fredag 28 juni 2013

Ansvarsfullt arbete?

Då har ett par dygn i vår fina huvudstad avklarats och jag har sagt det förut, och säger det igen, det är den bästa staden på jorden. 
Att min fina Storebror med sin minst lika fina familj bor just där gör ju inte saken sämre direkt och ger ju onekligen en extra anledning att få komma dit oftare.

Anlände sent i onsdags kväll rejält trött och småirriterad efter en ganska obekväm tågresa, som ni kan läsa om i ett tidigare inlägg. Kvällen räddades dock snabbt av en trevlig stund över en kopp kaffe på brorsans balkong i värmen från infravärmaren som min J fixat åt dem. Det var så otroligt behagligt att sitta där att jag var tvungen att ringa hem och uppmana min J att fixa en likadan till vår altan och bortskämd som jag är av min andra hälft kom dagen därpå bildbevis på att detta var ordnat. Att han dessutom även varit och köpt de trädgårdsmöbler  vi spanat in men inte haft tid och möjlighet att hämta i Jönköping gjorde ju inte saken sämre. Nu ligger han allt på plus.

Torsdagen blev en mysig dag tillsammans med i huvudsak brorsan och lilla brorsonen Hugo eftersom övriga familjen tyvärr var hängiga och behövde hålla sig hemma och vila. Dagen fördrevs på lekplatsen där jag både skrämdes och  förundrades av den lilla tvååringens orädsla och våghalsighet då han utan att tveka det minsta kastade sig ut i den ena rutschkanan efter den andra, inte bangade för linbana och blev galen av ilska när vi förbjöd honom de mest våghalsiga delarna av lekplatsen. Underbart livfull och härlig unge, blir så lycklig av att vara med honom!

Huvudmålet med resan var dock att jag och storebror skulle vara funktionärer på Sollentuna GP. På grund av vår okunskap och bristande erfarenhet från arbete på friidrottstävlingar hade vi tilldelats uppgiften "pressordonnans" vilket för oss båda var en oklar uppgift. Väl på plats blev vi såklart informerade om vad som förväntades av oss och upplägget var följande:
På pressläktaren sitter ett stort antal journalister som alla, givetvis, är uppkopplade på nätet. Via nätet får de resultaten från alla grenar levererade till sig för att snabbt och lätt kunna vidarebefordra dem till er tv-tittare därute. 
Om internetuppkopplingen av någon anledning skulle sluta fungera står det en skrivare mitt på läktaren där resultatlistorna även printas ut i två exemplar efter varje avslutad gren.  Av dessa utskrifter ska en levereras till tv sporten och en till radiosporten som båda satt ungefär tre trappsteg bort från skrivaren. Detta är alltså en backup om de elektroniska systemen skulle haverera.
Det är här vår uppgift kommer in i bilden. Vi skulle alltså hårdbevaka denna skrivare och så fort resultatlistorna kom ta hand om dem och se till att leverera listorna de tre trappstegen till journalisterna. Som ni hör, ett oerhört ansvarsfullt uppdrag. Så ansvarsfullt så att vi tydligen var tvungna att vara sex personer i den grupp som ansvarade för denna pappersleverans.
Låt oss säga såhär, vi jobbade inte ihjäl oss direkt. Nu kan man ju tro att det skulle vara långtråkigt att vara så sysslolös, och det kunde det ju varit om inte pressläktaren vore placerad på bästa delen av arenan. Med undantag för de kanske tre gånger jag knallade upp och ner för trappan med papper kunde jag således avnjuta friidrott på hög nivå från allra bästa åskådarplats, precis vid mållinjen, vilket gjorde det hela till en mycket trevlig upplevelse.

Dagen idag inleddes med en morgonjogg i härligt solsken tillsammans med brorsan och våra fortfarande väldigt marathontrötta ben, innan det var dags för tågresa hem igen. Ikväll väntar nämligen besök av våra vänner Eric och Fanny för en invigning av de nya trädgårdsmöbler och infravärmare jag än så länge bara sett på bild och imorgon blir det 60 års firande för svärmors sambo Hans.
Som ni hör så står roligheterna på rad vid den här härliga tiden på året och hur det ska finnas tid till att göra alla "måsten" är för mig ett mysterium. Men så länge jag får träna enligt plan, träffa människor jag älskar och hitta på roliga aktiviteter kunde jag inte bry mig mindre om lite dammtussar i hörnen, en överfull tvättkorg och ett halvfullt kylskåp. 
Semestern får gärna komma nu, jag är redo.






onsdag 26 juni 2013

En tågvagn från hell

Efter att ha haft svårt att sova i Tromsös midnattssol i helgen har de senaste dagarna varit ganska trötta. Men trots att jag hela dagarna gått och längtat efter att få komma hem och kanske ta en tupplur, läsa en stund och slappa framför en film  har det liksom inte riktigt blivit så. Det finns ju hela tiden så himla mycket annat kul man kan göra än att just vila så inte bara tuppluren och slappandet har fallit bort, utan jag har inte ens lyckats komma i säng i tid om kvällarna. 
Men min tröst har varit det faktum att min arbetsvecka bara skulle innehålla tre arbetsdagar, tillika tre tidiga morgnar, innan jag skulle fara upp till brorsan med familj i Stockholm och på väg dit skulle jag få njuta av 4 timmar härlig tågresa där det verkligen inte finns något annat att göra än att läsa, fika och sova. Jösses vad utvilad jag skulle vara när jag kom fram till huvudstaden!

Inte visste jag då att jag skulle hamna i tågvagnen från hell.
Missförstå mig inte nu, jag älskar verkligen barn och förstår att det är svårt att sitta still och vara tyst när man är liten och det kryper i benen. Men det var ju lite osis att varenda barnfamilj i Sverige skulle få sittplats just i "min" vagn. 
Två bebisar som i falsett växelskriker några säten bakom mig på en ljudvolym som aldrig hade klarat en tinnitusmätnig. En liten tjej på sätet framför som gärna vill veta vad alla i vagnen heter, vart vi kommer ifrån, vad vår familj heter och inte drar sig för att ta reda på det genom tjugo frågor. Bredvid henne sitter  storebror som ömsom skäller på mamman för att han inte får en ajfån och ömsom högljutt berättar för oss andra hur många spel han skulle ladda ner OM han hade just en sådan och står juat nu bakvänd i sitt säte och stirrar avundsjukt på den ajfån jag sitter och knappar på. 
På sätet precis bakom mig har jag två ungar som faktiskt sitter still, dock bara av den anledningen att deras föräldrar varit snälla nog att ge dem en ajpadd så de kan kolla film. Tyvärr var de inte kloka nog att även ge dem hörlurar varför alla vi andra på tåget nu måste stå ut med diverse blippande, musik och löjliga röster från tecknad film.
Lägg till detta irriterade mammor som skäller på stökiga barn, stressade pappor som suckar högt åt skällande fruar och ett evigt springande av hela familjer förbi min plats till toan för att antingen hjälpa den ena ungen att gå på toa eller för att byta blöja på den andra.

