onsdag 25 juni 2014

Ledig onsdag

Denna veckas lediga onsdag inleddes med att jag tog med mig den här godingen på en 12mils utflykt i solen:


Med strålande väder, bästa spellistan på repeat i öronen och med mitt nyinköpta sadelskydd monterat blev det en riktigt trevlig tur. Fyra timmar senare skuttade jag in i duschen (ja faktiskt, skuttade, var riktigt pigg och inte alls lika nära döden som efter senaste långpasset på hoj) för att fräscha till mig lite. 
Nästa punkt på dagens agenda var nämligen att bli bjuden på lunch hos den här godingen:


Min fina vän Hanna som jag träffar alltför sällan och som förutom att vara en fantastisk vän också är den jag känner som är allra bäst på att laga mat. Blev idag bjuden på en somrig lunch bestående av wraps med kyckling, grönsaker, nötter och en hemmagjord "gucka" med rödbetor, salladslök, pepparrot som jag förmodligen kommer att försöka laga ungefär varje dag resten av sommaren. Himmelsk!

Efter tre timmars oavbrutet pratande och skrattande var jag dock tvungen att tacka för mig och dra vidare till nästa punkt på agendan, jobbets sommarfest med de här godingarna: 


Blev en femkamp som Gislavedskontoret tyvärr förlorade (trots att jag lyckades pricka mitt i prick på luftpistolskyttet..) och därefter bjöds vi på grillbuffe som intogs i ett växthus. Coolt att äta tzatsiki av gurka som odlats en meter ifrån bordet!


Nu är det kväll och jag borde verkligen sova eftersom morgonpass står på schemat imon men jag bara måste läsa ett kapitel i den galet spännande bok jag är mitt uppe i; "bortom varje rimligt tvivel" av Malin Persson Giolito.
Läs den!

söndag 22 juni 2014

Rehabträning

Efter att en bloggläsare efterfrågat hur min rehabplan ser ut ska ni nu få en beskrivning av mitt upplägg. Jag vill poängtera att när det kommer till träning är det alltid väldigt individuellt vad som funkar för just dig och när det gäller rehabträning i samband med skada är det ännu mer individuellt eftersom olika skador tillåter olika former av rehabträning. Jag rekommenderar er därför att ta kontakt av någon med kunskaper på området som hjälper er med en individuell rehabplan när skadan är framme, men hoppas och blir glad om mina tankar ändå kan inspirera eller hjälpa till på något sätt. 

Min skada tillåter stor mängd träning eftersom det är bra med genomblödning för att läka skelettet men däremot är all träning som innebär stötar för skelettet och all träning som innebär ryck och slit i muskelfästerna vid blygdbenet absolut förbjudet.
Min grundtanke är att försöka bibehålla mängden träning och antalet pass likt hur jag tränar när jag är frisk för att inte tappa bort mina invanda rutiner och bli för bekväm. Skulle jag kört dubbelpass blir det således alternativa dubbelpass, istället för morgonjoggen i ottan blir det alternativpass samma tid och det traditionsenliga långpasset på lördagsförmiddagen står fast men nu med någon annan form av träning. Planen innehåller ca 3 timmars träning per dag, men jag kommer att lägga in helvila var sjätte dag eftersom min kropp kommer behöva lite extra vila nu när jag utsätter den för nya träningsformer som den inte är van vid. Onödigt att träna sönder sig med rehab liksom.
Programmet innehåller crosstrainer, landsvägscykling, styrketräning, spinningklasser och vattenlöpning:

Crosstrainer 
För att jag fått uppfattningen från andra skadade löpare att de upplevt det som det mest effektiva sättet att behålla löpformen och som den alternativa träningsform som mest liknar löpning. Efter att under veckan kört mina första crosstrainer-pass någonsin kan jag inte annat än hålla med och jag  tror absolut att det är på crosstrainern man ska fördriva den mesta rehabtiden om man vill behålla sin löpstyrka. Jag upplever det som att rätt muskelgrupper får arbeta utan att man lägger någon som helst belastning på leder och skonar kroppen från alla stötar. Jag kör alla pass som tröskelintervaller av den enkla anledningen att jag tycker att det blir på tok för tråkigt att nöta lugna distanspass på maskinen utan att det händer något och om man kör sig riktigt jäkla trött orkar man dessutom inte tänka på hur långtråkigt det är. Eftersom jag ju är långdistanslöpare måste ju en del av crosspassen utföras under lång tid vilket resulterar i att de långa passen blir rätt grisiga, 2 - 2,5 timme tröskelintervall kör man ju inte så ofta i löparskorna och är väl kanske lite väl tufft egentligen, men jag ser det som en bonus - det som inte dödar det härdar. Bra musik i öronen, mycket vatten och en svetthandduk i närheten är dock ett måste för överlevnad.
Idag körde jag två intervallstegar på 1-2-3-4-5-5-4-3-2-1min (1min vila) och avslutade med 10*1min. Totalt 2tim på crossen, alla intervaller på 85-90% av maxpulsen.

Landsvägscykel
För att jag tycker att det är kul och för att det ger mig en möjlighet att få träna utomhus. 
På cykel kommer jag inte i närheten upp i den puls jag får när jag kutar varför tanken är att den ska användas till långpass där pulsen är oviktig och den aktiva tiden är den viktigaste. Vill att kroppen och knoppen ska komma ihåg hur det är att vara aktiv under en lång tid och då är cykling perfekt där man kan köra tre-fyra timmar utan några större uttråkningsproblem då man som sagt får njuta både av frisk luft och varierande omgivningar. Väldigt likt ett 35-40km pass löpning.
Jag kommer dock förmodligen vara den enda i Sverige som trampar runt på en fin racercykel som pyntats med ett sadelskydd med gel som jag inhandlat bland motionscyklarna på Biltema. Min skada sitter ju nämligen väldigt olägligt till för cykling eftersom sadeln trycker precis mot det skadade området och för att inte riskera att förvärra något kör jag således både med blöjbyxa och extra skydd på sadeln för att det ska vara mjukt och skönt. Ser skumt ut men vad gör man inte för att kunna träna?

Spinningklasser på gymmet 
För att det outstanding är det alternativpass där jag kan pressa min puls allra mest och där jag får mest mjölksyreträning. Tanken är att det ska få motsvara de tuffa kortare intervallpass (tex 400-ingar) där man normalt kutar med just känslan av att mjölksyran sprutar ur öronen och pulsen bultar i huvudet.
På spinning med en ledare som sitter framför mig och skriker, med en cykel där jag kan reglera motståndet själv och inte behöver koncentrera mig på omgivningarna, med så hög musik att tinnitusen frodas och med tjugo andra träningsfreaks i rummet som tar fram min tävlingsdjävul finns det ingen hejd på peppen att köra fullständigt slut på mig själv. Känslan när man halvligger mot styret efter sista intervallen är läskigt lik känslan när du ligger och frustar på tartanen efter ett riktigt tufft banpass med löpargänget. Skoj med sällskap också!

Vattenlöpning
Världens tråkigaste träningsform och trots att det var den träning jag körde allra mest när jag sist var skadad och upplevde att det funkade utmärkt för att bibehålla löpformen har jag svårt att motivera mig att köra detta särskilt ofta. Jag nötte fyra-fem pass i veckan under ett års tid 2007 och lyckades ändå inte hitta något sätt att göra det kul. Du har några få meter att röra dig fram och tillbaka på och den enda utsikten som erbjuds är vita kakelplattor och möjligen någon halvfet pensionär i badkläder. Barn hoppar bomben omkring dig och skvätter klor i dina ögon, du fryser konstant i det kalla vattnet och eftersom du är just i vatten har du inte ens möjlighet att liva upp kalaset med att lyssna på musik.
Men det är tyvärr det enda alternativpass där man gör den exakta löprörelsen och därmed det enda sättet att få träna på tekniken. Så jag biter ihop, tar på mig badräkten och går till simhallen men begränsar det till en gång i veckan. Mer än så klarar inte mitt psyke.

