Om jag igår sprang det roligaste passet på länge med trevligt sällskap och lång distans så var dagens morgonpass det härligaste på länge. En närapå religiös upplevelse.
Efter en lång vinter där man tvingat sig ut på morgonpass när det är så mörkt att man inte ser handen framför sig, där det är så kallt att det svider i kinderna och underlaget är så dåligt att det behagliga återhämtningspasset oundvikligen förvandlas till ett tröskelpass är det som en Guds gåva med dagar som denna. Dagar när solen skiner redan 05,30, luften är frisk, dagar då det är lite lagom med dagg på gräset för att det ska lukta sådär härligt av fuktigt gräs som värms av solen, fåglarna kvittrar i kör, asfalten är torr och inte bjuder på det minsta motstånd utan istället svarar på varje steg med ett härligt tryck och dagar då man kan välja vilken runda man vill utan att behöva fundera på om det är för mörkt, för halt eller för mycket snö på den där rundan man helst vill springa.
Så istället för den av gatlyktor belysta cykelbanan som är vinterns enda alternativ till morgonrunda väljer jag istället den fina skogsrundan på den härligt lagom mjuka skogsvägen och ser till att jag garanterat får med svängen runt sjön där jag får se morgondiset lätta över strandkanten och solen spegla sig i vattnet. Jag drar djupa andetag och fyller mina lungor med ljummen luft och känner hur kroppen fylls av syre och njuter av den sköna känslan av att kunna syresätta mig utan att få köldskador i lungorna.
Efter några kilometer stiger temperaturen så mycket att jag lättar lite grann på dragkedjan i halsen på min tunna tröja och kavlar upp armarna för att svalka mig och blir förvånad var gång jag kan titta på min klocka utan att behöva gräva mig igenom flera lager av funktionskläder. Men bäst av allt är nog ändå känslan att trots att jag bara återämtningjoggar iklädd mina långpasskor känns det som om jag flyger fram på lätta ben när jag påminner mig själv om den taskiga känslan på ett morgonpass i IceBugs och underställ.
Denna ljuvliga morgontimme når sin kulmen är jag vid passet slut får glädjas åt att jag numera bor i ett hus med en egen gräsmatta där jag kan stretcha i solen och där jag kan sätta mig en liten stund på altanen för att njuta av några sista djupa andetag av den friska morgonluften innan det är dags att stänga in sig på kontoret de kommande åtta timmarna.
Det är vår, löpningens allra ljuvligaste tid, den tid på året man får lönen för sin träningsflit under vintern och för de dagar man trotsat väder och vind för att få genomföra sin träning.
Jag njuter av varje steg, varje sekund och varje kilometer.
Men kommer jag att få fortsätta njuta?
Imorgon ska domen falla, det är dags för en magexpert att göra en ultraljudsundersökning av min mage och jag både fasar och ser fram emot vad denna undersökning ska visa.
Hittar de inget fel kommer jag att bli förtvivlad då jag i så fall inte vet hur jag ska gå vidare för att lösa mina problem, då är jag tillbaka på ruta ett igen. Felet finns kvar, men ingen lösning och ingen förklaring.
Samtidigt vill jag absolut inte att de ska hitta något som kommer att kräva en lång rehab eller besvärlig behandling som stoppar mig från dessa härliga löprundor i vårsolen.
Nej, något alldeles lagom allvarligt vill jag att de ska hitta. Något som kan förklara alla mina förstörda tävlingar men samtidigt är så lättfixat att jag kan stå på startlinjen om tre veckor redo att gå för fullt utan rädsla, utan hinder och utan plåga - för evigt befriad från problemen.
Imorgon vet jag.
Lycka till imorgon! Kramar!
SvaraRadera