Att läsa bok är nästan omöjligt då jag måste pausa för att svara på frågor från det frågvisa barnet varje minut, att blogga är obekvämt då jag då måste stå ut med den andra ungens fånstirrande på mig och att sova i det här oväsendet är en total omöjlighet.
Ge. Mig. Styrka.


måndag 24 juni 2013

Att byta nummerlapp

Efter helgens marathon i Tromsö vill jag skicka en uppmaning till alla er som säljer/köper nummerlappar av någon som fått förhinder att starta.

På loppet i lördags fick jag hela tiden rapporter om hur avståndet bak till andra tjej växte och som mest fick jag mot slutet rapporter om att det var 20min avstånd. 
I mål pratade jag sedan med andra tjej, en amerikanska som sprang in på 3,12, och hon berättade om vilka problem hon hade att hinna till prisutdelningen dagen därpå eftersom hennes flight hem till Staterna gick en timme efter prisceremonins början. 
Uppenbart hade hon lyckat lösa problemet eftersom hon på söndagen dök upp för att motta sitt andrapris.

Men när de första resultatlistorna presenteras har det plötsligt dykt upp ett kvinnligt namn med en sluttid bara 40sek bakom mig. Den enda förklaring jag kan komma på är att det måste vara en man som sprungit med en kvinnas chip. 

Tyvärr resulterade detta i att en plats på prispallen fick stå tom eftersom denna "hen" givetvis inte dök upp på prisutdelningen och den egentliga bronsmedaljören hamnade utanför pallen samtidigt som amerikanskan som lyckats ordna med sin flight för att kunna delta på prisutdelningen hamnade ett steg för långt ner på pallen. Katastrof.

Självklart är det arrangörens ansvar att hålla koll på resultaten, framförallt på topp tre, och man önskar ju att de hade vågat lita på vad de såg på själva loppet och inte enbart på vad tidtagningsapparaten säger.
Men när så nu inte var fallet ber jag, å alla tjejers vägnar, att om du är man och springer med en kvinnas startnummer så försök att hålla koll på om du springer in på pallen. Tala i så fall om det för arrangören, även om det resulterar i att du blir diskad, för att undvika att förstöra damtävlingen och för att undvika besvikelser hos medaljörer som går miste av njutningen att välförtjänt stå på prispallen.

söndag 23 juni 2013

Midnight sun marathon

Att ställa sig på startlinjen klockan 20,30 är en sak som inte händer så ofta och att göra det för att springa marathon är nog ganska unikt. Tanken med den sena starttiden är att majoriteten av löparna ska gå i mål vid midnatt och få avnjuta midnattssolen i samband med att man korsar mållinjen vilket också innebar att de som valt att springa halvmarathondistansen startade ännu senare, klockan 22,30.
Normalt avskyr jag sena starttider eftersom det brukar göra mig så vansinnigt nervös att gå och vänta en hel dag men eftersom målet med gårdagen endast var att få en upplevelse utöver det vanliga tillsammans med min familj och släkt fanns ingen nervositet i sikte så långt ögat nådde mer än möjligen för orolig mage då både jag och ett par andra i vårt sällskap ätit något olämpligt på midsommarmiddagen och därmed sprungit på toa hela dagen. Men efter att ha kontrollerat att det fanns bajamajor vid  varje vätskekontoll blev jag lugn och såg enbart fram emot loppet med glädje!

Jag, Storebror och brorsans svåger Simon knallade i gemensam trupp de ca 200m från vårt hotell till starten ackompanjerade av en Markoolio låt som arrangören lägligt nog valde att spela just innan start. Tillsammans med oss stod personer från 60 olika länder på startlinjen och att detta i första hand var ett upplevelselopp blev tydligt då det inte fanns någon indelning i startfållor utan alla fick stå var de ville och på grund av detta hade jag vässat armbågarna lite extra och var inställd på att behöva vara lite fräck och armbåga mig fram till en bra startposition eftersom jag anser att upplevelsen trots allt blir bättre om man försöker springa lite bra. Men armbågarna kom inte till användning, det kändes som om nästan ingen ville stå längst fram så utan problem kunde jag ställa mig längst fram med en grupp män som uppenbart hade samma inställning som jag.

När skottet gick pep vi iväg och redan efter ca 100m hade jag en första hejjarklack där de släktingar som skulle springa halvmaran med start ett par timmar senare hade radat upp sig och Bertil, Birgitta och Bengt gav oss en sista "lycka till vinkning" innan vi gav oss iväg på färden och korsade den bro som tog oss till fastlandet där halva loppet skulle springas.
Direkt fick jag en liten ledning, vilket jag dock inte la någon större vikt vid just då eftersom jag bestämt att placering och tid skulle vara oviktig idag. Sprang istället första milen och njöt över att se solen lysa över bergstopparna och över att andas den så klara och friska luften som gav sådan kraft som vore det ett dopingpreparat.

De två i resesällskapet som pga skador inte kunde vara med och springa, min fina J och min fina lillebror, hade hyrt varsin cykel och hade som plan att cykla runt och dels försöka se och hejja på oss andra så mycket som möjligt under loppet och dels för att förse mig med tillräckligt med energi för att mina blodsockerproblem skulle hållas i schack så att vi skulle slippa oönskade ambulansfärder och magkramper. 
De dök upp lite här och där utmed banan och återigen "fikade" jag mig runt ett marathon genom att trycka i mig så mycket gel och sportdryck som möjligt för att slippa fara illa vilket idag var en extra utmaning med tanke på hur orolig jag varit i kistan under dagen.

Efter tio kilometer vände banan och vi sprang samma väg utmed havet tillbaka igen med målet att vid halvmaran korsa bron tillbaka till ön för att där springa andra halvan. Efter vändningen började man möta de andra löparna och vi i familjen kunde därmed vinka till varandra och då jag ledde fick jag enormt med hejjarop även från de andra löparna vilket gav en helt otrolig pepp. En så otrolig pepp att jag plötsligt slog om från min "det spelar ingen roll med placering" inställning till att bli påmind om att det ju faktiskt är rätt trevligt att leda tävlingar. Och framförallt trevligt att vinna tävlingar.

Så när kroppen vid 32km på ett tydligt sätt påminde mig om att det bara var tre veckor sedan jag sist sprang maran genom att leverera de tröttaste ben jag någonsin haft, en stel rygg, en öm nacke, lite skoskav, lite huvudvärk och en risig mage struntade jag ändå i att följa planen att om ett sådant läge uppstod jogga runt banan och njuta av loppet. Det var liksom för sent, tävlingsdjävulen hade vaknat så jag började kriga eftersom jag plötsligt var väldigt sugen på att vinna. För kriga fick jag göra ordentligt eftersom jag med min trötta kropp skulle försöka hålla fart samtidigt som jag sprang hela andra halvan helt ensam utan en enda rygg i sikte och då det samtidigt började regna och blev kallt. 
Det kändes som om jag kröp fram och de peppande orden från min Tracker på cykel om att jag hade ett "otroligt tryck i steget" kändes som dagens lögn och jag ville nästan putta omkull honom. Vid 35km stod mina egna härliga cyklister redo med en extrainsatt energilangning och då var jag tvungen att fråga om mitt försprång. Hade Jonne här sagt att jag var jagad hade jag nog dött, någon tempohöjning fanns inte i min kropp utan det kändes som om jag hade kunnat vägga hur hårt som helst, precis när som helst. Det fanns inte en enda del av min kropp som ville springa marathon just då utom min hjärna. Så när Jonne istället meddelade att jag ledde överlägset, med nästan 15min, var det som en skänk från ovan och det var otroligt skönt att veta att jag inte var pressad utan kunde disponera krafterna efter kroppens begränsningar och ändå få stå som segrare.
Men så knackade tävlingsdjävulen återigen på axeln och påminde om att prispengarna som inte uppgick till ett helt oväsentligt belopp endast utbetalas med en sluttid under 2,55. Jag bryr mig helt ärligt inte om prispengar, det är segern i sig som givetvis är det viktiga, men att inte nå gränsen hade känts som om jag inte var tillräckligt bra för att vinna "på riktigt". Försöker därmed undvika att tappa mer fart än nödvändigt och när det vid 40km hugger till i min oroliga mage som gärna ville ta ett toastopp omgående inser jag att jag måste bestämma mig om jag ska betala femtontusen för att skita, eller om jag ska hålla mig till efter målgång. Kändes ganska dyrt för ett besök i en illaluktande bajjamaja så det var inte ett alltför svårt val.

Når snart det underbara upploppet med en kilometer i lätt medlut kantat av mängder med jublande människor och möts av en kranskulla som hänger en enorm krans om min hals, en speaker som välkomnar mig och jag höjer armarna i skyn som segrare. 
Älskar lagerkransar, älskar upplopp, älskar att vinna.

Efter att ha välkomnat hela familjen in i mål med personliga rekord och grymma prestationer på rad inser jag att även de ju har förtjänat en lagerkrans och alla låter sig därefter i tur och ordning fotas med min krans om halsen. Kommer just då också på att det ju faktiskt var för upplevelsen runt omkring loppet vi åkte hit, tittar upp mot skyn och inser att solen kikar fram mellan molnen samtidigt som vi firar våra prestationer, det är varmt och behagligt samtidigt som klockan visar 01,30 på natten. Amazing.

         
        Fullständigt utmattad, men glad!

         
  Bengt, 1,45 på halvmaran, förtjänade  
         också en krans tycker jag!

lördag 22 juni 2013

Vackra Tromsö

Vad är klockan egentligen? Är det dag eller natt? Dax för frukost eller middag? När infaller läggdags och när ska man stiga upp?
Det är verkligen tur att man är ägare av en klocka när man hamnar på en plats där det är ljust dygnet runt för med blotta ögat är det omöjligt att avgöra vilken tid det är på dagen. Häftigt!

Vi anlände till Tromsö igår eftermiddag efter en väldigt smidig resa om man bortser från det faktum att Bertil blev av med sin väska på flyget mellan Stockholm och Oslo. Hur svårt kan det vara för SAS att transportera en väska på denna sträcka? Väldigt svårt vekar det som, men efter många om och men anlände den till hotellet sent igår kväll efter att på egen hand ha fått resa hela vägen från Sverige. 

Efter en tur på stan, uthämtning av nummerlapppar och en lätt jogg i Tromsö med omnejd väntade middag med hela gänget på Pastafabrikken följt av en lång kväll med skratt och prat på en uteservering vid hamnen. Vår plan var att trots att det varit en tidig morgon hålla oss vakna över midnatt, dels för att få uppleva midnattssolen men också för att vända på dygnet och därmed kunna sova bort en stund av dagen idag för att slippa få så lång väntan på kvällens lopp  och för att lura kroppen att det inte är mitt i natten när det är dags att springa.
Funkade halvbra eftersom jag hade grymt svårt att sova när det var ljust, så trots att jag hade köpt en sovmask att ha för ögonen blev det inte så mycket sömn som man hade kunnat önska. Risk finns alltså att man somnar under loppet ikväll, hoppas det serveras mycket uppiggande saker utmed banan...

Dagen idag har spenderats med en promenad genom staden för att åka kabinbana till en topp med en utkiksplats. Fantastiskt när man står där på toppen, det ligger snö lite här och där och man ser stadskärnan långt nere i dalen kantas av än högre berg runtomkring. Luften är fantastiskt klar och frisk och jag tror att detta kan vara en av de vackraste platser jag har varit på. 

Nu har lunch och frågesport avklarats med maken och bröderna och det är dags att ta en tupplur för att försöka samla lite kraft inför kvällen.
Ska bli så himla kul att möta solen i den här vackra och inspirerande omgivningen samtidigt som man avklarar ett marathonlopp.
Inget fokus på tid, inget fokus på placering utan bara fokus på upplevelse och glädje. 
Midsommar när den är som bäst!

   Simon och Bertil firar midsommar med        pasta istället för sill och potatis.



    Nästan hela gänget samlat i hamnen i solljuset mitt i natten.



         
  Första (och enda?) gången lillebror får    krama snöboll på midsommardagen.

fredag 21 juni 2013

Ett av två midsommarfirande avklarat

Igår var garanterat årets varmaste dag i denna del av landet. Riktig tropisk och fuktig värme som gjorde att när jag var ute och tränade höll huvudet på att sprängas, när jag satt hos frissan rann svetten på mig som om jag satt i en bastu och när vi på kvällen satte oss på altanen för att inta lite klassisk midsommarkäk visade termometern 27 grader och då var klockan strax efter åtta på kvällen. Härligt på ett sätt men om jag ska vara lite typiskt svensk och aldrig vara nöjd så var det allt lite "för bra", lite svalare och friskare luft hade man ju kunnat önska...?

Men, varför klaga, nu är jag på väg mot nordligaste Norge, långt längre norrut än den svenska gränsen och där lär det ju mest troligt inte vara några 27 grader och tropisk värme. 
Men mest solljus av oss alla lär jag dock få, eftersom midnattssolen bjuder på dagsljus dygnet runt. 
Ser fram emot en stor upplevelse och ett minne för livet, att få vara med om detta naturfenomen samtidigt som man får göra det man älskar mest, springa, låter underbart! Ser fram emot denna midsommarhelg med enormt stor förväntan och glädje, även om det blir en midsommarafton utan sill och jordgubbar. Men sportdryck är ju gott det också!

En fin helg till er alla!

          
  Sill, potatis, gräddfil och Kalles kaviar 
  på altanen igår för att inte helt missa det         
  klassiska firandet helt och hållet...

onsdag 19 juni 2013

Denna vecka tackar vi Nettan för maten!

Ibland blir det idetorka när det kommer till middagsplaneringen och det känns som att hur man än funderar kommer man inte på något bra. Den här veckan ska jag dessutom springa marathon vilket krånglar till det hela ytterligare eftersom jag på grund av mitt strul med blodsockret måste ladda med extra kolhydrater för att kunna ta mig i mål utan hjälp av en ambulans.
En sådan laddning inleds med ett par dagar helt utan kolhydrater vilket har fått mig att inse att det måste vara skitsvårt att köra GI eller LCHF eller vad det nu heter där man aldrig får äta det.  Allt gott har ju liksom visat sig innehålla kolhydrater, hela min kost verkar uppbyggd på det, och jag bryter nästan ihop under de två dagar jag måste klara mig utan.
Bort går den underbara pastan, den goda mackan med avokado och skinka och den ljuvliga kaviar och ostmackan, farväl granolamuslin toppad med hallon och blåbär, hejdå den perfekt mogna bananen, inte får man titta åt en risotto och efter träningen drinken med blåbärssoppa och mjölk är fullständigt utesluten. Kvar finns då inte särskilt mycket gott att käka, proteiner i all ära men utan sällskap av en kolhydrat är varken ägg, kött eller keso särskilt skoj.

Men mitt i idétorkan kom bästis Nettan och räddade min dag genom att på grillkvällen i lördags bjuda på en underbar halloumisallad som kom att passa utmärkt på mina tömningsdagar:

Koka Herricot vertes några minuter i saltat vatten och grilla halloumi på grillen eller i grillpanna.
Lägg ut blandade salladsblad på ett fat och fyll på med massor med avokado, coctailtomater, bönorna och halloumin. Häll över en vinaigrette på olivolja och flädersaft. 
Krydda med flingsalt och servera med något gott kött, jag körde helstekt fläskfilé som grillats 45min i ugnen.

Äntligen en god måltid på en tömningsdag!

Men som om Nettans middagshjälp till måndagen inte vore nog, även idag hamnade ett av hennes specialare på min meny av en slump. När jag låg i bassängen och plöjde 3000m simning som ett sista träningspass med en kolhydrattom kropp för att bli av med den sista gnutta kolisar som ev kunde tänkas ha dröjt kvar i min kropp, funderade jag över vad jag skulle kunna tänkas fira med för middag efter passet då återgången till normal kosthållning äntligen skulle vara ett faktum. Kom att tänka på en supergod och smidig pasta jag brukar göra då och då, vilket även det är en rätt som ursprungligen kommer från en lunch jag en gång bjudits på hemma hos Nettan: 

Koka parpadelle al dente.
Strimla paprika, röd lök, soltorkad tomat och fräs i en stekpanna tillsammans med pressad vitlök.
När grönsakerna är mjuka,  häll i matlagningsgrädde och låt puttra en stund. 
Krydda med salt och peppar. Mot slutet blandar man i en riven smakrik ost och strimlad basilika och låter därefter pastan gå med en stund för att koka färdigt och för att suga åt sig alla smakerna.
Servera med t e x kycklingspett eller laxfilé.

Smaklig måltid!

måndag 17 juni 2013

Sommartid är glidartid

På mitt jobb har vi något så finurligt som sommartid och vintertid. Detta innebär att man under sommaren, som i det här fallet räknas från15 juni till 15 september, jobbar en timme mindre per dag. För mig som ju redan "bara" jobbar 80% innebär det att jag alltså från och med idag knappt hinner gå till jobbet innan det är dags att gå hem igen. En ovärderlig lyx för alla människor som älskar sommaren och solen och gillar att spendera en extra timme i solstolen, men också en lycka för oss som tacksamt använder den där extra timmen till att se till att träna lite extra och bli en bättre löpare.

Just idag inföll olyckligt nog denna första sommartidsdag en dag när mitt träningsschema gapar tomt. Hade sedan länge tillbaka planer på att ställa upp i Apladalens löparklubbs mästerskap över 5000m på bana, men efter att ha varit fullkomligt förstörd i benen efter förra veckans banpass kändes det inte längre aktuellt om mina ben ska vara något sånär fräscha på lördagens marahonlopp, så istället blev helgen full av kvalitetspass på härlig asfalt som måste följas av en vilodag idag. 
Tyvärr kolliderade denna lucka i träningsschemat med att även mitt jobbschema idag gapade tomt varför inte heller någon övertid var att tänka på då ingen i hela världen verkade intresserad av bokföring och sugen på att ringa sin redovisningskonsult för lite konsultationer såhär första dagen på mångas sommarlov. Jag fann därför ingen annan råd än att vilsen koppla ur datorn och lomma hemåt när klockan slog 15,00.
Vad sjutton skulle jag göra med all tid som plötsligt blev över? 

Strosade sakta hemåt och funderade på om jag skulle shoppa något,  men insåg snart att det inte var aktuellt eftersom shoppingutbudet här är begränsat till att typ uppgå till ett Apotek och ett Systembolag. Även om läkemedel och alkohol i kombination kanske hade erbjudit lite spänning till min annars så händelsefattiga eftermiddag var det inte ett så lockade alternativ, så jag fortsatte hemåt med både pengar och livhanken i behåll.
Satte mig och käkade mellis på altanen och funderade istället på om det fanns något vettigt jag kunde göra med all min tid men hur jag än funderade kom jag inte på en endaste liten sak. Tvätten tvättades igår, huset städades i förrgår, återvinningsstationen tömdes så sent som förra veckan, frysen är full av lunchlådor och allt är helt enkelt förberett och färdigt för att jag som vanligt ska kunna starta veckan på måndagen utan att ha ett enda "måste" som ska hinnas med utöver träningen och jobbet. 

Så jag sitter kvar här i solen, 1,5 timme senare, helt handlingsförlamad och paralyserad över att plötsligt en dag i livet ha en hel tunna av tid att ödsla med. 
Jag tänker att jag borde njuta och ta vara på denna dag för möjligheten att sitta i solen och läsa en bok är precis vad jag längtar efter alla de där dagar när tiden inte räcker till och livet är som allra mest hektiskt. Men just idag har jag inte ro att läsa.
Jag tänker att jag borde ta den där tuppluren som jag så ofta både behöver och är sugen på framåt eftermiddagen men så sällan hinner med. Men just idag är jag inte trött.
Jag tänker att jag borde käka den där glassen jag så ofta vill käka till eftermiddagskaffet men måste avstå då det inte lämpar sig strax innan ett träningspass. Men just idag är jag inte sugen.
Jag tänker att jag borde njuta av att jag kan lägga mina ben i högläge och ge dem den totala vila de så innerligt skrek efter på den där sista tusingen igår där jag kunde pressa det lilla extra just för att min coach ropade att när den var avklarad väntade en hel dags härlig vila. Men just idag vill mina ben hellre springa.

Så istället för att ta vara på lyxen att ha möjlighet att bara koppla av kryper paniken i mig för det känns som att jag slösar bort denna mycket unika dag dels på att inte göra någonting alls men framförallt får jag panik över att jag inte ens passar på att njuta.
Jag borde skämmas, jag är verkligen en otacksam jäkel.
Förlåt.

torsdag 13 juni 2013

Lättlurad kropp

I flera dagar har jag nu försökt väcka liv i min kropp genom att köra på med ganska tuff träning. Taktiken är att följa alla gamla ordspråk typ "sätta hårt mot hårt", "ont ska med ont fördrivas", "fight fire with fire" och likt Tarzan vara hård mot de hårda. Jag ska alltså få mina sega, onda, post-marathon 
trötta ben att bli pigga till nästa helgs mara genom att träna hårt och förhoppningsvis lyckas lura kroppen att tro att den är piggare än den egentligen är och därmed få den att glömma Stockholm marathon lite snabbare än vanligt.
Ett experiment som än så länge visat sig funka riktigt bra, tricken har varit många men framgångsrika!

Skotricket.
Det mest logiska och kloka när man har trötta och stumma ben torde vara att välja rejäla, stabila skor med kraftig dämpning för att skona kroppen så mycket man kan. Men jag har använt en taktik där jag försöker lura den trötta kroppen att springa lätt och fint genom att istället plocka fram så lätta, snabba skor som möjligt. Redan när man knyter på sig dessa skor känner man sig snabb och man får en mental pepp som kan få till och med den tröttaste av kroppar att kännas snabb och stark.
Istället för att med tunga fötter masa mig fram, högljutt stampa ner fötterna i asfalten och låta dem möta ett tvärstopp iklädd långpasskorna har jag genom ett enkelt skobyte snabbt fixat ett löpsteg där jag tassar mig fram och flyger över asfalten med kort markkontakt och ett skönt frånskjut.
Jossan - Kroppen, 1-0.

Springa snabbt tricket.
När min kropp är som tröttast vill den helst bara springa lugn distans, och ju mer inställd min hjärna är på att falla för frestelsen att bjuda kroppen på denna slöa träningsform - desto långsammare går det och desto segare och tröttare känner jag mig.  Om jag istället bestämmer mig för att stänga av känslorna och låtsas att jag är pigg och tvinga mig att springa korta intervaller och fartlekar i hög fart kan plötsligt kroppen kännas betydligt piggare. 
Om jag dessutom åker till en rundbana känner jag mig snabb bara av känslan att vara på plats, nästan som att jag tror att jag är en sprinter eller i alla fall medeldistanslöpare bara för att jag just då omger mig av sådana. Så när den lugna distansen byttes till bana i snabbskor, fartlek och snabbdistans var tröttheten plötsligt som bortblåst och tunga ben ett minne blott. 
Jossan - Kroppen, 2-0.

Överdriven rehab tricket.
Jag har varit på massage, jag har legat på spikmatta, jag har rehab-simmat, jag har druckit både blutsaft och rödbetsjuice och jag har sovit i mina återhämtningstajts. Kroppen försöker och försöker skicka sliten-signaler som nackspärr efter simningen och huvudvärk efter långpasset men jag rehabar bara ännu mer och mosar dessa signaler som om de aldrig hade funnits. Sliten-signalerna uppfintade på läktaren, glad och väl omhändertagen kropp ett faktum.
Jossan - Kroppen, 3-0.

Sova som en bebis tricket.
Jag har sovit extra på nätterna, jag har powernapat på lunchrasten och jag har vilat mellan jobbet och träningen. Att lägga sig och vila en kort stund innan träningen brukar var gång kännss som en mycket tillfällig tröst likt att kissa på sig när det är kallt ute och tro att det ska resultera i att man blir varm. Men när jag väl kommer ur soffan har jag lyckats lura kroppen att bli pigg och träningen går som en dans. Att man har jobbat en hel dag är som bortglömt och morgonpasset lika så, för efter 30min tupplur tror kroppen att den har vilat en hel natt och är redo att återigen plågas på nya träningspass.
Jossan - Kroppen, 4-0.

Ja, min kropp är allt en lättlurad rackare. 
Jag har enkelt lurat den till att ge mig fina kvalitetspass gång på gång under veckan som gick och idag peakat med att persa på en serie tusingar som ett sista formbesked och indikation om att det kanske ändå kan finnas energi till en ny mara om bara några dagar.
Men nu är det pay-back time, kroppen ska få vad den har bett om hela veckan. Imorgon blir det löpfritt.

onsdag 12 juni 2013

Två marathon på tre veckor

Jag vet inte om jag tagit mig vatten över huvudet, om jag överskattar min kropps förmåga eller om jag rent av är dum i huvudet men nu är det liksom för sent att börja fundera.
Mitt namn står nämligen klart och tydligt där på startlistan i Tromsö Midnight Sun Marathon nästa lördag, så uppenbart är två maror på tre veckor ett faktum.
Är min kropp fysiskt återhämtad? Oklart.
Utsätter jag min kropp för en onödig skaderisk? Oklart.
Exakt hur jobbigt kommer det bli att springa en mara till? Oklart.
Är jag sugen på att testa? SOLKLART!

Tromsö midnight sun maraton är nämligen något jag har sett fram emot länge. Jag och övriga sju familjemedlemmar och släktingar som ska med på äventyret bokade resa, boende och startplats redan i början av september förra året för att garanterat få vara med om denna händelse. Jag är verkligen lyckligt lottad som har så många likasinnade i min familj som är överens om att det perfekta sättet att fira midsommar inte involverar partytält, sill och nubbe utan föredrar löpardojjor, svett och sportdryck. Midsommarhelgen till ära har dock det här loppet en viss festlig inramning och guldkant då huvudsyftet med loppet inte är att springa så fort som möjligt utan snarare att dra ut på njutningen för att under så lång tid som möjligt få omgärdas av vackra vyer och midnattssolen. För det är liksom det som är grejen, beräknad målgång är runt midnatt och då Tromsö ligger jäkligt långt norrut (längre norrut än den svenska gränsen) är det vid den här årstiden ljust dygnet runt så när vi mitt i natten passerar mållinjen lär det vara som om loppet avgjorts mitt på dagen. Ska bli en otroligt spännande, rolig och lite konstig upplevelse!  

Vissa i familjen har valt att springa halvmaran, vissa av oss väljer att springa maran och två familjemedlemmar med förstörda knän har valt att följa med för att bevittna spektaklet från cyklar vid sidan av banan.
Nu kan man ju undra varför just jag och storebror, som båda just avklarat Stockholm maraton, har valt att springa marathondistansen när det fanns både halvmara och millopp att välja på vilket troligen hade varit snällare mot kroppen. Men det är liksom inte vår grej, bjuds det på en chans till utmaning måste man ju ta den och dessutom finns ju risken att man skulle känna sig lite lätt mesig när man går i mål i halvtid med vetskapen att det finns andra på plats som sprungit mer än oss och därmed kan anses både tuffare och hårdare.
Men hur sjutton balanserar man återhämtning, träning och uppladdning när man bara har tre veckor mellan marathonloppen?
Antingen kan man ju göra som den tuffe storebrorsan och ladda med att köra Vätternrundan till helgen och se det som en liten extra krydda i utmaningen att starta maran med babianrumpa, stumma lårmuskler, tomma energidepåer och stel rygg.
Eller så gör man som den klena lillasystern och inriktar sig något mer på vila och återhämtning och nöjer sig med den rejäla utmaning det i sig innebär att ens försöka avklara två 42km lopp inom så kort tid och ändå på något sätt försöka ha ork nog att njuta lite av upplevelsen i Tromsö.
Så trots att jag redan dagen efter Stockholm maraton kände mig väldigt återhämtad har jag försökt att hålla mig i skinnet och tränat försiktigare än någonsin senaste veckan. Varannan dag har jag tillåtit mig lugn distanslöpning i ca 60min, ett par gånger med brorsonen Hugo i joggingvagn vilket innebär diverse spontana vilopauser för att stanna till och kika på grävskopor, ankor och annat intressant utmed rundan. På vilodagarna har det blivit lite simning, lite massage och någon långpromenad med kompis, men i första hand har fokus varit att äta, sova och koppla av med andra aktiviteter än just löpning för att inte bara återhämta mig fysiskt utan även mentalt.

Min ursprungsplan var att i första hand ligga i soffan och pilla mig i naveln mellan marorna för att säkert återhämta mig och minimera skaderisken. Väl på plats i Tromsö var planen att jogga runt banan som ett långpass tillsammans med brorsan. I måndags hade jag dock tröttnat på slappandet och gjorde därmed en kovändning i min plan som därmed ändrades till att istället köra på med mer ordentlig träning för att försöka väcka liv i kroppen igen och till att kanske, eventuellt, ändå tillåta mig själv att försöka trycka på lite i Tromsö om kropp och knopp så vill. Inledde därför projekt ”få fart på slö kropp” igår med att köra första banpasset på evigheter och resultatet av detta var väl sådär.
Eftersom det kändes klokt att starta upp försiktigt och då jag ändå vill vara lite snäll mot min kropp valde jag att ersätta mina vanliga ganska tuffa, långa intervaller med att haka på sprinterlöparna och köra en sprintstege på 80m-120m-150m-120m-80m. Låter ju som ett löjligt mespass och löjligt var just vad det kändes som när passet officiellt var över (summera hur många meter löpning det blir så förstår ni att det inte var okej för en marathonlöpares träningsdagbok) så jag kände mig tvingad att först lägga till en fallande stege från 200m till 80m och naturligtvis även några tusen meter upp- och nerjogg innan jag fick åka hem.
På dagens 20km morgonpass fick jag dock ångra mig, kände mig stel som ett kassaskåp och mitt löpsteg kändes allt annat än naturligt och flytande. Efter en promenad till kontoret där jag vaggade fram likt en pensionär har jag sedan ägnat resten av dagen åt att fundera på om det finns någon muskel i kroppen som jag inte har ont i, men hur jag än känner efter hittar jag tyvärr inte någon sådan. Lyckligt nog stod simning på programmet för kvällen och då det inte finns något som brukar kunna mjuka upp min kropp likt denna form av alternativ träning har jag ändå ett visst hopp om att återigen kunna röra mig imorgon.

Då väntar nämligen ny kvalitet, terräng-tusingar, och då lär jag få kvittot på om jag blev sliten av den ovana träningsformen sprint och bana eller om jag blev sliten för att en kropp helt enkelt inte vill träna särskilt hårt en vecka efter maraton.
Att träna sig i form, eller att vila sig i form?  Det är frågan…

 

 

fredag 7 juni 2013

SM-Tårta

Okej, jag förstår att jag snart måste sluta tjata om min underbara, fina SM-medalj, annars tröttnar ni väl på mig och slutar läsa min blogg. 

Men jag måste bara få dela med mig av en bild på den bronsfärgade tårta som idag levererades till jobbet från en av våra kunder, tillika min hyresvärd, som driver ett bageri.   
Låt oss säga såhär - det var ganska uppenbart vem den var avsedd för...

Rörd blir man.

         

onsdag 5 juni 2013

Tvära kast

Ena dagen springer man marathon på Stockholms gator, njuter av jubel på Stadion, firar SM-medalj med familj och vänner och lever löparlivet till fullo.
Dagen därpå hoppar man in i bilen tillbaka mot Gislaved men inte för att åka hem utan för att efter bara någon timme ta farväl av sin familj, checka in på nästa hotell i ensamhet och byta skepnad. Från löpar-Jossan med uppdrag att svettas till redovisningskonsult-Jossan med uppdrag att leverera tre dagars effektivt bokslutsjobb på Ernst & Young kontoret i Nyköping.
Båda saker har ju sin charm, dock på mycket skilda sätt...

Att kliva av i Nyköping och vinka farväl till både Jonne och min SM-medalj, som han fått det viktiga och ansvarsfulla uppdraget att transportera hem till prishyllan, var jobbigt. Vem av dem jag hade svårast att skiljas ifrån, Jonne eller medaljen, låter jag vara osagt men jag kände mig i alla fall ensammast i världen när jag klev in på mitt hotellrum och möttes av total tystnad. Från full fart till total ensamhet.
Snörade på mig löpardojjorna för en återhämtningsjogg och efter en mil i underbart vackra Nyköping kändes allt bättre och jag häpnade över vilken otroligt vacker stad det var och kände direkt att jag skulle komma att trivas. Att kroppen dessutom kändes helt oberörd av gårdagens mara gjorde ju inte saken sämre, lite ömma benhinnor och lite klassiska skavsår i armhålorna var det enda som skvallrade om vad jag nyss utsatt min kropp för. Av de 14 marathonlopp jag har sprungit är det här första gången jag kunnat sova natten efter race utan att väckas av kramper i magen och första gången jag kunnat återhämtningsjogga utan att springa dubbelvikt. Så det är såhär ni andra har det därute? Underbart!

Efter att den värsta ensamhetskänslan lagt sig har dagarna flugit iväg i en rasande fart. Många och intensiva timmar på jobbet där allt har flutit på och jag har fått mycket gjort, haft roliga arbetsuppgifter och träffat många trevliga kollegor. Kvällarna har såklart varit lite ensamma men att kunna spendera dem med lätta joggingturer och promenader utmed ån och hamnen, äta kvällsmat i sol och värme på hotellets uteservering med utsikt mot havet och att ha tid att läsa böcker och somna tidigt har ändå gjort det till riktigt fina dagar.
Självklart fanns det ju en tanke med att åka hit och jobba direkt efter maran eftersom dessa dagar är vigda åt nödvändig återhämtning och begränsat med träning varför mer tid till arbete finns. Samtidigt var det nästan lite synd att inte få tillryggalägga fler löpmil på alla de vackra gång och cykelvägar som så strategiskt placerats utmed stans vackraste platser i underbar miljö. Jag får nog ta och komma tillbaka igen någon gång, då med mer träning och mindre jobb på agendan.

Men även om dessa jobbdagar på något udda sätt samtidigt känts nästan som en semester i någon vacker semesterort är det obeskrivligt skönt att sitta på bussen och veta att jag är hemma om en timme.
Fick en liten avundsjuk fråga när jag avstod morgonkaffet på kontoret i morse om jag hade njutit rejält av den lyxiga hotellfrullen? "Absolut", svarade jag, men kände i samma sekund att jag faktiskt ljög. För sjätte dagen i rad känns det inte särskilt lyxigt längre utan då vill jag hellre hem till min vanliga trista frulle, vid mitt eget köksbord, med min lokala morgontidning och framförallt med min underbara, fina, bästa Jonne på andra sidan bordet. 
Borta bra, men hemma är jäkligt mycket bättre.

     Vacker vy på min morgonpromenad!

   Uteserveringarna ligger tätt i det trevliga
         hamnområdet i Nyköping.

         
Men när man vet att det ser ut såhär             hemma kan man inte annat än längta hem...

söndag 2 juni 2013

Dagen då allt vände och en dröm blev sann

Vaknade på lördagsmorgonen med en väldig nackspärr. Vi hade nämligen haft oturen att få ett hotellrum med fönster mot en stor väg med massa störande trafik och tyvärr bara fått med oss tre öronproppar varför jag stoppade in en propp i ena örat och bestämde mig för att sova på det andra örat och därmed stänga ljudet ute. Tyvärr innebar ju detta att jag inte kunde byta ställning en enda gång på hela natten, vilket alltså resulterade i vansinnig nackspärr.
Som om inte misären inför loppet var tillräcklig liksom.

Efter en massage av min onda nacke toppades den kolhydratladdning jag kört efter stenhård kostplan med att jag denna dag käkade frulle betydligt tätare inpå loppet än jag brukar - allt för att följa läkarens tips om att prova om fulla kolhydratförråd eventuellt kunde göra dels så att jag kunde undvika kramperna i magen, men framförallt så att jag inte behöver svimma av lågt blodsocker.
Inte för att jag egentligen trodde att det skulle funka, men det var ju mitt enda hopp.

Åkte till stadion och var på plats en timme innan start, perfekt för att hinna värma upp, byta om och nervöskissa sisådär tusen gånger innan startskottet skulle gå. Uppvärmningen kändes katastrofal då jag knappt kunde röra min nacke och vänstra arm, och jag sa till min fina J och min svärmor med sambo som alla var på plats som serviceteam och hejjarklack att jag undrade "vad sjutton jag gör här egentligen. Borde stannat hemma".
Gick sedan till omklädningsrummet och småpratade med de andra löparna innan start och som vanligt pratar man om hur formen är och vad man har för målsättning inför dagens lopp. Såhär i efterhand känns det ju lite dumt att jag på den frågan konstant svarade att mitt mål var att ta mig runt utan att behöva åka ambulans, med facit i hand framstår det ju som en klassisk "snacka ner sig" kommentar. Men jag kan helt uppriktigt säga att det var precis så jag kände och att komma i mål på en hyfsad tid och på ett behagligt sätt var min enda tanke inför  start.

Klockan tolv var det så dags att starta loppet och mer avslappnad än någonsin började min resa tillbaka till stadion. Min taktik var enkel; springa på så gott det går till krampen kommer och sedan jogga i mål och att se till att få i mig så mycket energi som möjligt under loppet för att förhoppningsvis kunna fördröja haveriet. 

Jag började springa klokt direkt från start och försökte undvika att slösa mer kraft än nödvändigt och gick därmed inte med täten direkt då jag som sagt inte hade en tanke på att placera mig. Hade min egen tävling med min kropp som enda motståndare varför jag bara sprang på känsla utan större fokus på klockan. Försökte ha kul, vinkade till folk jag kände och "fivade" lite barn och däremellan sörplades det sportdryck och käkades gel. Första fem kilometerna gick rasande lätt, nästa fem kilometer minst lika lätt. Tuggade i mig min första gel en bit innan Västerbron och tog mig över den på ett smidigt sätt samtidigt som jag ägnade en tanke åt hur vidrigt det var här förra året. 
Sprang vidare och passerade Spårvägen-Jonas, min lifesaver och brytkompis från förra året, som langade vätska till klubbkamrater och hann ropa några positiva ord om hur bra det kändes. Än så länge, var jag snabb att tillägga, för jag bara väntade på att allt skulle rasa, att värken skulle komma och det roliga skulle vara slut. Varje kilometer kändes som en gåva och jag blev lycklig var gång jag kunde bocka av en smärtfri kilometer och veta att det skulle innebära en kilometer mindre att kriga när värken väl kommer. För jag var så säker på att den skulle komma.
Passerade min J med familj vid varvningen, kunde ge en tumme upp och äta min andra gel innan jag fortsatte ut mot Djurgården. Djurgården och Gärdet är den tristaste delen på banan enligt mig med väldigt lite folk som hejjar, en böljande banprofil och också en mentalt jobbig del på banan då man har hälften kvar. I år dessutom extra mentalt jobbig eftersom det är precis runt 21-30km som mina problem brukar komma. Jag var således inställd på att det skulle bli jobbigt där men efter att ha plockat två placeringar vid halvmaran gick det rasande lätt och plötsligt var jag ute på Strandvägen och söder mälarstrand igen, en av mina favoritdelar av banan och då jag fortfarande inte hade någon eller i alla fall bara lite lätt känning i magen kunde jag vid 29km lämna den positiva kommentaren att "jag känner mig stark" till min fanclub innan jag fick min tredje gel och fortsatte mot Västerbron gång två. Nu hade jag passerat de kritiska kilometer där det på de senaste marorna har börjat strula, nu gick jag verkligen på övertid.
Såg 30km skylten och allt kändes fortfarande okej, max 12km med värk alltså, det borde jag kunna stå ut med.

Upp på Västerbron som i bra väder är extremt överskattad, SÅ himla jobbigt att springa över bron är det faktiskt inte. Då tycker jag att de långa sega kilometerna efter Västerbron är betydligt värre. 
Men utmed den sträckningen stod ju Spårvägen-Jonas igen och den här gången ropade jag att jag saknade honom som hare. Han sprang då med ett hundratal meter och vi växlade några ord och plötsligt var den tunga sträckan borta.
Fick min sista gel vid 35km men då stod den syntetiska smaken av gel och sportdryck mig upp i halsen och jag kunde bara inte förmå mig själv att trycka i mig den. Sparade den i handen att ha i reserv vid behov men när jag strax därefter passerade coca cola stationen kastade jag gelen åt fanders och svepte en mugg cola istället. Himmelskt gott i jämförelse med allt annat jag proppat i mig under "fikaturen" runt Stockholm.

Vid 35km hade jag tänkt öka farten, jag var fortfarande ruggigt fräsch. Men lite feg och orolig för att kramperna skulle uppstå om jag pressade mig hårdare fortsatte jag i ett behagligt tempo som inte krävde mer kraft än nödvändigt. Jag ökar vid 37km istället tänkte jag, men vid 37km flyttades gränsen ännu en gång till att innebära fartökning vid 40km. Varför riskera något?
Vid det här laget visste jag givetvis att jag låg på tredje plats i SM tävlingen och då min stora dröm sedan flera år varit att vinna en medalj kan man ju tro att jag skulle springa för kung och fosterland. Men grejen var att jag fortfarande var i shock över att allt kändes så pass bra att jag inte ens vågade tänka på medaljen utan mest var nöjd över att det faktiskt verkade som att jag skulle komma i mål. 

Min fina J, som även han under hela loppet väntat på den stora kollapsen, började dock inse att detta kanske ändå skulle hålla. Vad han också insåg var att jag var jagad av två tjejer i rasande fart och då han sett hur fräsch jag var, men ändå tog det så lugnt, förstod han att jag nog inte visste att jag var jagad. Så istället för att vänta i målet som var ursprungsplanen satte han istället av mot 40km passeringen i en rasande fart och när jag passerade hade han förvandlats från stillsam make till vrålande coach. "Nu får du f'n ta och öka sista biten, det är ju bara ett par kilometer kvar, typ ett varv runt kvarteret hemma, och du har bara 20sek bak till fyran. Ska du ha din medalj får du ta chansen NU". 

När jag hörde dessa orden brann det till i skallen på mig. Vad håller jag på med? Springa här och fega, spara på krafterna när det står en SM medalj på spel? 
Jag blev som förbytt och plötsligt fanns det inget annat än medalj i huvudet på mig. Ökade farten med målet i sikte och i samma stund som jag svängde in på stadion fick jag uppleva exakt den scen jag så många gånger drömt om och som jag så många gånger visualiserat på träningspassen:

Speakern välkomnade mig in på stadion, gratulerade till min första SM medalj, uppmanade publiken att välkomna mig med en applåd och som de välkomnade mig. Jubel från alla håll och kanter och överrallt hörde jag bekanta röster som skrek mitt namn. (Tack alla underbara människor som hejjat hela vägen!) Efter sista kurvan med målet framför mig höjer jag armarna i skyn, applåderar mig själv och jublar som om jag vunnit loppet. För det kändes som en seger. 
Det overkliga hade hänt, kolhydratladdningen hade funkat, kramper och yrsel var som bortblåsta, och den här dagen blev till något helt annat än jag någonsin kunnat föreställa mig. Tårarna rann efter målgång när jag insåg att mitt livs största idrottsliga händelse var ett faktum.

Sen levde jag en dröm hela eftermiddagen med dubbla prisutdelningar då vi även vann lagtävlingen, en telefon som nästan överhettades av SMS och telefonsamtal från människor som ville gratta, en Facebook där kända och okända människor ville gratta och först tre och en halv timme efter målgång var jag duschad och klar, redo att med familjen inta den restaurang där dagen skulle avslutas.
God mat och höjda glas fyllda med Moet krönte denna fantastiska dag innan jag kröp till kojs med ett leende på läpparna och min medalj på nattduksbordet. 

Vad mer kan jag någonsin önska?

lördag 1 juni 2013

SM Brons!!!


Min högsta dröm har gått i uppfyllelse, den dag jag förväntade mig det allra minst.

Saknar ord just nu, återkommer...