fredag 29 augusti 2014

Lilla snigel akta dig...

Idag var det dags för första snabbdistanspasset i löparskor på tre månader, tillika ett av mina första fartpass överhuvudtaget på samma tid. Har endast hunnit med ett par intervallpass och något backpass men nu var det alltså dags att se vad kroppen skulle tycka om att springa snabbt längre sammanhängande utan att få vila med jämna mellanrum som på intervallpassen.
Den tyckte att det var... Sådär...

Vaknade tidigare än nödvändigt med tanke på att jag var ledig från jobbet och kunde inte somna om. Kunde först inte riktigt sätta fingret på varför jag inte kunde slappna av men insåg efter en stund att jag var nervös. För ett träningspass. Ett litet fjuttigt, oviktigt träningspass som bara skulle mäta min form lite grann men det kändes som en tävling. Oroade mig för att det skulle vara äckligt jobbigt, oroade mig för att jag skulle springa så lusigt sakta att jag skulle känna mig värdelös, oroade mig för att det skulle göra ont i min skada och oroade mig för att inte orka genomföra passet enligt plan. Löjligt.
Något övertänd och med en känsla av att jag gjort en liiite för stor grej av detta första lilla test i mitt huvud gav jag mig i alla fall iväg på en cykelväg som jag visste var både rak och platt och därmed perfekt om man vill springa fort. Värmde upp med 5km jogg innan jag tryckte igång klockan, ökade upp farten på benen och påbörjade det 5km avsnitt jag bävat för. Var lite feg i början och vågade inte trycka på ordentligt då mitt självförtroende var i botten och att maxa ens ynka fem kilometer kändes övermäktigt. Fegade och höll mig till marathonfart första kilometern men upptäckte snart till min förvåning att det inte alls kändes så katastrofalt som jag hade väntat mig för benen var pigga och starka och nu när mitt bäcken är helt kunde jag plötsligt både ta ut steget ordentligt, få ut mer kraft i varje steg och orkade hålla en betydligt bättre hållning och höjd i höften än tidigare. Så jag vågade skruva upp farten lite grann och ett par kilometer senare började faktiskt även tekniken sätta sig och något som liknande lite flyt infann sig. Bra.
Vad som dock inte var bra var att min andning var ovanligt ansträngd och pulsen ovanligt hög trots att min kropp kändes stark och jag insåg att min hals som varit lite svidig någon vecka nog faktiskt egentligen var ganska tjock och svullen. Det pep när jag andades, det spände i nacken, munnen blev snustorr och snoret (ja ursäkta detaljerna) började rinna. 
Klockade av fem kilometer på snigelfarten 18,34 men tar med mig känslan av att efter att ha vilat bara en minut ha kunnat fortsatt en bra bit till, känslan av att kroppen var stark och jag skyller bort en knapp halvminut på min begynnande förkylning och det dåliga självförtroende som bromsade mig. 

Hostade, frustade och snöt mig en stund innan jag vände hemåt och kom då på att jag i min iver haft en tankevurpa i valet av runda. Planen var uppvärmning 5km, snabbdistans 5km och sedan en nerjogg hem på max 5km. Men jag hade ju startat på en cykelväg och joggat fem kilometer i en riktning och sedan fortsatt med min snabba femma i samma riktning vilket ju således innebar att jag nu hade 10km distanslöpning kvar innan jag var hemma.
Men jag kände mig som sagt pigg, var till och med lite sugen på att köra en snabbfemma till för att få revenge på den lite slöa tiden, så de extra kilometerna välkomnades som en trevlig bonus och jag löpte lugnt och stilla hemåt.
Men så med tre kilometer kvar hände något, kroppen blev akuttrött och matt, blodsockret rasade och halsen svullnade igen mer och mer. Sprang väldigt sakta mot slutet och det var rejält skönt när jag äntligen såg mitt hus på krönet av sista backen efter 20km.

Efter att ha duschat, proppat i mig ett mellis med massor av C-vitamin kände jag mig piggare men det är helt uppenbart att en förkylning ligger och lurar och nu är bara frågan om dagens pass fördrev bacillerna eller om det kommer att vara den utlösande faktor som gör mig dundersjuk? Med vetskapen om att jag under föregående helgs resa till Mallis delade rum med en kollega som fick halsfluss och 40 graders feber känns det lite oroande med en svullen hals men jag fortsätter att frenetiskt tugga citrusfrukter och hoppas att jag bara drabbats av en lightvariant och lite inbillningssjuka.

För övrigt är det ju bara att dra slutsatsen att jag just nu behöver fartträning. 
Väldigt, väldigt mycket fartträning...

torsdag 28 augusti 2014

Nya inköp

Efter att av bloggläsare Staffan (tack för hjälpen!) fått förklarat för mig att det kan vara svårt att hitta riktigt lätta terrängskor som samtidigt är rejält vattentäta bestämde jag mig för att försöka lösa problemet genom att leta efter vattenavvisande sockar. Anledningen till detta hysteriska behov av att vara torr om fötterna är att jag vill göra mitt löpäventyr högt uppe i de österrikiska bergen i oktober till en trevlig upplevelse även om vädret skulle välja att visa sig från sin sämsta sida. Det känns liksom inte som om utmaningen att löpande förflytta sig 75km med 3500 höjdmeter på tre dagar i terräng behöver kryddas med iskalla och blöta fötter.
Surfade därför runt på OL-specialistens hemsida och hittade ett par sockar i våtdräktliknande material som genast klickades hem och idag dök upp i brevlådan. De såg väldigt klumpiga och konstiga ut men väl på foten var de smidigare än man kunde tro! 
Nu återstår bara att invänta ett riktigt grisigt regnväder så att jag kan ge mig ut och testa - recension kommer!

          
Ser skumma och stora ut såhär, men när de är på foten är de smidigare och verkar  funka bra i trailskon!


Passade även på att klicka hem två rör med High5 zero brustabletter. Har varit lite frågande till meningen med en sportdryck som inte innehåller något socker och inga kalorier - att få i sig energi brukar ju liksom lite vara lite det som är vitsen med sportdryck. Men eftersom sportdryck ju faktiskt även innehåller nödvändiga elektrolyter, salter, magnesium mm tänkte jag att det kunde vara bra att testa denna på de kortare pass där man egentligen inte behöver sockret (för att göra tandis glad) och även till att använda efter/mellan passen för att ladda upp och för att kunna återhämta mig bättre.
Dessutom tycker jag att det är svårt att få i mig tillräckligt med vatten mellan passen och föredrar att smaksätta med något (tex citron) och tänker att detta kan vara ert bra alternativ som smaksättare.

          

För övrigt ska jag imorgon testa att springa snabbdistans för första gången sedan skadan. 5km i hög fart är planen och det ska bli ett spännande test och skoj (?) att få en indikation på dels om jag ens kommer att överleva att maxa 10km på Tjejmilen nästa helg och dels på hur mycket jag har tappat i snabbhet efter all missad kvalitetsträning i löparskorna i sommar...
Huga. 

söndag 24 augusti 2014

Slut på jobbhelgen...

Sista dagen på utbildning/kickoff resan till Mallis är här, om ett par timmar går flyget hem till regniga Sverige igen.
Idag har vi varit lediga och fria att själva disponera vår tid efter eget tycke. För mig innebar det tidig morgon med löparfrulle vid 7,30 för att vid 9,00 kunna vara redo för ett långpass i solen.
Inte lätt för en hungrig frukostälskare att knalla in på frukostbuffen och blunda för alla de goda ostar, kallskuret, bröd, scramblade ägg som erbjuds och välja att fokuserat plocka till sig yoggi, nötter, banan och russin som man vet funkar som löparbränsle men vad gör man inte för att slippa maghaveri på träningen?

