var dags för Hugo att stifta bekantskap med den röda, skäggiga gubben.
Lillebror fick äran att gå ut och "köpa tidningen" och det var en något konfunderad och reserverad, dock inte särskilt rädd, Hugo som välkomnade tomten och hans paket.
Som vuxen bryr man sig ju inte särskilt mycket om vad som finns i paketen (även om jag såklart är grymt tacksam för de fina hårprodukter, böcker och rosa Sony- hörlurar som fanns i mina paket) så höjdpunkten var helt klart när Hugge öppnade paketet med en Barbaskön i modell större. Oslagbart när han blir helt till sig och inte vet hur han ska bete sig och ömsom skrattar, ömsom viftar okontrollerat med armarna, hoppar och tjuter av glädje innan han efter en stund spontant går fram och kramar Barbaskön.
Äkta glädje, julen är verkligen barnens högtid!

Efter ett par omgångar sällskapsspel och några knäck för mycket i magen är det nu dax för sängen så man kan ladda om inför ännu en julafton imorgon - fördelen för oss med skilda föräldrar som får dubbelt av det roliga.

Hoppas ni alla har en fin jul!



lördag 22 december 2012

Dan, före dan, före dopparedan...

En dag som inleddes med distanspass tillsammans med lillebror i vackert vinterväder. Vi valde en vacker, om än backig runda, ute på landet och det var som alltid lika underbart när man kommer utanför stan och får springa utan en bil, utan en människa i sikte. Man får verkligen total lugn, ro och tid att tänka eller som idag, tid att prata ikapp med en lillebror man inte träffar alltför ofta.
Efter två backiga, kalla men trevliga mil valde lillebror att vända hemåt. Själv valde jag att ge mina obefintliga rump- och lårmuskler en liten julklapp och sprang därför de avslutande 12km på en ännu backigare runda - har man bestämt sig för att bygga muskler så har man. När 32km hade gått och jag var lagom mör i benen, självklart efter backarna men kanske framförallt för att jag var totalt stelfrusen efter att inte ha klätt mig ordentligt, fick det vara nog även för mig och jag vände hemåt. Väl hemma belönade jag mig själv med en 30min lång och varm dusch och för att höja julstämningen bytte jag återhämtningsmellisen mot en näve knäck och en varm mugg glögg. Julmys på hög nivå.

Därefter var det dags att ge sig ut i butikerna för att inhandla julmaten till julaftonens kalas. Trodde jag var smart som väntat in i det sista med förhoppningen att den värsta hysterin med folk på Ica skulle lagt sig. Jag hade rätt, det var ganska glest i butiken denna dag. Tyvärr inte bara glest på folk utan även glest på mat.
Jag höll mig lugn när den färska brysselkålen fick bytas mot fryst, när svagdrickan kommer att få ransoneras då det endast fanns fem 33cl flaskor att tillgå och när det fina julgransglittret fick ersättas med sådant där fult glitter man fick ha i håret på dagis när man var tärna
Men när jag insåg att det inte fanns en enda julskinka i butiken började det bli jobbigt, riktigt jobbigt, för inte blir det väl jul utan julskinka?! Paniken började sprida sig och jag såg framför mig en eftermiddag jagandes skinka runt halva Småland, alternativt en eftermiddag där jag själv skulle behöva hitta lämplig gris att stympa.
Går fram till charken för att handla pate när jag kommer på att i charken säljer de ju även färdigskivad skinka. Färdigskivad julskinka torde ju komma från en hel julskinka och min fantastiska skutledningsförmåga leder då alltså fram till att någonstans där bakom disken måste alltså en hel julskinka ligga och lura. Så jag frågar helt enkelt om man istället för skivad skinka per hekto kan få köpa deras hela skinka? Det får man såklart, även om jag av blicken att döma troligen var den första för dagen som kommit på den iden. Medan de väger upp skinkan hör jag hur de börjar diskutera om de ska ge någon rabatt om man köper så mycket. Först då slår det mig att det kanske hade varit smart att fråga om priset först, inser att en färdigkokt, färdiggriljerad skinka som är avsedd att säljas i skivor per hekto förmodligen har ett rätt saftigt kilopris.
Men ärligt talat, två dagar innan julafton, med det sista i butiken som liknar en grisrumpa hade de ett rätt bra förhandlingsläge, de visste att jag skulle betala vad som helst.
Så i år äts vår julskinka, förmodligen Sveriges dyraste sådan, med andakt. Den som planerar att lämna svålen, peta bort griljeringen eller skära bort kanten göra sig icke besvär att ens komma hit.

Med kylen full av (dyr) julmat, for vi sedan vidare i jakten på julstämning och avnjöt den årliga julkonserten i Båraryds kyrka som alltid är lika bra och alltid avslutas med alla tiders bästa julsång, O Helga natt. Precis som det ska vara på julen, man ska inte ändra på något, allt ska följa traditionen.
Så när vi väl kommit in i stämningen kunde vi ju inte annat än att avsluta kvällen med att klä granen, hugga in på julskinkan, äta lite julgröt (som egentligen ingen av oss gillar, men ska man ha julstämning får man bita ihop), slå in lite julklappar och lyssna på julmusik.

Jodå, det blir nog jul i år också.



torsdag 20 december 2012

Vissa har små, andra lite större problem...

Efter att ha låtit två kiropraktorer, en naprapat, en massör, en sjukgymnast och en läkare titta på min rygg och min mage utan att kunna hjälpa mig att bli av med de problem som förstörde både Berlin och Florens maraton var det igår dags för att ge ytterligare en läkare chansen.
En gastroskopi skulle genomföras, en inte alltför trevlig undersökning som går ut på att man sväljer en slang med en kamera som läkaren kör runt med i magen och tarmarna samtidigt som de ser bilder inifrån magen på en tv-skärm. När man sväljer slangen hulkar man och klöks och under hela undersökningen trycks en massa luft upp och låt oss säga så här, allt man har lärt sig om hur man beter sig bland folk sätts ur spel när man ligger där på britsen och okontrollerat rapar och dreglar samtidigt som tårarna rinner.
Lägg till att det dessutom är ganska obehagligt att känna hur den där kameran vandrar inombords, att det gör lite småont hela tiden och att du i din misär är omringad av tre personer som på nära håll ser dig i ditt sämsta skick så har ni hur underbar min onsdagsförmiddag var igår. Inte så kul.
Vad som dock var positivt var att undersökningen var över på bara några minuter och vad som var ännu mer positivt var att undersökningen faktiskt visade en hel del saker som inte var bra i min mage. Positivt? Kan man ju fråga sig, det är väl inte positivt att vara sjuk?
Men efter alla undersökningar, efter alla problem jag har haft och med tanke på hur dåligt jag har mått känns det som en lättnad att någon faktiskt har hittat ett konkret fel som dessutom enkelt kan behandlas. Måhända att jag får äta medicin varje dag resten av mitt liv, men det är ju en baggis att peta i sig ett piller till frukost om det innebär att man får må bra! Tänk om alla sjukdomar var så enkla att bota, ett litet piller bara, så vore allt ur världen.

För alla sjukdomar är inte så enkla.
Igår var jag och mina ”löpargubbar” ute och käkade tillsammans. Mina ”löpargubbar” är de herrar som jag brukade springa tillsammans med minst en gång i veckan fram till för ett par år sedan, samma herrar som fick mig att börja springa och som har lärt mig allt jag kan om löpning. På sista tiden har det inte blivit så mycket gemensam löpning då gruppen inte har varit intakt, en av herrarna har drabbats av cancer, denna onödiga hemska skitsjukdom.
Men i förra veckan fick vi alla ett underbart besked, vår vän har efter en intensiv och obehaglig behandling äntligen blivit fri från sin sjukdom. Att kriga sig igenom en tuff behandling, att gå segrande ur behandlingen och att ha vunnit över denna skitsjukdom är en större seger än någon löptävling i värden och värt mer än vilket personligt rekord eller ens världsrekord som helst. Självklart måste detta firas ordentligt varför vi alla samlades för att äta och prata gamla tävlings- och träningsminnen i väntan på att vår vän ska vara så stark att vi kan fira på riktigt med en gemensam löprunda.
Jag blev alldeles varm av glädje över att se hur stark, hur pigg och hur livsglad vår vän var efter avklarad behandling och hur han verkade uppskatta och njuta av livet och vara full av framtidsplaner.
Jag tror att när man drabbas av något sådant får man en tankeställare och när man tagit sig igenom det ser man livet på ett annat sätt, med annat perspektiv, när man inser hur snabbt allt kan förändras. Jag är tacksam att jag än så länge sluppit att vara där själv, tacksam att mina problem kan lösas med ett litet piller och inte genom en evighetslång behandling med livshotande utgång, men väljer att genom min löparvän och andra nära som har varit sjuka istället ta deras svårigheter som ett uppvaknande om att livet är skört, att man ska vara tacksam för var dag man får och att uppskatta var dag man själv och alla i ens närhet får finnas hos oss. Det är inte en självklarhet och man kan inte påminna sig själv nog många gånger.

Steppe, jag väntar vid lyktstolpen redo att bli frånsprungen närhelst du vill.
Välkommen tillbaka!

söndag 16 december 2012

Julefrid?

Den bra inledningen på helgen fortsatte i liknande stil med massor med bra och rolig träning som härlig längdskidåkning igår följt av grym intervallstege och tung styrketräning idag. Utöver det har julklappar handlats, hemmet fixats och det har även funnits tid till allmänt slappande med bokläsning, filmtittande och långfrukost med tillhörande frågesport ur lokaltidningen samtidigt som man sippar på den tredje koppen kaffe.

Som peaken på allt mys fick min fina J idag för sig att eftersom inte det snöslaskiga vädret bjuder på någon julstämning får vi fixa det själva och bestämde att vi skulle baka julgodis.
Att baka julgodis är inget jag brukar vilja ägna mig åt då jag tycker att det är betydligt godare med köpt, fabrikstillverkat godis än seg kola och stenhård knäck, men jag kan absolut hålla med om att julbaket har en hög mysfaktor och att det är ett bra sätt att komma i stämning. Så jag gav med mig.

Vi grävde fram godiskokboken som har följt med sedan jag var liten, en mycket pedagogisk bok från början av åttiotalet med recept anpassade för barn i femårsåldern. Boken innehåller därmed inte bara recept i extra stor textad stil utan även tecknade bilder om hur man ska gå till väga vid baket och tydliga instruktioner både om att akta sig för den varma smeten och om hur man ska diska sin gryta på bästa sätt när baket är klart.
Förutsättningarna för ett lyckat bak var således ganska goda då jag anser mig ha både en intelligensnivå och kokkunskaper som väl överstiger en femårings.

Min man pep iväg till affären och som det kan bli när han ska handla kommer inte alltid riktigt det man bett om med hem i kassen. Blockchokladen blev således till Marabou mjölkchoklad ("det är ju godare") och istället för vispgrädde blev det någon form av matlagningsgrädde ("den stod närmast").
Plötsligt kändes det hela väldigt spännande, stelnar verkligen knäcken med 15% grädde?
Tröstade mig med att vi ju egentligen inte bryr oss om det blir ätbart eller ej, det var ju mysfaktorn i själva bakandet som var det väsentliga. Så jag gjorde ingen stor grej av fadäsen utan tände juleljusen, satte igång jul-spellistan på Spotify och hällde julmust i glasen. Sedan var vi redo att inleda bakandet av daim, fudge och knäck.

Och visst var det mysigt till en början när man stod där och lyssnade på musiken och läste recepten tillsammans, och visst smakade det gott när allt några timmar senare väl var klart. Men den långa vägen till det färdiga godiset liknade mer pappa Rudolf i Sunes jul när han vandaliserar hela köket vid knäckbaket än Leilas jul där hon full av harmoni och julstämning fnular ihop den ena godsaken efter den andra medan brasan sprakar och hon nynnar på en julsång.
För inte är det särskilt fridfullt när brandlarmet går och det bolmar svart tjock rök ur micron där man glömt kvar chokladen som skulle smältas och man får gräva fram en förkolnad chokladklump istället för en krämig sås att hälla över daimen. (tur att min J köpt två chokladkakor)
Och jag tror nästan att ni alla kan känna igen er i den allmänna hysteri som utbryter när knäcken ska hällas i formarna. Man skyndar sig så pulsen stiger likt ett intervallpass för att smeten inte ska stelna i skålen, men när pulsen närmar sig 180 tappar man den precision som krävs för att träffa den 0,5 cm "stora" formen och lyckas istället välta den. Försöker man resa en vält form välter man såklart även nästa genom luftdraget av sin rörelse eller genom att man droppar knäcksmet även på dem och det slutar med att 8 av tio knäckformar ligger och badar i smeten. Om man mot förmodan faktiskt lyckas hålla stressnivån i styr och därmed formarna stående har man uppenbart inte varit tillräckligt snabb vilket innebär att ju längre ner i botten av grytan man kommer, desto tjockare är smeten. Till slut är den så trådig och seg att det är näst intill omöjligt att ens få loss den, än mindre att klicka ut den och den fastnar i precis allt. På skeden, på handen, i grytan, på bordet, på plåten, på diskborsten och till slut står man där som pappa Rudolf, kanske inte med nedrivna tapeter och söndrigt golv, men väl med sönderbrända fingrar och oanvändbara husgeråd.

Julefriden är här.
Den mycket pedagogiska kokboken.
Notera de fina bilderna och den stora texten, hur skulle något kunna gå fel?
 


Slutresultatet, tro det eller ej, men faktiskt riktigt gott!
 

fredag 14 december 2012

"Nu blir det fredagsmys..."

Det är då fanken att man har så mycket myror i brallan att man aldrig kan sitta still till nagellacket torkar. De som nyss var så fina ser plötsligt ut som skrutt och allt jobb var förgäves. Crap.

För övrigt finns det inte så mycket att klaga på just nu.
För det första är det helg, vilket bara det höjer livskvaliteten något. Känns i hela kroppen när det är fredag, veckans bästa dag.
För det andra har jag bara jobbat halva dagen och istället ägnat eftermiddagen åt att springa långpass i ett riktigt vackert vinterlandskap, i solsken, med helt okej temperatur och på riktigt bra underlag! Sådana här dagar förbannar inte ens vinterhatande jag snön, bara förundras över att det ska vara så himla svårt för kommunen att hålla vägarna i stan rena när bönderna kan hålla samtliga landsvägar i kanonskick. Synd att möjligheten till att ge sig ut på landet begränsas till de gånger man kan träna i dagsljus, men desto ljuvligare dagar som denna när möjligheten erbjuds!
För det tredje har jag hunnit fixa både fötter (behövligt med tanke på hur de misshandlas i löparskor dagarna i ända) och naglarna. (med mindre lyckat resultat)
Nu bär det av för födelsedagskalas hos morsan med sambo som båda fyller år. Lite fegt det där med att fylla år dagarna efter varandra tycker jag, borde inte vara tillåtet. Framförallt borde det inte vara tillåtet att slå ihop kalasen, vi blir ju blåsta på ett firande liksom.
Men, men, får väl äta desto mer tårta ikväll då...

Trevlig helg alla!

onsdag 12 december 2012

Vuxen

Insåg häromdagen att jag börjar bli gammal. Eller kanske inte gammal, men i alla fall ganska vuxen. Känns lite läskigt vilket egentligen är rätt konstigt, känns inte som om det var så länge sedan jag var typ 17år och gjorde allt jag kunde för att övertyga världen om hur vuxen jag var, nåde den som påstod något annat. Nu när jag så långt det bara går vill förneka min vuxenhet är det plötsligt omvänt och omöjligt att komma undan. Jag närmar mig 30.

Detta blev väldigt påtagligt när jag häromdagen tittade igenom startlistan på Tromsö Midnight Sun marathon som jag ska springa som en kul grej tillsammans med vänner och familj på midsommarafton nästa år. Jag skulle egentligen bara se så att min anmälan hade gått igenom och att jag var med i listan men när det efter mitt namn stod att jag tillhörde ålderskategori 30-39, började jag genast fila på ett mail till tävlingsledningen för att korrigera detta fel. Just när jag skulle trycka på ”send” insåg jag något hemskt, det var inte fel. I juni nästa år har jag precis hunnit fylla trettio. Jag blev helt förlamad av insikten att jag alltså numera inte en person som står med i startlistan som ung och frisk elitlöpare som liksom bara är med i den riktiga tävlingen utan indelning i någon ålderskategori. Nej, jag är alltså en kärring som måste ålderskategoriseras så att övriga deltagare blir upplysta om att jag är så gammal att jag liksom inte riktigt räknas. Självklart är man ju samtidigt med i den ”riktiga” tävlingen men jag kommer också att hamna i en lista med bara min ålderskategori, gamlingarnas kategori. Om någon av oss från de gamla ålderskategorierna placerar oss högt i den ”riktiga” tävlingen är det liksom en skräll och lite pinsamt för de där unga löparna i sina bästa år att ha blivit ifrånsprungna av någon oss som näst intill har rollatorn väntande vid målet. Nä, usch, tvingas jag dessutom ha någon sådan där speciell nummerlapp på ryggen som visar alla vilken grupp jag tillhör som signalerar att ”mig behöver ni inte oroa er för, jag är gammal och passé”, då tror jag att jag skiter i att starta.
Hmpf.

Den första chocken över denna insikt la sig ganska snart men trots att jag under några dagar har hunnit bearbeta det hela genom att försöka intala mig själv att 30år verkligen inte är någon ålder (klyscha) har jag ändå inte riktigt kunna släppa det där med att jag nog faktiskt är vuxen nu, på riktigt. För nu när jag har öppnat ögonen ser jag att alla tecken finns där runtomkring mig, överallt i min vardag dyker de upp, de där bevisen på att jag börjar bli gammal.

Idag hade jag på mig ett par varma och rejäla skor när jag gick till jobbet med de lite finare skorna i en påse i handen för att kunna byta om när jag kom fram. Att jag var tvungen att promenera genom samhället i fula, grova vinterskor och riskerade att träffa massa folk jag kände som skulle skratta åt mig rörde mig inte i ryggen. Det viktigaste var att vara varm och torr om fötterna. Jag tvekade heller inte en sekund på att förstöra min frisyr genom att dra på mig en mössa för inte är det väl värt en öroninflammation bara för att vara fin i håret?
Vuxen.

Julklappshetsen härjar så fort man går utanför dörren och överallt pratas det om alla julklappar som ska inhandlas. När jag får frågan om jag köpt alla klappar svarar jag, ärligt, att vi har i princip slutat med det där med klappar i vår familj. Alla är ju VUXNA och kan själva köpa det man vill ha, bättre att använda pengarna till något vettigt istället för en massa paket som ingen behöver. Inte heller känner jag någon större längtan efter julen mer än att det ska bli skönt att vara ledig, men julmat, gran och Kalle Anka känns väl inte superupphetsande direkt. Vad hände med de långa önskelistorna, förväntningarna och pirret i magen?
Vuxen.

Ja exemplen går att göra många; jag älskar att gå på bio men väljer helst inte bion här i Gislaved som alltid börjar klockan 19,00 då det ”blir så dumt med maten”, man kan ju inte äta innan (för tidigt) men inte efter (för sent). Jag dricker kaffe på maten och tycker att elvakaffe är ett mycket trevligt påhitt, tycker bridgeblandning är ett ganska trevligt sällskap framför ”På spåret” på fredagskvällen, hävdar att kalvsylta är en av höjdpunkterna på julbordet och häromdagen stod till och med ”Ring så spelar vi” på i köket när vi åt frukost.
Ultravuxen.

Det onekligen snabbt utför…

söndag 9 december 2012

Ännu en helg som flugit förbi...

Så var ännu en helg till ända, tiden går verkligen sjukt fort just nu men det brukar ju vara ett tecken på att man har roligt. Och roligt har jag verkligen haft denna helg som till största delen spenderats i Göteborg tillsammans med bästa vännerna Nettan och Pelle som arrangerat en resa åt mig och min Jonne som tack för att vi hjälpte till på deras bröllop tidigare i år. I våra ögon borde det varit vi som bjöd dem på en resa som tack för att vi FICK hjälpa till på bröllopet, men det var tydligen inte ett alternativ...

Efter avklarat morgonpass i en något behagligare temperatur än fredagens 23 minusgrader gick färden mot staden i väst där dagen spenderades på stan för vansinnesshopping. För husfridens skull delade vi in oss i ett kill- och ett tjejlag vilket visade sig vara ett smart drag för när vi stötte på killarna som efter någon timme ansåg sig klara med sina inköp och redo att dra vidare till en sportbar för PL fotboll hade vi tjejer endast hunnit med en butik...

När fötterna värkte, kassarna var fulla och kontot tomt mötte vi upp med grabbarna och begav oss till hotell Gothia Towers där två fina hotellrum med fantastisk utsikt väntade på oss. Efter att ha svidat om till en sprillans ny klänning med tillhörande kavaj (ett par av mina så många lyckade inköp) samlades vi i restaurang Incontro för att äta deras Incompagnia meny. Vi bjöds på en helt fantastisk måltid där diverse italienska smårätter skickades mellan oss på fat likt man äter tapas i Spanien. Ett roligt sätt att äta där man äter långsamt och länge, där maten blir ett samtalsämne och ett mycket bra sätt att få testa en massa olika smaker och slippa välja bara en maträtt. Italienskt bröd, charkuterier, marinerade grönsaker, bruscetta, svamprisotto, kalvkind, ostar och blandade desserter levererades i ett perfekt tempo av den serviceinriktade personalen som dessutom tog sig tid att noga informera om både råvaror och tillagning. Helt klart bland det absolut bästa jag någonsin ätit och jag rekommenderar verkligen alla som har vägarna förbi Götet att boka bord och denna färdiga meny. Den goda maten i en miljö med sådär lite lagom stimmig stämning var perfekt för ett livligt sällskap om fyra som pratar och skrattar både högt och mycket och ger Incontro fem parmaskinkor av fem möjliga i betyg. Try it!

Kvällen avslutades sedan med en tur upp till Heaven 23, hotellets skybar på 23 våningen, som även det är en upplevelse utöver det vanliga där man redan i panoramahissen drabbas av svindel och väl uppe har en fantastisk utsikt över hela Göteborg och de tusentals lampor som just nu pryder det julpyntade Liseberg.

Efter en lång sovmorgon och en lyxig hotellfrukost for vi idag hemåt igen och väl hemma var det dags för mig att bli insläppt i min fina Jonnes längsskidåkarvärld. Han hade varit snäll och vallat upp mina skidor som i flera år stått nästan oanvända i källaren och idag var det dags för ett provåk. Jag har nämligen bestämt mig för att hitta något positivt med den här hemska snön och kylan varför möjlighet till träning i kombination med en gemensam aktivitet med min make (som är näst intill besatt av skidåkning) synes vara en bra grej. Mitt mål är att minst en gång i veckan hinna med en tur på skidorna mellan löppassen, dels just för att jag tror att det är grym alternativ träning för en löpare men nästan framförallt för skoj skull. Är nog dock en bit kvar innan det blir särskit skoj, innan det ger någon vidare träning och innan det blir särskilt socialt. Idag staplade jag nämligen mest runt likt Bambi på hal is och då jag hann ungefär 1km på den tid min make hann 1mil var den enda sociala biten med det hela att han behövde hjälpa mig både med att få fast händerna i stavarna och med att få loss pjäxorna ur bindningarna...

