lördag 26 april 2014

Nu var det gjort...

Under alla dessa utmattade månader har det ju mer eller mindre frekvent funnits dagar så jag har vaknat totalt orkeslös och tömd på energi. Dagar då jag helst inte vill gå ur sängen och där träning känts fullkomligt uteslutet. Dessa dagar har jag flera gånger funderat på hur det skule vara att vakna upp med den känslan på en race-day. 
Nu är det gjort.

Vaknade i morse med just den där känslan av att allt är fel, allt är jobbigt och känslan av att det skulle vara race om några timmar gav mig fullständig panik.
Med värk i hela kroppen och en fullständigt onormal energilöshet kändes det uteslutet att ens kunna starta loppet. Satt och grät på hotellrummet i panik - vill inte - vill inte - vill inte.
Min fina J peppade på alla sätt han kunde komma på men lämnade självklart även utrymme för att åka hem om det var det jag verkligen ville. 
Han uppmanade mig att lyssna lite på någon favvomusik och sedan gå ut och värma upp för att se om det skulle kännas bättre. Musiken funkade, slappnade av för en stund, men att springa funkade sämre. Fanns inte ork att värma upp överhuvudtaget. 
Joggade några hundra meter, stannade.
Körde ett par halvhjärtade stegringar. Stannade.
Bestämde mig för att skita i att slösa den lilla energi som fanns på att värma upp och la ner projektet. Gick tillbaka till hotellet, tog på mig tävlingslinnet och snabbskorna och bestämde mig för att i alla fall försöka ta mig runt banan, om så joggandes, gåendes eller krypandes.

Fick en något mer positiv känsla i starten när man såg publiken och de andra löparna och framförallt då en bloggläsare kom fram och presenterade sig och vi fick önska varandra lycka till. Så himla kul!! (Hoppas det kändes bra under loppet Tove!)
När vi sen började springa var det precis så jobbigt som jag hade föreställt mig, men jag fick faktiskt inte panik över det eftersom jag ju inte hade förväntat mig annat. Bestämde mig för att anpassa farten efter dagens väldigt dåliga känsla, inte pressa mig till yttersta gränsen utan hushålla med krafterna så att jag skulle kunna fullfölja loppet. Det var tungt, men den där uppgivna känslan av att bara göra min grej och inte tvinga mig gjorde ändå att jag kunde hantera det. 
Fick en vätskelangning av J vid 5km och bara att se ett bekant ansikte peppade upp mig ett snäpp. Vid varvning "fivade" jag några barn och fick stort jubel tillbaka både av dem och deras föräldrar vilket gav mig ännu ett snäpp ytterligare positiv energi och efter en vätskelangning och mer pepp från Isabellahs man Lars vid 10km började det plötsligt lossna lite, lite grann.

Vid 12km började det rentav kännas ganska bra. Jag hade ställt min klocka på Autolap var tredje kilometer och fick då dessutom ett bevis på att det inte bara var känslan som var bättre utan att jag även ökat 15sek mot föregående 3km. Jag var ändå lite feg (klok?) och avvaktande och valde att fortsätta hushålla med krafterna med tanke på hur risig första halvan hade känts. Bestämde mig för att fega fram till nästa vätskelangning vid 16km där jag skulle få en gel och om det fortfarande kändes okej där skulle jag försöka öka farten sista fem km. 
Och det funkade!

Mitt avslutande 3km Autolap (18km-21,1km) gick 31sek snabbare än de 3km mellan 15km-18km. Visade sig dessutom att det bara var Isabellah som sprang snabbare än mig på den sista kilometern och bara under den plockade jag in 15sek på tredje tjej. Tar med den fina avslutningen från dagens lopp som dagens positiva besked från kroppen och tar också med mig styrkan och det faktum att jag nu har upplevt hur det känns att "bli tvingad" att springa på en av de där riktigt dåliga dagarna som en livserfarenhet. Det var en fruktansvärd känsla att sitta där med psykbryt på hotellrummet och se loppet som ett berg omöjligt att bestiga med en utmattad kropp. Men jag klarade det, och vetskapen om att det en sådan dag KAN släppa efter en stund och inte behöver betyda att det blir vidrigt hela vägen gör mig trygg inför framtida lopp. Nu gäller det bara att hitta ett bra sätt att hantera det när det händer och ännu hellre - ett sätt att undvika att det händer just när det är dags för tävling.

Sammanfattningsvis får en fjärde plats på tiden 1,21,21 (16sek snabbare än Fredrikstad!) faktiskt godkänt under dagens hemska fysiska och psykiska förutsättningar. 

Vill också passa på att hylla min fina och duktiga svägerska som för första gången någonsin sprang så långt som 21km. Med två veckors förkylning i bagaget och med kramp i vaderna från 13km krigade hon sig i mål på 2 timmar och 10 minuter. Strax efter, på 2,12, passerade dessutom hennes 60+ mamma mållinjen. 
Min underbara löparfamilj gör mig så stolt och glad!
            
