söndag 29 juli 2012

OS i London

Då var man på plats på sitt första olympiska spel. Stämningen är fantastisk, hela staden svämmar över av folk som alla bär tröjor och väskor med symboler från sina respektive hemländer och funktionärer som hela tiden är redo att hjälpa till att guida alla till rätt del av staden. Överallt är det fullt av evenemang och de idrotter man inte lyckats få biljetter till kan man följa på storbilds-tv i någon av alla de områden som riggats för detta ändamål.

Vi har just checkat in i en superfin lägenhet, som förvisso inte ligger i OS-byn då man ju tyvärr inte är en av de lyckliga som får vara med och tävla. Lägenheten ligger istället i Woolwich Arsenal vilket som åskådare är väldigt strategiskt placerat nära både Olympic park och Excel arena där de flesta evenemangen äger rum. Tror dock inte att detta var den huvudsakliga anledningen till att vi hamnade här utan snarare mina bröders stora fotbollsintresse. De älskar båda Arsenal FC och tydligen var det just här klubben grundades så när de fick fria händer att boka boende kan jag tänka mig att det snarare var dessa historiska vingslag som avgjorde valet.
Inte mig emot dock, den nyrenoverade lägenheten håller både högre standard och är större än vårt boende hemma med två sovrum, två badrum, ett stort vardagsrum, en hall och ett kök vilket är tur då vårt OS-gäng består av 6 vuxna och en bebis.
Ett extra plus också för att den ligger precis vid Themsens cykel/gångväg som går utmed hela floden som kommer bli perfekt att utforska under veckans lugna återhämtningspass som ska ge min kropp ny energi efter förra veckans tuffa tävlande.

Idag har dock inga idrottsevenemang funnits på vårt schema utan dagen har i första hand gått åt till att resa och komma tillrätta. Ett besök vid Olympic Park för att hämta ut lite biljetter och känna lite på stämningen har vi dock hunnit med och även en lunch på en brittisk pub. Ingen i sällskapet vågade tyvärr välja den inhemska specialiteten grismage som fanns som söndagsspecial, de öldrickande i sällskapet visade dock ingen tvekan inför den andra inhemska specialiteten tillverkad av humle och malt där de tog om både en och två gånger...

Imorgon börjar idrottsevenemangen radas upp i vår planering och innan veckan är slut ska vi hinna se välbekanta sporter som handboll, tennis, boxning, fotboll, volleyboll, pingis och friidrott (bl.a. 10000m och marathon) men även mer okända sporter som landhockey och skytte.

På tal om det måste jag nu engagera mig i övriga sällskapets försök att lära sig vilka regler som gäller i landhockey. En match är i full gång på tv:n och Google hjälper oss med reglerna så när vi sitter på läktaren ska vi minsann veta precis när det är dags att jubla eller skälla på domaren.

fredag 27 juli 2012

Etapp 5

Den femte och sista etappen avgjordes idag i Bornholms huvudstad Rönne. Banan var en snabb, i princip helt flack 10km bana så om man inte hade haft fyra dagars tävlande i benen hade det varit en suverän pers-bana.

Min taktik inför loppet var såklart inte att sikta på pers, var nöjd med att ha milpersat i måndags, utan jag skulle försöka gå på så hårt jag kunde men befarade att kroppen skulle vara trött varför tiden kändes oväsentlig. Jag och Charlotte (som låg fyra inför sista etappen) bestämde att gemensamt försöka hålla den tyska ståltanten på femteplatsen bakom oss så att vi fick hamna på topp fyra som erhöll lite finare priser än övriga och därmed kändes som "riktiga" placeringar.

När startskottet gick fick jag en överraskning, min kropp var inte alls trött utan instället vansinnigt pigg och det kändes så himla lätt att springa. Tyckte inte att jag pressade mig men ändå tog jag ledningen och anförde en klunga om ca 8 löpare i ungefär 5km på mellantiden 17,41.
Då gick tävlingens totalledarinna på lite hårdare och fick en lucka som kändes onödig att försöka täppa igen då hon ändå var nästan tre minuter före mig totalt vilket jag knappast skulle ta in på en etapp om jag så sprang till jag stupade. La mig istället i rygg på totaltvåan (som även hon var långt före mig totalt) och bestämde mig för att hänga på henne så länge det gick. Nu var det ju så att jag var vansinnigt pigg idag så att hänga på henne var faktiskt inget problem, det var snarare så att jag funderade på att öka farten och gå ifrån men bestämde mig för att vara taktisk och bara se till att hålla rätt löpare bakom mig. Kändes som jag inte hade något att vinna på att plocka in några sekunder framåt eller utöka bakåt, däremot allt att förlora om jag gick på för hårt och väggade. Flöt därmed bara med bakom tvåan, tog vara på den bra ryggen i lugnt och behagligt tempo och bevakade min placering. Kändes helt galet, fantastiskt, superkul att få känna mig i så bra form efter hela veckans tävlande att jag hade full kontroll på loppet och med enkelhet kunde göra 36,48. Äntligen är jag tillbaka, äntligen funkar kroppen och att få en framgång efter alla motgångar känns som en sådan lättnad att jag nästan blev tårögd när jag insåg att jag säkrat en pallplats.
Att även Charlotte lyckades hålla tyskan bakom sig och klara sin fjärdeplats blev grädden på moset. Mission completed och det var kul att få avsluta den roliga veckan tillsammans på prisutdelningen på Rönne stadion!

Nu är väskorna packade för hemfärd tidigt imorgon bitti. Väl hemma ska ett sista 25km pass avklaras innan väskorna packas om för en vecka av OS-tittande i London kombinerat med lugna joggpass för min del. Ska bli härligt att se andra slita medan jag själv kan äta glass vid sidan om och njuta av välbehövlig återhämtning!
Mission completed, svenskt på både tredje och fjärde plats!
Om jag lyckades hålla min tredjeplats skulle det bli glass efter målgång,
om jag tappade min placering skulle det bli Swebar som vanligt.
Hej Ben & Jerry!

torsdag 26 juli 2012

Etapp 4

Idag avgjordes den fjärde etappen som var en bergsetapp om 8,5km. Etappen inleddes med att man startade i Hammerhamn, mitt i en backe, och började alltså stigningen stillastående för att sedan springa 85 höjdmeter fördelat på 1,5km. Det är brant. Därefter följde lite snällare löpning utför och på platten innan etappen avslutades med en spurt uppför 82 höjdmeter fördelat på 473m. Det, mina vänner, är riktigt brant.

Detta var en etapp jag bävat för sedan den dagen jag anmälde mig och i mina ögon veckans största utmaning. Jag var rejält nervös inför starten och tvivlade på om jag ens skulle klara springa uppför spurten eller om jag skulle förnedras genom att tvingas promenera över mållinjen.

Min taktik var att hålla igen de första tuffa 3km och sedan trycka på de nästkommande 5km som bjöd på ganska lätt löpning och därmed förhoppningsvis ha sparat kraft till sista backen genom att spara benen i början, samtidigt som jag eventuellt skulle ha skapat mig ett försprång bakåt genom att trycka på i de snabbare partierna.
Jag följde min plan till punkt och pricka till att börja med, det första uppförslutet kändes kontrollerat och inte alls så farligt som jag förväntat mig. När det sedan blev dags att trycka på kändes kroppen bra och jag hade förvånandsvärt bra tryck i steget med tanke på de fyra senaste dagarnas tävlande.
Men det här var ett lustigt lopp. Det verkade inte som om någon annan ville trycka på i de lättare partierna utan att alla sprang och sparade sig till den vidriga spurten. Den klunga jag låg i visade i alla fall inga tendenser på att vilja trycka på så jag gjorde som dem och höll igen lite grann till vi passerade den chiptidtagarmatta som registrerade att vi började 473m spurten där allvaret började. Här började även en ny tidtagning då det skulle utses en separat vinnare av spurtpris, alltså den som tog sig snabbast uppför backen.

Mina ben kändes tunga när jag började klättringen och där och då kändes det inte som om jag kunnat springa en enda sekund snabbare. Det enda jag tänkte på var att hålla mig springande till målet och det lyckades jag med - även om farten var löjlig.
Precis när jag korsade mållinjen tittade jag åt höger och insåg att jag just blivit omspurtad av den tyska som ligger femma totalt. Hade tyvärr ingen aning om att hon var så nära. Jag slutade därmed fyra på denna etapp men behöll min tredje plats totalt och tappade bara en sekund mot nyss nämnda tyska.
Förvånat kunde jag efter målgång konstatera att trots att det kändes som om jag knappt hade styrfart uppför sista backen blev jag femma i spurttävlingen. Segrarinnan, som även är överlägsen ledare i totaltävlingen, hade en snittfart om 5,32 medan jag hade 6,20. Säger rätt mycket om hur sinnessjukt brant det var.

Med facit i hand känner jag att jag hade kunnat gå på hårdare i spurten idag men att jag av ren rädsla inte vågade. Jag var så rädd, så rädd för den där backen att jag inte vågade gå för fullt då jag var rädd att jag inte skulle orka hela vägen upp om jag tog i för hårt. Borde ha vågat lite mer men det är lätt att vara efterklok.
Nu känner jag mig i alla fall oerhört lättad över att bergsetappen är avklarad och ser avslappnat fram emot morgondagens 10km stadslopp. Som jag ska njuta av lite "vanlig" löpning!

För övrigt har vi idag hunnit med att hyra cyklar för en cykeltur på ön samt besökt Nordeuropas äldst bevarade slottsruin Hammershus.
Lyxar även med morgonjogg på strandpromenaden varje dag som avslutas med ett dopp i havet från klipporna följt av lågfrukost på altanen.
Vår resa till Bornholm innehåller alltså ganska mycket mer än mjölksyra, svett och illamående.
Det är också en underbar semester!


Upplopp i Tour de france stil med massor av folk, graffitti på
asfalten och uppför, uppför och ännu mera uppför....

Etapp 3

Den tredje etappen avgjordes idag i Danmarks fjärde största skog, Almendigen. Banprofilen visade att 7,8km löpning i grymma backar väntade och kartan ljög inte, det var duktigt kuperat.

Etappen startade dock med en flack kilometer där man fick möjlighet att komma in i loppet och hitta känslan innan stigningarna började. Här kändes allt bra och jag kunde med lätthet gå med ledartjejerna. Men så fort första backen kom märktes det tydligt att jag inte hade alls samma klipp i steget uppför som dem och direkt fick de en lucka som jag inte ens brydde mig om att försöka jaga ikapp då jag insåg att om jag var chanslös redan i första lilla knixen skulle det inte direkt bli bättre när de "riktiga" backarna kom och det tjänade därmed inget till att slösa kraft på att jaga ikapp.

Istället gjorde jag mitt eget lopp och försökte disponera krafterna utefter banprofilen som visat att man efter två rejäla stigningar på ca en kilometer skulle nå de värsta topparna vid 3km och 6km. Efter 6km hade jag fått för mig att det bara var nedför- och slätlöpning som gällde fram till upploppet som jag visste innebar rejält brant uppförslöpning i ca 200m.
Tyvärr hade jag missuppfattat det hela och bommat ett par korta men branta stigningar som kom precis innan upploppet och blev mentalt knäckt när det plötsligt kom ännu mer backar där jag trodde att jag skulle få "vila". Detta gjorde att jag blev lite förtvivlad och allt kändes plötsligt supertungt. Turligt nog var det då inte så långt kvar så när upploppsbacken plötsligt kom och jag kunde se målet på toppen fick jag nya krafter och lyckades öka farten lite mot slutet. Att det dessutom var en helt fantastisk stämning i publiken gjorde att man här fick extra kraft att ta sig igenom den sista tuffa biten mot mål.
Jag slutade även idag på en tredje plats och ligger kvar som totaltrea vilket jag är nöjd med då jag inte hade några som helst förväntningar på placeringar innan jag åkte hit. Dock insåg jag än en gång idag vilken svag backlöpare jag är då det stundtals var riktigt tufft för mina svaga baklår så jag tror tyvärr att den där tredjeplatsen kan vara ett minne blott när morgondagens etapp har avgjorts på en än mer kuperad bana. Blir nästan lipfärdig när jag tänker på att göra om samma sak imorgon igen, längtar redan till fredagens platta 10km lopp...

Kvällen avslutades på ett alldeles förträffligt sätt med gemensam middag med Hammarbys Charlotte Karlsson med sambo och svåger som allihop är här och springer tillsammans.
På grund av det trevliga sällskapet blev kvällen sen och det är dags att sova om jag ska orka mobilisera kraft till ytterligare backlöpning imorgon varför detta inlägget måste avslutas omgående.
God natt.

tisdag 24 juli 2012

Etapp 2

Den andra etappen avgjordes idag på Duodde Beach på Bornholms sydligaste spets. Stranden har flera gånger blivit utsedd till Europas finaste strand och iklädd bikini sittandes i en solstol med en fruktjuice i handen skulle man säkert uppskatta den kritvita, finkorniga sanden till fullo. Iklädd löparskor med en nummerlapp på bröstet och ett tidtagarur på armen uppskattar jag dock hellre hård, svart asfalt.

5,7km skulle alltså avklaras mitt på sandstranden som inför loppet fick tömmas på soldyrkare av flitiga funktionärer. Jag hade förberett mig på det värsta och räknade med att springa samtliga 5700m i riktig lös sand utan något fäste. Insåg dock på uppvärmningen att det inte riktigt var så illa som jag trott. På vissa delar av banan var sanden ganska hårt packad och på andra delar kunde man springa i vattenbrynet och därmed klara sig undan det mjukaste underlaget. Insåg att vägval kommer att bli avgörande och att det gäller att hålla koll på var man sätter fötterna dels för att hitta det hårdaste underlaget men dels också för att inte ramla på de hål och sandslott som många barn verkade ha roat sig med att gräva och bygga denna soliga dag.

Inför starten kände jag en skräckblandad förtjusning. Det var verkligen en fantastisk upplevelse och en häftig syn att se tusentals löpare värma upp och ladda mitt på stranden i solskenet. Samtidigt var det lite läskigt att inte veta vad som väntade - hur sjutton känns det att maxa på det här underlaget? Hur fort kan man springa? Orkar man springa?
Bestämde mig för att starta ganska lugnt för att hushålla med krafterna till sista biten då jag visste att underlaget blev sämre efter vändningen vid 2,5km och att sista km var kuperad i sanddynorna och med riktigt mjuk sand som underlag. Detta visade sig vara väldigt klokt, kände mig stark genom hela loppet och plockade rejält med placeringar mot slutet där många hade det riktigt tufft i det knappt springbara underlaget i sanddynorna.
Kändes också klokt att jag lyckades undvika att dra på mig onödigt mycket syra i benen efter gårdagens maxlopp och därmed spara lite kraft till morgondagens kuperade terräng. Trots detta var jag enbart 6sek efter gårdagens överlägsna segrarinna och placerade mig på en tredje plats.
Kul att ha en så bra och lätt känsla i kroppen och skönt att återhämtningen verkar funka som den ska! Återstår att se om min kropp vill vara med hela vägen fram till fredag och ska bli spännande att se hur jag reagerar på tävlande så många dagar på rad.

Utöver löpning har dagen bjudit på en utflykt till byn Gudhjem där vi strosade runt i stadens centrum som är den första ort jag varit i där huvudgatan med alla affärer och restauranger hade typ 17% lutning varför det bjöds på grym backträning att fönstershoppa. Vi passade även på att ta en öl/pepsipaus i folkmyllret i den trevliga hamnen samt titta på karamelltillverkning innan färden gick tillbaka till Sandvig igen där jag för första gången laddade med en LCHF lunch innan lopp. Smörrebröd bestående av lax med majo, panerad fisk med remouladsås och en ägggucka fyllde inte direkt på kolis-förråden men väl fettförråden och det verkar ju ha funkat kanon med tanke på hur bra kroppen kändes på dagens lopp. För mig är halva nöjet med semester att testa inhemska specialiteter så vad vore en semester i Danmark utan smörrebröd och röd korv?

Nu ska jag koppla av med att sitta en stund på vår vackra terrass och läsa en bok till ljudet av havet och njuta av hur gott det är med semester.


Första, och troligen enda, gången jag laddar inför lopp med Smörrebröd.
Men är det semester så är det!
På en av europas finaste stränder iförd full löparutstyrsel.
Bikini hade gett en snyggare bränna, men var skulle man fästa nummerlappen?
Stegringslopp i sanden innan start kändes mer som hård träning
än uppvärmning...

måndag 23 juli 2012

Etapp 1

Första etappen, 10km på en flack bana. Ryktet sa att banan skulle vara superlätt och supersnabb och då jag vet att Isabellah har sitt pers på 10km landsväg från just det här loppet var mina förväntningar på banan stora.
Mina förväntningar på min form var dock mer vaga, har ju som ni alla vet haft en tung vår men med det nysatta perset på 5000m från Sollentuna GP fanns ändå en liten gnutta hopp om att den negativa trenden hade vänt och att jag var på väg uppåt.
Nytt pers var således planen för dagens aktivitet.

Etappen avgjordes i Hasle. Massor av folk var på plats både för att delta i loppet och som åskådare vilket ju givetvis var kul då det bidrar till en bra stämning. Samtidig är det inte kul när det blir så trångt att möjligheten till tex stegringslopp är obefintlig och när arrangören ställt upp typ fem toaletter vid starten i tron att det ska räcka till ett par tusen löpare med tillhörande publik. Inte okej att man måste nervöskissa i skogen med ett löv som toapapper för att inte riskera att spendera all uppvärmningstid i toakö.

Hur som helst, trevligt var det ändå och extra trevligt att träffa Hammarbys Charlotte Karlsson i starten så man hade någon att prata med och jogga ner med efteråt. Och som sällskap under loppet också för den delen, i Sollentuna skiljde 1 sekund oss åt i mål, idag 10sek. Kul när man är så jämna att man kan ha hjälp av varandra!
Vädret var perfekt för löpning då solen sken, det var varmt och vindarna svaga. Jag fick en bra position i starten, precis i rygg på den tjej som senare skulle visa sig vinna loppet och med Charlotte och ytterligare en tjej hack i häl. Första 5km var superlätta med fin asfaltslöpning i lätt medlut och i en lagom stor klunga. Passerade femman på 17,31 och kände mig i princip oberörd. Då kom överraskningen - plötsligt bytte vi underlag till först sandstrand och sedan skogsstig med diverse luriga rötter och stenar som hotade fälla en så fort man tappade koncentrationen. Här ångrade jag kraftigt att jag i ren fåfänga vägrat ha på mig mina fula löparglasögon då jag med solen i ögonen fick ursvårt att se de fällor som lurade. Här tappade jag all fart och all rytm och de två tjejer jag haft precis före mig fick en lucka. Mellan 5km och 7km var det sjukt tungt och jag kunde inte låta bli att tänka på hur sjutton jag ska stå ut med att göra om detta på fredag igen - och då med ytterligare tre tävligar i benen. Här gick Charlotte förbi mig och jag fick riktigt bra hjälp av hennes rygg. Plötsligt vid 7km fick jag nya krafter, trycket i steget återvände och jag fick tillbaka flytet i löpningen. Sista biten mot mål kändes superbra igen, vid 9,5 hade jag 34min på klockan och jag lyckades glatt med snabb huvudräkning räkna ut att om jag bara håller 4min/km skulle jag klara mig SUB36, lugna puckar alltså!
Vi svänger runt ett gathörn och bara upploppet återstår. Dagens andra överraskning kom när det visade sig att upploppet skulle springas i uppförsbacke. Tack för det liksom, nu gällde det att ta i för kung och fosterland om jag inte skulle sumpa chansen till pers på de sista 200m.
Som marathonlöpare är ju just min spurt ganska obefintlig, men jag lyckades i alla fall hålla farten och korsa mållinjen på en fjärde plats på det nya perset 35,51. Mission completed!

Efter en lång väntan på bussens hemfärd var vi inte hemma förrän klockan visade 21.00. Mitt blodsocker började vid det laget nå en helt oacceptabel nivå då en så sen hemfärd inte fanns i min planering och min medhavda matsäck endast innehöll en Swebar.
Bestämmer oss således för att utnyttja hotellets erbjudande om Take Away pizza att käka på vår terrass för att få mat snarast möjligt. När servitrisen upplyser om att köket hunnit stänga ska jag ärligt säga att jag var nära att sätta mig på golvet och börja lipa i restaurangen men efter att ha duschat å käkat en ask russin jag hittade i en av mina väskor steg blodsockret tillräckligt för att lyckas släpa mig ner till byns centrum där alla vettiga kök hade stängt men det i alla fall gick skaka fram en pizza på ett skabbigt hak. Den var löjligt god.

Nu ska här tittas på OS krönika innan det ska sovas för att orka med morgondagens turistande i byn Gudhjem och kvällens utmaning på Dueodde beach där etapp 2 ska avgöras i sanden.
God natt!

Taggad inför start med bara en tanke i huvudet, SUB36!

Bornholm

Efter en skön semestervecka i sommarstugan i Falkenberg innehållande både en heldag hos Nettan och Pelle i Varberg, diverse utflykter med Jonnes morföräldrar och härliga träningspass vid havet i solskenet har nu väskorna packats om för en vecka på Bornholm.
Igår kväll checkade vi in på ett superfint hotell där vi har en egen terrass med utsikt över havet som är beläget ca 30m ifrån det trädgårdsmöbel där vi just avnjutit dagens frukost till ljudet av måsar och vågornas brus i strålande solsken. Jag vet, det låter som en saga, men det otroliga är att det faktiskt är sant!

Men vi är ju inte bara här för att semestra, mellan badandet och utflykterna på ön ska jag delta i Etape Bornholm, ett etapplopp som avgörs över fem dagar med inledning ikväll. Tävlingarna fördelar sig enligt följande:

Etapp 1: 10km stadslopp.
Etapp 2: 5,8km strandlöpning.
Etapp 3: 7,8km kuperad terräng.
Etapp 4: 8,5km berg/klipplöpning.
Etapp 5: 10km stadslopp.

Tiderna från samtliga etapper läggs ihop och på fredagen koras en slutsegrare. Jag ska inte ha en chans på en framskjuten placering då två av etapperna avgörs på mycket kuperade banor vilket är min största svaghet.
Mitt mål med veckan är istället att få en riktigt bra träningsvecka i kombination med en härlig semester på denna vackra ö. Det enda resultatmässiga målet jag har är att försöka slå pers på 10km, det ges ju två chanser till det under veckan men det bör vara ikväll det ska ske när benen fortfarande är fräscha. Att persa sista dagen med fyra tävlingar i benen är väl inte särskilt troligt...

Vad gäller semestrandet ska vi försöka se så mycket som möjligt av ön. Arrangören, som hämtade oss med buss i Ystad, ger var dag möjlighet att följa med på utflykter till olika delar av ön med samma buss. Vi kommer inte följa med på allt då jag egentligen inte är så förtjust i "skolresekonceptet" där man slussas runt som en skock får, men ett par dagar kommer vi ändå utnyttja möjligheten att på ett enkelt sätt att ta sig runt ön utan att behöva cykla. (vilket man inte är så sugen på när man ska tävla varje kväll...)

Men idag står vi över utflyktandet och ska istället ge oss ut på en promenad för att utforska närområdet innan det är dags att tagga upp för den tävlingsetapp som jag tar på störst allvar denna vecka.

torsdag 19 juli 2012

Kost del 2

Då kommer fortsättningen på mitt samarbete med kostrådivaren som ska hjälpa mig med att förändra min kost så att jag kan få ut maximalt av min träning.

Häromdagen träffades vi för att tillsammans gå igenom den kostregistrering jag gjorde under tre dagar i förra veckan och det var dags för mig att få min "dom". Många års ansträngningar i att laga all mat från grunden, varierat och med bra råvaror skulle utvärderas. Har jag gjort så rätt som jag har eftersträvat?

Jag vill börja med att säga att kostrådgivaren ingav väldigt stort förtroende; utbildad inom kost, inriktad mot idrott och duktig ultralöpare kändes det verkligen som om hon verkligen visste vad hon pratade om. Hon hade inför vårt möte gått igenom vad jag ätit och hur jag tränat och utifrån det beräknat hur många kalorier jag fått i mig/gjort åt per dag, hur fördelningen mellan kolhydrater, proteiner och fett sett ut samt tagit fram förslag på vad jag bör förändra. Så vad kom hon fram till?

Kontentan var att jag lagar superbra och näringsrik mat där jag får i mig bra råvaror, alla vitaminer och en bra fördelning av alla näringsämnen men att jag får i mig på tok för lite energi. Min kostplan hade kunnat kopierats, delats ut och varit näst intill perfekt för en person som tränar kanske tre-fya gånger/vecka. Dock är den inte särskilt perfekt för någon som tränar två gånger/dag varför jag omgående måste öka energiintaget ganska kraftigt, med nästan 50%.

Min första fråga var då hur man kan gå back 1000 - 1500 kcal/dag utan att svälta ihjäl? Tydligen funkar det så att min kropp gått ner på sparlåga och hushåller med den energi den får. Om jag fattat det hela rätt ska det för min del innebära att om jag kan lyckas få i mig den där extra, saknade energin kommer jag inte att gå upp i vikt eftersom förbränningen kommer att öka men däremot kommer kroppen kunna utnyttja den extra energin till mina muskler och min syreupptagning och göra att jag orkar mer och kan prestera bättre.

Hur ska jag då gå till väga för att lyckas med detta?
Då jag i volym omöjligt kan äta mer (äter stora portioner och 6ggr/dag) gäller det att öka energiinnehållet i det jag redan äter, framförallt genom att se till att få i mig mer bra fett för att bygga upp skelettet och undvika skador. Fick bland annat tips på ett extra energirikt bröd som jag nu har bakat och på nötblandningar som jag kan använda till mellanmål eller i frukostfilen. Lightprodukter är bannlysta, proteinpulver ska återinföras i min kostcirkel och fullkornspastan ersättas av vanlig pasta. Dags att inse att det som är nyttigt för en elitlöpare alltså inte nödvändigtvis är det som målas upp som nyttigt i hälsotidningar, butikernas reklamblad och i skolans hemkunskap. Inom kort kommer även fler konkreta tips skickas till mig via mail och sedan gäller det för mig att följa alla råden till vi ses för en utvärdering i september då vi även kommer att kika på individanpassad uppladdning inför lopp mm.

Jag känner mig supertaggad och peppad att ta tag i detta på en gång och spänd på att se om detta verkligen kommer att resultera i att jag blir en bättre löpare. (vilket kostrådgivaren verkade övertygad om!)
Undrar om det verkligen kan vara så enkelt? Jag ska i alla fall på allvar ta till mig råden jag får av någon som så uppenbart vet bättre än jag och ge det nya upplägget en allvarlig chans så lär vi allihop se i resultatlistor framöver om det funkat eller ej!
Fortsättning följer...

lördag 14 juli 2012

Mitt roligaste marathon

Idag gick jubileumsmaran som firade att det var 100år sedan marathonloppet på OS i Stockholm avgjordes. Startskottet gick 13,48 precis som för 100år sedan och loppet avgjordes så långt det var möjligt på samma bana. (vägnätet har ju förändrats en del på 100år)
Funktionärerna hade tidstypiska kläder, i vissa vätskestationer bjöds på samma godsaker som 1912 och banan kantades av orkestrar och körer som framförde musik från den tiden med en ensam man med ett positiv som banans musikaliska höjdpunkt om du frågar mig. Pris hade utlovats till de löpare som hade bäst utklädnad och även utklädd publik belönades med rabatt när de köpte fika och roligt nog var det många som anammat detta och faktiskt var utklädda - såg b l a en löpare klädd i kostym, hög hatt och löparskor.
Stämningen i start- och målområde var fantastiskt positiv och avslappnad. Det kändes härligt och väldigt ovant att vara på stadion utan att vara nervös och istället kunna titta på allt kul som fanns att se och att prata med alla trevliga människor. Det märktes verkligen tydligt att de allra flesta såg det hela som en jippogrej och var där i första hand för upplevelsens skull och inte för att jaga tider.
Alla utom min lillebror.

Hans önskan var att av sin syster bli harad runt banan i femminuters fart och då jag inte hade plats i min tävlingskalender för att tävla i marathon och hade anmält mig till loppet för att ha det som ett långpass var det ju perfekt att samtidigt kunna erbjuda hjälp till någon annan. När även min storebror anmälde intresse att "sociallöpa" blev det hela än bättre då jag därmed fick en unik chans att få uppleva ett marthonlopp tillsammans med båda mina syskon.

Vi höll ihop hela vägen från start till mål och min lillebror, som aldrig tidigare varit under 3,5 timme på marathon, sprang lysande bra och med lite pepp från sina syskon bet han ihop även när benen värkte i de sega uppförsbackarna och när vi närmade oss målet insåg vi att hans personliga rekord skulle krossas. Glädjen och känslan var nästan som om jag själv hade persat och det kändes som om vi lyckades som lag - även om jag givetvis inte ska ta äran från brorsan som ju själv tog vartenda steg runt den tunga banan!

Jag hade som plan att kliva av vid orginaldistansen, 40km, för att slippa få en träningsmara som säsongsbästa men när vi närmade oss stadion ville jag inte för mitt liv missa chansen att få gå i mål tillsammans med mina bröder efter att ha hållit ihop hela vägen, så efter passeringen av 40km rev jag av mitt chip från nummerlappen, kastade det i soptunnan och fullföljde hela maran tillsammans med brorsorna.

Höjdpunkten i hela mitt löparliv nåddes när vi hand i hand fick passera mållinjen medan speakern förkunnade att "here comes Josephine Ambjoernsson, hässelby SK, together with two gorgeous men".
Tror aldrig jag har sprungit med sådan glädje och stolthet som idag och är så oerhört tacksam att jag fick chansen att göra det jag älskar mest (springa marathon) tillsammans med dem jag älskar mest (familjen).
Det är fullkomlig lycka för mig!

fredag 13 juli 2012

Semestervecka?

Då har snart första veckan av min semester försvunnit, ska det fortsätta i den här farten är det vardag igen innan jag ens har hunnit säga jordgubbstårta.
Men det känns som om det är idag som semestern börjar på allvar för idag har även min fina J fått gå på ledighet!

