fredag 26 april 2013

Förvirrad

Förvirrad är verkligen ordet just nu, både för min sinnesstämning, min fysiska status, min tränings- och tävlingsplan och även ett ord som beskriver exakt hur jag betett mig senaste dagarna. Förvirrat.

Förvirrad sinnesstämning.
Är jag ledsen? Tårarna var många under helgen som gick. Jag grät mig till sömns på kvällen efter loppet, jag grät det första jag gjorde när jag vaknade dagen därpå och var gång någon omtänksam människa ringde eller messade för att höra hur jag mådde kom tårarna.
Men nu, är jag ledsen nu också?
Jag gråter inte längre, inte ens vid tanken på att en start i mitt älskade Stockholm marathon är i fara.
Men jag blir heller inte sprudlande glad inför något, allt känns oviktigt och jag känner mig oengagerad i saker som annars skulle gjort mig uppspelt och lycklig och njuter inte av saker som annars varit livets guldkant.
Jag är bara förvirrat likgiltig inför allt.

Förvirrad fysisk status.
Var hos en idrottsläkare idag som totalt sågade min tidigare läkares bedömning om att det är magmunsbråck som orsakat mina problem, istället tror han på bråck i en annan del av magen eventuellt i kombination med något fel med insulinet. Vidare utredning väntar, troligen i form av ultraljud och magnetröntgen men innan det kan ske måste jag träffa en kirurg som tar samma beslut. Alltid detta slussande från en person till en annan som gör att vägen till lösning blir lång. Just nu är jag därför oerhört tacksam för den vårdförsäkring min arbetsgivare tecknat för oss anställda som gör att jag slipper vårdköer och har fått en tid på en privatklinik redan på tisdag. Tycka vad man vill om att man kan köpa sig före i kön, men nu när avgiften är betalad vore det ju dumt att inte utnyttja möjligheten.
Men hur dåligt mår jag egentligen? Ska jag verkligen dra igång en lång process genom olika vårdinstutitioner för att hitta felet? Är jag verkligen SÅ dålig att det är nödvändigt? Man glömmer ju fort och när jag nu tänker tillbaka på söndagens race kan jag inte undvika att fundera på om jag kunde agerat på annat sätt för att undvika kollapsen. Kanske händer det inte nästa gång? Samtidigt är jag rädd för att överhuvudtaget tävla igen och kanske är det just därför jag känner mig likgiltig inför det faktum att tidigare så livsviktiga starter i tävlingar är i fara. För inte kan man ju vara ledsen över att slippa den plåga som för mig numer är så förknippat med tävlande?

Förvirrad tävling- och träningsplan
Hur ska jag nu träna vidare? Jag kan ju fortfarande träna precis som innan racet när allt kändes fantastiskt och träningen var fantastiskt lätt och fantastiskt rolig. Men vad ska jag inrikta träningen mot? Ska jag träna för marathon utan att veta när nästa mara ska äga rum? Ska jag träna snabbhet för kortare lopp som jag vet att jag kan tävla på redan nu och därmed riskera maraformen? Tänk om det är något lättfixat och jag faktiskt kan starta på SM trots allt och så står jag där utan den viktiga mängden.
Kanske ska jag tänka om och rent av satsa på ännu längre lopp än marathon till problemet är löst? Jag älskar ju att springa långt och så länge jag inte springer i maxfart känns det ju fortfarande bra, gjorde 40km i 4,30 fart så sent som för två veckor sedan utan minsta problem så kanske ska jag springa ett ultralopp?

Förvirrad i allmänhet
Mitt tillstånd sedan helgens kollaps är fortfarande långt ifrån normalt och här snackar vi förvirrad i ordets tydliga bemärkelse. Jag tänker inte klart, glömmer saker, är okoncentrerad, frånvarande och ärligt talat ganska trög. Går som i en dimma, orkar mycket lite och en dag på stan för läkarbesök och uthämtande av löparskor föranledde en lång vilopaus på T-centralen, en eneribar och två bananer innan jag orkade sätta mig på pendeln hem till brorsan igen.
Sedan vart jag plötsligt pigg och en jogg med brorsan som löparsällskap och brorsonen Hugo i löparvagnen kändes som ett perfekt fredagsnöje.
Sjuk och trött ena sekunden, träningssugen och pigg nästa.
Förvirrande.

Försöker ändå koppla bort alla negativa tankar för att istället försöka njuta av den helg tillsammans med min bror, hans fina fru och världens gosigaste syskonbarn som jag så länge längtat efter.
För när Hugo låter sig nattas av faster Jossan, ger mig en kram när jag går till doktorn och stolt vill visa varenda leksak han har för sin gäst känner jag inte längre likgiltighet utan ren lycka. Och när två månader gamla Nora ler mot mig där hon nöjt ligger i mitt knä smälter jag och undrar just då om jag är klok i huvudet som river upp himmel och jord för lite magproblem. Har jag verkligen fattat vad som är väsentligt här i livet?




tisdag 23 april 2013

Löparmörker och resan där allt gick snett

Det började ju så bra med härlig form i bagaget och en fin dag i Linz. Med ett tävlingssug och en känsla av att det var min tur för framgång och med löften om strålande löparväder på tävlingsdagen. Sen drogs mysfaktorn och humöret ner några steg när Lufthansa kvällen innan race annonserade sin strejk med ett kort SMS och utan ytterligare info ställde in vår hemresa. Beslutade mig för att inte lägga någon vikt vid det just när den sista laddningen skulle genomföras utan släppa det för stunden och ta tag i problemet efter loppet, när perset var fixat. Inget skulle få stoppa mig den här gången.
Laddade med trevlig pastamiddag med Jocke och Therese och att det var allvar med laddningen förstod man när inte ens Jocke valde pizza på menyn av rädsla för magras, trots att de serverade de största pizzor vi någonsin hade sett.
Somnade tidigt, vaknade pigg och taggad, värmde upp i solen på en slinga utmed Donau och kunde sedan promenera de fem minuterna till starten i lugn och ro. Jag var redo, dagen var perfekt.
Sedan kom mörkret.

Inledde loppet med en fantastisk känsla, höll igen på farten men passerade ändå milen med god marginal till utsatt tidsplan och låg snart på fjärde plats. Fick sportdryck av Jonne ett par gånger och lämnade positiva rapporter om min fina känsla, gav tummen upp och vinkade sedan glatt till Jockes familj som hejjade utmed banan. Allt var perfekt.
Så vid sjutton kilometer fick jag en liten föraning om att något var på gång, ett litet hugg i övre delen av magen och plötsligt en något mer ansträngd andning och farten började sjunka. Tog en liten bit av den energibar jag bestämt mig för att äta för att dämpa magens syra vid minsta tecken på att magmunsbråcket skulle göra sig påmint och tyckte nog att det lättade lite. Men så vid halvmaran var det där igen, känslan av att allt inte riktigt var som det skulle och en viss orkeslöshet började sprida sig i kroppen. Vid 22km fick jag återigen sportdryck och lämnade här en något mer negativ rapport till Jonne om att det nu inte längre var tummen upp och glada miner, bara "okej".
Sedan blev det bara värre.
Kramperna i magen som jag nu så väl känner igen både från Berlin och Florens eskalerade, andningen blev mer och mer ansträngd och min kropp kändes matt och orkeslös. Jag började få lite tunnelseende och insåg för varje steg att något var väldigt fel, idag var det visst bara inte smärtorna i magen jag skulle kriga mot, idag var det något mer.
Staplade mig framåt och försökte se om det fanns någon sjukvårdare i närheten då jag insåg att det här höll på att gå helt åt skogen men då jag inte såg någon i närheten såg jag inget annat alternativ än att tvinga benen framåt. Att rasa ihop där och då hade ju inneburit att någon av mina medtävlare hade fått rycka in och därmed fått sitt lopp förstört och det var inget jag ville vara orsak till. Att det inte skulle gå över var jag väl medveten om, men jag visste inte vad annat jag kunde göra än att fortsätta framåt och tvinga mig själv att hålla mig på benen. Paniken börjar sprida sig när jag känner att jag inte längre kan andas och plötsligt bär inte benen och jag faller ihop, bara några meter ifrån Jonnes vätskelangning - som om jag omedvetet slappnade av när jag visste att hjälpen var nära. Sedan minns jag inget mer förrän jag är omringad av ambulanspersonal och får härlig syrgas och återigen kan andas.
Från ambulansfärden till sjukhuset är det enda jag kommer ihåg en känsla av att jag bara ville sova och att jag inte kunde förstå varför jag inte bara kunde få vila en stund utan frågor om vad jag heter, vad jag kommer ifrån, vad min man heter osv. Nu förstår jag att det var deras sätt att hålla mig vid medvetande, men just då tyckte jag att de var idioter som inte bara frågade Jonne allt detta när han ändå stod bredvid?
In på sjukhuset och i med dropp, min magmedicin som injicerades direkt i blodet, diverse blodprover och EKG vilket orsakade allmän förvirring innan Jonne lyckades förklara på tyska att min låga puls är normal och inte ett tecken på att jag är döende. Här är jag fortfarande inte med i matchen utan på gränsen till medvetslös och enligt Jonne yrade jag på om skalbaggar i taket, bad att få höra sången en gång till och frågade vem som sjöng när det egentligen varken fanns skalbaggar eller musik i rummet.
Efter några timmars dropp kände jag dock hur livet återvände och kunde få förklarat för mig att det som hänt var att jag drabbats av extremt lågt blodsocker. Fick frågan om jag "överhuvudtaget ätit något idag" vilket jag givetvis hade - en rejäl frulle, energibar innan start, vätskelangning med riktigt stark sportdryck var femte kilometer borde definitivt räcka för att hålla blodsockret på en stabil nivå. Uppenbarligen är det något som är väldigt fel och alltså inte bara det magmunsbråck som jag tidigare trott varit orsaken till mina magsmärtor och andningsproblem på mina två senaste maror (äter ju nu medicin mot dessa) utan även något annat. Kanske orsakas det ena av det andra, jag har svårt att tro att jag drabbats av två helt olika sjukdomar utan samband. Någon vidare utredning gjordes dock inte på plats utan när blodsockret nått en okej nivå blev jag utsläppt från sjukan och planerar nu att fortsätta utredningen av detta på svensk mark. Snarast möjligt.
Till problemet är löst kommer jag inte starta på något mer marathon för till och med tjuriga jag inser att här går gränsen och att inte är värt att riskera sin hälsa så till den milda grad att man får ligga på sjukhus. Inte heller känner jag att jag fler gånger klarar av den besvikelse som jag gång på gång fått uppleva när hälsan har satt stopp och krossat de förväntningar man byggt upp inför mara när träningen har gått bra och som uppstår när man känner att alla förberedelser varit förgäves.

Men jag försöker se det positiva i att jag medan utredning pågår i alla fall kan träna som vanligt och till och med tävla på alla distanser upp till halvmarathon där jag inte märker av de här problemen. Får man ett löparknä, en stressfraktur eller något liknande är man ju hindrad från all form av löpning till läkarna har löst problemet så sett ur den synvinkeln är jag ju lyckligt lottad. Träna på som vanligt, tävla på kortare distanser och avvakta utredning och klartecken för marathon är alltså planen. Att bryta ihop, men komma igen.

Idag är jag dock inte mycket till löpare. Efter att ha lyckats sy ihop en ny hemresa tvingades jag igår härda ut en heldag med resa med buss, tåg, flyg och bil innan vi var hemma runt midnatt när det enda min mörbultade kropp ville göra var att sova... Vaknade idag som en urvriden disktrasa och är oerhört tacksam att jag har en gruppchef på jobbet med stor omtanke som närmast förbjöd mig att komma till kontoret utan istället uppmanade mig stanna hemma och vila. Varenda muskel i kroppen värker efter kramperna och blodsockret åker upp och ner som en berg- och dalbana och jag klarar bara ett par timmar på benen innan jag behöver äta och vila igen.
Men ge mig lite sömn, mycket mat och lite tid så ska jag snart återkomma med nya målsättningar och en ny tävligsplan för säsongen 2013.

lördag 20 april 2013

Det VAR för bra för att vara sant...

I mitt inlägg nyss skrev jag att "kan det vara för bra för att vara sant?"

Det kunde det.
Hann inte mer än stänga av paddan och lägga mig för att vila innan det pep i mobilen och ett SMS dök upp:
"Unfortunally your flight on monday has been cancelled"

I nuläget består därmed uppladdningen av att hitta alternativ resväg hem eftersom Lufthansa behagar strejka från och med måndag. Underbart.

Lägesrapport

Ett härligt första dygn i Linz har avklarats.
Hotellet vi bor på är fint, även om det utifrån ser ut som ett miljonprojektsbygge som inte fått fasaden tvättad på de senaste 20 åren. Invändigt är det dock betydligt bättre, framförallt restaurangen som erbjuder både femrätters candellight dinner (som vi tyvärr inte kommer prova) och en frukostbuffe som har allt man kan önska. Det är fördelen med att springa lopp i typ Tyskland Holland som har en frukostkultur mer lik vår då det känns bättre att grunda med vettigt bröd, yoggi och müsli timmarna innan tävling än med de croissanter och geleliknande flingor som brukar serveras i Italien och Spanien. Att hotellet har en superbra wi-fi är också ett stort plus men det allra bästa med hotellet är dock läget, det ligger precis mitt emellan start och mål för morgondagens lopp innebärande att man kan värma upp och gå på toa på "hemmaplan" och kan krypa hem när man är trött och sliten efter målgång.

Dagen idag inleddes med en 10km jogg med 10*30sek lätt fartökning utmed Donau. Vädret var även idag lite grått och mulet, men då temperaturen ändå är helt okej var det perfekt väder för en löptur. Sprang och funderade på hur formen egentligen känns, kanske är jag lite dålig i magen?Är jag lite snuvig? Har jag ont i halsen? Har jag ont i ett knä? En fot?
Men hur jag än kände efter hittade jag absolut inte ett enda fel på mig själv. (Peppar peppar ta i trä) Tvärtom, jag kände mig pigg och alert och sådär ni vet när man liksom har fullständig kontroll över varenda liten muskelcell i sin kropp. Stretchade, körde lite löpskolning och kände ett våldsamt sug efter att springa lite mer, lite längre och lite snabbare. Det gjorde jag förstås inte eftersom jag vet att springa lite mer, lite längre och lite snabbare är just vad som står på morgondagens meny så jag höll mig i skinnet och hoppas att samma sug och längtan efter löpning finns även imorgon.
Vet inte om det kan kännas FÖR bra för att vara sant? Hoppas inte det...

Efter att ha avnjutit ovan nämnda frukost for vi ut till sportmässan för att hämta nummerlappen. Väl på plats blir det lite rörigt och nervöst när de säger att någon redan hämtat ut min lapp. Försöker förklara för dem att kanske har arrangören fixat så att den finns på hotellet (eftersom jag bor på det hotellet där arrangören ordnat ett hotellrum åt mig) men tjejen bakom disken varken förstår vad jag säger eller verkar särskilt intresserad av att hjälpa utan hänvisar mig till informationsdisken. Går dit och fortsätter jaga nummerlapp och det visar sig att det tydligen är där den finns. Av någon underlig anledning har de samlat de seedade löparnas lappar på en egen plats, varför är för mig en gåta, kanske skulle det vara någon form av VIP-service men exakt vad jag tjänade på att hämta min nummerlapp fyra meter ifrån den första, vanliga utlämningen är för mig en gåta? Väl där möts jag i alla fall av en supergullig och trevlig person som lämnar all viktig info kring loppet och framförallt ger mig min nummerlapp. Jag skyndar därefter ut från mässan så fort jag kan för att undvika att falla för frestelsen att köpa den Garmin klocka jag nyss blivit så kär i men som jag absolut inte behövde och som dessutom hade gjort mig onödigt och väsentligt mycket fattigare.

Istället far vi in till stan igen, äter en trevlig lunch och sitter länge kvar och dricker kaffe, tittar på folk och fascineras över att det faktiskt finns en avdelning i restaurangen där man får röka hur mycket man vill. Trodde inte detta fanns längre, lyckligtvis är det inte just där vi sitter men att passera förbi på vägen ut räckte gott för att sända en tacksamhetens tanke till de lagstiftare som sett till att detta inte finns i Sverige.
Efter en liten promenad runt gamla stan för en titt på Mozarthaus, Landhaus och det gamla slottet kollade vi även in start- och målområdet innan vi återvände till hotellet för ett par timmars slappande med en god bok. Planen för kvällen är en pastamiddag tillsammans med vännerna Jocke och Therese och sedan att somna tidigt, för imorgon väntar en tidig morgon följt av en mycket spännande dag.

På återhörande...

fredag 19 april 2013

På resande fot

Den där löpningen är allt en bra grej, den tar mig ständigt till nya platser i olika delar av världen och förutom den rent idrottsliga upplevelsen fyller dessa resor min erfarenhetsbank och berikar mig på så många sätt. Det är sannerligen en förmån att få se världen och samtidigt göra det man älskar mest, att springa, och varje gång jag ger mig ut på ett nytt löpäventyr tänker jag tacksamt på hur bra jag har det.

Just nu befinner jag mig i ett mulet men varmt Linz i Österrike. Målet med resan är att förhoppningsvis få till ett bra marathonlopp på söndag där jag får visa både er därute och mig själv att jag kan springa bra även när det gäller, inte bara på träning. Det vore sannerligen på tiden efter tre marafloppar på rad.
Men nu ska inget gå fel - Kroppen känns riktigt bra, väderprognosen säger sol och tio-femton grader varmt, jag känner mig taggad och harmonisk och framförallt riktigt ruggigt sugen på att springa marathon. Det enda lilla orosmolnet är osäkerheten över om min magmedicin klarar att hålla styr på min mage under 42km i tävlingsfart. Detta vet varken jag eller läkarna som inte har någon erfarenhet av löpare på elitnivå och därmed inte kan lämna några garantier. Funkar inte magen nu blir det således till att överväga den operation som jag så gärna vill undvika, men min utgångspunkt är såklart att det funkar! Eftersom jag inte haft några problem på träning sedan jag började med medicinen utgår jag iskallt ifrån att så inte heller ska vara fallet på tävling.
Jag väljer därför att med enbart positiva tankar se fram emot söndagens race, och tror och hoppas på en efterlängtad framgång!

Utöver löpningen har helgen mycket annat skoj att erbjuda. En av min mans bästa vänner Jocke är här för att springa halvmaran och då han i sin tur har med sig sin roliga och trevliga sambo Terese förväntar jag mig kvinnligt sällskap på en shoppingrunda innan hemfärd på måndag. Dessutom har Jocke gamla studiekamrater, tillika löpare, som bor här i stan som har utlovat en gemensam middag för oss alla på klassiskt österrikiskt hak med tillhörande wienerschnitzel efter avslutat race.
Någon liten sevärdhet, en utkiksplats och provsmakning av stadens berömda Linztarte på det så får vi en till synes perfekt helg att lägga till handlingarna.

Men först, fokus på loppet, man måste ju liksom springa fort för att förtjäna och kunna njuta av allt det gottiga...

måndag 15 april 2013

Typiskt manligt?

Tidigare ikväll satt jag i vårt kök och fnulade på den inköpslista som skulle följa med mig till affären för dagens veckohandling. Min fina Jonne kommer in i köket för att ta sig en knäckemacka och eftersom han noterat vilken aktivitet jag ägnar mig åt säger han till att "nu tar jag de sista knäckorna så köp nya när du är på affären".
Lägger genast till detta "måste alltid finnas hemma-livsmedel" på listan och åker iväg till affären för att bunkra.

När jag en stund senare återigen är i mitt kök, den här gången för att packa upp varorna, inträffar något förbryllande.
Jag öppnar brödburken för att lägga i knäckebröden men döm om min förvåning när det första jag ser är en knäckebrödsförpackning. Undrar för en sekund om jag börjar bli dement eller om jag har drömt, för sa inte Jonne just att han käkade upp de sista knäckorna? Såg jag inte till och med när han knaprade i sig detta delikata mellanmål?
Jodå, vid en närmare inspektion av förpackningen inser jag nämligen att det är just precis bara det som finns kvar, en förpackning, utan innehåll.

Jag ogillar att generalisera men är inte detta något typiskt manligt?
Som om ni män därute liksom saknar en gen som gör att man inte kan tänka ett steg längre än just bara på att få det för stunden mest akuta behovet (som i det här fallet att äta sin knäcka) tillgodosett. När man har lyckats ordna så det behovet är tillfredsställt är hjärnan direkt inställd på nästa uppdrag och lika angelägen som man nyss var att lägga beslag på de sista knäckorna, lika o-angelägen är man i det läget om att ta hand om den tomma förpackningen. Den syns liksom inte i tunnelseendet där knäckebrödet, smöret och leverpastejen är det enda som ryms.

Kanske är detta samma gen som gör att en man kan dricka upp all juice i paketet utom en centimeter i botten och sedan ställa tillbaka paketet i kylskåpet så att nästa törstiga person (kvinnan) besviket får lyfta på det fjäderlätta paketet, slänga det i återvinningen och fortsätta vara törstig.
Eller samma gen som gör att en man tar det sista på toarullen och sedan lämnar badrummet utan att plocka fram en ny så att när nästa person (kvinnan) efter att ha uträttat sina behov och sitter med byxorna vid anklarna ska upptäcka att det inte finns något toapapper och därmed ställas inför en mycket delikat uppgift att lösa.
Denna gen som också gör att en man efter att ha diskat och torkat av diskbänken anser sig klar med uppdraget och med gott samvete attackerar soffan, varpå nästa person (kvinnan) får konstatera att slasken inte heller denna gång blivit rensad på resterna från disken.

Men vad vet jag.
Jag är ingen genforskare, bara en stackars fördömande kvinna som bygger sina slutsatser på en uppväxt i en syskonskara med bröder och på tretton år tillsammans med min fina J.

söndag 14 april 2013

Helgens dryckestips - Rödbetsjuice

En dryck som med sin illiga färg och skarpa doft avskräcker redan när den hälls i glaset.

När den når läpparna slås man direkt av att smaken är precis så läskig som man hade kunnat tro, när drycken når gommen gör den skarpa men samtidigt söta smaken att tungan nästan rullar ihop sig och när den når munhålan eskalerar äcklighetsgraden till en nivå som framkallar klökningar och att tvinga drycken den sista biten ner till magen blir dagens utmaning.

Om man lyckas få ner drycken dit den ska får man som belöning uppleva en brännande känsla hela vägen genom matstrupen som man aldrig tidigare mött och väl nere i magsäcken gör den svidande och brännande känslan att det känns som om något fräter sönder dig inifrån.

Som lök på laxen, grädde på moset eller för all del rödbeta på pyttipannan stannar smaken kvar i både mun och matstrupe en lång stund efter att drycken intagits så att man verkligen ska få valuta för pengarna.

Smakbetyg: -

Men vad sjutton, gör det här mig till en bättre löpare om så bara med 1sek/mil ska jag med glädje dagligen korka upp flaskan och ta mig en hutt.
Hålla för näsan, dricka fort och ha ett juicepaket redo för att gurgla bort smaken blir taktiken.
Varsågod blodet!

lördag 13 april 2013

Övertänd

Efter att trots lätta förkylningssymtom (nej, det är inte bara tävlingshypokondri) avklarat min testfemma på en tid 4sek från pers gav jag mig idag ut i Gislaveds enorma utbud av butiker för att belöningsshoppa lite och för att fira att med en så bra känsla i kroppen kan jag omöjligt vara så förkyld som jag inbillat mig.

Insåg när jag kom hem och plockade upp mina kassar att det mesta i mitt huvud tydligen kretsar runt nästa veckas mara då jag inte fått med mig en enda pryl hem som inte hade med löpning att göra.

Resultatet av shoppingen:
- 10st Swebars. Det perfekta "efter träningen målet" när man inte är i närheten av sitt kylskåp och kan få tag i "riktig" mat. Lätt att packa med sig i träningsväskan, har en bra kombo av kolisar och protein och smakar faktiskt helt ok för att vara en konstgjord sportbar. (under förutsättning att man har typ 1 liter vatten att skölja ner den med)
- 1 flaska rödbetsjuice. Enligt forskning ska 1dl om dagen räcka för att markant förbättra kroppens transport av syre till musklerna, en effekt som tacksamt mottages. Frågan är bara hur hög äcklighetsnivå denna juice har? Lovar att återkomma med ett utlåtande om detta i ett senare inlägg.
- 1 par nya löparglasögon. Mina gamla har pajjat i bågen så att de skaver som attan bakom örat och då solsken utlovas till nästa helg kändes en nyinvestering ganska akut. Kom över en lyxvariant som såldes till halva priset, färgen (röd) var väl inte maj fäjvorit men det kan jag väl stå ut med eftersom det inom löpning knappast delas ut stilpoäng till den som är snyggast. (om det skulle införas ligger jag dock numera illa till, röda glajjor i kombo med alla mina rosa träningskläder lär knappast falla stilpolisen i smaken)
- 1 par nya löparstrumpor. Med extra förstärkt tå eftersom jag verkar ha någon sorts missbildning på min vänstra stortå som gör att alla mina strumpor, både de anpassade för löpning och mina vanliga strumpor, alltid får ett hål just där efter bara några få gångers användande.
- 2 portionspåsar Vitargo sportdryck. Har visserligen en femkiloshink stående i skafferiet men jag ser framför mig hur jag efter att ha portionerat detta vita pulver i mindre plastpåsar blir stoppad i säkerhetskontrollen på flygplatsen och får spendera hela helgen i häktet misstänkt för narkotikasmuggling istället för att springa marathon i Linz.

Så nu är jag alltså kittad inför maran. Har just svept i mig min tusende c-vitaminsmoothie den här veckan, tagit en extra tupplur för maximal återhämtning, tackat nej till en myskväll med kompisar av rädsla för alla dagisbarnens baciller, är iklädd mina 2XU återhämtningstajts och då loppet allltså inte går imorgon utan nästa söndag kan jag bara konstatera att jag nog är en aning övertänd. Minst sagt.

Måste nog tagga ner lite annars blir det en odrägligt lååååång veckas väntan till start...





fredag 12 april 2013

Hepatit-Smoothie

Jag brukar verkligen inte vara den som tar till mig alla varningar och rykten om kost som med jämna mellanrum dyker upp i media. Är det inte cancer av potatis så är det livsfara med kolhydrater eller hästkött istället för oxfilé på din plankstek.
Jag brukar oftast inte ta till mig allt det där utan äta det jag tror är bra, tycker om och är van vid för ska man lyssna på alla rekommendationer får man snart enbart leva på luft och det blir man sannerligen varken pigg eller frisk av.
Men idag hörde jag något som jag faktiskt inte kunde blunda för.

Jag satt i godan efter ro och smaskade på min dagliga yoghurtsmoothie och njöt både av den goda smaken och av alla nyttigheter jag fick i mig. Tittade på Nyhetsmorgon och bläddrade i en tidning och hade det allmänt gott sådär på fredagsmorgonen efter avklarad morgonjogg.
Till jag plötsligt hör den mycket allvarliga reportern på tv informera om att Livsmedelsverket avråder alla från att äta frysta bär då de misstänker att man kan få Hepatit A av dessa.
Plötsligt smakade inte min blåbärssmoothie sådär hemskt gott längre.

Kände mig tvungen att läsa på lite mer i ämnet för eftersom jag alltså ätit dessa bär dagligen i flera år var jag nämligen ganska angelägen om att ta reda på exakt hur sjuk jag skulle bli. För ATT jag skulle bli sjuk var det ju liksom ingen tvekan om med tanke på vilken storkonsument jag är, frågan var bara när och hur allvarligt det hela skulle yttra sig.
Plockade fram paddan och började googla och efter en stunds läsande om magkrämpor, leverproblem och andra trevligheter kändes det som att jag nog faktiskt inte ville äta upp den där sista skvätten Smoothie. Ville faktiskt inte ens tänka på hur mycket farligheter det fanns i min fina lilla rosa shaker och än mindre på hur full av läskiga baskilusker min kropp torde vara.

Pulsen steg, svetten lackade och kroppen nästan framkallade kramper i magen. För visst var det väl någon som kommenterade att jag såg lite solbränd ut häromdagen? Gulnaden i hyn har således redan börjat komma, undrar om man ska ringa akuten och ambulans eller om jag kan köra in själv? Kommer jag sättas i karantän eller får jag ligga på öppen avdelning?
Jo men det är nog ganska akut för visst var jag allt lite risig i magen i morse innan passet?
Och hur var det nu med levern, var sitter den egentligen och... Vänta lite nu, läste jag något om vaccin? Var får man tag i det?

"många är redan vaccinerade i samband med utlandsresor och det vaccinet beräknas hålla i 20 år"

Var ställde jag nu min Smoothie? I sexton år kan jag fortsätta smaska blåbär, hallon, björnbär och mango från världens alla hörn, tack för det thailandsresan 2009.
Faran över. För stunden.
Nu kan jag istället i sedvanlig tävlingshypokondri återgå till att hysteriskt frossa i mina c-vitaminrika bär, tugga på mina echinagard, dricka mina brustabletter, konstant vädra lägenheten, undvika folkmassor och torka ut mina händer med handsprit istället för att slippa undan alla andra läskiga sjukdomar som skulle kunna förstöra mina planer på en pers-mara nästa helg.
Det lurar många faror där utanför löparbubblan...

söndag 7 april 2013

Min skatt

Dax för en hyllning till världens bästa Jonas. Denna man som inte bara är min fantastiskt fina äkta hälft och livskamrat utan också världens bästa coach och supporter.
Efter att i två dagar ha legat i feber klev han upp i morse, petade i sig två Alvedon, hjälpte mig reka en lämplig löparrunda om 40km på googlemaps, kollade målgången på Paris marathon tillsammans med mig (och lovade att någon gång följa med mig dit) innan han sedan följde med mig ut på mitt långpass.

Ett långpass som avklarades i det underbaraste av vårväder för min del, men som för min vätskelangande make med feber fick avklaras i bil då cykling inte var lämpligt i hans tillstånd och därmed fick han alltså inte ens njuta av vädret.
Tror inte att han själv förstår vilken hjälp han bidrar med, dels för att passet blir lättare när kroppen får påfyllning av energi med jämna mellanrum, men kanske nästan framförallt för hur mycket roligare det blir när man vet att var femte kilometer får man någon att prata med en stund. Aldrig har ett långpass känts så kort, aldrig har det känts så löjligt lätt och aldrig har det väl varit så roligt!

Min fina Jonas kanske inte är mannen som bevisar sin kärlek med att komma med rosor varje dag, leverera chokladhjärtan på löpande band eller bjuda på romantiska middagar men att spendera 3 timmar, 7 minuter och 20 sekunder i en bil för att frugan ska få optimala träningsförhållanden - det är kärlek det.

fredag 5 april 2013

Tomt i tanken

Under frukosten i morse satt jag och surfade runt lite på nätet och läste bl.a. AKleist blogg på löparsajten "Löpning för alla" där det senaste inlägget hade den passande rubriken "mil slaktar ben".
Passande på så sätt att vi verkade vara lite i samma läge just nu, båda med en tävlingshalvmara i benen följt av i princip ingen återhämtning utan istället massa, massa mängd.
Eftersom jag inte har någon uppfattning om hur just han tränar slutar jämförelserna där, men kontentan av hans inlägg var i alla fall att springer man många mil kommer det till sist en dag när benen är så mosiga att man blir tvingad till att, mer eller mindre frivilligt, ta en vilodag.
Jag tänkte verkligen när jag satt där med min ostmacka och mitt kaffe och läste om de slaktade benen att jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag når samma stadium men bad till högre makter att jag skulle klara de två dagar som återstår till måndagens planerade vilodag utan att komma dithän. Har ett snitt på 30km per dag denna vecka och kroppen har trots denna, för mig, stora löpmängd levererat förvånansvärt bra fart på tröskelintervaller, bra känsla på grisiga backintervaller och framförallt har snittfarten på mina lite lugnare distanspass alla krupit ner mot 4,20 fart mot sedvanliga 4,30.
Men till slut blir man tvungen att betala...

Gav mig ut vid åttasnåret i strålande solsken och ett underbart vårväder för 2,5 timme lugn distanslöpning. En helt underbar förmiddag skulle det bli med ledigt från jobbet, favoritpass på schemat (lugn fart, lagom långt) vårkänslor i kroppen och där lyxpasset skulle krönas med en rehabbehandling på fantastiska Amadeuskliniken som är snälla nog att sponsra en seg och mörbultad löpare med både massage och kiropraktorbehandlingar.
Allt började bra med samma härliga känsla i benen som tidigare i veckan, och trots att jag på tränarens order försökte hålla igen lite på farten kunde jag bara inte få benen att gå långsammare än 4,30 fart. Det gick liksom inte bromsa dem, hur jag än försökte.
Så på lätta ben sprang jag och njöt av fågelkvitter, solsken och fantastisk löpform fram till ca 15km då det plötsligt hände något med min kropp.
På en sekund förvandlades den pigga kroppen som svävade över marken till en kropp som kändes som den sprang i kvicksand. Det fanns plötsligt ingen som helst energi kvar i kroppen och jag kände mig helt matt, dimmig i synen, yr, konstig, fumlig men jag kan inte påstå att musklerna i benen eller benen överhuvudtaget kändes särskilt tunga utan det var mer som om hjärnans signaler till benen att springa liksom plötsligt inte gick fram längre. Farten sjönk från en stund till den andra med säkert en halvminut/km och i backarna jag tidigare knappt märkt av kunde jag plötsligt knappt längre ta mig uppför springande.
Soppatorsken var ett faktum.

I det här läget är det inte kul att veta att nästan 20km löpning återstår innan man är hemma och det är i detta läge man förbannar sin bekvämlighet och sitt övermod där jag bestämt mig för att strunta i att ta med mig någon energi då jag just käkat frulle innan passet och räknade med att energin lätt skulle räcka de 2,5timme som jag skulle vara ute innan påfyllning åter skulle ske.
Det brukar det göra.
Tyvärr funkar tydligen inte kroppen som den "brukar göra" när man har en tiodagars period med så många mil i kroppen som i kombination med de sedvanliga alternativpassen resulterat i många, många timmars fysisk aktivitet var dag. Då finns det tydligen inga reserver kvar så jag gissar att min rejäla "ladda inför pass frulle" gick åt för att täcka det redan skrikande energibehovet från gårdagen, dagen innan dess och dagen dessförinnan varför jag gick tom redan efter dryga timmens löpning.

Det positiva i det hela är ju att det är ett problem som är snabbt avhjälpt. Efter att mer eller mindre ha krupit hem de sista två milen tömde jag skafferiet på de snabba energikällor jag kunde hitta och förvånades över vilka underverk choklad, banan och blåbärssoppa kan göra för en blodsockerlåg kropp. En dusch på det så var jag återigen människa nog att först kunna uthärda massagen som gör så ont under tiden men så gott efteråt och faktiskt även hitta energi att jobba några timmar på eftermiddagen.
Dagens lärdom, mina vänner, blir således att aldrig springa långa distanspass under tuffa träningsperioder utan att ha någon form av energipåfyllning redo i fickan, tro en som vet.
Till helgens planerade 40km pass blir det således till att engagera maken för en cykelutflykt i solen med tillhörande langning åt springande fru där förhoppningsvis cykelturen avslutas med en sväng om pizzerian.

Mil slaktar inte bara ben, de slaktar energireserver...

onsdag 3 april 2013

Sömn

Läste en intressant artikel av någon hälsoguru som skrev om vikten av att sova ordentligt, särskilt i samband med hård fysisk aktivitet. Han beskrev precis hur sömnen läker kroppen på allra bästa sätt under sömnen, att det är den bästa återhämtningen, att bra sömn kan förebygga fetma och hjälpa kroppen undvika många andra sjukdomar - allt sånt som vi vet men kan behöva påminnas om ibland.
Jag är fullständigt med på noterna, jag upplever själv att jag mår rent dåligt om jag inte får minst åtta timmars sömn varje natt och mer än en gång har jag räddat en begynnande förkylning genom att sova några extra timmar på natten. Sista veckan inför viktiga tävlingar ser jag alltid till att få någon extra timme sömn varje natt då jag upplever att det ger klart bättre förutsättningar att prestera på topp och jag tar alltid alla chanser jag får till en extra liten tupplur (sova middag på helgen är ett måste!)

Men hur mycket sömn är egentligen tillräckligt?
Den hälsoguru som skrivit nämnda artikel hade en intressant teori om att man för varje tränad timme skulle lägga till en timme sömn för att få en optimal balans mellan träning och vila.
Det låter ju helt fantastiskt och som något jag gärna skulle anamma men samtidigt låter det som en utopi för jag ser här ett tydligt problem i att få ihop dygnets timmar.
För låt säga att mitt grundbehov av sömn är åtta timmar. Lägg då till att jag tränar ca tre timmar per dag och alltså då även bör sova tre timmar extra så är fjorton timmar av dygnet förbrukat. Sedan ska man kanske jobba åtta timmar, då är vi uppe i 22 timmar. Kvar finns då alltså endast två timmar som ska räcka till att äta och laga mat, klä sig och duscha, transportera sig till och från jobbet, borsta tänderna, bädda osv. Ja, ni förstår, jag får det liksom inte riktigt att gå ihop...

Jag läste därför artikeln igen i hopp om att hitta en annons där det kunde framgå var den där människan köpte sina extra timmar på dygnet, tyvärr utan resultat. Kanske borde man maila och fråga?
Tills vidare får jag dock fortsätta mitt ohälsosamma leverne och riskera min hälsa och mitt välbefinnande, invänta den begynnande övervikten och försöka nöja mig och njuta av de ynka åtta-nio timmar i bingen som mitt (likt alla er andras?) dygn räcker till.
Sov gott.

tisdag 2 april 2013

Vardagslyx

Nähä, om man kanske skulle ta sig en kopp kaffe till medan man tittar på fönsterputsarna som gör våra fönster fina i vårvädret?
Det är jag allt värd.