Styrketräning
Kör jag ju givetvis året runt, skillnaden nu är att jag kan "unna" mig att lägga till något extra styrkepass och att köra lite tyngre än vad som annars är fallet under säsong eftersom jag inte behöver spara pigga ben till tävlingar. Tog i veckan dessutom hjälp av en PT som mätte balansen mellan mina muskler och min rörlighet för att lokalisera mina svagheter och lägga upp ett lämpligt program. Vi ser det som att jag nu har min chans att verkligen fokusera på att stärka min kropp på utsatta områden för att undvika skador i framtiden och för att stärka min höft och bäcken då starka muskler kring det skadade området minskar belastningen på skelettet och kan hjälpa mig tillbaka snabbare.
Fokus kommer således ligga på små, tråkiga, funktionella övningar som stärker mig inifrån så att pumpa discomuskler med de stora vikterna ute i gymmet lär inte vara aktuellt. Men jag kör såklart hellre övningar som ger snabba tider i löparspåret än svällande snygga biceps - synd bara att det inte går hand i hand...

Utvärderingen efter min första vecka med seriös rehabträning leder fram till slutsatsen att man kan träna både riktigt bra och riktigt hårt även utan löpning. Min känsla är därmed att jag inte ska behöva tappa särskilt mycket i kondition eller styrka under de kommande veckor då rehab står på schemat utan det som kommer att försvinna är kroppens vana att klara den belastning för muskler och leder som det innebär att kuta på hård asfalt och jag kommer givetvis tappa en massa i löpkänsla och teknik. Målet jag satte upp efter den struliga vintern om att vara i bra form till SM i halvmarathon i september får därmed ändå kvarstå trots det här oväntade (ovälkomna) avbrottet och upploppsrakan på norrbro kommer att vara vad jag visualiserar när det är som motigast där på crosstrainern, i bassängen eller i motvinden på cykeln. Tydliga målbilder är grymt viktigt för mig och min motivation.

Lycka till alla därute som rehabtränar, bit ihop och kör hårt!
Vill ni dela med er av era erfarenheter på området blir jag superglad om ni utnyttjar kommentarsfältet till att ge mig tips och inspiration!

tisdag 17 juni 2014

Nästan allvarligt skadad

Har haft en lätt känning i min höft/sittben till och från sedan oktober. Inte så att det hindrat mig från att springa men tillräckligt för att jag ska känna att något inte är helt okej och jag har känt att jag inte riktigt fått ut kraften i löpsteget. 
Eftersom jag ändå har kunnat kuta typ 15mil i veckan och tävla varje helg under våren har jag endast gjort några halvhjärtade försök att fixa problemet genom någon extra massage då och då, lite knäckande hos kotis ibland och någon dos med stötvåg när det har varit som mest irriterat. Men så länge det inte är akut har man ju en tendens att inte bry sig så mycket utan bara köra på varför jag inte ägnat det särskilt mycket uppmärksamhet.

Så nu när Stockholm marathon var avklarat och det kändes som lite halvtid på säsongen utan någon tävling planerad förrän framåt september bestämde jag mig för att vara klok och köra två veckor rehab och under denna tiden passa på att för säkerhets skull låta någon kika på mitt bäcken/höft. Kontaktade Medic rehab i Jönköping där jag tidigare alltid fått snabb och bra hjälp av personer som förstår när träning är livet för patienten och som tar en idrottares problem på allvar. Idrottsläkaren föreslog att vi skulle köra en magnetröntgen direkt istället för att testa andra alternativ för att spara tid - på en MR syns ju typ allt. Två dagar senare gjordes röntgen, snabba ryck eftersom jag bestämt att två veckor rehab var den tid som fanns att spela på innan jag tänkte börja springa igen.
Igår hade två veckor gått och jag tog farväl till min cykel, snörade på mig löparskorna och njöt av min första löptur på 14 dagar, underbara 18km i 4,19 fart, där jag inte hade det minsta ont under tiden men som vanligt var lite öm efteråt.
Så idag fick jag svaret på min röntgen vilket resulterade i att löparskorna flyttade in i garderoben igen och cykelskorna återigen plockades fram. 

Stressreaktion på båda sidor av blygdbenet låter ganska skräckinjagande för en person som 2007 hade en allvarlig stressfraktur i lårbenshalsen och då tvingades till ett helt år utan löpning. 
Bröt ihop i hysterisk gråt innan jag fick mer och lugnande information kring skadan:

En stressreaktion är tydligen "bara" förstadiet till en stressfraktur och därmed inte alls lika allvarligt. I en studie som utfördes på collegelöpare i USA har det tom visat sig att hela 50% hade stressreaktion i sitt bäcken men de flesta av dem visade aldrig ens några symtom. Dessutom ska just bäcken vara ett ganska "tacksamt" ställe att få stressfraktur eftersom det har en benägenhet att läka ganska bra. En stressfraktur i bäcken brukar nämligen normalt läka på 6-8 veckor, en reaktion behöver oftast inte lika lång tid varför jag planerar att kunna testa löpning lite lätt efter 6 veckor. Eftersom jag redan frivilligt kört rehab i två veckor (bortsett från gårdagens återfall i löpning) torde således en månad återstå om jag har lite tur och kroppen vill läka som den ska.

Fyra veckor med rehabträning känns såklart inte alls superkul i kontrast till de fina löprundor jag planerat i solen under sommarens lediga dagar och dessutom tycker jag nog att jag haft tillräckligt med strul senaste året och att det liksom borde vara slut snart. Ägnade hela eftermiddagen till att gråta och vara deppig över detta faktum.
Men eftersom det knappast hjälper att gnälla och tycka synd om sig själv så försöker jag se det positiva i det hela - det kunde ju varit betydligt värre för om jag inte hade tagit tag i det nu medan jag fortfarande är frisk nog att kunna springa och kan bromsa mig i tid hade det tveklöst slutat med att jag sprungit till stressfrakturen varit ett faktum. Dessutom kommer det ju så lägligt en skada nu kan komma eftersom jag ändå blivit tvungen att ta säsongen 2014 som en mellansäsong efter min struliga vinter. Hade varit tristare om jag varit i toppform och kanske till och med lyckats kvala in till EM i zurich vilket var mitt stora mål i höstas innan allt började skita sig. Det kommer även "lägligt" eftersom jag över sommaren ändå inte hade något viktigt lopp planerat utan nästa stora grej var Stockholm halvmaraton i september och till dess bör jag kunna vara igång om allt går som det ska.

Så nu har jag slutat grina och istället kört ett 6 mils pass på min cykel och planerar att redan imorgon bitti stifta bekantskap med gymmets crosstrainer för första gången i mitt liv. 
För krigaren i mig tänker i alla fall inte deppa ihop utan istället lägga upp jordens bästa rehabplan med timtals av daglig träning på cykel, crosstrainer, med wetwest och styrketräning. Jag ska vräka i mig de tillskott av vitaminer och mineraler jag blivit ordinerad för att starka skelettet och förhoppningsvis ska jag även få prova på en ultraljudsbehandling som sägs kunna snabba på läkningen med upp till 30%. 

What doesn't kill you makes you stronger.

lördag 14 juni 2014

Hoj är visst inte alltid skoj

Sitter och imponeras av alla galningar som idag/inatt cyklar 30mil runt Vättern. (Bl.a. mina två bröder som för den delen heller inte direkt gör det för första gången utan utsätter sig för detta år efter år). 
Hur pallar man?!

Var nämligen just själv ute 11mil på min racer och efter en riktig nära döden upplevelse kan jag härmed lova att ni aldrig någonsin kommer att se mig på startlinjen med de där 30milen framför mig. Skulle mitt namn, mot förmodan, dyka upp i startlistan någon gång ber jag er alla att snälla söka upp mig och omgående låsa in mig på psyk för då har det slagit slint fullständigt.

Dagens lilla cykeltur inleddes med tre-fyra ganska fina mil innan jag utsattes för brutal motvind i kommande fem mil. Efter fyra av dem övervägde jag att ringa hem och be om skjuts och efter fem härliga motvindsmil där jag till och med var tvungen att trampa i nedförsbackarna för att ta mig fram i vinden, gick jag över till att fundera på att svänga in under en lastbil för att få slut på lidandet. Eftersom jag som tur är trots allt har några spärrar kvar i mitt galna huvud insåg jag att det vore en ganska drastisk och tokig lösning på problemet och kom fram till att det nog vore bättre att stanna till för att äta en energibar och vila lite istället. Passade också på att trösta mig med vetskapen om att de sista tre milen rimligtvis skulle gå i medvind om jag nu inte var helt "ute och cyklade" (haha) i mitt rimlighetstänk.  
Tack och lov, medvind fick jag, men jag vete sjutton om det blev så hemskt mycket roligare för det eftersom jag efter åtta mil ändå redan var så jäkla trött, stel i nacken, öm i baken och dessutom hade slut på vatten så jag höll på att dö av både törst och sockerbrist istället.

