tisdag 22 april 2014

Påskhelgens race

Påskhelg eller inte, mitt veckovisa tävlande håller i sig, och på annandagen gick vi därför upp i ottan för att styra kosan (läs Volvon) mot Hallaryd där 25:e upplagan av Hallarydsloppet skulle gå av stapeln.
För er geografiskt intresserade kan jag berätta att Hallaryd är en liten by belägen mitt emellan Markaryd och Älmhult mitt i mörkaste Småland och då speakern glatt informerade om att alla tillresta 479 löpare för dagen mångdubblade antalet invånare i byn kan vi tillsammans konstatera att det inte direkt var en storstad vi besökte. Likväl en mysig tillställning och troligtvis det största (och kanske det enda?) som händer i byn varje år.

Distanserna man kunde välja på var 6,3km, 9,8km eller 21,1km. Varför man inte bemödat sig med att förlänga 9,8km rundan med 200m så att man kan få logga ett 10km lopp i sin dagbok är oklart men just den detaljen är nog faktiskt det enda loppet lämnade i övrigt att önska.
Klen som jag är efteranmälde jag mig till 9,8km rundan för att spara lite på krutet till kommande utmaningar och var istället väldigt imponerad över min något tuffare träningskompis David från Apladalens löparklubb som anmälde sig till halvmaran trots att han sprang Heleneholms marathon så sent som förra helgen på 2,37. Han är en man av lite segare virke. (som dessutom sedan visade sig stark nog att persa på denna kuperade halvmarabana och springa in på låga 1,15…)
 
Det var oklart inför loppet om det väntade terrängunderlag, en flack eller backig bana, löpning i skog eller löpning i samhälle men väl på plats fick jag info om att det rörde sig om asfalt och grusväg och efter att ha testjoggat några kilometer av banan såg det ut att kunna bli en ganska trevlig historia utan inslag av lerhögar, rötter och vattenpölar likt förra helgen. Kändes tryggt för en utpräglad landsvägslöpare.
Startskottet (läs: en speaker som ropade 3-2-1 SPRING) skickade iväg oss tillsammans med halvmaralöparna klockan 11,00 och jag hade en liten vag plan om att gå med träningskompisen David till våra vägar skulle skiljas åt efter ungefär halva mitt lopp där jag skulle vända hemåt och han fortsätta sin halvmararesa. Denna plan gav jag dock upp redan efter bara några hundra meter då den grupp om ca 5-6 löpare han gick med höll något för hög fart för min del, detta trots att jag ändå öppnade riktigt bra de första fyra kilometrarna med en snittfart på ca 3,35. Jag tar med mig dessa första 4km som mina bästa än så länge i år då känslan var att jag inte alls sprang fort, inte alls pressade mig utan sprang kontrollerat för att hushålla med krafterna inför andra halvan av loppet och ändå lyckades hålla uppe så pass bra fart. Nöjd är jag också med att jag trots att jag blev ensam ganska tidigt i loppet ändå för första gången i år lyckades hitta fokus på rätt saker och behålla ”tävlingstänket” istället för att låta tankarna flyta iväg likt tidigare lopp.

Efter ca 4,5km blev min andning plötsligt ganska ansträngd och jag kände hur luftrören pep och bröstkorgen drog ihop sig samtidit som pulsen rusade. Detta var ganska olägligt just till andra halvan av banan eftersom vi då vi vek in i skogen och några ganska rejäla stigningar väntade där jag hade behövt allt syre jag kunde få till mina ben. Tappade plötsligt massor med fart i uppförsluten och då jag drog på mig alltför mycket syra fick första biten på varje efterföljande nedförsbacke användas till återhämtning innan jag kunde börja trycka på igen vilket resulterade i ytterligare tappade sekunder även där.  Avslutningen av loppet var tack och lov ganska lättlöpt och jag kunde därmed avsluta med en riktigt fin sista kilometer där jag kände att jag fortfarande hade bra tryck kvar i steget och en fin känsla i kroppen ända fram till mållinjen.
Några skrällande hostattacker senare kunde jag konstatera att det nog ligger en liten förkylning och lurar i kroppen som orsakade de pipande luftrören vilket inte alls är konstigt då min haft ont i halsen och gått hemma och hostat på mig i en dryg vecka. Signalerna om att även jag fått ta del av denna bacill fanns egentligen redan på uppvärmningen då pulsen rusade fortare än vanligt, men just under uppvärmningen brukar jag försöka låta bli att analysera, känna efter och lyssna på sådana signaler då det bara förstör inför loppet. Man har ju ändå bestämt sig för att starta om man är där och då är det bättre att inte fundera utan låta det bli som det blir under racet och känna efter först när man gått i mål. Nu när mållinjen är korsad kan jag dock konstatera att kommande dagar får ägnas åt lite hysteriska huskurer för att mota bort de attackerande bacillerna så att jag slipper liknande problem kommande helg.

Min insats resulterade i en seger i damloppet på tiden 37,10 med ca 5min marginal till andra tjej och med bara två herrar före mig och jag cashade därmed in fjärde segern på lika många starter och lika många veckor. Ett facit som låter betydligt bättre än vad det är, min form är verkligen långt ifrån där jag vill vara, och till helgen lär denna fina svit brytas rejält då jag för första gången sedan min kollaps ska ställas mot mer kvalificerat motstånd på den nya tjejhalvmaran i Stockholm. På dessa lite större lopp där flera elitsatsande tjejer är på plats är jag väl medveten om att min form i dagsläget inte ens ska räcka till att vara i närheten av pallen vilket faktiskt ändå känns okej för även om det är frustrerande att inte kunna fajtas med dem som jag brukar har jag accepterat det och försöker stället ha tålamod att invänta min vanliga fysiska standard. Ser istället väldigt mycket fram emot att få springa ett fint landsvägslopp på en snabb bana med mycket publik och härliga tjejer i spåret och hoppas att dessa fina förutsättningar runtomkring i alla fall ska hjälpa mig till en bättre tid än senaste halvmaran för två veckor sedan och därmed bjuda på känslan av att jag med myrsteg är på väg åt rätt håll.

Ytterligare ett snyggt pris, strået vassare (och större) än förra helgens älgplakett.
Självklart levererades trägubben tillsammans med ett presentkort från Ikea,
vi var ju trots allt bara någon mil från Älmhult!
 
Utflykten avslutades sedan med lite grillning hemma hos goda vänner i Växjö där vi lapade ut det sista av helgens fina sommarväder genom att sitta på altanen ända till varje gnutta sol hade försvunnit och vi fick konstatera att den långlediga helgen tyvärr hade nått sitt slut och det var dags att åka hem till vardagen igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar