torsdag 23 oktober 2014

Låtsaspasta

Igår testade jag bönpasta, som är precis vad det låter - pasta som är tillverkad av bönor och passar därmed perfekt om man som jag vill undvika gluten. 

Proteinhalten är superhög, hela 45% jämfört med min vanliga glutenfria pasta som innehåller 9% medan kolhydratinnehållet är betydligt lägre, bara 15% mot 72%. Detta gör att jag tycker att bönpastan är ett bra alternativ till vanlig pasta när jag ska äta den till middag sent på kvällen då jag känner att protein gör mer nytta för att bygga upp kroppen medan jag sover än kolhydrater som inte är lika viktigt bränsle under natten.
Däremot kommer jag inte att äta den inför tävlingar eller inför tuffa löppass då jag hellre vill prioritera kolhydrater före protein.

Smaken var som vanlig pasta, alltså smakar egentligen inte så mycket. Konsistensen var dock väldigt trevlig och den blev utan problem alldeles lagom al dente och jag tycker också att den gröna färgen livade upp på tallriken.
Det allra bästa var nog ändå känslan i magen efter måltiden då jag upplever att jag blev mer behagligt mätt än vad jag brukar bli av vanlig pasta som kan kännas lite tung och dessutom gjorde det höga proteininnehållet att jag höll mig mätt längre. 

Observera dock att det står på förpackningen, som innehåller 200g pasta, att det motsvarar 4 portioner. Jag brukar koka 100g vanlig pasta till en Jossan-portion och tänkte således att ett paket borde motsvara två Jossan-portioner. Jag orkade faktiskt inte äta upp, men hade jag delat förpackningen på fyra portioner hade jag definitivt inte blivit mätt! Kanske är jag onormalt stor i maten men låt oss säga att en förpackning om 200g bönpasta motsvarade 2,5 Jossan-portion istället för 2 portioner som hade varit fallet med samma mängd vanlig pasta. Sen är det ju såklart olika hur mycket man käkar, men det kan ju vara bra för er att veta innan ni står där med 200g bönpasta som ska räcka till hela familjens middag...

Absolut en produkt värd att testa om ni vill ha lite
variation i vardagspastan!




tisdag 21 oktober 2014

Terräng SM

Då var det sent om sido dags att publicera en rejsrapport från helgens terräng SM i Eskilstuna:

Efter en lång och god natts sömn vaknade jag riktigt pigg och fräsch och sugen på att kuta. I nomalfallet vill jag gärna inleda tävlingsdagar med att jogga en liten sväng då det brukar få mig att både slappna av från nervositet samtidigt som det får igång kroppen på ett skönt sätt. Men med tanke på att min skada fortfarande gör sig påmind ibland och då jag inte haft tid att återhämta mig ordentligt mellan de tre senaste helgernas intensiva tävlande valde jag denna dag att ta en promenad och köra lite rörlighetsövningar istället. Bättre att spara på benen och inte riskera att få skadekänning på en morgonjogg var tanken. 
En rejäl frulle och några långsamma timmars väntan på starten senare var det så äntligen dags att ge sig på lite terränglöpning. Då jag har alldeles för lite kvalitetsträning i kroppen och inte har tränat ett enda pass på gräs visste jag att jag skulle få svårt att hänga med i tempot. Min taktik blev därför att lägga mig långt bak i fältet och öppna lugnt med förhoppningen att jag med hjälp av min uthållighet skulle kunna plocka en del placeringar mot slutet när de andra förhoppningsvis skulle börja tröttna. 
Detta visade sig vara en felaktig taktik.

Redan efter några hundra meter insåg jag att det dyngsura gräset sög musten ur benen på ett brutalt sätt och att det inte i första hand skulle vara farten som dödade utan istället underlaget. 
Jag tuggade mig runt på sega ben, tappade inte på framförvarande men tog inte direkt in på dem heller, om man bortser från en Vallentunatjejen Dace Landström som jag växlade position med några gånger under loppet. Jag inser såhär i efterhand att jag förmodligen inte hade tappat särskilt mycket på om jag hade rusat på lite mer i starten och redan där skaffat mig en bättre position då det verkade som att alla i min närhet höll ungefär samma fart en bit in i loppet. 
Jag skulle också ha vågat försöka mig på en något högre fart då underlaget visade sig vara det största problemet och det upplever jag skulle ha varit lika sugande oavsett vilken fart jag hållit.
Så att tro att jag skulle kunna öka farten på sista varvet efter att ha hållit igen i början och att de andra skulle tappa var helt fel. Jag var precis lika trött som alla de andra när vi gav oss ut på sista varvet och det fanns absolut igen extra växel att lägga i.
Lite frustrerad över att mina ben blivit så sjukt trötta medan mitt hjärta och mina lungor hade så mycket mer att ge gick jag i mål på 17e plats och därmed någonstans i mitten av resultatlistan. 
Inte så mycket att säga något om, man blir bra på det man tränar på och jag har inte tränat fart eller terräng. En normaltränad Jossan och en fräschare Jossan utan ett 75km lopp och ett 10km lopp i benen kanske hade kunnat plocka ert par placeringar till men nu är jag där jag är och fick precis den placering jag förtjänade.

Vad som dock gör att det ändå känns som en lyckad dag och som att min ganska mediokra insats ändå var värd något är att jag helt oväntat lyckades springa in som andra tjej i Hässelbys lag 2 och därmed bidrog till lagets SM brons och fick utöka min prissamling med min tredje SM-medalj!
Det är ju såklart superkul och något jag är väldigt stolt över!

För övrigt måste jag också säga att det är fantastiskt kul att springa lagtävlingar där man plötsligt har lagkamrater att värma upp och jogga ner tillsammans med. Man kan sitta i Hässelbys tält och prata lite skit innan och efter loppet och man får hejja på grabbarna när de springer och ta emot deras hejarop när man själv är på banan. Även om vi inte alla känner varandra jättebra, vi bor ju utspridda i landet, upplever jag en väldigt trevlig stämning i laget och en skön gemenskap!
Individuell idrott i grupp = det bästa av två världar! 

Bronslaget - Charlotte Karlsson, Jag och Louise Wiker.
 
Det är tur att löpare är spinkiga när det ska få plats nio
tjejer på prispallen samtidigt...
 

lördag 18 oktober 2014

Eskilstuna

Jaha, då var man i Eskilstuna för första gången i sitt liv. Det enda jag egentligen vet om Eskilstuna är att bandet Kent kommer härifrån och då det är ett av mina favoritband skulle det ju kunna vara anledning nog att åka hit. Men som ni säkert förstår är det inte kändisspotting i Kents fotspår som är anledningen till mitt besök i staden, som vanligt är det löpningen som har fört mig till ännu en ny plats i världen att uppleva.

I helgen avgörs terräng SM här i staden med korta banan idag (4km för damer) och långa banan imorgon. (8km för damer) 
Terränglöpning har väl aldrig varit min starka sida då jag helst tävlar på landsväg och inte heller distanser kortare än två mil hamnar särskilt högt på min meritlista då jag som marathonlöpare är på tok för långsam för att kunna hävda mig bland alla snabbisar som satsar på 5-10km löpning. I år, då min fartträning har varit nästan obefintlig sedan min skada i somras, är jag om möjligt ännu slöare än vanligt och därmed kan jag förstå om ni undrar vad sjutton jag gör här egentligen?

Ska jag vara ärlig undrar jag kanske det även själv lite grann, har lite svårt att peppa upp mig till tävlingsmood när jag: 
1 - Inte har någon tid att jaga eftersom 8km är en icke-distans som man sällan springer annat än på terrängmästerskap och då man inte heller kan jämföra en terrängbana med en annan då både underlag och kupering kan skilja enormt.
2 - Inte kan jaga en framskjuten placering då jag tidigare år, även när jag ansett mig vara i bra form, har placerat mig på den nedre halvan i resultatlistan - i usel form kan jag bara ana hur resultatlistan kommer att se ut...
Ser man det på det här sättet känns det alltså som att jag ska ut på ett träningspass med trevligt och bra sällskap imorgon.

Men så är det ju det där med laget. Jag älskar att vara del av ett lag.
Terräng SM är även en lagtävling innebärande att de tre första hässelbyarna i mål bildar lag ett, nästföljande tre bildar lag två och så vidare. För klubben är det alltså väldigt viktigt att så många som möjligt startar för att öka chanserna till en, eller flera, bra lagplaceringar. Just detta gör ju att det även om det för min egen del inte spelar någon som helst roll om jag blir 25:e eller 35:e tjej i mål eller om jag springer på 29 eller 39 minuter så kan varje placering och varje sekund spela en betydande roll i lagtävlingen. Detta är ju grymt kul och gör att det ändå känns meningsfullt för mig att vara här även om jag är bland de sämsta i vår trupp. Men kanske framför allt känner jag att om klubbledningen tycker att det är viktigt att så många som möjligt startar vill jag gärna ställa upp och försöka ge något tillbaka till dem som gör min löparsatsning möjlig.

Så imorgon eftermiddag dammar jag av orienteringsskorna och kastar mig ut på gräsplanen och kutar 4 varv om 2km det snabbaste jag har för dagen.
Någon direkt målsättning finns alltså inte, mer än att kriga för varje sekund och varje placering för det röd/vit/svarta lagets skull.
Heja, heja Hässelby SK!!!

fredag 17 oktober 2014

Inköpstips!

I somras skaffade jag mig en regnjacka från Nike att använda i första hand när jag cyklade. Valet föll på en modell som man kan rulla ihop och liksom packa in i jackans egen ficka så att den blir till en decimeterstor förpackning och därmed perfekt att ha med sig när man ska ut på sin racer och regnet hänger i luften.
När jag fick börja springa igen efter skadan glömde jag bort jackan (har inte så ont av att bli blöt när jag springer som när jag cyklar) men så idag när det var dags för löpning i höstrusket blev jag påmind och plockade fram den ur skåpet för ett första test som löparjacka.
På plussidan hamnar det faktum att den har en perfekt passform och är väldigt tunn och lätt vilket gör att den verkligen är superskön att springa i. Att den är snygg och finns i en massa olika skojiga färger får såklart också ett stort plus och även att den har en liten ficka till nycklar mm. Den höll faktiskt vätan borta hela passet, efter 60min i lätt regn var min undertröja helt torr (om man bortser från svett) vilket ju är riktigt bra. Men med tanke på hur tunn den är ska det dock bli spännande att se om den verkligen klarar ett rejält regnväder någon kulen höstdag framöver. Jag är tveksam.
På minussidan hamnar det faktum att den har en luva. Jag förstår inte varför alla klädtillverkare envisas med att sätta luva på alla löparjackor? Jag tycker att det är sjukt störande att ha den skumpande på ryggen och det finns väl ändå ingen som vill ha luvan uppdragen över huvudet när man springer? På minussidan hamnar även det faktum att den kostar cirka tusen pix vilket jag nog tycker är i det saftigaste laget.  

Nåväl, allt som allt, en väldigt bra och praktisk regnjacka som fyller sin funktion.
Betyg: 4 regnskurar av 5.

Nike Vapor cycline packable jacket. 135USD på Nike.Com
      


Igår fick jag också hem en låda Mighty Bars, en återhämtningsbar från Mighty Sport. Jag älskar Mighty Sports koncept med helt naturliga produkter utan en massa konstiga tillsatser men tyvärr har de produkter jag testat tidigare (sportdrycker och rödbetsjuice) smakat så illa att jag har haft svårt att få i mig dem. Men vad gäller denna "efter träningen bar" har de verkligen lyckats!!
Jag har länge letat efter en bra bar då det är ett väldigt smidigt återhämtningsmål att ha i träningsväskan att ta till om du inte avslutar ditt pass i närheten av ditt kylskåp och kan få i dig "riktig" mat till återhämtningsmellis. Tyvärr innehåller ju de flesta sorter på marknaden väldigt mycket socker, väldigt mycket konstiga tillsatser och är så läskiga i konsistensen att man behöver en liter vatten för att ens lyckas tugga och svälja dem.
Men igår när jag testade min första Mighty Bar var det första gången jag hade kunnat tänka mig att käka en bar till bara för att den smakade så gott!
Den var inte alls sådär söt att tungan kryllar ihop sig, konsistensen var bra och det faktum att den alltså är helt naturlig och dessutom glutenfri gör att den kommer att ha en självklar plats i min träningsväska och i mitt skafferi.
Helt klart 5 kakor av 5 i betyg. Löp och köp omgående mina vänner!