Min första vecka har spenderats på hemmaplan med daglig träning om fyra, fem timmar så utöver det och den vila och det ätande som kommer därtill har det inte funnits tid till några mer semesterlika aktiviteter varför det har känts som vardag. (Om än en lyxig sådan då man inte behövt jobba mellan passen!)
Men nu är väskorna packade för en helg i Stockholm och semestern kan börja på riktigt!

Helgens planer består av 1års kalas för lilla Hugo, OS-jubileumsfest på Stadion, shopping, god mat och att avsluta grisveckan av träning med att stapla runt jubileumsmaran på trötta ben. Jag och bröderna ska göra en gemensam grej och springa jubileumsmaran som en upplevelse och bara ha kul. Jag har fått stränga order av MrCoach att inte springa snabbare än 5min/km för att inte slita på min kropp inför Bornholmsveckan som stundar inom kort. Det blir en utmaning i sig att hålla sig i skinnet när nummerlappen är på bröstet och klockan tickar. 5min/km är dock perfekt fart för min lillebror varför vår plan är att hålla ihop hela vägen, förutom de två sista kilometerna då han ska springa den extrasväng som erbjuds för att få ihop hela marathondistansen medan jag nöjer mig med orginalbanan från OS 1912 som "bara" mäter 40,2km. Jag väljer det kortare alternativet av den enda anledningen att jag inte har någon registrerad marathontid från tidigare i år då jag bröt marathon SM och inte vill ha en träningsmara på typ 3,5 timme som säsongsbästa. Ett vanligt långpass (i sällskap av 10000 andra) på 40,2 registreras ju ingenstans mer än i min träningsdagbok!

Efter loppet blir det kalas för lilla brorsonen Hugo som fyller ett år - kan inte fatta att han redan har varit med oss i ett helt år! Minns när han föddes, jag var på Strömstadmilen och tillbaka efter genomfört lopp väntade ett MMS med en bild på familjens nya underverk. Visa mig den arrangören som slår det priset för en tredjeplats!




onsdag 11 juli 2012

Kost, del 1

Jag har ju lovat att hålla er uppdaterade i mitt samarbete med den kostexpert som ska hjälpa mig att utreda om jag behöver förändra något i min kost för att få maximalt resultat av min träning. Nu har vi tagit steg ett i den processen.
Under tre dagar har jag fått registrera allt jag äter och dricker in i minsta detalj. Allt ska vägas och alla uppgifter om livsmedlet ska anges – från vilket fabrikat det är på brödet till vilken fetthalt det är i yoghurten. Eftersom jag alltid lagar all min mat från grunden är det ju ganska enkelt att redogöra för vad maten innehåller, dock blir listan över en middag ganska lång när man inte bara ska ange vad man har ätit utan även exakt vad maträtten innehåller.
Det räcker alltså inte att ange att jag käkat hemlagad kycklingwok till middag utan det ska även anges allt från hur många matskedar kycklingfond jag hade i såsen, till hur många gram ris det käkades och hur mycket olivolja jag hade i pannan när jag wokade.
Som ni förstår är det ett rätt omfattande arbete, tur att jag har semester från mitt vanliga jobb!

 Min och min tränares oro har ju varit att jag inte får i mig den mängd energi jag behöver eftersom jag så lätt tappar i vikt och så lätt ”väggar”, men jag börjar tvivla på det när jag tittar på kostregistreringen. De tre sidor som mallen hade för att fylla i tre dagars ätande var fulla när en dag återstod, känner mig som ett matvrak och undrar verkligen om det finns en möjlighet att man förväntas äta MER än så här? Tro mig, man äter ganska många grejer på en dag när man ser det på pränt…

För samma dagar som jag har fyllt i kostregistreringen har även en aktivitetsregistrering bokförts där varje timme är uppdelad i tiominutersintervaller. Varje tiominutare anges med en kod som visar vad jag gjort, t e x MT = Tung motion, S = sittande, L = sova osv.
Detta för att få en uppfattning om hur mycket man aktiverar sig på en dag för att därefter kunna mäta energibehovet.
Utöver detta har jag även fått ge exempel på hur en tuff, halvtuff och en lätt träningsvecka ser ut, vilka tidpunkter på dagen jag brukar träna samt hur jag kostladdar inför tävling.
All denna information har idag skickats till kostexperten som ska gå igenom den till vi ses framåt helgen. Därefter återkommer hon med synpunkter på vad jag bör förändra och en ny kostplan. Nästa steg är sedan att jag testar detta någon månad innan vi ses ännu en gång för en utvärdering och då kommer vi även att kika på hur en bra, individuellt anpassad uppladdning inför olika lopp kommer att se ut.

Ska bli riktigt spännande att se vad vi kommer fram till, lovar att hålla er uppdaterade på hur det fortskrider!

När vi ändå diskuterar kost kan jag passa på att erkänna att den där viktuppgången jag utlovat har uteblivit, tror det är omöjligt att gå upp i vikt med träningsveckor som denna som innehåller typ 4 timmar daglig träning. Under tuffa träningsveckor är jag vansinnigt noga med vad jag äter, men snart är den här grisveckan avklarad och en lugnare återhämtningsvecka väntar då jag tänker passa på att gå över på semesterkostplanen som avviker väsentligt från min vardagliga kost. Enligt mitt tycke bör en riktig semester innehålla minst en glass om dagen, kan det vara nyckeln till viktuppgång månne? Ska ställa frågan till kostexperten och se vad hon tycker... eller inte...

måndag 9 juli 2012

Jag är rik!!!

Vilken härlig inledning på semestern!

Fick ett brev med posten idag från en mycket vänlig spansk advokat som gjort sig besväret att leta upp mig för att ge mig ca 7 miljoner euro! Tydligen var det en släkting till mig som avlidit och ville skänka pengarna till mig, hans enda släkting!
Extra fantastiskt att denna döde Peter Ambjörnsson valt att testamentera just till mig som är ingift i släkten och inte en riktig Ambjörnssonare.

Nu är det enda jag behöver göra att kontakta denne spanjor och lämna lite person och bankuppgifter. Bäst jag skyndar mig så jag hinner få pengarna innan semestern är slut så jag kan boka en riktigt lyxig resa...

Möhippa

I augusti ska min allra bästa vän Nettan gifta sig med sin fina Pelle. Jag och Jonne har fått den stora äran att vara toastmasters denna stora dag och med den äran medföljer ju även vissa ansvarsområden. Som t e x att vara med och anordna möhippa/svensexa.

Tillsammans med brudens syster och ytterligare en kompis har planeringen av denna dag pågått i flera veckor där allt från inbjudningar till aktivitetsbokningar och klädinköp har styrts upp in i minsta detalj. Planeringen har varit fantastiskt kul och inte det minsta jobbig, det jobbiga har varit att ljuga för sin bästa vän/syster för att dagen skulle bli en överraskning. Vi har alla ljugit om våra helgplaner, personligen skulle jag officiellt stanna kvar i Stockholm efter torsdagens tävling ända till på söndagen medan jag i verkligheten istället åkte hem tidigt i fredags morse. Men trots alla lögner hade hon ändå sina misstankar vår kära Nettan, och i ärlighetens namn tror jag inte att hon blev superöverraskad när tolv tjejer stormade hennes hem i lördags utrustade med partytutor som väckte hela området och ville bjuda henne på frukost. Men vad gjorde det? Dagens aktiviteter var ju ändå en överraskning!
En trevlig frukost i trädgården följdes av utklädnad av bruden innan vi for in till Varberg där en segway väntade för att vara hennes färdmedel när diverse uppdrag skulle utföras i den myllrande torghandeln. Bruden fick en lista med diverse uppdrag som var värda olika stort antal poäng beroende på svårighetsgrad och sedan var det bara för henne att välja och vraka vad hon ville utsätta sig för. Bruden är en tjej med en vansinnig vinnarskalle så hon kastade sig frenetiskt över uppdragen och genom att bjuda på sig själv och inte "banga" för något bjöd hon både oss och sig själv på en rolig förmiddag där det dansades med pensionärer, badades i fontäner, tiggdes jordgubbar och sjöngs sånger.
Bruden i nya, fina kläder!

Vi stötte på en annan svensexa i stan. Nettan var snäll nog
att bjuda grabbarna på en åktur...
Efter avklarade uppdrag bar det sedan av till aktivitetscentret Ästad gård där vi delades in i två lag och fick tävla i diverse olika grenar, allt från kluriga tankeuppgifter till väldigt fysiska hinderbanor. Tyvärr vann inte brudens lag, vilket i normalfallet hade väckt den dåliga förloraren i min bästa vän, men just denna dag tror jag inte att någon av oss la någon vikt i vem som vann - vi hade bara så himla roligt tillsammans!
Svettiga, skitiga och trötta slappnade vi sedan av ett par timmar i relaxen där vi badade tunna, bastade och kallbadade i sjön innan vi piffade till oss och avslutade dagen med en middag på Socitetsrestaurangens uteservering. Efter en underbar dag där all planering klaffade, där vädret var med oss och allas humör var på topp återlämnade vi en glad och nöjd brud till sin familj innan vi alla stupade i säng efter en lång och händelserik dag.
Trots att vi bröt upp redan vid midnatt och trots att jag var chaffis och således inte intog en enda promille alkohol blev söndagen en ovanligt sömning dag. Jag vaknade ganska tidigt och eftersom prognosen lovade strålande sol och min plan för dagen var att testa lite strandlöpning för att förbereda mig inför strandetappen på Bornholmstävlingen insåg jag att det bästa vore att pallra sig ut på stranden snarast möjligt om man skulle få springa utan att behöva kryssa mellan barnfamiljernas picknickkorgar och solstolar. Attackerade således stranden redan vid 7,30 tiden och efter någon timmes slit på det ospringbara underlaget tog det fullständigt slut på energi i min kropp varför jag i ärlighetens namn inte brydde mig om att göra särskilt många mer knop den dagen utan istället var som fastgjuten i solstolen med en bok i handen. Troligen var det anspänningen inför lördagen och oron för att allt inte skulle funka enligt plan som plötsligt släppte och omvandlades till en enorm trötthet, och faktiskt också tomhet nu när allt var över. Vad ska mina tankar nu fyllas av?
När jag vaknade i morse kände jag mig dock full av energi igen, de mentala batterierna har laddats i och med detta roliga och lyckade avbrott i vardagen och genom att få umgås en hel dag med alla dessa skojiga tjejer, och de fysiska batterierna laddades i och med söndagens absoluta viloläge.
Nu ska min första semestervecka fyllas med gristräning, gristräning och ännu mera träning till min fina J också får semester framåt helgen och vi ska bege oss iväg på diverse äventyr.
Hög tid alltså att knyta på sig löparskorna för dagens första pass, 25km distans varav 5km tröskel, som ser ut att få avklaras i strålande solsken! Bara vetskapen om att jag i väntan på pass nummer två inte behöver göra annat än att äta och vila med sommarpratarna i hörlurarna gör att det känns som rena lyxlivet.
Sommar, sommar, sommar....

fredag 6 juli 2012

Jippie!

Äntligen ett positivt besked från min kropp och äntligen en framgång efter allt strul! Nytt PB på 5000m ger mig positiv energi och fyller mig med hopp om ytterligare framgångar under resten av säsongen. Jag är ännu inte snabb, men 17,21,97 får mig i alla fall att tro att jag ändå är på rätt väg med min snabbhetsträning och bäst av allt - att formen är på väg att återvända!

Förhållandena på Sollentunavallen var igår perfekta för långlöpning. Lagom varmt, inte mycket vind och startfältet var stort och innehöll löpare av varierande kvalitet varför i princip alla fick någon rygg som kunde hjälpa till med farten. Ganska länge fanns tre klungor, eller första klungan var väl ingen klunga egentligen utan bara Wiker och en hare som siktade på 16.10. Men där bakom bildades en klunga som gick på en tid strax under 17 min och en tredje klunga (där jag fanns) som siktade strax över 17 min.
Dessa grupper splittrades såklart upp och förändrades efter hand, men ändå kändes det som att man inte blev ensam någonstans i fältet.

