torsdag 6 november 2014

Säsongsvilar och tar farväl av säsongen 2014. Med glädje.

Oj, plötsligt har visst nästan två veckor passerat sedan jag bloggade senast. Tiden flyger verkligen iväg även om vi just nu befinner oss i den absolut mörkaste och tristaste årstiden.
Det är verkligen mörkt när jag stiger upp på morgonen och till och med mörkt när jag går hem från jobbet vilket säger rätt mycket eftersom jag bara jobbar 70%... Just nu är jag otroligt tacksam över min hellediga onsdag som ger mig möjlighet att i alla fall en gång under veckan få uppleva något som liknar dagsljus. För jag hatar verkligen mörkret och kylan som vi måste stå ut med vid den här tiden på året och bävar redan inför den dag då även snön ska komma och göra allt om möjligt ännu värre. Usch.

I år är det dock än så länge inte lika farligt som det brukar vara.
Den största anledningen till att jag hatar mörkret och kylan är nämligen att det begränsar träningsmöjligheterna - plötsligt kan man inte välja vilken löprunda man vill utan måste ta med i beräkningen att det gärna ska finnas belysning eller åtminstone vara så pass tillförlitligt underlag att man vågar ge sig ut med pannlampa. Kyla och regn är ju inte heller direkt faktorer som förhöjer njutningen med löpningen och jag vet inte hur många gånger under vinterhalvåret jag drömmer om hotpants, linne och fingrar som man faktiskt kan röra när man har avklarat sitt pass.
Men sedan terräng SM har jag inte varit ute och sprungit en endaste liten gång vilket ju på sätt och vis inte är något att jubla över, löpning i ösregn och mörker vinner ju trots allt alla dagar i veckan över ett pass på crosstrainer eller spinningcykel inne på gymmet, men den alternativa träningen har i alla fall förskonat mig från att exponeras för det där vidriga vädret vilket gör att jag faktiskt knappt ännu ens har hunnit börja hata det - trots att vi redan är en bit in i november! Tänker att jag nu alltså borde ha byggt upp en liten ”dåligt-väder-tålamods-buffert” att ta av när det snart är dags att börja kuta igen - om inte annat bör ju glädjen av att äntligen få springa vara så stark att den dämpar känslorna av hat.

När terräng SM var över bestämde jag mig för att avsluta min säsong och börja förbereda mig för säsongen 2015. Säsongen som jag avslutade har varit en av mina svagaste på länge fylld av fler skador, sjukdomar och sviktande resultat än glädjeämnen varför det inte alls kändes tungt att lägga den bakom mig och börja fokusera på att göra om och göra rätt inför nästa säsong istället.
Därför planerades det in 4 veckors löpvila där jag ska ge kroppen en chans att säkert läka ut de sista spåren av sommarens stressreaktion som till och från har gjort sig påmind även under hösten. De två första av dessa veckor har dessutom varit ganska lugna överhuvudtaget gällande träning (innebärande två helvilodagar per vecka och lite mer fria tyglar kring träningen) för att låta kroppen få lite allmän återhämtning så att jag är 100% pigg och fräsch när det är dags att dra igång den riktiga uppbyggnadsträningen. 
Nu har dock de första två veckornas löpvila passerats och jag har från och med denna vecka börjat trappa upp träningen genom att  börja vara lite mer fokuserad igen, köra fler hårda pass och fler träningstimmar överlag.
De tio dagar som nu återstår innan det är dags att kuta igen ska fortsatt fyllas med diverse alternativa träningsformer, dock på en mer seriös nivå, och med mycket fokus  på det nya styrkeprogram min PT tagit fram åt mig som ska bygga lite mer explosiva muskler i mina ben och göra mig skadefri, stark och snabbare till nästa säsong.

Det där med löpvila är rätt märkligt. De första dagarna var det mest frustrerande, sedan infann sig ett lugn där det faktiskt var lite skönt att ägna sig åt andra träningsformer där mina prestationskrav på mig själv är mindre och träningen blir lite mer avslappnad och därmed får även hjärnan lite vila. För kroppen var det skönt att tillåta sig själv att bara träna just det som kändes bra för stunden och att få flumma till det med något konstigt gruppträningspass man aldrig skulle satt sin fot på annars. Men så börjar löpsuget smyga sig på och längtan till de där löprundorna, även de som kommer att bedrivas i kylan och mörkret, växer sig allt större för var dag och börjar nu nästan nå en gräns där det känns som om jag exploderar om jag inte får kuta en sväng i det snaraste.

Men jag bromsar mig, för jag vet att jag avstår för en bra sak och försöker istället låta längtan vara en del av uppbyggnaden inför nästa säsong så att hungern och revangelustan kan bli till bränslet och motivationen som krävs för att genomföra den tuffa träning som ska leda mig till framgång och tillbaka till den nivå jag tidigare hållit. Och ännu högre.  

Så jag fortsätter dämpa den värsta abstinensen och längtan tillsammans med min nära vän Mr Crosstrainer och min mer nyfunna och avlägsna vän Mr Skivstång så länge…

        

Mot gymmet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar