onsdag 31 december 2014

Gott nytt år från Florida!

Efter en strulig resa med inställda flighter och förseningar till höger och vänster ankom vi till slut till Tampa, Florida vid lunchtid i söndags. 16 timmar senare än planerat och med fyra timmar sömn under de senaste 36 timmarna var det väl inte direkt med pigga ben man startade träningslägrets första pass men lite solsken, värme, fina vyer och sällskap kan råda bot på det mesta så ganska snart var jag igång och ville aldrig sluta springa!

Vi är alltså 21 Hässelbyare på träningsläger här i Tampa. Eftersom jag är enda marathonlöparen måste jag ändå göra en del av min träning ensam då den ser lite annorlunda ut mot de andras men jag försöker i alla fall synka så många pass som möjligt med de andra vilket innebär fin draghjälp på korta intervaller av de snabba medeldistansarna och pratsällskap på morgonjoggen och styrkepassen.
Än så länge har min kropp överlevererat, på måndagens banpass över 10*200m hade jag räknat med att få det rejält tufft då det var över ett år sedan jag befann mig på tartanen men det kändes istället superbra, var väldigt roligt och intervallerna gick faktiskt "bara" någon sekund långsammare än vanligt. Passet kändes dock rejält i kroppen dagen efter så när jag vaknade igår med ont i varenda muskel och led i hela kroppen trodde jag aldrig att långpasset skulle gå att genomföra men konstigt nog rullade det ändå på och 30km avklarades utmed strandpromenaden med milsvid utsikt över havet och stränderna. Inspiration!


När man är på läger är självklart träningen absolut prio ett och jag försöker se till att få så mycket sömn och vila mellan passen som det bara går. Jag är dock inte en person som mår bra av att bara se hotellet och träningsanläggningen så när dagens andra pass är avklarat försöker jag ta chansen att se och uppleva så mycket jag kan av vad Florida har att erbjuda. I måndags innebar det en NHL-match mellan Tampa Bay lightnings och Toronto Maple leafs vilket var en upplevelse utöver det vanliga. Jag är inte ett dugg intresserad av hockey men amerikanarna kan det där med kringarrangemang så den tillhörande discomusiken, all mat och dryck och alla andra jippon runtomkring gjorde det till en höjdarkväll även för den som inte är hockeyfrälst. 

         

         

Igår kväll var jag rätt mosad och trött efter både långpass och ett eftermiddagspass med jogg och styrka så då passade det utmärkt att knalla bort till den närliggande gallerian och se en film på bio. Valet hamnade på en film med Mark Wahlberg som hette "the gambler" och var helt okej, men inte mer. Fachinerades dock återigen av amerikanarnas sinne för kringarrangemang då det såklart fanns möjlighet att köpa med sig käk in på bion, en bar där du kunde ta dig en drink och biostolar lika stora och bekväma som mysfotöljen hemma. Vad som dock förvånade oss var att man inte fick numrerade platser utan det gällde att vara ute i god tid om man ville få sitta tillsammans och få bra platser. Opraktiskt.

Idag är det nyårsafton och tillika min och Jonnes 5 åriga bröllopsdag. Detta kommer att firas med ett alternativpass nu på morgonen, ett distanspass om två timmar i en park i eftermiddag och sedan avslutas med en gemensam middag med hela gruppen på en restaurang vid Tampa riverwalk där det även utlovas storslagna fyrverkerier framåt kvällen. 

Hoppas ni får ett gott nytt 2015!!!

torsdag 25 december 2014

Min bästa vän och min bästa julklapp!

Jag har i hela mitt liv velat ha en parfym med en sådan där rund pump som man trycker på för att puffa ut parfymen eftersom det ser så sjukt glammigt och rockstjärneaktigt ut.
Någon gång har jag stött på just en sådan parfym i en butik men då har de alltid luktat skunk och genast förlorar det ju då sin poäng för man vill ju liksom kunna använda den också - inte bara titta på den.

Så igår när jag öppnar julklappen från min allra bästa vän Nettan så finns den plötsligt där, den perfekta parfymen med både god doft OCH tillhörande glammig pump. 
Jag blev lika lycklig som vilken unge som helst som fått den perfekta klappen, skuttade upp och ner på stället och var till och med tvungen att väcka min fina J som hade somnat för att genast visa vad som hade kommit i min ägo.

         

Bara den perfekta bästa vännen lägger ner jobbet på att nosa fram den perfekta klappen. Det fanns verkligen en tanke bakom det paketet.
Kärlek.

onsdag 24 december 2014

God jul!

Traditionsenligt inleddes julafton med att min fina J steg upp i svinottan för att bege sig ut i skogen på harjakt tillsammans med kompisgänget. För min del blev det lika traditionsenligt en liten sovmorgon innan jag mötte upp bror för julaftonslöpning. Bror var dagen till ära klädd i korta byxor vilket en gubbe vi passerade glatt kommenterade med att "om du är klädd så på julafton, hur ser du då ut på midsommar?".
Varmt och gott var det i alla fall och väldigt grönt så vi kunde konstatera att fotbollsklubben skulle kunna gå på gräs efter nyår. Ur led är säkert tiden, men som jag skrev i ett tidigare inlägg - jag gillar det! Mer klimatförändring åt folket!

25km senare var jag hemma igen och mötte upp Jonne som överlämnade en liten julklapp (trots att vi ju inte köper några klappar...) innan vi tillsammans knallade ner till pappa för dopp i grytan. Jullunchen är den måltid på året där flest äckliga saker lyckas klämmas in på en och samma måltid - äcklig korv, äcklig kål, torrt kött och äckligt blött bröd som sedan ska toppas med äcklig ostkaka till dessert. Men, jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt - så ska det ju vara på julen, precis som att man måste kolla på Kalle Anka trots att det kanske inte heller är så himla kul, spännande eller överraskande såhär för 31 gången i livet. Tur att pappsen brukar ha bunkrat med en hel del choklad som man kan mumsa i sig framför Kalle anka så att man håller sig levande till den godare julmaten serveras framåt kvällen.

Nu låter det som att jag inte gillar julen, och det gör jag väl kanske inte heller i dess ursprungliga mening, men jag gillar att hänga med min familj. Gillar att mysa med tända ljus. Gillar att bli ompysslad av mamma och pappa och gillar att vara ledig.

Så nu tar jag en skumtomte och ett glas julmust på det och njuter av julfriden. God jul till er alla!!


måndag 22 december 2014

En vinter i min smak!

Klockan är 05,30 den 22 december och det är dags för morgonpass. Jag är sömnig, lätt hungrig och väldigt osugen på ytterligare ett halkigt och långsamt ispass med livet som insats.
Tar på mig understället och tjockaste vantarna men tvekar på val av skor, längtar efter vanlig skor men utgår från att det återigen är klumpiga ice-bugs som gäller. Går ändå hoppfull till fönstret för att se om det kanske, kanske kan vara torrt nog för vanliga dojjor? Hjärtat slår en volt av glädje, det ser faktiskt inte ett dugg halt ut, bara väldigt blött och en snabb titt på termometern bekräftar det mitt öga just konstaterat. 6,6 plusgrader!

Av med understället, fram med de tunnare vantarna, mössan byts ut mot en tunn buff och de lätta skorna plockas fram ur skoskåpets gömmor. 
Hej mitt vinterland, jag gillar dig skarpt!

         

Plötsligt blev löpningen mer avslappnad och trycket i steget något helt annat när man inte fick tjuvsläpp på vartenda frånsjkut och kroppen kändes så vansinnigt stark när man kunde fylla den med djupa andetag från den nästan ljumna luften istället för små kippande andetag av tunn minusgradersluft. 
Farten på den vanliga morgonjoggrundan steg markant och mitt självförtroende med den, så himla härligt att få stänga av klockan hemma på trappen och konstatera att passet hade snittats på 4,14min/km och det kändes för en sekund som på den gamla goda "innan jag blev sjuk, skadad och i dålig form-tiden"

Plötsligt händer det!!! (måste nog köpa en trisslott idag...)

fredag 19 december 2014

Årets bästa löparvecka!

Ett struligt löparår 2014 går mot sitt slut, men istället för att titta tillbaka på all skit som har varit känner jag mig just idag väldigt positiv.
Jag har nämligen alldeles nyss avslutat min bästa löpvecka sedan i början av januari där jag under de senaste sju dagarna äntligen haft en kropp som vill ställa upp på en för mig normal nivå av träningsbelastning och därmed levererat ca 15mil löpning plus några alternativpass styrka, crosstrainer, cykel och simning. 
Vecka 51 var tydligen den vecka då kroppen tyckte det var dags att börja leverera 2014, lite väl sent får jag nog ändå säga att jag tycker, men bättre sent än aldrig...

För det första har kroppen ställt upp på att träna just löpning alla dessa sju dagar på raken utan att protestera med smärta eller extrem trötthet. Jag har givetvis under året många gånger tränat dagligen under en vecka men hela tiden varit tvungen att bryta av med någon löpfri dag som istället fått fyllas med alternativ träning. Detta har inte behövts under den senaste veckan och kroppen har till och med varit snäll nog att ställa upp på att varannan av veckans sju dagar leverera löpning på BÅDE morgon- och kvällspasset utan några större protester än en liten lätt svullnad och stelhet i det skadade området i någon timme efter löppassen. Man tackar! 

För det andra har jag inte bara behövt låta löpningen bestå av lugna distanspass och förlägga kvalitetsträningen på de alternativa passen likt tidigare i år utan varannan dag har kroppen ställt upp på att träna kvalitet i löparspåret. Det går inte särskilt fort, men det kan man ju inte kräva med tanke på hur lite kvalitet jag tränat iklädd löparskor, men varje pass är ett framsteg och ett litet kliv närmare målet. Tack igen kroppen!

För det tredje har jag känt mig pigg och taggad, inte bara just under träningspassen utan även övrig tid på dygnet, detta trots att det varit lite stökigt på jobbet så att jag blev tvungen att både offra min lediga onsdag och att stiga upp i svinottan varje dag för att hinna med dagens första pass innan jobbet tog vid. De första två veckorna med min nya tränare var jag konstant trött. Benen kändes som bly och jag var tvungen att ta till vara på varenda liten minut där jag kunde få chansen att vila för att orka ta mig igenom dagen. Men på ren vilja och med stor glädje och iver över nystarten genomförde jag ändå alla pass, om än med en kropp i chock över dels att den fick springa igen efter mitt senaste uppehåll men också över alla nyheter som plötsligt stod på programmet och som utmanade kroppen på nya sätt. Men jag tog mig igenom det och nu verkar det som att jag får belöningen för kroppen verkar ha börjat anpassa sig och förstå vad som är på gång och det känns som om det lossnar lite, lite mer för var dag som går och löpningen blir alltmer naturlig och självklar igen.

Denna väldigt lyckade träningsvecka ska nu firas med en rejäl sovmorgon på morgondagens vilodag  och sedan väntar något lugnare träning över julhelgen för att jag ska vara pigg, fräsch och redo för riktigt tuffa tag när det bär av till Florida för träningsläger den 27 december.

Jag tror banne mig att vinden äntligen kan ha vänt. 

lördag 13 december 2014

Jul på låtsas, löpband- och badhuspremiär

Då min storebror och hans familj (tyvärr) bosatt sig i Stockholm är ju gångerna vi träffas något begränsade - i alla fall nu på vintern när jag inte pendlar till huvudstaden för tävlingar varenda helg vilket är fallet under tävlingssäsongen. Men det är ju inte bara negativt, nu längtar man ju istället något väldigt till varje gång man ses och tar extra vara på tiden man får tillsammans.
Den här helgen har de varit hemma för att fira jul på förhand och som jag har sett fram emot deras besök!

Något som är väldigt bra är att träning är ett gemensamt intresse för oss alla vilket underlättar väldigt när man ska få ihop träningsprogrammet med att vara social då det är ett självklart inslag i dagsplaneringen för oss alla. 
Så dagen igår inleddes med kollektiv träning där storebror glatt anpassade sig till mitt träningsprogram och hakade på till Isaberg för två timmars skogslöpning samtidigt som min fina J tog med sig svägerskan till gymmet. Tyvärr vägrade det kommunala gymmet att släppa in henne som engångsgäst trots att hon givetvis erbjöd sig att betala för sig med motiveringen att det bara är medlemmar som får träna. Har aldrig varit med om liknande, har rest runt mycket i världen och ALDRIG blivit nekad att få köpa ett endagspass på gym. Men i Gislaveds kommuns simhallsgym är det tydligen noll service och fullständigt uteslutet att få provträna eller att som medlem få ta med sig en betalande gäst. Pinsamt.
Svägerskan lät dock inte detta pajja träningsviljan utan svidade om och gav sig ut på en löprunda i snön istället. 
Barnen? De fick bygga snögubbar i snön tillsammans med farmor och farfar under tiden - och plötsligt hade hela familjen fått en lördagsförmiddag efter sin egen smak!

På eftermiddagen tog vi så tag i julfirandet genom att åka på julmarknad i den lilla byn Våthult. Där väntade lotterier, chokladhjul och diverse försäljning av mat och hantverk och det hela kröntes av att tomten kom på häst och vagn och delade ut godispåsar till alla barn.

         
    Bror och brorson väntar på tomten... 

Genomfrusna fortsatte vi sedan hemåt för  julklappsutdelning till barnen och julklappslotteri för oss vuxna. När barnen utmattande efter all paketöppning hade somnat åt vi vuxna en trevlig middag i all stillhet och här bör jag väl tillägga att tjälknölen blev perfekt. Thank God efter allt det besväret!
         
  Nono testar brorsans spidermandräkt!

Idag for de hemåt igen och plötsligt kändes lägenheten väldigt stor och väldigt tom. Tur då att jag inte planerade att hänga hemma särskilt mycket eftersom dubbla träningspass stod på schemat som båda fick avklaras efter deras avfärd vid 11 tiden då jag inte ville missa en enda minut gos och lek med kidsen.
Dagens första pass var intervaller som tyvärr fick förläggas till löpbandet då det nu hade frusit på den smältande snön vilket gjorde att det var med livet som insats att ens gå den lilla promenaden till gymmet. 
Detta blev mitt första riktiga löpbandspass den här säsongen vilket gjorde det hela lite klurigt. Jag hade dålig koll på vilket av gymmets band som var bäst kalibrerat vilket gjorde att jag först fick testspringa lite på alla tre, men framförallt hade jag glömt hur mycket snabbare man behöver ställa in bandet för att uppnå samma effekt som om passet sprungits ute. Så jag råkade köra i tilltänkt fart enligt träningsprogrammet och lagom till den sista intervallen var avklarad blev jag arg på mig själv för att jag inte tagit ut mig och inte vågat öka farten när det hade känts lätt. Straffade därför mig själv med fyra extra 500-ingar som istället gick betydligt fortare än planerat. 
Bortsett från missen med bandet är det där mitt största problem just nu, alltså att mitt löparsjälförtroende är i botten och jag inte tror ett dugg på mig själv. Detta har yttrat sig på samtliga veckans tre kvalitetspass där jag har inlett alldeles för försiktigt eftersom jag inte tror att jag ska orka hålla hela vägen med resultatet att jag blivit tvungen att dynga på rejält på slutet för att få ut önskad effekt. Men nu vet jag det, och löftet till mig själv får helt enkelt bli att tagga till lite bättre på nästa veckas kvalitetspass och våga pressa mig ordentligt.

Dagens andra pass blev första simpasset sedan skadan. Jag älskar verkligen att simma och tävlingssimmade i många år som barn, men under och efter skadan har känslan varit att simning rycker i muskelfästen precis vid blygdbenet varför jag inte har vågat. Men då jag nu bestämt att det är dags att testa kroppen lite mer blev det alltså en efterlängtad tur till simhallen idag. Jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar det - efter löpning så är det helt klart den sport jag känner mig mest bekväm med och njuter som allra mest av. Självklart bet det bra i armar och axlar under passet, inte så konstigt efter flera månaders frånvaro, men oavsett så tycker jag alltid att simning har en sorts balsameffekt för musklerna för hur hårt man än kört känner man sig alltid riktigt mjuk och rörlig efteråt.
Och på tal om efteråt, det bästa med simning är nog just stunden precis efteråt när man sätter en inpackning i håret och kryper in i bastuns härliga värme och kopplar av en lång stund.
Riktigt bra söndagsmys och en riktigt bra avslutning på en riktigt bra helg!

fredag 12 december 2014

En vanlig fast ovanligt fin dag

Igår var en helt vanlig grå torsdag, vanlig fast ovanligt fin. På många sätt.
Dagen inleddes med ett spinningpass med det härliga morgongänget på gymmet. Torsdagens morgonspinning är så himla mysig och något jag försöker vara med på så fort träningsprogrammet tillåter just för att det är en så himla skön stämning! Det är ungefär samma deltagare varje gång, en liten tapper skara på runt 5 – 8 personer där vi alla känner varandra så pass väl vid det här laget att alla vågar tjoa och tjimma ikapp med instruktören (om man inte är för flåsig vill säga, vilket jag brukar vara) och dessutom kan småprata lite både innan och efter passet. För mig som nästan alltid tränar ensam är all socialträning hjärtligt välkommen och då jag har missat ett par torsdagar i rad kändes det som ett kärt återseende och en mycket bra start på dagen!
Därefter följde en dag full av trevliga kundmöten och sedan hade jag lyxigt nog möjlighet att gå hem redan vid 14,30 och gav mig då genast ut på dagens intervallpass för att försöka fånga lite av dagsljuset innan vintermörkret åter skulle falla. Som ni ju redan vet är jag inte särskilt förtjust i kvalitetsträning, älskar att springa långt och lugnt och ser kvaliteten mer som ett nödvändigt ont, men jag har bestämt mig för att denna vinter ha som mål att bli vän även med de mer obekväma passen. Därför var jag ovanligt positivt inställd till dagens pass både för att hålla mitt löfte till mig själv men också för att jag nu faktiskt har förstånd nog att uppskatta och vara tacksam över att kunna köra tuffa löppass efter en lång skadeperiod med kvalitetsträning som bedrivits inomhus på tråkig crosstrainer i färskt minne.
Passet flöt på riktigt bra, långt över förväntan med flera dagar av tuff träning i benen varav b l a 10km SD i tisdags där alla tio kilometerna var snabbare än jag ens sprungit EN kilometer senaste sex veckorna (apropå avsaknad av kvalitetsträning…) Om känslan på tisdagens kvalitetspass var tung och något av en ”nära döden upplevelse” var gårdagens pass det motsatta – kände mig precis hur stark som helst och som om jag aldrig skulle blir trött. Jag var till och med så taggad och fokuserad på intervallerna att jag inte ens hade haft en tanke på hur långt passet skulle bli, på programmet stod det 20min uppvärmning +10*2min + 8*1min intervaller i maxfart med joggvila + 30min nerjogg. Förvånad kom jag hem två timmar senare och kunde plötsligt inte bara lägga ett av mina första löpintervallpass på länge på kontot utan även mitt längsta pass (25km) på asfalt iklädd lätta skor sedan skadan. Och jag har stretchat, jag har hoppat konstiga hopp och jag har känt efter på alla möjliga konstiga sätt och vis men nej, det finns faktiskt ingen smärta i skadan trots den ovana påfrestningen. Halleluja!
Efter en dusch och ombyte till lite snajsigare kläder än vad som brukar vara en torsdagskvälls mysbyxdresscode senare var jag redo för att tillsammans med min fina J möta upp våra bästa vänner Nettan och Pelle för middag och konsert med Eldkvarn. Jag är inget superstort Eldkvarnfan men har en liten spellista på Spotify med deras låtar som brukar rulla som bakgrundsmusik hemma ibland så när det visade sig att de tänkte lägga en spelning i lilla Gislaved (av någon konstig anledning?!) var vi inte sena att köpa biljetter. Det blev verkligen ett ovanligt och fantastiskt roligt avbrott en helt vanlig vardag, även om maten lämnade lite övrigt att önska (kul idé med mat från Pluras kokbok, sämre idé att servera kycklingen blodig…) och då jag saknade min favoritlåt ”Spårvagn till ljuva livet”. För mig, som sällan har tid med något annat än att träna på vardagskvällarna, kändes det nog lite extra lyxigt och jag njöt verkligen av stunden då det för mig är så viktigt att kunna ha ett liv vid sidan om löpningen för att må bra och för att jag ska få glädje och energi till att prestera på träningen.
         

Ett enda litet missöde bjöd denna fina torsdag på och det var mitt lilla äventyr med min Tjälknöl. För er som inte vet vad Tjälknöl är så är det en maträtt där man lägger in ett stycke fryst fransyska på älg i ugnen på låg värme i 8 till 12 timmar, lägger det därefter i saltlag ytterligare 4-5 timmar för att sedan äta det i tunna, tunna skivor tillsammans med tex potatisgratäng. Vansinnigt gott! Jag har aldrig tidigare själv tillagat Tjälknöl men nu var det alltså dags för premiär då jag tänker bjuda på detta när min bror med familj kommer hem och firar förtidsjul i helgen. Hade planerat allt in i minsta detalj – in med steken i ugnen innan morgonpasset så är den lagom klar tolv timmar senare mellan eftermiddagspasset och konserten så att jag då kan då lägga den i saltlag under de fyra –fem timmar vi skulle vara borta på kvällen. Men, en halvtimme innan vi ska iväg visar köttermometern att det är långt ifrån färdigt varför steken får stå kvar i ugnen under showen, saltlagen fixas innan sängdags och sedan var det bara att dra lott med maken om vem som skulle få det ärofyllda uppdraget att ställa klockan på 04,00 för att irra upp i natten och ta hand om den inlagda köttbiten så att den inte blev salt likt en kanarisk potatis.
Jag förlorade. Goodbye heliga, härliga, viktiga nattsömn till veckans enda vilodag…

söndag 7 december 2014

Tjuvstart

Om man drar på träningsläger den 27 december och därmed blir blåst på mellandagarnas mumsande på resterna av julskinkan tycker jag att man får tjuvstarta... 


Trevlig advent på er mina vänner!

lördag 6 december 2014

Äta, träna, sova...

...Är väl ungefär det enda jag har gjort idag.

Efter en stimmig vecka med två jobbdagar med start redan kl 7,00 innebärande att morgonpassen avklarats redan vid 5,00 började lördagen med en välbehövlig sovmorgon. Efter sedvanlig helgfrulle pensionärstyle med "ring så spelar vi" på radion och en stor kanna kaffe på bordet snörade jag på mig orienteringsskorna och drog till Isaberg för dagens första pass som bestod av skogslöpning. Skogslöpning är ett av de nya pass som Coach Albin har infört och som har kommit att bli ett av mina favoritpass. Vid skogslöpning är GPS klockan bannlyst men ett tidtagarur för att hålla koll på att jag är ute så länge som jag blivit beordrad och pulsmätare för att ha koll på ansträngningsgraden är dock obligatoriskt. Att inte ha koll på hur långt och hur fort man har sprungit är såklart lite läskigt för en löpare med enormt kontrollbehov över sin träningsdagbok men samtidigt är det på något sätt ganska skönt. Ett enda pass i veckan där man springer fullständigt avslappnat och bara njuter av omgivningarna, tystnaden i skogen och går efter känslan i kroppen och inte bara på klockan. Tuff träning för kroppen men härlig återhämtning för psyket.
1 timme och 45 minuters klättrade över stock, sten och mossa senare var veckans lyxpass över och väldigt tillfreds med mig själv satt jag i bilen hem och önskade att mitt lokalsinne vore bättre än en guldfisks så att jag även kunde hållit på med orientering. 

Väl hemma käkade jag lunch framför vinterstudion på tv, tog en liten tupplur och packade sedan återigen väskan och gav mig iväg till gymmet för dagens andra pass. Nu var det dags för 30 minuter lätt jogg följt av 60 minuters konditionsstyrka innebärande 15 olika styrkeövningar som skulle köras en minut vardera utan vila mellan övningarna men med två minuters vila efter varje varv. 
Som gymmets pajas hoppade jag upphopp, gjorde enbenshopp och annat spännande mellan alla biffiga byggarkillar som roat sneglade på mig. Det kändes lite ovant att köra uthållighetsstyrka med väldigt lite eller inga vikter alls nu när jag i två månader kört tung styrketräning med få repetitioner. Men på något sätt kändes det helt rätt, som att den här sortens styrka är mer löparlik och att den här sortens trötthet när man blir mer matt och darrig i musklerna än brännande akuttrött nog ändå är vad en marathonlöpares kropp behöver.

Sen var det bara att bege sig hem för att återigen käka lite mellis och sätta kvällens älggryta på kokning då den behöver ett par timmar på spisen för att bli perfekt. Och när den ändå bara stod där och puttrade kunde jag ju lika gärna baka lite saffransbiscottis som kunde bakas i ugnen under tiden när jag ändå var igång. (Misslyckades dock, ser ut som om en treåring har gjort dem men de smakade bra!) 
En dusch och lite stretch senare dök kvällens middagssällskap upp, pappa och lillebror, och tillsammans kalajsade vi på den goda älggrytan och avslutade med att slappa en stund i soffan med ännu mera sport på tv.

Jaha, Sen var det plötsligt kväll och dags att sova igen. 
"Träna - Äta - Sova triangeln" blev verklighet denna dag.
Godnatt.

fredag 5 december 2014

Nu kör vi!!!

Efter en fantastisk helg i Milano kom jag i måndags hem till vardagen igen. Kanske inte så spännande kan man tycka för vad är ett mörkt och grått vintersverige i en småstad mot ett härligt, ljummet Italien med storstadspuls i Milano? Vad är långa lediga dagar mot långa dagar på kontoret?
Jag håller med, det kunde vara precis hur trist som helst, men i måndags kom jag inte hem till en vanlig vardagsmåndag. Jag kom hem till en ny, härlig, rolig, motiverande och spännande löparvardag.
För i måndags inledde jag samarbetet med min nya tränare.

När jag för ca ett år sedan bröt med min gamla tränare var det inte för att jag inte längre ville ha någon tränare, tvärtom, jag älskar att ha en tränare som tänker åt mig då jag dels inte har kunskapen som krävs för att vara min egen tränare och dels hellre lägger min tid och energi på att faktiskt träna istället för att fundera över vad och hur jag ska träna. Jag älskar att vakna upp varje dag och veta exakt vad jag ska göra och älskar att kunna känna mig trygg i att det som står på schemat är det som är rätt för min löparsatsning och att det kommet från en genomtänkt plan av någon som är kunnigare än jag. 
Så när jag och min gamla tränare "gjorde slut" var det alltså inte för att gå min egen väg utan för att jag behövde en ny coach som kunde komma med lite nytänk så att jag skulle kunna fortsätta utvecklas, utmanas och för att behålla glädjen i löpningen.
Tyvärr hände det just då en massa tråkigheter; min svärmor gick bort, jag blev sjuk, jag blev skadad och att inleda ett nytt samarbete när man inte är fit for fight kändes inte rätt. Så därför drog det ut på tiden ända till nu innan jag kände mig redo för en nystart.

Men vem ska man ha som tränare?
Min fantastiska klubb Hässelby SK radade upp förslag på potentiella tränare, flera med långa meritlistor  som tränare och med många riktigt duktiga löpare som adepter. Jag funderade, jag frågade andra löpare om referenser och om deras upplevelser av sina tränare, jag bollade för- och nackdelar med de olika alternativen till jag efter en tid kom fram till att min egen lösning som kanske gick lite emot en del andra "förståsigpåares" åsikter. Jag gick på min magkänsla.
För mig är det viktigaste att man känner förtroende för sin coach och att hen förstår och känner dig som person och inte bara som löpare. Att ens Coach har tid och hundraprocentigt engagemang, att man strävar mot ett gemensamt mål, att man kan samarbeta och ha en bra kommunikation.
Jag behöver dessutom någon som är bestämd och som kan stå emot om jag vill ändra för mycket i upplägget och fuska in mer träning än vad planen säger, jag behöver någon som tvingar mig att vila ibland och som kan hjälpa mig att hitta balansen mellan träning och återhämtning. Jag behöver någon som kan guida mig när jag blir osäker på om jag är för sjuk eller för sliten för att träna och som då kan putta mig i klokhetens riktning. För det där är både min styrka och min svaghet, att jag så gärna vill träna att jag lätt går över gränsen och tränar för mycket, för hårt och tränar även dagar när jag kanske inte borde bara för att jag är för rädd och osäker på mig själv för att våga vila. Jag behöver känna att vilan är en del av planen för att jag ska kunna njuta av den lediga tiden.
Jag behöver samtidigt även någon som pressar mig det där lilla extra när det är läge för det, någon som inte "daddar" med mig utan är lite tuff men som samtidigt kan ge mig självförtroende att tro att jag kan mer än jag själv vågar tro och som därmed kan få mig att våga flytta mig utanför bekvämlighetens gräns.

Därför frågade jag Albin.
Klubbens allt-i-allo som varit med på i princip varenda tävling med klubben sedan jag började springa för Hässelby. Killen som lägger omänskligt mycket tid på att fixa och dona med resor, boende, material och andra arrangemang så att vi anda kan prestera på topp och killen som dessutom har egna SM-medaljer i prishyllan och tränar ett av Europas bästa juniorlag som blev historiska när de tog medalj på klubblags-EM i vintras. Det må vara så att han inte har någon rutin av att träna marathonlöpare men löpning kan han, medmänniska är han och engagemanget finns där definitivt. Och viktigast av allt, jag litar på honom till 100%.
Jag gillar att vi har daglig kontakt - direkt efter morgonpasset lämnar jag en kort rapport om hur passet kändes och under dagen får jag feedback på huruvida jag kan köra på med kvällspasset enligt plan eller om planen behöver revideras på något sätt. Så himla skönt att ha någon att direkt fråga om råd och bolla tankar med!
Jag gillar att han verkar nästan lika peppad och inspirerad som jag av den nya utmaning som vårt samarbete innebär och jag gillar känslan av att han som jag tar det på fullaste allvar.
Men vad jag gillar allra mest är nog ändå att den träningsplan jag hittills fått dels innehåller så mycket träning att inte ens jag vill klaga, dels att det finns en massa nyheter i programmet som jag känner mig ivrig som ett barn på julafton över att få prova. 
Att han vill ta sig tid att hjälpa mig gör mig så himla lycklig och så vansinnigt motiverad att satsa för fullt mot säsongen 2015.

Grymt tacksam att få välkomna Albin som hedersmedlem i team Jossan. 
Det kommer att bli bra det här!

lördag 29 november 2014

Tjejhelg i Milano

Har egentligen inte tid att blogga för jag har så himla fullt upp med att ha kul, men för er kära vänner får jag ju se till att ta mig lite tid!
Befinner mig nämligen just nu i Milano med bästa tjejerna Nettan och Linda och planen är en helhelg med shopping, sightseeing och god mat.
Vi anlände till Milano sent igår kväll och efter att ha träffat på en kille på tåget från flygplatsen som var väldigt angelägen att söka kontakt med tre svenska tjejer hade vi plötsligt även fixat oss en guide till hotellet och en personlig turistinformatör.

I morse ringde min klocka redan vid 7,00 vilket kändes väldigt tidigt särskilt med tanke på att vi blivit väckta vid 5,30 av att det bankade på vår dörr när en kille som varit ute och partajat uppenbart tagit fel på vilket hotellrum som var hans...
Medan de andra tjejerna fick sovmorgon smög jag ner till hotellets gym och brände av en timmes intervaller på löpbandet och lite styrketräning innan vi åt en långfrukost och gav oss ut på stan för att se om Milano levde upp till sitt rykte som Europas shoppinghuvudstad. Det gjorde den. 

          

Nio timmar senare var vi tillbaka på hotellet, tyngda av kassar med nya inköp och då hade vi ändå bara sett en bråkdel av de butiker stan har att erbjuda.
Bör väl sägas att vi såklart under dessa timmar även hann med att njuta av varsin Spritz på en uteservering och lite italienska smårätter på en restaurang.
För inte kan man som matintresserad vara i Italien och inte passa på att njuta av dess goda mat- och dryckeskultur?


Så vi fortsätter på den linjen, efter lite vila på hotellrummet är planen nämligen att till kvällens middag besöka en restaurang vi hittade i ett reportage skrivet av kocken och italienfreaket Leila Lindholm.

Ciao! 

måndag 24 november 2014

Lätt som en plätt att bli bäst i världen.

Alltså Anders Gärderud är min Gud.

I en artikel jag läste tidigare idag berättar han hur han förvånas över upplägget hos dagens svenska elitlöpare - "ut och spring med er bara, det är ju så enkelt" säger mannen som samtidigt beskriver träningsformeln 2*7*52*10 (vilket innebär 2 pass om dagen, 7 dagar i veckan, 52 veckor om året i 10 år) som nyckeln för att bli bäst i världen.
Att han dessutom absolut inte tycker att det är synd om någon som blir förkyld eller skadad då det i hans ögon bara är ett tecken på att man är klantig spär på bilden av Gärderud som tuffast av de tuffaste, hårdast av de hårdaste. 

Detta i kombination med hans legendariska guldlopp i Montreal 1976, som bevisar att hans formel uppenbarligen funkade, för upp honom allra högst på min lista över coolaste löparna genom tiderna. Mycket tätt följd av Kjell-Erik Ståhl då förstås, som under en tolvmånadersperiod kutade 14 maror med en total snittfart på 2,16. Det är också tätt tufft.

Det var något speciellt virke i löparsnubbarna förr i tiden.

In och läs:

http://www.runnersworld.se/artiklar/i-huvudet-pa-anders-garderud.htm

Dax att skärpa upp träningen lite, jag vill också bli bäst i världen.
Easypeasy.

lördag 22 november 2014

Pannbensträning

Eftersom det är lördag stod som sig bör långpass på schemat. Den här lördagen dock inte genom löpning för även om jag nu är igång och kutar igen (och det känns bra!) är det inte så klokt att direkt efter ett litet uppehåll gå på med långpass utan man får öka distanserna lite successivt. 
Så idag var jag hänvisad till gymmet och 90min intervaller på crosstrainer direkt följt av en spinningklass om 60 minuter.

Crosstrainer är ju inte världens roligaste träningsform och nu när jag fått börja springa igen framstår dessutom all alternativ träning plötsligt som ännu tråkigare. Men jag var ändå rejält taggad och träningssugen och med trösten i vetskapen att jag skulle få sällskap på spinningen sista timmen lyckades jag trycka på riktigt bra. Efter 90min hoppade jag således av crossen och klev direkt in i spinningsalen, glad över att det värsta nu var gjort, och trampade glatt igång cykeln redo att med hjälp av träningskamrater och en peppande instruktör nu få hjälp att pressa ut det sista ur kroppen den resterande timmen. Då kommer en inte så kul överraskning när instruktören hälsar välkommen till ett nybörjarpass omfattande totalt 30min cykling. Världen rasade lite för en stund, innan jag tog mig samman och med hjälp av irritationen över denna miss i planeringen lyckades tagga till nog för att ställa om till att bli tvingad till köra mitt eget race även sista timmen.

Tackar Gud för att min pulsmätare återigen fungerade så att jag kunde hålla koll på min ansträngningsnivå och tackar samma Gud för att jag hade packat med mig pannbenet och ett rejält träningssug idag. Två ingredienser som verkligen behövdes.
För när de andra började sin nedvarvning och stretch krävdes det verkligen att jag grävde fram all vilja jag kunde hitta för att förmå mig att istället stoppa in hörlurarna i öronen och vackert sitta kvar i spinningsalen mol allena ytterligare en halvtimme för att skrapa ihop till mitt långpass. Sannerligen inte det roligaste långpass jag har kört i mitt liv, men sannerligen ett av de bättre mentala passen.

Blodsockerlåg, drypande av svett och irriterad över att ha blivit tvingad att köra så mycket ensam klev jag dock till slut av min hoj och kunde vid en koll på klockan konstatera att jag trots allt kunde få vara väldigt nöjd med dagens insats då både puls och träningstid hamnat precis enligt plan. Och såhär i efterhand är jag faktiskt  tacksam över den extra pannbensträningen och stärkt i mitt självförtroende då jag fick ett litet kvitto på att jag återigen är stark nog i psyket att ansamla styrka och vilja nog att inte bryta ihop när det planerade sällskapet försvann utan kunde ta mig samman och genomföra passet trots att det inte blev som jag tänkt mig.

Nu återhämtar jag mig på allra bästa sätt, med en macka och årets första mugg julglögg i soffan framför vinterstudion.
Äntligen är längdskidsäsongen igång och lördagsmyset därmed räddat för flera veckor framöver! Pepp!

torsdag 20 november 2014

Kontrollbehov

Jag är en person som gillar att ha koll på läget. Jag gillar inte överraskningar, gillar inte att improvisera, blir lite obekväm vid oväntade besök och får lätt panik över ordspråket att "ta dagen som den kommer" - det låter så fint på förhand men med facit i hand blir alla dagar mer lyckade om man har en genomtänkt plan. Jag har mina träningskläder noga sorterade i olika fack i byrån efter inomhus/utomhus, sommar/vinter, accessoarer/underkläder. Böckerna i bokhyllan i bokstavsordning efter författaren. En necessär ständigt packad med det nödvändigaste till träningen liggande i väskan. Skriver veckomatsedel som planeras efter tillgänglig tid för matlagning och lämplig mat efter veckans träningsplan och sedan storhandlar jag. Jag förbereder frukosten kvällen innan om jag har morgonpass. Jag har fack, pärmar och mappar på kontoret där jobb sorteras efter prioritering och jag inleder alltid veckan med att skapa veckans "att göra" lista där jag sedan finner tillfredställelse i att få stryka genomförda uppgifter en efter en. Jag reggar exakt genomförd träning med fart, distans, puls, träningstid osv och jag avviker mycket sällan från en utstakad träningsplan.
Jag gillar struktur och kontroll helt enkelt.
Men så ibland skiter det sig.

I morse bestämde sig min pulsmätare plötsligt för att sluta fungera. Jag sitter där på morgonens spinningpass och har således ingen koll på kroppens ansträngningsgrad. Och får panik.
Kroppen är trött från gårdagens intervallpass så jag vill egentligen ta det lite lagom lugnt men inte FÖR lugnt, det måste ju ändå ge något när man släpat sig till spinningsalen i arla morgonstund. Men att köra stenhårt och riskera att göra sitt livs pass vore ju bortkastat om jag ändå inte kan  få ett kvitto på det. Moment 22.
Men bara för att vara på den säkra sidan så slutade det (såklart!) med att jag körde för allt jag var värd - förmodligen hårdare än jag skulle gjort om jag haft klockan eftersom jag då hade kunnat begränsa mig till ett lite lagom hårt pass vilket ju var planen. Men att köra stenhårt är ju lättare liksom, då har man ju iaf gjort sitt bästa.
Självklart slutade det ju också med att jag, trots vetskapen om att jag kört hårt, ändå inte kunde känna mig nöjd när jag gick därifrån eftersom jag ju inte vet om jag fick blodsmak i munnen, mjölksyra till till öronen och puls så att det bankade i skallen för att jag faktiskt körde på bra eller om det berodde på att jag var sliten eller hade en dålig dag.
Släppte jag pulsen för långt mellan låtarna? Tryckte jag på tillräckligt på uppvärmningen? Maxade jag verkligen på den sär sista intervallen eller fanns det några steg kvar till den puls jag ville/brukar uppnå? Förvirringen är total, och jag kommer aldrig få veta. 
Ett förlorat pass således, för det som inte syns det finns ju inte. 
Tack och lov för Suuntos kanonbra support som presenterade en lösning på problemet redan ett par timmar efter avslutat pass och räddar mig från fler pass utanför min kontroll. 
Huga.

måndag 17 november 2014

Göteborg

I föregående inlägg kunde ni i arla morgonstund läsa om hur jag njöt av att ge mig ut och kuta och den underbara, glädjesprittande känslan i kroppen höll i sig även under och efter passet. Var verkligen fantastiskt gött att få kuta igen och härligt att känna att flytet, orken och löpkänslan fanns där trots några veckors frånvaro. Som att min kropp var glad att allt var som vanligt igen.
Direkt efter avslutat löppass slängde jag på mig torra träningskläder, käkade en snabb frulle innan jag gav mig iväg till gymmet för att köra igenom det benstyrkepass som numera är standard i mitt träningsprogram två gånger/vecka och där jag för första gången kör styrka med riktigt tunga vikter. (med mina mått mätt alltså, flugvikt för de andra på gymmet)
Var hemma igen klockan 10,00. Inte ofta man har klarat av dubbla träningspass innan klockan 10,00 en lördag!

Varför? Kan man ju absolut fråga sig, och det är verkligen en befogad fråga.
Anledningen var att jag och min fina J hade planerat en helg i Göteborg som skulle inledas med att titta på cykelcross SM där startskottet gick redan klockan 13,00 vilket alltså innebar avfärd hemifrån senast 11,00 om vi skulle hinna till starten vid Slotsskogsvallen i Göteborg.
För er som inte vet vad cykelcross är för något så behöver ni inte skämmas, jag trodde själv till för ett par dagar sedan att cykelcross inte var något man tävlade i utan en typ vintercykel som landsvägscyklisterna använde att träna på när det är för risigt väder för att plocka ut sin lyxhoj på vägarna.  Men det går ju att tävla i allt, så självklart även i detta.
Upplägget var att de hade snitslat upp en bana på ca 4,5km som gick på varierat underlag som gräs, asfalt och skogsstig. Banan måste tydligen innehålla partier där man ska kliva av cykeln och springa en bit, på den här banan innebar det en trappa där de alltså fick hoppa av hojjen och kuta uppför. Herrtävlingen ska pågå i ca 60min så efter ett par varv räknade domaren fram en snittfart/varv och utefter den avgörs det sedan hur många varv som ska köras för att man ska uppnå 60 minuters åktid - man vet alltså inte innan start hur många varv man ska köra.

Vi var på plats lagom till att hinna köpa på oss varsin soppa och smörgås i serveringstältet och sedan tog vi plats på ett perfekt ställe där vi kunde först se cyklisternas springande i trappan och sedan bara knalla tio meter nedför en slänt för att sedan även kunna se dem vid varvningen på upploppsrakan.
Grymt mycket action – folk ramlade, däck pajjade och det var tight och trångt mellan cyklisterna vilket gjorde det spännande och även gjorde mig sjukt imponerad över i vilka hastigheter de vågade kasta sig in i de snäva kurvorna trots risken att ramla eller krocka. Jag hade aldrig vågat!
Hade det inte varit svinkallt ute hade jag kunnat säga att de där 60 minutrarna försvann på ett kick eftersom det var så händelserikt, men jag frös så jäkligt om fötterna att just denna dag hade det gärna fått vara något kortare.
Hur som helst, en kul upplevelse, och ett steg närmare en seger i tävlingen ”flest upplevda sportevenemang innan du dör”.


Efter cyklingen tog vi en promenad på stan, satt länge på ett fik och drack kaffe, läste tidningen och tittade på folk innan vi svidade om för en trevlig middag på restaurang Spisa Matbar där vi åt diverse italienska delikatesser som svamprisotto, fänkålssalami, oxkind och ricottagnocci. Eftersom det är ”off-season” unnade jag mig dessutom ett riktigt fint glas italienskt rödvin till detta så var kvällen fulländad.

Natten spenderades sedan i sviten på hotell Riverton. Som ni vet är jag lite av en hotellsnobb, gillar att bo på fina hotell och när man bor så mycket på hotell som jag gör så blir man dessutom lite kräsen efter ett tag och kräver det där lilla extra för att det ska kännas semestermysigt och lyxigt och inte bara som om man är på jobb eller tävling. Detta betyder dock inte att vi brukar boka sviten när vi är ute, på den nivån är det absolut inte, men det betyder att vi samlar väldigt mycket bonuspoäng och bonusnätter på olika hotellkedjor vilket var anledningen till att vi nu hamnade i en svit utan att behöva betala en spänn! Sviten var fin, dock inte så märkvärdigt som det låter, men den låg högt upp i hotellet vilket innebar att det var tyst och de hade inbyggda mörkläggningspersienner i fönsterna vilket gjorde att det var becksvart så jag sov som en sten och kände mig som en tonåring när jag steg upp först klockan 9,30 på söndagen. Lovely!
 
Söndagen fortsatte sedan i samma stillsamma och glassiga tempo med lite shopping på stan, en trevlig lunch och slutligen med en eftermiddagsbio där vi såg Brad Pitts nya film ”Fury” som var så spännande att jag var helt matt i kroppen av all anspänning när vi satte oss i bilen och for hemåt igen.
 
 
Kaffe och en tidning på ett mysigt fik!  


På tal om matt i kroppen förresten.
Gick hela dagen igår och tyckte att jag hade ont i mina ljumskar/höftböjare och kunde liksom inte bestämma mig om jag skulle vara orolig för att det var skadan som kändes eller om jag helt enkelt fått träningsvärk. Efter dagens distanspass följt av noggrann stretch kändes det dock bättre igen, även om nu även benhinnorna är ömma, och jag kan bara lätt chockad konstatera att även om min kropp sedan tio år tillbaka i tiden är van vid i princip daglig löpning så får man läskigt nog träningsvärk om man inte har ägnat sig åt denna aktivitet på fyra veckor. Skumt.


lördag 15 november 2014

10km morgonjogg

Klockan är 06,15, egentligen alldeles för tidigt för att vara uppe en lördagsmorgon.
Det är becksvart ute. Regnet smattrar lätt mot rutan och temperaturen visar sju grader. En klassisk novembermorgon.

Benen är tunga som bly efter senaste tidens alla benstyrkepass, magen kurrar lite lätt som ett tecken på att gårdagskvällens enchiladas inte var tillräcklig påfyllning efter dubbla pass på crosstrainern. Och jag är sömnig.

Reflexvästen har plockats fram ur dess innersta plats i garderoben. Mina inlägg har flyttats från inomhusskorna till mina favoritlöpardojjor, ett helt nytt par Nike flyknit Lunar i orange dagen till ära.
Min GPS klocka har ställts om från inställningarna för inomhusträning till den träning som i klockan kallas "löpning 3" = lugn distans med mellantid var tredje km.
Jag är redo för mitt första löppass på fyra veckor.

Och jag är lycklig!

                       Mot 2015!



onsdag 12 november 2014

Älg

Idag hoppade en fjärdedels älg in i vår frys, eller hoppade gjorde hen ju inte direkt, vilket ni säkert kan avgöra genom skicket den levererades i:

        

Men lika glad för det är jag!
Färdigstyckat och paketerat i påsar tydligt märkta med vilken del av djuret det är underlättar ju betydligt när det ska vara huvudråvaran i kommande festmåltider. 

Finns det något mer ekologiskt och naturligt än viltkött? Ett djur som har levt i lugn och ro i det fria ända till sin sista stund istället för uppfödd i en otrevlig miljö och gödd med onaturligt foder. Dessutom skjuten någon mil härifrån och styckad i grannbyn istället för transporterad över halva Sverige eller halva världen som i värsta fall kan vara fallet när man handlar i butik.

Jösses vad här ska ätas älggryta, tjäleknöl, älgstek och älgköttbullar i vinter!! Tack till duktiga svåger Emil som fyller vår frys med både svamp och älg när vi själva inte får tummen ur att ge oss ut i skogen.

måndag 10 november 2014

I väntans tider...

Fyra dagar kvar.

Fyra dagar till jag andfådd får dra ner frisk höstluft i mina lungor.
Fyra dagar till jag får ta på mig ett par sprillans nya Nike Flyknit Lunar 2.
Fyra dagar till jag får nöta på den nylagda asfalten på cykelbanan, trampa på frasiga höstlöv på skogsvägen och njuta av morgondimman på elljusspåret vid dammen.
Fyra dagar till jag får träna i tysthet eller ackompanjerad av vindens sus, morgontrafiken eller kanske ett fågelkvitter istället för discodunket på gymmet.
Fyra dagar till jag får ta ut mig i min ensamhet och kan frusta hur högt jag vill på den sista intervallen, fräsa snor när näsan rinner i kylan, spotta när illamåendet kommer krypande ihop med mjölksyran och svettas i gårdagens träningskläder utan att störa någon.

Fyra dagar till jag ska springa igen!!

Med vetskapen om att alternativträningen går mot sitt slut och med peppen över att nedräkningen har börjat var det extra lätt att ta ut sig på kvällens spinningpass och jag lyckades plötsligt ansamla kraft nog att ta ut mig tillräckligt för att notera min näst högsta uppmätta puls någonsin!
Kroppen börjar onekligen bli riktigt pigg!!!!

                                           

Toppar denna mysmåndag med tända ljus i höstmörkret, käka en riktigt najs rårissallad med rödbetor, fetaost, äpple och bresaola samtidigt som jag spanar in en AC/DC konsert på tv. 
Fint.

torsdag 6 november 2014

Säsongsvilar och tar farväl av säsongen 2014. Med glädje.

Oj, plötsligt har visst nästan två veckor passerat sedan jag bloggade senast. Tiden flyger verkligen iväg även om vi just nu befinner oss i den absolut mörkaste och tristaste årstiden.
Det är verkligen mörkt när jag stiger upp på morgonen och till och med mörkt när jag går hem från jobbet vilket säger rätt mycket eftersom jag bara jobbar 70%... Just nu är jag otroligt tacksam över min hellediga onsdag som ger mig möjlighet att i alla fall en gång under veckan få uppleva något som liknar dagsljus. För jag hatar verkligen mörkret och kylan som vi måste stå ut med vid den här tiden på året och bävar redan inför den dag då även snön ska komma och göra allt om möjligt ännu värre. Usch.

I år är det dock än så länge inte lika farligt som det brukar vara.
Den största anledningen till att jag hatar mörkret och kylan är nämligen att det begränsar träningsmöjligheterna - plötsligt kan man inte välja vilken löprunda man vill utan måste ta med i beräkningen att det gärna ska finnas belysning eller åtminstone vara så pass tillförlitligt underlag att man vågar ge sig ut med pannlampa. Kyla och regn är ju inte heller direkt faktorer som förhöjer njutningen med löpningen och jag vet inte hur många gånger under vinterhalvåret jag drömmer om hotpants, linne och fingrar som man faktiskt kan röra när man har avklarat sitt pass.
Men sedan terräng SM har jag inte varit ute och sprungit en endaste liten gång vilket ju på sätt och vis inte är något att jubla över, löpning i ösregn och mörker vinner ju trots allt alla dagar i veckan över ett pass på crosstrainer eller spinningcykel inne på gymmet, men den alternativa träningen har i alla fall förskonat mig från att exponeras för det där vidriga vädret vilket gör att jag faktiskt knappt ännu ens har hunnit börja hata det - trots att vi redan är en bit in i november! Tänker att jag nu alltså borde ha byggt upp en liten ”dåligt-väder-tålamods-buffert” att ta av när det snart är dags att börja kuta igen - om inte annat bör ju glädjen av att äntligen få springa vara så stark att den dämpar känslorna av hat.

När terräng SM var över bestämde jag mig för att avsluta min säsong och börja förbereda mig för säsongen 2015. Säsongen som jag avslutade har varit en av mina svagaste på länge fylld av fler skador, sjukdomar och sviktande resultat än glädjeämnen varför det inte alls kändes tungt att lägga den bakom mig och börja fokusera på att göra om och göra rätt inför nästa säsong istället.
Därför planerades det in 4 veckors löpvila där jag ska ge kroppen en chans att säkert läka ut de sista spåren av sommarens stressreaktion som till och från har gjort sig påmind även under hösten. De två första av dessa veckor har dessutom varit ganska lugna överhuvudtaget gällande träning (innebärande två helvilodagar per vecka och lite mer fria tyglar kring träningen) för att låta kroppen få lite allmän återhämtning så att jag är 100% pigg och fräsch när det är dags att dra igång den riktiga uppbyggnadsträningen. 
Nu har dock de första två veckornas löpvila passerats och jag har från och med denna vecka börjat trappa upp träningen genom att  börja vara lite mer fokuserad igen, köra fler hårda pass och fler träningstimmar överlag.
De tio dagar som nu återstår innan det är dags att kuta igen ska fortsatt fyllas med diverse alternativa träningsformer, dock på en mer seriös nivå, och med mycket fokus  på det nya styrkeprogram min PT tagit fram åt mig som ska bygga lite mer explosiva muskler i mina ben och göra mig skadefri, stark och snabbare till nästa säsong.

Det där med löpvila är rätt märkligt. De första dagarna var det mest frustrerande, sedan infann sig ett lugn där det faktiskt var lite skönt att ägna sig åt andra träningsformer där mina prestationskrav på mig själv är mindre och träningen blir lite mer avslappnad och därmed får även hjärnan lite vila. För kroppen var det skönt att tillåta sig själv att bara träna just det som kändes bra för stunden och att få flumma till det med något konstigt gruppträningspass man aldrig skulle satt sin fot på annars. Men så börjar löpsuget smyga sig på och längtan till de där löprundorna, även de som kommer att bedrivas i kylan och mörkret, växer sig allt större för var dag och börjar nu nästan nå en gräns där det känns som om jag exploderar om jag inte får kuta en sväng i det snaraste.

Men jag bromsar mig, för jag vet att jag avstår för en bra sak och försöker istället låta längtan vara en del av uppbyggnaden inför nästa säsong så att hungern och revangelustan kan bli till bränslet och motivationen som krävs för att genomföra den tuffa träning som ska leda mig till framgång och tillbaka till den nivå jag tidigare hållit. Och ännu högre.  

Så jag fortsätter dämpa den värsta abstinensen och längtan tillsammans med min nära vän Mr Crosstrainer och min mer nyfunna och avlägsna vän Mr Skivstång så länge…

        

Mot gymmet!

torsdag 23 oktober 2014

Låtsaspasta

Igår testade jag bönpasta, som är precis vad det låter - pasta som är tillverkad av bönor och passar därmed perfekt om man som jag vill undvika gluten. 

Proteinhalten är superhög, hela 45% jämfört med min vanliga glutenfria pasta som innehåller 9% medan kolhydratinnehållet är betydligt lägre, bara 15% mot 72%. Detta gör att jag tycker att bönpastan är ett bra alternativ till vanlig pasta när jag ska äta den till middag sent på kvällen då jag känner att protein gör mer nytta för att bygga upp kroppen medan jag sover än kolhydrater som inte är lika viktigt bränsle under natten.
Däremot kommer jag inte att äta den inför tävlingar eller inför tuffa löppass då jag hellre vill prioritera kolhydrater före protein.

Smaken var som vanlig pasta, alltså smakar egentligen inte så mycket. Konsistensen var dock väldigt trevlig och den blev utan problem alldeles lagom al dente och jag tycker också att den gröna färgen livade upp på tallriken.
Det allra bästa var nog ändå känslan i magen efter måltiden då jag upplever att jag blev mer behagligt mätt än vad jag brukar bli av vanlig pasta som kan kännas lite tung och dessutom gjorde det höga proteininnehållet att jag höll mig mätt längre. 

Observera dock att det står på förpackningen, som innehåller 200g pasta, att det motsvarar 4 portioner. Jag brukar koka 100g vanlig pasta till en Jossan-portion och tänkte således att ett paket borde motsvara två Jossan-portioner. Jag orkade faktiskt inte äta upp, men hade jag delat förpackningen på fyra portioner hade jag definitivt inte blivit mätt! Kanske är jag onormalt stor i maten men låt oss säga att en förpackning om 200g bönpasta motsvarade 2,5 Jossan-portion istället för 2 portioner som hade varit fallet med samma mängd vanlig pasta. Sen är det ju såklart olika hur mycket man käkar, men det kan ju vara bra för er att veta innan ni står där med 200g bönpasta som ska räcka till hela familjens middag...

Absolut en produkt värd att testa om ni vill ha lite
variation i vardagspastan!




tisdag 21 oktober 2014

Terräng SM

Då var det sent om sido dags att publicera en rejsrapport från helgens terräng SM i Eskilstuna:

Efter en lång och god natts sömn vaknade jag riktigt pigg och fräsch och sugen på att kuta. I nomalfallet vill jag gärna inleda tävlingsdagar med att jogga en liten sväng då det brukar få mig att både slappna av från nervositet samtidigt som det får igång kroppen på ett skönt sätt. Men med tanke på att min skada fortfarande gör sig påmind ibland och då jag inte haft tid att återhämta mig ordentligt mellan de tre senaste helgernas intensiva tävlande valde jag denna dag att ta en promenad och köra lite rörlighetsövningar istället. Bättre att spara på benen och inte riskera att få skadekänning på en morgonjogg var tanken. 
En rejäl frulle och några långsamma timmars väntan på starten senare var det så äntligen dags att ge sig på lite terränglöpning. Då jag har alldeles för lite kvalitetsträning i kroppen och inte har tränat ett enda pass på gräs visste jag att jag skulle få svårt att hänga med i tempot. Min taktik blev därför att lägga mig långt bak i fältet och öppna lugnt med förhoppningen att jag med hjälp av min uthållighet skulle kunna plocka en del placeringar mot slutet när de andra förhoppningsvis skulle börja tröttna. 
Detta visade sig vara en felaktig taktik.

Redan efter några hundra meter insåg jag att det dyngsura gräset sög musten ur benen på ett brutalt sätt och att det inte i första hand skulle vara farten som dödade utan istället underlaget. 
Jag tuggade mig runt på sega ben, tappade inte på framförvarande men tog inte direkt in på dem heller, om man bortser från en Vallentunatjejen Dace Landström som jag växlade position med några gånger under loppet. Jag inser såhär i efterhand att jag förmodligen inte hade tappat särskilt mycket på om jag hade rusat på lite mer i starten och redan där skaffat mig en bättre position då det verkade som att alla i min närhet höll ungefär samma fart en bit in i loppet. 
Jag skulle också ha vågat försöka mig på en något högre fart då underlaget visade sig vara det största problemet och det upplever jag skulle ha varit lika sugande oavsett vilken fart jag hållit.
Så att tro att jag skulle kunna öka farten på sista varvet efter att ha hållit igen i början och att de andra skulle tappa var helt fel. Jag var precis lika trött som alla de andra när vi gav oss ut på sista varvet och det fanns absolut igen extra växel att lägga i.
Lite frustrerad över att mina ben blivit så sjukt trötta medan mitt hjärta och mina lungor hade så mycket mer att ge gick jag i mål på 17e plats och därmed någonstans i mitten av resultatlistan. 
Inte så mycket att säga något om, man blir bra på det man tränar på och jag har inte tränat fart eller terräng. En normaltränad Jossan och en fräschare Jossan utan ett 75km lopp och ett 10km lopp i benen kanske hade kunnat plocka ert par placeringar till men nu är jag där jag är och fick precis den placering jag förtjänade.

Vad som dock gör att det ändå känns som en lyckad dag och som att min ganska mediokra insats ändå var värd något är att jag helt oväntat lyckades springa in som andra tjej i Hässelbys lag 2 och därmed bidrog till lagets SM brons och fick utöka min prissamling med min tredje SM-medalj!
Det är ju såklart superkul och något jag är väldigt stolt över!

För övrigt måste jag också säga att det är fantastiskt kul att springa lagtävlingar där man plötsligt har lagkamrater att värma upp och jogga ner tillsammans med. Man kan sitta i Hässelbys tält och prata lite skit innan och efter loppet och man får hejja på grabbarna när de springer och ta emot deras hejarop när man själv är på banan. Även om vi inte alla känner varandra jättebra, vi bor ju utspridda i landet, upplever jag en väldigt trevlig stämning i laget och en skön gemenskap!
Individuell idrott i grupp = det bästa av två världar! 

Bronslaget - Charlotte Karlsson, Jag och Louise Wiker.
 
Det är tur att löpare är spinkiga när det ska få plats nio
tjejer på prispallen samtidigt...
 

lördag 18 oktober 2014

Eskilstuna

Jaha, då var man i Eskilstuna för första gången i sitt liv. Det enda jag egentligen vet om Eskilstuna är att bandet Kent kommer härifrån och då det är ett av mina favoritband skulle det ju kunna vara anledning nog att åka hit. Men som ni säkert förstår är det inte kändisspotting i Kents fotspår som är anledningen till mitt besök i staden, som vanligt är det löpningen som har fört mig till ännu en ny plats i världen att uppleva.

I helgen avgörs terräng SM här i staden med korta banan idag (4km för damer) och långa banan imorgon. (8km för damer) 
Terränglöpning har väl aldrig varit min starka sida då jag helst tävlar på landsväg och inte heller distanser kortare än två mil hamnar särskilt högt på min meritlista då jag som marathonlöpare är på tok för långsam för att kunna hävda mig bland alla snabbisar som satsar på 5-10km löpning. I år, då min fartträning har varit nästan obefintlig sedan min skada i somras, är jag om möjligt ännu slöare än vanligt och därmed kan jag förstå om ni undrar vad sjutton jag gör här egentligen?

Ska jag vara ärlig undrar jag kanske det även själv lite grann, har lite svårt att peppa upp mig till tävlingsmood när jag: 
1 - Inte har någon tid att jaga eftersom 8km är en icke-distans som man sällan springer annat än på terrängmästerskap och då man inte heller kan jämföra en terrängbana med en annan då både underlag och kupering kan skilja enormt.
2 - Inte kan jaga en framskjuten placering då jag tidigare år, även när jag ansett mig vara i bra form, har placerat mig på den nedre halvan i resultatlistan - i usel form kan jag bara ana hur resultatlistan kommer att se ut...
Ser man det på det här sättet känns det alltså som att jag ska ut på ett träningspass med trevligt och bra sällskap imorgon.

Men så är det ju det där med laget. Jag älskar att vara del av ett lag.
Terräng SM är även en lagtävling innebärande att de tre första hässelbyarna i mål bildar lag ett, nästföljande tre bildar lag två och så vidare. För klubben är det alltså väldigt viktigt att så många som möjligt startar för att öka chanserna till en, eller flera, bra lagplaceringar. Just detta gör ju att det även om det för min egen del inte spelar någon som helst roll om jag blir 25:e eller 35:e tjej i mål eller om jag springer på 29 eller 39 minuter så kan varje placering och varje sekund spela en betydande roll i lagtävlingen. Detta är ju grymt kul och gör att det ändå känns meningsfullt för mig att vara här även om jag är bland de sämsta i vår trupp. Men kanske framför allt känner jag att om klubbledningen tycker att det är viktigt att så många som möjligt startar vill jag gärna ställa upp och försöka ge något tillbaka till dem som gör min löparsatsning möjlig.

Så imorgon eftermiddag dammar jag av orienteringsskorna och kastar mig ut på gräsplanen och kutar 4 varv om 2km det snabbaste jag har för dagen.
Någon direkt målsättning finns alltså inte, mer än att kriga för varje sekund och varje placering för det röd/vit/svarta lagets skull.
Heja, heja Hässelby SK!!!

fredag 17 oktober 2014

Inköpstips!

