fredag 30 januari 2015

På resande fot igen!

Så sitter man här på Landvetter igen, dock med förhoppningen att det inte ska bli en riktigt lika långvarig visit som sist då inställda flighter och förseningar bjöd på alltför många timmars häng på tråkig flygplats.
Den här gången har jag dessutom inte tid med några trettiotimmars resor eftersom jag ska tillbaka hem redan på måndag och planerar att hinna uträtta en del saker innan dess.
Anledningen att jag återigen lämnar hemmets trygga vrå är nämligen för att det vankas Europacupen i terränglöpning för klubblag i Spanien, ett mycket välkommet inslag i träningen då jag redan efter två veckor i den svenska vintern är trött på de usla träningförhållandena och det ruttna vädret som har orsakat både överansträngningskänslor i ena låret av halkan och löpbanden samt en lätt förkylning på det. Nä, tacka vet jag värme och barmark i Florida, då var det minsann lättare att ligga på topp.
Nu gnäller jag verkligen, så illa har det väl egentligen inte varit. Tvingades "bara" till en och en halv extra vilodag förra veckan pga en lättare förkylning och den där känslan i låret är just bara det, en obehaglig känsla, som jag hoppas ska försvinna med lite löpning i bättre förhållanden och med lite behandlingar av den fysioterapeut som ska med på resan.

Detta är tredje gången jag är med och springer Europacupen i terränglöpning för Hässelbys lag och även om det såklart är en stor tävling (man kan typ likna upplägget med Champions league i fotboll fast utan publik, utan pengarna och utan det mediala intresset såklart...) så brukar stämningen i laget vara ganska avslappnad. Vi svenskar är ju lite off-season mitt i försäsongsträningen och därmed långt ifrån så formtoppade som sydeuropéerna som är mitt i terrängsäsongen innebärande att våra chanser i tävlingen är ganska små och därmed sjunker även de prestationskrav man sätter på sig själv. Därför är det mest ett bra tillfälle att träffa lagkamraterna och få en bra genomkörare för kroppen och ett roligt avbrott med ett race mitt i all träning - kanske särskilt för mig som inte ens är bra på 6km terränglöpning när jag är formtoppad... 

Nähäpp, nu dags att ta sig mot gaten med förhoppning att komma iväg i tid trots all snö... 
På återhörande från sydligare breddgrader!

torsdag 22 januari 2015

Oplanerad vila

En vilodag ska man ha förtjänat. Man ska ha tränat riktigt hårt och följt sin träningsplan till punkt och pricka så att när den där vilodagen står på schemat kan man vara trygg i vetskapen att det är en viktig del av planen av samma vikt som alla de genomförda träningspassen. För när vilodagen är planerad vet man att den finns för att det är noga beräknat att just den dagen innebär vila att man gör något bra för sina framtida resultat. Sådana vilodagar kan man ta med ro, njuta av och faktiskt till och med längta till mot slutet av en hård träningsperiod när kroppen börjar bli sliten.
Men så ibland dyker det upp en oplanerad vilodag. En dag som oväntat och ovälkommet dyker upp och spoljerar den fina planen man så gärna vill följa in i minsta detalj. Sådana dagar ger vilan ingen njutning, den ger ingen ro i kroppen utan snarare en oro över dess konsekvenser, en besvikelse över att planen inte kunde följas och en ilska över att man är för klen för att följa den utstakade planen.
En sådan dag har jag idag.

Efter lång tid av riktigt bra träning och en känsla av balans, styrka och välmående i kroppen var det som om det tog lite stopp efter tisdagsförmiddagens tuffa intervallpass. Vid lunch började jag känna mig lite dimmig, extremt trött, matt och energilös i kroppen. Jag gissade på vätskebrist och hävde i mig en massa vätska och trots att det inte hade någon märkbar effekt genomförde jag både tisdagskvällens spinningpass och onsdagens dubbla pass av distans och styrka – alla pass med helt normala resultat men med en extrem trötthet som gjorde mig oförmögen att göra något annat mellan passen än att bara vila.
För som vanligt kan jag inte avgöra vad som är ”normal” trötthet/slitenhet där man bör härda ut och fortsätta enligt plan och vad som är ”onormal” trötthet för att man har töjt lite väl mycket på gränsen eller som är ett tecken på sjukdom där man bör dra i bromsen innan det är för sent.  Jag har nämligen en autopilot som träder in när det står träning på programmet som gör att jag stänger av mina känslor och kan köra på nästan oavsett hur trött jag är eller hur dåligt jag mår och det är precis så jag har brukat hantera dessa situationer. Ibland har det resulterat i att jag har blivit sjuk och tvingats till flera dagars vila, ibland har känslan försvunnit och jag har då jublat för jag har trott att jag tagit rätt beslut men jag har insett att vad jag egentligen har gjort är att skjuta problemet på framtiden med resultatet att kroppen till slut blev så trött att den allmänna prestationsförmågan sjönk vilket troligen är orsaken till mina sviktande resultat senaste året/åren.

Jag är medveten om att min autopilot är både en styrka och en svaghet och att detta är ett område jag inte kan hantera på ett bra sätt utan att denna tjurskalliga vilja att träna oftast gör mer skada än nytta. I många år har jag varit stolt över att jag aldrig behövt vika en tum från min träningsplan men jag har nu insett, sent om sido, att jag inte längre bara vill ha den bästa träningsdagboken utan hellre vill nå de bästa resultaten på tävling. Denna insikt är den största anledningen till att jag skaffade mig en tränare som har fått som viktigaste uppgift att hjälpa mig hitta balansen och besluta när det är dags att vila eller när man ska köra på. Baserat på mina dagliga rapporter om hur kroppen känns under/innan/efter träningen och baserat på min vilopuls ska han helt enkelt vara mitt förnuft.
Jag vet att han inte kan känna det jag känner, att det bara är jag själv som vet hur det känns i min kropp, men eftersom jag vet att jag ändå inte själv är förmögen att ta kloka beslut i frågan anser jag att det är bättre att han tar besluten åt mig baserat på hans bedömning av hur jag säger mig känna. Även om hans bedömning såklart aldrig kan vara 100% lika bra som om jag själv kunde lyssnat på min kropp är det i mina ögon klart bättre med en nästan rätt bedömning än en helt fel bedömning.
Det kan ju knappast resultera i en sämre behandling av min kropp än tidigare…

Så igår kväll när jag strängt uppmanades av Coach A att stryka all träning för torsdagen bet jag mig i tungan och gick emot alla instinkter om att börja protestera och tjata mig till att få träna trots allt. Trots känslan av misslyckande, trots viljan att följa planen och trots en känsla av att vara en klenis försökte jag undvika att tycka att han var elak genom att påminna mig själv att det är just för dessa elakheter jag anlitar honom.
Och idag, jag kan inte säga att jag njuter av den oplanerade vilan, men jag har faktiskt inte panik och den där missnöjdhetskänslan lutar nu istället snarare åt en känsla av nöjdhet och stolthet över att jag vågar tro på coach A och lita på att det är just den här vägen att hitta balansen mellan träning och vila som gör att jag kommer att nå tillbaka till resultaten och till den starka kroppen.

Mot soffan.

lördag 17 januari 2015

Borta bra, hemma bäst?

Ja då är man alltså hemma igen, såhär efter några dagar på hemmaplan känns det nästan som om man aldrig har varit ledig. Man kommer ganska snabbt in i sina gamla rutiner igen, på gott och ont.

Älskar att vara hemma och kunna återgå till att äta bra hemlagad mat från grunden på fina råvaror. Konstigt att upptäcka vad man saknat i matväg när man varit borta ett tag - jag är ingen potatisälskare men det första jag ville äta när jag kom hem var vanlig kokt potatis vilket är något man inte har sett röken av i Staterna. Det andra jag längtade efter var en rejäl frukost med yoghurt som inte smakar efterrätt och hemlagad müsli som inte smakar kaksmulor. De är nämligen experter på att trycka i en massa socker i allt i landet "over there" och även om man anstränger sig för att hitta bra alternativ är det lätt att hamna fel och lyckas få en sockerbomb i varukorgen. De verkar vara livrädda för fett och skyltar gärna med fettfri yoghurt, fettfritt godis och fettfria dressingar men personligen föredrar jag en yoghurt med mycket fett till frukost före en fettfri variant med nästan 30% socker...
Men samtidigt sprang jag bättre än på länge där i Tampa, kan det ha varit sockerkicken som gjorde hela skillnaden? 

Det är också fint att vara hemma och få sova i sin egen säng, med en madrass inköpt för att passa min kropp och en kudde anpassad för min nackes behov. Sover aldrig så djupt som i vårt tysta sovrum med specialsydda mörkläggande gardiner som garanterar en totalt becksvart natt.

Det är också fantastiskt skönt att ha sitt fysioteam på Amadeuskliniken nära till hands. Massage och ryggknäckning  häromdagen raderade ut trötthet i benen efter tuff träning och stelhet i ryggen efter konstigt sittande på flygplan. Nya tider bokade redan nästa vecka för ännu mer kroppsvård, grymt lyxigt.

Det är trevligt att få krama sin mamma, käka middag med tjejkompisarna, prata om något annat än löpning med kollegorna och låta hjärnan jobba med bokslutsarbete och inte bara jobba med hjärta och lunga om dagarna. Att inte "bara" vara löparen Jossan utan kollegan, kompisen, revisorn, hustrun och dottern Jossan mellan passen.

Det är härligt att kunna springa över vägen utan att behöva korsa sex filer när man är ute på distanspass, så härligt att jag nästan var tvungen att vända och springa över vägen en gång till på mitt första pass efter hemkomst i måndags. Bara för att jag kunde liksom. Också underbart att kunna bestämma träff med sitt joggsällskap genom ett mess som säger att "vi ses vid trafikljuset 17,30". Ja ni hör, trafikljuset i singularis, vi har alltså bara ett trafikljus i samhället vilket väl skvallrar både om samhällets storlek men också om att det innebär att här finns en mycket väl anpassad trafiksituation för fotgängare och löpare.

Men vad som dock inte är så himla fantastiskt med att vara hemma är träningsmöjligheterna som råder vintertid i detta nordliga land och denna ödsliga håla kallad Gislaved. Inget sällskap på intervallerna. Ingen tränare som står bredvid och peppar, instruerar och inspirerar inför passen. Och framförallt inget väder som lyfter löpningen till några höjder - ishalka ena dagen, ösregn och storm nästa dag följt av fem centimer blötsnö dagen därpå. Underställ och mössa, IceBugs och tjocka vantar och en pannlampa on top för att klara det ständiga mörkret. Nej, tacka vet jag shorts, sol, träningskamrater och strandpromenad i Tampa.

        
               Att träna i Gislaved...

        
                Att träna i Tampa...

Men formen håller ändå i sig och med risiga väderförhållanden får man bara plocka fram pannben, vilja och se till att vara lite mer kreativ. Dagens långpass inleddes således med att jag började med att dumpa en kasse med lätta skor och vattenflaska på gymmet innan jag gav mig ut på 16,5km distans i snö och is. Avslutade distansrundan på gymmet där jag snabbt svidade om till de lätta skorna för att avsluta med ytterligare 16,5km på band varav 3*4km tröskel. Summerat 33km varav 12km i 3,45 fart får räknas som ett riktigt bra pass och för mig ett kvitto på att kroppen fortsätter svara på träning bättre än på över ett år och motivationen och löparglädjen är på topp även utan inspirerande omgivningar och skön värme som mjukar upp kroppen.

Vetskapen om att jag om bara två veckor får en helg i Madrid och två veckor efter det ytterligare en veckas läger på PlayItas hjälper såklart också till att få ro att stå ut med de dåliga yttre förhållandena, att hålla motivationen uppe och istället för att deppa ihop över att vara i det svenska grådasset ta tillfället i akt att njuta av de saker man ändå faktiskt gillar med att vara i hemmets lugna vrå. 
Det är en rejäl tröst när jag nu torkar mina IceBugs inför morgondagens slaskpass...

söndag 11 januari 2015

Byebye Tampa

Så var lägret avslutat med det sista "riktiga" träningspasset som fick bli ett långpass över 35km i lugn och stillsam 4,45 fart. Nu återstår bara en lätt morgonjogg och lite rörlighet innan vi flyger hemåt imorgon igen, förhoppningsvis på en resa med betydligt mindre strul än hitresan som ju tog 36 timmar...

I och med att jag knöt ihop säcken genom att ta mig igenom dagens långpass kan jag konstatera att jag lyckats genomföra samtliga planerade pass under vår tid här i Tampa - inte ett enda missat pass, inte ett enda avbrutet pass och inte ett enda misslyckat pass. 
Helt otroligt, kroppen har verkligen levererat långt över vad man kan begära och jag är så himla tacksam för det.

De sista dagarna har dock varit lite tuffare, det känns i kroppen att jag pressat mig 3-4 timmar om dagen under en lång tid nu men kanske känns det allra mest i huvudet. Första veckan var jag nästan övertaggad och motivationen svämmade över bara av att vara i det härliga vädret och de fina omgivningarna tillsammans med inspirerande träningskamrater. Jag gjorde "det lilla extra" på alla pass och allt gick av bara farten - jag kunde liksom inte få nog. Men allting blir ju till slut vardag så nu mot slutet när man blivit lite bortskämd och vant sig vid denna lyx måste man skärpa till sig och plocka fram lite pannben för att kunna fortsätta pressa kroppen. Passen går då från euforiska och "extra allt" till att man liksom gör sitt jobb vilket är helt naturligt såklart - i slutet på ett långt läger ska man ju vara så sliten att inte ens solsken och havsdoft ska kunna  trolla bort all trötthet. 
Men jag har hållit ihop det och bitit ihop riktigt bra och lyckats leverera kanonpass ända in i kaklet!

Jag har lärt mig otroligt mycket under vår tid här i Tampa. För första gången i mitt liv har jag haft min tränare närvarande på i princip alla pass och fått hjälp med allt från individuella tekniktips till styrketräning. Att ha någon som övervakar min träning har gjort att jag har lyckats pressa mig långt över gränser jag inte själv trott att jag skulle kunna flytta. Jag har vågat träna både mer men framförallt hårdare än på länge som tex att ge mig på ett pass om 6*500m på bana direkt följt av 30min tröskelträning på lägrets näst sista dag vilket jag aldrig hade gett mig på om inte någon pushat mig till det och intalat mig att jag kommer att klara det. Eller 35km långpass på lägrets sista dag. 2,5 timmars alternativpass på cross/cykel. 10*3min i farter långt snabbare än jag vågat nosa på under hela 2014. Försöka springa ikapp med duktiga terränglöpartjejer på gräs... Kan bara tacka Coach A för all pepp - helt otroligt att inse vilken positiv påverkan det har på prestationen att ha någon som tror på ens förmåga när man inte själv har självförtroende nog att göra det.

Tiden här har också bjudit mig på en perfekt balans av roliga aktiviteter vid sidan om träningen i kombination med en härlig frihetskänsla om att inte behöva stressa med något, kunna sova så många timmar man vill på natten och unna sig en tupplur på dagen när andan faller på. Långa och många kaffestunder i solen, upptäcksfärder i omgivningarna, avkoppling i solstolen, biobesök och många trevliga middagar med härligt sällskap och nya bekantskaper har bjudit på en skön semesterkänsla mitt i allvaret.
Härliga veckor att tänka tillbaka på när man snart är tillbaka i vardagens ekorrhjul och den mörka, kalla, svenska vintern.

Men allt roligt måste ju ha ett slut och även om borta är bra är nog ändå hemma bäst så nu ska det faktiskt bli riktigt skönt att komma hem till sin egen säng, sin egen tv-soffa, sin familj, sina vänner och sin egna hemlagade mat.
Men det är en starkare Jossan både fysiskt och psykiskt som återvänder hem.
Vi ses i Sverige!

Fika och promenad på Tampa Riverwalk efter långpasset avrundade vistelsen på ett fint sätt!

torsdag 8 januari 2015

Återhämtning på olika sätt

Ska man orka träna hårt och mycket är det viktigt att man gör vad man kan för att återhämta sig optimalt mellan passen. Hur man gör detta på bästa sätt är väldigt individuellt, det enda som nog egentligen är gemensamt för alla är att man måste sköta maten och sömnen ordentligt. 