Nu väntar en ny vecka och när jag just i detta nu inser att det bara är ynka två veckor kvar till julafton känns det som om det hade varit lämpligt om något inköp i helgen hade varit något man kunde slagit in till en liten klapp.
Någon som har numret till tomten och hans nissar så att jag kan få lite akuthjälp?

fredag 7 december 2012

Väder, vansinnesresa och en förstörd julklapp

Ingen har väl undgått det väderkaos som råderi  Sverige just nu, alla pratar om det, det skrivs spaltmeter om det itidningarna och varenda nyhetssändning på tv handlar just om vårt väder. Jag tänker inte vara sämre, dax att prata väder.
I morse på min morgonpassfria dag satt jag och åt frulle i godan ro samtidigt som jag tittade på nyhetsmorgon. Plötsligt hör jag hur det,som vanligt, börjar pratas om vädret igen. Normalt sett hade jag bara lyssnat med ett halvt öra för förlåt mina kära Stockholmsvänner, men för oss här ute i landet är det inte superintressant att dag ut och dag in höra om hur hemskt det är för alla stackars Stockholmare som är fullständigt lamslagna i snökaoset.Det kommer faktiskt snö även i andra delar av landet och även utanför Stockholms län finns det faktiskt bilar, tåg och människor som då har svårt attta sig fram varför det kanske inte direkt är som att man kastar sig på fjärrkontrollen och skruvar upp volymen när man för tusende gången får höra om ett inställt pendeltåg i Solna eller en bilkö i Södertälje. Men den här gången höjde jag volymen för dra på trissor, de pratade om Småland! Jag citerar: ”det har varit väldigt kallt på sina håll i landet, i GISLAVED i Småland har man i natt mätt upp temperaturer på -26 grader.”
Jag sneglar lite mot mitt fönster och tittar ut, jodå det såg onekligen ganska kallt ut. Sneglar även lite på termometern och konstaterar att nyhetsuppläsaren inte ljög, -23 grader.
Tackade Gud (eller tränaren) för att jag inte hade morgonpass på schemat och bad en stilla bön om att temperaturen skulle stiga under dagen så att dagens löpning skulle kunna bedrivas utan köldskador på snoken och igenfrostade ögonfransar likt Wassberg.

På tal om det hemska snöandet i Stockholm valde jag förresten kanske inte världens bästa dag när jag i onsdags satte mig i bilen för att köra 35mil till Trosa för att träffa en naprapat som min fantastiska klubb Hässelby fixat åt mig. Det är tydligen svårt att få en tid hos denna eftertraktade person så när klubben har löst att man får komma med två dagars framförhållning får det vara vilket väder det vill, kan min rygg/mage bli fixad är det värt att puttra till Trosa i 35km/h i snöstormen.
Så för att göra en lång historia (resa) kort startade jag hemifrån klockan 09,00, körde i snöstormen nonstop till Trosa, hann efter en lång resa där ungefär 4liter spolarvätska och tre par vindrutetorkare förbrukats nätt och jämnt med att käka en snabb lunch innan en timme undersökning och behandling väntade innan jag direkt vände hem och körde tillbaka samma sträcka. Knallade in genom min ytterdörr klockan 21,20 efter ungefär 10 timmars bilkörning på en sträcka som i normalfallet borde tagit ungefär 7 timmar och där jag troligen riskerat mitt liv både en och två gånger på de oskottade vägarna. Vansinnigt egentligen, men om man får tro naprapaten så var det värt det. Han tror sig nämligen ha fixat alla mina problem och om jag nu bara är duktig och gör hans styrke- och rörlighetsövningar varannan dag framöver ska felet inte behöva återkomma utan jag ska kunna springa utan problem forever and ever. Som bonus hittade han dessutom låsningar i min rygg som i många år begränsat mitt löpsteg och gjort att jag inte kunnat springa på ett optimalt sätt och inte haft möjlighet att koppla in alla muskelgrupper som behövs för att springa effektivt. Han var övertygad om att med hans hjälp ska jag, utan att egentligen förändra min löpträning, kunna förbättra mig med flera minuter på maran. Låter kanske lite väl optimistiskt, men det vore såklart grymt om han har rätt.
Tills vidare nöjer jag mig gott med att han lyckats fixa så att jag den senaste natten för första gången på länge kunnat sova som en stock utan att vakna med smärta, att min aptit plötsligt har återvänt och att jag inte en enda gång idag har drabbats av yrsel och illamående.
Det räcker långt, jag hade nästan glömt hur det känns att inte må dåligt och ha värk hela tiden!

Förutom snökaoset bjöd onsdagen även på en riktig julklapssflopp.
I vår familj och släkt har vi bestämt oss för att dra ner på julklapparna och inte ens jag och min fina Jonne brukar köpa något till varandra om man inte av en händelse råkar stöta på något som synes vara den perfekta klappen.
I år hade jag gjort just det, stött på den perfekta julklappen, och fixat en keps från Borussia Dortmunds officiella web-shop som jag visste att Jonne ångrade att han inte köpt när han var på plats i Dortmund senast.
Jag kommer ALLTID hem före Jonne från jobbet, ALLTID utom de dagar när jag åker tur och retur till Trosa i snöstorm. Just denna dag ankom såklart paketet och låt oss säga såhär, det var liksom ingen tvekan var det kom ifrån. En stor gulsvart låda med lagets emblem på stod utanför vår dörr och väntade när Jonne kom hem från jobbet varpå han ringer mig och frågar om jag har köpt en julklapp till honom? Även om jag anar ugglor i mossen svarar jag såklart att ”nej det har jag inte” varpå han säger att han i så fall undrar vem som har beställt ett paket från Dortmund till vår lägenhet, i mitt namn.
”Jaha, god jul då” är det enda jag ilsket får ur mig innan jag knäpper av luren. Vad fasen hände med den klassiska avin där man får hämta sitt paket på posten? Där fick man för att man gjort sig till. Scheisse.

Nähepp, dags att börja packa väskan. Imorgon ska vi visst bli bjudna på en resa till Göteborg med boende på Gothia Towers, femrätters italiensk avsmakningsmeny, shopping och massa tid tillsammans med våra underbaraste vänner.
Välkommen helgen!
Lite för kallt för min smak...

tisdag 4 december 2012

Jag har ju i alla fall två friska ben

Förbannade snön under dagens morgonpass.
Inte en enda väg var skottad och jag pulsade i den decimeterhöga snön i en fart som kändes som långsam promenad i kvicksand. När jag någon gång lyckades komma på en väg där någon bil redan hunnit köra och jag fick ett bilspår att springa i kände jag mig som en raket, värsta sprintern i toppform, till jag sneglade på klockan och insåg att den fantastiska sprintfarten motsvarade ca 4,37 min/km. Blir ingen 100m final på OS i den farten direkt. Inte i DM eller ens i Gislavedsmästerskapen heller skulle jag tro.  

Men på något sätt var det ändå lite kul. Jag hade ingen press på att farten behövde vara hög, jag hade inte krav på någon särskild distans utan kunde istället slappna av och försöka göra det bästa av situationen. Jag valde att se detta hinder som extra träning.
Så istället för att svära högt de gånger jag behövde kliva ut i diket för att undvika att bli påkörd av en bil (vägarna blir sjukt smala när de inte är skottade) valde jag att garva och ta några extra steg med höga knän i den djupa snön. Istället för att visa finger när lastbilarna rusade förbi i full fart och blåste stora snömoln mot valde jag att tycka att det var lite härligt med den mjuka snön mot mina kinder och när snön var som allra, allra djupast drömde jag mig tillbaka till den stekheta dagen i somras när strandetappen i Bornholm avgjordes. Strandloppet var oväntat nog min bästa etapp på hela Bornholmsveckan, kanske just för att vi här i norr de senaste åren fått vänja oss vid vargavintrar där snöpulsning (som på många sätt påminner om sandpulsning) är ett naturligt inslag i vardagen.

Efter en timme i snön fick det ändå vara slut på det roliga och när jag slog av klockan på parkeringen och var så trött att jag ville kasta mig ner och vila i närmsta snödriva kändes det ändå lite konstigt att vara nöjd med sitt pass när klockan visar en snittfart om 5.00 plus samtidigt som kroppen känns som efter en tuff tävling. Men det är bara att vänja sig, det är vinter, och jag väljer att tacka vädergudarna för att de planerade om mitt träningsschema så att den lugna morgonjoggen ersattes med en timmes tröskelpass. Extraträning som härdar. Så istället för missnöjd med dålig fart kände jag mig till och med duktigare än vanligt för efter ett sådant här pass har man liksom besegrat motståndet att ge sig ut, skrattat vädergudarna i ansiktet och visat att mig knäcker de inte i första taget. Man känner sig som en ostoppbar hårding som klarar alla utmaningar och övervinner alla tänkbara hinder.
Men strax fick jag lite perspektiv på mitt liv.

För när jag tittade upp genom snön som tyngde mina ögonfransar såg jag min rullstolsburne granne som på något sätt lyckats ta sig ut på parkeringen genom snön och nu väntade på sin taxi till jobbet. ”Du är inte klok, är du ute och springer i det här vädret, hur lyckas du ta dig fram?” frågar han.
Vad svarar man på det? Hur lyckas JAG ta mig fram?
Jag har ju liksom två friska ben som jag helt frivilligt har valt att slösa med genom att använda till att bara för nöjes skull pulsa runt i snön. Den utmanande träningstimmen kändes plötsligt ganska futtig jämfört med den utmaning det måste innebära att klara en vardag i rullstol. Att förbanna snön för att den är ett hinder som gör det svårt att genomföra träningen ter sig ju onekligen som ett pluttigt I-Landsproblem i jämförelse med att försöka ta sig till jobbet, till affären eller ens ut för att slänga soporna på oskottade vägar när man färdas i en rullstol.
Det var plötsligt inte jag utan min granne som visade sig vara den ostoppbara hårdingen som klarar alla utmaningar och övervinner alla hinder. Respekt.

Vinterland

Dax för morgonpass i Nordpolen.
Någon på södra halvklotet som är sugen på ett lägenhetsbyte?


måndag 3 december 2012

En smak av ett vanligt liv

Long time, no seen – nu var det ett tag sedan jag uppdaterade här men en oplanerad bloggpaus var nödvändig för att samla mina splittrade tankar efter säsongen. Två misslyckade maratonlopp inom loppet av två månader gör liksom ingen människa glad och för att detta inte skulle utmynna i en klagoblogg var jag tvungen att hålla mig borta. För er skull. Men nu är såren slickade och jag är tillbaka igen, redo att lämna en statusuppdatering.

För första gången någonsin har jag de senaste veckorna känt mig en aning trött på löpningen och känt en viss längtan efter att få leva ett ”vanligt” liv.
Detta hänger såklart ihop med dels att jag har haft en extremt lång tävlingssäsong men har säkerligen också ett klart samband med att det har gått lite tungt och att jag har mått ganska dåligt på slutet. Först gjorde denna längtan efter vila mig lite ledsen, håller jag på att tappa min löpglädje? Är det roliga över och dags att lägga av?
Men efter att ha pratat med lite löparvänner har jag förstått att denna känsla är helt normal och något som de flesta har känt någon gång, eller till och med brukar känna, när de nått slutet av säsongen.
Jag antar att det är därifrån begreppet säsongsvila kommer, ett begrepp som jag aldrig tidigare kommit nära då jag själv alltid har känt en konstant vilja och ett sug att springa året runt utan något direkt uppehåll. Jag har snarare alltid sett det som ett tvång, ett nödvändigt ont, att ta det lite lugnt och vila ibland för kroppens så viktiga återhämtning.
Därför bestämde jag mig för att hantera denna känsla med ro och istället njuta av att vara en ”vanlig” människa någon vecka, försöka ta vara på den både fysiska och psykiska återhämtning som detta innebär, ta mig tid att göra annat än att springa och lugnt invänta det sug efter löpning som garanterat kommer att återkomma.
 
Men det där med att ta det lugnt är inte alltid så himla lätt.
Allra svårast är det konstigt nog i början av återhämtningsperioden när man liksom fortfarande var uppe i varv. Att gå från stenhård träning två gånger om dagen, uppladdning inför ett viktigt lopp och fullt tävlingsfokus till att vila funkar inte alls för mig oavsett hur trött jag är i kroppen. Jag behöver istället trappa ner träningen, minska successivt för att sakta komma ner i varv innan jag kan njuta av att ta det lugnt utan att det kryper i mig.
Jag trodde dock att det skulle vara annorlunda denna gång då jag redan innan maran i söndags kände mig sliten och längtade efter vila, och då jag när det så mentalt krävande loppet var över insåg vilken inre stress det har varit att fokusera på ett maraton när man inte alls är på fysisk toppnivå kände hur luften gick ur mig och en enorm trötthet och längtan efter att sova infann sig nästan direkt efter racet.
Men ändå kröp det i min kropp redan på måndag morgon och jag kunde inte finna någon ro att vara stilla.

Planen för att lyckas följa tränarens order om att under veckan endast avklara ynka tre löppass och ett par alternativpass utan att klättra på väggarna blev således att fylla all övrig tid med så mycket aktiviteter som möjligt för att hindra mig själv från att ”råka” köra extra träningspass. Samtidigt ville jag inte stressa runt hela dagarna eftersom jag ändå någonstans kände att jag behövde vila och varva ner så taktiken blev att dra ut på alla aktiviteter så mycket som möjligt. För en person som är van att göra alla vardagssysslor i 1090km/h för att hinna med dem var det en annorlunda utmaning att istället försöka göra allt så långsamt som möjligt. Jag har b la handlat på Willys istället för Ica en kväll eftersom jag där inte hittar bland varorna vilket resulterar i att handlingen tar dubbelt så lång tid (vilket äventyr!) och har även gått ifrån löftet till mig själv om att aldrig putsa fönster då den tjänsten är så billig att köpa och då jag dels inte kan, inte har tid och framförallt tycker att det är tråkigt men en vecka där tiden behövde fördrivas verkade fönsterputsning i mörker och minusgrader vara en ypperlig idé! (till i lördags när jag såg hur fult det blivit när solen sken.)
Men jag är som tur är inte så tragisk att jag bara har fyllt min tid med tråkiga saker, för när kreativiteten i mig vaknade och jag slutat deppa kom jag på att jag borde ta vara på tiden istället och passa på att göra sådant som ”vanliga” människor hinner göra. För första gången på många år här jag därför i lugn och ro adventspyntat, bakat saffransbullar, käkat middag hos svärmor en vardagskväll, tagit långpromenader i snön med vänner, varit på julskyltning, inte gått hem först från jobbets julfest och även hunnit bjuda hem vänner på både middag och adventsfika. Och sovit massor.
Och, tro det eller ej, såhär i slutet av den första av två extremlugna träningsveckor har jag börjat finna ro även i att ta det lugnt och kan nästan njuta lite av det. Jag sover den där extra timmen på morgonen utan att det känns konstigt, jag kunde njuta av en långfrukost i soffan framför skidstudion som jag aldrig hinner med annars då långpass står på schemat på lördagar och att krypa upp i soffan med en bok istället för at pulsa i snön ikväll känns nästan lite mysigt och lyxigt.

Men jag vet att detta är tillfälligt, för nu dröjer det inte länge innan den ro jag nu känner att vila har gett mig den återhämtning jag behövde, min kropp åter är fulltankad av energi och då lär jag fort tröttna på att leva en ”vanlig” människas liv och istället längta efter att återgå till mitt vanliga löparliv.
För jag vet att den perfekta lördagen för mig inte är en förmiddag i soffan framför skidstudion utan guldkanten på tillvaron får jag genom ett långpass i skogen en tidig morgon med bara fåglarna, min egen andning och en flaska sportdryck som sällskap.
Ibland behöver man bara vara ifrån det ett tag för att få längta lit och för att påminna sig själv om hur viktig den där löpningen faktiskt är.  You don’t know what you’ve got until it’s gone…

Nu har även jag bakat Fannys saffransbullar!
Se recept i tidigare inlägg...
 
Även opyssliga jag har lyckats fixa lite adventsmys.
 
Vår nya soffa är inte bara skön att sitta i, funkar utmärkt
när man ska bygga kojor också. Perfekt när mina vänners
barn kom på adventsfika till ett hem utan leksaker!

tisdag 27 november 2012

Uppmuntringspresent!

Att få veta att man är lika mycket värd i sina vänners ögon oavsett om man springer bra eller ej och att man för dem inte "bara" är en löpare är en mycket trevlig insikt...

Får man karameller med smak av äppelpaj och vaniljsås och en
strut gelehjärtan kan man omöjligt vara deppig längre. 

måndag 26 november 2012

The båtten is nådd

Ett maratonlopp i toppform kan vara alldeles, alldeles underbart, nästan så att man aldrig vill att det ska ta slut och man blir ledsen när man närmar sig mål för att det roliga är över. Ett maratonlopp i dålig form med massa problem är alldeles, alldeles fruktansvärt och då tittar man på varenda en av de 42 kilometerskyltarna och håller nedräkning för att man längtar till det är över. Sådan var min marathondag i Florens.

Jag visste när jag åkte till Florens att det var en chansning att starta (läs tidigare inlägg) varför det var lite svårt att tagga upp och hitta den där riktiga inspirationen och motivationen inför loppet. Normalt har man ju en så klar målsättning, nu visste jag inte alls vad, eller om, min kropp skulle kunna prestera och det tidspann jag funderade på som sluttid sträckte sig på över en timme från bästa till sämsta tid. Att mentalt förbereda sig när man inte alls vet vad som väntar är svårt och jag får säga att jag kände mig en aning förvirrad och likgiltig inför det som väntade.
Men den känslan försvann i samma stund som jag steg in i startfållan. För när man väl är på plats och känner stämningen, nervositeten och adrenalinet som kokar bland alla tusentals människor som ska ställas inför samma utmaning kan man inte annat än att själv dras med och bli peppad. Började fundera på att uppladdningen sista dagarna kanske ändå faktiskt hade gått ganska bra. De senaste träningarna hade kanske en liten förbättring känts, jag hade sovit riktigt gott hela natten inför loppet, fått en bra frukost som de var snälla nog att servera extra tidigt på hotellet så att man skulle ha gott om tid innan starten på loppet och uppvärmningen kändes precis som vanligt. Tänk om det ändå skulle funka?

Startskottet skickade iväg oss, givetvis inte på utsatt tid för det gör det aldrig i denna mara där starten sker enligt info ”någon gång mellan 9,00 – 9,30”. De första 4-5km flöt på bra och det kändes precis som vanligt. Men redan vid 5km började sedan känningarna komma i magen varför jag slog av på takten och bestämde mig för att försöka hålla mig strax över 4,00min/km, ingen vidare tävlingsfart men ger ändå en okej sluttid och är en fart som jag vet att jag lyckades hålla utan att magen protesterade i 20km på träning förra veckan. I den farten var värken faktiskt hanterbar även denna dag, men bara en stund, för när jag passerade halvmaran med en total snittfart ganska exakt på 4,00 min/km och kände att det bara blev värre och värre i magen insåg jag att det här inte var ett lopp där jag kan styra över tiden. Här handlade det istället om huruvida jag skulle kunna ta mig hela vägen till målet vid Piazza Santa Croce eller inte.
Jag hade svårt att andas, kunde inte svälja, mådde illa och hade framförallt fruktansvärt, vidrigt ont. Därför slutade jag att titta på klockan och bestämde mig för att springa på säkerhet och bara se till att jag inte pressade mig mer än vad kroppen med säkerhet klarade av för att garanterat lyckas ta mig runt hela banan.
Jag tror inte att det går att beskriva för någon som inte själv upplevt det hur mycket mental kraft man måste mobilisera för att i 35km tänka bort smärtan, trycka bort alla negativa tankar om att avbryta och att tvinga sig själv att fortsätta springa och inte ge upp trots att kroppen ber om det. Hela tiden kommer tankarna på att bryta, hela tiden kommer tvivlet på att man inte kommer att klara det och det är ett krig att inte låta tankarna och smärtan vinna.
Sista 5km är nästan alltid ett krig på maraton, har man en dålig dag kanske även sista 10km men det klarar man alltid att hantera för det är man inställd på och det är normalt. Men att föra denna kamp i 35km är fruktansvärt ansträngande och innebär 2,5timme mental och fysisk kamp som inte går att beskriva, det är helt klart det jobbigaste jag någonsin utsatt mig själv för.

När jag efter en evighetslång resa korsade mållinjen som åttonde tjej på min sämsta marathontid på tre år (2,54,51 brutto, 2,54,35 netto) kände jag sorgligt nog inte något av den glädje man brukar känna vid målgång, bara lättnad över att det var över och att jag klarade det. Jag staplade direkt ur målfållan och rasade ihop på en stentrappa bland alla kamerautrustade turister framför palatset och grät så att jag hulkade. Inte för att jag var ledsen eller besviken på tiden och placeringen, tiden var nästan bättre än jag hade förväntat mig och placeringen är det ju inget fel på. (även om det den här gången säger mer om den svaga konkurrensen än om att jag skulle sprungit bra) Nej, tårarna kom av att spänningarna släppte och att få gråta en stund där på trappan, en stund i Jonnes famn och en stund i duschen var konstigt nog så himla skönt och för min skalle och min själ lika bra som en massage hade varit för trötta löparmuskler efter ett topplopp.
Efter lite tårar kändes det bara någon timme efter loppet trots allt ganska bra och som om jag på något underligt sätt var nöjd, eller i alla fall likgiltig, då jag inte kunde förvänta mig mer med de förutsättningar som råder. Jag hade gjort vad jag kommit dit för – fullföljt och avslutat säsongen så gott jag kunde och jag slapp toppa min struliga säsong med mitt första DNS.
Så istället för att deppa ner mig såg vi till att hinna med en lätt lunch på en mysig restaurang vid Doumen där vi samtidigt kunde titta när de långsammaste löparna passerade 40km och kämpade mot mål innan vi skyndade mot flygplatsen för att påbörja resan hemåt från den sista tävlingen 2012.

Som jag har sagt tidigare tar jag alltid med mig något positivt och något negativt från varje lopp. Det negativa lämnar vi därhän med ovan sagda ord, och fokuserar istället på det positiva.
Jag tar med mig att jag tror att sådant här bygger pannben och, även om säkert många tycker att det är vansinne att göra såhär mot sig själv, jag är faktiskt stolt över min mentala styrka, min vilja och mitt hjärta för löpningen som gör att jag både vågade starta trots att jag visste att jag inte var i form men framförallt att jag trots alla problem fullföljde och inte gav upp. Jag tar också med mig det positiva i att min lägsta nivå verkligen har höjts, för sämre än så här kan inte de fysiska förutsättningarna vara och om min lägsta nivå är 2,54 på maraton längtar jag till den dagen när jag ska få till det perfekta loppet och få se var min högsta nivå ligger.
För övrigt tar jag med mig allt positivt runtomkring loppet. De vackra dagar vi fick i Florens med fint väder, den goda maten och de trevliga restaurangerna, det fina hotellet och möjligheten till att ta igen förlorad tid tillsammans med min fina Jonne.
Ett härligt avbrott i den grå novembervardagen!

Nu väntar några lugnare veckors träning där kroppen ska få välbehövlig återhämtning efter en lång säsong och under dessa veckor hoppas jag även på att få hjälp av läkare att lösa magproblemen så att jag när den hårda vinterträningen tar vid kan få gå in i den med en tipptopp kropp redo för utmaningar.

Sedan ska jag möta säsongen 2013 starkare än någonsin.

 
Det bästa jag fick med mig hem var nog ändå mina nya armvarmare som jag
inhandlade på marathonexpot. Grymt sköna, vattenavvisande och första gången jag hittat
ett par som faktiskt passar mina sparrisarmar helt perfekt.
13EUR, årets fynd!

lördag 24 november 2012

En fin dag i Florens

Idag har vi haft en skön slappardag i Florens. Efter att ha varit på marathonexpot och fixat nummerlappen redan igår kväll var dagen helt oplanerad och tur var det eftersom en sovmorgon behövdes efter att jag och Jonne turats om att kuta på toa hela natten men upprörda magar.
Tänkte att det var nåt skumt när vi fick betala 38EUR för en paella och en chiliconcarne på flygplatsen igår men nu förstår jag, det ingick ju baciller i priset. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, min form var kass redan innan och sedan en dålig mage ovanpå det. Om förväntningarna på morgondagens lopp var låga innan är de om möjligt ännu lägre nu. Med tanke på allt som gått snett blir jag inte förvånad om jag försover mig och missar starten, blir överkörd av en bil eller bryter benet på upploppet.
Det är verkligen inte meningen att löpning ska funka just nu. Men mer om det efter loppet imon.

För utöver inledningen på toa har det varit en mycket bra dag. Våra magar lugnade sig efter frukost och då vi redan turistat i staden förra året hade vi ingen press att hinna med sevärdheter utan kunde ta dagen som den kom. Jag började med att i lugn och ro ta en lätt jogg medan Jonne var kvar på hotellet och höll koll på världscupen i längdskidor.
Sedan har vi ägnat dagen åt att njuta av staden genom att strosa runt i solen och värmen, ätit lunch på en uteservering utan att ens behöva ha jacka (i november!) och varit på en utsiktsplats där man såg hela den vackra staden.
Därefter lyckades vi även få in en kaffe tillsammans med Hammarbys Charlotte Karlsson som även hon ska springa imorgon. Charlotte, som är regerande svensk mästarinna på marathon, är i toppform och såklart taggad till tusen inför morgondagen. Att prata med henne och se hennes iver inspirerade mig så att jag nästan själv blev positivt inställd till morgondagens lopp och började drömma om bra tider och form. Nästa gång ska jag också vara så taggad, 2013 då jäklar.