Jag får nog kanske erkänna att det var till att ta sig vatten över huvudet att ge sig ut på en 11mils runda på sitt tredje cykelpass sedan 2007. Förbannar mig själv för att jag saknar allt vad lagom och rimlighet heter när det kommer till träning och det faktum att jag inte kan acceptera att jag inte är proffs så fort jag ger mig på en ny idrott. 
Men vad sjutton, en utmaning fick jag, och det kommer ju aldrig olägligt.
På måndag är det dags att återvända till löparskorna igen. Tack och lov.

Nu glass.

onsdag 11 juni 2014

Ung och fräsch...?

Jag har just varit på den årliga kontrollen hos tandläkaren vilket ju är ett nödvändigt ont som inte brukar vara särskilt skoj. Men just idag var det dock riktigt trevligt av två anledningar.

För det första hade jag inga hål vilket både resulterar i att man slipper obehagliga återbesök med smärtsam borrning och lagning och att kostnaden för årets tandvård blev betydligt lägre än vad som annars skulle varit fallet. Dessutom känner jag mig alltid sådär barnsligt duktig när jag lämnar tandläkarstolen utan anmärkning och saknar nästan det där klistermärket man fick när man var liten som belöning för att man hade varit duktig på att borsta tänderna. Nu fick jag med mig en ask tandstickor och en räkning på 500 pix. Vackert så.

På tal om barnslig kommer vi så osökt in på anledning nummer två, och kanske den största anledningen till att det var så ovanligt trevligt hos Tandis idag:

När jag sitter i väntrummet kommer en man i femtioårsåldern in och sätter sig på stolen bredvid. Mannen är väldigt pratsam och har uppenbart utsett mig till sitt samtalsoffer för dagen vilket uppskattas föga eftersom jag just då njuter som allra mest av det faktum att väntrum är enda platsen där "se&hör - läsande" är en accepterad sysselsättning. Lyckas dock uppenbart väldigt bra med att dölja min irritation och ovilja till kallprat eftersom mannen glatt konverserar som om vi vore bundisar från förr. Så plötsligt frågar han, på fullaste allvar, om jag ser fram emot skolavslutningen och det stundande sommarlovet nu när det har blivit så härligt väder ute?
Plötsligt känner jag hur mina känslor gentemot denna man blir betydligt varmare och med ett extra stort leende och med en betydligt trevligare ton än tidigare under samtalet upplyser jag honom om att med nyss fyllda 31 år var det ett tag sedan man fick uppleva den där sommarlovskänslan.
Förvånad och nästan generad tittar han på mig och hasplar fram att "det är ju svårt att avgöra någons ålder, att jag ju var en väldigt snygg tjej och att det väl var för väl att han tagit fel på det hållet..."
(Här bör det tilläggas att han faktiskt, även om ni kanske inte tror mig, så vitt jag kunde avgöra varken var blind eller särskilt efterbliven vilket annars hade kunnat förklara misstaget)

Man tackar, efter den lilla fadäsen hade han min fulla uppmärksamhet och en tillgiven samtalspartner ända till mitt namn ropades upp och jag fick lämna väntrummet mycket nöjd över hur detta tandläkarbesök utvecklade sig.

Vi kan väl bortse från att just det faktum att man blir så in i själen lycklig över att bli tagen för tio år yngre än vad man är egentligen är ett väldigt tydligt ålderstecken...?

lördag 7 juni 2014

Löpning vs cykel, rond två och tre.

Första passet på landsvägscykel sedan 2007 avklarades igår och resulterade i 60km med en snittfart på 29,5km/h. En liten missräkning då jag tyckte att jag borde kunnat hålla 30km/h men efter en avstickare på slutet där jag avvek från den flacka och fina rundan och fick klättra backar grusades den målsättningen. Men spela roll liksom. 
För hur som helst var det oväntat skoj att cykla, riktigt skoj faktiskt, något som jag hade glömt bort och som blev en positiv överraskning. Om jag i mitt nästa liv mot förmodan vill satsa på en ny idrott ligger således cykel nära till hands.
Nåväl, ni har nu förstått att det var en trevlig upplevelse igår, men räcker det för att knappa in den 2-1 ledning löpningen hade efter rond 1? 