                       Löparfamiljen!!

En hyllning också till arrangörerna för en fin bana och ett bra arrangemang. Hoppas ännu fler tjejer hittar hit nästa år!

torsdag 24 april 2014

Tappat lite pepp

De senaste fyra helgernas lopp har jag sett fram emot med glädje och även om jag vetat att formen inte är på topp har jag kunnat gilla läget, anpassa mig efter förutsättningarna och ändå kunnat känna att det är roligt och att jag peppad har sett fram emot loppen. Inför den här helgen känns det dock inte alls lika positivt.

I ett tidigare inlägg berättade jag om känslan efter måndagens lopp där de första 4km kan ha varit mina bästa löpta kilometer i år, men där avslutningen av loppet var desto tyngre då jag hade förkylningskänningar. Hoppades att dessa skulle försvinna, och även om de inte direkt har förvärrats känner jag att känslan av svidande hals, ansträngd andning, värk i kroppen och orkeslösheten gör sig påmind på varje pass. Förkylning? Allergi? Check.

Ovanpå detta har jag också haft ett par energilösa dagar med värk i kroppen där ens sitta på kontorsstolen på jobbet och lyfta ett anteckningsblock eller promenera till skrivaren har känts besvärande. Har somnat klockan 21 på kvällen och ändå varit dödens sömnig när klockan har ringt. Utmattningssymtomen som gör sig påminnda? Check.

Som grädde på moset har dessutom de känningar jag haft senaste månaderna i revbensbågen/magen, rygg, höft, bäcken och blygdben nu även förflyttat sig till insidan av båda knäna och samtidigt accelererat till en mycket obekväm nivå. Har länge funderat på var sjutton denna smärta i hela jäkla kroppen kommer ifrån, den är inte så illa att den hindrar mig från att träna men tillräcklig för att det ska kännas fel och obehagligt och framförallt gör det mig begränsad i rörligheten så att jag inte kan få till något tryck i steget, särskilt inte uppför. Har känt detta på träning hela vintern men inte brytt mig så mycket, men nu när man börjar tävla lite ställer man dels högre krav på sin kropp, dels noterar man precis allt som försämrar prestationen och dels pressar man sin kropp på ett helt annat sätt vilket gör att skavanker tenderar att förvärras.
Jag har varit hos än den enda, än den andra naprapaten/sjukgymnasten/kiropraktorn, som alla har lyckats behandla för stunden men eftersom smärtan alltid kommer tillbaka igen efter bara någon vecka känns det inte som om någon lyckas hitta en orsak.
Men så fick jag en snilleblixt häromdagen om att jag som ett sista desperat försök kanske skulle se om jag behöver gjuta inlägg till mina skor. Har ju sett filmer när jag springer som visar att jag springer väldigt tätt ihop med mina knän och på senare tid har jag till och med upptäckt att jag slår ihop dem så pass mycket att jag får skav på insidan av knäna efter de lite längre passen. Kan ju inte vara särskilt bra tänker jag, så igår träffade jag en fotterapeut (heter det så?) som tittade på mina fötter och gjorde en löpanalys och hon kunde ganska snart konstatera att det inte såg särskilt bra ut. Tydligen är det ett mirakel att jag inte har haft mer problem än jag haft, borde ha stora problem med mina benhinnor och hälsenor (vilket ju komiskt nog är de få platser på min kropp jag för tillfället INTE har ont) och hon var helt bergsäker på att min smärta i knäna kom från den vansinniga felbelastning jag utsätter mig för timtals varje dag. En avgjutning av mina fötter gjordes och inlägg ska levereras på onsdag.
Träffade därefter även min kiropraktor och gnällde över hur mycket värre allt plötsligt känns och han blev väldigt bekymrad över vad orsaken till dessa återkommande problem kunde vara. Ända till jag nämnde vad fotterapeuten hade sagt. Med ett förtvivlat ansiktisuttryck säger han då att detta självklart är orsaken till mitt ”förstörda” bäcken. Han bad om ursäkt för att han inte kollat med mig om jag verkligen sprang med rätt sulor, men han utgick ju ifrån att en elitlöpare ska ha koll på detta. Det har han rätt i, jag borde definitivt ha kollat upp det här tidigare, men eftersom jag fått hjälp att prova ut skorna en gång i tiden och inte haft några problem förrän för ett halvår sedan har jag inte haft en tanke på att fötterna kan ändra sig och att mina skor numera är helt fel för mig.
Idiot? Javisst, jag erkänner. 