Nu ska en pastamiddag intagas innan det blir tidigt sänggående för att vara pigg när klockan ringer i arla morgonstund och för att orka en lång dag innehållande både marathon och hemresa.
Håll gärna en tumme eller två!

torsdag 22 november 2012

När kroppen säger stopp

Jag antar att ni alla har noterat den flik till höger på bloggen där mina kommande tävlingar listas. Jag antar att ni därmed har sett att Florens maraton går av stapeln på söndag.
Jag antar att ni också har noterat att knappt ett ord om detta har dryftats i mina inlägg på sista tiden och jag antar att ni därmed också undrar vad denna tystnad beror på när mina inlägg inför maratonlopp nästan uteslutande brukar röra den uppladdning som brukar föregå en sådan utmaning.
Men det är inte lätt att skriva ett inlägg om en mara när man inte ens vet om man kommer kunna starta och när förberedelserna för den eventuella starten därmed inte är som vanligt.
Det är inte heller roligt att skriva inlägg där man måste ”snacka ner sig” inför ett lopp för att saker har strulat men berg-och-dalbanesäsongen 2012 är det ju inte direkt första gången ni får läsa ett sådant inlägg. Tyvärr.
Därför ska jag även denna gång släppa in er i mina förberedelser och har därmed äran att presentera min nya uppladdningsmetod som jag väljer att kalla för strutsmetoden:

Strutsmetoden går ut på att man stoppar huvudet i sanden och låtsas att ett befintligt problem inte existerar hoppas att problemet ska försvinna av sig självt så att man, när allt på ett mirakulöst sätt plötsligt har löstsig, kan lyfta upp huvudet igen för att möta en trevligare verklighet.

Metoden har inneburit att de kramper i övre delen av magen som har jagat mig sedan Berlin maraton har ignorerats i den mån det går och jag har tvingat mig att träna enligt plan med tron och trösten att genom strutsmetoden kommer kramperna att hinna försvinna innan Florens. Problemet är i nuläget så pass lokaliserat att läkarna tror sig ha hittat en orsak som måste utredas av specialist varför jag tills vidare lever på mediciner som dämpar problemen. Hade hoppats på en tid hos specialist i god tid innan loppet, men även om svensk sjukvård är fantastisk kan den innebära lång väntan, varför jag ännu inte ens fått en tid för den undersökningen. Självklart har jag både känt i kroppen och sett på klockan hur mycket detta har påverkat min fart träning och när snabbdistans över 5km visar tider över en minut långsammare än normalt och samtidigt bringar så mycket smärta att tårarna är nära kanske man för länge sedan borde strukit sina planer på att springa 42km i samma fart.
Men jag har fortsatt leka struts, jag har låtsats att problemet ska gå över och tränat som om en start vore given. För vitsen med strutsmetoden är ju som sagt just att problemen löser sig själv medan man själv har huvudet i sanden och låtsas att de inte finns.

Strutsmetoden har också inneburit att jag under tre veckors mängdträning ignorerat den onormala segheten i benen, inte tillåtit mig att känna den otroliga fysiska trötthet som gör att jag bara vill sova och tänkt bort den mentala trötthet som gör att inget är lika kul som vanligt. Istället har jag inte strukit en kilometer från den träningsplan som är lagd för en Jossan i toppform trots att jag innerst inne egentligen hela tiden känt, hela tiden vetat att kroppen inte funkar som den ska. Men med strutsmetoden tänker man att det kommer att lossna snart och att imorgon känns nog benen plötsligt sådär fantastiskt lätta igen. Dessutom har inte alla dagar och all träning varit kass, jag har haft flera fina långpass på 40km och många pass har känts helt normala men det har varit väldigt upp och ner. Vissa dagar har jag brutit ihop i gråt antingen innan träningen av ångest över att jag bara inte orkar mer eller efter avklarat pass av besvikelse över hur dåligt jag sprungit. Dessa dagar har jag varit 100% säker på att en start i Florens är utesluten. Men så nästa dag har humöret varit bättre och träningen gått ganska bra och då infinner sig plötsligt det där suget efter tävlingsnerv och en liten gnutta hopp tänds om att allt äntligen har vänt. Det är det där hoppet som har fått mig att fortsätta köra på utan att ge upp och som fått mig att tro att strutsmetoden ska funka.
Så blev det plötsligt dags att lätta upp träningen och börja ladda men när jag i helgen låtit nästan en vecka passera med lättare pass (mindre distans men mera fart) utan att ha märkt något av den effekt jag brukar få när jag trappar ner efter en tuff träningsperiod var paniken ett faktum. Jag insåg att jag inte kunde leka struts längre utan var tvungen att ta upp huvudet ur sanden, inse att maran är nära, acceptera att min kropp inte alls svarar på träning som den brukar och jag var tvingad att ta ett beslut. Det blev en helg full av tårar, tankar och bollande av funderingar med både min make och min tränare.

Vi har gemensamt försökt reda ut varför min kropp beter sig såhär, men kommer inte till ett enkelt svar. Den första och största anledningen är givetvis problemen med magen som hindrar mig från att hålla de riktigt höga farterna, men att enbart det skulle vara orsak även till tröttheten och segheten i kropp och knopp tvivlar jag på. Kanske gick jag på min tuffa träning lite för snart efter Berlin, att ta det halvlugnt ett par veckor för att sedan kasta sig in i tre veckor gristräning när man är i slutet av säsongen blev nog för tufft för mig. Kanske var det också oklokt att oplanerat kasta in ett maraton till i det utstakade tävlingsprogrammet och därmed förlänga säsongen med sex veckor när planen var att avsluta säsongen redan i september eftersom tävlingssäsongen inleddes redan tidigt i mars. Men det är lätt att vara efterklok, nu är min fysiska status den som den är och i nuläget spelar det egentligen ingen roll vad man kunde gjort annorlunda utan nu handlar det om att gilla läget och bestämma om man ska ro båten man sjösatt i land eller om man ska vika ner sig och stanna hemma.
Min tränare tycker inte att det finns någon anledning att starta, att jag riskerar att förstöra mig i onödan men stöttar mig ändå om jag väljer att springa. Min man säger samma sak, att det är bara jag som kan bestämma, och det förstår jag givetvis men jag önskar så innerligt att någon kunde ta beslutet åt mig och berätta vad som är rätt. Jag har ett förnuft som säger stanna hemma, en kropp som ber om vila men ett hjärta som skriker spring. 

Jag tror någonstans ändå att lycklig blir man när man följer sitt hjärta, så efter långa överväganden bestämde jag mig i måndags att det är just vad jag kommer att göra.
Hjärnan, förnuftet och min tränares ord ska dock få vara med på ett hörn genom att jag omvärderar min målsättning och inte längre siktar på pers utan struntar i tiden. Jag tänker åka till Florens och avsluta min säsong på ett så bra sätt som möjligt genom att försöka ha kul, försöka njuta av loppet och om min mage har en bra dag och jag slipper kramper ska jag springa med glädje även om jag måste släpa på tunga ben. Jag ska springa bara för min egen skull utan att försöka bevisa för mig själv eller andra att jag kan springa fort och jag ska göra det för att jag vet att jag kommer möta vinterträningen med mer positiva känslor om jag har ett genomfört maraton på en dålig tid än om jag har ett DNS i ryggsäcken.

Sen, på måndag, då ska jag ta säsongsvila.

Efter det sena beslutet att jag ska starta blev det bråttom att springa in
mina nya tävlingsskor som ska rädda mig från Florens förbaskade
kullersten...