Gav mig sedan ut på långpass med målet att springa 25km och sedan avsluta med en timme på crosstrainern för att få ihop tre timmar men samtidigt inte fresta min tidigare skada för mycket. Väl ute kändes det bättre än på mycket länge i mitt bäcken och då sjukgymnasten och läkarens råd är att "allt som inte gör ont är okej" bestämde jag mig för att våga förlänga löpningen lite - det är ju trots allt både roligare och skönare att springa lugn distans utmed havet än att nöta crosstrainer på ett instängt gym.
Kroppen kändes lätt och framförallt smärtfri och om man bortser från min totala vätskebrist sista kilometerna där det enda jag kunde tänka på var vem jag skulle kunna tänkas råna för att få en flaska vatten blev det ett av de trevligaste passen på länge. 
35km i 4,35min/km senare var jag tillbaka på hotellet, svepte 1,5liter vatten, körde mina styrke/rörlighetsövningar innan jag parkerade mig på uteserveringen och beställde en lunch och en iskall cola.

          

Efter två fullspäckade dagar ska det nu bli skönt att sova en stund i solstolen innan vi reser hemåt.
Efter avslutad utbildningsdag i fredags transporterades vi med buss ut på landsbygden där vi delades in i lag med uppgiften att på ett utomhuskök tillaga en paella. Jag gick ut hårt och tog kommandot över stekspaden och wokpannan men när jag efter lite småprat kunde konstatera att en av grabbarna från ett av de andra kontoren var en före detta elitlöpare med meriter som 31min på milen och 1,10 på halvmaran ändrades mitt fokus något och från den stund pratades det träning och tävling snarare än saffran, skaldjur och riskokning. Men de andra i laget gjorde sitt jobb och fick till en fin paella som vi slapp skämmas över när det efter avklarad matlagning dukades bord och vi fick möjlighet att ta för oss av samtliga lags paella och äta oss mätta innan en vinnare i matlagningstävlingen skulle koras. Vi vann inte, skyller på en domarskandal.

             

På lördagen var det återigen dags för utbildning under förmiddagen innan det på eftermiddagen var dags för kickoff. Även här delades vi in i lag och skickades ut på havet med katamaran som efter en stunds åktur ankrade och det var dags för diverse tävlingar med allt från att bygga lerfigurer, dansa krigsdans till att simma stafett runt båten och köra stafett på en sådan där surfbräda som man står på och paddlar. Eftersom jag älskar sånt där var jag givetvis först i kön till att köra alla aktiviteter och det var vansinnigt kul framförallt med paddlingen! Fick dock betala ett högt pris för min iver när jag efter att ha råkat svälja en del saltvatten blev tvungen att inför mina kollegors beskådan avlägga en kaskadspya över relingen några timmar senare. Men det var det väl värt. Kvällen avslutades med barbecue på en strandrestaurang innan vi bussades tillbaka till hotellet klockan 22.
Löparjossan såg det som självklart att ta en dusch och sedan hoppa i säng för att få en god natt sömn medan 99,9% av mina kollegor såg det som att kvällens naturliga fortsättning var dusch och en natt på stan.
Vi var nog lika nöjda allihop med våra respektive val.

En fantastisk helg är till ända och jag kan inte annat än vara vansinnigt tacksam över att få jobba hos en arbetsgivare som tar så väl hand om sina anställda.
Nu ska jag lapa lite sol för att fylla på med  solenenergi nog att överleva den mörka hösten i Sverige.
Mot solstolen!


fredag 22 augusti 2014

En liten tur till Mallis

Igår lyfte ett chartrat plan med ett par hundra medarbetare från Ernst & Young från Axamo flygplats i Jönköping. Planets destination var Palma på Mallorca och med på planet fanns jag. Lucky me!

Den tre timmar långa flygresan gick fort eftersom jag sov bort i princip hela resan då jag var vansinnigt sömnig efter att på grund av tidsbrist fått avklara dagens två timmar långa träningskombo med crosstrainer/spinningpass redan klockan 05,15. Väl framme gick jag och mina tio kollegor från Gislavedskontoret till en trevlig tapasrestaurang där jag på grund av beslutsångest valde att äta en huvudrätt då det verkade alltför jobbigt att välja bland det femtiotal tapas som fanns på menyn. Trots att jag kände mig som en riktig miljöbov beställde tigerräkor i en underbart god sås med tillhörande grönsaker som inte ens det dåliga samvetet för mitt val kunde förstöra. Himmelskt gott!
Strosade sedan hemåt i den ljumna kvällen och somnade som en stock redan klockan 23.00. 

Och tur var väl det, att jag somnade så tidigt alltså, för dagen idag har verkligen varit fullspäckad. Klockan ringde 05,30 för det morgonpass som jag sett fram emot att springa utmed havet. Men när jag klev utanför hotellet och förvånat konstaterade att det var becksvart ute fick det bli en rockad med lunchpasset och det blev istället en timme på löpbandet med 10*2min intervaller som huvudingrediens.
En snabb dusch och en stor frulle på terassen senare var det dags för utbildning och i dryga fyra timmar proppades vi fulla med information om bolagets visioner, mål och arbetametodik. Jag älskar att jag jobbar på en byrå som hela tiden har en plan och ett driv att förändra och utvecklas och där man vågar sätta höga mål för framtiden. Det inspirerar mig som anställd grymt mycket, även om man ibland kan känna att det är svårt att hänga med i svängarna. 
Klockan tolv avbröt vi för lunch och siesta för vissa, för dagens andra löppass för andra. Snörade på mig skorna och även om jag insåg att det kanske inte var mitt livs klokaste val gav jag mig klockan 12,00 ut och sprang på strandpromenaden  i gassande sol och trettiogradig värme. Kunde liksom inte förmå mig att köra inne när det var så vackert ute. 
Körde lugn distanslöpning i en timme och tack vare att det fläktade skönt från havet gick det helt okej trots värmen. Avslutade med lite styrka på hotellets fina gym innan jag satte mig i en solstol på hotellets terrass och glupskt slukade en grymt god baguette med getost, lax och sallad ihop med en färskpressad apelsin/annanasjuice med mycket is.
         
(Var så himla hungrig att jag hann käka halva mackan innan jag kom på att jag skulle fota. Såg godare ut innan jag börjat tugga på den...)

Snart är det dags att krypa in i konferensrummet igen för dagens andra utbildningspass men det känns inte alltför betungande.
Konstaterar att det här troligen kan vara den bästa jobbfredagen ever... 

tisdag 19 augusti 2014

Skor med lite olika användningsområden

Tog en liten lunchpromenad till skoaffären tillsammans med min shoppingglada kollega Camilla häromdagen.
Direkt när vi kom in i butiken såg jag dem,  ett par klassiska svarta pumps med alldeles perfekt lagom låg/hög klack för 178cm Jossan som både av ergonomiska själ och av långbenskomplex måste välja bort alla snygga festskor då de alltid har  decimeterhöga klackar.
Det fanns bara ett enda par kvar vilket ju räckte gott och väl eftersom de var som skräddarsydda för min fot och passade lika bra som askungens sko i sagan. Hur ofta händer det? Som att dra högsta vinsten på lotto liksom.
Lycklig över att äntligen lyckas hitta en bra festsko knallade jag utan minsta tvekan fram till kassan för att ta med mig dessa skor hem för att låta dem bli pricken över i till den svarta jumpsuit jag inhandlade häromdagen.
Just som jag tror att min dag inte kan bli bättre visar det sig då att det dessutom är rea på pjucksen, nedsatta till 70% kostar kalaset endast 200 riksdaler! För en smålänning kan ni ju förstå att lyckan var total, cashing!!!

   Pumps passar bra till "den lilla svarta" 

Från en sko till en annan...
Idag fullständigt vräkte det ner regn när jag och min fina J skulle åka till Isaberg för lite skidbacksintervaller. Somliga av oss (läs Jonne) var duktigt gnälliga över det risiga vädret medan andra av oss (läs Jossan) var överdrivet positiva eftersom det skulle innebära att mina Inov8 x-talon 212 med tillhörande damasker äntligen skulle få bekänna färg.
Efter 90 minuters grisande i dyngblött vadlångt gräs, med ett och annat besök i lerpölar och med regnet konstant hällande från himlen är jag fortfarande nöjd även med detta inköp.
Damasken var kanon, man slapp få in lera och vatten in i skon när man plurrade och sulan gav grymt bra fäste i det blöta gräset så att jag kunde springa på utan att behöva oroa mig för att halka.
En liten besvikelse var dock att jag trots allt blev ganska blöt om fötterna, jag hade trott att själva tyget på skon skulle vara betydligt mer vattentätt. I ett svenskt sommarregn gjorde det ju inte så mycket, jag blev inte kall, men jag kan föreställa mig att känslan inte är superangenäm en oktoberdag i Österrike på 2500m höjd om det dåliga vädret väljer att hälsa på när jag ska springa bergsmara i Söll till hösten.
Någon orienterare därute som har en lösning på problemet?

    Leriga Inov8 med tillhörande damask    
    passar också bra - fast hellre till "de      
    små svarta" löparshortsen än till
    klänning.... 
  

måndag 18 augusti 2014

Jag är en löpare igen!!!!

Jaha hörrni, ”long time no see” eller hur det nu är man brukar säga.
Jag tänker att jag ska bespara er stackars läsare som fortfarande finns kvar och inte har ledsnat på mig efter min dåliga uppdatering en massa dåliga bortförklaringar till min frånvaro och istället vara ärlig och erkänna att det inte finns någon som helst anledning - bloggandet har liksom bara inte blivit av.

Så vad har jag gjort istället? 
Jo, jag har SPRUNGIT!!! Inte bara fjantjoggat och gå-sprungit utan kutat PÅ RIKTIGT!!!

          
                 Färgglad och lycklig!

Efter ett återbesök hos min läkare har jag nämligen fått klartecken att (med förstånd) trappa upp löpningen och börja springa lite mer ”på riktigt” eftersom min stressreaktion nu verkade ha läkt som den skulle. När det kommer till träning är ju dock förstånd något som inte finns i min ordlista varför jag bad om lite mer konkreta svar på vad det innebär? Svaret blev att det får göra lite ont under upptrappningsfasen eftersom det är helt naturligt att det tar ett tag för kroppen att vänja sig men att jag måste lyssna på magkänslan och så fort den signalerar att det gör mer ont än vad som är normalt ska jag lita på den känslan och backa ett steg med löpningen för säkerhets skull. Att vara medveten om att bakslag kommer att komma, det gäller bara att hantera dem på rätt sätt för att snabbt kunna gå vidare med träningen igen.
Okej, fortfarande flummigt och luddigt i mina öron och det får jag väl stå ut med eftersom det inte finns något konkret svar då alla kroppar funkar olika, men eftersom jag inte litar på mig själv och vet att jag är typ världsrekordhållare i att tränga bort smärta så planeras istället löpträningen med förstånd och jag "tänker efter före" och fortsätter att fega lite ett tag till.

Att fega innebär dels att inte springa för många dagar i rad men också att hitta på kreativa lösningar för att få igång löpningen samtidigt som jag skonar kroppen så mycket som möjligt från löpningens elaka effekter. Att köra vanlig alternativ träning mellan löppassen är ju inget problem, jag börjar ju bli någon form av expert på det området, och hur det går till när jag kör crosstrainer/wetwest/spinning/landsvägscykel har jag ju beskrivit i tidigare inlägg för den som vill läsa mer om det.
För att trappa upp löpformen har jag ju nu då självklart börjat köra mer och mer rena löppass men också börjat köra pass som mer liknar någon form av duatlonträning.  
Detta innebär att om jag egentligen skulle vilja köra 3tim långpass löpning men vet att min kropp just nu bör begränsas till 90min löpning börjar jag med att kuta dessa 90min innan jag sedan avslutar med att hoppa direkt upp på min racer och avsluta med några mil på den till jag nått önskad träningstid.  Det händer även att jag kombinerar löpningen med att gå på en spinningklass eller att ställa mig en timme på crosstrainern men då får träningen genast mer formen av kvalitet eftersom det är svårt att hålla ner pulsen till distanslöparpuls när man är på spinning eller kör cross. (eftersom jag måste köra intervaller på crossen för att inte dö av tristess).
Jag har också märkt att traillöpning är betydligt skonsammare för min kropp än att nöta asfalt och eftersom jag på skogsstigar kan springa i princip smärtfri förlägger jag gärna de pass där jag vill springa en lite längre tid på de härliga vandringslederna uppe på Isaberg.

På tal om traillöpning på Isaberg är det nog också den träning som gör mig lyckligast just nu då det är där jag märker den allra största positiva skillnaden på min kropp nu jämfört med när jag var skadad. Jag sprang 20km på berget i helgen och höll 15sek snabbare/km än vad jag NÅGONSIN gjort på samma slinga tidigare. Plötsligt kunde jag ta ut steget uppför backarna utan den begränsning i rörlighet som jag känt i alla motlut det senaste året, men vad som förvånade mig mest var hur påverkad jag varit även i min utförslöpning. Plötsligt vågade jag ju springa på även nedför och det kändes inte som om jag skulle gå av på mitten så fort jag smällde ner foten på en rot eller fick en lite för kraftig stöt. Känslan av att riskera att gå sönder så fort jag kliver ner från en trottoarkant var som bortblåst och min höft/bäcken var plötsligt redo att ta emot lite stötar utan obehag. Jösses vilken skillnad!
Efter att idag ha justerat mitt svansben som tydligen i ett år har legat i fel läge och påverkat muskler och ligament på ett tokigt sätt är förhoppningen att det sista onda i min kropp ska försvinna och jag ska få bli helt smärtfri för första gången på ett år. Om behandlingen har funkat är tanken att jag senare i veckan ska få testa på lite hårdare kvalitetsträning i löparskorna. Aldrig har jag väl sätt fram så mycket mot lite tusingar som just nu!

Förutom all träning finns väl inte mycket annat att säga att jag som de flesta andra nu är tillbaka i vardagen igen och dagarna fylls med knappande på datorn vid skrivbordet på kontoret istället för bokläsande på altanen och långa härliga semestermiddagar på trevliga uteserveringar har bytts mot hemlagad mat vid köksbordet. Men det har ju också sin charm, var sak har sin tid liksom och jag gillar ändå på något sätt vardagen och dess fungerande rutiner.
Vad som dock inte hör till de vardagliga rutinerna är gårdagens vilodag som verkligen blev en vilodag delux då jag och mina två fina vänner Nettan och Linda spenderade hela dagen på Varbergs kurortshotell där vi bubblade i bubbelpoolen, bastade i diverse olika bastur, tog eftermiddagstupplur i vilstolar med avslappnande musik i högtalarna, åt restaurangens underbart goda och fräscha spa-buffé, promenerade utmed havet och framförallt pratade, skrattade och pratade lite till då en hel sommars händelser fanns att uppdatera sig på. Så skulle alla vilodagar se ut!

Nu sängen, för i arla morgonstund väntar ju den efterlängtade morgonjoggen. Välkommen tillbaka i mitt liv löpningen - jag har saknat dig!!!

lördag 2 augusti 2014

Harar, turistar och bästishänger i Kalmar

När vardagen är igång och pusslet med jobb och träning ska gå ihop är det svårt att hinna med att träffa vänner och familj så mycket som man egentligen skulle önska. Det brukar bli begränsat till en lunchdejt på något trevligt fik, en långpromenad eller en fruktstund i bastun efter träningen och alltid med en blick på klockan för att inte missa nästa tid att passa. Just därför är en av höjdpunkterna med semester att man plötsligt får möjligheten att vårda sina relationer och har gott om tid att göra skojiga saker med sina nära och kära.

I onsdags drog således jag och min vän Malin iväg till Kalmar för att ta ett kompisdygn tillsammans och tack vare den inledande tretimmars bilresan fick vi gott om tid att prata ikapp om allt mellan himmel och jord redan innan vi ens var framme vid resans mål. Väl i Kalmar checkade vi in på stans finaste hotell, dvs i Malins kompis Stefans sekelskifteslägenhet, där vi genast insåg att vi skulle trivas då det första vi blev presenterade för var hans vinkyl och den flaska Moet som låg där väl kyld och bara väntade på oss. 
Men innan vi fick ta och stifta närmare bekantskap med denna goding hade vi ett uppdrag att genomföra, Malin skulle nämligen försöka slå sitt 10km pers på kalmarmilen och min uppgift var att agera hare för att underlätta denna prestation. 
Det tidigare personliga rekordet låg på 52,30 och Malin hävdade bestämt att hur mycket hon än försöker på träning kan hon inte springa snabbare än 5,15min/km. Men eftersom jag vet att Malin har en tendens att alltid springa på kuperade skogsvägar och kalmarmilen avgörs på en flack bana mitt i stan lyckades jag övertyga henne om att vi ändå skulle försöka gå sub50. 