Rond 2: Själva träningspasset 

När solen skiner och du ska ut och springa tar du på dig hotpants och linne, när det är samma väder vet du att du på cykel kommer att behöva både jacka,  buff och vantar. Kommer det en regnskur under löpturen blir du förvisso blöt och kanske en aning kall och stel men risken att du fryser är minimal eftersom du har cirkulation i hela kroppen. Börjar det regna på cykel blir du inte bara blöt utan fryser halvt ihjäl i vinden och glömmer du handskar eller vindskydd på skorna spelar det ingen roll vilken temperatur det är - då kan du räkna med att få köldskador på tårna och vara så förfrusen om fingrarna att du varken kan bromsa eller växla.
Kort sagt - man fryser alltid när man cyklar. Jag hatar att frysa.
Löpning vs cykel: 3-1.

Kör du ett rejält långpass i löparskorna förflyttar du dig kanske 40km. Har man sysslat med löpning i några år och under den tiden bott på samma adress innebär det att du vet ungefär hur varenda sten och varje buske och träd ser ut inom ett område om ungefär 4*4 mil hemifrån. Vardagsrundorna bjuder inte så särskilt ofta på några överraskningar och möjligheterna att vidga sina vyer är ganska begränsade. På cykel förflyttar du dig mer än dubbelt så långt på samma tidsåtgång och plötsligt befinner du dig på platser där du faktiskt får något nytt att vila ögonen på. Spännande!
Löpning vs cykel, 3-2.

Men så är det ju det där med röven. Ärlig talat. Jag har förvisso en ovanligt benig rumpa men med sprillans nya blöjbyxor med ett gigantiskt skydd både till tjocklek och storlek kunde man ju tro att man skulle slippa ont i bakdelen. 
Men icke.
Jublar varje gång det kommer en backe som tvingar mig att stå upp och trampa för att skona min ömma stjärt och trots att snart 24 timmar förflutit sedan avklarat pass går jag fortfarande så bredbent att der ser ut som om jag skitit på mig.
Detta är ett problem som jag aldrig någonsin stött på, och troligen aldrig kommer att behöva stöta på, i samband med löpning. (Thank you God)
Löpning vs cykel, 4-2.

Rond 3, efterarbetet, behöver vi inte ens utvärdera. Cykelvård i form av tvätt och smörjning i timtal efter avslutat pass när man är trött och hungrig uppskattas inte och får stryk med ungefär 100-0 mot löpning där du på sin höjd behöver spola av leriga dojjor i handfatet innan du kan ställa dig i den varma duschen.

Slutsats:
Löpning är och förblir sporten nummer ett i mitt hjärta. Överlägset. 
Men landsvägscykeln har sina fördelar och kommer allt att få vara med på ett hörn framöver som den troligtvis bästa och definitivt roligaste formen av alternativträning.

fredag 6 juni 2014

They tried to make me go to rehab and I said...?

Mina post-marathon trötta ben behöver lite rehab och jag har därför bestämt mig för att det är läge för halvtidsvila i säsongen och därmed ett bra tillfälle att spara löparmusklerna några dagar för att vila och läka ut lite småskavanker som stört mig ett tag.

Frivillig alternativträning kan faktiskt vara riktigt skoj som omväxling (även om det inte i närheten kan mätas med löpningens underbara värld!) och lite gruppträningspass på gymmet eller några härliga längder i simbassängen utan några mätbara resultat att jämföra med gör träningen väldigt kravlös och avslappnad. Dessutom blir träningen plötsligt också en social företeelse eftersom man träffar betydligt mer folk på gymmet än på löprundan i skogen. 
Men så är det ju faktiskt sommar nu och att vara inomhus på ett svettigt gym eller i en kvav simhall när solen skiner bär mig emot och gör nästan ont i själen. 
Jag vill träna ute!
Som tur var räddade bästa lillebror situationen genom att släppa in mig i sitt  cykelstall och låna ut en gammal racer som nu ska ta mig ut på mitt första pass på landsvägscykel sedan jag sålde min egen för många år sedan.

