Klockan är 05,30 den 22 december och det är dags för morgonpass. Jag är sömnig, lätt hungrig och väldigt osugen på ytterligare ett halkigt och långsamt ispass med livet som insats.
Tar på mig understället och tjockaste vantarna men tvekar på val av skor, längtar efter vanlig skor men utgår från att det återigen är klumpiga ice-bugs som gäller. Går ändå hoppfull till fönstret för att se om det kanske, kanske kan vara torrt nog för vanliga dojjor? Hjärtat slår en volt av glädje, det ser faktiskt inte ett dugg halt ut, bara väldigt blött och en snabb titt på termometern bekräftar det mitt öga just konstaterat. 6,6 plusgrader!
Av med understället, fram med de tunnare vantarna, mössan byts ut mot en tunn buff och de lätta skorna plockas fram ur skoskåpets gömmor.
Hej mitt vinterland, jag gillar dig skarpt!
Plötsligt blev löpningen mer avslappnad och trycket i steget något helt annat när man inte fick tjuvsläpp på vartenda frånsjkut och kroppen kändes så vansinnigt stark när man kunde fylla den med djupa andetag från den nästan ljumna luften istället för små kippande andetag av tunn minusgradersluft.
Farten på den vanliga morgonjoggrundan steg markant och mitt självförtroende med den, så himla härligt att få stänga av klockan hemma på trappen och konstatera att passet hade snittats på 4,14min/km och det kändes för en sekund som på den gamla goda "innan jag blev sjuk, skadad och i dålig form-tiden"
Plötsligt händer det!!! (måste nog köpa en trisslott idag...)
Morgonjogg. Fy bubblan, galning!
SvaraRadera