Men oj vad det känns långt till onsdag plötsligt! Nu när jag fått svart på vitt att det finns ett fel vill jag inte springa en meter utan mina nya sulor. Jag är en obotlig optimist som alltid tror att när jag träffat på någon ny teori om mina diffusa men ack så besvärande problem har vi lösningen på allt och när jag väl får mina sulor på onsdag ska mina problem vara som bortblåsta och såväl onda knän och höfter som min smärtande revbensbåge och skuldra vara ett minne blott. Då ska jag springa som en Gud. Just detta gör dock att jag har svårt att hitta den där peppen jag har känt inför de senaste veckornas lopp. Plötsligt VET jag ju liksom att det finns ett konkret fel som uppenbart försämrar mina förutsättningar att göra mig själv rättvisa och då känns det liksom nästan lite meningslöst att raca innan det problemet är löst. Att veta på förhand att jag jobbar i uppförsbacke än mer än bara mot den utmattning som redan förstört delar av försäsongsträningen känns rätt tungt, samtidigt som jag ju vet att om jag har kutat med det här problemet i flera månader ska jag nog klara ett race till. 

Så jag vet att jag kommer stå där på startlinjen imorgon och väl på plats kommer jag att vara taggad och allt strul kommer för stunden att vara glömt. Jag ska även detta lopp fokusera på att ha kul, att jaga en positiv känsla före tid och placering och njuta av att få springa ett helt nytt lopp! Har jag tur kanske kroppen vill springa någon liten stund snabbare än mina 1,21,37 från Fredrikstad för tre veckor sedan. Det skulle verkligen ge en boost att få känna att jag är på väg åt rätt håll!

Hoppas vi ses imorgon!

tisdag 22 april 2014

Påskhelgens race

Påskhelg eller inte, mitt veckovisa tävlande håller i sig, och på annandagen gick vi därför upp i ottan för att styra kosan (läs Volvon) mot Hallaryd där 25:e upplagan av Hallarydsloppet skulle gå av stapeln.
För er geografiskt intresserade kan jag berätta att Hallaryd är en liten by belägen mitt emellan Markaryd och Älmhult mitt i mörkaste Småland och då speakern glatt informerade om att alla tillresta 479 löpare för dagen mångdubblade antalet invånare i byn kan vi tillsammans konstatera att det inte direkt var en storstad vi besökte. Likväl en mysig tillställning och troligtvis det största (och kanske det enda?) som händer i byn varje år.

Distanserna man kunde välja på var 6,3km, 9,8km eller 21,1km. Varför man inte bemödat sig med att förlänga 9,8km rundan med 200m så att man kan få logga ett 10km lopp i sin dagbok är oklart men just den detaljen är nog faktiskt det enda loppet lämnade i övrigt att önska.
Klen som jag är efteranmälde jag mig till 9,8km rundan för att spara lite på krutet till kommande utmaningar och var istället väldigt imponerad över min något tuffare träningskompis David från Apladalens löparklubb som anmälde sig till halvmaran trots att han sprang Heleneholms marathon så sent som förra helgen på 2,37. Han är en man av lite segare virke. (som dessutom sedan visade sig stark nog att persa på denna kuperade halvmarabana och springa in på låga 1,15…)
 
Det var oklart inför loppet om det väntade terrängunderlag, en flack eller backig bana, löpning i skog eller löpning i samhälle men väl på plats fick jag info om att det rörde sig om asfalt och grusväg och efter att ha testjoggat några kilometer av banan såg det ut att kunna bli en ganska trevlig historia utan inslag av lerhögar, rötter och vattenpölar likt förra helgen. Kändes tryggt för en utpräglad landsvägslöpare.
Startskottet (läs: en speaker som ropade 3-2-1 SPRING) skickade iväg oss tillsammans med halvmaralöparna klockan 11,00 och jag hade en liten vag plan om att gå med träningskompisen David till våra vägar skulle skiljas åt efter ungefär halva mitt lopp där jag skulle vända hemåt och han fortsätta sin halvmararesa. Denna plan gav jag dock upp redan efter bara några hundra meter då den grupp om ca 5-6 löpare han gick med höll något för hög fart för min del, detta trots att jag ändå öppnade riktigt bra de första fyra kilometrarna med en snittfart på ca 3,35. Jag tar med mig dessa första 4km som mina bästa än så länge i år då känslan var att jag inte alls sprang fort, inte alls pressade mig utan sprang kontrollerat för att hushålla med krafterna inför andra halvan av loppet och ändå lyckades hålla uppe så pass bra fart. Nöjd är jag också med att jag trots att jag blev ensam ganska tidigt i loppet ändå för första gången i år lyckades hitta fokus på rätt saker och behålla ”tävlingstänket” istället för att låta tankarna flyta iväg likt tidigare lopp.

