torsdag 30 maj 2013

Inför årets härligaste race

Årets härligaste race, underbara fina Stockholm Marathon. Jag har varit på så många olika lopp i så många olika länder men inte någonstans har jag hittat ett lopp som överträffar detta. 
Kanske är det för att det går i en av mina favoritstäder? Kanske är det för att det är i Sverige och man känner sig mer hemma och bekväm med allt runtomkring? Kanske är det för att vi alltid brukar åka ett stort gäng med familj och släkt och liksom göra en "grej" av helgen där vi får tillfälle att umgås? Kanske är det för att det historiskt sett alltid har gått bra för mig på detta lopp?(bortsett från förra årets skräckmara) Kanske är det för att det faktiskt är ett fantastiskt bra arrangemang? Kanske är det för att jag sällan upplevt ett marathonlopp som är så kantat av publik hela vägen runt banan? Kanske är det för att när det är ett lopp på "hemmaplan" känner man flera av de andra löparna och har någon att prata med både innan, ibland under och även efter loppet?
Ja, vad vet jag, men listan kan göras lång över alla positiva känslor jag hyser inför detta lopp. Så även i år, trots att jag vet att jag denna gång inte kan vara med och fajtas om den där SM medaljen som jag så länge längtat efter, ser jag fram emot loppet med stor glädje och förväntan. 

För den här gången åker jag till Stockholm mer avslappnad än någonsin och mer fokuserad på allt kul runtomkring än på min prestation i sig. Jag vet att jag är i grym form rent träningsmässigt men jag vet också att jag med 90% säkerhet kommer att drabbas av den värk i min mage som förföljer mig på långa lopp. Då ingen behandling har påbörjats är statusen exakt densamma som på maran i Linz för 6 veckor sedan (som ju slutade på akuten) med enda skillnaden att jag nu har följt en av alla läkares tips och testar om en ordentlig kolhydratladdning kan förändra något. Eftersom det lilla halmstrået är det enda hopp jag har om ett bättre utfall är det knappast realistiskt att ha någon förhoppning/förväntning på tider och placeringar utan loppet blir ett test som får gå som det går helt enkelt. Självklart kommer jag starta i full fart, som om allt vore bra, och se hur länge det funkar och när smärtan sedan kommer är planen att slå av på takten och bara se till att ta mig runt. Kommer smärtan vid 5km blir det således en förfärligt dålig tid och en joggingtur runt Stockholm, håller den sig borta till 30km kan det kanske ändå bli en helt okej tid. Vid minsta tecken på att jag ska kollapsa och bli medvetslös som i Linz kommer jag dock att avbryta, smärta kan jag stå ut med och den kommer inte få mig att bryta, men att åka ambulans till akuten - aldrig mer. Sådana är förutsättningarna och kanske borde jag stanna hemma och inte utsätta mig för risken att må dåligt igen. 
Men eftersom jag har mer mängdträning än någonsin i kroppen och jag vet jag att jag vilken dag som helst lätt kan springa distansen utan smärta om jag bara håller ner farten, förstår jag inte varför jag ska stanna hemma och se loppet på tv när jag kan vara på plats, "löpa igenom loppet" och få uppleva den härliga stämningen och allt det roliga? 
Nej, en sån som bara ställer upp om man tror att man typ kan vinna vägrar jag att bli, jag tycker mig nämligen ha rätt att få vara med där i skymundan, njuta av stämningen och vara glad även om jag får en dålig tid i min stockholmsstatistik. Så oavsett om jag springer på pers, på min sämsta tid någonsin eller om jag till och med måste bryta tänker jag inte vara ledsen utan gå ut på kvällen och äta en god middag tillsammans med min familj på någon av stadens alla fina restauranger, hälsa på min bror med familj, ta en shoppingtur på söndag och ha en trevlig helg helt enkelt.

Och det finns ett liv efter marathon.
Eftersom mitt lopp i helgen inte bara var grymt kul utan då mitt resultat tydligen var bättre än jag trodde då de där till synes svaga 38,01 över 10km visst var de en av de bästa segertiderna på länge och då jag hört sägas att man ska räkna med att lägga på ett par, tre minuter mot sina vanliga tider för den tuffa banan har jag fått mersmak och redan börjat blicka framåt för resten av säsongens lopp. Att min kropp just nu inte håller för marathon kanske inte måste vara katastrof, det finns ju så många andra distanser man kan springa och dessutom kan man tävla på så många fler lopp om man kan tänka sig att korta ner sina lopp med sisådär 3mil...
Så nästa vecka ska jag träffa nästa läkare som i lugn och ro ska få utreda min kropp medan jag åker land och rike runt och springer på bana, på landsväg, i terräng och på alla distanser som min kropp kan tänkas vilja vara med på. Sen framåt hösten så står jag där igen, på startlinjen på marathon, med pers i blicken och tipptopp kropp.

Men först, årets roligaste mara i världens finaste stad.
Lycka till alla därute, vi ses!

tisdag 28 maj 2013

30 år!

Så har man då passerat det där 30 års strecket med några timmar och nu är man alltså officiellt vuxen.
Det är väl nu man ska få en kris och tycka att livet är allmänt pest men om alla dagar som 30 åring kommer att vara som denna har jag inget att krisa över.

En underbar dag där jag inte planerat något firande då det ska sparas till helgen efter maran men som ändå har fyllts av hyllningar på mail, mess, Facebook och telefon - man märker verkligen att det är något särskilt mot en vanlig födelsedag när man fyller jämnt! Tack alla ni därute som har grattat!

Men ni alla får ursäkta, dagens höjdpunkt var ändå morgonen. Blev väckt med frukost på sängen, vilket i och för sig inte var en överraskning eftersom min fina J frågade igår kväll vad sjutton jag vill ha till frukost nu när jag ska tömma kroppen på kolhydrater som en del av uppladdningen inför helgens mara. Jag hade därför själv förberett min ägg, nötter och kesellafrukost men jag fick i alla fall lyxen att ligga kvar i sängen medan han hämtade morgontidningen och en bricka som han verkligen gjort fin med lite tända ljus och fin uppläggning av maten.
Den stora överraskningen var paketet. Jag må fylla 30 år men för presenter blir man aldrig för gammal.
Ett jättestort paket plockades fram och jag blev lika uppspelt som ett barn. Jag har väl inte önskat mig något?
Jag öppnar paketet som innehåller en fantastiskt fin resväska i den lämpliga färgen rosa! (min favoritfärg) Blir superglad över väskan men innan jag hunnit tacka blir jag uppmanad att öppna väskan. Det finns mer! 
I väskan väntar en flaska Moet rose, min favoritchoklad och en resa till Paris! 

Helt okej att fylla tant då faktiskt. 
Helt okej!

måndag 27 maj 2013

Räddningen?

Inte för att jag tror på idiotläkarens osannolika teori om att mina kramper i magen kommer sig av att min lever är för tung för att dess ligament ska kunna hålla fast den i 42km löpning - då borde jag ha ont var gång jag springer och inte bara när jag kutar i tävlingsfart i flera timmar. Men, eftersom jag är en aning desperat är alla eventuella lösningsförslag värda ett försök varför jag nu har skaffat mig skydd som ska sättas runt magen för att se om lite extra stöd för mina muskler och inre organ kan hjälpa till att hålla levern på plats och därmed eventuellt minska värken.
En bekant som är sjukgymnast var supersnäll och jagade runt i bygden och lyckades fixa typ en korsett som var otroligt bekväm, satt som en smäck och garanterat gav ett grymt stöd för hela bålen. Problemet var bara att den var supertjock och superstor och inte ens i min desperata situation kunde jag föreställa mig 42km löpning iklädd denna korsett som påminde mer om 1800-talets korsettklädda damers festkläder än ett idrottshjälpmedel. Vad hjälper ett stöd om det gör att jag kvävs för att jag inte kan andas eller dör av värmeslag?

Men, i nöd och desperation väcks alla kreativa sinnen och plötsligt kom jag att tänka på alla mina gravida kompisar som jag har sett spänna ett sorts bäckenband under gravidmagen som stöd. Knallade in på babyproffsbutiken och frågade kassörskan om hon möjligen säljer sådana? Eftersom jag bor i en småstad där alla känner alla, tittar kassörskan lite förvånat på mig och utbrister "men Jossan, borde jag gratulera??" Jag skrattar högt och förklarar snabbt (och högt så att säkert alla andra kunder ska höra) vad jag ska ha bältet till varpå kassörskan (tack för det!) är snabb att säga att det "absolut inte såg ut som om jag var gravid".
Nä, knappast va?

Hur som helst, vi letade fram det minsta hon hade (skönt med ett kvitto på att mitt midjemått inte uppnår en storlek där bärhjälp anses behövas) och efter ett litet test och lite idebollande om hur man skulle kunna sy in de 20cm som det behövdes krympas utan att förstöra kardborrefästena slog jag till och begav mig hemåt för att förvandla gravidbandet till ett marathonlöparband.

Och nu efter lite sömnadskonst, fix och trix har jag ett alldeles egentillverkat magskydd som känns som om det ger ett bra stöd och sitter perfekt utmed revbenen där jag har ont.
Men om det kommer att funka för att få bort kramperna?
Det tror jag inte ens på själv.

lördag 25 maj 2013

Familjen idrott

Min familj är världens bästa på många sätt och vis. Det allra bästa är att vi har ett gemensamt intresse som gör att det alltid är lätt, roligt och mysigt att umgås.
Den gemensamma nämnaren kallas idrott, sportfånar är vi allihopa.
Så när det idag var dags att leverera pappas födelsedagspresent, ett besök på Örjansvall för att titta på Halmia, passade vi på att göra det till en heldag i idrottens tecken när vi ändå var igång - det kan väl aldrig bli för mycket sport?

Dagen inleddes därför med att vi istället för att åka direkt till Halmstad tog en liten omväg runt Markaryd där möjligheten fanns att få till ett fartpass på ett litet brödrostlopp över 10km. Så en i familjen snörade på sig löparskorna (läs jag) och de tre medföljande musketörerna (pappa, bror och make) agerade hejjarklack, serviceteam och gjorde även en stor insats i stödjandet av Markaryds IF genom flertalet inköpta kaffekoppar i den lilla kiosken.
För mig var målet att få ett bra fartpass, något som jag inte har alltför många av senaste månaden då läkarna avrått mig från detta, men nu när jag ändå bestämt mig för att skita i hälsan och springa Stockholm marathon kändes det som att det var dags att låta benen känna på lite tävlingsfart. Brödrostlopp är härliga på många sätt och vis. Allt görs lite på en höft och inte på så stort allvar, nervositeten är minimal och i och med att alla startar med en väldigt avslappnad inställning är stämningen mellan både löpare och funktionärer alltid så himla trevlig och familjär. Älskar grejen att man inte har en startpistol utan att man istället skickas iväg av en av klubbens eldsjälar som räknar ner från tio. Älskar att det på inbjudan står att tidtagning sker med "chips". (Sour cream and onion?). Älskar att speakern känner i princip alla startande och kan lämna kommentarer som att "här kommer frissan med ett bra klipp i steget" eller presenterar en löpare som "han som hållit på att träna länge men slagit igenom ungefär lika bra som ett pyspunkat cykeldäck på Kiviks marknad". Älskar skyltar som säger att "startplatsen är flyttad och nu är vid det gamla antikvariatet" vilket säkert gör det givet för alla infödda Markarydsbor att hitta starten men erbjuder en mer delikat uppgift för oss andra. Älskar att en lokal förening bygger upp en kiosk där det serveras hembakat och kaffe från termos.
Vad jag idag dock insåg är att jag INTE älskar att man inte kan kolla in banprofilen innan race. Mina asfaltsälskande ben och mitt huvud som var inställt på ett snabbt stadslopp önskade nämligen att de hade varit förberedda på att det till stora delar var ett terränglopp vi skulle springa där de första 6km innehöll både backar, skogsstigar och långa sträckor på gräs. Vid 3km var brann det i mina framlår, vid 5 brann även i lungorna och vid 6km kröp jag över backkrönen, snubblade över rötterna och undrade om det aldrig skulle ta slut? Av feghet och oro över att detta terränglopp skulle fortsätta hela vägen in i mål försökte jag hålla igen och spara lite på krafterna, och inte ens när det började gå nerför, vi fick medvind och underlaget förbyttes till härlig asfalt vågade jag trycka på för fullt. För vem vet vad som väntade efter nästa krök liksom?
Istället sprang jag lite "lagom" fort och vågade först trycka på de sista 2km som jag visste inte innehöll några obehagliga överraskningar då jag hade testjoggat dem på uppvärmningen och kunde därför avsluta med två snabba kilometer strax över 3,30. I mål klockades jag för 38,00, på pappret en otroligt svag tid men med tanke på banans utformning och med mina två 20mils veckor i färskt minne i benen är jag ändå nöjd och framförallt glad åt ett rejält träningspass. Att bästa herre sprang strax över 35min (jag var trea totalt) säger ju också en del om hur osnabb banan var och kanske innebar också min segermarginal på 8min (!) att jag inte pressade på det där sista man gör om det är en fajt om placeringarna. Dock innebar segern att jag fick välja ett fint pris på prisbordet - antingen en konstig rosa stol, ett presentkort hos den lokala frisören eller ett par trosor två storlekar större än vad jag brukar använda. Jag valde trosorna, kan vara bra att ha något att växa i.


Väldigt sällsynt med brödrostar på prisborden på brödrostloppen nuförtiden.
Men ett par på tok för stora trosor och en guldmedalj är ju inte så illa det heller.
Efter loppet tog familjen idrott resan vidare mot Halmstad och avnjöt en burgare på sportbaren Olivers, den värsta Olearys rip-off jag någonsin stött på där både de rutiga dukarna, möblerna, bilderna på väggen och menyn var helt identisk. Skönt när man känner sig bekant med konceptet. 
Slötittade på Monaco GP formel ett medan vi käkade innan det var dags att inta Örjansvall för härlig division ett fotboll, Halmia mot Trollhättan. Här var de tre herrarna i sällskapet betydligt mer intresserade och engagerade än jag men fotboll i solsken är ju aldrig fel. Att Jonne dessutom vann på halva-potten-lotten gjorde ju inte upplevelsen sämre. 1591kr rikare lämnade vi arenan och när man är gifta gäller ju att "allt mitt är ditt" så jag var snabb att poängtera att han hemskt gärna får låna mina för stora trosor om jag får ta del av hans vinst. Han var en aning tveksam till upplägget.


Pappa, bror och make på ett inte alltför fullsatt Örjansvall.
Dagens vinstlott. Tyvärr inte min.
Familjehänget fortsatte sedan genom att vi i en rasande fart for hemåt (eller, eftersom idrottaren i gänget var chaffis då de andra druckit öl och hon inte är i närheten lika säker bakom ratten som i löparskorna gick det egentligen inte särskilt fort) och satte fjutt på grillen för att även hinna med en matpaus innan det var dags att från soffan följa Diamond Leauge friidrotten och Champions Leauge finalen innan dagens slut.

En helt vanlig familjedag för the Johansson family.

onsdag 22 maj 2013

Gör Oskarshamn i ett rasande tempo

Trött som en mört ligger jag i min säng på mitt hotellrum i Oskarshamn och kan knappt hålla ögonen öppna.
Ett hotellrum på supertrevliga Hotell Post, ett nyrenoverat och trevligt hotell med bra läge mitt i stan, en löpslinga som börjar i parken bredvid hotellet, ett nyöppnat gym och relaxavdelning, bra mat och fantastisk service av personal som bl.a. fixade kvällsmacka när vi kom fram sent igår kväll, ordnade vaktning av min rumsnyckel under kvällens löprunda och serverade vatten och banan när jag kom tillbaka.
Varför denna lyx mitt i veckan undrar ni nog nu?
Nej, jag har (tyvärr?) inte åkt till Oskarshamn för att leva lyxliv utan är här för att avlasta mina kollegor på Ernst & Young kontoret som just nu står med jobb upp över öronen och tacksamt välkomnade "boksluts-akuten Jossan" när jag erbjöd en utryckning.
Superkul att träffa nya människor och få miljöombyte och jobba med nya uppdrag, men samtidigt ganska påfrestande med både lång resa och långa, intensiva dagar.

