Vissa har små, andra lite större problem...

Efter att ha låtit två kiropraktorer, en naprapat, en massör, en sjukgymnast och en läkare titta på min rygg och min mage utan att kunna hjälpa mig att bli av med de problem som förstörde både Berlin och Florens maraton var det igår dags för att ge ytterligare en läkare chansen.
En gastroskopi skulle genomföras, en inte alltför trevlig undersökning som går ut på att man sväljer en slang med en kamera som läkaren kör runt med i magen och tarmarna samtidigt som de ser bilder inifrån magen på en tv-skärm. När man sväljer slangen hulkar man och klöks och under hela undersökningen trycks en massa luft upp och låt oss säga så här, allt man har lärt sig om hur man beter sig bland folk sätts ur spel när man ligger där på britsen och okontrollerat rapar och dreglar samtidigt som tårarna rinner.
Lägg till att det dessutom är ganska obehagligt att känna hur den där kameran vandrar inombords, att det gör lite småont hela tiden och att du i din misär är omringad av tre personer som på nära håll ser dig i ditt sämsta skick så har ni hur underbar min onsdagsförmiddag var igår. Inte så kul.
Vad som dock var positivt var att undersökningen var över på bara några minuter och vad som var ännu mer positivt var att undersökningen faktiskt visade en hel del saker som inte var bra i min mage. Positivt? Kan man ju fråga sig, det är väl inte positivt att vara sjuk?
Men efter alla undersökningar, efter alla problem jag har haft och med tanke på hur dåligt jag har mått känns det som en lättnad att någon faktiskt har hittat ett konkret fel som dessutom enkelt kan behandlas. Måhända att jag får äta medicin varje dag resten av mitt liv, men det är ju en baggis att peta i sig ett piller till frukost om det innebär att man får må bra! Tänk om alla sjukdomar var så enkla att bota, ett litet piller bara, så vore allt ur världen.

För alla sjukdomar är inte så enkla.

Igår var jag och mina ”löpargubbar” ute och käkade tillsammans. Mina ”löpargubbar” är de herrar som jag brukade springa tillsammans med minst en gång i veckan fram till för ett par år sedan, samma herrar som fick mig att börja springa och som har lärt mig allt jag kan om löpning. På sista tiden har det inte blivit så mycket gemensam löpning då gruppen inte har varit intakt, en av herrarna har drabbats av cancer, denna onödiga hemska skitsjukdom.
Men i förra veckan fick vi alla ett underbart besked, vår vän har efter en intensiv och obehaglig behandling äntligen blivit fri från sin sjukdom. Att kriga sig igenom en tuff behandling, att gå segrande ur behandlingen och att ha vunnit över denna skitsjukdom är en större seger än någon löptävling i värden och värt mer än vilket personligt rekord eller ens världsrekord som helst. Självklart måste detta firas ordentligt varför vi alla samlades för att äta och prata gamla tävlings- och träningsminnen i väntan på att vår vän ska vara så stark att vi kan fira på riktigt med en gemensam löprunda.
Jag blev alldeles varm av glädje över att se hur stark, hur pigg och hur livsglad vår vän var efter avklarad behandling och hur han verkade uppskatta och njuta av livet och vara full av framtidsplaner.

Jag tror att när man drabbas av något sådant får man en tankeställare och när man tagit sig igenom det ser man livet på ett annat sätt, med annat perspektiv, när man inser hur snabbt allt kan förändras. Jag är tacksam att jag än så länge sluppit att vara där själv, tacksam att mina problem kan lösas med ett litet piller och inte genom en evighetslång behandling med livshotande utgång, men väljer att genom min löparvän och andra nära som har varit sjuka istället ta deras svårigheter som ett uppvaknande om att livet är skört, att man ska vara tacksam för var dag man får och att uppskatta var dag man själv och alla i ens närhet får finnas hos oss. Det är inte en självklarhet och man kan inte påminna sig själv nog många gånger.

Steppe, jag väntar vid lyktstolpen redo att bli frånsprungen närhelst du vill.

Välkommen tillbaka!