lördag 29 november 2014

Tjejhelg i Milano

Har egentligen inte tid att blogga för jag har så himla fullt upp med att ha kul, men för er kära vänner får jag ju se till att ta mig lite tid!
Befinner mig nämligen just nu i Milano med bästa tjejerna Nettan och Linda och planen är en helhelg med shopping, sightseeing och god mat.
Vi anlände till Milano sent igår kväll och efter att ha träffat på en kille på tåget från flygplatsen som var väldigt angelägen att söka kontakt med tre svenska tjejer hade vi plötsligt även fixat oss en guide till hotellet och en personlig turistinformatör.

I morse ringde min klocka redan vid 7,00 vilket kändes väldigt tidigt särskilt med tanke på att vi blivit väckta vid 5,30 av att det bankade på vår dörr när en kille som varit ute och partajat uppenbart tagit fel på vilket hotellrum som var hans...
Medan de andra tjejerna fick sovmorgon smög jag ner till hotellets gym och brände av en timmes intervaller på löpbandet och lite styrketräning innan vi åt en långfrukost och gav oss ut på stan för att se om Milano levde upp till sitt rykte som Europas shoppinghuvudstad. Det gjorde den. 

          

Nio timmar senare var vi tillbaka på hotellet, tyngda av kassar med nya inköp och då hade vi ändå bara sett en bråkdel av de butiker stan har att erbjuda.
Bör väl sägas att vi såklart under dessa timmar även hann med att njuta av varsin Spritz på en uteservering och lite italienska smårätter på en restaurang.
För inte kan man som matintresserad vara i Italien och inte passa på att njuta av dess goda mat- och dryckeskultur?


Så vi fortsätter på den linjen, efter lite vila på hotellrummet är planen nämligen att till kvällens middag besöka en restaurang vi hittade i ett reportage skrivet av kocken och italienfreaket Leila Lindholm.

Ciao! 

måndag 24 november 2014

Lätt som en plätt att bli bäst i världen.

Alltså Anders Gärderud är min Gud.

I en artikel jag läste tidigare idag berättar han hur han förvånas över upplägget hos dagens svenska elitlöpare - "ut och spring med er bara, det är ju så enkelt" säger mannen som samtidigt beskriver träningsformeln 2*7*52*10 (vilket innebär 2 pass om dagen, 7 dagar i veckan, 52 veckor om året i 10 år) som nyckeln för att bli bäst i världen.
Att han dessutom absolut inte tycker att det är synd om någon som blir förkyld eller skadad då det i hans ögon bara är ett tecken på att man är klantig spär på bilden av Gärderud som tuffast av de tuffaste, hårdast av de hårdaste. 

Detta i kombination med hans legendariska guldlopp i Montreal 1976, som bevisar att hans formel uppenbarligen funkade, för upp honom allra högst på min lista över coolaste löparna genom tiderna. Mycket tätt följd av Kjell-Erik Ståhl då förstås, som under en tolvmånadersperiod kutade 14 maror med en total snittfart på 2,16. Det är också tätt tufft.

Det var något speciellt virke i löparsnubbarna förr i tiden.

In och läs:

http://www.runnersworld.se/artiklar/i-huvudet-pa-anders-garderud.htm

Dax att skärpa upp träningen lite, jag vill också bli bäst i världen.
Easypeasy.

lördag 22 november 2014

Pannbensträning

Eftersom det är lördag stod som sig bör långpass på schemat. Den här lördagen dock inte genom löpning för även om jag nu är igång och kutar igen (och det känns bra!) är det inte så klokt att direkt efter ett litet uppehåll gå på med långpass utan man får öka distanserna lite successivt. 
Så idag var jag hänvisad till gymmet och 90min intervaller på crosstrainer direkt följt av en spinningklass om 60 minuter.

Crosstrainer är ju inte världens roligaste träningsform och nu när jag fått börja springa igen framstår dessutom all alternativ träning plötsligt som ännu tråkigare. Men jag var ändå rejält taggad och träningssugen och med trösten i vetskapen att jag skulle få sällskap på spinningen sista timmen lyckades jag trycka på riktigt bra. Efter 90min hoppade jag således av crossen och klev direkt in i spinningsalen, glad över att det värsta nu var gjort, och trampade glatt igång cykeln redo att med hjälp av träningskamrater och en peppande instruktör nu få hjälp att pressa ut det sista ur kroppen den resterande timmen. Då kommer en inte så kul överraskning när instruktören hälsar välkommen till ett nybörjarpass omfattande totalt 30min cykling. Världen rasade lite för en stund, innan jag tog mig samman och med hjälp av irritationen över denna miss i planeringen lyckades tagga till nog för att ställa om till att bli tvingad till köra mitt eget race även sista timmen.

Tackar Gud för att min pulsmätare återigen fungerade så att jag kunde hålla koll på min ansträngningsnivå och tackar samma Gud för att jag hade packat med mig pannbenet och ett rejält träningssug idag. Två ingredienser som verkligen behövdes.
För när de andra började sin nedvarvning och stretch krävdes det verkligen att jag grävde fram all vilja jag kunde hitta för att förmå mig att istället stoppa in hörlurarna i öronen och vackert sitta kvar i spinningsalen mol allena ytterligare en halvtimme för att skrapa ihop till mitt långpass. Sannerligen inte det roligaste långpass jag har kört i mitt liv, men sannerligen ett av de bättre mentala passen.

Blodsockerlåg, drypande av svett och irriterad över att ha blivit tvingad att köra så mycket ensam klev jag dock till slut av min hoj och kunde vid en koll på klockan konstatera att jag trots allt kunde få vara väldigt nöjd med dagens insats då både puls och träningstid hamnat precis enligt plan. Och såhär i efterhand är jag faktiskt  tacksam över den extra pannbensträningen och stärkt i mitt självförtroende då jag fick ett litet kvitto på att jag återigen är stark nog i psyket att ansamla styrka och vilja nog att inte bryta ihop när det planerade sällskapet försvann utan kunde ta mig samman och genomföra passet trots att det inte blev som jag tänkt mig.

Nu återhämtar jag mig på allra bästa sätt, med en macka och årets första mugg julglögg i soffan framför vinterstudion.
Äntligen är längdskidsäsongen igång och lördagsmyset därmed räddat för flera veckor framöver! Pepp!

torsdag 20 november 2014

Kontrollbehov

Jag är en person som gillar att ha koll på läget. Jag gillar inte överraskningar, gillar inte att improvisera, blir lite obekväm vid oväntade besök och får lätt panik över ordspråket att "ta dagen som den kommer" - det låter så fint på förhand men med facit i hand blir alla dagar mer lyckade om man har en genomtänkt plan. Jag har mina träningskläder noga sorterade i olika fack i byrån efter inomhus/utomhus, sommar/vinter, accessoarer/underkläder. Böckerna i bokhyllan i bokstavsordning efter författaren. En necessär ständigt packad med det nödvändigaste till träningen liggande i väskan. Skriver veckomatsedel som planeras efter tillgänglig tid för matlagning och lämplig mat efter veckans träningsplan och sedan storhandlar jag. Jag förbereder frukosten kvällen innan om jag har morgonpass. Jag har fack, pärmar och mappar på kontoret där jobb sorteras efter prioritering och jag inleder alltid veckan med att skapa veckans "att göra" lista där jag sedan finner tillfredställelse i att få stryka genomförda uppgifter en efter en. Jag reggar exakt genomförd träning med fart, distans, puls, träningstid osv och jag avviker mycket sällan från en utstakad träningsplan.
Jag gillar struktur och kontroll helt enkelt.
Men så ibland skiter det sig.

I morse bestämde sig min pulsmätare plötsligt för att sluta fungera. Jag sitter där på morgonens spinningpass och har således ingen koll på kroppens ansträngningsgrad. Och får panik.
Kroppen är trött från gårdagens intervallpass så jag vill egentligen ta det lite lagom lugnt men inte FÖR lugnt, det måste ju ändå ge något när man släpat sig till spinningsalen i arla morgonstund. Men att köra stenhårt och riskera att göra sitt livs pass vore ju bortkastat om jag ändå inte kan  få ett kvitto på det. Moment 22.
Men bara för att vara på den säkra sidan så slutade det (såklart!) med att jag körde för allt jag var värd - förmodligen hårdare än jag skulle gjort om jag haft klockan eftersom jag då hade kunnat begränsa mig till ett lite lagom hårt pass vilket ju var planen. Men att köra stenhårt är ju lättare liksom, då har man ju iaf gjort sitt bästa.
Självklart slutade det ju också med att jag, trots vetskapen om att jag kört hårt, ändå inte kunde känna mig nöjd när jag gick därifrån eftersom jag ju inte vet om jag fick blodsmak i munnen, mjölksyra till till öronen och puls så att det bankade i skallen för att jag faktiskt körde på bra eller om det berodde på att jag var sliten eller hade en dålig dag.
Släppte jag pulsen för långt mellan låtarna? Tryckte jag på tillräckligt på uppvärmningen? Maxade jag verkligen på den sär sista intervallen eller fanns det några steg kvar till den puls jag ville/brukar uppnå? Förvirringen är total, och jag kommer aldrig få veta. 
Ett förlorat pass således, för det som inte syns det finns ju inte. 
Tack och lov för Suuntos kanonbra support som presenterade en lösning på problemet redan ett par timmar efter avslutat pass och räddar mig från fler pass utanför min kontroll. 
Huga.

måndag 17 november 2014

Göteborg

I föregående inlägg kunde ni i arla morgonstund läsa om hur jag njöt av att ge mig ut och kuta och den underbara, glädjesprittande känslan i kroppen höll i sig även under och efter passet. Var verkligen fantastiskt gött att få kuta igen och härligt att känna att flytet, orken och löpkänslan fanns där trots några veckors frånvaro. Som att min kropp var glad att allt var som vanligt igen.
Direkt efter avslutat löppass slängde jag på mig torra träningskläder, käkade en snabb frulle innan jag gav mig iväg till gymmet för att köra igenom det benstyrkepass som numera är standard i mitt träningsprogram två gånger/vecka och där jag för första gången kör styrka med riktigt tunga vikter. (med mina mått mätt alltså, flugvikt för de andra på gymmet)
Var hemma igen klockan 10,00. Inte ofta man har klarat av dubbla träningspass innan klockan 10,00 en lördag!

Varför? Kan man ju absolut fråga sig, och det är verkligen en befogad fråga.
Anledningen var att jag och min fina J hade planerat en helg i Göteborg som skulle inledas med att titta på cykelcross SM där startskottet gick redan klockan 13,00 vilket alltså innebar avfärd hemifrån senast 11,00 om vi skulle hinna till starten vid Slotsskogsvallen i Göteborg.
För er som inte vet vad cykelcross är för något så behöver ni inte skämmas, jag trodde själv till för ett par dagar sedan att cykelcross inte var något man tävlade i utan en typ vintercykel som landsvägscyklisterna använde att träna på när det är för risigt väder för att plocka ut sin lyxhoj på vägarna.  Men det går ju att tävla i allt, så självklart även i detta.
Upplägget var att de hade snitslat upp en bana på ca 4,5km som gick på varierat underlag som gräs, asfalt och skogsstig. Banan måste tydligen innehålla partier där man ska kliva av cykeln och springa en bit, på den här banan innebar det en trappa där de alltså fick hoppa av hojjen och kuta uppför. Herrtävlingen ska pågå i ca 60min så efter ett par varv räknade domaren fram en snittfart/varv och utefter den avgörs det sedan hur många varv som ska köras för att man ska uppnå 60 minuters åktid - man vet alltså inte innan start hur många varv man ska köra.

Vi var på plats lagom till att hinna köpa på oss varsin soppa och smörgås i serveringstältet och sedan tog vi plats på ett perfekt ställe där vi kunde först se cyklisternas springande i trappan och sedan bara knalla tio meter nedför en slänt för att sedan även kunna se dem vid varvningen på upploppsrakan.
Grymt mycket action – folk ramlade, däck pajjade och det var tight och trångt mellan cyklisterna vilket gjorde det spännande och även gjorde mig sjukt imponerad över i vilka hastigheter de vågade kasta sig in i de snäva kurvorna trots risken att ramla eller krocka. Jag hade aldrig vågat!
Hade det inte varit svinkallt ute hade jag kunnat säga att de där 60 minutrarna försvann på ett kick eftersom det var så händelserikt, men jag frös så jäkligt om fötterna att just denna dag hade det gärna fått vara något kortare.
Hur som helst, en kul upplevelse, och ett steg närmare en seger i tävlingen ”flest upplevda sportevenemang innan du dör”.


Efter cyklingen tog vi en promenad på stan, satt länge på ett fik och drack kaffe, läste tidningen och tittade på folk innan vi svidade om för en trevlig middag på restaurang Spisa Matbar där vi åt diverse italienska delikatesser som svamprisotto, fänkålssalami, oxkind och ricottagnocci. Eftersom det är ”off-season” unnade jag mig dessutom ett riktigt fint glas italienskt rödvin till detta så var kvällen fulländad.

Natten spenderades sedan i sviten på hotell Riverton. Som ni vet är jag lite av en hotellsnobb, gillar att bo på fina hotell och när man bor så mycket på hotell som jag gör så blir man dessutom lite kräsen efter ett tag och kräver det där lilla extra för att det ska kännas semestermysigt och lyxigt och inte bara som om man är på jobb eller tävling. Detta betyder dock inte att vi brukar boka sviten när vi är ute, på den nivån är det absolut inte, men det betyder att vi samlar väldigt mycket bonuspoäng och bonusnätter på olika hotellkedjor vilket var anledningen till att vi nu hamnade i en svit utan att behöva betala en spänn! Sviten var fin, dock inte så märkvärdigt som det låter, men den låg högt upp i hotellet vilket innebar att det var tyst och de hade inbyggda mörkläggningspersienner i fönsterna vilket gjorde att det var becksvart så jag sov som en sten och kände mig som en tonåring när jag steg upp först klockan 9,30 på söndagen. Lovely!
 
Söndagen fortsatte sedan i samma stillsamma och glassiga tempo med lite shopping på stan, en trevlig lunch och slutligen med en eftermiddagsbio där vi såg Brad Pitts nya film ”Fury” som var så spännande att jag var helt matt i kroppen av all anspänning när vi satte oss i bilen och for hemåt igen.
 
 
Kaffe och en tidning på ett mysigt fik!  


På tal om matt i kroppen förresten.
Gick hela dagen igår och tyckte att jag hade ont i mina ljumskar/höftböjare och kunde liksom inte bestämma mig om jag skulle vara orolig för att det var skadan som kändes eller om jag helt enkelt fått träningsvärk. Efter dagens distanspass följt av noggrann stretch kändes det dock bättre igen, även om nu även benhinnorna är ömma, och jag kan bara lätt chockad konstatera att även om min kropp sedan tio år tillbaka i tiden är van vid i princip daglig löpning så får man läskigt nog träningsvärk om man inte har ägnat sig åt denna aktivitet på fyra veckor. Skumt.


lördag 15 november 2014

10km morgonjogg

Klockan är 06,15, egentligen alldeles för tidigt för att vara uppe en lördagsmorgon.
Det är becksvart ute. Regnet smattrar lätt mot rutan och temperaturen visar sju grader. En klassisk novembermorgon.

Benen är tunga som bly efter senaste tidens alla benstyrkepass, magen kurrar lite lätt som ett tecken på att gårdagskvällens enchiladas inte var tillräcklig påfyllning efter dubbla pass på crosstrainern. Och jag är sömnig.

Reflexvästen har plockats fram ur dess innersta plats i garderoben. Mina inlägg har flyttats från inomhusskorna till mina favoritlöpardojjor, ett helt nytt par Nike flyknit Lunar i orange dagen till ära.
Min GPS klocka har ställts om från inställningarna för inomhusträning till den träning som i klockan kallas "löpning 3" = lugn distans med mellantid var tredje km.
Jag är redo för mitt första löppass på fyra veckor.

Och jag är lycklig!

                       Mot 2015!



onsdag 12 november 2014

Älg

Idag hoppade en fjärdedels älg in i vår frys, eller hoppade gjorde hen ju inte direkt, vilket ni säkert kan avgöra genom skicket den levererades i:

        

Men lika glad för det är jag!
Färdigstyckat och paketerat i påsar tydligt märkta med vilken del av djuret det är underlättar ju betydligt när det ska vara huvudråvaran i kommande festmåltider. 

Finns det något mer ekologiskt och naturligt än viltkött? Ett djur som har levt i lugn och ro i det fria ända till sin sista stund istället för uppfödd i en otrevlig miljö och gödd med onaturligt foder. Dessutom skjuten någon mil härifrån och styckad i grannbyn istället för transporterad över halva Sverige eller halva världen som i värsta fall kan vara fallet när man handlar i butik.

Jösses vad här ska ätas älggryta, tjäleknöl, älgstek och älgköttbullar i vinter!! Tack till duktiga svåger Emil som fyller vår frys med både svamp och älg när vi själva inte får tummen ur att ge oss ut i skogen.

måndag 10 november 2014

I väntans tider...

Fyra dagar kvar.

Fyra dagar till jag andfådd får dra ner frisk höstluft i mina lungor.
Fyra dagar till jag får ta på mig ett par sprillans nya Nike Flyknit Lunar 2.
Fyra dagar till jag får nöta på den nylagda asfalten på cykelbanan, trampa på frasiga höstlöv på skogsvägen och njuta av morgondimman på elljusspåret vid dammen.
Fyra dagar till jag får träna i tysthet eller ackompanjerad av vindens sus, morgontrafiken eller kanske ett fågelkvitter istället för discodunket på gymmet.
Fyra dagar till jag får ta ut mig i min ensamhet och kan frusta hur högt jag vill på den sista intervallen, fräsa snor när näsan rinner i kylan, spotta när illamåendet kommer krypande ihop med mjölksyran och svettas i gårdagens träningskläder utan att störa någon.

Fyra dagar till jag ska springa igen!!

Med vetskapen om att alternativträningen går mot sitt slut och med peppen över att nedräkningen har börjat var det extra lätt att ta ut sig på kvällens spinningpass och jag lyckades plötsligt ansamla kraft nog att ta ut mig tillräckligt för att notera min näst högsta uppmätta puls någonsin!
Kroppen börjar onekligen bli riktigt pigg!!!!

                                           

Toppar denna mysmåndag med tända ljus i höstmörkret, käka en riktigt najs rårissallad med rödbetor, fetaost, äpple och bresaola samtidigt som jag spanar in en AC/DC konsert på tv. 
Fint.

torsdag 6 november 2014

Säsongsvilar och tar farväl av säsongen 2014. Med glädje.

Oj, plötsligt har visst nästan två veckor passerat sedan jag bloggade senast. Tiden flyger verkligen iväg även om vi just nu befinner oss i den absolut mörkaste och tristaste årstiden.
Det är verkligen mörkt när jag stiger upp på morgonen och till och med mörkt när jag går hem från jobbet vilket säger rätt mycket eftersom jag bara jobbar 70%... Just nu är jag otroligt tacksam över min hellediga onsdag som ger mig möjlighet att i alla fall en gång under veckan få uppleva något som liknar dagsljus. För jag hatar verkligen mörkret och kylan som vi måste stå ut med vid den här tiden på året och bävar redan inför den dag då även snön ska komma och göra allt om möjligt ännu värre. Usch.

I år är det dock än så länge inte lika farligt som det brukar vara.
Den största anledningen till att jag hatar mörkret och kylan är nämligen att det begränsar träningsmöjligheterna - plötsligt kan man inte välja vilken löprunda man vill utan måste ta med i beräkningen att det gärna ska finnas belysning eller åtminstone vara så pass tillförlitligt underlag att man vågar ge sig ut med pannlampa. Kyla och regn är ju inte heller direkt faktorer som förhöjer njutningen med löpningen och jag vet inte hur många gånger under vinterhalvåret jag drömmer om hotpants, linne och fingrar som man faktiskt kan röra när man har avklarat sitt pass.
Men sedan terräng SM har jag inte varit ute och sprungit en endaste liten gång vilket ju på sätt och vis inte är något att jubla över, löpning i ösregn och mörker vinner ju trots allt alla dagar i veckan över ett pass på crosstrainer eller spinningcykel inne på gymmet, men den alternativa träningen har i alla fall förskonat mig från att exponeras för det där vidriga vädret vilket gör att jag faktiskt knappt ännu ens har hunnit börja hata det - trots att vi redan är en bit in i november! Tänker att jag nu alltså borde ha byggt upp en liten ”dåligt-väder-tålamods-buffert” att ta av när det snart är dags att börja kuta igen - om inte annat bör ju glädjen av att äntligen få springa vara så stark att den dämpar känslorna av hat.

När terräng SM var över bestämde jag mig för att avsluta min säsong och börja förbereda mig för säsongen 2015. Säsongen som jag avslutade har varit en av mina svagaste på länge fylld av fler skador, sjukdomar och sviktande resultat än glädjeämnen varför det inte alls kändes tungt att lägga den bakom mig och börja fokusera på att göra om och göra rätt inför nästa säsong istället.
Därför planerades det in 4 veckors löpvila där jag ska ge kroppen en chans att säkert läka ut de sista spåren av sommarens stressreaktion som till och från har gjort sig påmind även under hösten. De två första av dessa veckor har dessutom varit ganska lugna överhuvudtaget gällande träning (innebärande två helvilodagar per vecka och lite mer fria tyglar kring träningen) för att låta kroppen få lite allmän återhämtning så att jag är 100% pigg och fräsch när det är dags att dra igång den riktiga uppbyggnadsträningen. 
Nu har dock de första två veckornas löpvila passerats och jag har från och med denna vecka börjat trappa upp träningen genom att  börja vara lite mer fokuserad igen, köra fler hårda pass och fler träningstimmar överlag.
De tio dagar som nu återstår innan det är dags att kuta igen ska fortsatt fyllas med diverse alternativa träningsformer, dock på en mer seriös nivå, och med mycket fokus  på det nya styrkeprogram min PT tagit fram åt mig som ska bygga lite mer explosiva muskler i mina ben och göra mig skadefri, stark och snabbare till nästa säsong.

Det där med löpvila är rätt märkligt. De första dagarna var det mest frustrerande, sedan infann sig ett lugn där det faktiskt var lite skönt att ägna sig åt andra träningsformer där mina prestationskrav på mig själv är mindre och träningen blir lite mer avslappnad och därmed får även hjärnan lite vila. För kroppen var det skönt att tillåta sig själv att bara träna just det som kändes bra för stunden och att få flumma till det med något konstigt gruppträningspass man aldrig skulle satt sin fot på annars. Men så börjar löpsuget smyga sig på och längtan till de där löprundorna, även de som kommer att bedrivas i kylan och mörkret, växer sig allt större för var dag och börjar nu nästan nå en gräns där det känns som om jag exploderar om jag inte får kuta en sväng i det snaraste.

Men jag bromsar mig, för jag vet att jag avstår för en bra sak och försöker istället låta längtan vara en del av uppbyggnaden inför nästa säsong så att hungern och revangelustan kan bli till bränslet och motivationen som krävs för att genomföra den tuffa träning som ska leda mig till framgång och tillbaka till den nivå jag tidigare hållit. Och ännu högre.  

Så jag fortsätter dämpa den värsta abstinensen och längtan tillsammans med min nära vän Mr Crosstrainer och min mer nyfunna och avlägsna vän Mr Skivstång så länge…

        

Mot gymmet!