24 timmar i Oskarshamn:
Anlände 22,30 igår kväll efter tre timmars bilresa. Efter att ha checkat in, packat upp och käkat den kvällsmacka som hotellet (som sagt) snällt nog erbjöd blev timmen alldeles för sen innan jag lyckades somna. I alla fall på tok för sent med tanke på att dagens morgonpass skulle inledas 05,15 för att avklaras innan arbetsdagen började. Därefter följde en rolig men också tröttsam arbetsdag då det innebär en viss stress och press att vilja vara effektiv och hinna med så mycket det bara går och vara till så stor hjälp som möjligt när man har åkt hela vägen hit, samtidigt som min kropp och hjärna inte direkt funkar på topp efter bara fem timmar sömn...
Dagen har därför gått som i en dimma och när klockan närmade sig 18,00 fanns det inte en chans att jag orkade med en enda siffra till. Inte hann jag mer heller för den delen för då var det istället dax att få till ett sprint- och löpskolningspass innan den planerade middagenen med min skojsiga kollega Mattias.

Kastade mig ut direkt från jobbet och fick till ett ganska bra pass med tanke på uppladdningen, kastade mig sedan in i duschen och slog nog Gunde Svans rekord i att duscha snabbt, kastade på mig kläderna och rafsade ihop håret i en slarvig tofs och hade inte tid att sminka mig, kastade mig sedan ner till restaurangen och var på plats två minuter innan avtalad tid, kastade i vrålhunger i mig maten och kastade mig sedan i säng för att få sova så många minuter jag bara kan.
Livet i en hastighet av 1090km/h. Godnatt.

(Har föresten fått världens minsta hotellrum, ni ser verkligen precis hela rummet på bilden. För att kunna stretcha efter träningen fick jag lyfta upp bordet och ställa det i sängen, och träningskläderna hänger på tork på fönsterluckorna)

tisdag 21 maj 2013

Jubelidiot

Utdrag från dagens samtal med den idrottshatande läkare som granskat bilderna från ultraljudet av min mage:

Jag: "Åh vad bra att du ringer, vad visade bilderna?"

Idioten: "Du har en väldigt stor lever, men inga andra tecken på allvarlig sjukdom. Jag tror helt enkelt inte att människokroppen är skapad för den extrema påfrestning det innebär att springa marathon. Du kanske kan börja simma eller nåt istället?"

Jag: "Det är inte aktuellt. Hur går vi vidare? Problemet kvarstår, jag har fortfarande ont."

Idioten: "Går vidare? Jag ser ingen anledning att gå vidare. När sprang du senast?"

Jag: Berättar om mina senaste veckors dagliga ganska tuffa träning och beskriver återigen när och hur smärtan yttrar sig.

Idioten: "Kan du träna på det viset tycker jag att du verkar friskare än de flesta. Du får alltså bara ont när du springer långt och fort? Då är ju problemet allra enklast löst genom att du undviker att göra just det"

Jag: Vad är du för idiot som i din brist på empati och vilja att hjälpa andra människor så uppenbart gjort helt fel yrkesval? Har du köpt din läkarlicens på Blocket jävla pajas?

...Sa jag såklart inte.
Tog istället några djupa andetag och förbannade honom inombords innan jag tackade för all (obefintlig) hjälp och avslutade samtalet.

Idiot var ordet för dagen.
J.U.B.E.L.I.D.I.O.T


söndag 19 maj 2013

Bra form, fast ändå inte på topp...

Dagens träningspass bjöd på både rejäl flipp och flopp.

Flippen:
Efter två veckor tung mängdträning skulle denna träningsperiod idag avslutas med långpass innehållande fartökning innan det är dags att lätta på mängden och istället försöka få lite fart på benen inför Sthlm marathon. (Ja, planen är att starta, sen får vi se om jag får gå i mål...)
Var inte alls sugen på att springa när jag vaknade i morse, kroppen kändes tung och seg och jag var lite allmänt hängig. Dessutom var det mulet och regnigt vilket gjorde mig än mer sugen på att ligga i soffan och läsa en bok istället.
Men, där i soffan blir man inte särskilt bra på att springa, så jag trotsade hjärnans önskan och bestämde mig för att ändå ge mig ut. Idag behövdes dock mycket pepp innan jag kom iväg och det gick åt många tröstande tankar om att kanske inte springa riktigt så långt som jag tänkt, inte riktigt så fort som jag tänkt och att om det inte känns bra kan jag ju alltid lifta hem med Jonne som lovat att cykla med som vätskelangare. Nu är det ju så att jag under hela mitt liv bara avbrutit två träningspass, ett på bana 2009 då jag blev dålig i magen efter fyra av sex planerade tusingar och en gång 2007 när jag och en träningskompis sprang fel på ett morgonpass och min kropp vägrade fortsätta springa när vi efter två timmar istället för planerade 90min fortfarande inte var i närheten av hemmet. Att jag inte skulle fullfölja min plan idag var alltså ganska osannolikt men det är ändå alltid skönt att intala sig själv innan man börjar att man får, och kan, avbryta om man vill - även om man aldrig utnyttjar möjligheten.
Men väl igång var det som vanligt inte alls så jobbigt som jag inbillat mig och vips hade jag slagit träningspers på 40km och klickade för första gången in mig under 3,05, inkluderat en 5km passering mellan 30-35km med snittfart om 3,53.
Formen är det således inget fel på och återigen visar det sig att min kropp presterar som bäst om jag har tränat hårt under en längre period. Undrar just om man ska sluta trappa ner inför tävlingar och istället börja träna stenhårt sista veckan?

Floppen:
Jag kan försöka lura mig själv hur mycket som helst att allt är bra, att kroppen funkar och att jag kommer att kunna springa som en Gud på Stockholm marathon men idag blev jag påmind om att kramperna i magen fortfarande består och att problemet är långt ifrån löst.
Efter att inte har känt av det en enda gång på flera veckor kom kramperna som ett brev på posten i slutet av dagens fartökning och så var det återigen bevisat att hög fart och lång distans inte är en fungerande kombo. När jag åt en gel efter avslutad fartökning och slog av en aning på takten var visserligen kramperna strax som bortblåsta och de sista 5km var lika lätta och fina som resten av passet vilket ju alltid är en tröst. Kanske ska jag se det som positivt att allt kändes bättre efter påfyllnad av gel och därmed tro att teorin och planen om en rejäl kolhydratladdning inför Sthlm ska hålla kramperna borta?
Ska jag vara ärlig känner jag dock inte särskilt mycket hopp om att det ska gå att genomföra en mara i tävlingsfart utan dessa kramper i nuläget.
Surt när allt annat känns så bra.

Men, man ska vara positiv, så jag väljer att i första hand glädjas åt att träningen går bra och idag vara nöjd med att ha avslutat en fin träningsperiod med en stark kropp. Ska därför njuta av resten av dagen i sköna söndagens tecken med Giro D'Italia på tv, lite fotvård och en invigning av vår nya grill framåt kvällen.

fredag 17 maj 2013

God fredag

Släntrade hem från jobbet vid tretiden, tog på mig kortaste shortsen och svalaste linnet och gav mig ut på ett lugnt distanspass i 23 grader och solsken. Det var en sådan där dag när mina ben var lite trögstartade och det tog sisådär en 20km innan jag började känna att gårdagens terrängtusingar började försvinna ur benen och jag började få till något som ens liknade en okej fart. Kunde ju varit frustrerande men inte idag för vad gör väl det när det är årets än så länge somrigaste dag? Jag såg det istället som ren bonus att benen var så långsamma, mer tid i solen för mig liksom, varför stressa?

Kom hem efter passet för att träffa min fina J som varit på jobbresa ett par dagar och hann väl ungefär säga hej innan han pep iväg för att gå på fotboll och lämnade mig till en fredagskväll i ensamhet. Dagens äktenskapstips till er alla: träffas så lite ni kan så sliter ni inte ut varandra och det blir otroligt spännande och kul när man väl ses, som att man har en första mysig dejt varenda gång man lyckas käka kvällsmat ihop. Har funkat för oss i 13,5 år i alla fall!
Ärligt talat blev jag faktiskt glad åt en lugn kväll i min ensamhet, (misstolka mig inte, älskar såklart min underbare makes sällskap) men vissa dagar är det ändå skönt att vara ensam och bara rå om sig själv. Förra veckans 20mil och denna veckas planerade 18mil börjar kännas i kroppen så att inte göra något och att inte ens behöva prata med någon passade denna dag alldeles utmärkt.

For till affären, handlade mat som jag själv var sugen på utan hänsyn till någon annan och tillagade fylld pasta med tomat och mozzarella toppat med avocadoröra, rostbiff och ruccola. Stod länge i tidningshyllan och tänkte köpa mig något glammigt magasin att läsa i kvällsolen på altanen, men som vanligt slutade det med att jag kom hem med en pocketbok istället - är ju smålänning och på det viset får man så mycket mer läsning för samma peng.

Nu sitter jag här på vår altan, middagen har intagits och jag kröner det hela med min nya bok, en kopp kaffe och min favoritchoklad från Marabou Premium.
Har ni inte käkat den så har ni missat något. Mörk choklad fylld med chokladmousse och någon form av chokladsås. Har hört folk säga att den är helt underbar men att "efter två rutor är det ju lagom, den är så mäktig och kraftig". Hör ni detta rykte på stan är det en lögn, är själv uppe i 6 rutor i nuläget och även om jag börjar känna mig en aning chokladmätt är det ingen omöjlighet att det kommer att kompletteras med ytterligare någon bit framåt kvällen.
Man måste ju liksom orka morgonpasset också...

Trevlig helg mina vänner, njut av sommaren!!


torsdag 16 maj 2013

Husdjur

Vi har inte bara blivit med radhus med tillhörande liten tomt utan vi har även blivit med husdjur.

Jag kallar varelsen för Haile Gebrselassie eftersom den är både snabb, svart och har ett bra klipp i steget.

Oklart

Efter att sent i måndags eftermiddag fått besked om att jag kunde komma till Göteborg för en ultraljudsundersökning redan morgonen därpå fick jag snabbt som ögat skaffa mig ledigt från jobbet och komma på ett lämpligt sätt att ta mig de femton milen till storstaden. Efter att oräkneliga gånger hamnat i trubbel på grund av SJ:s dåliga leveranser, där förseningar och inställda tåg snarare är regel än undantag, hatar jag egentligen att åka tåg men då undersökningen skulle göras klockan 10,00 och jag var tvungen att vara fastande kände jag att en blodsockerlåg Jossan inte är särskilt lämplig bakom ratten. Efter att ha ringt runt till hela min familj och bekantskapskrets i jakten på en chaffis utan framgång (fullt förståeligt att det inte är så himla lätt för folk att boka av möten och ställa in affärsresor med så kort varsel för att hålla mig i handen) fanns det inte annat att göra än att trots allt skaffa sig tåg och bussbiljetter för denna resa. Tro det eller ej, den här gången måste jag ändå lyfta på hatten för Statens Järnvägar som stod för årets skräll när hela dagens resor flöt på exakt enligt tidtabell. Halleluja.
Men nu är det ju tyvärr så att eftersom jag bor på en ort utan järnvägsstation, en ort som för all del knappt finns med på kollektivtrafikens karta överhuvudtaget, blev denna femtonmilsresa en ganska långdragen historia trots att SJ skötte sitt. Lämnade mitt hem klockan 06,40 för att återvända igen vid 15-tiden. Av dessa typ nio timmar ägnades ca 20 minuter till själva undersökningen, resten av tiden bestod av resa i tåg, buss och taxi samt en hel del väntan på stationer i både Hestra, Borås och Göteborg samt lite sjukhusväntrum på det.
Knappast en effektiv dag om du frågar mig.

Men det kan det ju vara värt, kan man tycka, om man kommer hem med svar på sina problem och ännu hellre med en lösning på desamma. Tyvärr var det enda jag kom hem med ännu mera frågor och ännu mera tvekan om hur jag ska gå vidare för att kunna springa marathon smärtfri igen. Läkare nummer tre (röntgenläkaren) hittade inget konstigt mer än att levern var lite förstorad men bilderna ska gå vidare till läkare nummer två (magspecialisten) för ytterligare bedömning. Där står jag alltså nu, i väntan på ett besked, men det känns inte särskilt troligt att han kommer att se något annat än vad röntgenläkaren såg, d v s ingenting. Läkare nummer ett (idrottsläkaren) trodde inte på fel på något organ utan ville få undersökt om jag har något bukbråck, men trots att jag nämnde detta för läkare nummer två verkar inte läkare nummer tre ha blivit ombedd att kolla detta vid ultraljudsundersökningen. Troligen blev läkare nummer två lite trampad på tårna när jag framförde vad läkare nummer ett trodde, och kände sig därmed tvungen att ha en egen teori och vägrade utreda vad någon kollega kommit på. Alltså verkar det som att undersökningen behöver göras om, alternativt att jag måste magnetröntgas för att ge läkare nummer ett svar på sina frågor.
Som sagt, det här var inte direkt den mest effektiva dagen i världshistorien.

Vad dagen i Göteborg ändå gav var den tredje läkarens teori om att det är mitt blodsocker som kanske, eventuellt, skulle kunna orsaka kramperna. (inte för att han någonsin hade hört om detta tidigare…) Men kanske kan det finnas något i min kropp som gör att jag har svårare än andra att lagra glykogen, att jag därmed går tom och då får kramperna/värken. Han föreslog att jag skulle testa en kolhydratladdning enligt konstens alla regler och sedan testa ett maratonlopp för att se om det gör någon skillnad. Både han och jag är ju väl medvetna om att forskning har visat att detta inte har någon större effekt för de flesta människor och att det mest orsakar ”magras” och förstörda lopp på grund av en massa toastopp, men alla är ju olika och min kropp kanske verkligen behöver den där extrema laddningen för att lyckas lagra lika mycket som ni andra.
Och vad gäller "magras" kan jag stå ut med ett par turer till bajamajan om jag slipper mina andra problem då det synes vara ett lyxproblem med lite rallybajs jämfört med att åka pling-plong taxi till plåsterhuset.

Så då lutar det kanske åt en start i Stockholm trots allt, men jag måste säga att det är med kluvna känslor jag överväger att göra detta test. Jag hade lovat mig själv att inte utsätta mig för den här plågan en gång till förrän jag visste att det garanterat inte skulle hända igen, tre förstörda maratonlopp på raken med lite sjukhusvård som krydda borde liksom vara nog för att avstå. Men så ändå finns det ju där, hoppet, som ändå lurar mig själv att det kanske trots allt kommer att funka den här gången. Så å ena handen är jag glad att jag får starta, jag vill ju egentligen inget hellre än att springa Stockholm maraton som för mig alltid har varit årets höjdpunkt. Å andra handen har jag väldigt svårt att känna någon glädje, förväntan eller att tagga upp inför ett lopp där jag vet att jag med 95% säkerhet kommer att drabbas av antingen grymma magkramper, blodsockerfall eller i värsta fall – både och.
Att våga, eller inte våga, det är frågan...

måndag 13 maj 2013

Härligaste passet på länge!

Om jag igår sprang det roligaste passet på länge med trevligt sällskap och lång distans så var dagens morgonpass det härligaste på länge. En närapå religiös upplevelse.

Efter en lång vinter där man tvingat sig ut på morgonpass när det är så mörkt att man inte ser handen framför sig, där det är så kallt att det svider i kinderna och underlaget är så dåligt att det behagliga återhämtningspasset oundvikligen förvandlas till ett tröskelpass är det som en Guds gåva med dagar som denna. Dagar när solen skiner redan 05,30, luften är frisk, dagar då det är lite lagom med dagg på gräset för att det ska lukta sådär härligt av fuktigt gräs som värms av solen, fåglarna kvittrar i kör, asfalten är torr och inte bjuder på det minsta motstånd utan istället svarar på varje steg med ett härligt tryck och dagar då man kan välja vilken runda man vill utan att behöva fundera på om det är för mörkt, för halt eller för mycket snö på den där rundan man helst vill springa.
Så istället för den av gatlyktor belysta cykelbanan som är vinterns enda alternativ till morgonrunda väljer jag istället den fina skogsrundan på den härligt lagom mjuka skogsvägen och ser till att jag garanterat får med svängen runt sjön där jag får se morgondiset lätta över strandkanten och solen spegla sig i vattnet. Jag drar djupa andetag och fyller mina lungor med ljummen luft och känner hur kroppen fylls av syre och njuter av den sköna känslan av att kunna syresätta mig utan att få köldskador i lungorna.
Efter några kilometer stiger temperaturen så mycket att jag lättar lite grann på dragkedjan i halsen på min tunna tröja och kavlar upp armarna för att svalka mig och blir förvånad var gång jag kan titta på min klocka utan att behöva gräva mig igenom flera lager av funktionskläder. Men bäst av allt är nog ändå känslan att trots att jag bara återämtningjoggar iklädd mina långpasskor känns det som om jag flyger fram på lätta ben när jag påminner mig själv om den taskiga känslan på ett morgonpass i IceBugs och underställ.

Denna ljuvliga morgontimme når sin kulmen är jag vid passet slut får glädjas åt att jag numera bor i ett hus med en egen gräsmatta där jag kan stretcha i solen och där jag kan sätta mig en liten stund på altanen för att njuta av några sista djupa andetag av den friska morgonluften innan det är dags att stänga in sig på kontoret de kommande åtta timmarna.
Det är vår, löpningens allra ljuvligaste tid, den tid på året man får lönen för sin träningsflit under vintern och för de dagar man trotsat väder och vind för att få genomföra sin träning.
Jag njuter av varje steg, varje sekund och varje kilometer.

Men kommer jag att få fortsätta njuta?
Imorgon ska domen falla, det är dags för en magexpert att göra en ultraljudsundersökning av min mage och jag både fasar och ser fram emot vad denna undersökning ska visa.
Hittar de inget fel kommer jag att bli förtvivlad då jag i så fall inte vet hur jag ska gå vidare för att lösa mina problem, då är jag tillbaka på ruta ett igen. Felet finns kvar, men ingen lösning och ingen förklaring.
Samtidigt vill jag absolut inte att de ska hitta något som kommer att kräva en lång rehab eller besvärlig behandling som stoppar mig från dessa härliga löprundor i vårsolen.
Nej, något alldeles lagom allvarligt vill jag att de ska hitta. Något som kan förklara alla mina förstörda tävlingar men samtidigt är så lättfixat att jag kan stå på startlinjen om tre veckor redo att gå för fullt utan rädsla, utan hinder och utan plåga - för evigt befriad från problemen.
Imorgon vet jag.

söndag 12 maj 2013

Roligaste passet på länge!

Att jag älskar långpass vet ni ju alla vid det här laget och jag vaknar därför alltid med glädje när jag vet att dagen ska förgyllas av ett sådant pass.
Idag var jag dock extra uppspelt och förväntansfull när klockan väckte mig vid 7,30 snåret för idag skulle jag för första gången få sällskap av de rutinerade marathonrävarna Elisabeth och Adam. Vi har länge pratat om att försöka få till något gemensamt pass men av olika anledningar har det inte blivit av. Men idag, äntligen!

Inledde med att springa 11km innan jag mötte upp de båda i "grannbyn" Anderstorp där de båda anslöt för att ta mig med ut på okänd mark. Ut i skogar och byar jag aldrig tidigare sett och jag tänkte flera gånger att det är i såna lägen man inte vill bli trött eftersom man inte skulle hitta hem om man blev avhängd. Vid 22km passerade vi Elisabeths föräldrahem där vi fick den fantastiska servicen med vätska och muggar placerade i postlådan redo att avnjutas av törstiga löpare innan vi fortsatte färden genom skogen.
Solen sken, tempot var behagligt och sällskapet så otroligt trevligt att jag knappt tänkte på att jag faktiskt sprang. Tiden gick så fort och plötsligt var det roliga slut, vi kom ut på cykelvägen som binder samman Gislaved och Anderstorp och det var dags att springa åt varsitt håll. Min plan hade varit att springa 32km vilket skulle räcka exakt för att få ihop denna veckans planerade 20mil men full av inspiration av allt löparsnack, det trevliga sällskapet och med vetskapen att Adam minsann skulle springa 40km var även jag tvungen att förlänga.
De första trevliga 30km hade ju passerat utan att jag knappt märkt dem så det kändes som om det nu började ett nytt pass. Eftersom det nya passet endast skulle sträcka sig över den blygsamma distansen 10km kändes det lägligt att festa till det lite och fira denna lyckade dag med en fartökning och kunde därför 40min senare klocka av det roligaste passet på länge och summera 40,3km på klockan, strax över 3 timmar. Känslan var fantastiskt härlig när jag pustade ut på altanen, inte bara över tillfredställelsen av en bra träningsvecka, utan i första hand med en glad och upprymd känsla efter en trevlig förmiddag med goda vänner i solskenet. Att träna med sällskap är "the shit", dels för att det är så mycket roligare men också för att det ofta får en att göra det där lilla extra med passet. För inte hade jag förlängt med 8km fartökning om jag varit ensam hela vägen.
Mer sånt!

Efter att ha kastat mig in i duschen och hastat ihop en hallonpaj kom sedan släkten för att fira Jonnes födelsedag. Mycket trevligt som vanligt, med syskonbarnet Arvid somh partyhöjare. Djupt försjunken i sin egen värld tillsammans med min iPhone och mina hörlurar levererade han en show man sällan skådat då han högljutt skrålade Michael Telos "ai se eu te pego"...



torsdag 9 maj 2013

Grande finale på Ernst & Youngs löparevent!

I lördags var det så dags för Värnamo Kvartsmarathon, finalen på det löparevent jag och min kollega Lasse har arrangerat för våra kunder och medarbetare på Ernst & Young under våren. Eventet har innehållit bland annat en föreläsning om träning, ett gemensamt träningspass och skulle avslutas med att springa kvartsmaran tillsammans.Hela projektet har varit ett rent nöje från början till slut och att intresset skulle komma att bli så stort hade vi aldrig kunnat drömma om när vi drog igång det hela tidigt i vintras. 39 personer har deltagit vid något tillfälle vilket kanske inte låter så mycket för en utomstående men med tanke på vilken liten ort vi lever på och med tanke på att endast 150 inbjudningar skickades ut tycker jag att det är ett fantastiskt deltagarantal! Så roligt att få ett sådant gensvar när man tar sig tid att arrangera något!Förutom att jag var gång jag håller i en föreläsning förvånas över att det finns folk som faktiskt är intresserade av vad jag har att säga vilket ger mig personligen en självförtroendeboost har det varit fantastiskt kul att få lära känna nya människor och att få träffa så många människor med ett gemensamt intresse. Det har varit så roligt att få prata löpning med löpare på så olika nivå, allt från rutinerade löpare med seriösa tidsmål inför loppet till nybörjarlöpare med målet att ta sig runt 10549m springandes. Det ger verkligen perspektiv på sin egen löpning.Att sedan se hur dessa personer, som på vår första träff inte kände varandra, gå från att vara lite svenskt avvaktande mot varandra till att vara ett lag med bra stämning och härlig gemenskap där man skojar, skrattar och peppar varandra inför start och dessutom tar sig tid att stanna kvar länge efter målgång för att prata igenom loppet har gett mig den största glädjen. Att den annars så individuella sporten löpning kan skapa sådan gemenskap är fint och härligt.Att jag sedan själv tyvärr inte kunde delta i loppet p g a mitt rådande tävlingsförbud kändes givetvis lite surt när man stod där vid starten och kände den spänning och förväntan som råder i en startfålla. Men efter att ha förberett mig genom att stilla det värsta springet i benen genom att springa en rejäl distansrunda på morgonen innan loppet och att tillåta mig själv att på ren inspiration från loppets alla intryck springa ett fartpass på kvällen kändes det faktiskt riktigt roligt (men annorlunda!) att istället för att fokusera på sin egen prestation få engagera sig i de andra. Bidrog istället med allt från att hämta allas nummerlappar till pepping, tips och råd innan loppet och att dela ut goodiebags till alla duktiga lagmedlemmar och därmed få förmånen att lyssna till var och ens unika berättelse om loppet efteråt.Många av dessa efterfrågade direkt efter målgång ett liknande arrangemang nästa år, och det är väl det bästa betyg man kan få?Härligt jobbat alla Ernst & Young löpare, det var med stolthet jag såg alla gula tröjor korsa mållinjen!

fredag 3 maj 2013

Livet leker?

Fredag kväll och fredagsmys på hög nivå, tackar bästis Nettan som glömt kvar ett paket lakritspuck i min frys som just krönt denna vecka. Vill dock minnas att lakritspuck var godare när jag var typ 10år och valde den i glasskiosken vid badplatsen? Men glass är ju glass liksom, jag är inte särskilt svårflörtad.

Rätt soft också med en ledig dag mitt i veckan som gjorde att det igår kändes som måndag och sen idag var det plötsligt fredag. Skulle inte ha några problem att vänja mig vid sådana veckor, inga problem alls faktiskt.
Skulle heller inte ha några problem med att vänja mig vid dagens 16 grader och solsken som på kvällspasset gjorde att det kändes som om jag aldrig ville vända hem igen. Det är sådana här dagar man längtar efter hela långa vintern och nu var den här, dagen där man kunde springa med shorts, sina lätta skor och där solglasögonen faktiskt fyllde en annan funktion än bara vind/regn/snöskydd. Äntligen vår!

Den lediga 1 maj onsdagen var också en fin historia och jag har kommit fram till att 1 maj nog är min favorithelg. För oss som inte är det minsta politiskt aktiva är det ju en helg helt utan mening, helt utan krav, inget att fira, inga traditioner utan helt enkelt bara en extra ledig dag som man kan göra precis vad man vill med. Vi valde att använda dagen till sovmorgon, långpass, trädgårdsfix i vår mycket lagom stora (lilla) trädgård och att sitta på vår altan och dricka kaffe i solen. Kan bara inte sluta njuta av vårt nya hem, så underbart att kunna vara ute men ändå vara hemma, om ni förstår hur jag menar.

Och den där måndagen igår, som egentligen var en torsdag, hade även den rejält med guldkant. Fick först besök av min fina vän Marta som jag inte träffat på länge och sedan spenderade jag kvällen tillsammans med födelsedagsfirande Malin på restaurang med god mat och flera timmar tid att prata om allt mellan himmel och jord.

Som ni hör skulle man egentligen kunna säga att livet leker, att allt är riktigt fint just nu men det finns ett litet moln på den i övrigt så blå himlen. För även om jag nu mår som vanligt igen måste träningen begränsas till lugna/halvlugna distanspass då mitt besök hos magspecialisten i Göteborg i tisdags har resulterat i ett förbud mot att pressa mig i maxfart (eller göra något annat som utlöser kramperna i magen) eftersom han kände en rejäl svullnad under mina reven. En misstänkt svullen lever ska man tydligen ta på allvar så mest troligt ska detta utredas vidare med röntgen/ultraljud på Sahlgrenska sjukhuset nästa vecka.
Inget tävlande och inga kvalitetspass förrän vi vet vad det är som orsakar svullnaden och värken, men jag försöker vara glad och tacksam för att jag i alla fall kan springa obegränsat med lugn distans. Planen är därför att i någon vecka framöver sikta på att återgå till grundträning med fokus på distans och med målet att snitta 30km/dag. Förhoppningsvis gör det att när läkaren ger mig klartecken att köra för fullt ska jag direkt gå över på att snabba upp farten i benen och då ha kvar min fina grund att stå på. Lever på hoppet att detta klartecken ges direkt efter nästa veckas undersökning tillsammans med en mirakelsnabb bot mot problemen och tror fortfarande att jag står på startlinjen i Stockholm den 1 juni.
Hoppet är det sista som överger en människa...