Efter ca 4,5km blev min andning plötsligt ganska ansträngd och jag kände hur luftrören pep och bröstkorgen drog ihop sig samtidit som pulsen rusade. Detta var ganska olägligt just till andra halvan av banan eftersom vi då vi vek in i skogen och några ganska rejäla stigningar väntade där jag hade behövt allt syre jag kunde få till mina ben. Tappade plötsligt massor med fart i uppförsluten och då jag drog på mig alltför mycket syra fick första biten på varje efterföljande nedförsbacke användas till återhämtning innan jag kunde börja trycka på igen vilket resulterade i ytterligare tappade sekunder även där.  Avslutningen av loppet var tack och lov ganska lättlöpt och jag kunde därmed avsluta med en riktigt fin sista kilometer där jag kände att jag fortfarande hade bra tryck kvar i steget och en fin känsla i kroppen ända fram till mållinjen.
Några skrällande hostattacker senare kunde jag konstatera att det nog ligger en liten förkylning och lurar i kroppen som orsakade de pipande luftrören vilket inte alls är konstigt då min haft ont i halsen och gått hemma och hostat på mig i en dryg vecka. Signalerna om att även jag fått ta del av denna bacill fanns egentligen redan på uppvärmningen då pulsen rusade fortare än vanligt, men just under uppvärmningen brukar jag försöka låta bli att analysera, känna efter och lyssna på sådana signaler då det bara förstör inför loppet. Man har ju ändå bestämt sig för att starta om man är där och då är det bättre att inte fundera utan låta det bli som det blir under racet och känna efter först när man gått i mål. Nu när mållinjen är korsad kan jag dock konstatera att kommande dagar får ägnas åt lite hysteriska huskurer för att mota bort de attackerande bacillerna så att jag slipper liknande problem kommande helg.

Min insats resulterade i en seger i damloppet på tiden 37,10 med ca 5min marginal till andra tjej och med bara två herrar före mig och jag cashade därmed in fjärde segern på lika många starter och lika många veckor. Ett facit som låter betydligt bättre än vad det är, min form är verkligen långt ifrån där jag vill vara, och till helgen lär denna fina svit brytas rejält då jag för första gången sedan min kollaps ska ställas mot mer kvalificerat motstånd på den nya tjejhalvmaran i Stockholm. På dessa lite större lopp där flera elitsatsande tjejer är på plats är jag väl medveten om att min form i dagsläget inte ens ska räcka till att vara i närheten av pallen vilket faktiskt ändå känns okej för även om det är frustrerande att inte kunna fajtas med dem som jag brukar har jag accepterat det och försöker stället ha tålamod att invänta min vanliga fysiska standard. Ser istället väldigt mycket fram emot att få springa ett fint landsvägslopp på en snabb bana med mycket publik och härliga tjejer i spåret och hoppas att dessa fina förutsättningar runtomkring i alla fall ska hjälpa mig till en bättre tid än senaste halvmaran för två veckor sedan och därmed bjuda på känslan av att jag med myrsteg är på väg åt rätt håll.

Ytterligare ett snyggt pris, strået vassare (och större) än förra helgens älgplakett.
Självklart levererades trägubben tillsammans med ett presentkort från Ikea,
vi var ju trots allt bara någon mil från Älmhult!
 
Utflykten avslutades sedan med lite grillning hemma hos goda vänner i Växjö där vi lapade ut det sista av helgens fina sommarväder genom att sitta på altanen ända till varje gnutta sol hade försvunnit och vi fick konstatera att den långlediga helgen tyvärr hade nått sitt slut och det var dags att åka hem till vardagen igen.

lördag 19 april 2014

Vikten av att ha en stöttande familj

När man har valt att satsa på sin idrott har man gjort ett val, inte bara för sig själv utan även för resten av ens familj, som innebär en stundtals ganska inrutad vardag och kräver ytterst noggrann planering och struktur för att dagarna att gå ihop.
För att kunna/hinna/orka träna och tävla så mycket som man vill och behöver måste man få mycket hjälp från nära och kära för att det ska kunna gå ihop sig. För ensam är inte stark.

Min man har både ett brinnande idrottsintresse och älskar att resa så att följa med på tävlingar på alla möjliga platser runt om i världen, allt från mindre glammiga platser som Markaryd i mörkaste Småland till flashiga Barcelona i soliga spanien, får nog anses vara den "glammiga" sidan av att vara en idrottares anhörig. Att få resa runt och se världen utan att själv behöva anstränga sig eller prestera utan i lugn och ro istället kunna njuta av en öl och lite sevärdheter samtidigt som man kan skratta åt sin nervösa hustru som förbereder sig för race kan ju inte vara helt fel.
Den mindre glammiga sidan, baksidan, för en idrottares anhörig är dock det tyngre lass man får dra hemma i vardagen - inte bara genom att ta ett större ansvar gällande hushållsysslor utan också genom att stå ut med ständigt prat om var idrottaren har ont, hur senaste passet kändes, vilka tävlingar man planerar framåt, vilket material som måste inhandlas eller katastrofen om man börjar bli förkyld. För att  inte tala om vilken plåga det måste vara att behöva lyssna på löparens väckarklocka inför morgonpasset när man själv ska sova, att gå ensam på kalas för att löparen ska träna eller tävla eller att bli beordrad att en regnig dag stå med tidtagarur vid friidrottsbanan eller cykla fyra mil långpass som vätskelangare.
Det är inte lite man kräver att ens nära och kära ska stå ut med, särskilt inte som det enda tack de oftast får är en trött, blodsockerlåg och grinig person som kommer hem efter avslutad träning.

Men det är tur att de finns, de där härligt stöttande personerna i ens närhet, och ibland lyfter jag faktiskt blicken och ser allt de faktiskt gör för mig och kan då inte nog uttrycka min tacksamhet.
Idag är just en sådan dag där jag faktiskt inser allt som har blivit gjort medan jag tillsammans med min storebror avnjöt ett fantastiskt 35km pass i stålande solsken och shortsvärme. Min fina J hade samtidigt som jag och brorsan var ute i solen och glassade storstädat hela huset, skurat altanen och gjort grillen redo för en ny säsong och framförallt redo för kvällens grillgäster.  
Allt detta gjort utan att jag behövt lyfta ett finger för att engagera mig i hemmafixet (som ju egentligen är lika mycket mitt ansvar som någon annans) och allt för att jag skulle hinna få en timme vila i solstolen efter passet. 
Jag trodde inte att man skulle kunna bli tårögd av doften av nyskurat golv eller ljudet av svinto som skrubbar ett grillgaller, men idag var det fasen inte långt borta...

Team Ambjörnsson, tillsammans är vi starka!
     
                           
                                       Altanen och grillen redo för säsongspremiär!

torsdag 17 april 2014

Utmattad, men försöker raca ändå!

Jaha, då var det visst onsdag igen och jag som inte ens har hunnit skriva något om helgen som gick. Tiden går väldigt fort just nu, kanske lite väl fort om ni frågar mig, insåg häromdagen att det inte är långt kvar till Stockholm Marathon. Ett lopp som jag tagit för givet att jag skulle kuta och att jag skulle ha gott om tid att förbereda mig och komma tillbaka, men nu närmar det sig med stormsteg och jag är verkligen långt ifrån den marathonform jag vill vara i om ens en start i världens bästa mara ska vara aktuellt. Eller starta kan man ju, men man vill ju helst gå i mål också... Allt hänger på en skör tråd, men än finns det hopp.

För att påskynda den där efterlängtade formens återkomst har jag fortsatt min plan om ”en tävling/vecka” så på helgens agenda stod Älglöpet i Skärshult på agendan. Ett terränglopp om två varv om 5250m runt en sjö som enligt skräckhistorier från tidigare års deltagare skulle komma att bjuda på både lergropar där man kan tappa skorna och branta uppförsbackar där man måste dra sig upp med hjälp av trädens kvistar.
Jag får väl erkänna att jag var lite halvsugen på detta lopp eftersom jag känner att jag i första hand behöver lite landsvägslopp där man kan få bättre fartträning, men då loppkalendern gapade tom på sådana alternativ och då Skärshult fanns på väldigt bekvämt avstånd (30min hemifrån) fick det ändå ses som det bästa alternativet.

Efter ett par veckor där mina ”under isen-dagar” har hållit sig borta var det dock tyvärr dags för just en sådan i lördags. Orättvist, för jag tycker att jag gör allt jag kan för att undvika att dessa dagar ska komma. Jag jobbar mindre, jag har skalat bort ”onödiga” pass ur träningsplanen och jag har överhuvudtaget minskat mina aktiviteter på dagarna för att tillfredsställa mitt numera konstanta och omättliga behov av sömn och vila.
Men så ibland, när allt har känts bra ett tag, blir man kanske lite väl optimistisk och faller tillbaka i gamla hjulspår.  Så i fredags smällde jag ett intervallpass om åtta tusingar på morgonen, jobbade hela dagen och åkte sedan direkt till gymmet för ett styrkepass innan jag kastade mig in i duschen för att göra mig redo för en middag på Bredaryds Wärdshus tillsammans med goda vänner. Kom hem 23,30.
Förstod nog egentligen att detta var en dag i tuffaste laget för klena mig just nu, men eftersom jag numera jobbar lite mindre och därmed hade fått vara ledig hela torsdagen för att köra 41km långpass på förmiddagen och helt fokusera på vila och återhämtning på eftermiddagen tänkte jag att jag borde fått nog med tid för återhämtning för att klara av EN dag med ett lika fullspäckat schema som den vanliga Jossan brukar klara varje dag. Men icke.
Jag vaknade på lördagen och hade ont i hela min kropp och varken ville eller orkade annat än att bara sova och var dessutom på ett riktigt dåligt humör där jag hör mig själv snäsa åt allt och alla. (förlåt familjen!)
Lyckades ändå få till ett hyfsat distanspass i den strålande solen som faktiskt gav mig lite ny energi och framförallt bättrade på humöret, men energin dränerades ganska snart bara av ansträngningen att laga lunch så sedan var det inte annat att göra än att ligga och vila resten av dagen. Hatar dessa dagar!!
Eftersom jag vet att det brukar gå över på någon dag eller två så ställde jag ändå klockan på väckning på söndagen med förhoppningen att jag skulle vakna pigg och sugen på att springa lopp.
Och det lyckades, jag vaknade pigg som en lärka och det var verkligen en helt ny Jossan som snörade på sig dojjorna för den klassiska ”innan race promenaden” och efter en stund ute i friska luften och en rejäl frulle senare var jag redo för race som om inget hade hänt.

Det ösregnade och blåste hela uppvärmningen, men vad gör väl det när man är löpsugen?
Spanade in delar av banan med lite skräckblandad förtjusning men blev glatt överraskad när jag insåg att den första kilometern på varje varv skulle gå på asfalt, och den sista kilometern på grus vilket alltså bara lämnade ca 3km oinspekterad bansträckning åt att kunna vara sådär vidrig som jag hade fått beskrivet för mig.
Taktiken blev således att springa på ordentligt på asfalten och gruset där jag såg min chans att tjäna tid, för inne i skogsterrängen visste jag att jag skulle få problem.
Taktiken funkade väl sådär halvbra för när startskottet gick insåg jag att de där lättlöpta partierna var just på de delar av banan där man hade motvind och typiskt nog också att det var de enda delarna av banan där man inte var vindskyddad av skogen. Där jag skulle springa fort blev det istället som att ta två steg framåt, och ett tillbaka då motvinden stod som en vägg framför mig.
Blev dock en positiv överraskning att de där kilometrarna i skogen inte var så farliga som alla hade sagt. Visst, det var smala stigar med mycket rötter, stenar och lera och det var ganska mycket backar och knixiga svängar. För en utpräglad landsvägslöpare är det ju svårt att hålla koll på var man sätter fötterna, göra rätt vägval och parera hinder samtidigt som man försöker pressa sig att springa fort. I skogen gick det således riktigt långsamt för uppför var jag för klen, nedför var jag för rädd att ramla och tekniken var verkligen kass vilket gjorde att jag inte riktigt kunde ta ut mig fullständigt rent orkesmässigt eftersom jag aldrig fick springa så fort som behövs.
Tog det lite försiktigt första varvet då jag inte riktigt visste vad det väntade för läskigt hinder bakom nästa krök varför jag ganska pigg och fräsch kunde vinka åt min man och min svägerska med familj som hade varit gulliga nog att släpa sig ut i ovädret för att hejja fram mig i spåret.
Bestämde mig för att trycka på lite mer på andra varvet, eftersom jag nu hade insett att det inte var riktigt så farligt som jag hade väntat mig, men den där motvinden från första varvet var nu plötsligt än värre eftersom jag hamnat i ett vakuum utan någon löpare i närheten som kunde ta lite vind åt mig. Kände mig plötsligt ganska trött och frustrerad när även den kilometer där jag tänkt mig en fart om 3,30/km gick på runt 4 min istället, och krigarskallen var därför på väg att gå hem eftersom jag dessutom ledde damklassen stort och inte heller hade någon herrlöpare i sikte framför att försöka jaga ikapp vilket fick det att kännas en aning meningslöst att pressa mig. Fick påminna mig både en och två gånger om att jag faktiskt åkt dit för att springa mig trött och få ett bra fartpass för att göra det värt att ta ut mig lite till. Insåg också att jag några hundra meter bakom hade en orienterare från grannorten Burseryd och eftersom jag har en del släkt från den orten och som dessutom springer i samma orienteringsklubb låg det lite prestige i att försöka hålla honom bakom mig varför det fick bli målet med resten av loppet. Eftersom han knaprade in på mitt försprång var gång vi var i skogen blev det en bra sporre som gjorde att jag verkligen blev tvungen att försöka koncentrera mig på att springa på i skogen men framförallt att försöka pressa mig på platten trots vinden.

I mål kom jag som segrare i damklassen med cirka 8min, med Burserydaren på betryggande avstånd, smutsig och blöt om fötterna, kall och frusen men tyvärr inte riktigt så trött och så snabbt som jag hade önskat…
Belönades i alla fall med en älglöpet plakett (tyvärr av design bland det fulare jag har sett) men desto finare var priset jag fick av fina Ammy som hade köpt ett armband till sin faster.

Ett pris är alltid ett pris, och guld värt.
Men det här kanske inte var det snyggaste i samlingen...
 
Lite mer snits på armbandet från Ammy än på Älgplaketten!

Dagen fortsatte sedan med en spännande fotbollsmatch i tv-soffan innan jag insåg att energin hade återvänt så till den milda grad att jag inte på några vis kunde hålla mig inomhus längre varför en lugn och fin söndagsdistansrunda (på asfalt, tack och lov) med min fina J som sällskap på cykel fick avsluta helgen.

onsdag 9 april 2014

Äta bör man annars dör man...

Igår var det vilodag och det ösregnade ute precis hela dagen.
En perfekt kombination om man vill pyssla lite inomhus så jag passade på att ägna min kväll åt min näst största hobby efter löpning - matlagning och bakning.

Som jag tidigare berättat har jag börjat ledsna på butikernas glutenfria brödsortiment och experimenterar nu friskt och bakar istället mitt eget. Tycker att det är lite trixigt och inte riktigt så enkelt som jag först trodde, dvs att man bara kan ta ett vanligt recept och byta ut mjölet mot glutenfri brödmix. Jag har fått lära mig att brödmixerna oftast är mer kompakta och därför blir betydligt fler gram mjöl/dl än vanligt mjöl varför man alltså bör väga mjölmixen istället för att mäta i deciliter. Jag upplever att om man byter rakt av blir brödet ofta väldigt torrt, vilket glutenfria bröd i och för sig kan bli även om man räknar om mjölmängden varför jag gillar att göra det saftigare genom att ha i lite torkad frukt/russin eller kanske morot.

Lyckades få till ett av mina bättre bröd igår, en filmjölkslimpa med bikarbonat, som var både god och smidig eftersom det inte behöver jäsa utan bara rörs ihop och kastas direkt in i ugnen.

8dl ljus brödmix
6dl mörk brödmix
2dl linfrön
1dl solroskärnor eller pumpafrön
1dl russin
1dl annan torkad frukt
1dl grovhackade hasselnötter
4tsk bikarbonat
2tsk salt
8dl lättfil
2dl lättsockrad lingonsylt

Blanda alla torra ingredienser i en skål. Blanda fil och lingonsylt noga i en annan skål. Vänd samman allt och häll i två avlånga brödformar klädda med bakplåtspapper. 
Grädda i nedre delen av ugnen, 200 grader, i ca 80min. 
Var beredd på att ev täcka med folie på slutet för att undvika bränd yta.
Stjälp upp och låt svalna så att bröden "sätter sig" innan de skivas upp, förvara sedan skivorna i frysen och plocka upp brödet efterhand det ska ätas så håller det sig färskt!

Brödet innan det hoppade in i ugnen...
 
...Och efter en halvmarathon i ugnen! (dvs 75-80min...) 
 
Alldeles varmt och nybakat bröd piffade verkligen upp kvällens blomkålsoppa!
 
Passade på att rosta lite müsli också när jag ändå var igång:

6dl boveteflingor 
4dl havregryn
100g mandel
1dl hela linfrön
1dl kokosflingor
2dl solroskärnor
1,5dl äppeljuice (alt 1dl råsocker)
4-5msk rapsolja
(Ev lite vatten)
Russin efter smak

Blanda samman allt utom russin, droppa över äppeljuice blandat med olja (samt ev vatten om det känns torrt) och krama in vätskan ordentligt i grynen. Sprid ut på en plåt med bakplåtspapper och rosta i ugnen ca 30 min, till du tycker att muslin är lagom rostad. Var dock försiktig så att det inte bräns och rör om då och då så att muslin blir jämt rostad.
Ta ut och låt svalna innan du blandar i russin. Jag toppade även med lite extra chiafrön vid servering.

Mumsig musli!


Så kan en regnig vilodag se ut!
Nu är skafferiet fullt, benen utvilade och jag är därmed redo att kasta mig in i en ny tiodagars period fullproppad med träning och tävling.

söndag 6 april 2014

Linz-förbannelsen

Jag börjar detta inlägg med att uppdatera er på vad som hände förra året när jag skulle springa maran i Linz.
Kortfattat så siktade jag på pers, öppnade bra med halvmaran på 1,20 men kollapsade strax innan 30km och fick medvetslös åka ambulans till akuten. Väl framme på akuten väntade dropp och när jag efter några timmar åter var vid medvetande kände jag att min arm kändes konstig och i min dimma lyckades jag nämna det för min man som då lyfte på filten och fick se en arm som svullnat upp till dubbel storlek efter att den ena droppnålen hamnat fel och sprutat allt innehåll rakt in i armen istället för in i blodet. Efter några timmar extra i sjuksängen fick jag till slut åka hem till hotellet där det första jag möts av är en mobiltelefon som blinkar full av meddelanden om att Lufthansa valt att strejka så att vår flight hem var inställd.
Ja, ni förstår, det var en riktig höjdarresa.

Nu kan man ju tro att jag aldrig mer skulle vilja återvända till denna olycksdrabbade stad men så ville det sig så att jag efter milloppet för ett par veckor sedan kände mig sugen på att testa om min kropp kanske även höll för en halvmara. Linz låg bra i tiden, har en bra bana och med inställningen att det omöjligt kunde gå sämre än förra året skyndade jag mig att fixa startplats, flygbiljett och hotell.
Kände mig riktig sugen på att få testa min kropp på ett lite större lopp där publiken och de andra löparna kanske skulle kunna distrahera mig och hjälpa mig att fokusera mer på löpningen än på min mentala svaghet. 
Men eftersom det verkar som att Lufthansa har en tradition att strejka just den här helgen varje år föll det sig inte bättre än att de två dagar innan vår avfärd aviserade årets strejk och vår flight var därmed åter inställd. Började titta på alternativa flyg men då det dels inte fanns några bra restider och då dels alla priser ballade ur fullständigt minskade mitt sug att besöka Linz igen drastiskt.
Dessutom, inte för att jag normalt sett är särskilt skrockfull, så kändes det som att detta var ett tecken. Ett väldigt dåligt sådant, som att det inte är meningen att jag ska springa i Linz, och plötsligt kändes det inte alls bra att åka dit och mitt sjätte sinne skrek åt mig att stanna hemma. Så jag avblåste hela grejen, meddelade arrangören att jag inte kunde komma, krävde tillbaka pengarna från flygbolaget och avbokade mitt hotellrum.