...och att beställa hem lite påfyllning av sportdryck och gel.
Vad gjorde man innan internet? Räddar livet på oss lantisar som
inte har tillgång till butiker IRL.

tisdag 20 november 2012

Stockholm vs Göteborg

Då har en lantis varit på besök i stan igen. Den här gången var det för omväxlings skull inte Stockholm som var målet för min resa utan nu var det västkusten och Göteborg som stod värd för en utbildning inom värdering av varulager som jag ivrigt skulle delta på under måndagen och tisdagen.
En utbildning i Stockholm förra veckan och en i Göteborg denna veckan föranleder givetvis att en viss jämförelse görs mellan dessa Sveriges två största städer.

Tillgängligheten till bra löpträning.
Bodde väldigt centralt och bra i Göteborg, Scandic Crown beläget precis vid Centralstationen och ett stenkast från paradgatan avenyn. Då jag inte hittar särskilt bra i Götet (långt ifrån lika bra som i Stockholm) bad jag hotellpersonalen att tipsa mig om bra löprundor för att ge Götet en ärlig chans i matchen om bäst träningsmöjligheter. Fick två tips varav det ena innebar att välja en cykelväg och springa önskad distans i en riktning för att sedan vända och springa samma väg tillbaka. Alternativ två var att med en karta till hjälp följa kanalen och sedan ta en sväng runt hamnen. Alternativ två lät betydligt trevligare och cykelvägarna i Götet var verkligen imponerande, låg som ett rutnät över staden och hade tydliga skyltar om vart man var på väg. Dock tvingades jag till ständiga stopp för rödljus, fick gång på gång kasta mig åt sidan för att undvika att bli överkörd av cyklister och inte en enda gång på min 12km runda lyckades jag hamna på en plats som var lugn från trafik.
I Stockholm har jag bott på flera av de mest centrala hotellen och även här krävs en hel del kryssande mellan människor och stopp vid trafikljus, men efter bara några få minuter är man ute på Djurgården och kan springa utan minsta bil i sikte och tröttnar man på det finns väl uppskyltade slingor både runt Södermalm och Djurgårdsbrunnskanalen som erbjuder perfekta löprundor för en lantis som därmed kan lämna kartan på hotellet utan att riskera att komma bort.
Stockholm vs Göteborg, 1-0.

Kollektivtrafiken.
Vart man än vänder sig i Göteborg finns det en spårvagn på väg emot dig i ursinnig fart. Sitter du i bil räcker det således inte att fokusera på den täta stadstrafiken och de fotgängare och cyklister som korsar din väg utan när du minst anar det dyker det upp en spårvagn ur tomma intet och då vill det till att inte gripas av panik utan snabbt hitta en lucka för att väja undan innan man blir mos. När man är ute och springer snubblar man på spåren och när man försöker sova på natten hör man ständigt ljudet av detta högljudda fordon.
Spårvagnsnätet verkar synnerligen utbyggt, med tanke på att man ser dessa vagnar överallt, men för en utböling på besök i staden är det till ingen nytta för i svårighetsgrad synes det likställt med raketforskning att försöka förstå hur systemet fungerar. Lägger man sedan till den busstrafik man måste lära sig för att lyckas ta sig runt i staden behöver man nog vara släkt med Einstein om man ska fatta det på en dag. Spårvagnar torde dessutom vara känsliga för trafikstörningar (vägarbeten och oväder) vilket jag varje år i Göteborgsvarvstider blir påmind om när man ska försöka ta sig runt i staden när var och varannan linje är avstängd.
Tacka vet jag Stockholms tunnelbana där man bara behöver memorera några få linjer pedagogiskt utmärkta i olika färg och där man kan åka vart man vill oavsett om det är marathon, pridefestival eller till och med världskrig ovan jord.
Stockholm vs Göteborg, 2-0.

Mat.
Efter avslutad kurs och träning var det dags att vara social och dessutom försöka få något i magen. Klockan 19.00 mötte jag upp min kollega i lobbyn med siktet inställt på lite käk.
Döm om min förvåning när fiket vi hamnar på i princip inte har en enda maträtt kvar att servera vid denna "okristligt sena" tidpunkt och när vi blev näst intill utslängda innan vi ens hunnit svälja sista tuggan av paninin eftersom hela plejset tydligen stängde klockan 20.00 trodde jag knappt det var sant.
Klockan åtta kan jag ju nästan få en fika i lilla Gislaved men mitt i centrum i Sveriges näst största stad går detta tydligen inte.
Inser att jag givetvis hade otur och att det självklart finns kvällsöppna fik, men det går inte bortse från att detta aldrig har hänt mig i Stockholm.
Stockholm vs. Göteborg, 3-0.

På dagens morgonjogg fick jag dock glädjen att dela ut första poängen till Götet. På de fem inledande träningsminuterna hann jag passera Nya Ullevi, Nya gamla Ullevi, Scandinavium, Svenska mässan och avslutningsvis Liseberg med Lisebergshallen. Vilket nöjesstråk, så många evenemangsplatser på ett så litet område är verkligen mäktigt! Nya, moderna jättearenor och Gröna Lund i all ära, men gamla Ullevi är kult och Gröna Lund framstår som ett litet marknadstivoli i jämförelse med Liseberg.
Stockholm vs Göteborg, 3-1.

Och där slutar min jämförelse, mer hann jag nämligen inte med under de två dagar som spenderades i staden varav jag 16 timmar var instängd i ett konferensrum vilka ter sig lika oavsett i vilken stad de är placerade varför en konferensrumtävling mellan städerna synes överflödig.
Och om nu någon trevlig göteborgare därute blivit sårad kan jag trösta er med att när jag nu vid hemkomst till Gislaved gör motsvarande tävling fast Göteborg vs Gislaved vinner ni med ungefär 100-1 där Gislaveds enda poäng kommer från den sociala biten som uppfylls av de vänner och familj som troligen är enda anledningen till att man bor kvar i denna hålornas håla.
Men det är en mycket viktig poäng...


söndag 18 november 2012

Fannys saffransbullar (eller Leilas...)

Förra helgen utlovade jag att ni skulle få ta del av receptet på de saffransbullar vi blev bjudna på hos våra goda vänner Eric och Fanny.
Dags att bli lite husliga alltså, för så grymt goda bullar är det lätt värt jobbet!

De bästa saffransbullar jag ätit. Vinner med hästlängder över
traditionella lussekatter.
Ingredienser:

  • 4 dl mjölk
  • 1 dl vispgrädde
  • 4 påsar (2 g) saffran
  • 50 g jäst
  • ½ tsk salt
  • 2 dl strösocker
  • 250 g kesella 10 %
  • 100 g rumstempererat smör
  • Cirka 16 dl vetemjöl special

  • Fyllning:
    • 200 g mjukt smör
    • 1 dl strösocker
    • 1 msk malen kanel
    • 1/2 msk kardemummakärnor
    • Ägg till pensling
    • Ljus sirap och vatten till pensling
    • 1 msk kardemummakärnor
    • 1/2 dl strösocker
    1. Värm mjölk, vispgrädde och saffran till cirka 37 grader. Lös upp jästen i degvätskan.
    2. Tillsätt salt, strösocker och kesella.
    3. Tillsätt mjukt smör och vetemjöl lite i taget. Knåda degen väl. Låt jäsa till dubbel storlek i bunken under duk, i cirka 45 minuter.
    4. Sätt ugnen på 200 grader.
    5. Blanda smör, strösocker, kanel och nystötta kardemummakärnor till krämig fyllning.
    6. Dela degen och kavla ut en halva i taget till en rektangulär platta, cirka 1 cm tjock.
    7. Bred över smörkrämen.
    8. Vik ena långsidan mot den andra till ett dubbelvikt ark.
    9. Skiva arket i 4 cm breda remsor och skär snitt som delar varje remsa nästan helt (så att det ser ut som ett par byxor).
    10. Vrid/snurra varje byxben åt olika håll och knyt ihop till en knut. Se till att ändarna hamnar under knuten. Lägg dem på en muffinsplåt med stora pappersformar.
    11. Sätt ugnen på 200 grader.
    12. Låt bullarna jäsa under bakduk till dubbel storlek i cirka 40 minuter. Pensla bullarna med uppvispat ägg, strö över strösocker och nymald kardemumma och grädda dem gyllene i mitten av ugnen i cirka 10-12 minuter.
    13. Pensla de nygräddade bullarna med sirap utrört med en skvätt vatten och strö genast över stött kardemumma blandat med strösocker.