För mig är en viktig del av återhämtningen att göra något helt annat som gör att jag släpper tankarna på löpningen och därmed inte bara vilar från träning rent fysiskt utan även mentalt. Därför funkar det traditionella "elitlöparvilandet" med att bara ligga och vila, lyssna på musik och läsa böcker naturligtvis bra för att vila upp kroppen men dock ganska dåligt för mig mentalt eftersom jag då funderar alldeles för mycket på träningen; hur kroppen känns, hur det ska gå på nästa pass, analyserar genomförda pass in i minsta detalj och får svårt att slappna av helt enkelt.
Därför har det under detta läger passat mig perfekt att ha min fina J med mig som på min lediga tid mer än gärna upptäcker omgivningarna och hittar på skojigheter med mig samtidigt som även han hela tiden är inställd på att min träning ska få gå i första hand. Vi har varit både på hockey, basket, bio, ätit trevliga middagar, varit på outlet och min helvilodag spenderades på fantastiska universal studios. Hela tiden görs dessa skojigheter självklart med hänsyn till att jag måste komma i säng tidigt på kvällarna, att jag ska få bra mat i lämplig tid inför träningspassen och att jag ska slippa slita på kroppen med långa promenader på våra aktiviteter. (Vilket i och för sig inte är ett problem här i USA där man förväntas åka bil överallt). Men ändå med tillräckligt avslappnat sinne för att kunna njuta, ha skoj, slappna av och få lite ledighetskänsla mellan passen.
Det här funkar kanon för mig, men kanske inte alls för någon annan. 

       God dessert på gårdagens
     avskedsmiddag för Mari som skulle        
     åka hem till Sverige idag.

     Clearwater beach - utsedd till USAs  
         finaste strand ett par gånger! 
        Vårt boende i Orlando gick inte 
                     av för hackor! 
   
Jag och Simpsons på Universal Studios.

Såhär när lägret börjar närma sig sitt slut och kroppen börjar bli stel och trött av all träning så måste man dock ändå ibland tvinga sig till den där tråkiga vilan. Den där vilan när man faktiskt tar all tid mellan passen till att bara ligga och vila och göra ingenting. 
Efter att ha vaknat inatt av och varit så hungrig att jag var tvungen att gå upp och äta, (ska man ju inte behöva, tydligt tecken på att energireserven är tom) med svårigheter att sova, krypande i benen och då jag kände mig seg på morgondistansen kände jag att det var dags för just en sådan dag.
Tur då att min fina J, som ju faktiskt är här på sin semester och inte på träningsläger, är en väldigt förstående äkta man som inte gav mig minsta lilla dåligt samvete för att jag valde att ligga på hotellrummet och sova istället för att följa med på vår planerade upptäcksfärd till Tampas kust och hamnar. Han tog istället med sig en av de andra ledarna och jag spenderade istället hela dagen med att först sova en och en halv timme, lyssna på lite poddar, käka lunch, ta en lätt promenad och sova någon timme till innan det var dags för dagens andra pass framåt eftermiddagen. Och med vilken energi jag kunde genomföra passet, kroppen var plötsligt något helt annat än på morgonpasset och jag är glad att jag lyssnade på mig själv och gav kroppen just vad den behövde för dagen. När nu även kvällen ska få fortsätta i slappandets tecken med att kolla lite film och läsa bok hoppas jag att jag ska vara återhämtad nog att ta mig igenom lägrets fyra sista dagar med lika bra kvalitet på träningen som under resten av lägret (alla pass har fortsatt gå långt över förväntan!) och med energi nog att kunna få återhämta mig med skojigheter istället för långtråkig, ensam tid på hotellet...

lördag 3 januari 2015

Hur man förtjänar en vilodag

Nu har vi varit på plats i sju dagar och min kropp har fortsatt leverera långt över förväntan på alla pass. Det känns helt otroligt och det är en sådan glädje att få känna igen sin kropp och kunna lita på den på ett sätt jag inte kunnat på länge.
Men hård träning i många dagar känns i kroppen. Plötsligt vaknar man inte av sig själv längre utan det är väckarklockan som måste skaka liv i en, hungern vet inga gränser och benen blir stelare för var dag. Idag var sista dagen innan vila och att då göra sig redo för veckans grisigaste pass gjorde väl inte direkt att stämningen på frukosten var så himla livad längre. Snarare rätt spänd och ångestfull...

Juniortjejerna skulle köra 2*5-4-3-2min intervall i stegrande fart på gräs och jag skulle köra ihop med dem. Eftersom jag är marathonlöpare hade jag dock fått order om att komplettera denna benslaktarfest med att köra en 7min intervall innan våra gemensamma stegar och sedan avsluta med ytterligare en 7min intervall efteråt. Grattis till mig!
Vi joggade gemensamt till en park i närheten under guidning av min fina J på cykel som hade rekat vägen dit och väl på plats hade Abbe och Freddan rekat ut perfekta rundor till oss på en stor gräsyta. Fantastiska ledare vi har med oss som gör allt för att fixa och ordna så att vi hela tiden ska få ut maximalt av träningen!!

Sedan var det dags att dra igång plågan med att jag sprang min första 7min intervall medan de andra tålmodigt väntade in mig på startlinjen. Kändes kontrollerat och bra, om än lite ovant att springa på gräs. Sedan fick jag sällskap och det var vansinnigt skönt och grymt bra sparring - på de långa intervallerna blev det jag som drog men ju kortare det blev desto jobbigare fick jag att hänga med så vi hade alla bra nytta av varandra.
Efter första serien var jag så trött att jag ärligt talat höll mig för mig själv under vätskepausen och till och med i smyg fällde en tår av den vansinniga tröttheten. Men att vika ner sig är inte ett alternativ så det var bara att ge sig på det igen och köra även nästa serie. Fick verkligen slita för att hänga med grymt starka Astrid och Klara på de sista två intervallerna - men jag lyckades bra vilket verkligen stärker mitt självförtroende. Vi snackar ju liksom om tjejer med guld och silver från terräng SM i höstas och landslagsuppdrag på det så det kanske inte var så konstigt att de lyckades köra skiten ur en gammal seg marathonlöperska...
När det var som allra jobbigast sprang jag och tröstade mig med att jag nog skulle slippa min sista 7min eftersom vi sprang så himla bra och fort men icke. Abbe var på mig direkt med klockan i högsta hugg och skickade ut mig ensam på min sista bonusintervall. Och det gick ju såklart bra, men tur att han inte gav mig alternativet att låta bli för då hade den aldrig blivit av.

Efter passet var jag så jäkla trött att de fem kilometer som skulle joggas hem nästan var övermäktiga och nu har jag legat raklång på sängen i snart en timme utan att förmå mig att ens gå in i duschen. Men det är en härlig trötthet - som jag har längtat efter att kunna uppnå den där illamående tröttheten genom att jag har tagit ut mitt max och inte för att kroppens skador/sjukdomar begränsar mig. 
Och tänk om man alltid hade sådana grymma tjejer som sparringpartners, då hade man kunnat bli hur bra som helst!

Nu har jag nog allt förtjänat lägrets enda vilodag som jag ska utnyttja maximalt genom att i eftermiddag åka till Orlando för att kolla basket ikväll och gå på universal studios imorgon. Och äta väldigt mycket glass.

        
Kanske ska börja vilan med att äta dessa cupcakes som några av tjejerna köpt för att gratta mig och Jonne på bröllopsdagen. Dekorerade med vigselringar i plast med tecknade figurer på var det verkligen en perfekt genomtänkt present. 
Det kallar jag lagkänsla!!

Alternativträning

Även om det tar emot att gå in och träna när det är soligt och varmt ute är det ändå nödvändigt emellanåt när benen är för slitna för löpning eller om man ska styrketräna. Därför är det väldigt skönt att vi har det största gym jag någonsin sett i närheten av vårt hotell. 

Jag räknade till 32 löpband och därtill säkert lika många crosstrainers i olika varianter, trappmaskiner och cyklar. En spinninghall för gruppträningspass med säkerligen 50 cyklar, en pool för simning och annan vattenträning och ytterligare ett par salar för gruppträning. Och då är vi ännu bara på våning ett...


          

På andra våning vankas styrketräning med både maskiner i överflöd, fria vikter och en avdelning med medicinbollar, pilatesbollar och ytor för stretch. Lägg till ett par hallar för squash och en sal för basket, handboll och racketsporter så har vi våning två.

          


Här finns således inga ursäkter för att stå över träningen...

fredag 2 januari 2015

En magisk kväll!