Men även om min vilja att springa i Linz hade försvunnit fanns ju ändå viljan kvar att få testa min kropp på halvmaran. Snabbt och lätt styrde jag därför om planerna och fixade en startplats i Fredrikstads halvmarathon istället. Ett halvmarathon som egentligen inte alls var vad jag var ute efter - jag sökte ju ett större lopp med mycket folk som distraherade mina tankar och där jag kunde få lite draghjälp. Fredrikstad bjöd istället på ett lopp helt utan publik och med endast ca 300 startande. Så visst var det med viss besvikelse jag anmälde mig till regniga kalla Fredrikstad istället för soliga vackra Linz, men bättre det än att inte springa något race alls.
Eftersom jag är gift med världens bästa man visade sig det hela bli rätt najs i alla fall när han överraskade med att fixa en övernattning på Vann spa på väg upp till Norge, och efter ett par timmar i spaanläggningen (med isbad för att pigga upp benen inför loppet) och en riktigt god middag kändes det plötsligt inte så tokigt att vara på väg till Fredrikstad istället för Linz.
          

          

Efter att ha nyttjats hotellets motionsrunda till 10km lätt och fin fartlek på lördagen åkte vi sedan vidare till Fredrikstad där vi turistade lite. Att turista där tog ungefär en timme eftersom staden inte direkt svämmade över av sevärdheter och eftersom till och med den trevliga restauranggatan utmed fjorden såg dassig ut i ösregnet. Spenderade istället eftermiddagen med en god bok och fötterna i högläge på hotellrummet istället och kände mig därmed väldigt seriös i min uppladdning.

Så idag var det då dags för race. 

Jag upptäckte att jag har blivit lite ringrostig på det där med tävlande eftersom jag idag: 
1. Valde att äta frukost 9,00 och sedan inget mer innan loppets start kl 13,00 av rädsla för att magen skulle balla ur och att därmed ytterligare ett lopp skulle gå åt skogen. Eftersom jag inte har vant mig vid att min nya friskare kropp behöver lite mer näring än tidigare innebar detta att jag mötte väggen vid 16km och fick slita ont i bristen på energi sista biten. Att springa med tom mage är också det dummaste man kan göra om man lider av magmunsbråck (vilket jag gör) då magsyran då blir betydligt värre och orsakar smärta i både magsäck och bröst samt kraftigt illamående. 
Not ett till mig själv - ät närmare inpå loppet!

2. Det var kyligt. Det var regnigt. Benen skulle absolut ha gillat lite linement, som jag naturligtvis inte packat ner. En keps är ju inte heller helt fel för att slippa regn i ansiktet, den låg också kvar hemma.
Not nummer två till mig själv - packa alltid tävlingskläder för alla sorters väder. 

3. Jag drack ingen sportdryck. Tog ingen gel. Inget vatten. Eftersom jag inte fokuserat tillräckligt på tävling under mina träningspass har jag missat att vänja kroppen vid dessa läskiga energitillskott. När jag idag funderade på hur jag skulle göra med vätskelangning insåg jag att det vore dumt att låta första gången jag dricker sportdryck på ett halvår vara i samband med lopp så jag skippade det. Not nummer tre till mig själv - dags att börja träna lite tävlingsförebyggande nu när säsongen är igång.

Men, men, jag var inte på loppet för att slå pers eller för att göra mitt livs lopp. Jag var där för att testa min kropp och få ett kvitto på att jag håller för distansen och på att jag kan våga vrida upp pressen på mina träningspass lite. Och det fick jag. Jag hade inte ont någonstans, kroppen kändes stark och det var roligt att springa. 
Min placering, ytterligare en seger, är jag såklart glad och stolt över även om jag hellre skulle vinna för att jag har sprungit riktigt fort och inte för att de andra också sprang dåligt.
Min tid, 1.21.37, skäms jag däremot nästan lite över. Det är en riktigt svag tid, och även om någon minut kan skyllas bort på en ganska tuff bana, att jag sprang hela loppet alldeles ensam och att det var kyligt och regnigt är en sak. Sub80 borde jag ändå ha gjort, men om jag sprang långsamt för att jag helt enkelt ligger så långt efter med träningen eller för att jag gick tom efter att ha ätit för dåligt låter jag vara osagt. 
Det är heller inte viktigt i nuläget.

Istället lägger jag ett bra träningspass och en trevlig helg bakom mig och stressar inte upp mig över resultatet. Fortsätter istället försöka tävla mig i form och ha tålamod till hösten då planen är att vara tillbaka i gammal god form igen.