Att vara hare åt någon som inte har några elitambitioner utan en mer avslappnad motionärssyn på det här med löpning är rätt glassigt och väldigt annorlunda mot när jag tävlar själv. Det där med uppvärmning ansågs lite overkill innebärande att vid den tidpunkt då jag själv brukar vara i full färd med stegringslopp och stretch satt vi nu istället och drack kaffe i väntan på att byta om och glida ner till start sisådär en kvart innan startskottet. Att reka banan, kolla startlistor, räkna fram mellantider och annat fix fanns inte heller med i planen. Det var rätt soft helt enkelt. 
Men när loppet väl var igång insåg jag dock att det trots allt finns en hel del likheter mellan moionär och elitlöpare när det kommer till alla de mentala kval och tvivel på sig själv man upplever under ett lopp. De är tydligen precis desamma oavsett om man springer på 55 eller 35 minuter.
Vi öppnade strax under 5,00min/km och då detta för Malin alltså är rejäl persfart var hon redan efter 3-4km naturligtvis precis lika trött och illamående som jag själv skulle varit om jag försökt persa på milen. Detta är en också mentalt jobbig del av loppet eftersom man redan har hunnit bli duktigt trött samtidigt som man vet att det är mer än hälften kvar. 
Jag försökte peppa henne med just detta, att jag också skulle varit lika trött och att tröttheten beror på att hon springer fortare än någonsin och inte för att hon springer dåligt. Ända fram till 7km höll hon den planerade farten riktigt bra men sedan började hon få det riktigt jobbigt och då blev det plötsligt ganska svårt att vara hare åt en person som man bryr sig väldigt mycket om. Hur mycket ska jag egentligen tjata och peppa henne att fortsätta pressa sig? Mår hon dåligt och har verkligen väggat eller är hon bara "normalt trött"? Jag vet ju att jag själv många gånger under lopp har trott att jag är slut, att det inte finns något kvar att ge och har slagit av på takten bara för att sedan förbanna mig själv och min bekvämlighet när loppet är över och man insåg att det fanns mer kvar. Samtidigt vill jag ju inte pressa någon jag älskar till att fara illa.
Men jag fortsatte peppa, även om det kändes som att jag satte vår vänskap på spel och även om jag hellre hade kramat henne än slängt ett glas vatten över henne när hon sa att hon var så trött att hon frös och att fingrarna hade domnat bort.
Med en kilometer kvar bad hon mig att men hjälp av min GPS räkna ner var hundrade meter vi passerade till vi var i mål och jag kontrade med att lova att göra det om hon lovade att öka farten sista kilometern och ge mig allt hon hade kvar. Det gjorde hon.
När vi till slut nådde mållinjen visade klockan 50,32 och efter att hon fått dö en stund i målfållan medan jag oroligt undrade om hon någonsin skulle vilja prata med mig igen efter vad jag just utsatt henne för var det en riktigt glad och nöjd bästis som kunde konstatera att hon hade slitit sig till ett nytt pers med exakt två minuter. Grym prestation!
I målfållan möter vi sedan även Stefan som sprungit tillsammans med oss de första fem kilometerna som också var väldigt nöjd med sitt lopp då den lugna och jämna öppningen på loppet hade gjort att han kunde avsluta andra halvan på lätta ben där han kunnat öka farten varje kilometer, plockat rygg efter rygg och till slut sprungit i mål på 47 minuter - en tid långt bättre än han förväntat sig innan loppet. 

Nöjd och glad trio efter loppet!
Glada och nöjda joggade vi sedan tillsammans bort till badplatsen vid Kalmar slott där vi badade med träningskläderna på innan vi strosade hem i den ljumna kvällen, åt underbar fiskmiddag på en uteservering i stan och avslutade med att skåla i Moet.
Bästishäng när det är som allra bäst!

Malin och Stefan njuter av god mat och dryck när de firar sina fina prestationer
i löparspåret!
 
Förutom löpning hann vi även med en rundtur på slottet, lite shopping i stan,
en och annan fikapaus och ett dopp i havet.