Kvällens distanspass utmed havet, i solnedgången, perfekt temperatur och med min fina J på cykel som sällskap.
Magiskt!!

        

        

torsdag 1 januari 2015

Kroppen svarar!!

Nu har vi varit på plats i Tampa i fyra dagar, 13 timmars träning har loggats i dagboken och min kropp fortsätter svara helt oväntat bra. Bättre än på mycket, mycket länge.

På förmiddagen idag stod 10*3min med 1min vila på schemat och med tanke på dels mängden träning de senaste dagarna men framförallt med tanke på den upptrappade kvaliteten på träningen var jag lite oroad inför passet. Det skulle kunna tänkas bli rätt plågsamt. 
Coach A bjöd dock först på sovmorgon, inte för att det var något vilt nyårsfirande igår kväll men tolvslaget ville man ju uppleva så att köra första passet klockan 11,00 kändes riktigt skönt och det var viktigt för mig att få mina åtta timmars sömn.
Jag och coach joggade till en närliggande park och sedan fick jag hjälp med både farthållning, tidtagning och vätska under hela passet. Första åtta kändes lätta och kontrollerade medan de två sista var rejält plågsamma och då märktes det hur bra det är med någon som pacar och peppar. Nytt för mig var att jag blev uppmanad att inte stirra mig blind på farten utan våga gå på känsla då målet med ett sånt här pass enligt Coach är att springa sig trött, sedan om det just för dagen är 3,30 eller 3,50 fart spelar ingen roll. Det nya tankesättet gjorde att jag slappnade av och inte spände mig och hade sådan ångest som jag brukar ha då jag brukat starta sådana här pass med inställningen att jag typ ska hålla min tilltänkta fart på milen och om jag då inte lyckas med det är passet dåligt. Som om man kan persa varje dag på träning liksom? Fattar inte hur jag har tänkt, inte konstigt att det alltid varit helt vidrigt att springa intervaller...
Med den här avslappnade känslan och när jag inte tittade på klockan förrän efter passet var det genast roligare och och lättare vilket även visade sig när jag kollade farterna efteråt och hade snittat runt 3,30 på alla vilket är långt bättre än jag levererat på länge. Självförtroendepass!
          
Efter passet återhämtade jag mig med lyxkaffe från Starbucks och tyckte allt att jag hade förtjänat en cackepop (typ en chokladpralin på pinne) som belöning. 

Igår var det nyårsafton och det kändes väldigt konstigt att vara här och se bilder i sociala medier på hur ni firade hemma. Jag ska inte säga att jag längtade hem men jag längtade lite efter att alla mina nära hade varit här med mig. 
När ni firade in tolvslaget hemma satte vi oss just i bilen tillbaka till hotellet efter två timmar distans i ett naturreservat. Ett pass som sig var ganska udda då parken stängde 18,00 och parkvakten var väldigt sugen på att låsa grindarna och åka hem och fira nyår innebärande att han körde bredvid mig i sin bil på väg ut från parken och Jonne och mina lagkamrater (som redan sprungit klart) satt i vår bil precis bakom. Duktigt stressande att springa med två följebilar som jagade en men samtidigt var jag ju inte så sugen på att bli instängd i parken över natten så det kändes rätt bra att parkvakten var bakom mig och inte framför...
Men som sagt, när jag var klar hoppade även jag in i bilen och vi insåg då att det var tolvslag hemma så i svettiga kläder skålade vi med våra vattenflaskor och käkade en banan och garvade åt att ni i samma stund förmodligen stod hemma i festblåsa och drack skumpa.
Efter dusch och ombyte var det dock även daga för oss att fira in det nya året genom att gemensamt äta en stillsam middag downtown och beskåda de mäktigaste fyrverkerier jag någonsin sett. I över 15 minuter bombade de raketer utmed strandpromenaden som var så hänförande att man inte kunde slita blicken ifrån dem och därmed lämnade oss alla med ett lättare nackspärr som minne. Men det var det värt. 
Då vi är på träningsläger och alla hade kvalitet på schemat idag fick detta avsluta kvällen aå vi tog oss tillbaka till hotellet och sussade sött innan klockan ens var 01,00. 
       
  Långbord och "black-tie bbq dinner"
         
Emma får pluspoäng för hon var den enda som lyckades fixa sig en partyhatt!