Mighty bar sport power, 425kr för 18st på Mightysport.se




torsdag 16 oktober 2014

Längtar efter vintern

Nej det har inte fullständigt slagit slint i huvudet på den snöhatande, mörkrädda, konstant genomfrusna, vinterhatande Jossan. Det är bara det att just kommande vinter ser väldigt ljus ut ur mina löparögon.
Idag dök det nämligen upp en flygbiljett till Florida i min mailbox innebärande att ett 16 dagar långt träningsläger vid årsskiftet nu är bokat och klart.
Det i kombination med det sedan tidigare bokade lägret till Fuerteventura i mitten av februari gör att den annalkande vintern inte alls ger mig den sedvanliga vinterångesten utan snarare känns väldigt, väldigt lockande!

Hejdå snöpulsande på oskottade vägar som ger tröskelpuls på morgonjoggen.
Hejdå långpass med förfrysningsskador på både händer och kinder.
Hejdå dåliga kvalitetspass på snorhala vägar i klumpiga IceBugs.
Hejdå reflexvästen och pannlampan och hejdå hummervantar, mössa, kliande underställ och tjocka vintertajts.

Men hej-hej supergrundträning och välkommen superformen lagom till säsongen 2015. Nu ska skitsäsongen 2014 kompenseras och jag ska komma tillbaka starkare än någonsin.

Tack bästa klubben Hässelby SK och tack alla privata sponsorer (se lista bredvid) som gör det ekonomiskt möjligt och tack till grymmaste arbetsgivaren Ernst & Young som sponsrar med ledighet.
Jag är lyckligt lottad!


söndag 12 oktober 2014

Hässelbyloppet 2014

Idag var det dags för årets Hässelbylopp, 10km på en snabblöpt bana med målgång på min "hemmaplan" Hässelby IP.
Vi åkte till idrottsplatsen i god tid innan start för att hinna hämta nummerlapp och morsa på lite lagkamrater och andra bekanta från klubben. Extra kul var det att träffa Anders, den man som 2011 såg till att jag började springa för Hässelby och som sedan dess har varit en person som har gett mig så mycket stöd i min satsning och som har funnits där i bakgrunden och fixat för att jag ska få så bra förutsättningar för träning och tävling som möjligt och även peppat när det gått dåligt och jublat med mig när det har gått bra. Att det var extra kul att träffa Anders beror på att han har varit sjuk ett tag och att få se att han var på benen på väg tillbaka och framförallt att få prata med honom och höra hans karaktäristiska, skojiga och smått ironiska kommentarer gjorde mig lycklig och gav massa med extra positiv energi inför loppet. 
När jag svarade "ja" på frågan om jag verkligen åkt till Sthlm bara för att vara med på loppet fick jag följdfrågan att "händer det verkligen inget annat kul i Småland?!". Typiskt Anders.
Men ärligt talat så gjorde det inte det vad jag vet, kan faktiskt inte komma på något jag skulle kunnat göra i Gislaved som hade varit roligare än att kuta 10km i Hässelby just idag.
Sen finns det i och för sig en bonus med alla tävlingar i Stockholm, det innebär som regel att jag belönas med gos med syskonbarnen när jag går i mål, och bara  det i sig är ju värt de 90milen i bil som en resa till och från Stockholm innebär.

Loppet då? 
Med regnet hängande i luften och en temperatur på cirka 12-15 grader var förutsättningarna för löpning nästan perfekta. Det enda negativa med det annars så perfekta arrangemanget är att det är vansinnigt trångt i starten - även för oss som startar allra längst fram. De toppseedade elitlöparna är förvisso ganska få, bara vi damer med startnummer 1001-1010 samt kanske se tjugo högst rankade herrarna stod i en egen fålla några meter framför de andra. Detta hjälpte dock föga, för så snart skottet gick blev vi "översprungna" av den hord av människor som väntade bara ett par meter bakom och min plan om att öppna loppet lite lugnt för att jobba mig in i en bra känsla grusades direkt. Det fanns liksom inte möjlighet att själv bestämma tempot utan det var bara att flyta med i den fart som alla andra höll om man inte skulle bli överkörd. Min lugna öppning blev således till att de första två kilometerna avklarades med en snittfart om 3,20... 
Efter några kilometer lättade det dock och man kunde själv styra sin fart och vid fem kilometer passerade jag på 18,02 vilket trots allt kändes som en lagom fart och jag kände mig pigg och stark.
Men strax därefter började förra helgens 75km tävling göra sig påmind och mina ben blev stummare och stummare för varje meter som gick. Inte helt oväntat, att tro att kroppen ska vilja springa fort helgen efter en sådan urladdning var väl lite väl optimistiskt, så jag slog av lite på farten och försökte hitta en nivå som kändes okej efter dagens förutsättningar och hushålla med de krafter som fanns.
Det kändes som om det gick riktigt lusigt sakta, och det gjorde det stundtals då jag i minsta lilla motlut segade mig fram strax under 4,00 fart, men jag räddades av loppets lätta avslutning med 1,5km in mot idrottsplatsen som sluttar lätt neråt eller är platta där snittfarten ökade utan ökad ansträngning.

Precis innan vi svängde in på idrottsplatsen stod familjen och hejade och min fina J uppmanade mig att trycka på och försöka plocka en placering då jag hade närmsta tjej bara två meter framför. Jag gjorde ett försök och tyckte nog att jag tog in lite grann men när vi svängde in för de sista 300m på löparbanan lade hon in en extra växel samtidigt som mina ben var precis så stela och trötta som man kan föreställa sig dagarna efter ett extremlopp och jag hade verkligen inget mer att ge.
Korsade mållinjen på tiden 37,09 och en nionde plats, lite förvånad över att tiden trots allt inte var sämre med tanke på hur lusigt det kändes under andra halvan av loppet. 
Snabbare tid än på tjejmilen och en topp tio placering var målet för dagen och då det uppnåddes får jag nog ändå vara nöjd efter förutsättningarna.
Men det klart, en tid under 37min känns det ju såhär i efterhand som att man borde ha kunnat leverera om man bara hade plågat sig lite till - det var nog lite för lätt att tillåta mig själv att slå av på takten när det började ta emot genom att skylla det på förra helgens äventyr...

I mål väntade dock världens bästa belöning - kramar av två underbara syskonbarn som mer än gärna följde med till värskedepån efter loppet och tog del av nästa belöning i form av de kanelbullar och bananer som erbjöds. 

            

Efter den traditionsenliga "efter hässelbyloppet släktträffen" hemma hos brorsans svärföräldrar är vi nu på hemväg igen för några dagars jobb och vardag innan vi åter styr bilen norrut på E4:an för terräng SM nästa helg.
Man kan inte annat än älska det här löparlivet som bjuder på utflykter varenda helg, möten med massa härliga människor och skojiga utmaningar för kroppen!
Är så oerhört tacksam att jag kan vara med och kuta igen!

lördag 11 oktober 2014

En hungrig tröttmössa

Veckan som gått sedan förra helgens härliga Österrike-äventyr har gått i trötthetens och hungerns tecken.
Kroppen har varit lite konstig, redan på onsdagens morgonpass svarade den bra på träning och sedan har träningen (som såklart har varit ganska lätt) flutit på riktigt bra - långt över förväntan dagarna efter en sådan urladdning.
Däremot har jag varit vansinnigt trött, sådär trött som att man går i sin egen lilla bubbla, inte tänker klart och nickar till så snart man får en chans att sitta och slappna av en stund.
Min hunger har heller inte vetat några gränser, knappt har jag svalt den sista tuggan av måltiden innan jag börjar fundera på när det kan tänkas vara dags för nästa och vad som då ska ätas? Minsta lilla tidsförskjutning av lunchen eller missade mellanmål har resulterat i vansinniga blodsockerdippar och mer än en natt har jag blivit väckt av min hunger.

Resandet och tävlingsanspänningen är troligen orsaken till tröttheten och energiunderskottet kan såklart förklaras med det faktum att 4,5timme löpning på lördagen följt av 2,5 timme på söndagen är lite svårt att äta ikapp - särskilt när hemresan med tajta byten mellan tåg/flyg på måndagen resulterade i att efter frukost vid 7,30 dröjde det ända till kl 17.00 innan det blev tillfälle för lunch.
Tomt i tanken således och eftersom jag ändå har tränat en del under veckan har det väl varit svårt att fylla de tomma förråden. 
Men, lite trötthet och hunger kan det ju absolut vara värt när jag ju fick min första löparframgång på mycket länge!

Eftersom kroppen då, som sagt, konstigt nog ändå har levererat på träningen under veckan sitter jag nu i en bil på väg till Stockholm för att springa 10km på Hässelbyloppet imorgon. 
En tävling som är superkul - dels för att det är en snabb och fin bana men framförallt för att det är min klubb som anordnar loppet och målgången sker på Hässelby IP som jag väl trots att jag inte är Stockholmare får se som min hemmaplan. När jag är hel och frisk ser jag det som en självklarhet att som medlem i arrangörsklubben vara med och kuta för att stödja arrangemanget!
Skulle dock normalt aldrig få för mig att springa ett lopp helgen efter en mara och ännu mindre efter en tävlingshelg med 75km löpning men eftersom säsongen lider mot sitt slut och jag har missat stora delar av den på grund av skador och sjukdomar tänker jag ändå ta chansen att få ta på mig en nummerlapp.
Känslan i kroppen är helt okej så det skulle eventuellt kunna bli ett bra lopp, kanske får jag en superkompensation efter förra helgens urladdning? I så fall hoppas jag på att slå min tid från Tjejmilen (37,16) och helst gå sub37.
Mest troligt är väl dock att någon form av slitenhet gör sig påmind under loppet, det är ju trots allt skillnad på att springa 10km så fort man kan och på att köra lugn distans och fartlek vilket har varit mina "feelgoodpass" under veckan. Men i så fall är det också okej och jag får se det som ett bra träningspass - en dålig tävling är ju trots allt alltid bättre än en bra träning!

Nu är det dags för glass och kaffepaus för att säkerställa att energiunderskottet är återställt när det imorgon är dags för race.
Hoppas att vi ses på startlinjen!

tisdag 7 oktober 2014

Deltävling 3 Tour de Tirol: Pölven Trail 23km, 1200hm

Idag var det då dags för finalen, den sista deltävlingen i årets Tour de Tirol. Tidigare år har touren avslutats med en flack halvmara på asfalt, i år hade man dock kryddat till det lite extra genom att göra om sista etappen till 23km traillöpning med 1200hm istället. Ju tuffare desto bättre verkar det vara som gäller här.

Jag var rejält sliten igår kväll efter marathonloppet men faktiskt bara sliten i benen - inte sådär matt i hela kroppen och illamående som man blir när man springer en vanlig mara så fort man kan. Detta var bra eftersom det innebar att jag kunde få i mig ordentligt med både mat och vätska efter loppet men trots detta vaknade jag vid fyratiden inatt av att jag var så hungrig att det gjorde ont i magen. Tydligen hjälper det inte hur mycket man käkar när man har kutat i bergen i 4,5timme, det går liksom inte att fylla på allt på en kväll.
Käkade en banan och somnade om till klockan ringde vid 7.00 för frukost och tävlingsdags. Skuttade inte direkt ur sängen då de stela benen gjorde sig påminda så snart jag försökte resa mig utan rullade snarare ur sängen och gick sedan på tvären nedför trappan till frullen då framsidorna inte alls ville gå i trappor. Ovanlig känsla på en raceday.
Laddade in en så rejäl frulle jag vågade utan att riskera att få magras under loppet och joggade/gick sedan en runda med brorsan för att få liv i benen och känna om det överhuvudtaget skulle vara möjligt att springa på de mosade benen. Det visade sig att de faktiskt vaknade till liv efter att jag fått lite cirkulation i dem och efter att även ha stretchat och masserat in dem med linement vill jag påstå att de faktiskt inte var så onda längre, om än vansinnigt stela och trötta.

Startproceduren var lika mäktig som de tidigare dagarna, men idag tillkom momentet med en kontroll av vår utrustning (var bla tvungen att ha 3mm sula på trailskorna för att få starta)
Vi ställde oss ganska långt bak i startfältet då både jag och brorsan inte direkt kände att vi hade de snabbaste benen och även visste att ingen av oss är vana att springa i princip obanad terräng och borde släppa fram de andra. Detta visade sig vara ganska dumt, för även om vi var sega fanns det de som var betydligt sämre, men då stigarna var trånga var det stundtals omöjligt att springa om och man fick vackert anpassa sig till de framförvarandes fart.
Loppets öppning var helt brutal med våldsamma stigningar och underlag som stundtals inte ens var springbart utan man klättrade över stenar som nådde mig till knäna och ibland behövde man till och med ta armarna till hjälp mot marken för att dra sig uppåt/framåt.
Kände väl ganska snart att det inte fanns något vidare tryck i benen men första milen gick ändå ganska bra, sedan tror jag att jag mötte den berömda väggen och fick soppatorsk. Den värsta stigningen var mellan 10-15km och jag var så trött när vi närmade oss toppen att jag inte kunde tänka klart. I vätskekontrollen kunde jag inte skilja på vatten och cola, jag var på väg att springa rakt in i en trädgård istället för ut på den stig som skyltarna visade och jag tog chansen att gå så fort jag såg någon annan i min närhet välja det alternativet - jag hade liksom inte energi att ens försöka kriga.
Proppade i mig bars och cola vid vätskekontrollen vid 13km då jag insåg att jag gått tom på näring, men kände en viss förtvivlan då jag trodde att vi skulle vara på toppen vid 18km och jag såg hur skräckinjagande långsamma mina kilometertider var. Skulle ta en evighet innan jag kom i mål! Men så plötsligt står det en stor skylt som visar att vi nått högsta punkten redan efter 15km, jag vågade bara inte tro att det var sant. Frågade tjejen som sprang bredvid mig (som faktiskt var en svenska boende i Söll) som bekräftade att jag uppfattat saken rätt. Jag blev så lycklig och lättad att jag nästan började gråta och bara vetskapen om att det nu i princip bara väntade nedförslöpning ända till mål gav mig styrka och energi. Nedför vet jag nämligen att jag är stark och jag fick ännu ett kvitto på det när jag plockade säkert 15 placeringar under de sista 8km. När vi kom in i byn och loppets sista och enda kilometer väntade på flack asfalt (äntligen hemmaplan!) samtidigt som jag såg en tjej 100m framför mig la jag in tävlingsfarten och spurtade förbi henne med en avslutande 3,37 kilometer. Bara för att liksom...

I målet väntade brorsan som varit så stark uppför att jag inte haft en chans att haka på. När vi nådde toppen var han långt före mig, men nedförslöpan på slutet hade jämnat ut avståndet och i mål skiljde det bara en minut på oss. Den stora skillnaden var dock att jag var ett vrak, fullkomligt slutkörd och tröttare än någonsin, medan brorsan verkade i princip oberörd om man bortser från hans stela ben. Han är från en annan planet den mannen...

I mål!
3 Tage - 75km - 3500hm
Dagens lopp gav mig en elfte plats, vilket jag är nöjd med då det samtidigt var österrikiska mästerskapen i traillöpning och därmed lockade löpare som bara sprang detta lopp och inte hela touren.
Totalt i touren slutade jag femma med en sluttid om 7tim och 22min - med god marginal under de åtta timmar som jag och brorsan hade som ett litet inofficiellt mål. Brorsan klarade för övrigt också målet med tiden 7 tim och 33min.
Efter loppet väntade världens längsta prisutdelning eftersom det inte bara var pris efter total placering utan även i respektive åldersklass. Jag fick därmed med mig både pengar och medalj för min totala femteplats och en flaska 48% apfelschnapps för min seger i klass W30 - det är tydligen bara i Sverige vi inte tycker att alkohol och idrott hör ihop. 
Sedan avslutade vi dagen med att hoppa in på en sportbar och titta på Arsenal-Chelsea och fira med öl(brorsan) och radler (Jossan)

Njuter i solen och hejjar fram de sista löparna.


Inte var dag man står högst upp på pallen,
och inte var dag det belönas med 48% apfelschnapps...
  

Sammanfattningsvis har det här varit en fantastisk löparhelg. För första gången på mycket länge känner jag mig som en löpare igen som kan vara med och springa race och även kunna göra det bra. För första gången på länge fick jag dessutom springa mig riktigt trött och ta ut allt jag hade på ett lopp utan att vara begränsad av skador eller konstigheter som de magproblem och andningsproblem som förstört så många lopp. Det känns rättvist och tillfredställande att få ut allt man har och känna att man presterar precis på den nivå man utifrån sin träning och form förtjänar - utan att något utom ens kontroll ska förstöra. 

Just nu är jag lycklig. Löparrusigt lycklig.

lördag 4 oktober 2014

Deltävling 2 Tour de tirol: Kaisermarathon 42195m, 2165hm.

Idag var det dags för den stora utmaningen, det lopp under den tre dagar långa touren som var det som lockade allra mest när vi anmälde oss.
Kaisermarathon.

Utmaningen:
Ett helt marathon, 42195m där man klipper 2165 höjdmeter. Banprofilen visade en platt halvmara följt av 10km konstant uppförsbacke där man skulle ta ca 750hm upp till ca 1600m höjd. Vid 30km skulle det sedan börja gå nedför till 39km där man befinner sig på ca 1150m  höjd och sedan återstod "le grande finale": 
Uppför skidbacken till toppen Hohe Salve på 1829m höjd. Ca 700hm på 3km. Med ditt livs backigaste 39km i benen. 
Tror att det är svårt att få en uppfattning om hur jäkla brant det var - jag hade i alla fall inte kunnat föreställa mig det innan jag väl stod där. 
I den backen på Isaberg där jag har tränat är det ca 130hm från campingen till toppen, fördelat på ca 700m. Här snackar vi alltså den backen staplad på varandra typ fem, sex gånger... 

          
                     Redo för start!

Efter en mäktig startprocedur med hög peppande musik dunkande i högtalarna, taggade människor som klappade i takt, en race breafing på scen av tävlingsledaren följt av en röst likt den som brukar presentera spännande biofilmer som mässade "get ready for the countdown - 10-9-8..." och sedan var vi igång.
Vår plan var att inleda lugnt den första "platta" halvmaran för att spara på krafterna till den avslutande tuffa halvan och det gjorde vi, passerade 20km på 1,34. Självklart var vi inte helt oberörda i benen, platt i Österrike är inte alls platt, under denna halvmara hann vi med att ta fler höjdmeter än man gör på HELA lidingöloppet. Men sen började allvaret. 
Uppåt, uppåt, uppåt i 10km där det stundtals var helt omöjligt att ens springa. Att behöva gå på ett race var något nytt för mig och först lite knäckande men när vi såg oss omkring insåg vi att vi inte var de enda som behövde ta till detta motionäriga sätt att transportera sig - det fanns INGEN som sprang. Så vi sprang helt enkelt när det gick att springa och "vilade benen" med att gående klättra uppför stock, sten och lera när det inte var springbart till vi till slut nådde toppen och 30km skylten. På toppen passerade vi en av se roligaste delarna på banan då vi sprang rakt igenom en stor uteservering där vi kryssade mellan borden som var fullsatta av folk som hejjade mer frenetiskt än jag någonsin tidigare mött. Kände mig som en världsstjärna när speakern sa mitt namn och jag fick vinka och fiva den glada och entusiastiska publiken. Vansinnigt häftigt!

Där på toppen skiljdes jag och brorsan plötsligt åt när det visade sig att jag var lite starkare nedför, eller i alla fall lite mer orädd utför då jag släppte på rejält med fart. Det där med att springa nedför verkar vara min grej, jag sprang förbi säkert femton personer, och jag tyckte inte alls att det var jobbigt eller obehagligt att ta stötarna med mina trötta ben utan njöt bara av att det var roligt att få kuta fort efter att i sakta mak klättrat uppför berg den senaste timmen.

Så kom den då, 39km skylten och det var dags för allvar igen. Kastade en blick uppför skidbacken, såg kabinliftarna som hängde över mig och fyllde på med en rejäl mugg cola från vätskastationen jag just passerade. Nu gäller det.
Klättrade och klättrade medan det brann i benen och sved i lungorna. Undvek att titta uppför backen hur långt det var kvar utan koncentrerade mig istället på att stirra ner i marken för att sätta mina fötter på den väg som kändes mest effektiv. För att orka sög jag åt mig all energi som publiken hav genom sitt hejande och försökte kosta på mig en tumme upp, ett leende eller ett "Danke" när någon ropat mitt namn. Och lika mycket för att peppa mig själv som för att peppa mina medtävlare såg jag till att dela med mig av några peppande ord och en dunk i ryggen till de jag lyckades passera på min väg upp.

Vid 40,5km kom den sista mycket rikliga vätskekontroller där funktionärerna flög fram och noga presenterade sitt utbud: bananer, cola, soppa, gel, bars, macka, sportdryck, vatten. De var så ivriga att presentera menyn att jag började skratta, tackade och kommenterade att det ju var som att komma till restaurang! Nöjde mig dock med cola - varför ändra ett vinnande koncept?
Sedan väntade den sista slingrande biten mot mål och det konstigaste upplopp jag varit med om. Man brukar ju försöka spurta när man ser målet men här klättrade du uppåt med målet i sikte i säkert 5min, någon spurt var liksom inte att tala om - här handlade det om att överhuvudtaget förmå kroppen att röra sig framåt. Här hände en konstig grej, en gubbe från publiken hoppade in och började springa bredvid mig och peppa mig framåt. Han sprang riktigt nära så att vi nästan krokade i varandra ibland och det var som om han var min hare eller coach eller nåt. Gulligt, absolut, men ska jag vara ärlig var just det en del av loppet där jag gärna hade varit ensam inte var så värst sugen på att chit-chatta med en hängiven supporter.

          
        Brorsan vid sidan av upploppet...

Korsade lycklig och vansinnigt trött i benen mållinjen som femte dam (46a totalt) på tiden 4,15,23. Innan start gissade jag att en tid under fem timmar vore en rimlig målsättning eftersom man vann på 4,07 förra året. Att göra 4,15 var därmed låååångt över förväntan och att få en så bra placering känns nästan overkligt.Jag tänker nu vara lite osvensk och säga att jag är riktigt nöjd och stolt över min prestation och fantastiskt lycklig över min första löpframgång på väldigt länge!

Tio minuter senare kom även min grymma brorsa i mål och vi kunde förenas i en svettig, lycklig kram innan vi parkerade oss på den uteservering arrangören ordnat på toppen med mängder av bord och stolar där man kunde sitta i solen och njuta av utsikten över bergen medan man blev bjuden på öl, cola, kakor, mackor, choklad och annat gott för att fylla på förråden. Vi blev kvar länge och njöt av vår prestation, tittade på målgångar och pratade med andra löpare innan vi tog oss tillbaka till hotellet för bastu, dusch och vila.

           På serveringen efter loppet!

  Brorsan tar en öl och njuter av utsikten.

En fantastisk dag och en otrolig löparupplevelse är nu till ända.
Hur sjutton man ska förmå sina helt mosade ben att springa deltävling tre bestående av 23km trail med 1300hm imorgon klockan 9,30 är dock en gåta...

fredag 3 oktober 2014

Deltävling 1 Tour de Tirol: Söller Zehner 10km, 255hm.

Nu är vi äntligen igång!!
Första etappen av Tour de Tirol 2014 är avklarad och äventyret har börjat!

Dagen idag har varit ett långt väntande på att få komma igång med springandet. Söll är en liten by och utbudet av aktiviteter/sevärdheter är väldigt begränsat så efter en lång och skön sovmorgon har dagen varit stillsam och spenderats med att promenera ett varv på kvällens milbana, ett besök på sportmässan, en pastalunch på trevlig uteservering och ett par timmar med en bok i solen i hotellets trädgård med utsikt över bergstopparna.
Man kan onekligen ha det sämre, klagar verkligen inte på denna otroligt fina och avslappnade dag, men jag har ändå hela dagen känt en viss längtan, rastlöshet och sug efter att få komma igång! 

         

Ja just det, bör ju naturligtvis också berätta att brorsans packning kom fram lagom till lunch så vi slapp tömma sportmässan på utrustning och plånboken på pengar. Skönt!

         

Loppet avgjordes i strålande väder med solsken och klarblå himmel. Starten gick klockan 18,00 och banan var förlagd om tre varv på vardera 3,33km där man varvade in vid målområdet och den härliga publiken varje runda. Var fantastiskt bra stämning och riktigt mycket folk som hejjade utmed hela banan.
Min taktik var att springa kontrollerat och att aldrig tillåta mig själv att bli riktigt trött då jag vill ha så pigga ben som möjligt till morgondagens mara. Jag var lite orolig innan loppet att mina tävlingshorn skulle växa fram och att jag skulle dras med i en rusning men är supernöjd att jag lyckades kontrollera mig och hålla mig till min plan. Inte ens när jag på tredje varvet fick veta att jag var bland de första damerna ökade jag farten utan valde att bortse från det och hålla mig till planen. Brorsans ord innan start om att "det är inte idag du avgör ditt tourersultat, det enda du kan göra idag är att förstöra" hjälpte mig att bromsa för han har ju så rätt - skillnaden på ett bra och ett dåligt race idag kanske handlar om 5min. Med tanke på hur sinnessjukt backig milbana det var (har ALDRIG sprungit ett millopp med i närheten så mycket backar) kunde man lätt ha sprungit sig helt slut om man gått på lite för hårt och därmed fått starta med rejält sega ben på morgondagens mara och för min del kanske även fått smärta i min skada.
Idag kände jag inte av min skada alls vilket såklart känns bra inför morgondagen och dessutom kändes kroppen lätt och fräsch och jag var inte det minsta trött vid målgång. Perfekt upplägg och en perfekt uppvärmning för vad som komma skall!

          

För mig blev det en fjärde plats på tiden 41,27, ca 3min efter segraren, brorsan blev 69a då han gick i mål ca en minut efter mig.

Efter en liten nerjogg, lite stretch och en skön dusch har vi nu laddat depåerna med en rejäl middag och ska strax krypa till kojs för att sova oss pigga till morgondagens extrema utmaning.
Taggad till tusen, längtar till skottet går 9,30!
Till topps!!!!

torsdag 2 oktober 2014

På plats i Söll

Ruggigt tidigt i morse skrällde väckarklockan, tidigt även för mig som är morgonpigg som få, för det känns typ inte okej när man ställer klockan på 03-någonting. Det är då det är tur att man ska ut på skojigheter som motiverar en att släpa sig ur sängen.
Eftersom jag anlänt så sent på onsdagskvällen att syskonbarnen redan hade somnat hade jag en stark vilja att smälla lite för högt i någon badrumsdörr eller prata lite för högt med brorsan så att de skulle "råka" vakna och jag därmed skulle få en skymt av dem innan avfärd. Det gjorde jag ju såklart dock inte, de kan behöva sin skönhetssömn utan en galen faster som lever rövare, så istället smög jag tyst som en mus ut ur lägenheten till den väntande taxin som skulle ta mig och storebror till Arlanda för vidare transport mot Österrikiska Söll.

Resan flöt på smidigt om man bortser från att Lufthansa (såklart) slarvade bort brorsans väska under mellanlandningen i Frankfurt. Själv hade jag all min packning som handbagage, vilket förvisso krävde en del planering som att packa saker i skorna, i handväskan och i fickorna, men eftersom jag blev av med min väska på exakt samma flight i somras kände jag mig vis av erfarenheten och tyckte att det kunde vara värt besväret. Det visade sig ju tyvärr stämma, fattar inte vad som är problemet med Lufthansa och sträckan  Frankfurt - Innsbruck. Hur svårt kan det vara att transportera en väska liksom? Nu hoppas vi bara på att den likt förra gången dyker upp under kvällen så att brorsan kan få springa de där 75km med vettig utrustning. Skit-Lufthansa, när de inte strejkar slarvar de bort ens prylar. Suck.

Nåväl, eftersom min brorsa är av den lättsamma sorten verkar detta som tur är inte bekymra honom särskilt mycket utan vi har ändå haft en trevlig dag i ett soligt och varmt Söll.
Gick en liten tur i byn, vilket gick fort, är så långt ifrån en storstad man kan komma och min gissning är att invånarantalet typ kommer att fördubblas under helgens tävlingar - och då snackar vi om ett lopp med bara typ tusen startande. 
Käkade wienerschnitzel (såklart, vi är ju i Österrike), rekade sportaffärer (om brorsan skulle bli tvungen att köpa nya prylar) och avslutade med att ta kabinbanan upp på den topp där vi kommer att gå i mål på lördagens bergsmara.
Kan bara konstatera att det inte kommer att bli en lek. Det var så galet brant och att klippa den skidbacken rakt upp med 38km och över tusen höjdmeter i benen känns overkligt och jag tror att både jag och brorsan började fundera på vad vi har gett oss in på. Kanske har vi underskattat utmaningen en aning? Troligen borde man ha tränat mer terräng och troligen vore det bra om man sprungit något mer långpass över 30km än de två pass jag kan logga sedan Sthlm marathon och de enstaka brorsan har gjort utan rullskidor på fötterna. Men det är ju för sent att fundera på nu och vad tusan liksom,  ska man utmana sig själv så kan man lika gärna göra det rejält! Vackrare bana kommer man nog aldrig få se!


      Brorsan testar "upploppsrakan"...


Min målsättning är alltså helt enkelt att klara av utmaningen och få finishertröjan och medaljen där på söndag som bekräftar att jag faktiskt klarar att kuta 75km över 3500hm på tre dagar.
Hade till en början en liten tanke om att försöka gå för fullt på morgondagens millopp som ju går på asfalt för att få en riktig tävling då det är det enda av loppen där jag kanske skulle kunna placera mig. Sedan skulle jag "turistlöpa" och bara njuta av lördagens bergsmara och söndagens 23km traillopp. Men efter att ha fått en kraftig känning i min skada efter tisdagens kvalitetspass har jag tänkt om och inser att jag inte är hel nog att springa alls dagen efter ett tufft kvalitetspass.
Därför kommer jag att hålla igen och bara njuta och löpa igenom även 10km loppet för att ha så pigga ben som möjligt till de två resterande loppen och framförallt för att kunna starta bergsmaran med så lite smärta som möjligt. Efter att ha kollat in banan inser jag att det kommer att bli vansinnigt tufft så att springa alla loppen sakta och att vara så utvilad och pigg som möjligt när starten går är en förutsättning om jag ens ska klara att fullfölja hela Touren och framförallt om det ska kunna bli den roliga och fina upplevelse som är anledningen till att jag och brorsan anmälde oss från början.

Imorgon öppnar sportmässan och klockan 18,00 går första start.
Jag längtar och är lika förväntansfull som ett barn på julafton, det ska verkligenbli så himla kul!! Jag och min fina storebror ska tillsammans få göra det bästa vi vet, i en vacker miljö i ett vackert land. Det finns alla förutsättningar för en riktigt bra helg!

Men, idag är det ännu bara torsdag kväll och dags att testa hotellets kvällsbuffe för första gången innan det blir en tidig sänggång för att sova ikapp nattens förlorade skönhetssömn.

Auf wiederhören!

onsdag 1 oktober 2014

Tålamod

Såg en helt fantastisk dokumentär på SVT häromdagen; ”Gymnasten som lärde sig att gå”.
Dokumentären följde en ung gymnastkille som föll så illa när han gjorde en volt att han bröt nacken och blev förlamad i hela kroppen. Ingen trodde att han någonsin skulle kunna röra sig igen men på något mirakulöst sätt började han efter någon månad röra lite på benen och sedan fick man följa hans långa kamp för att lära sig att gå, andas utan respirator och att komma tillbaka till ett ”vanligt” liv där han klarar vardagen själv.

I timtals varje dag tränade han mot sitt mål och genomled den ena tråkigare övningen än den andra som med myrsteg tog honom framåt. Andningsövningar flera gånger om dagen, att med hjälp av en tång förflytta små träpinnar från en punkt till en annan, att flytta sig från rullstolen till sängen och sedan vidare till liggande position med hjälp av sin sjukgymnast var bara några av de pyttesmå men ack så utmanande övningarna som måste te sig som löjlig träning ur en tidigare stenhårt tränande människas ögon. Att se hur han ändå målinriktat och motiverat genomförde varenda övning var faschinerade, särskilt när det här inte ens handlade om att köra rehab för att komma tillbaka till sin idrott efter en liten skada, här handlade det liksom ”bara” om att komma tillbaka till livet.

När jag satt där och imponerat följde hans tålamod, stenhårda vilja och diciplin att till varje pris genomföra sin träning varje dag, även om det krävde otalet telefonsamtal och utskällningar de gånger färdtjänsten strulat till det med hans transport, började jag fundera på mig själv och de svårigheter jag upplever att komma tillbaka efter min lilla skada.
Hur segt det ibland kunde kännas att köra den där alternativa träningen på crosstrainer eller cykel, hur långtråkigt det är med de där fjuttiga övningarna för höften som inte ens gör mig trött och svettig och hur man längtar efter hur allt bara ska vara som vanligt igen. Hur snabbt man blir trött på att behöva känna efter, vara klok, försiktig, drabbas av bakslag och där varje dag man inte kan köra på med sin löpning enligt plan eller lika hårt som förut känns som en månad.
I ett års tid upplever jag att jag har drabbats av än det ena, än det andra problemet som stört min löpning. Sjukdomar, utmattning, sorg efter min avlidna svärmor, mystiska skador och så till slut stressreaktionen i somras som liksom toppen på isberget. (hoppas jag).
Detta år har känt som en evighet och det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka ett par år, till 2011 kanske, då kroppen alltid levererade och allt som handlade om löpning var som en dans på rosor. Under detta år har jag dock kunnat leva mitt övriga liv helt normalt, jag har kunnat stiga upp ur sängen och gå till jobbet, äta min mat själv och faktiskt kunnat träna riktigt hårt – när inte löpningen har funkat så har jag kunnat få endorfinkicken från hård träning genom alternativa träningsformer. Jag har till och med kunnat springa en tävling lite då och då, om än med varierat resultat och jag har hela tiden kunnat genomföra all min träning med tävlingar och en återkomst till prispallen som morot. Det är egentligeninte alls särskilt synd om mig, jag har det i jämförelse riktigt, riktigt bra.
Men ändå känns det här året som en evighet av elände och flera gånger har det känts som om motivationen ska ta slut. Och ändå blir jag stressad över missade löppass och har både en, två och tre gånger åkt på bakslag i min iver och brådska att komma tillbaka och i min rädsla att tappa för mycket löpträning och hamna efter. 

Så ser man Gymnasten som lärde sig gå. Som så långsiktigt genomför sin träning, dag ut och dag in. Träning som inte i mina ögon och säkert inte heller i hans egna ögon skulle kvala in i träningsdagboken då den varken bjuder på svett eller pulshöjning. Men ändå står han ut, kämpar på, jublar åt myrframstegen och efter tre år klarade han sig i princip själv – han kunde gå utan rollator, om än ostadigt, han behövde inga hjälpmedel för att andas och han kunde bo i ett eget boende.
Hans väg tillbaka till att kunna träna ”på riktigt” eller att tävla är oändligt lång och kanske, eller till och med troligen, kommer han aldrig att nå fram men ändå fortsätter han att åka till gymnastikhallen för att stundtals prova på studsen i mattorna. För kanske ändå, någon dag långt fram...

Det är vad jag kallar långsiktighet. Målmedvetenhet. Tålamod.

Jag ska vara vansinnig och dum en sista gång, jag ska genomföra Tour de tirol i helgen trots att min kropp mest troligt inte är redo. Jag vet att det är en risk och jag vet att det kan innebära ett bakslag med ytterligare rehab. Men då får det bli den sista galenskapen den här säsongen innan jag sen också ska vara klok och ha tålamod. Då ska jag ge min kropp all den rehab den behöver ända till den verkligen är hel på riktigt. För vad är en dag, en vecka eller ens en månad i sammanhanget?