I somras skaffade jag mig en regnjacka från Nike att använda i första hand när jag cyklade. Valet föll på en modell som man kan rulla ihop och liksom packa in i jackans egen ficka så att den blir till en decimeterstor förpackning och därmed perfekt att ha med sig när man ska ut på sin racer och regnet hänger i luften.
När jag fick börja springa igen efter skadan glömde jag bort jackan (har inte så ont av att bli blöt när jag springer som när jag cyklar) men så idag när det var dags för löpning i höstrusket blev jag påmind och plockade fram den ur skåpet för ett första test som löparjacka.
På plussidan hamnar det faktum att den har en perfekt passform och är väldigt tunn och lätt vilket gör att den verkligen är superskön att springa i. Att den är snygg och finns i en massa olika skojiga färger får såklart också ett stort plus och även att den har en liten ficka till nycklar mm. Den höll faktiskt vätan borta hela passet, efter 60min i lätt regn var min undertröja helt torr (om man bortser från svett) vilket ju är riktigt bra. Men med tanke på hur tunn den är ska det dock bli spännande att se om den verkligen klarar ett rejält regnväder någon kulen höstdag framöver. Jag är tveksam.
På minussidan hamnar det faktum att den har en luva. Jag förstår inte varför alla klädtillverkare envisas med att sätta luva på alla löparjackor? Jag tycker att det är sjukt störande att ha den skumpande på ryggen och det finns väl ändå ingen som vill ha luvan uppdragen över huvudet när man springer? På minussidan hamnar även det faktum att den kostar cirka tusen pix vilket jag nog tycker är i det saftigaste laget.  

Nåväl, allt som allt, en väldigt bra och praktisk regnjacka som fyller sin funktion.
Betyg: 4 regnskurar av 5.

Nike Vapor cycline packable jacket. 135USD på Nike.Com
      


Igår fick jag också hem en låda Mighty Bars, en återhämtningsbar från Mighty Sport. Jag älskar Mighty Sports koncept med helt naturliga produkter utan en massa konstiga tillsatser men tyvärr har de produkter jag testat tidigare (sportdrycker och rödbetsjuice) smakat så illa att jag har haft svårt att få i mig dem. Men vad gäller denna "efter träningen bar" har de verkligen lyckats!!
Jag har länge letat efter en bra bar då det är ett väldigt smidigt återhämtningsmål att ha i träningsväskan att ta till om du inte avslutar ditt pass i närheten av ditt kylskåp och kan få i dig "riktig" mat till återhämtningsmellis. Tyvärr innehåller ju de flesta sorter på marknaden väldigt mycket socker, väldigt mycket konstiga tillsatser och är så läskiga i konsistensen att man behöver en liter vatten för att ens lyckas tugga och svälja dem.
Men igår när jag testade min första Mighty Bar var det första gången jag hade kunnat tänka mig att käka en bar till bara för att den smakade så gott!
Den var inte alls sådär söt att tungan kryllar ihop sig, konsistensen var bra och det faktum att den alltså är helt naturlig och dessutom glutenfri gör att den kommer att ha en självklar plats i min träningsväska och i mitt skafferi.
Helt klart 5 kakor av 5 i betyg. Löp och köp omgående mina vänner!


Mighty bar sport power, 425kr för 18st på Mightysport.se




torsdag 16 oktober 2014

Längtar efter vintern

Nej det har inte fullständigt slagit slint i huvudet på den snöhatande, mörkrädda, konstant genomfrusna, vinterhatande Jossan. Det är bara det att just kommande vinter ser väldigt ljus ut ur mina löparögon.
Idag dök det nämligen upp en flygbiljett till Florida i min mailbox innebärande att ett 16 dagar långt träningsläger vid årsskiftet nu är bokat och klart.
Det i kombination med det sedan tidigare bokade lägret till Fuerteventura i mitten av februari gör att den annalkande vintern inte alls ger mig den sedvanliga vinterångesten utan snarare känns väldigt, väldigt lockande!

Hejdå snöpulsande på oskottade vägar som ger tröskelpuls på morgonjoggen.
Hejdå långpass med förfrysningsskador på både händer och kinder.
Hejdå dåliga kvalitetspass på snorhala vägar i klumpiga IceBugs.
Hejdå reflexvästen och pannlampan och hejdå hummervantar, mössa, kliande underställ och tjocka vintertajts.

Men hej-hej supergrundträning och välkommen superformen lagom till säsongen 2015. Nu ska skitsäsongen 2014 kompenseras och jag ska komma tillbaka starkare än någonsin.

Tack bästa klubben Hässelby SK och tack alla privata sponsorer (se lista bredvid) som gör det ekonomiskt möjligt och tack till grymmaste arbetsgivaren Ernst & Young som sponsrar med ledighet.
Jag är lyckligt lottad!


söndag 12 oktober 2014

Hässelbyloppet 2014

Idag var det dags för årets Hässelbylopp, 10km på en snabblöpt bana med målgång på min "hemmaplan" Hässelby IP.
Vi åkte till idrottsplatsen i god tid innan start för att hinna hämta nummerlapp och morsa på lite lagkamrater och andra bekanta från klubben. Extra kul var det att träffa Anders, den man som 2011 såg till att jag började springa för Hässelby och som sedan dess har varit en person som har gett mig så mycket stöd i min satsning och som har funnits där i bakgrunden och fixat för att jag ska få så bra förutsättningar för träning och tävling som möjligt och även peppat när det gått dåligt och jublat med mig när det har gått bra. Att det var extra kul att träffa Anders beror på att han har varit sjuk ett tag och att få se att han var på benen på väg tillbaka och framförallt att få prata med honom och höra hans karaktäristiska, skojiga och smått ironiska kommentarer gjorde mig lycklig och gav massa med extra positiv energi inför loppet. 
När jag svarade "ja" på frågan om jag verkligen åkt till Sthlm bara för att vara med på loppet fick jag följdfrågan att "händer det verkligen inget annat kul i Småland?!". Typiskt Anders.
Men ärligt talat så gjorde det inte det vad jag vet, kan faktiskt inte komma på något jag skulle kunnat göra i Gislaved som hade varit roligare än att kuta 10km i Hässelby just idag.
Sen finns det i och för sig en bonus med alla tävlingar i Stockholm, det innebär som regel att jag belönas med gos med syskonbarnen när jag går i mål, och bara  det i sig är ju värt de 90milen i bil som en resa till och från Stockholm innebär.

Loppet då? 
Med regnet hängande i luften och en temperatur på cirka 12-15 grader var förutsättningarna för löpning nästan perfekta. Det enda negativa med det annars så perfekta arrangemanget är att det är vansinnigt trångt i starten - även för oss som startar allra längst fram. De toppseedade elitlöparna är förvisso ganska få, bara vi damer med startnummer 1001-1010 samt kanske se tjugo högst rankade herrarna stod i en egen fålla några meter framför de andra. Detta hjälpte dock föga, för så snart skottet gick blev vi "översprungna" av den hord av människor som väntade bara ett par meter bakom och min plan om att öppna loppet lite lugnt för att jobba mig in i en bra känsla grusades direkt. Det fanns liksom inte möjlighet att själv bestämma tempot utan det var bara att flyta med i den fart som alla andra höll om man inte skulle bli överkörd. Min lugna öppning blev således till att de första två kilometerna avklarades med en snittfart om 3,20... 
Efter några kilometer lättade det dock och man kunde själv styra sin fart och vid fem kilometer passerade jag på 18,02 vilket trots allt kändes som en lagom fart och jag kände mig pigg och stark.
Men strax därefter började förra helgens 75km tävling göra sig påmind och mina ben blev stummare och stummare för varje meter som gick. Inte helt oväntat, att tro att kroppen ska vilja springa fort helgen efter en sådan urladdning var väl lite väl optimistiskt, så jag slog av lite på farten och försökte hitta en nivå som kändes okej efter dagens förutsättningar och hushålla med de krafter som fanns.
Det kändes som om det gick riktigt lusigt sakta, och det gjorde det stundtals då jag i minsta lilla motlut segade mig fram strax under 4,00 fart, men jag räddades av loppets lätta avslutning med 1,5km in mot idrottsplatsen som sluttar lätt neråt eller är platta där snittfarten ökade utan ökad ansträngning.

Precis innan vi svängde in på idrottsplatsen stod familjen och hejade och min fina J uppmanade mig att trycka på och försöka plocka en placering då jag hade närmsta tjej bara två meter framför. Jag gjorde ett försök och tyckte nog att jag tog in lite grann men när vi svängde in för de sista 300m på löparbanan lade hon in en extra växel samtidigt som mina ben var precis så stela och trötta som man kan föreställa sig dagarna efter ett extremlopp och jag hade verkligen inget mer att ge.
Korsade mållinjen på tiden 37,09 och en nionde plats, lite förvånad över att tiden trots allt inte var sämre med tanke på hur lusigt det kändes under andra halvan av loppet. 
Snabbare tid än på tjejmilen och en topp tio placering var målet för dagen och då det uppnåddes får jag nog ändå vara nöjd efter förutsättningarna.
Men det klart, en tid under 37min känns det ju såhär i efterhand som att man borde ha kunnat leverera om man bara hade plågat sig lite till - det var nog lite för lätt att tillåta mig själv att slå av på takten när det började ta emot genom att skylla det på förra helgens äventyr...

I mål väntade dock världens bästa belöning - kramar av två underbara syskonbarn som mer än gärna följde med till värskedepån efter loppet och tog del av nästa belöning i form av de kanelbullar och bananer som erbjöds. 

            

Efter den traditionsenliga "efter hässelbyloppet släktträffen" hemma hos brorsans svärföräldrar är vi nu på hemväg igen för några dagars jobb och vardag innan vi åter styr bilen norrut på E4:an för terräng SM nästa helg.
Man kan inte annat än älska det här löparlivet som bjuder på utflykter varenda helg, möten med massa härliga människor och skojiga utmaningar för kroppen!
Är så oerhört tacksam att jag kan vara med och kuta igen!