För mig var de första tre varven de värsta. Det är så ovant för mig som marathonlöpare att vara på hugget och öppna i hög fart direkt. Efter första tusingen fick jag nästan lite panik över att det redan sög i benen men sedan blev det liksom inte värre utan jag kunde fortsätta mala i ungefär samma tempo resten av loppet. Och det är väl just det som är den stora skillnaden mot att springa marathon, att det ska gå så fort att det är obekvämt redan från början och att man inte kan få panik över att man är ansträngd när man precis har kommit igång. En mara springs ju helt annorlunda då man måste hushålla med krafterna och då man dessutom aldrig under en mara ligger på samma ansträngningsnivå varken vad gäller puls eller syra i musklerna som på ett 5000 m lopp.
Min orutin från banlöpning gjorde också att jag hade väldigt svårt att hitta position då jag inte är van vid att behöva ta för mig och att ta emot knuffar. Detta gjorde att jag länge låg för långt ut i banan, med en eller två löpare innanför mig och därmed sprang på bana två, vilket ju gör att man springer onödigt långt.
Jag låg i en bra klunga första 3km och passerade på nästan exakt samma tid som på 3000m loppet i fredags. (typiskt marathonlöpare att mala på i ett och samma tempo...) Hade som plan att aldrig springa långsammare än 84sek/varv så när jag av brorsan (som dagen till ära var coach) fick en rapport om ett 86varv var det dags för mig att gå upp och dra. Ökade således farten och fick en liten lucka bak till de andra och började jaga nästa rygg en bit framför mig. På bortre långsidan på sista varvet var jag nästan ikapp och ivrigt påhejjad av min stora hejjarklack bestående av familjen, släkten och släktens släkt kände jag mig full av kraft! På upploppet gjorde sig dock ändå min obefintliga spurt sig påmind så istället för att plocka den sista placeringen tappade jag två. Men vad gör det? Det var ju tiden och perset jag var ute efter!
Nu ser jag fram mot en vecka vansinnig gristräning då jag har semester medan maken jobbar och därmed har obegränsat med tid till träning utan att det inkräktar på övriga semesterplaner. Veckan avslutas med att köra långpasset på Jubileumsmaran i Stockholm, blir en utmaning att hålla sig i skinnet och inte springa fortare än de 5min/km jag lovat tränaren att hålla trots nummerlapp och tidtagning. Men det kanske inte blir så svårt med en veckas gristräning i benen...

Men nu ska först perset firas med Diamond Leauge på tv och ett stort lass Tobleroneglass!


Hugo var pigg och glad hejjarklacksledare!


Men efter att ha tagit över coachjobbet blev han
ganska sliten framåt kvällen...

onsdag 4 juli 2012

Semester


Vaknade i morse med en skön känsla i kroppen då det var sista morgonen på många veckor då jag blev väkt av väckarklockan som kallade till ännu en dag på jobbet. Nu väntar istället flera veckors ledighet där kontorsstolen, jobbkläderna och vardagsstressen ska bytas mot solstolen, fritidskläderna och avkoppling och där dagarna ska fyllas av en härlig kombination av aktiviteter, resor, träning och vila istället för vardagens stressiga ekorrhjul.

Ser fram emot känslan att kunna vara uppe så länge jag vill på kvällen utan att behöva stressa i säng för att få ihop rätt antal timmar sömn.
Ser fram emot att inte bli väkt av väckarklockan utan istället vakna av att kroppen är utvilad och för att man faktiskt vill stiga upp ur sängen.
Ser fram emot att upptäcka nya platser och resmål som jag aldrig sett tidigare, samtidigt som jag ser fram emot lugn och ro i sommarstugans trygga vrå.
Ser fram emot att ha tid att träffa vänner och familj och ta igen all tid då man inte hinner ses under resten av året.
Ser fram emot att äta glass från glasskiosken varje dag, jordgubbar med mjölk och knäckebröd med färskpotatis till lunch i solen och långa grillkvällar eller uteserveringshäng på kvällarna.
Ser fram emot att morgonjogga och avsluta med ett dopp i havet.
Ser fram emot att koppla av med en bok i solstolen, eller för all del i soffan om det regnar.
Ser fram emot att kunna träna både en, två och tre gånger per dag utan att vara stressad över att annat måste prioriteras bort.
Ser fram emot att slippa alla vardagliga måsten.

När jag tänker tillbaka på sommarloven man hade som barn minns jag dem som evighetslånga. Jag minns bara soliga dagar där man sparkade boll i trädgården till det mörknade ute, sommarlovsmorgon på tv med ett glas oboy och en prickig korv macka, semestrar på Öland med familjen, hemrullade köttbullar hos mormor, galna dagar med omåttligt karusellåkande på Liseberg och härliga dagar på badstranden med bröderna och tillhörande strandleksaker.
Jag minns inget regn, inga mygg, inga långtråkiga dagar och ingen ångest när sommarlovet passerade halvtid och man började fundera på att det härliga snart är över. Kanske har man ett selektivt minne och att de dåliga dagarna sorteras bort till förmån för de bra dagarna, kanske var det precis lika trist när det regnade nu som då. Men jag tvivlar på det.
Snarare tror jag att man var mer bekymmerslös och helt enkelt tog vara på dagen istället för att fundera över hur det kunde varit, borde varit eller vad som komma skall.
Precis så vill jag leva min sommar 2012.
Jag ska ta vara på var dag och jag ska inte låta småsaker förstöra min semester. Jag ska garva när jag får en förkolnad köttbit på min tallrik på grillkvällen, jag ska njuta av att ligga på soffan och läsa när regnet smattrar mot rutorna och jag ska med glädje krypa in och titta på film när myggen biter mig alltför illa framåt kvällen.
Jag ska fånga dagen.

måndag 2 juli 2012

Man får glädjas åt det lilla...

Idag gjorde jag min snabbaste 400-ing någonsin, följde därefter upp med tre till som tangerade min gamla bästa träningstid. Nu skiter jag egentligen i hur fort (läs långsamt) jag kan springa 400m, men man får ta de chanser man får att vara glad här i livet!

Firade med en ananas, en film och min fina J bredvid mig i soffan.

Godnatt