Utvärderingen kan börja.
Landsvägslöpning vs landsvägscykel, rond 1: 

Träningsförberedelser.

I löpning sätter man av två timmar till träning. Fem minuter ägnas åt att ta på sig kläder, ställa in gps-klockan och knyta skorna. Kvarvarande tid till att faktiskt träna = en timme och femtiofem minuter.
Till dagens cykelpass har dessa två timmar redan förbrukats till att byta pedaler, smörja kedjan, pumpa däck och annat fix. Och då sitter jag inte ens på cykeln än.
Löpning vs cykel: 1-0.

Både min cykel och mina löparskor står och väntar på att användas i vår hall. Cykeln tar dock upp i princip all plats och vi måste klättra över den för att gå på toa. Dessutom smutsar den ner golvet och parketten är redan fläckad av olja.
I mitt skoskåp på andra sidan rummet ryms sex par löparskor som inte står det minsta i vägen och inte lämnar några som helst spår på golvet så länge jag undviker att knalla in med IceBugs eller spikskor på fötterna.
Löpning vs cykel: 2-0.

När jag ska ut och springa långpass vid 10-tiden en vanlig dag måste jag gå upp vid sju-tiden och käka frulle för att hinna smälta maten och slippa strul med magen. När man ska köra cykel kan man i princip svälja sista tuggan sittande på sadeln vilket resulterar i härligt skön sovmorgon med ett par timmar extra i bingen. Att dessa extra sovtimmar sedan äts upp av den tid man måste lägga på cykelvård innan man väl kommer ut på pass bortser vi ifrån i detta delmoment av tävlingen. 
Löpning vs cykel: 2-1.

Oerhört spännande med en hårfin ledning för löpningen efter rond 1 alltså. Nu dax att ge sig ut och trampa och dea igång rond 2, själva träningen.


tisdag 3 juni 2014

Mango och rödbetor

Vet inte om det är för att jag är en snål smålänning eller om jag helt enkelt tagit till mig alla rapporter om det stora matsvinnet i landet, men det bär mig emot att slänga mat varför jag alltid försöker ta vara på både middagsrester och på alla varor jag har köpt hem innan de blir för gamla.
Idag hittade jag en mango i fruktskålen som inte verkade ha många dagar kvar innan den skulle klassas som övermogen och jag kände mig därmed tvungen att inkludera den i eftermiddagens mellis.
Slängde den i min blender tillsammans med kvarg, yoghurt och ett par matskedar chiafrön. Blev ett supergott mellis, smakade som efterrätt men ändå fullt av både protein, vitamin och bra fett!
Ni skulle ha fått se en bild på kalaset men eftersom det var så gott hann jag trycka i mig hela lasset innan jag ens kom att tänka på att dela med mig till er... Sorry!

För övrigt måste jag ju rapportera om vad jag tycker om produkterna från Mighty Sport som ni läsare var snälla nog att tipsa om. 
Inför Stockholm marathon körde jag en sjudagars kur med Beet Boost där jag tog sista omgången ett par timmar innan start. Eftersom jag ju hade lite problem på loppet är det svårt att bedöma den prestationshöjande effekten av rödbetan men jag kände i alla fall aldrig att jag blev trött rent muskulärt under loppet och jag upplever att jag återhämtade mig ovanligt snabbt efteråt. Kanske att det hade med rödbetan att göra? Ska hur som helst ge det ett nytt försök och lämna ytterligare en utvärdering när jag har kunnat göra ett mer rättvist test efter ett lopp utan hjärtklappning och annan skit som stör.
Har dock en fråga till alla er som använt det här ett tag; hur sjutton gör ni för att få i er BeetBoost på ett smärtfritt sätt? Det är ju så jäkla äckligt att jag får kväljningar och för mig är enda sättet just nu att blanda med en så liten mängd vatten att jag kan svepa allt på en gång samtidigt som jag håller för näsan så att jag inte känner smaken. Ska man blanda med något annat än vatten för att få bättre smak? 

Nähäpp, nu till snälla sponsorn Amadeuskliniken för en troligtvis inte särskilt snäll massage av stela marathonmuskler.
På återhörande.